1.1  Bakgrund

1.2  Beredning

2.1  EU-rättsaktens målsättning och huvudsakliga innehåll

2.2  De nationella ändringsbehovens syfte och huvudsakliga innehåll

De övriga förslag avseende yrkeskvalifikationer inom sjöfartensom ingår i propositionen är ändringar av teknisk karaktär som syftar till att förtydliga och förenhetliga regleringen. 

Ändringarna i lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg syftar till att underlätta skeppsmätningen för finska fartygs del och till att trygga tillgången till krävande skeppsmätningar i framtiden. Genom de ändringar som föreslås kan Transport- och kommunikationsverket bestämma i vilken omfattning och när verket delegerar skeppsmätningen av finska fartyg och utfärdandet av mätbrev till erkända klassificeringssällskap. En detaljerad fördelning av detta arbete mellan Transport- och kommunikationsverket och ett erkänt klassificeringssällskap ska ingå i avtalen med klassificeringssällskapen. 

Avsikten är inte att som princip befullmäktiga erkända klassificeringssällskap att utfärda internationella mätbrev för finska fartyg, men propositionen gör det möjligt att i enskilda fall avtala om att ett erkänt klassificeringssällskap vid behov kan utfärda ett mätbrev för ett finskt fartyg. Mätbreven för Suez kanal och Panama kanal är inte baserade på internationella konventioner, utan på regler som utfärdats av respektive kanals kanalförvaltning. Därför kan även andra aktörer än en skeppsmätare som befullmäktigats av Transport- och kommunikationsverket fastställa finska fartygs dräktighet för mätbreven för dessa kanaler. Finska fartygs mätbrev för Suez kanal och Panama kanal behöver inte utfärdas av Transport- och kommunikationsverket. 

Syftet med ändringarna i lagen om passagerarfartygs personlistor är att upphäva de bestämmelser som inte längre behövs när övergångsperioden enligt direktivet löper ut. 

Ändringarna i miljöskyddslagen för sjöfarten syftar till att ändra lagen så att den motsvarar bestämmelserna i direktivet om fartygsavfall ((EU) 2019/883). Lagen kompletteras med en skyldighet att ordna utbildning om avfallshantering i hamnar. Till lagen fogas ett nytt moment enligt vilket hamninnehavaren ska ordna behövlig utbildning för hamnpersonalen, så att den förvärvar och upprätthåller väsentlig och uppdaterad kunskap för sina uppgifter. Vid utbildningen ska det särskilt tas hänsyn till eventuell hantering av farliga ämnen i hamnen. Det nya momentet motsvarar bestämmelserna i direktivet om fartygsavfall. 

3.1  Betraktande av innehavare av person- eller godstrafiktillstånd som riskföretag samt avsaknad av förartillstånd

Bestämmelser om grunderna för riskvärdering finns i 13 § i lagen om transportservice (320/2017), där det fastställs på vilka grunder en innehavare av person- eller godstrafiktillstånd ska betraktas som ett riskföretag och när grunderna för detta upphör. Transport- och kommunikationsverket har redan med stöd av 235 § i lagen om transportservice utsetts till den nationella kontaktpunkt för utbyte av information i ERRU som avses i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/480, och har därmed ansvar för utbytet av informationen i fråga med andra medlemsstater. I 3 § 3 mom. i statsrådets förordning om övervakning av den sociala lagstiftningen om vägtransporter och om arbetsfördelningen mellan myndigheterna (276/2022) föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket svarar för riskvärderingssystemet för företag och för meddelande av de uppgifter i fråga om riskvärderingen som behövs för övervakningen.  

I 5 § 4 mom. i lagen om transportservice föreskrivs det om beviljande av förartillstånd. Enligt momentet beviljar Transport- och kommunikationsverket det förartillstånd som avses i artikel 5 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik. De inhemska transportföretagen innehar cirka 700 gällande förartillstånd. En person som kör godstransporter på väg enligt EU:s förordning om tillstånd för godstrafik ska utöver gemenskapstillståndet även ha ett förartillstånd om föraren är medborgare i ett tredjeland. Enligt artikel 5 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik ska förartillstånd utfärdas till transportföretag. Med hjälp av förartillstånden kan man övervaka att förare från tredjeländer har en laglig anställning och står till förfogande för det transportföretag som ansvarar för en viss transport. Enligt artikel 6 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik ska de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten genom regelbundna kontroller av förartillstånden övervaka att de villkor för utfärdande av förartillstånd som avses i artikel 5.1 i förordningen fortfarande uppfylls. 

Enligt 200 § 1 och 2 mom. i lagen om transportservice har en polis-, tull- och gränsbevakningsman enligt EU:s förordning om tillstånd för godstrafik rätt att granska de dokument som krävs för transport enligt den lagen och enligt de EU-förordningar som gäller verksamhet som avses i den lagen, om informationen inte kan fås genom en teknisk anslutning eller på annat sätt elektroniskt. En polis-, tull- och gränsbevakningsman får avbryta transporten om de dokument eller den information som avses i 1 mom. inte kan fås, om det inte finns särskilda skäl för att tillåta att transporten fortsätter. 

I lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010) föreskrivs det om föreläggande av bötesstraff. Enligt 3 § i lagen utfärdas bötesyrkande, straffyrkande eller bötesföreläggande av en polisman. En ordningsbot föreläggs av en polisman eller åklagaren. Strafföreläggande utfärdas av åklagaren. I fråga om en tullmans och gränsbevakningsmans behörighet att utfärda ett bötesyrkande, bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande och straffyrkande föreskrivs särskilt. I 2 kap. 7 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) föreskrivs det om en tullmans behörighet att utfärda bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande och bötesyrkande, medan det i 11 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) föreskrivs om en gränsbevakningsmans behörighet i fråga om brottsbekämpning. En tullman och gränsbevakningsman får utfärda bötesförelägganden, ordningsbotsförelägganden, bötesyrkanden och straffyrkanden med iakttagande av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. 

3.2  Användning av fordon hyrda utan förare för godstrafik på väg

Enligt 3 § i lagen om transportservice finns det i 3 kap. i nämnda lag bestämmelser om rätten att med fordon som är registrerade någon annanstans än i Finland eller med fordon som ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat hyrt i Finland bedriva yrkesmässig transport av gods eller personer i Finland och om rätten att för finländska fordon vid behov få transporttillstånd till andra stater. Enligt 17 § i lagen ska innehavare av godstrafiktillstånd eller sådana tjänsteleverantörer som avses i 16 § se till att de motordrivna fordon som de använder i trafik är registrerade i tillståndsmyndighetens trafik- och transportregister som avses i 216 § och att tillståndspliktig användning har angetts som fordonens användningsändamål. Innehavare av persontrafiktillstånd eller godstrafiktillstånd och sådana tjänsteleverantörer som avses i 16 § ska dessutom se till att de motordrivna fordon som används för yrkesmässig person- och godstrafik innehas uteslutande av dem och har införts i trafik- och transportregistret. Enlig 19 § får en i utlandet registrerad lastbil eller tung släpvagn användas i Finland med stöd av transporttillstånd för internationell trafik. Enligt 20 § ska fordon som är registrerade utomlands eller som hyrs i Finland av utländska företag för transporter som avses i 3 § ha transporttillstånd från Transport- och kommunikationsverket, transporttillstånd från International Transport Forum eller tillstånd enligt Europeiska unionens rättsakter, om inte något annat följer av internationella överenskommelser eller unionslagstiftningen. I EU:s förordning om trafikidkare ochEU:s förordning om tillstånd för godstrafik föreskrivs det om tillstånd enligt Europeiska unionens rättsakter. 

I direktiv 2006/1/EG föreskrivs det att varje EU-medlemsstat för trafik mellan medlemsstater ska tillåta användning på sitt territorium av fordon, hyrda av företag som är registrerade på en annan medlemsstats territorium, förutsatt att fordonet är registrerat eller satt i trafik i enlighet med den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning. Dessutom ska fordonet användas i enlighet med EU:s förordning om trafikidkare och EU:s förordning om tillstånd för godstrafik. Enligt artikel 2 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik avses med fordon ett motorfordon som är registrerat i en medlemsstat eller ett fordonståg där åtminstone motorfordonet är registrerat i en medlemsstat, om motorfordonet eller fordonståget uteslutande används för godstransporter. Hyresavtalet får endast avse hyra av fordon utan förare och får inte vara förenat med något serviceavtal med samma företag som omfattar förar- eller följepersonal. Det hyrda fordonet ska under hyresavtalets giltighetstid uteslutande stå till företagets förfogande och det får endast köras av personal hos det företag som använder det. Med ett sådant hyrt fordon avses i praktiken ett motordrivet fordon som är avsett uteslutande för godstransporter och som är en paketbil med en total vikt på över 2,5 ton eller en lastbil med en total vikt på över 3,5 ton. 

För närvarande kan medlemsstaterna fastställa olika begränsningar för transportföretag när det gäller hyra av fordon. En medlemsstat kan exempelvis kräva att ett fordon som är registrerat i en annan medlemsstat omedelbart registreras i medlemsstaten. Enligt villkoren i artikel 5 i EU:s förordning om trafikidkare ska ett företag i etableringsmedlemsstaten effektivt och kontinuerligt med lämplig utrustning och lämpliga lokaler bedriva sin administrativa och kommersiella verksamhet vid ett driftscentrum som är beläget i den medlemsstaten. Dessutom ska företaget effektivt och kontinuerligt leda sin transportverksamhet och använda fordon med hjälp av lämplig teknisk utrustning som är belägen i den medlemsstaten. Företaget ska i etableringsmedlemsstaten fortlöpande och regelbundet förfoga över ett antal fordon samt förare som normalt är stationerade vid ett driftscentrum i den medlemsstaten, i båda fallen i ett antal som står i proportion till företagets transportvolym. Företaget ska i etableringsmedlemsstaten, i egenskap av ägare eller till exempel i kraft av hyrköps-, hyres- eller leasingavtal, förfoga över ett eller flera fordon som är registrerade eller tagna i bruk och godkända för användning i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning. 

För närvarande kan medlemsstaterna även begränsa användningen av hyrda fordon på över 6 ton som företagen använder för egen räkning. De kan även inom sitt eget område begränsa användningen av fordon som transportföretaget har hyrt utanför etableringsstaten. Om användningen av sådana fordon begränsas eller tillåts i vissa EU-medlemsstater, men inte i alla, kan det medföra en fragmentering av lagstiftningen och rättsosäkerhet i EU. Enligt artikel 2 i EU:s förordning om trafikidkare avses med yrkesmässigt bedrivande av godstransporter på väg verksamhet som bedrivs av ett företag som med motorfordon eller fordonskombinationer transporterar gods för annans räkning. Enligt artikel 1.5 i EU:s förordning om trafikidkare får medlemsstaterna undanta från tillämpningen av bestämmelserna sådana vägtransportföretag som uteslutande bedriver nationella transporter med endast föga inverkan på transportmarknaden på grund av det transporterade godsets karaktär eller det korta transportavståndet. Enligt artikel 1.5 i EU:s förordning om trafikidkare ska – vid tillämpning av undantaget på grund av det korta transportavståndet – alla vägtransporter, utom transporter mot betalning eller annan ersättning för vilka ingen direkt eller indirekt ersättning mottas och som inte direkt eller indirekt genererar någon inkomst för fordonets förare eller för någon annan och som saknar koppling till yrkesmässig verksamhet, anses som transporter i icke-kommersiellt syfte. I statsrådets förordning om kommersiell godstrafik som utan trafiktillstånd ska tillåtas på väg (274/2018) föreskrivs det om transportverksamhet som är befriad från tillståndskravet i fråga. Finland har inte begränsat användningen av hyrda fordon vid transporter som sker för egen räkning. 

I Finland har Transport- och kommunikationsverket krävt att innehavare av godstrafiktillstånd och sådana tjänsteleverantörer som avses i 16 § i lagen om transportservice ska registrera ett fordon som används i yrkesmässig trafik i trafik- och transportregistret i enlighet med 17 § i lagen om transportservice. På grund av etableringskravet för företag enligt artikel 5 i EU:s förordning om trafikidkare har ett företag som är etablerat i Finland inte i inrikes kommersiell godstrafik kunnat använda godsfordon som är registrerade utomlands. 

Enligt 5 kap. 125 § i fordonslagen (82/2021) får för närvarande en person som är stadigvarande bosatt i Finland, om ingen bilskatt ska betalas för fordonet, här använda ett fordon registrerat i en EES-stat under 30 dagar efter det att fordonet införts till dess att fordonet registreras i Finland. Om det är fråga om ett fordon för vilket bilskatt ska betalas, får en person som är stadigvarande bosatt i Finland här använda ett fordon registrerat i en EES-stat i tre månader. I 126 § i fordonslagen föreskrivs det att en fysisk person som är stadigvarande bosatt i en sådan annan stat än Finland som har anslutit sig till den i Genève år 1949 ingångna konventionen rörande vägtrafik eller till den i Wien år 1968 ingångna konventionen om vägtrafik tillfälligt i Finland får använda ett för sitt eget behov infört fordon i kategori M1, N1, O1, O2 eller L eller en kategori som kan jämföras med dessa och som är registrerat i den fördragsslutande staten. Denna tid gäller högst ett år räknat från inresedagen. Man håller för närvarande på att ändra kravet i 125 § i fordonslagen genom regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av fordonslagen och till vissa lagar som har samband med den. Närmare information finns i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen https://valtioneuvosto.fi/hanke?tunnus=LVM011:00/2020. I propositionen föreslås det att maximigränsen på 30 dagar för användning av ett fordon som har registrerats i en EES-stat ska höjas till tre månader, varvid en person som är bosatt i Finland kan använda ett hyrt motordrivet fordon som är registrerat i en annan EU-medlemsstat under två på varandra följande månader utan att fordonet behöver registreras i Finland. På motsvarande sätt föreslås det en ändring av 126 § i fordonslagen, enligt vilken en fysisk person som är stadigvarande bosatt i en sådan annan stat än Finland som har anslutit sig till den i Genève år 1949 ingångna konventionen rörande vägtrafik eller till den i Wien år 1968 ingångna konventionen om vägtrafik då personen i fråga tillfälligt vistas i Finland får använda ett infört fordon som är registrerat i den fördragsslutande staten i högst ett år från inresedagen utan att det egna behovet definieras. 

Enligt 6 kap. 38 § i fordonsskattelagen (1281/2003) ska för sådana fordon med annan drivkälla än motorbensin samt lastbilssläpvagnar som är registrerade utomlands och som införts till Finland för tillfälligt bruk i fordonsskatt betalas fast skatt för varje dygn som fordonet används i Finland. Enligt 38 § anses fordonet ha använts i Finland från det dygn då det fördes in på finskt territorium till utgången av det dygn då det fördes ut från finskt territorium. Därtill uppbärs konsumtionsskatt på grundval av den sträcka som körts i Finland. Enligt 44 § i fordonsskattelagen är dock fordon som är registrerade i en medlemsstat i Europeiska unionen befriade från fast skatt och konsumtionsskatt. Fritt från fast skatt är dessutom ett utomlands registrerat motorfordon vars registreringsland tillträtt den konvention rörande beskattning av fordon som används vid internationell godsbefordran som trädde i kraft genom förordningen av den 10 februari 1967 (106/1967), och vilket fordon används tillfälligt i Finland enligt de villkor som nämns i vederbörande konvention och inom gränserna för den. Fria från i 38 § i fordonsskattelagen föreskrivna skatter är med stöd av en överenskommelse med en främmande stat under villkor av ömsesidighet sådana utomlands registrerade paketbilar, lastbilar, bussar och lastbilssläpvagnar som tillfälligt används i Finland. Skattefriheten beviljas för en lika lång tid som ett i Finland registrerat fordon beviljas motsvarande förmån i den främmande staten, dock för högst ett år efter införseln. Fordonsskattelagen anses därmed inte omfatta motordrivna fordon som har hyrts i en annan EU-medlemsstat och som används för godstransporter på väg. 

I 1 § i bilskattelagen (777/2020) föreskrivs det om bilskatt för paketbilar i kategori N1. Enligt samma paragraf omfattas inte lastbilar av bilskattelagen. Enligt 2 § i bilskattelagen avses med ibruktagande att ett fordon används i trafik inom finskt territorium även om det inte är registrerat i Finland. Ett fordon anses ha tagits i skattepliktigt bruk i Finland, om det inte enbart används skattefritt på det sätt som föreskrivs i 6 kap. Även användning i trafik i Finland av en paketbil som hör till kategori N1, och som enligt det tillägg som föreslås i 17 § i lagen om transportservice får användas för tillståndspliktig godstrafik i Finland, utgör ibruktagande av fordon enligt bilskattelagen, och skyldighet att betala skatt uppkommer senast den dag som paketbilen börjar användas. Enligt 5 § 2 mom. i bilskattelagen är, för fordon som tagits i bruk före registrering, den skattskyldige den som tagit i bruk fordonet, det vill säga i detta fall den som hyr fordonet. När ett fordon används i Finland på basis av ett tidsbundet hyresavtal kan den skattskyldige, när förutsättningarna uppfylls, beviljas ett avdrag från bilskatten som motsvarar återbäringen vid utförsel. Därmed behöver den skattskyldige endast betala den del av skatten som står i proportion till den tid som fordonet har använts i Finland. Den skattskyldige ska lämna in en skattedeklaration för beskattningen. Dessutom ska den som tar i bruk ett fordon göra en anmälan om ibruktagandet till Skatteförvaltningen innan fordonet tas i bruk. Utöver en bestämmelse om avdrag som ska beviljas på basis av användning baserad på ett tidsbundet hyresavtal innehåller bilskattelagen även en bestämmelse om avdrag som, om villkoren uppfylls, kan beviljas vid beskattningen av ett fordon som för första gången tas i bruk i Finland, om fordonet inte kommer att registreras i trafik- och transportregistret i Finland. Den bilskatt som påförs den som tar i bruk ett fordon kan därmed anpassas till fordonets användningstid i Finland med stöd av 28 § eller 31 och 32 § i bilskattelagen, förutsatt att de villkor som föreskrivs i lagen uppfylls. 

3.3  Ändringar i sjöfartslagstiftningen

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  Huvudsakliga konsekvenser

6.1  Allmänt

Utkastet till regeringens proposition var på remiss 7.9.2022–28.9.2022. Sammanlagt 16 utlåtanden lämnades in. Dessutom meddelade 6 aktörer att de inte hade några kommentarer till propositionen.  

Utlåtandena och ett sammandrag av dem är offentligt tillgängliga i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=LVM026:00/2022. 

En remissbehandling av lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg, lagen om passagerarfartygs personlistor, miljöskyddslagen för sjöfarten och delvis om lagen om tillsyn över fartygssäkerheten ordnades under tiden 20.6.2022–31.8.2022. Ett sammandrag av utlåtandena om dessa lagar är offentligt tillgängligt i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=LVM018:00/2021. Lagändringarna i fråga stöddes i utlåtandena. 

6.2  Remissvar om vägtransporter

Logistiikkayritysten Liitto ry stödde utkastet till regeringens proposition och ansåg att de föreslagna begränsningarna är lämpliga. Enligt Logistiikkayritysten Liitto bör man dock följa den framtida utvecklingen och vid behov överväga ett krav på nationell registrering efter 30 dagar om det ser ut att uppstå en snedvridning av konkurrensen eller problem med grå ekonomi. Finlands Transport och Logistik SKAL rf ansåg att det är bra att man begränsar användningen till två på varandra följande månader per kalenderår, men framhöll att bestämmelsen bör vara tillräckligt tydlig för att säkerställa tolkningen och övervakningen. SKAL stödde förslaget om att begränsa användningen av fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat till 25 procent av ett företags fordonspark. SKAL konstaterade att man på nytt bör överväga ett krav på att godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat ska registreras i Finland efter 30 dagar. Enligt SKAL bör det förenklade förfarande som föreslås i propositionen vad gäller den anteckning som ska göras i trafik- och transportregistret även tillåtas i fråga om anmälan av lastbilar som hyrs i Finland. Slutligen konstaterade SKAL att om det blir tillåtet att använda fordon som hyrts utomlands även vid transporter för egen räkning så bör motsvarande begränsningar som de som gäller för tillståndspliktig trafik även införas för dessa fordon. 

Bilimportörerna och -industrin rf och Autoalan Keskusliitto ry ansåg att propositionsutkastets förslag om att begränsa användningen av fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat till 25 procent av ett företags fordonspark är motiverat. Enligt Bilimportörerna och -industrin och Autoalan Keskusliitto är det motiverat att i Finland även införa andra begränsningar som direktivet tillåter, med vars hjälp medlemsstaterna kan beakta den lokala marknadssituationen och skillnaderna i fordonsbeskattningen i olika medlemsstater. Bilimportörerna och -industrin och Autoalan Keskusliitto ansåg att godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat bör registreras i Finland efter 30 dagars användning. På så sätt skulle dessa fordon omfattas av skatte- och försäkringsskyldighet på samma sätt som fordon som hyrts i Finland, och registreringskraven skulle motsvara de krav som gäller hyresfordon som är registrerade i Finland. Bilimportörerna och -industrin och Autoalan Keskusliitto påpekade att kravet på registeranteckningar om fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat för tillståndspliktig godstrafik är betydligt lindrigare än det krav som gäller godsfordon som hyrs i Finland. Samma villkor i fråga om registrering av fordon i Finland och innehavaranteckningar bör gälla fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat, så att det inte ur ett administrativt perspektiv blir enklare att hyra utländska fordon än fordon registrerade i Finland. Ett förenklat anmälningsförfarande när det gäller anteckningar som ska göras i trafik- och transportregistret bör även tillåtas i fråga om anmälan av lastbilar som hyrs i Finland. Man ansåg att propositionsutkastets förslag om att tillåta användning i två månader kan leda till att fordonsparken delvis ”flaggas ut” till länder med en lägre skattenivå, så att fordon som är registrerade i dessa länder hyrs för inhemsk affärsverksamhet för perioder på två månader, varefter fordonen byts ut. Dessutom förslog Bilimportörerna och -industrin och Autoalan Keskusliitto att godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat inte ska få användas för ett företags transportuppdrag för egen räkning. 

Justitieministeriet konstaterade att det i de föreslagna 13, 17 och 262 a § i lagen om transportservice hänvisas till direktivet och att man i regel bör undvika att använda hänvisningsteknik när direktiv genomförs. Justitieministeriet fäste även uppmärksamhet vid att de ändringar som föreslås i 13 § är svårlästa. 

Social- och hälsovårdsministeriet fäste uppmärksamhet vid att den gemensamma formel för beräkning av ett företags riskvärdering som Europeiska kommissionen har fastställt inte i den övergripande riskvärderingen av ett företag beaktar längden på den tidsperiod som ska övervakas. Olika långa övervakningsperioder får inte leda till en ojämlik behandling av företag. 

Enligt Polisstyrelsen bör man generellt sett förhålla sig positivt till att hyrda godsfordon som är registrerade i en annan EU-medlemsstat används i inrikes trafik. Polisstyrelsen betonade att kontrollmyndigheternas befogenheter, påföljdsförfarandet, tillståndsprocessen för godstrafik inklusive registrering av fordon samt det stöd till övervakningen som informationshanteringen och informationssystemen möjliggör bör tas in i lagen och beskrivas tillräckligt tydligt. Tillgång till de uppgifter som ingår i riskvärderingssystemet är av stor betydelse för en korrekt riktad och informationsstyrd trafikövervakning. Enligt Polisstyrelsen skulle tolkningen och tillämpningen inom trafikövervakningen av 17 § i lagen om transportservice bli tydligare för både övervakaren och föraren om de handlingar som krävs skulle anges i själva paragrafen och man inte skulle vara tvungen att leta upp dem separat i motiveringen. Förteckningen över de handlingar som krävs ansågs däremot vara tydlig och stödja övervakningen. Polisstyrelsen föreslog också att lagen ska innehålla en bestämmelse om påföljder för transportföretag som inte har inhämtat förartillstånd för förarna. Med tanke på hur allvarlig gärningen är ansåg Polisstyrelsen att påföljder i form av bötesstraff är motiverat. Dessutom bör man i lagen återinföra påföljder om en handling inte medförs i fordonet och inte på begäran kan visas upp för kontrollmyndigheten. När det gäller påföljderna bör man överväga om en avgift för trafikförseelse är en tillräcklig påföljd med tanke på gärningens klandervärdhet. Som en precisering av polisens befogenheter vore det även bra att ange att polisen får avbryta en transport i det fall föraren inte kan visa upp ett förartillstånd, om det inte finns särskilda skäl att fortsätta körningen. 

Enligt Transport- och kommunikationsverket bör man vid den fortsatta beredningen när det gäller den straffbestämmelse som föreslås i 262 a § i lagen om transportservice undersöka ett eventuellt förbud mot dubbelbestraffning med avseende på tilläggsskatten enligt 47 a § fordonsskattelagen. 

Skatteförvaltningen konstaterade som en precisering att bilskattelagen (777/2020), utöver den nämnda bestämmelsen om avdrag som ska beviljas på basis av användning baserad på ett tidsbundet hyresavtal, även innehåller en bestämmelse om avdrag som, om villkoren uppfylls, kan beviljas vid beskattningen av ett fordon som för första gången tas i bruk i Finland, om fordonet inte registreras i Finland. Den bilskatt som påförs den som tar i bruk ett fordon kan därmed anpassas till fordonets användningstid i Finland med stöd av 28 § eller 31 och 32 § i bilskattelagen, förutsatt att de villkor som föreskrivs i lagen uppfylls. 

Vid den fortsatta beredningen försökte man, i den mån det var möjligt, beakta de förslag som framfördes i remissvaren. Framför allt övervägde man på nytt registrering i Finland efter 30 dagars användning av godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat. Man beslutade dock att inte föreslå någon ändring eftersom man i propositionsutkastet hade valt minimitiden på två på varandra följande månader enligt direktiv (EU) 2022/738 som en lämplig gräns för maximal användning. Det bör noteras att en medlemsstat även kan välja en betydligt längre tillåten användningstid för godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat. Eftersom man i propositionen redan valt direktivets minsta tillåtna användningstid skulle kravet i fråga i praktiken minska användningen av ett godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat till en månad. Registrering i Finland av ett utomlands registrerat fordon efter det att fordonet har använts i en månad ansågs medföra en orimligt stor administrativ börda med beaktande av att användning tillåts i två månader. Man kommer dock att noga följa hur situationen utvecklas, och vid behov kan man överväga ett krav på att fordonet ska registreras i Finland efter 30 dagar. Man bedömde att den registeranteckning som krävs i fråga om godsfordon som hyrts i Finland inte utgör någon betydligt större börda för inhemska företag än när det är fråga om fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat. Dessutom kan man i Finland hyra fordon för tillståndspliktig godstrafik utan någon tids- eller antalsbegränsning. Man ansåg det inte heller ändamålsenligt att inkludera aktörer som utövar godstransporter för egen räkning i den nationella lagstiftningen om godsfordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat, eftersom transport av varor för egen räkning inte ansågs utgöra tillståndspliktig godstransport för annans räkning enligt EU:s förordning om trafikidkare. 

Baserat på justitieministeriets och Polisstyrelsens utlåtanden beslutade man under den fortsatta beredningen att i 17 § i lagen om transportservice föreslå en förteckning över de handlingar som krävs i stället för en hänvisning till direktivet. Hänvisningen till direktivet ströks även i den föreslagna 13 §. Dessutom beslutade man, i enlighet med Polisstyrelsens förslag, att för försummelse av att inhämta ett förartillstånd och av att medföra det i fordonet i 262 § föreslå ett bötesstraff för företag som bedriver godstransporter och i 268 § en avgiftspåföljd för föraren. 

Social- och hälsovårdsministeriet framhöll att formeln för beräkning av ett företags riskvärdering inte i den övergripande riskvärderingen av ett företag beaktar längden på den tidsperiod som ska övervakas. Om detta är ett reellt problem kan det inte lösas med hjälp av nationell lagstiftning, eftersom beräkningsformeln är baserad på EU-förordningar och gemensam för hela EU. I Transport- och kommunikationsverkets utlåtande framhölls möjligheten till dubbelbestraffning med avseende på tilläggsskatten enligt 47 a § i fordonsskattelagen. Den straffbestämmelse som föreslås i 262 a § i lagen om transportservice gäller dock fordon som har registrerats i enlighet med lagstiftningen i en annan EU-medlemsstat och anmälan av dessa fordons registreringstecken till tillståndsmyndigheten. Det är inte fråga om fordon som inte är registrerade eller som avställts enligt 47 a § i fordonsskattelagen. De preciseringar som Skatteförvaltningen framförde i sitt utlåtande har införts i avsnitten 3.2 och 4.2.2 i regeringens proposition. 

6.3  Remissvar om sjöfarten

Segling och Båtsport i Finland rf ansåg att det förslag var klargörande som gällde 102 § i lagen om transportservice och som handlade om att Transport- och kommunikationsverket ska få behörighet att bestämma examenskraven för förare av hyresbåt. Föreningen påpekade att ett intyg över praktiska båtkunskaper även bör beakta båttypen och båtens storlek. Dessutom bör det teoretiska kunnande som krävs för framförande av en hyresbåt definieras närmare. 

Arbetshälsoinstitutet föreslog att man ska undersöka om det för att förbättra säkerheten är ändamålsenligt att åtminstone av innehavare av förarbrev för oceangående fartyg kräva mer omfattande kunskaper i akutvård. 

Justitieministeriet fäste uppmärksamhet vid ett flertal brister i utkastet när det gäller 102 § i lagen om transportservice. Justitieministeriet konstaterade att regleringen av kraven i 102 § 1 mom. var synnerligen knapphändig, varför fastställandet av vad som avses med kraven sker genom bemyndigandena att utfärda förordning och att meddela föreskrifter. Detta är inte lämpligt med beaktande av grundlagsutskottets praxis (t.ex. GrUU 27/2010 rd, s. 4). Vidare konstaterade justitieministeriet att en myndighets rätt att meddela föreskrifter i princip inte lämpar sig för reglering när det handlar om uppfyllande och godkännande av krav som gäller enskilda individer. Transport- och kommunikationsverkets rätt att meddela föreskrifter förefaller därför inte motiverad, och uppfyllandet och godkännandet av kraven bör regleras på lägst förordningsnivå, dock så att tillräckliga grundläggande bestämmelser utfärdas på lagnivå. 

Under den fortsatta beredningen beslutade man att slopa ändringen av 102 § i lagen om transportservice. För att ändra paragrafen så att den motsvarar de nuvarande principerna för lagberedning krävs det betydligt mer omfattande ändringar, som inte kan göras i samband med beredningen av denna regeringsproposition. Behovet av ändringar kommer att undersökas i samband med framtida lagändringar. 

Justitieministeriet fäste även uppmärksamhet vid propositionsutkastets ändring av 97 a § i lagen om transportservice och konstaterade att ministeriet ansåg att man bör undvika att upprepa bestämmelser med samma innehåll i olika lagar i upp till tre gånger, och att man i framtiden bör utveckla lagstiftningen i en sådan riktning att dylika upprepningar undviks. Som en följd av utlåtandet beslutade man under den fortsatta beredningen att slopa förslaget om ett bemyndigande att meddela föreskrifter i 97 a §. 

När det gäller den hänvisning till direktivet som i propositionsutkastet ingick i 23 § 4 punkten i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten framhöll justitieministeriet att man i regel bör undvika att använda hänvisningsteknik när direktiv genomförs (GrUU 34/2022 rd, s. 3). Justitieministeriet ansåg att det är motiverat att man med beaktande av grundlagsutskottets tolkning även bedömer den nu föreslagna regleringen i propositionens avsnitt Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. Vid den fortsatta beredningen kompletterades propositionens motivering till denna del. 

7.1  Lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg

3 §.Fartyg på vilka lagen tillämpas. Enligt den allmänna bestämmelsen i 1 mom. i paragrafen tillämpas lagen på finska fartyg på finskt vattenområde. Enligt 3 mom. tillämpas lagen inte på fritidsbåtar eller hyresbåtar, eftersom det föreskrivs särskilt om tekniska krav och säkerhetskrav för dem i sjötrafiklagen (782/2019) och i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar (1712/2015). Enligt 3 mom. omfattas inte heller nöjesfartyg av lagens tillämpningsområde. Enligt den ändring som nu föreslås omfattar lagens tillämpningsområde inte heller sådana vajerfärjor som styrs med hjälp av en styrlina eller någon annan av Transport- och kommunikationsverket godkänd anordning som ersätter styrlinan och vilka enligt lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005) inte hör till en landsväg. I praktiken avser detta vajerfärjor som hör till ett vägområde enligt 3 § 1 mom. 9 punkten i lagen om enskilda vägar, dvs. så kallade vajerfärjor för enskilda vägar, och vajerfärjor som inte utgör en del av en landsväg eller en enskild väg, såsom vajerfärjor som trafikerar en friluftsled eller en led för lätt trafik. På grund av dessa färjors användningsändamål och fartområde är det inte ändamålsenligt att på dem tillämpa de tekniska krav och säkerhetskrav som föreskrivs i lagen om fartygssäkerhet. Ändringen motsvarar även rådande praxis eftersom Transport- och kommunikationsverket inte heller tidigare har krävt att dessa fartyg ska besiktigas som last- eller passagerarfartyg. Dessutom bidrar ändringen till en mer enhetlig lagstiftning eftersom man på grund av de särskilda bestämmelserna i 6 § i lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005) för närvarande inte fullt ut tillämpar kraven i lagen om fartygssäkerhet på landsvägsfärjor, och det därför vore inkonsekvent att kräva detta i fråga om vajerfärjor för enskilda vägar och andra vajerfärjor som bland annat utgör en del av leder för lätt trafik eller gatunätet. 

På andra vajerfärjor än landsvägsfärjor tillämpas de allmänna krav på farkoster som föreskrivs i sjötrafiklagen, vilket förtydligas genom ändringen. Efter ändringen kan Transport- och kommunikationsverket omedelbart förbättra utvecklingen av säkerheten för vajerfärjor för enskilda vägar genom att införa vissa säkerhetskrav avseende vajerfärjor för enskilda vägar i anvisningen för ansökan om statsunderstöd för underhåll av enskilda vägar (TRAFICOM/136002/03.04.03.06/2020). 

Det krävs en övergripande uppdatering av bestämmelserna om såväl landskapsfärjor, vajerfärjor för enskilda vägar som andra vajerfärjor. Genom regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 6 § i lagen om trafiksystem och landsvägar (RP 237/2021 rd) gjordes en ändring av 6 § i lagen om trafiksystem och landsvägar. Ändringen trädde i kraft den 14 mars 2022. Genom ändringen bemyndigades Transport- och kommunikationsverket att meddela tekniska föreskrifter om vajerfärjors styranordningar och om godkännande av sådana anordningar. Syftet med propositionen var att förbättra säkerheten i synnerhet inom trafiken med vajerfärjor genom att göra det möjligt att i större omfattning än för närvarande ta i bruk virtuella styrsystem som ersätter vajerfärjornas fysiska styrlinor. 

Vid kommunikationsministeriet har man även beslutat att inleda ett annat projekt för en reform av lagstiftningen om vajerfärjor. Inom det projektet är avsikten att se över behovet av ändringar bland annat när det gäller kompetenskraven för förare av vajerfärjor och definitionen av en vajerfärja, detta i syfte att främja trafiksäkerheten. Samtidigt skulle lagstiftningen kunna utvärderas bland annat med tanke på automatiseringen. När det gäller mindre vajerfärjor som inte transporterar fordon finns det redan i dag beredskap att göra automatiseringstest på olika nivåer. Det har ansetts nödvändigt att reservera tillräckligt med tid för beredningen av detta mer omfattande projekt och för hörande av aktörer. 

Den lindring av kraven i lagstiftningen som den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet medför för vajerfärjor för enskilda vägar och andra vajerfärjor kommer därmed att vara tillfällig. De luckor i regleringen som märks även i samband med denna ändring framhäver dock behovet av en omfattande översyn av bestämmelserna om alla vajerfärjor i en nära framtid. 

64 §. Utförare av skeppsmätning. Det föreslås att paragrafen ändras så att, utöver Transport- och kommunikationsverket och skeppsmätare som utsetts av Transport- och kommunikationsverket, även erkända klassificeringssällskap kan utföra skeppsmätning av finska fartyg. Enligt artikel 6 i 1969 års internationella skeppsmätningskonvention (FördrS 31/1982, nedan skeppsmätningskonventionen) får administrationen anförtro skeppsmätningen åt antingen personer eller organisationer som har godkänts av administrationen. 

66 §.Ansökan om och ordnande av skeppsmätning. Till följd av ovannämnda ändring införs erkända klassificeringssällskap i paragrafen. 

67 §.Skeppsmätning och mätbrev. Paragrafen ändras så att erkända klassificeringssällskap för ett finskt fartyg kan utfärda ett mätbrev enligt skeppsmätningskonventionen. Enligt artikel 7 i skeppsmätningskonventionen ska internationella mätbrev utfärdas av administrationen eller av en person eller organisation som administrationen i behörig ordning har bemyndigat till detta. Ändringen gör det möjligt att i framtiden i enskilda fall avtala om att ett erkänt klassificeringssällskap vid behov kan utfärda ett mätbrev för ett finskt fartyg. 

71 §.Mätbrev för Suez kanal och Panama kanal. I 1 mom. i paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i den gällande lagen att Transport- och kommunikationsverket för ett finskt fartyg kan utfärda ett mätbrev på engelska för Suez kanal eller för Panama kanal. Mätbreven för Suez kanal och Panama kanal är inte baserade på internationella konventioner utan på kanalförvaltningarnas egna regler, varför kanalförvaltningarna själva bestämmer vilka utfärdares mätbrev som de godkänner. För tydlighetens skull föreskrivs det i lagen att Transport- och kommunikationsverket dock kan utfärda sådana mätbrev. 

Paragrafens 2 mom. ändras så att ordet ”skeppsmätningen” stryks, eftersom det enligt 63 § i lagen om fartygssäkerhet avser fastställande av brutto- och nettodräktigheten i enlighet med skeppsmätningskonventionen. 

73 §.Ändringar som påverkar uppgifterna i mätbrevet. Till följd av ovannämnda ändring införs erkända klassificeringssällskap i paragrafen. 

7.2  Lagen om tillsyn över fartygssäkerheten

11 e §.Undantag. I paragrafen görs en lagteknisk ändring och det felaktiga ”i hamnen” stryks i 1 mom. 3 punkten. På så sätt motsvarar bestämmelsen formuleringen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG om hamnstatskontroll. 

23 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter. I det inledande stycket i paragrafen föreslås en stilistisk ändring. Vidare föreslås det att hänvisningen till det upphävda Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/25/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk i 4 punkten i paragrafen ersätts med en hänvisning till det nya direktivet (EU) 2022/993. 

7.3  Lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg

2 §.Definitioner. Det föreslås att hänvisningen i 3 punkten i paragrafen till det upphävda Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk ersätts med en hänvisning till det nya direktivet (EU) 2022/993. 

13 §.Avsteg från den i bemanningscertifikatet bestämda behörigheten. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar innehållet i paragrafen. Transport- och kommunikationsverket kan med stöd av paragrafen i fråga om behörighetsbrev för däcks- och maskinbefälet bevilja dispens för en person att arbeta på ett fartyg i en befattning för vilken han eller hon inte har behörighet. Till följd av de ändringar som gjordes i lagen 2018 har emellertid inte längre alla fartyg nödvändigtvis ett bemanningscertifikat. Sådana fartyg är exempelvis hyresbåtar i inrikes fart och fartyg med en bruttodräktighet under 500 som används inom fartområdena I och II för inrikes fart. Även dessa fartyg kan emellertid beviljas dispens med stöd av paragrafen. Som ny rubrik föreslås ”Avsteg från behörighetskraven för däcks- och maskinbefälet”. 

7.4  Lagen om transportservice

13 §.Betraktande av innehavare av person- eller godstrafiktillstånd som riskföretag. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar fastställandet av ett företag som riskföretag enligt artikel 12 i EU:s förordning om trafikidkare. 

Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ändras så att som riskföretag enligt artikel 12 i EU:s förordning om trafikidkare betraktas en innehavare av person- eller godstrafiktillstånd som definieras som riskföretag enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/694 om ändring av förordning (EU) 2016/403, vilken utfärdats med stöd av artikel 9.1 i övervakningsdirektivet avseende social lagstiftning på vägtransportområdet, samt formeln för riskvärdering enligt genomförandeförordning (EU) 2022/695. 

Övervakningsdirektivet avseende social lagstiftning på vägtransportområdet ändrades genomEuropaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1057. I artikel 9 i övervakningsdirektivet föreskrivs det om ett riskvärderingssystem för företag som ska grundas på det relativa antalet överträdelser av förordningarna (EG) 561/2006 eller (EU) nr 165/2014 eller av nationella bestämmelser genom vilka direktiv 2002/15/EG införlivas i den nationella lagstiftningen samt på hur allvarliga dessa överträdelser är. Med stöd av artikel 2.8 i direktiv (EU) 2020/1057 ändrades artikel 9 i övervakningsdirektivet så att kommissionen, med stöd av punkt 1 i artikeln, genom genomförandeförordning (EU) 2022/694 fastställde en ändring av kommissionens förordning (EU) 2016/403 och genom genomförandeförordning (EU) 2022/695 fastställde en gemensam formel för beräkning av ett företags riskvärdering. Formeln tar hänsyn till överträdelsernas antal, allvarlighetsgrad och frekvens samt till resultaten av kontroller där ingen överträdelse har upptäckts. Formeln beaktar även huruvida ett vägtransportföretag har använt den smarta färdskrivaren enligt kapitel II i förordning (EU) nr 165/2014 ombord på alla sina fordon. 

Med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1055 har det i artikel 16.2 i EU:s förordning om trafikidkare till de uppgifter som ska ingå i det nationella elektroniska registret lagts till de fordon som företaget förfogar över, antalet anställda samt företagets riskvärdering i enlighet med artikel 9.1 i övervakningsdirektivet avseende social lagstiftning på vägtransportområdet. 

Med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1055 har det i EU:s förordning om trafikidkare införts en ny artikel 6.2a, enligt vilken kommissionen ska anta genomförandeakter för att upprätta en förteckning över kategorier, typer och allvarlighetsgrader i fråga om allvarliga överträdelser av unionsregler enligt punkt 1 tredje stycket b som, utöver dem som anges i bilaga IV, kan leda till förlust av gott anseende. Kommissionen ska fastställa vilka kategorier och typer av överträdelser som oftast förekommer, överträdelsernas allvarlighetsgrad samt överträdelsefrekvensen. Dessa genomförandeakter har antagits i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 25.3 i EU:s förordning om trafikidkare. 

Enligt artikel 16.4 i EU:s förordning om trafikidkare ska EU-medlemsstaterna säkerställa att alla uppgifter i det nationella elektroniska registret hålls uppdaterade och är korrekta. På så sätt säkerställs att alla myndigheter har tillgång till korrekta uppgifter. Med stöd av artikel 2.9 d i direktiv (EU) 2020/1057 ska det till artikel 9 i övervakningsdirektivet avseende social lagstiftning på vägtransportområdet läggas till en punkt 4, enligt vilken uppgifterna i det nationella riskvärderingssystemet, för att underlätta riktade vägkontroller, ska vara åtkomliga för samtliga behöriga kontrollmyndigheter i den berörda medlemsstaten vid tidpunkten för kontrollen. Med stöd av samma punkt ska det till artikel 9 läggas till en punkt 5, enligt vilken medlemsstaterna ska göra den information som finns i deras nationella riskvärderingssystem direkt åtkomlig genom sådana driftskompatibla nationella elektroniska register som avses i artikel 16 i EU:s förordning om trafikidkare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater i enlighet med artikel 16.2 i den förordningen. Till dessa uppgifter har det genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1055 lagts till registreringstecknet för de fordon som företaget förfogar över, antalet anställda samt företagets riskvärdering i enlighet med artikel 9.1 i övervakningsdirektivet avseende social lagstiftning på vägtransportområdet. 

Det föreslås att 2 mom. i paragrafen upphävs. Riskvärderingen kommer i fortsättningen att vara tidsmässigt flexibel och uppdateras i enlighet med de kontroller som görs, varför fastställandet av riskföretag i praktiken sker kontinuerligt utan en separat bedömning av när ett företag upphör att betraktas som ett riskföretag. Den formel som ingår i riskvärderingen av ett företag ger aktuell information om situationen i fråga om företagets riskvärdering. 

17 §.Fordon som används i trafik. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, som behandlar användning av fordon som hyrts i en annan medlemsstat för godstransporter på väg och om användningsvillkoren, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/738 om ändring av direktiv 2006/1/EG om användning av fordon hyrda utan förare för godstransporter på väg. Nuvarande 3 mom. blir därmed 4 mom. 

Det föreslås att det i 3 mom. ska föreskrivas att innehavare av godstrafiktillstånd får använda hyrda motordrivna fordon som är registrerade i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för kommersiell godstrafik under en period av två på varandra följande månader under ett kalenderår utan att fordonet är registrerat i Finland. Enligt artikel 1.1 i direktiv (EU) 2022/738 ska en EU-medlemsstat tillåta användning inom sitt territorium av fordon som har hyrts av företag som är etablerade på en annan medlemsstats territorium under minst två på varandra följande månader under ett kalenderår, förutsatt att fordonet är registrerat eller satt i trafik i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat och används, i tillämpliga fall, i enlighet med EU:s förordning om trafikidkare och EU:s förordning om tillstånd för godstrafik. I detta sammanhang avses med två på varandra följande månader en tidsperiod på 60 dagar. 

Det föreslås att 3 mom. ska innehålla en bestämmelse om att de avsedda hyrda fordons antal får uppgå till högst 25 procent av företagets fordonspark av motordrivna fordon som är registrerade för tillståndspliktig godstrafik. Om ett företags hela fordonspark av motordrivna fordon består av två eller tre fordon, ska företaget enligt direktiv (EU) 2022/738 dock tillåtas att använda minst ett sådant hyrt fordon. Enligt direktivet kan en medlemsstat begränsa antalet hyrda fordon som ett företag får använda, under förutsättning att det minsta antalet tillåtna fordon motsvarar minst 25 procent av den godsfordonspark som företaget enligt artikel 5.1 g i EU:s förordning om trafikidkare förfogar över antingen den 31 december året före användningen av det hyrda fordonet eller den dag då företaget börjar använda det hyrda fordonet, enligt vad som fastställs av medlemsstaten. För beräkningen av godsfordonsparken tillämpar Finland det datum när företaget börjar använda ett hyrt fordon. 

Enligt det föreslagna 3 mom. i paragrafen ska innehavare av godstrafiktillstånd meddela Transport- och kommunikationsverket det hyrda fordonets registreringstecken och även hyresavtalets längd, som inte får vara mer än två månader. Transport- och kommunikationsverket har i uppgift att säkerställa att de meddelade uppgifterna, om villkoren uppfylls, antecknas i det trafik- och transportregister som avses i 216 § i lagen om transportservice. Enligt artikel 1.3 i direktiv (EU) 2022/738 ska EU-medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att registreringstecknet för ett hyrt fordon som används av ett företag som utför godstransporter på väg i yrkesmässig trafik införs i det nationella elektroniska register som avses i artikel 16 i förordning (EG) nr 1071/2009. I tillståndsmyndighetens system ska det även finnas uppgifter om start- och slutdatum för hyrningen. 

Det föreslås att paragrafens 3 mom. ska innehålla en bestämmelse om att det i enlighet med artikel 1.1 i direktiv (EU) 2022/738 på begäran av trafikövervakaren ska kunna styrkas att de villkor för registrering och hyra av de hyrda fordon som avses i artikel 2.1 a–d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/1/EG är uppfyllda genom handlingar, i elektroniskt format eller på papper, som ska medföras i fordonet. Med handlingar avses i detta fall fordonets registreringsintyg samt hyresavtalet eller en bestyrkt kopia av det. Om föraren inte är den som har hyrt fordonet ska även förarens arbetsavtal eller en bestyrkt kopia av det medföras i fordonet, och av avtalet ska det framgå att det hyrda fordonet under hyresavtalets giltighetstid uteslutande står till förfogande för det företag som använder det och att det körs av personal hos det företaget. Behöriga kontrollmyndigheter vid vägkontroller och gränsövergångar är polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet. 

97 §.Definitioner gällande behörighet för fartygspersonal. Det föreslås att hänvisningen i 2 punkten i paragrafen till det upphävda Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk ersätts med en hänvisning till det nya direktivet (EU) 2022/993. 

262 §.Olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik. Det förslås ett nytt 2 mom. i paragrafen, enligt vilket en innehavarare av godstrafiktillstånd som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bedriver tillståndspliktig godstransport på väg utan det i artikel 5 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik avsedda förartillståndet ska dömas till böter för olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik. Straffet påförs ett transportföretag som inte har inhämtat ett förartillstånd för en förare från tredjeland och överlämnat det till föraren. Med ett tillstånd för godstransporter avses ett gemenskapstillstånd enligt artikel 4 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik. Bestämmelser om föreläggande av bötesstraff ingår i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010). 

När det gäller den straffbarhet som i paragrafen föreslås för försummelse av att inhämta ett förartillstånd och överlämna det till föraren, återinförs i lagen en nästan likadan påföljd för transportföretaget som den som ingick i 32 § i den upphävda lagen om kommersiell godstransport på väg (693/2006). Enligt 32 § i den lagen skulle den som bedriver i lagen avsedd trafik utan behörigt tillstånd, för olovligt bedrivande av godstrafik dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Med förartillstånd avsågs i lagen en handling som hör samman med gemenskapstillståndet.  

Enligt 5 § 4 mom. i lagen om transportservice beviljar Transport- och kommunikationsverket inhemska transportföretag förartillstånd. Enligt den allmänna principen i artikel 3 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik krävs det för internationella transporter innehav av ett gemenskapstillstånd och, om föraren är medborgare i ett tredjeland, ett sådant tillstånd i kombination med ett förartillstånd. Med hjälp av förartillstånden kan man övervaka att förare från tredjeländer har en laglig anställning och står till förfogande för det transportföretag som ansvarar för en viss transport. Enligt artikel 5 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik ska förartillståndet utfärdas till transportföretaget, vilket innebär att transportföretaget är skyldigt att inhämta ett förartillstånd för en arbetstagare från tredjeland och att överlämna det till föraren när denna framför ett fordon i en transport som omfattas av ett gemenskapstillstånd som utfärdats till detta transportföretag. Handlingarna i fråga ska i samband med en kontroll på begäran visas upp för en polis-, tull- eller gränsbevakningsman. Eftersom konsekvenserna av försummelsen är så väsentliga i förhållande till målet när det gäller att skydda rättigheterna för förare från tredjeländer, bör utöver uppsåt även grov oaktsamhet från transportföretagets sida medföra påföljder. 

Bötesstraff har bedömts vara en proportionerlig åtgärd med hänsyn till gärningarnas menlighet, skadlighet och klandervärdhet. 

262 a §.Felaktig registrering av fordon som används i trafik. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen enligt vilket för felaktig registrering av fordon som används i trafik kan dömas till böter en innehavare av godstrafiktillstånd som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte har meddelat Transport- och kommunikationsverket registreringstecknet och hyresavtalets längd för ett motordrivet fordon som hyrts i en annan medlemsstat i EU. Bestämmelser om föreläggande av bötesstraff ingår i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010). 

Genom att göra försummelse av anmälan till Transport- och kommunikationsverket straffbart blir det vid vägkontroller möjligt att mer effektivt säkerställa att ett hyrt motordrivet fordon används av innehavaren av godstrafiktillståndet på behörigt sätt. Om kontrollmyndigheten inte kan tillämpa hot om böter för att säkerställa att registreringen har skett på ett korrekt sätt bedöms kravet i fråga inte få önskad effekt i praktiken. Eftersom det tidigare inte har varit möjligt att använda ett utomlands registrerat, motordrivet fordon för inrikes godstransporter och försummelse av anmälan får så väsentliga konsekvenser vad gäller målet att säkerställa en korrekt användning av ett sådant hyrt fordon, anses utöver uppsåt även grov oaktsamhet från transportföretagets sida vara ett tillräckligt skäl för bötesstraff. Det har ur samhällelig synvinkel ansetts nödvändigt att kriminalisera försummelse av dessa skyldigheter, eftersom det utan eventuella påföljder inte skulle vara möjligt att hänföra ett motordrivet fordon som en innehavare av godstrafiktillstånd använder i trafik till användaren eller att säkerställa att hyresvillkoren uppfylls. En situation där detta inte går att säkerställa strider, förutom mot kraven i direktiv 2006/1/EG, även mot artikel 16.2 g i EU:s förordning om trafikidkare, enligt vilken registreringstecknen för de fordon som ett företag förfogar över ska vara registrerade i det nationella elektroniska registret. 

Bötesstraff har bedömts vara en proportionerlig åtgärd med hänsyn till gärningens menlighet, skadlighet och klandervärdhet. 

268 §.Förseelser som gäller handlingar för ett motordrivet fordon och uppgifter om tillståndspliktig trafik. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ska ändras så att man till 1 punkten fogar en bestämmelse om att föraren kan påföras en avgift för trafikförseelse på 40 euro om han eller hon inte medför det förartillstånd som avses i artikel 5 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik. Ett villkor för påförande av en avgift för trafikförseelse är att transportföretaget har inhämtat ett förartillstånd och överlämnat det till föraren, men att föraren uppsåtligen eller av försummelse inte medför det i fordonet. Vidare föreslås det en ny 2 punkt i 1 mom. enligt vilken föraren kan påföras en avgift för trafikförseelse på 40 euro om han eller hon inte i fordonet medför handlingar om användning av ett fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat enligt 17 § 3 mom. Nuvarande 2–3 punkten blir 3–4 punkten. Med undantag för numreringen förblir de övriga punkterna i 1 mom. oförändrade. 

De avgiftspåföljder som föreslås i 1 mom. för avsaknad av förartillstånd och av handlingar om registrering och hyra av fordon som har hyrts i en annan EU-medlemsstat, vilka ska medföras i fordonet, bidrar till att göra det möjligt att vid en vägkontroll säkerställa att förartillstånd har inhämtats och att fordonet används av tillståndsinnehavaren på behörigt sätt. Om kontrollmyndigheten inte har tillgång till behövlig information om inhämtandet av förartillstånd eller om korrekt registrering av ett hyrt fordon eller handlingar om hyresvillkoren för fordonet, bedöms kraven i fråga inte i praktiken ha önskad effekt vid övervakningen. Det har ur samhällelig synvinkel ansetts behövligt att föreskriva om avgiftspåföljder för försummelse av dessa skyldigheter, eftersom det utan eventuella påföljder för föraren inte skulle vara möjligt att effektivt hänföra ett motordrivet fordon som används i trafik till fordonets användare eller att säkerställa att hyresvillkoren uppfylls. En situation där detta inte går att säkerställa strider, förutom mot kraven i direktiv (EU) 2022/728, även mot artikel 16.2 g i EU:s förordning om trafikidkare, enligt vilken registreringstecknen för de fordon som ett företag förfogar över i enlighet med artikel 5.1 g ska vara registrerade i det nationella elektroniska registret. 

Eftersom konsekvenserna av försummelserna är så väsentliga vad gäller målet att säkerställa en korrekt registrering av och hyresvillkoren för ett fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat och att övervaka skyddet av rättigheterna för förare från tredjeländer, bör utöver uppsåt även oaktsamhet från förarens sida när det gäller skyldigheten att medföra handlingarna i fordonet medföra påföljder.  

En avgift för trafikförseelse har bedömts vara en proportionerlig åtgärd med hänsyn till gärningarnas menlighet, skadlighet och klandervärdhet. 

7.5  Lag om passagerarfartygs personlistor

1 §.Efter övergångsperioden upphävs bestämmelserna om personlistor. De bestämmelser som upphävs är 5 § 3 mom., 6 § 3 mom., 7 § 3 mom., 9–11 §, 12 § 2 mom., 13 och 14 §, 15 § 1 mom., 18 § 1 mom. 5–9 punkten, 22 och 23 § samt 24 § 4 mom. 

2 §. I paragrafen föreskrivs det om lagens ikraftträdande. Lagen avses träda i kraft när övergångsperioden enligt direktiv (EU) 2017/2109 om ändring av registreringsdirektivet löper ut, det vill säga den 21 december 2023. 

7.6  Miljöskyddslagen för sjöfarten

9 kap. Hur avfall tas emot i hamn 

1 §.Mottagningsanordningar för avfall i hamn. Till paragrafen om hamnars allmänna mottagningsskyldigheter fogas ett nytt 6 mom., där det föreskrivs om utbildning för hamnpersonalen i enlighet med artikel 15 i direktivet om fartygsavfall. Utbildningsskyldigheten påförs hamninnehavaren. Denna ska ordna behövlig utbildning för hamnpersonalen, så att de förvärvar och upprätthåller väsentlig och uppdaterad kunskap för sina uppgifter. Vid utbildningen ska det särskilt tas hänsyn till eventuell hantering av farliga ämnen i hamnen. Enligt artikel 15 i direktivet om fartygsavfall ska utbildningskraven uppdateras regelbundet för att möta de utmaningar som den tekniska innovationen medför, vilket det tillfogade momentet hänvisar till genom att förutsätta att personalen förvärvar och upprätthåller väsentlig och uppdaterad kunskap. 

11.1  Hänvisning till EU-rättsakter

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis betonat att man i regel bör undvika att använda hänvisningsteknik när direktiv genomförs (GrUU 34/2022 rd, s. 3). Grundlagsutskottet har dock i sin praxis ansett att det är möjligt att ha reglering där det på lagnivå i fråga om tekniska och detaljerade krav hänvisas direkt till bestämmelser i direktivet. Det har då varit fråga om mycket teknisk och detaljerad direktivreglering som riktats till en begränsad skara professionella aktörer. Medlemsstaterna har inte heller haft nationellt handlingsutrymme i fråga om regleringens materiella innehåll (GrUU 5/2013 rd, s. 2/II). 

Propositionen innehåller förslag genom vilka man i gällande lagar ändrar föråldrade hänvisningar till direktivet om minimikrav på utbildning för sjöfolk. Ändringarna innebär endast en uppdatering av direktivets nummer. Dessutom gäller de föreslagna ändringarna behörighetskraven för fartygspersonal, vilket innebär att de riktas till en begränsad skara professionella aktörer. Slutligen är direktivregleringen i fråga detaljerad, och medlemsstaterna har inte nationellt handlingsutrymme i fråga om regleringens materiella innehåll. De föreslagna ändringarna anses därför lämpliga med beaktande av grundlagsutskottets utlåtandepraxis. 

Även lagförslag 4 innehåller hänvisningar till direkt tillämpliga EU-förordningar som innehåller bestämmelser av teknisk karaktär och detaljerad reglering som riktar sig till ett begränsat antal aktörer och som inte medger nationellt handlingsutrymme. 

11.2  Straffbestämmelser och avgiftspåföljder

Det föreslås att det till 262, 262 a och 268 § i lagen om transportservice fogas nya bestämmelser om påföljder som gäller transportföretaget och föraren vid avsaknad av förartillstånd samt vid försummelse av anmälningsskyldigheten i fråga om ett i en annan EU-medlemsstat hyrt motordrivet fordon och avsaknad av behövliga handlingar som påvisar registrering och hyra samt förarens eventuella anställning, vilka ska medföras i fordonet. Även om det bötesstraff och den avgift för trafikförseelse som påförs för försummelsen bidrar till att främja övervakningen av yrkesmässiga vägtransporter och därmed indirekt en jämlik behandling av förarna, näringsidkandet och egendomsskyddet, så får påförandet av böter och en avgift för trafikförseelse konsekvenser för den betalningsskyldiges egendom. Därför måste tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna beaktas även i bestämmelserna om bötesstraff och avgiftspåföljder. Genom tillräckligt effektiva bestämmelser om påföljder vill man förebygga uppsåtlig försummelse. 

Kravet på godtagbarhet förutsätter att det ska finnas ett tungt vägande samhälleligt behov av och en med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna godtagbar grund för bötesstraffet och avgiftspåföljden. Enligt riksdagens grundlagsutskotts utlåtandepraxis är fiskala intressen inte godtagbara orsaker till bestämmelser om påföljder. Det primära målet med bestämmelserna om påföljder är att säkerställa att arbetsrättigheterna för förare från tredjeländer tillgodoses och att fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat används på ett korrekt sätt i tillståndspliktig godstrafik. Den nuvarande lagstiftningen om försummelse av förartillstånd har i praktiken visat sig vara ineffektiv. Den nuvarande lagstiftningen har hittills inte innehållit några bestämmelser om påföljder när det gäller anmälan av fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat eller medförande av behövliga handlingar. De föreslagna bestämmelserna om bötesstraff och avgiftspåföljder motsvarar ett behov som observerats i praktiken. Det allmänna ska sörja för skyddet av arbetskraft från tredjeländer, och förartillståndet är ett viktigt övervakningsverktyg för att säkerställa likabehandling. Genom att främja sund konkurrens och ingripa mot grå ekonomi kan man indirekt även skydda likabehandling av laglydiga transportföretag samt rätten att skaffa sig sin försörjning genom den näring som man har valt. Föreskrivande av påföljder för ovannämnda gärningar bedöms medföra större nytta än skada, och det finns ett tungt vägande samhälleligt behov av nya straffbestämmelser. 

Kravet på proportionalitet förutsätter en avvägning av om det är nödvändigt med bötesstraff eller avgiftspåföljd för att skydda det bakomliggande skyddsintresset. Enligt grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 23/1997) gäller det på denna punkt att avgöra om samma syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än kriminalisering. Enligt de nya tillägg som föreslås i 262, 262 a och 268 § ska transportföretaget för försummelser bestraffas med böter medan föraren kan påföras en avgift för trafikförseelse på 40 euro. Till denna del har man i förslaget beaktat ultima ratio-principen, enligt vilken användningen av straffrättsliga påföljder ska tillgripas endast som en sista utväg. Överlag kan försummelse av skyldigheterna i fråga orsaka sådan skada när det gäller rättigheterna för förare från tredjeländer och transportbranschen att kontrollmyndigheten måste ha effektiva metoder för att reagera på försummelsen. Transportföretaget har skyldighet att inhämta ett förartillstånd om det anlitar en förare från tredjeland för transporterna. Eftersom ett förartillstånd bevisar att en förare från tredjeland har en laglig anställning kan otillräckliga påföljder för transportföretaget exempelvis leda till diskriminering och arbetsrelaterad människohandel samt till ökad grå ekonomi inom transportbranschen. Till exempel skulle en avgift för trafikförseelse på 40 euro vara en för liten påföljd för transportföretaget. Vid beredningen av propositionen gjordes bedömningen att det inte är möjligt att säkerställa efterlevnaden av lagen med lindrigare metoder. 

Av proportionalitetskraven kan det också härledas ett krav som förutsätter en bedömning av påföljdens stränghet. När stränghetsgraden bestäms ska det beaktas hur klandervärd den gärning eller försummelse är för vilken sanktioner ska påföras. Också skyddsintresset har betydelse vid bedömningen. Det kan anses att proportionaliteten i hög grad påverkas av storleken på den påföljd som påförs och dess förhållande till gärningen och gärningsmannen. Med beaktande av de skyldigheter för godstransportsföretag som följer av EU-lagstiftningen och som gäller anmälan av fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat samt förartillstånd, har bötesstraff bedömts vara en proportionerlig åtgärd med hänsyn till gärningarnas menlighet, skadlighet och klandervärdhet. De bötesstraff som föreslås i 262 och 262 a § i lagen har, med beaktande av den skyldighet för godstransportsföretag som följer av EU-lagstiftningen och som gäller inhämtande av förartillstånd och anmälan till Transport- och kommunikationsverket av fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat, bedömts vara en proportionerlig åtgärd med hänsyn till gärningarnas menlighet, skadlighet och klandervärdhet. Enligt artikel 3 i EU:s förordning om tillstånd för godstrafik ger ett gemenskapstillstånd i kombination med ett förartillstånd transportföretaget rätt att bedriva internationella transporter. Även i den upphävda lagen om kommersiell godstransport på väg hade förartillståndet en väsentlig koppling till gemenskapstillståndet, och det var möjligt att påföra transportföretaget bötesstraff om det försummade att inhämta ett tillstånd. Den avgift för trafikförseelse på 40 euro som föreslås i 268 § i lagen har på motsvarande sätt bedömts vara en proportionerlig avgiftspåföljd för en förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte medför ett förartillstånd som transportföretaget har inhämtat och överlämnat till föraren. Även den avgift för trafikförseelse på 40 euro som ska påföras om handlingar om användning av ett fordon som hyrts i en annan EU-medlemsstat saknas i samband med en kontroll har bedömts vara en proportionerlig påföljd för föraren. Denna avgift för trafikförseelse som påförs föraren ligger i linje med bestämmelserna i 268 § om försummelse av andra handlingar som ska medföras i fordonet. Förslagen bedöms vara proportionerliga i förhållande till det mål som fastställts, och de utgör inte något hinder för föraren eller transportföretagets ägare att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som denna har valt. 

När bestämmelser om sanktioner införs ska det enligt grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 49/2017 rd) förutom vid lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet även fästas särskild vikt vid avgränsningen av bestämmelserna och vid rättsskyddet för dem som sanktionerna gäller. Dessa omständigheter har beaktats genom en noggrann utformning av bestämmelserna om påföljder och genom att precisera i fråga om vilka av aktörernas skyldigheter en försummelse medför påföljder. 

11.3  Tillämpning i landskapet Åland

Enligt 18 § 21 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om vägar och kanaler, vägtrafik, spårbunden trafik, båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken. De föreslagna ändringar som hör till landskapet Ålands behörighet, tillämpas inte i landskapet utan landskapets beslut. Den bestämmelse som gäller vägtrafik har ansetts omfatta tillståndspliktig yrkesmässig trafik på Åland. Landskapsregeringen beviljar således tillstånd att bedriva gods- och persontrafik på Åland, medan Statens ämbetsverk på Åland beviljar gemenskapstillstånd för gods- och persontransporter med stöd av EU:s förordning om trafikidkare, EU:s förordning om tillstånd för godstrafik och förordning (EG) nr 1073/2009 om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för persontransporter med buss och om ändring av förordning (EG) nr 561/2006, eftersom dessa tillstånd är internationella och således hör till rikets behörighet. Även ärenden som gäller registrering av fordon, deras ägare och innehavare samt tjänsteleverantörer som bedriver yrkesmässig godstransport har ansetts höra till landskapets behörighet. 

Enligt 27 § 13 punkten i självstyrelselagen för Åland har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten. Dessutom har riket behörighet i fråga om sjöfartsbehörigheter. 

De förslag i propositionen som har samband med de grundläggande fri- och rättigheterna är exakta, noggrant avgränsade och motiverade i förhållande till de rättsobjekt som ska skyddas. Dessutom har omfattningen av de föreslagna bestämmelserna begränsats till vad som kan anses vara nödvändigt och proportionellt med tanke på uppnåendet av propositionens mål. Förslagen innebär inga ingrepp i kärnområdet för de fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen. 

Utifrån den bedömning som gjorts ovan föreslås det att propositionen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.