1
Lagförslag
1 §.Lagens tillämpningsområde. I paragrafen föreslås bestämmelser om den föreslagna lagens tillämpningsområde. Bestämmelser om e-fakturadirektivets tillämpningsområde finns i artikel 1 i direktivet, på vilken också den föreslagna tillämpningsbestämmelsen i delvis grundar sig.
Enligt 1 mom. ska den föreslagna lagen tillämpas på elektronisk fakturering hos upphandlande enheter och näringsidkare. Den föreslagna lagen gäller inte fakturering av privata fysiska personer. Lagen ska således inte tillämpas på enskilda personer i egenskap av konsumenter eller skattskyldiga. Privata näringsidkare som verkar under firma ska däremot omfattas av lagen.
I 1 mom. föreskrivs även om två undantag från lagens tillämpningsområde. Undantagen grundar sig på artikel 1 andra stycket och artikel 346.1 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Enligt en huvudregel i lagförslaget ska upphandlande enheter inte få vägra att ta emot eller behandla e-fakturor. Upphandlande enheter och näringsidkare ska dessutom vara skyldiga att på begäran sända andra upphandlande enheter eller näringsidkare fakturor i form av e-faktura. Det kan emellertid finnas situationer där det av orsaker som hänför sig till sekretess eller statens säkerhetsintresse inte är ändamålsenligt att behandla en faktura elektroniskt.
Enligt artikel 1 första stycket i e-fakturadirektivet tillämpas direktivet på elektroniska fakturor som utfärdas till följd av utförda kontrakt på vilka något av EU:s fyra upphandlingsdirektiv är tillämpliga. E-fakturadirektivet tillämpas därmed inte på fakturor som utfärdas till följd av sådana upphandlingskontrakt eller koncessionsavtal som lämnats utanför tillämpningsområdet för ovannämnda upphandlingsdirektiv.
Enligt artikel 15.3 i klassiska upphandlingsdirektivet, artikel 24.3 i försörjningsdirektivet och artikel 10.6 i koncessionsdirektivet ska dessa direktiv inte tillämpas, om upphandlingen och fullgörandet av upphandlingskontraktet eller koncessionsavtalet omfattas av sekretess eller måste åtföljas av särskilda säkerhetsåtgärder i enlighet med lagar och andra författningar som gäller i en medlemsstat, förutsatt att medlemsstaten har fastslagit att de berörda väsentliga intressena inte kan garanteras genom mindre ingripande åtgärder. Direktiven ska dessutom inte tillämpas på upphandlingskontrakt och koncessionsavtal som inte annars omfattas av ett undantag från tillämpningen, om tillämpningen av direktiven skulle innebära en skyldighet för en medlemsstat att tillhandahålla information vars avslöjande den anser strida mot medlemsstatens väsentliga säkerhetsintressen. Dessa undantag från tillämpningsområdet har även tagits in i 12 § i upphandlingslagen och i 22 § i försörjningslagen.
Enligt artikel 13 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG (försvars- och säkerhetsupphandlingsdirektivet) ska direktivet inte tillämpas på upphandlingskontrakt för vilka tillämpningen av direktivet skulle kräva att en medlemsstat tillhandahåller information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen.
Enligt artikel 1 andra stycket i e-fakturadirektivet ska direktivet inte tillämpas på elektroniska fakturor som utfärdas till följd av utförda kontrakt som omfattas av försvars- och säkerhetsupphandlingsdirektivet, om upphandlingen och utförandet av kontraktet har sekretessbelagts eller inte får ske utan särskilda säkerhetsåtgärder i enlighet med gällande lagar och andra författningar i en medlemsstat. Förutsättningen är att medlemsstaten har fastställt att de väsentliga intressena i fråga inte kan garanteras genom mindre inkräktande åtgärder. I ingressen till e-fakturadirektivet öppnar man upp denna begränsning av tillämpningsområdet. I skäl 16 i ingressen konstateras det att direktivet gäller med förbehåll för artikel 346 i EUF-fördraget, och att direktivet inte är tillämpligt på e-fakturor som utfärdas till följd av utförda kontrakt (sekretessbelagda eller förenade med särskilda säkerhetsåtgärder) och som inte omfattas av koncessionsdirektivet, klassiska upphandlingsdirektivet eller försörjningsdirektivet enligt artiklarna 10.6. 15.3 respektive 24.3 i dessa. Av artikel 346 i EUF-fördraget följer att ingen medlemsstat ska vara förpliktad att lämna sådan information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen (artikel 346.1 a) och att varje medlemsstat får vidta åtgärder som den anser nödvändiga för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen i fråga om tillverkning av eller handel med vapen, ammunition och krigsmateriel (artikel 346.1 b).
I Finland har försvars- och säkerhetsupphandlingsdirektivet genomförts genom lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling. Enligt 7 § 1 mom. 1 punkten i lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling tillämpas lagen inte på försvars- och säkerhetsupphandling som omfattas av sekretess eller där tillämpningen av lagen skulle kräva att den upphandlande enheten lämnar ut information vars avslöjande strider mot statens väsentliga säkerhetsintressen. Bestämmelsen grundar sig på artikel 346.1 a i EUF-fördraget. Sådan upphandling ska följaktligen inte heller höra till tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. Vid dessa upphandlingar ska således en upphandlande enhet kunna vägra ta emot e-fakturor.
Försvars- och säkerhetsupphandling kan emellertid vara förenad med intressen som rör sekretess, även i det fall att inget av undantagen enligt lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling skulle vara tillämpligt på upphandling. Lagen uppmärksammar dessa situationer. Enligt lagens 41 § kan en upphandlande enhet bl.a. ställa sådana krav på anbudsgivarna när det gäller informationssäkerhet som är nödvändiga för att de skyldigheter som föreskrivs för en myndighet ska kunna fullgöras, om säkerhetsklassificerade handlingar överlämnas, utarbetas eller annars hanteras för genomförande av en upphandling. Enligt samma paragraf kan den upphandlande enheten också be anbudsgivaren lämna utfästelser och uppgifter som visar att anbudsgivaren har förmåga att uppfylla de informationssäkerhetskrav som har ställts. Enligt 54 § i lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling kan den upphandlande enheten ställa sådana informationssäkerhetskrav på anbudssökandena och anbudsgivarna som är nödvändiga för att de skyldigheter som föreskrivs för en myndighet ska kunna fullgöras, när säkerhetsklassificerade handlingar överlämnas, utarbetas eller annars hanteras för genomförande av ett anbudsförfarande.
Utifrån de utredningar som regeringen har gjort finns det godtagbara grunder för att införa en bestämmelse om undantag i fråga om användning av fakturor i elektroniskt format. Undantagen kan för det första gälla skyddet för sekretessbelagda uppgifter. I fakturor som används vid offentlig upphandling kan det ingå uppgifter som med stöd av offentlighetslagen eller någon annan lag är sekretessbelagda. Också andra fakturor kan innehålla t.ex. företagshemligheter eller personuppgifter om det elektroniska format som används för en faktura kan avslöja sådana uppgifter, ska den upphandlande enheten enligt förslaget kunna vägra ta emot eller sända en e-faktura. Också en näringsidkare ska då kunna vägra sända en e-faktura. Riskbedömningen ska basera sig på omständigheterna i varje enskilt fall, exempelvis om det sätt på vilket fakturorna förmedlas inte är tillräckligt säkert enligt den upphandlande enhetens eller näringsidkarens bedömning.
Undantag från kravet på elektroniskt format kan för det andra göras av orsaker som hänför sig till skydd av statens viktiga säkerhetsintressen. Dessa säkerhetsintressen gäller statens inre ordning och säkerhet (exempelvis polisväsendet) samt den yttre säkerheten (exempelvis försvar och gränskontroll). I upphandlingar framgår säkerhetsintressena bl.a. av behov och krav som gäller försörjningsberedskap och informationssäkerhet. Enligt etablerad EU-rättspraxis ska undantag tillämpas från fall till fall och med snäv räckvidd.
I de situationer som avses i 3 § i den föreslagna lagen ska i regel den upphandlande enheten bedöma om det finns förutsättningar att tillämpa undantagen enligt 1 §. Detta innebär i praktiken exempelvis att den upphandlande enheten i en offentlig upphandling redan i upphandlingsannonsen eller ett annat upphandlingsdokument, t.ex. ett upphandlingskontrakt, ska ge anbudsgivarna mer detaljerade anvisningar om hur faktureringen ska ske. I de situationer som avses i 4 § i den föreslagna lagen är utgångspunkten den att fakturans avsändare ska bedöma om det finns förutsättningar att tillämpa undantagen.
Enligt 2 mom. ska genom den föreslagna lagen e-fakturadirektivet genomföras på det nationella planet. Enligt skälen 5 och 6 i ingressen till e-fakturadirektivet syftar direktivet till att undanröja hindren för gränsöverskridande handel samt förbättra den rättsliga säkerheten genom att utveckla en gemensam europeisk standard för elektronisk fakturering. Direktivet syftar också till att främja införandet av e-fakturering vid offentlig upphandling, och därigenom möjliggöra betydande fördelar i form av besparingar och minskad miljöpåverkan samt minskning av administrativa arbetsbördor.
2 §.Definitioner. I paragrafen föreslås definitioner av de viktigaste begreppen i den föreslagna lagen.
I 1 punkten definieras begreppet elektronisk faktura. Begreppet baserar sig delvis på artikel 2 i e-fakturadirektivet, enligt vilken med elektronisk faktura avses en faktura som har utfärdats, översänts och mottagits i ett strukturerat elektroniskt format som gör det möjligt att behandla den automatiskt och elektroniskt.
Enligt skäl 7 i ingressen till direktivet kan fördelarna med elektronisk fakturering maximeras när upprättandet, sändandet, överföringen, mottagandet och behandlingen av en faktura helt kan automatiseras. Därför bör endast maskinellt läsbara fakturor som kan behandlas automatiskt och digitalt av mottagaren anses överensstämma med den europeiska standarden för elektronisk fakturering.
E-fakturor i enbart människoläsbar form ska inte betraktas som i lagen avsedda elektroniska fakturor. Fakturor som sänds per e-post som bildfiler i formaten .pdf, .jpg eller .tif uppfyller således inte definitionen enligt den föreslagna lagen. Inte heller .xml-filer som sänds per e-post som bifogade filer ska betraktas som i lagen avsedda elektroniska fakturor.
En i lagen avsedd elektronisk faktura ska också överensstämma med den europeiska standarden för elektronisk fakturering. Detta krav baserar sig på artikel 2.11 och artikel 7 i e-fakturadirektivet. Bestämmelser om europeisk standardisering finns i förordning (EU) nr 1025/2012 ( Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut 1673/2006/EG. 25.10.2012). Enligt artikel 2.1 b i förordningen avses med europeisk standard en standard som antagits av en europeisk standardiseringsorganisation. Europeiska standardiseringskommittén CEN, som är en europeisk standardiseringsorganisation, har på kommissionens begäran utarbetat en europeisk standard för elektronisk fakturering. Den 28 juni 2017 utgav CEN den europeiska standarden EN 16931—1:2017, Elektronisk fakturering—Del 1: Semantisk datamodell för en elektronisk fakturas basinnehåll och förteckningen över syntaxer CEN/TS 16931—2:2017, Elektronisk fakturering—Del 2: Lista över syntaxer som överensstämmer med EN 16931—1, enligt CEN:s klassificeringssystem. Hänvisningen till standarden och förteckningen över dess syntaxer offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 17 oktober 2017 (Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/1870, EUT L 266, s. 19, 17.10.2017).
Enligt artikel 5.1 i e-fakturadirektivet får kommissionen uppdatera eller se över den europeiska standarden för elektronisk fakturering samt uppdatera eller se över den förteckning över syntaxer som kommissionen har offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning.
I 2 punkten definieras begreppet upphandlande enhet. Upphandlande enheter enligt den föreslagna lagen ska vara de aktörer som anges i 5 § i upphandlingslagen, 5 § i försörjningslagen och 4 § i lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling. Upphandlande enheter är bl.a. statens, kommunernas och samkommunernas myndigheter, evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa kyrkan samt deras församlingar, övriga myndigheter samt statliga affärsverk. Upphandlande enheter är också s.k. offentligrättsliga organ över vilka myndigheterna utövar ett bestämmande inflytande samt tillfälliga upphandlande enheter som har fått understöd till ett belopp som överstiger hälften av upphandlingens värde. Lagen ska också tillämpas på offentliga företag inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster och på enheter som är verksamma med stöd av en särskild rättighet eller en ensamrätt som en myndighet har beviljat.
I 3 punkten definieras begreppet näringsidkare. Kriterierna för idkande av näring har inte definierats på ett uttömmande sätt. Vid beskattningen kan inkomster beskattas enligt lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968), inkomstskattelagen för gårdsbruk (1535/1992) eller inkomstskattelagen (1535/1992). I skatterättslig tolkningspraxis har de allmänna kriterierna för näringsverksamhet definierats bl.a. i förhållande till hobbyverksamhet, jord- och skogsbruk och de personliga förvärvs- och kapitalinkomsterna. I denna lag ska således begreppet näringsverksamhet motsvara det som avses i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Enligt den föreslagna punkten ska med näringsidkare avses en aktör som bedriver i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet avsedd rörelse eller yrkesverksamhet.
Med tanke på beskattningen har gränsen mellan näringsverksamhet och annan verksamhet dragits från fall till fall bl.a. med hänsyn till hur småskalig och sporadisk verksamheten är. Av sådan verksamhet som i denna lag betraktas som rörelse och yrkesverksamhet ska det förutsättas att verksamhetens omsättning under räkenskapsperioden överstiger 10 000 euro. När det ovannämnda beloppet för omsättning överskrids, omfattas rörelsen och yrkesverksamheten av lagen. Värdet av verksamheten i liten skala föreslås motsvara det värde på verksamhet i liten skala som föreskrivs i mervärdesskattelagen.
Allmännyttig förenings- och hobbyverksamhet ska inte betraktas som i lagen avsedd rörelse och yrkesverksamhet. Visserligen är allmännyttiga samfund skattskyldiga också för inkomst av näringsverksamhet, men beskattningen sker med stöd av inkomstskattelagen.
Lagen ska inte omfatta bedrivande av jord- och skogsbruk i de fall då verksamheten beskattas enligt inkomstskattelagen för gårdsbruk. Gränsdragningen mellan tillämpningsområdet för lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet och inkomstskattelagen för gårdsbruk har i rättspraxisen gjorts så att bl.a. tjänster inom landsbygdsturismen, såsom uthyrning av stugor och bearbetning av den egna gårdens produkter i sedvanlig omfattning, har ansetts falla inom tillämpningsområdet för inkomstskattelagen för gårdsbruk. Handelsträdgårdsverksamhet i stor skala däremot har betraktas som näringsverksamhet. Inkomster som förvärvats genom fiske och jakt har huvudsakligen betraktats som inkomster av gårdsbruk eller i liten skala som hobbyverksamhet. Inte heller renskötsel ska omfattas av lagens tillämpningsområde, eftersom beskattningen av den sker enligt inkomstskattelagen.
3 §.Upphandlande enheters skyldighet att ta emot och behandla elektroniska fakturor. I den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om en ny skyldighet för upphandlande enheter, nämligen att ta emot och behandla e-fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden. Paragrafen grundar sig på artikel 7 i e-fakturadirektivet.
Bestämmelserna i den föreslagna paragrafen avviker från bestämmelserna i 209 d § i mervärdesskattelagen och artikel 232 i mervärdesskattedirektivet, enligt vilka fakturor får utfärdas elektroniskt endast om mottagaren samtycker till det. I skäl 37 i ingressen till e-fakturadirektivet förtydligas det emellertid att e-fakturadirektivet har ett annat syfte och ett annat tillämpningsområde än mervärdesskattedirektivet, och att e-fakturadirektivet inte påverkar bestämmelserna om användning av elektroniska fakturor för mervärdesskatteändamål. Dessutom konstateras det att artikel 232 i mervärdesskattedirektivet reglerar förhållandet mellan handelspartner och syftar till att säkerställa att mottagaren inte kan påtvingas användning av elektroniska fakturor av avsändaren. Detta bör dock inte påverka medlemsstaternas rätt att införa en skyldighet för upphandlande myndigheter och enheter att, på vissa villkor, ta emot elektroniska fakturor.
Den föreslagna lagen ska tillämpas på e-fakturor som grundar sig på sådana upphandlingskontrakt och koncessioner som omfattas av upphandlingslagen, försörjningslagen eller lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling. Bestämmelsen baserar sig på artikel 1 första stycket i e-fakturadirektivet. E-fakturadirektivet gäller emellertid enbart e-fakturor som utfärdas till följd av sådana upphandlingskontrakt och koncessionsavtal som överstiger EU-tröskelvärdena. Den föreslagna lagens tillämpningsområde föreslås således bli utvidgat i förhållande till direktivet så, att lagen utöver e-fakturor som gäller sådana kontrakt och avtal som överstiger EU-tröskelvärdena också ska omfatta e-fakturor som gäller sådana upphandlingskontrakt och koncessioner som överstiger de nationella tröskelvärdena men som understiger EU-tröskelvärdena. Nationella tröskelvärden har införts i upphandlingslagen (25 §) och i lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling (13 §). I försörjningslagen finns det inga bestämmelser alls om nationella tröskelvärden.
Däremot ska fakturor som grundar sig på sådana investeringsprojekt inom jordbruket som fått offentligt stöd för mer än hälften av projektets värde och vars värde understiger EU-tröskelvärdena inte omfattas av 3 §. Stödtagaren ska nämligen konkurrensutsätta sådana jordbruksinvesteringar som understiger EU-tröskelvärdena genom att iaktta upphandlingsförfarandena enligt lagen om strukturstöd till jordbruket (1476/2007) och den förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av den. Upphandlingslagen tillämpas endast om det totala värdet av jordbruksinvesteringen överstiger EU-tröskelvärdena och stödbeloppet är mer än hälften av investeringens värde. En stödtagare ska således ta emot och behandla e-fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden för elektronisk fakturering endast i fråga om sådana jordbruksinvesteringar som överstiger EU-tröskelvärdena.
Fakturor som utfärdas till följd av lågvärdeskontrakt ska inte omfattas av paragrafen.
Den upphandlande enhetens mottagningsskyldighet ska enligt förslaget gälla sådana e-fakturor som överensstämmer med den nya europeiska standarden för elektronisk fakturering. Med europeisk standard för elektronisk fakturering ska avses den standard som kommissionen med stöd av artikel 3.2 i e-fakturadirektivet hänvisade till i Europeiska unionens officiella tidning den 17 oktober 2017. I samband med detta offentliggjorde kommissionen utöver hänvisningen till standarden en förteckning över syntaxer, dvs. fakturaformat, som står till förfogande. Mottagningsskyldigheten ska enligt artikel 7 i e-fakturadirektivet också förutsätta att den elektroniska faktura som sänts överensstämmer med någon av syntaxerna på den förteckning som kommissionen offentliggjort.
De upphandlande enheternas mottagningsskyldighet ska för det första innebära att upphandlande enheter ska ha förmåga att ta emot och behandla e-fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden. För det andra ska upphandlande enheter inte få avvisa e-fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden endast på grund av att fakturan inte uppfyller nationella eller branschspecifika tilläggskrav eller andra särskilda krav. Det rör sig således om beredskap. Bestämmelsen hindrar inte upphandlande enheter från att parallellt även använda andra fakturastandarder eller fakturaformat.
Den föreslagna regleringen kommer inte att påverka de upphandlande enheternas möjligheter att avvisa fakturor på andra tvingande grunder, exempelvis sådana som rör avtalsvillkor (skäl 34 i ingressen till e-fakturadirektivet). Innan den upphandlande enheten betalar en faktura får den således kontrollera huruvida innehållet i e-fakturan exempelvis i fråga om fakturabeloppet korrekt återspeglar den underliggande affärstransaktionen och om fakturan har utställts till rätt mottagare.
Upphandlande enheter kan redan för närvarande vid offentlig upphandling kräva att e-fakturor och vissa fakturastandarder används, under förutsättning att allmänna principer för offentlig upphandling, såsom tillräcklig proportionalitet och öppenhet, följs. Den föreslagna bestämmelsen kommer inte heller framöver att hindra upphandlande enheter att kräva att upphandlingsdokumenten innefattar e-fakturor som överensstämmer med en viss standard. I det fall att en upphandlande enhet skulle kräva att man följer någon annan standard än den europeiska standard som avses i den föreslagna lagen, ska leverantören med stöd av den föreslagna lagen emellertid alltid ha möjlighet att sända fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden.
4 §.Upphandlande enheters och näringsidkares rätt att få elektroniska fakturor. I paragrafen föreslås bestämmelser om rätten för upphandlande enheter och näringsidkare att på begäran få fakturor av upphandlande enheter eller näringsidkare i form av elektroniska fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden för elektronisk fakturering. Varje upphandlande enhet och näringsidkare ska således se till att den har möjlighet att leverera e-fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden Denna reglering baserar sig inte på e-fakturadirektivet, utan det rör sig om nationell reglering som är oberoende av direktivet.
Genom den föreslagna paragrafen eftersträvar man för det första att påskynda införandet av e- fakturor i strukturerat format såväl i den offentliga sektorn som inom näringslivet. För det andra vill man främja övergången från nationella fakturaformat till fakturor som överensstämmer med den europeiska fakturastandarden, vilken bättre garanterar datainnehållets integritet.
Bestämmelser om skyldigheten att ge faktura finns separat bl.a. i 209 b § i mervärdesskattelagen. Utgångspunkten är att parterna i ett skriftligt avtal eller i övrigt ska komma överens om formkraven på fakturan. Dessutom rekommenderas det att parterna också avtalar om eventuella förfaringssätt och påföljder i det fall att den faktura som sänts inte överensstämmer med det överenskomna formatet. I situationer där det inte särskilt har avtalats om saken, ger den föreslagna regleringen mottagaren rätt att begära en e-faktura.
Regleringen i den föreslagna paragrafen innebär att köparens krav medför att försäljaren är skyldig att ge elektronisk faktura. Detta avviker från bestämmelserna om fakturor i mervärdesskattedirektivet. Under beredningen av den föreslagna lagen har kommissionens yttrande om den föreslagna 4 § i förhållande till mervärdesskattedirektivet begärts. Enligt kommissionens yttrande utgör mervärdesskattedirektivet inget hinder för regleringen.
Den föreslagna regleringen ska inte gälla fakturor till konsumenter eller annan fakturering av privata fysiska personer.
5 §.Ikraftträdande. Det lagförslag som ingår i propositionen avses träda i kraft den 1 april 2019. Enligt artikel 11.1 i e-fakturadirektivet ska medlemsstaterna anta, offentliggöra och tillämpa de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast 27 november 2018. Genom undantag från detta ska medlemsstaterna senast 18 månader efter offentliggörandet av hänvisningen till den europeiska standarden för elektronisk fakturering i Europeiska unionens officiella tidning anta, offentliggöra och tillämpa de bestämmelser som är nödvändiga för att uppfylla skyldigheten i artikel 7 att ta emot och behandla elektroniska fakturor (artikel 11.2 första stycket). Kommissionen offentliggjorde hänvisningar till den europeiska standarden i Europeiska unionens officiella tidning den 17 oktober 2017. E-fakturadirektivet ska således genomföras nationellt senast den 18 april 2019. Genom bestämmelsen säkerställer man att lagen träder i kraft inom den tid som anges i direktivet.
I 2 mom. föreslås i fråga om den föreslagna lagens 4 § en övergångsperiod på ett år för samtliga upphandlande enheter och näringsidkare. Under denna tid kan de skapa beredskap att på köparens anmodan sända sådana e-fakturor som överensstämmer med den europeiska fakturastandarden. På marknaden finns flera lösningar för e-fakturering. Olika faktureringstjänster går relativt lätt och snabbt att ta i bruk. Upphandlingen av sådana faktureringsprogram som är integrerade i ekonomiförvaltningssystemen kräver emellertid mer tid och resurser. Genom den föreslagna övergångstiden vill man säkerställa att skyldigheten enligt den föreslagna 4 § att på köparens begäran sända e-fakturor inte blir oskälig för de upphandlande enheterna och näringsidkarna.
I 2 mom. föreslås det vidare att det uppskov med ikraftträdandet som e-fakturadirektivet möjliggör ska tillämpas i fråga om den föreslagna 3 §. Enligt artikel 11.2. andra stycket i e-fakturadirektivet får medlemsstaterna skjuta upp den tillämpning som avses i artikel 11.2 första stycket för sina upphandlande myndigheter och enheter under den centrala nivån upp till och med 30 månader efter offentliggörandet av hänvisningen till den europeiska standarden för elektronisk fakturering i Europeiska unionens officiella tidning.
Med upphandlande myndigheter och enheter under den centrala nivån avses alla upphandlande enheter som inte är myndigheter inom statens centralförvaltning. I bilaga I till det klassiska upphandlingsdirektivet finns en riktgivande förteckning över statens centralförvaltningsmyndigheter. Enligt förteckningen betraktas som statens centralförvaltningsmyndigheter bl.a. statsrådet, ministerierna, ämbetsverk, inrättningar och andra organ som är direkt underställda ministerierna eller deras förvaltningsområden samt ämbetsverk, inrättningar och andra organ som lyder under riksdagen, samt domstolar. Andra upphandlande enheter som övergångsbestämmelsen ska tillämpas på är bl.a. kommunerna, landskapen, församlingarna samt offentligrättsliga inrättningar som dessa har bestämmande inflytande över. Enligt skäl 38 i ingressen till e-fakturadirektivet bör möjligheten att skjuta upp tillämpningen inte gälla för inköpscentraler.
Genom den föreslagna övergångsperioden vill man säkerställa att den skyldighet att ta emot e-fakturor som anges i den föreslagna 3 § inte blir oskälig med beaktande av olika upphandlande enheters varierande utgångslägen. Under den ett år långa övergångsperioden kan också sådana upphandlande enheter som vid lagens ikraftträdande ännu inte har den infrastruktur som krävs för e-fakturering skaffa de resurser de behöver för att ta emot och behandla e-fakturor.