2.1  Lagstiftning

Miljöskyddslagen 

Den nya miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 september 2014. Genom den moderniserades vår nationella lag så att den motsvarar det reviderade EU-direktivet om industriutsläpp och den tolkning av bestämmelserna i Finlands grundlag (731/1999) som hade utkristalliserats. Vidare ville man få tillstånds- och anmälningssystemet att fungera bättre. Syftet med lagen är att skydda miljön mot skadlig påverkan och att förbättra medborgarnas möjligheter att påverka beslut som gäller miljön. Av denna anledning är vissa miljöpåverkande åtgärder tillståndspliktiga enligt lagen. Bestämmelser om tillståndsplikt finns i 4 kap. och bestämmelser om tillståndsförfarandet i 5 kap. 

Regionförvaltningsverket är statlig miljötillståndsmyndighet och närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) är tillsynsmyndighet. De tillstånds- och tillsynsuppgifter som ankommer på kommunen sköts av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Andra tillsynsmyndigheter är bland annat Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. 

Enligt 39 § i miljöskyddslagen ska tillståndsansökningar lämnas till den behöriga tillståndsmyndigheten skriftligen. Ansökningar till den statliga miljötillståndsmyndigheten ska också lämnas in elektroniskt, om myndigheten inte har godkänt något annat. Om ansökan är bristfällig eller om särskild utredning krävs för att ärendet ska kunna avgöras, ska sökanden enligt 40 § ges tillfälle att komplettera ansökan inom den tid som myndigheten bestämmer. 

Enligt lagens nya 39 a § ska tillståndsmyndigheten på begäran ge sökanden information i elektronisk form bland annat om hur ansökan ska avfattas, vilka utlåtanden som kommer att begäras och den uppskattade tidpunkten för meddelande av tillståndsbeslutet. Tillståndsmyndigheten kan också arrangera ett samråd för att ordna rådgivning. Rådgivningen är avgiftsfri. 

Enligt 43 § i miljöskyddslagen ska tillståndsmyndigheten, innan den avgör ett ärende, ge parterna, dvs. dem vilkas rätt eller fördel saken kan beröra, tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av tillståndsärendet. Också andra ska ges tillfälle att framföra sin åsikt. För att ordna hörande ska tillståndsmyndigheten informera om en tillståndsansökan genom att under minst 30 dagar kungöra den på anslagstavlorna i kommunerna inom det område som påverkas av verksamheten och på sin webbplats samt annonsera kungörelsen i minst en tidning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte annonsering är onödig. Enligt 44 § ska ansökningshandlingarna hållas framlagda i kommunerna inom det område som påverkas av verksamheten åtminstone så länge kungörelsetiden varar. Den statliga miljötillståndsmyndigheten ska på sin webbplats offentliggöra ett för allmänheten avsett sammandrag av tillståndsansökan och det övriga centrala innehållet i ansökan samt efter avslutad handläggning fatta beslut i ärendet. I 42 § anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av. 

I miljöskyddslagens 47 § finns bestämmelser om när ansökningar om miljötillstånd ska behandlas tillsammans med ansökningar enligt vattenlagen och i 47 a § när de ska behandlas tillsammans med ansökningar om marktäktstillstånd. Sådana miljötillståndsansökningar och vattentillståndsansökningar som gäller verksamhet som medför risk för förorening av vatten ska behandlas tillsammans, om detta inte ska anses vara onödigt. Ärendena ska behandlas enligt det förfarande som anges i vattenlagen, men med beaktande av miljöskyddslagens bestämmelser om tillståndsansökans och beslutets innehåll, elektroniskt inlämnande av ansökan och information om ansökan och beslutet. Också ansökningar om miljötillstånd och ansökningar om marktäktstillstånd för ett marktäktsprojekt ska behandlas tillsammans i enlighet med miljöskyddslagens förfarandebestämmelser. På innehållet i tillståndsansökan, tillståndsprövningen, förutsättningarna för beviljande av tillstånd och tillståndsvillkoren tillämpas dock separat de materiella bestämmelserna i miljöskyddslagen och marktäktslagen. Om det i samband med att ett miljötillståndsärende behandlas framgår att det behövs ett tillstånd enligt marktäktslagen eller vattenlagen, ska sökanden lämna in en sådan tillståndsansökan. I annat fall lämnas ansökan om miljötillstånd utan prövning. 

Enligt 84 § i miljöskyddslagen meddelas ett beslut om miljötillstånd efter anslag, och de som har rätt att överklaga anses ha blivit informerade om beslutet när beslutet har meddelats. Enligt 85 § i miljöskyddslagen ska beslutet skickas till sökanden och dem som uttryckligen har begärt det samt till tillsynsmyndigheterna och de myndigheter som bevakar allmänt intresse i ärendet. Beslutet ska dessutom skickas för kännedom både till de myndigheter av vilka utlåtande om ansökan har begärts och till dem som har framställt anmärkning eller uttryckt en åsikt i ärendet eller särskilt har bett om att bli underrättade. Uppgift om att beslutet meddelats ska utan dröjsmål offentliggöras i den kommun där verksamheten ska placeras och i andra kommuner där verksamhetens konsekvenser kan uppträda samt på tillståndsmyndighetens webbplats. Uppgift om beslutet ska dessutom publiceras i en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte publicering annars är uppenbart onödig. 

Lagen innehåller bestämmelser om elektronisk behandling i olika faser av tillståndsförfarandet. I 45 och 86 § i miljöskyddslagen sägs det att var och en har rätt att på begäran få information om miljötillståndsärenden som inletts och beslut om miljötillstånd inom ett visst område genom elektroniska meddelanden i den mån det är möjligt att i myndighetens informationssystem ta emot sådana förfrågningar och skicka automatiska meddelanden. Enligt 197 § i miljöskyddslagen ska å sin sida fullföljdsdomstolen till tillstånds- och tillsynsmyndigheten elektroniskt lämna information om ändringar som gjorts i de beslut som dessa myndigheter har fattat och om beslutens laga kraft, så att informationen kan registreras i datasystemet för miljövårdsinformation. 

Bestämmelser om sökande av ändring finns i 19 kap. i miljöskyddslagen. Beslut enligt miljöskyddslagen överklagas i regel genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol. 

Vattenlagen 

Syftet med den nya vattenlagen, som trädde i kraft vid ingången av januari 2012, är att säkerställa en ändamålsenlig och rationell användning av vattentillgångarna och vattenmiljön på ett sätt där olika intressen jämkas samman. Till de tillståndspliktiga vattenhushållningsprojekten enligt vattenlagen hör flera projekt som innebär byggande i sjö eller vattendrag, uttag av vatten, vissa dikningsprojekt, bestående ändring av medelvattenståndet, vattenreglering och tillgodogörande av vattenkraft. Andra former för förhandskontroll enligt vattenlagen än tillstånd är anmälan om mindre projekt, rätt att ta vatten, dikningsförrättning och inrättande av allmän farled.  

Enligt 1 kap. 7 § i vattenlagen är regionförvaltningsverket den tillståndsmyndighet som avses i vattenlagen. I 5 kap. föreskrivs om den kommunala miljövårdsmyndighetens och dikningsförrättningens behörighet i dikningsärenden. Regionförvaltningsverket behandlar tillståndsansökningar som gäller vattenhushållningsprojekt och vissa ersättnings- och förvaltningstvångsärenden enligt vattenlagen. Närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten är i lagen avsedda tillsynsmyndigheter. 

Enligt 11 kap. 2 § i vattenlagen ska tillståndsärenden inledas hos tillståndsmyndigheten genom skriftlig ansökan. I 5 § i samma kapitel sägs det att sökanden ska ges tillfälle att komplettera ansökan inom utsatt tid om ansökan är bristfällig. I 11 kap. 6 § i vattenlagen anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av. Enligt 7 § i det kapitlet ska myndigheten ge dem vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet kan beröra (parterna) tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av ärendet. Andra än parterna ska ges tillfälle att framföra sin åsikt innan ärendet avgörs. Vidare anger 11 kap. 8 § i vattenlagen att sökanden och andra parter ska ges tillfälle att ge en förklaring med anledning av höranden. En part kan med anledning av den förklaringen ges tillfälle att ge en förklaring. 

Vattenlagens 11 kap. 10 § innebär att information om en ansökan ska ges genom en kungörelse på tillståndsmyndighetens anslagstavla och på anslagstavlorna i kommunerna inom projektets influensområde och att kungörelsen ska finnas framlagd i 30 dagar. En annons om att kungörelsen offentliggörs ska publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom det berörda området, om det inte är fråga om ett ärende av ringa betydelse. I så fall kan informationen skötas på annat sätt. Enligt 11 § i samma kapitel ska information om kungörelsen lämnas separat till de parter som saken särskilt berör. Om ansökan gäller ett projekt enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, ska kungörelsen enligt 11 kap. 10 § i vattenlagen dessutom publiceras på tillståndsmyndighetens och kommunernas webbplatser. 

Den sökande ska enligt 11 kap. 12 § i vattenlagen göra en miljötillståndsansökan, om det vid behandlingen av ett ansökningsärende enligt den lagen visar sig att projektet också kräver miljötillstånd. Vid behandling tillämpas bestämmelserna om gemensam behandling av tillståndsansökningar i 47 § i miljöskyddslagen. Om det rör sig om en ansökan som gäller förorening av vatten ska den behandlas och avgöras tillsammans med tillståndsansökan enligt vattenlagen. 

Enligt 11 kap. 22 § i vattenlagen meddelas beslut enligt den lagen efter anslag, och de som har rätt att överklaga anses ha blivit informerade om beslutet när beslutet har meddelats. Information om att ett beslut kommer att meddelas ska ges på tillståndsmyndighetens anslagstavla före den dag beslutet meddelas. Beslutet ska skickas till sökanden och en kopia av beslutet till dem som har begärt det, till tillsynsmyndigheterna och till de myndigheter som bevakar allmänna intressen i ärendet samt till kommunerna inom projektets influensområde för att där hållas offentligt framlagd. Tillståndsmyndigheten ska genom en offentlig kungörelse informera om beslutet i dessa kommuner, och bland annat parterna ska informeras om kungörelsen. Information om beslutet ska dessutom publiceras i minst en tidning med allmän spridning inom projektets influensområde, om inte ärendet är av ringa betydelse eller det annars är uppenbart onödigt att publicera informationen. 

Med stöd av 15 kap. 1 § i vattenlagen får beslut som meddelats överklagas genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol i enlighet med förvaltningsprocesslagen. 

Naturvårdslagen 

Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om skyddet av arter och områden i syfte att bevara naturens mångfald. Genom lagen genomförs rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar. I syfte att verkställa skyddet innehåller lagen bestämmelser om förbud mot att förstöra eller försämra särskilda naturvärden. 

Behöriga myndigheter enligt naturvårdslagen är miljöministeriet, närings-, trafik- och miljöcentralerna samt kommunerna. Enligt 6 § i naturvårdslagen ankommer den högsta ledningen och övervakningen av naturvården och landskapsvården på miljöministeriet. 

I 29 § i naturvårdslagen finns bestämmelser om skyddade naturtyper. Områden som hör till de naturtyper som avses i bestämmelsen får inte ändras så att detta äventyrar naturtypens karakteristiska drag. Ett förbud i detta syfte träder i kraft när närings-, trafik- och miljöcentralen har fattat beslut om gränserna för det område som hör till den skyddade naturtypen. Det är möjligt att avvika från förbudet i enlighet med 31 § i naturvårdslagen, om detta inte allvarligt äventyrar syftet med skyddet eller om skyddet står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst stort allmänt intresse. 

Bestämmelser om artskydd finns i 6 kap. i naturvårdslagen. Enligt 38 § i den lagen är de däggdjur och fåglar fridlysta som faller inom tillämpningsområdet för 6 kap. Fridlysningsbestämmelserna finns i 39 § och enligt den är det exempelvis i fråga om individer som hör till de fridlysta arterna förbjudet att avsiktligt döda eller störa dem eller att flytta eller skada bon. Bestämmelser om fridlysning av växtarter utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning får det också utfärdas bestämmelser om arter som åtnjuter särskilt skydd, med förbud att förstöra eller försämra förekomstplatser som är viktiga för den artens fortlevnad. Förbudet träder i kraft när närings-, trafik- och miljöcentralen har fattat beslut om gränserna för den plats där en art som kräver särskilt skydd förekommer. 

Det är enligt 48 och 49 § i naturvårdslagen möjligt att göra undantag från förbuden. Enligt 48 § kan närings-, trafik- och miljöcentralen bevilja undantag från fridlysningsbestämmelserna i 39, 42 och 47 §, så länge en gynnsam skyddsnivå för arten bibehålls. Behöriga villkor kan fogas till ett sådant beslut om undantag. Europeiska unionens specialbestämmelser om artskydd anges i naturvårdslagens 49 § och enligt den kan centralen i enstaka fall bevilja undantag på de grunder som nämns i habitatdirektivet och fågeldirektivet. 

I fråga om behandlingen av ärenden som gäller undantagslov inom naturvården gäller förvaltningslagen. Beslut får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. 

Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning 

Syftet med MKB-lagen är att främja miljökonsekvensbedömningen och ett enhetligt beaktande av bedömningen vid planering och beslutsfattande och samtidigt öka tillgången till information och möjligheterna att delta. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. 

Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas på projekt som kan antas få betydande miljökonsekvenser. De projekt som alltid kräver ett bedömningsförfarande räknas upp i bilaga 1. Dessutom föreskrivs det i 11 § i MKB-lagen att NTM-centralen beslutar om tillämpningen av bedömningsförfarandet i enskilda fall när ett projekt eller en ändring av det kan antas få betydande miljökonsekvenser som till sin natur och omfattning kan jämföras med konsekvenserna av projekt som avses i bilaga 1. Enligt 13 § i MKB-lagen ska innan beslutet fattas om behovet av MKB-förfarande i enskilda fall de berörda myndigheterna höras, om inte detta är uppenbart onödigt. Den behöriga myndigheten ska besluta om tillämpningen av bedömningsförfarandet utan dröjsmål, dock senast en månad från det att myndigheten har fått tillräcklig information om projektet och dess miljökonsekvenser. Vid förfarandet vid miljökonsekvensbedömning är NTM-centralen kontaktmyndighet, utom i sådana kärnanläggningsprojekt som avses i kärnenergilagen. I dem är arbets- och näringsministeriet kontaktmyndighet. 

MKB-förfarandet ska enligt 15 § i MKB-lagen genomföras i ett så tidigt skede som möjligt av projektplaneringen medan det ännu finns möjliga genomförandealternativ. Enligt 4 § i MKB-lagen ska vid tillämpningen av MKB-lagen hänsyn tas till de utredningar om projektet och dess miljökonsekvenser som gjorts i andra sammanhang samt de utredningar samordnas som förutsätts i denna lag och i annan lagstiftning. 

Enligt 8 § i MKB-lagen kan kontaktmyndigheten före eller under bedömningsförfarandets gång anordna en förhandsöverläggning i samarbete med den projektansvarige och de centrala myndigheterna. Bedömningsförfarandet inleds när den projektansvarige lämnar in ett program för miljökonsekvensbedömning till kontaktmyndigheten, varefter kontaktmyndigheten i enlighet med 17 § i MKB-lagen ser till att det informeras om programmet för miljökonsekvensbedömning genom kungörelse, att behövliga utlåtanden begärs och att det ges möjlighet att framföra åsikter om programmet. Kontaktmyndigheten ska också ge kommunerna inom projektets influensområde tillfälle att ge utlåtande om programmet. Åsikter och utlåtanden ska lämnas till kontaktmyndigheten inom den tid som anges i kungörelsen. Tiden börjar löpa den dag kungörelsen offentliggörs och är 30 dagar lång. Av särskilda skäl kan tiden förlängas till högst 60 dagar. 

Närmare bestämmelser om innehållet i programmet för miljökonsekvensbedömning finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (277/2017). Enligt dess 3 § ska bedömningsprogrammet i behövlig mån innehålla bland annat uppgifter om sådana skäliga alternativ som är beaktansvärda vad gäller projektet och dess säregenskaper, och av vilka ett alternativ är att avstå från projektet, såvida ett sådant alternativ inte av särskilda skäl är onödigt samt uppgifter om de planer och tillstånd som genomförandet av projektet förutsätter. 

Kontaktmyndigheten ska ge ett utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning till den projektansvarige inom en månad från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut. Kontaktmyndigheten ska i sitt utlåtande ta ställning till programmets omfattning och exakthet. Av utlåtandet ska det också framgå hur de behövliga utredningarna vid behov kan samordnas med de utredningar som krävs enligt andra lagar. Kontaktmyndigheten ska lämna sitt utlåtande och andra utlåtanden och åsikter till den projektansvarige. Utlåtandet ska samtidigt sändas för kännedom till de myndigheter som saken gäller och publiceras på kontaktmyndighetens webbplats (18 §). 

Den projektansvarige ska enligt 19 § i MKB-lagen sammanställa en miljökonsekvensbeskrivning utifrån programmet för miljökonsekvensbedömning och det utlåtande som kontaktmyndigheten har avgett om det och lämna beskrivningen till kontaktmyndigheten. Närmare bestämmelser om beskrivningens innehåll finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Kontaktmyndigheten ska enligt 20 § i lagen informera om en miljökonsekvensbeskrivning och också se till att behövliga utlåtanden om beskrivningen begärs och att möjlighet att framföra åsikter erbjuds. Den tid som reserveras för åsikter och utlåtanden är minst 30 dagar och högst 60 dagar. 

Det är enligt 22 § i MKB-lagen möjligt att samordna hörandet vid miljökonsekvensbedömning av ett projekt med hörandet vid utarbetandet av den plan som krävs för genomförandet av projektet när de pågår samtidigt. I praktiken innebär detta att hörandet om bedömningsprogrammet förenas med kungörandet av det program för deltagande och bedömning som avses i markanvändnings- och bygglagen. Det går också att förena hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen med begäran om åsikter om beredningsmaterialet för planen eller det offentliga framläggandet av planförslaget. Det är kontaktmyndigheten och den myndighet som ansvarar för planläggningen som ska komma överens om samordningen efter att ha hört den projektansvarige. 

Miljökonsekvenserna av ett projekt kan i stället för genom MKB-förfarande bedömas genom ett förfarande enligt en annan lag, om konsekvenserna utreds på det sätt som avses i MKB-lagen och det separat föreskrivs om detta i den lag enligt vilken miljökonsekvenserna kan bedömas (5 §). I samband med att MKB-lagen reviderades kompletterades 9 § i markanvändnings- och bygglagen med bestämmelser om utredning av miljökonsekvenserna i samband med planläggning. Den myndighet som svarar för planläggning enligt den lagen ansvarar då också för bedömningsförfarandet. Kontaktmyndigheten enligt MKB-lagen ska då försäkra sig om att miljökonsekvensbedömningen är tillräcklig och även sammanställa en motiverad slutsats. 

Kontaktmyndigheten ska kontrollera miljökonsekvensbeskrivningens tillräcklighet och kvalitet och därefter sammanställa en motiverad slutsats om projektets betydande miljökonsekvenser, föreskrivs det i 23 § i MKB-lagen. Den motiverade slutsatsen ska ges till den projektansvarige inom två månader från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut. Kontaktmyndigheten lämnar den motiverade slutsatsen samt andra utlåtanden och åsikter till den projektansvarige. Den motiverade slutsatsen ska samtidigt sändas för kännedom till de myndigheter som behandlar projektet, till kommunerna inom projektets influensområde och vid behov till landskapsförbunden och andra berörda myndigheter samt publiceras på kontaktmyndighetens webbplats. Om kontaktmyndigheten inte kan sammanställa en motiverad slutsats på grund av att miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig, ska myndigheten meddela den projektansvarige till vilka delar beskrivningen behöver kompletteras, föreskrivs det vidare i 24 § i MKB-lagen. Kontaktmyndigheten ska se till att det också efter kompletteringen av miljökonsekvensbeskrivningen ordnas ett hörande om den.  

Tillståndsansökningar som gäller projekt ska åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning och en motiverad slutsats, som myndigheten ska få innan den får bevilja tillstånd för genomförande av ett projekt. Också tillståndsmyndigheten ska enligt 26 § i MKB-lagen foga en motiverad slutsats till tillståndsbeslutet, och den ska i beslutet beakta det som framgår av miljökonsekvensbeskrivningen, den motiverade slutsatsen och hörandena. 

Enligt 27 § i MKB-lagen ska tillståndsmyndigheten försäkra sig om att den motiverade slutsatsen är aktuell när tillståndsärendet avgörs. Kontaktmyndigheten ska på tillståndsmyndighetens begäran framföra sin åsikt om huruvida den motiverade slutsatsen är uppdaterad. Om slutsatsen inte är ajourförd ska miljökonsekvensbeskrivningen kompletteras i enlighet med bestämmelserna om hörande om beskrivningen i 20 §. Enligt förarbetena till lagen (RP 259/2016 rd) kan hörandet samordnas med hörandet om tillståndsansökan. Kontaktmyndigheten ger därefter sin uppdaterade motiverade slutsats i enlighet med 23 §. 

Den projektansvarige får med stöd av 37 § i MKB-lagen söka ändring genom besvär i beslut om tillämpning av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning och i beslut som fattats med stöd av 36 §. Den som har rätt att söka ändring i ett tillståndsbeslut som gäller ett projekt får i samma ordning och sammanhang som besvär anförs över tillståndsbeslutet också söka ändring i ett beslut genom vilket det konstateras att ett MKB-förfarande inte behövs. En närings-, trafik- och miljöcentral har å sin sida rätt att söka ändring genom besvär i ett beslut av en förvaltningsdomstol genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt centralens beslut om tillämpning av MKB-förfarandet. Med stöd av 34 § i MKB-lagen kan centralen eller den som annars har rätt att söka ändring i ett tillståndsbeslut genom besvär i besvären åberopa att förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inte har genomförts eller att det i det väsentliga har genomförts på ett bristfälligt sätt. 

Marktäktslagen 

Genom marktäktslagen regleras yrkesmässigt och kommersiellt tagande av grus samt tagande av andra stenmaterial samt lera och mull i det syftet. Marktäktslagen begränsar tagandet av marksubstanser genom att föreskriva att det krävs tillstånd för täktverksamhet. Det krävs tillstånd enligt marktäktslagen för att ta substanser för annat än husbehov. 

För sådan täktverksamhet som avses i marktäktslagen ska det finnas tillstånd enligt 4 § i marktäktslagen. Enligt 7 § i marktäktslagen beviljas tillstånd som gäller täktverksamhet av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Tillstånd till täktverksamhet ska sökas skriftligen och ansökan ska vid behov åtföljas av en täktplan. 

Innan tillstånd beviljas ska tillståndsmyndigheten enligt 7 § i marktäktslagen begära utlåtande av närings-, trafik- och miljöcentralen. Dessutom ska utlåtande i de situationer som anges närmare i förordning begäras av andra kommuner, den samkommun som sköter landskapsplanläggningen och andra myndigheter. 

Kungörelse av en ansökan som gäller marktäktstillstånd ska vara anslagen på kommunens anslagstavla i 30 dagar. Dessutom ska de som äger eller besitter de fastigheter och andra områden som gränsar till den fastighet på vilken täktområdet är beläget i regel beredas tillfälle att bli hörda. När det behövs ska det annonseras om ansökan i åtminstone en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av projektet. Den som ansöker om tillstånd kan till sin ansökan foga en redogörelse för att grannarna är medvetna om projektet och även en redogörelse för deras eventuella ställningstaganden till projektet. Om sökanden inte har lämnat in en adekvat utredning om att grannarna har hörts, ska kommunen höra grannarna. När ansökan gäller ett projekt enligt MKB-lagen ska det enligt 13 § i marktäktslagen genom en kungörelse på tillståndsmyndighetens och kommunernas webbplatser informeras om att behandlingen av ansökan har inletts.  

Tillståndsmyndighetens beslut som gäller tillstånd för täktverksamhet meddelas efter anslag. Information om meddelande av ett beslut ska ges på myndighetens anslagstavla före den dag beslutet meddelas och meddelandet ska vara uppsatt på anslagstavlan under minst den tid som reserverats för anförande av besvär. Beslutet ska sändas till den som ansökt om tillstånd, och de som i samband med ärendets behandling har anhållit om att bli informerade om att tillstånd beviljats och som samtidigt har uppgett sin adress ska ofördröjligen informeras om detta. Den som saken gäller anses ha fått kännedom om beslutet då det har meddelats. Dessutom ska närings-, trafik- och miljöcentralen utan dröjsmål underrättas om tillstånd för täktverksamhet (19 §). 

Enligt 2 § 3 punkten i marktäktslagen gäller lagen inte sådant tagande av marksubstanser på vattenområde för vilket det enligt vattenlagen krävs tillstånd av regionförvaltningsverket. Vidare får enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i lagen avsedda substanser inte tas så att kvaliteten på vattnet eller vattenavgivningskapaciteten i ett viktigt eller annat för vattenförsörjning lämpligt grundvattenområde äventyras, om ett tillstånd enligt vattenlagen inte föreligger. 

Bestämmelser om gemensam behandling av ansökningar om marktäktstillstånd och miljötillståndsansökningar finns i 4 a § i marktäktslagen. Om ansökningarna gäller samma projekt ska de behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om inte gemensam behandling av särskilda skäl är onödig. Det räcker med en ansökan för ett gemensamt tillstånd. Det är i regel den kommunala miljövårdsmyndigheten som är behörig myndighet vid gemensam behandling. Enligt 7 § i marktäktslagen ska ärenden behandlas enligt marktäktslagen när det gäller att begära utlåtande, enligt 42–45 § i miljöskyddslagen när det gäller hörande och information om hörande och enligt 84–86 § i miljöskyddslagen när det gäller meddelande och information om tillståndsbeslut. 

Tillståndsbeslut enligt marktäktslagen får med stöd av dess 20 § överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. I fråga om besvärsrätt och sökande av ändring iakttas kommunallagens bestämmelser. 

Markanvändnings- och bygglagen 

Markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft den 1 januari 2000, och den har ändrats flera gånger sedan dess. Den innehåller bestämmelser om planering av områdesanvändningen och byggande. I fråga om byggande innehåller lagen bestämmelser om bygglov, åtgärdstillstånd, tillstånd till miljöåtgärder och rivningslov (nedan byggtillstånd). 

Behörig myndighet när det gäller byggtillstånd är kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Frågan om tillstånd för miljöåtgärder kan också överföras till en annan av kommunen förordnad myndighet för avgörande. 

Bygglov söks skriftligen hos kommunens byggnadstillsynsmyndighet. En närmare förteckning över de handlingar och andra utredningar som ska fogas till ansökan finns i 85 § i markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). Markanvändnings- och bygglagens 132 och 133 § innehåller bestämmelser om de situationer där utlåtande ska begäras av närings-, trafik- och miljöcentralen. Enligt 133 § ska grannarna underrättas om att en ansökan om bygglov anhängiggjorts, om detta inte är uppenbart onödigt. Efter det ska grannarna enligt 65 § i förordningen reserveras sju eller, om det är fråga om ett projekt där MKB-förfarande tillämpas, fjorton dagar för att göra en anmärkning. Sökanden kan till sin ansökan foga en utredning om grannarnas eventuella ståndpunkter med anledning av byggandet, och då behöver myndigheterna inte höra dem. Information om att ärendet är anhängigt ska tillkännages på byggplatsen och det är den som påbörjar byggprojektet som svara för detta. Om en miljökonsekvensbedömning ska utarbetas för en tillståndspliktig åtgärd ska det enligt 132 § i lagen informeras också på internet om att behandlingen av ansökan har inletts. Enligt 67 § i förordningen ska kommunstyrelsen och närings-, trafik- och miljöcentralen underrättas om rivningslov i de särskilda fall som anges i förordningen. 

Beslut om byggtillstånd meddelas efter anslag och den som saken gäller anses ha fått del av beslutet när det meddelades. Tillståndsbeslutet tillställs i enlighet med 142 i lagen sökanden, de myndigheter som anges i förordning och dem som har begärt det i en anmärkning eller särskilt. 

Beslut om byggtillstånd får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. 

Gruvlagen 

Gruvlagen (621/2011) innehåller bestämmelser om letning efter och utvinning av fyndigheter som innehåller gruvmineraler och guldvaskning på statsägd mark, om upphörande av därmed förknippad verksamhet och om gruvförrättning. Enligt gruvlagen är malmletning, gruvdrift och guldvaskning tillståndspliktiga verksamheter. Enligt 4 § är Säkerhets- och kemikalieverket i den lagen avsedd gruvmyndighet. 

Ansökningar om malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd ska ges in till tillståndsmyndigheten. Bestämmelser om tillståndsmyndigheter finns i 33 § i gruvlagen. I 37 § anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av om en tillståndsansökan. 

Tillståndsmyndigheten ska informera om en ansökan genom att i minst 30 dagar kungöra ansökan på sin anslagstavla och på anslagstavlorna i de berörda kommunerna. Information om kungörelsen ska publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet, om det inte är uppenbart onödigt. Dessutom ska de sakägare som saken i synnerhet gäller underrättas särskilt om kungörelsen. Om fler än trettio kända personer ska informeras om en ansökan eller ett beslut eller om antalet personer är okänt, kan information om saken enligt 40 § ges i en sådan tidning där mottagaren bäst kan väntas få informationen. 

Tillståndsmyndigheten ska innan den avgör ett ärende ge sakägarna tillfälle att framställa anmärkning med anledning av tillståndsärendet. Andra än sakägare ges tillfälle att framföra sin åsikt i frågan. I 39 § föreskrivs det att en med hänsyn till sakens natur tillräcklig tidsfrist ska bestämmas för framställande av anmärkningar och framförande av åsikter. Sökanden och andra sakägare ska ges tillfälle att avge bemötande när det gäller sådana krav och utredningar i utlåtanden och anmärkningar som kan påverka hur ärendet avgörs. Med anledning av bemötandet ska sakägarna ges tillfälle att avge genmäle, om bemötandet kan påverka hur ärendet avgörs, sägs det i 42 §. 

Ett tillståndsbeslut meddelas efter anslag, och beslutet anses ha kommit dem som har rätt att överklaga till kännedom när det meddelades. Information om att beslut meddelas ska ges i förväg genom att det informationsmeddelandet hålls uppsatt på anslagstavla under minst den tid inom vilken beslutet kan överklagas genom besvär. Enligt 57 § i gruvlagen ska beslutet vara tillgängligt även elektroniskt den dag det enligt meddelandet meddelas. 

Tillståndsmyndigheten ska sända tillståndsbeslutet till sökanden och en kopia av beslutet till dem som särskilt har bett om det och till de kommuner, närings-, trafik- och miljöcentraler och andra myndigheter som delgetts ärendet under handläggningen eller av vilka utlåtande har begärts. I vissa fall som lagen anger ska en kopia också sändas till Strålsäkerhetscentralen, Lantmäteriverket och sametinget. Information om att beslut meddelas ska av tillståndsmyndigheten lämnas till dem som har framställt anmärkning i ärendet eller som särskilt har bett om att bli underrättade och till de sakägare som saken särskilt gäller. Tillståndsmyndigheten ska också sörja för att uppgift om beslutet utan dröjsmål offentliggörs av de kommuner vars områden beslutet gäller. Tillståndsmyndigheten ska enligt 58 § dessutom publicera uppgift om beslutet i åtminstone en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av den verksamhet som avses i beslutet, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Ett beslut av gruvmyndigheten får enligt 162 § överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. Den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms i enlighet med inom vilken förvaltningsdomstols domkrets den huvudsakliga delen av det malmletningsområde, gruvområde eller guldvaskningsområde som avses i beslutet finns. 

Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor 

Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005), nedan kemikaliesäkerhetslagen, är en allmän lag om säker användning av farliga kemikalier och explosiva varor. Genom en ändring av lagen som trädde i kraft den 1 juni 2015 (358/2015, RP 275/2014 rd) fick lagen bestämmelser om hörande av allmänheten och allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. 

Tillämpningsområdet för kemikaliesäkerhetslagen är brett och det har beröringspunkter med annan lagstiftning som främjar kemikaliesäkerheten, såsom Europeiska unionens kemikaliesäkerhetslagstiftning och lagstiftningen om arbetarskydd, miljöskydd och markanvändning och byggande. Genom kemikaliesäkerhetslagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den har man genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG, nedan Seveso III –direktivet. I direktivet anges skyldigheter vars syfte är att försöka förebygga allvarliga olyckshändelser och minimera följderna av olyckor i och utanför kemikalieanläggningar. Skyldigheterna gäller industrianläggningar där man hanterar kemikalier som orsakar fysikaliska faror, hälsofaror och miljöfaror räknat från de kvantiteter som anges i direktivet. 

Syftet med kemikaliesäkerhetslagen är att förebygga och avvärja sådana skador på person, miljö och egendom som orsakas vid tillverkning, användning, överföring, upplagring, förvaring och annan hantering av farliga kemikalier samt explosiva varor och även att främja den allmänna säkerheten. De som ska skyddas från personskador är både de anställda vid produktionsanläggningarna och även de som är verksamma eller bor utanför anläggningarna. Lagen gäller både enskilda personer och stora produktionsanläggningar i egenskap av verksamhetsutövare. 

Enligt 23 § i kemikaliesäkerhetslagen får omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie samt enligt 58 § i den lagen tillverkning och upplagring av explosiva varor utövas med Säkerhets- och kemikalieverkets (Tukes) tillstånd. Tukes övervakar att den lagen följs till den del uppgiften inte har ålagts någon annan myndighet. I 115 § i kemikaliesäkerhetslagen finns också bestämmelser om myndighetsuppgifter för räddningsmyndigheterna, polisen och tullmyndigheterna. Tukes är den centrala tillståndsmyndigheten enligt kemikaliesäkerhetslagen när det gäller övervakning av stora industrianläggningar och explosiva varor. Räddningsmyndigheterna övervakar att lagen följs när det gäller liten industriell hantering och förvaring av farliga kemikalier och även bland annat överlåtelse av fyrverkeripjäser för enskild konsumtion. Polisen övervakar bland annat användning och överlåtelse av explosiva varor. 

Tillståndsansökningar ska göras skriftligen, och på begäran av Säkerhets- och kemikalieverket ska ytterligare exemplar ges in av ansökningshandlingarna, om det behövs för kungörelse av ett ärende och för begäran om utlåtande. I övrigt iakttas förvaltningslagen när en tillståndsansökan behandlas. Enligt 9 § i statsrådets förordning om övervakning av hanteringen och upplagringen av farliga kemikalier (685/2015), nedan kemikalieövervakningsförordningen, och 5 § i statsrådets förordning om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor (819/2015) ska Säkerhets- och kemikalieverket när det behandlar en tillståndsansökan begära utlåtanden av närings-, trafik- och miljöcentralen och räddningsmyndigheten och vid behov av andra. Enligt 104 b § i kemikaliesäkerhetslagen ska Tukes informera om en tillståndsansökan genom att i minst 30 dagar kungöra ansökan på de berörda kommunernas anslagstavlor. Kungörelsen publiceras också på tillståndsmyndighetens webbplats. Dessutom ska information om kungörelsen publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Den berörda allmänheten ska underrättas särskilt om kungörelsen. Om fler än trettio kända personer ska informeras om ansökan eller om antalet personer är okänt, kan information om saken ges i en sådan tidning där mottagaren bäst kan väntas få informationen. 

I enlighet med 104 c § i kemikaliesäkerhetslagen ska den berörda allmänheten ges möjlighet att komma med anmärkningar och framföra sin åsikt med anledning av ärendet. Utöver vad som föreskrivs i förvaltningslagen ska sökanden och den berörda allmänheten ges möjlighet att avge bemötande när det gäller sådana krav och utredningar i utlåtanden och anmärkningar som kan påverka hur ärendet avgörs. Med anledning av detta ska sökanden eller den berörda allmänheten ges möjlighet att avge genmäle, om bemötandet kan påverka hur ärendet avgörs.  

Enligt 11 § i kemikalieövervakningsförordningen ska Säkerhets- och kemikalieverket informera regionförvaltningsverket, närings- trafik- och miljöcentralen, räddningsmyndigheten samt den kommunala miljövårdsmyndigheten och byggnadstillsynsmyndigheten om tillståndsbeslut som avser kemikalier. Enligt 7 § i förordningen om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor ska Tukes informera regionförvaltningsverket, närings-, trafik- och miljöcentralen, räddningsmyndigheten, polisen samt kommunen om tillståndsbeslut som avser tillverkning och upplagring av explosiva varor. Kemikaliesäkerhetslagens 126 § innebär att tillståndsbeslut får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.  

Enligt 24 § i kemikaliesäkerhetslagen får liten industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie utövas endast när anmälan om det gjorts. Verksamhetsutövaren ska göra en anmälan till räddningsmyndigheten, om anmälan inte med stöd av 23 § 2 mom. i kemikaliesäkerhetslagen ska göras till Tukes. Trots att ett anmälningsförfarande enligt kemikaliesäkerhetslagen inte ingår i den föreslagna samordningen av miljörelaterade tillstånd, kan förfarandet ha kontaktytor med den föreslagna samordningen av tillstånd. Den tillståndsplikt som föreskrivs i kemikalielagen är beroende av de kemikaliemängder som används vid objektet. Ofta preciseras de kemikaliemängder som används vid objektet först alldeles i planeringens slutskede. Därför är det möjligt att ett kemikaliesäkerhetstillstånd kan ändras alldeles i slutskedet av tillståndsförfarandet till en anmälan som med stöd av kemikaliesäkerhetslagen görs till räddningsmyndigheten eller tvärtom.  

Förvaltningslagen 

Syftet med förvaltningslagen är att genomföra och främja god förvaltning samt rättsskydd i förvaltningsärenden. Förvaltningslagen är en allmän lag som reglerar myndigheternas verksamhet, inbegripet tillståndsförfaranden.  

Förvaltningslagen tillämpas bland annat av statliga myndigheter och kommunala myndigheter när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Myndigheterna ska inom ramen för sin behörighet avgiftsfritt ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Enligt 8 § i förvaltningslagen ska en myndighet i mån av möjlighet hänvisa kunden till den behöriga myndigheten om ett ärende inte hör till dess behörighet. Ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål. Lagens 23 § kräver att en myndighet på en parts begäran ger en uppskattning om när ett beslut kommer att ges samt svarar på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. En myndighet ska för de centrala ärendegrupperna inom sitt verksamhetsområde ange förväntad handläggningstid för sådana ärenden som myndigheten avgör genom förvaltningsbeslut och som kan inledas endast på initiativ av en part. Detta gäller enligt 23 a § i förvaltningslagen inte ärenden för vars del det föreskrivs om en tidsfrist för handläggningen.  

Enligt 20 § i förvaltningslagen har ett förvaltningsärende inletts när den handling som avser detta har kommit in till en behörig myndighet eller när ett ärende som får inledas muntligen har framförts för myndigheten och de uppgifter som behövs för att behandlingen av ärendet ska kunna påbörjas har registrerats. Om en handling som har tillställts en myndighet är bristfällig, ska myndigheten vid behov uppmana avsändaren att komplettera handlingen. En myndighet ska överlag se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. En part ska enligt 31 § i förvaltningslagen lägga fram utredning om grunderna för sina yrkanden och också i övrigt medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon har inlett. En part kan också i enlighet med 22 § i förvaltningslagen på eget initiativ komplettera eller ändra sin ansökan. 

Part i ett förvaltningsärende är den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller, anges det i 11 § i förvaltningslagen. En part ska ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. I 34 § i förvaltningslagen räknas de fall upp där ett ärende får avgöras utan att en part hörs. Om avgörandet i ett ärende kan ha en betydande inverkan på andra än parterna, ska myndigheten ge dessa personer möjlighet att få information och uttala sin åsikt om ärendet. Information om att ärendet är anhängigt och om möjligheten till inflytande ska ges på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till ärendets betydelse och omfattning, föreskrivs det i 41 § i förvaltningslagen. 

Förvaltningsbeslut ska ges skriftligen. Ett beslut kan ges muntligen, om det är nödvändigt på grund av att ärendet är brådskande. Enligt 43 § i förvaltningslagen ska ett muntligt beslut utan dröjsmål också ges skriftligen tillsammans med en anvisning om hur man begär omprövning eller en besvärsanvisning. Ett beslut som en myndighet har fattat ska av myndigheten utan dröjsmål delges en part och andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. Myndigheten ska redan under behandlingen av ett ärende sköta delgivningen av handlingar som inverkar på behandlingen av ärendet. Enligt 54 § i förvaltningslagen ska en handling delges i original eller kopia. Enligt 58 § i förvaltningslagen ska delgivningen ske med den myndighet som för talan i ärendet.  

Bestämmelser om förfarandet vid delgivning finns i 10 kap. i förvaltningslagen. Vanlig delgivning sker per post genom brev till mottagaren. Mottagaren anses ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet avsändes, om inget annat visas. Enligt 59 § i förvaltningslagen anses ett ärende dock ha kommit till en myndighets kännedom den dag brevet anlände. Det är fråga om bevislig delgivning enligt 60 § i förvaltningslagen när delgivningen verkställs per post mot mottagningsbevis. Vid offentlig delgivning hålls enligt 62 § i förvaltningslagen en handling en viss tid framlagd för mottagaren hos myndigheten, och ett meddelande om att handlingen finns framlagd ska publiceras i den tidning ur vilken mottagaren bäst kan antas få information om saken.  

Lagen om offentliga kungörelser 

Lagen om offentliga kungörelser (34/1925) innehåller bestämmelser om förfarandet för att bringa beslut till allmän kännedom genom kungörelse. De tillkännagivanden som enligt gällande bestämmelser ska bringas till allmän kännedom genom kungörelse ska kungöras genom anslag i varje kommun på en för ändamålet avsedd anslagstavla. 

Enligt 3 § i lagen om offentliga kungörelser ska det finnas en anslagstavla i kommunens ämbetshus eller på annat av kommunstyrelsen bestämt lämpligt ställe dit tillträdet under tjänstetid är fritt. Enligt 4 § i den lagen är det kommunstyrelsen som ombesörjer de uppgifter som gäller anslag. När en kungörelse kommit myndigheten till handa, ska den eller uppgift därom utan dröjsmål anslås. Enligt 5 § i lagen om offentliga kungörelser ska den dag då kungörelsen blivit anslagen antecknas på kungörelsen. 

I det aktuella projekt som syftar till att revidera kungörelsebestämmelserna (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av förvaltningslagen, upphävande av lagen om offentliga kungörelser och ändring av 12 kap. 3 § i jordabalken, RP 239/2018 rd) föreslås det att kungörelselagen upphävs och att en allmänna bestämmelser om offentlig kungörelse tas in i förvaltningslagen. 

Kommunallagen 

Den nya kommunallagen (410/2015) trädde i kraft den 1 maj 2015 och den började huvudsakligen tillämpas i början av mandatperioden för de fullmäktige som valdes 2017. Den innehåller bestämmelser om kommunens beslutsprocesser och organ. 

Kommunen ska informera om sin verksamhet, och den ska ge tillräcklig information exempelvis om de ärenden som bereds i kommunen, planer som gäller ärendena, behandlingen av ärendena, beslut som fattats och beslutens effekter. Kommunen ska informera om hur man kan delta i och påverka beredningen av besluten. Enligt 29 § i kommunallagen ska kommunen också se till att behövliga uppgifter om beredningen av ärenden som behandlas av organen läggs ut i det allmänna datanätet. 

Kommunala tillkännagivanden ska göras kända genom att de offentliggörs i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna, och vid behov på något annat sätt som kommunen har fattat beslut om. Enligt 108 § i kommunallagen ska ett tillkännagivande finnas i det allmänna datanätet i fjorton dygn, om inte något annat följer av sakens natur. 

Den som är missnöjd med ett beslut av en kommunal myndighet får enligt 134 § i kommunallagen begära omprövning av beslutet. Omprövning begärs hos det berörda organet. Ändring i ett beslut som fattats av de myndigheter som nämns i 135 § i kommunallagen och i ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning får sökas hos förvaltningsdomstolen genom kommunalbesvär. Enligt 140 § i kommunallagen ska protokoll från fullmäktige, kommunstyrelsen, nämnder och organ i en samkommun med tillhörande anvisningar om hur man begär omprövning eller besvärsanvisning efter justeringen hållas tillgängliga i det allmänna datanätet. 

Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet 

Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) tillämpas bland annat när anhängiggörande och behandling av förvaltningsärenden samt delgivning av beslut i nämnda ärenden sker på elektronisk väg, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Den gäller i tillämpliga delar också annan myndighetsverksamhet.  

Enligt 5 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska en myndighet inom de gränser dess system tillåter erbjuda var och en möjlighet att i elektronisk form sända meddelanden i syfte att anhängiggöra ärenden eller för behandlingen av dem. Myndigheterna ska också erbjuda möjlighet att elektroniskt ge in kompletteringar, utredningar och andra motsvarande handlingar och sträva efter att använda maskinvara och programvara som ur kundernas synvinkel i tekniskt hänseende är så kompatibel och lätt att använda som möjligt. Tillräcklig datasäkerhet ska alltid säkerställas i kommunikationen med kunderna och i informationsutbytet mellan myndigheterna. I enlighet med 6 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska myndigheterna se till att deras elektroniska dataöverföringsmetoder fungerar och att de i mån av möjlighet kan användas också vid andra tidpunkter än under ämbetsverkens öppettider. Enligt 7 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska myndigheterna på lämpligt sätt informera om de adresser som ska användas vid den elektroniska kommunikationen med dem. 

Enligt 8 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet sänds elektroniska meddelanden till myndigheterna på avsändarens ansvar och enligt 10 § i den lagen anses meddelandet ha kommit in till en myndighet när det finns tillgängligt för myndigheten på ett sådant sätt att meddelandet kan behandlas. Enligt 9 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet uppfyller elektroniska dokument kravet på skriftlig form. Enligt 9 § behöver ett elektroniskt dokument som kommit in till en myndighet inte kompletteras med en underskrift, om dokumentet innehåller uppgifter om avsändaren och om det inte finns anledning att betvivla dokumentets autenticitet och integritet. En inbegärd handling anses ha kommit in inom utsatt tid, om myndigheten får in den elektroniskt senast den sista dagen av den utsatta tiden. 

En beslutshandling får enligt 16 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet signeras elektroniskt. I 18 § i den lagen föreskrivs det att handlingar som ska delges bevisligen, med partens samtycke får delges också som ett elektroniskt meddelande. En handling anses ha delgetts när den har hämtats från den länk som myndigheten anvisat. Om handlingen inte har hämtats inom sju dagar från myndighetens meddelande, iakttas vid delgivningen vad som annanstans i lag föreskrivs om delgivning. Enligt 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet får andra handlingar än de som ska delges bevisligen, med samtycke av den som saken gäller delges som ett elektroniskt meddelande. 

Nuvarande elektroniska system och e-tjänsternas nuläge  

Statens miljötillstånd och vattentillstånd ansöks hos regionförvaltningsverket, som har ett elektroniskt ärendehanteringssystem för ansökan om tillstånd. För närvarande är det möjligt att genom systemet utöver att anhängiggöra ett tillståndsärende också lämna utlåtanden, anmärkningar och åsikter. 

Undantagslov enligt naturvårdslagen söks hos NTM-centralen. För närvarande kan undantagslov enligt naturvårdslagen inte sökas elektroniskt. 

Malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd enligt gruvlagen samt sådant tillstånd för omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie som avses i 23 § i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor samt sådant tillstånd för tillverkning och upplagring av explosiva varor som avses i 58 § i den lagen söks hos Tukes. För närvarande kan Tukes tillstånd inte sökas elektroniskt. 

Kommunerna beviljar bygglov, åtgärdstillstånd, rivningslov för byggnader och tillstånd för miljöåtgärder enligt markanvändnings- och bygglagen. Dessutom omfattar kommunens behörighet miljötillstånd. Med utgångspunkt i e-tjänsterna kan kommunerna delas in enligt följande:  

1) kommunen använder en kommersiell e-tjänst (till exempel Lupapiste.fi), vilket uppskattningsvis 50–60 procent av kommunerna gör,  

2) kommunen använder en egen e-tjänst (närmast de större kommunerna),  

3) kommunen tillhandahåller inga e-tjänster. 

2.2  Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i Europeiska unionen

2.3  Praxis

Antal tillståndsbeslut och tillståndsförfarandenas genomsnittliga längd 

Under åren 2010–2015 har det hos regionförvaltningsverken fattats i genomsnitt 730 beslut per år med stöd av miljöskyddslagen. I kommunerna har det under åren 2013–2015 fattats i genomsnitt 770 beslut per år med stöd av miljöskyddslagen. Under åren 2013–2015 har det hos regionförvaltningsverken fattats i genomsnitt 480 beslut per år med stöd av vattenlagen.  

Med stöd av marktäktslagen har det fattats i genomsnitt 600 beslut per år, av vilka merparten är beslut av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Av dessa har uppskattningsvis knappt hälften varit sådana som också har krävt miljötillstånd. Varje år har det behandlats cirka 20–30 ärenden som gällt tillstånd enligt marktäktslagen och till vilka det också har anslutit sig ett tillstånd enligt vattenlagen. 

De ovannämnda antalen miljötillståndsbeslut av regionförvaltningsverken, typerna av tillståndsbeslut och behandlingstiderna samt andra bakgrundsuppgifter grundar sig på Finlands miljöcentrals tillståndsdatabaser. Antalet beslut enligt vattenlagen som fattats av regionförvaltningsverken grundar sig på uppgifter från regionförvaltningsverkens webbplats. Uppgifterna om kommunala miljötillstånd kommer från utredningar om kommunala miljötillstånd och sådant material som samlats in för dem. Antalet marktäktstillstånd grundar sig på uppföljningsuppgifter från Finlands miljöcentral samt sakkunnigbedömningar. De uppgifter som fåtts på detta sätt har preciserats med hjälp av separata utredningar och intervjuer vid Finlands miljöcentral. 

Först från och med år 2015 började man vid miljöministeriet systematiskt följa uppgifterna om beslut av NTM-centralerna som gäller undantag från skyddet av arter eller naturtyper enligt naturvårdslagen. En granskning av uppföljningsuppgifterna från 2015–2017 visar att det under denna tidsperiod årligen fattades mellan 9 och 23 beslut om undantagslov enligt naturvårdslagen för sådan verksamhet som sannolikt också har varit förknippad med ett tillstånd eller beslut enligt någon annan lag. 

Tabell 1: NTM-centralernas beslut om undantag från skyddet av arter och naturtyper under åren 2015–2017. Uppgifterna om besluten grundar sig på NTM-centralernas årliga rapporter till miljöministeriet. Uppskattningarna av om projekten eventuellt kräver beslut enligt någon annan lag grundar sig på de projektbeskrivningar som ingår i undantagsbesluten. 

Säkerhets- och kemikalieverket Tukes (fram till år 2011 Säkerhetsteknikcentralen) har under åren 2008–2016 beviljat i genomsnitt 27 kemikaliesäkerhetstillstånd per år, men bara några beslut per år har gällt verksamhet som även kräver miljötillstånd. I uppskattningsvis cirka 20 fall per år har bygglov anslutit sig till ett projekt som krävt kemikaliesäkerhetstillstånd. 

Under åren 2011–2016 har det årligen beviljats gruvtillstånd enligt gruvlagen för 1–3 projekt som har krävt både gruvtillstånd och miljötillstånd. Uppskattningen grundar sig på Tukes beslut om gruvtillstånd, information av experter inom gruvbranschen samt miljömyndigheternas och Finlands miljöcentrals datamaterial om miljötillstånd. Uppskattningen omfattar nya verksamheter och sådana ändringar av pågående projekt som kräver en ändring i både miljötillståndet och gruvtillståndet. Uppgifterna om det totala antalet gruv- och kemikalietillstånd av Tukes har samlats in på Tukes webbplats. 

Utifrån de ovan beskrivna mängderna beslut om olika tillstånd har man vid Finlands miljöcentral på basis av de verkliga mängderna tillstånd gjort en uppskattning av hur många sådana projekt som skulle kräva olika kombinationer av tillstånd, och på vilka man kunde tillämpa den nya lag som föreslås om samordning av tillståndsförfarandena, som skulle kunna inledas per år. Vid uppskattningen av tillståndsmängderna har man beaktat den ändring av miljöskyddslagen som trädde ikraft den 1 maj 2015 och som innebar att man slopade förfarandet för översyn av tillståndsvillkor och att ansökningarna om ändring av miljötillstånd framöver kommer att minska betydligt jämfört med jämförelseperioden 2013–2015. Dessutom har man vid uppskattningen av tillståndsmängderna på ett föregripande sätt beaktat den ändring av miljöskyddslagen som är under beredning och som innebär att en del av de funktioner som för närvarande kräver miljötillstånd kommer att börja omfattas av det allmänna anmälningsförfarandet. 

Tabell 2: Uppskattningar av de maximala mängderna av olika tillståndskombinationer som kan bli aktuella per år. 

Den genomsnittliga behandlingstiden för miljötillstånd har under de senaste åren varit 11,6 månader hos regionförvaltningsverken och 4,2 månader hos kommunerna. Uppgifterna grundar sig på Finlands miljöcentrals material om tillståndsuppföljning och kommunala tillstånd. Den genomsnittliga behandlingstiden för tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen är 8 månader enligt uppgifter från Tukes. Uppgifterna grundar sig på en konsekvensbedömningsrapport från Finlands miljöcentral. Behandlingstiden för tillstånd enligt gruvlagen kan enligt Tukes webbsidor variera mellan tre månader och ett år beroende på projektets läge. 

Behandlingstiderna för bygglov varierar från kommun till kommun och beroende på projekt. Enligt uppgifter från Kommunförbundet var den genomsnittliga behandlingstiden för bygglov tre veckor år 2012. Enligt uppgifter från webbsidorna för vissa städer (Helsingfors, Esbo, Uleåborg, Rovaniemi, Brahestad, Reso, Hangö) kan den genomsnittliga behandlingstiden för bygglov variera mellan 2 och 6 veckor i dessa städer. 

Tillämpningsfrekvensen för förfarandet för miljökonsekvensbedömning 

Förfarandet för miljökonsekvensbedömning tillämpas på i genomsnitt 30–50 projekt per år i Finland. Miljökonsekvensbedömningsförfarandet tillämpas enbart på projekt med större miljökonsekvenser, vilket betyder att småskaliga projekt inte omfattas av förfarandet. Antalet inledda förfaranden vid miljökonsekvensbedömning har ökat jämfört med de första åren efter lagens ikraftträdande och varierar också mycket årligen (figur 1). Tidigare på 1990-talet inleddes det i genomsnitt 20–30 bedömningsförfaranden per år, medan det i början av 2000-talet inleddes 35–40 bedömningsförfaranden per år. Efter år 2008 har det under flera år inletts över 40 bedömningsförfaranden per år. År 2009 inleddes det flest bedömningsförfaranden: 72 stycken. 

Den vanligaste projekttypen för de bedömningsförfaranden som inleddes under åren 1994–2016 var avfallshantering, med sammanlagt 168 projekt. Den näst vanligaste projekttypen var energiproduktion (153 projekt) och tredje vanligast var tagande och bearbetning av naturtillgångar (137 projekt). Minst antal miljökonsekvensbedömningsförfaranden har tillämpats i fråga om skogsindustriprojekt (2 st.), metallindustriprojekt (2 st.), djurhållning (7 st.), byggande i vattendrag (7 st.) och vattentjänster (13 st.). Revideringen av avfallshanteringslagstiftningen och utvecklingen av avfallshanteringen har inverkat på antalet bedömningsförfaranden för dessa projekt. Under de senaste åren har ändringarna inom energipolitiken fört med sig att många vindkraftsprojekt har omfattats av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. 

Allt som allt har sammanlagt 781 miljökonsekvensbedömningsförfaranden inletts från och med år 1994 till utgången av 2016. Av dessa har 712 förfaranden avslutats, 52 pågår och 17 har avbrutits. 

Figur 1. Miljökonsekvensbedömningsförfaranden som inletts under åren 1994–2016, enligt projekttyp och år. MKB-lagen trädde i kraft i september 1994, vilket är orsaken till att förfarandena är färre det året. 

Figur 2. Miljökonsekvensbedömningsförfaranden som inletts under åren 1994–2016 och hur de fördelar sig på olika projekttyper. 

Figur 3. Miljökonsekvensbedömningsförfaranden för ändringsprojekt som inletts under åren 1994–2016 (sammanlagt 124 st.) och hur de fördelar sig enligt projekttyp. 

2.4  Bedömning av nuläget

Samordningen av tillståndsförfaranden 

När ett projekt som påverkar miljön ska inledas kan det bli aktuellt med flera olika förfaranden för förhandstillsyn. Dessa kan, beroende på projekttypen, vara planläggning, ett miljökonsekvensbedömningsförfarande, miljötillstånd, tillstånd för vattenhushållning, beslut om undantagslov enligt naturvårdslagen, marktäktstillstånd, tillstånd enligt gruvlagen, tillstånd för rivning av en gammal byggnad eller bygglov för en ny byggnad och, om projektet är förknippat med hantering av farliga kemikalier eller sprängämnen, tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen eller anmälan om omfattande industriell hantering eller upplagring av farliga kemikalier.  

De olika miljörelaterade tillståndsförfarandenas antal, varaktighet, smidighet och förutsägbarhet påverkar företagens administrativa börda, arbetsmängden och kostnaderna för förvaltningen, allmänhetens möjligheter till delaktighet och kvaliteten på och transparensen i beslutsfattandet. Förutom miljörelaterade tillstånd kan inledandet av ett projekt naturligtvis också kräva tillstånd eller andra beslut av myndigheter inom andra förvaltningsområden. 

Förutsättningen för att ett projekt som påverkar miljön ska få inledas kan vara att projektet har beviljats tillstånd enligt flera olika lagar, där behörigheten finns hos olika myndigheter. Enligt en regeringsproposition (RP 14/2018 rd) som lämnats till riksdagen ska en ny riksomfattande myndighet, Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, från och med den 1 januari 2021 vara statlig miljötillståndsmyndighet. När det gäller miljörelaterade förfaranden omfattar myndighetens behörighet uppgifter enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen och MKB-lagen. Tukes kommer att vara behörig myndighet enligt gruvlagen och kemikaliesäkerhetslagen. Den kommunala miljövårdsmyndigheten ska vara behörig myndighet i tillståndsärenden enligt marktäktslagen och i sådana miljötillståndsärenden som hör till den enligt miljöskyddslagen. Den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten ska vara behörig i fråga om tillstånd som gäller byggande. 

De nya landskap som föreslås bli grundande ska inte ha någon behörighet som tillståndsmyndighet i fråga om projekt som påverkar miljön. Landskapen kommer att ha behörighet när det gäller uppgifter som ansluter sig till utarbetandet av landskapsplaner samt vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen. Dessutom ska kommunerna i ett område som hör till samma landskap framöver genom ett gemensamt beslut kunna ge över uppgifter som gäller tillstånd till landskapet då det är fråga om miljöskydd och byggnadstillsyn.  

Bestämmelser om miljörelaterade förfaranden finns i flera olika lagar, som har beretts vid olika tidpunkter och inom olika förvaltningsområden. Vissa tillståndsförfaranden som grundar sig på olika lagar har redan samordnats genom bestämmelser om gemensam behandling av tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt miljöskyddslagen och marktäktslagen. Andra miljörelaterade tillståndsförfaranden berörs inte av bestämmelser om gemensam behandling eller samordning av behandlingen. MKB-lagen innehåller bestämmelser om samordning av bedömningsförfarandet och planläggning. Dessutom innehåller MKB-lagen bestämmelser om samordning med sådana utredningar som ett visst projekt behöver enligt olika lagar.  

Tillståndsprövningen för olika tillstånd sker självständigt hos varje behörig myndighet och kommunikationen mellan myndigheterna sker i regel genom utlåtanden om ärenden som är aktuella hos den andra myndigheten. Varje myndighet arbetar självständigt och ingen myndighet har det övergripande ansvaret för förhandstillsynsförfarandena för ett projekt eller för hur dessa framskrider. I och med att förfarandena är både av varierande slag och separerade från varandra kan det uppstå problem för såväl den verksamhetsutövare som ansöker om tillstånd som andra parter eller enskilda som orsakas olägenhet, som ska höras om samma projekt i samband med flera olika förfaranden och i flera omgångar. 

Bestämmelserna om de olika behandlingsfaserna för tillståndsansökan i de lagar som gäller för olika tillstånd stämmer i huvudsak överens med varandra. Behandlingsfaser som är gemensamma är utarbetandet av ansökan och de utredningar som ska fogas till den, anhängiggörandet av ansökan, begäran om utlåtanden från andra myndigheter, hörandet av delaktiga, tillståndsprövningen, meddelandet av beslut samt delgivningen av beslut och informationen om beslut. Dessutom kan tillståndsbeslutet överklagas hos förvaltningsdomstolen efter att ett tillstånd har beviljats. 

Bestämmelserna om tillståndsförfarandena, delaktighet och ändringssökande har i stort sett samma innehåll i miljöskyddslagen, vattenlagen och gruvlagen, men motsvarande bestämmelser i exempelvis markanvändnings- och bygglagen skiljer sig från dessa. Naturvårdslagen innehåller bara några bestämmelser om förfaranden och vid beredningen av beslut enligt den lagen iakttas i huvudsak de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen.  

Det att bestämmelserna om förfarandena varierar kan förutom att de har utfärdats vid olika tidpunkter också bero på tillståndsärendets art och de olika konsekvenserna av den verksamhet som ska regleras. Konsekvenserna av exempelvis byggande begränsar sig i allmänhet till enbart objektets närmiljö, medan konsekvenserna av verksamhet som bedrivs i bygganden och som ger upphov till miljöutsläpp kan sprida sig över ett större område. Kretsen av delaktiga i tillståndsförfarandet behöver inom varje förfarande vara så stor att den omfattar dem som den verksamhet som ska avgöras genom förfarandet verkligen påverkar. Till exempel när det gäller undantagslov enligt naturvårdslagen berör konsekvenserna, utöver naturvärden, mera sällan någon annan än sökanden. 

Information om att ett tillståndsförfarande har inletts kan ges och hörande om ansökningarna kan hållas på olika sätt inom olika förfaranden. Genom att det informeras om saken ges andra än den som ansöker om tillstånd möjlighet att framföra anmärkningar eller åsikter i ärendet. Andra parter eller enskilda som orsakas olägenhet samt sammanslutningar som representerar dessa hörs på bred front inom en del tillståndsförfaranden, medan det i vissa tillståndsärenden i praktiken bara är sökanden som hörs. Olika parter hörs på bredare front i samband med tillståndsförfaranden enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och gruvlagen samt vid gemensamma förfaranden enligt marktäktslagen och miljöskyddslagen. I samband med dessa förfaranden betraktar man som part även de aktörer vars rätt eller fördel saken kan beröra. När det gäller tillståndsärenden enligt markanvändnings- och bygglagen hör man i regel endast ägaren eller innehavaren av grannfastigheten och information om projektet ges på byggplatsen. I fråga om ansökningar om undantag enligt naturvårdslagen hörs i regel inte någon annan än tillståndssökanden. 

Även förfarandena i fråga om tillståndsbeslutet kan variera beroende på typen av tillstånd. En del av besluten meddelas efter anslag och information om att ett beslut har meddelats ges särskilt. Även i fråga om vart ändringssökandet i beslut styrs finns det skillnader. När det gäller tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen är Vasa förvaltningsdomstol första besvärsinstans. Där finns naturvetenskaplig expertis för beredningen och meddelandet av beslut. När det gäller andra tillståndsärenden styrs ändringssökandet enligt det ställe där verksamheten är förlagd till den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. Även omfattningen av besvärsrätten kan variera i fråga om olika tillståndsbeslut.  

E-tjänsternas nuläge 

Regionförvaltningsverken har sedan 2017 använt sig av ett elektroniskt miljötillståndssystem. I systemet kan verksamhetsutövare göra och lämna in ansökningar om miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen och vid behov komplettera ansökningarna. I samma system kan regionförvaltningsverket som tillståndsmyndighet sända beslut. År 2018 har utvecklingen av tillståndssystemet fokuserat på att bearbeta myndigheternas arbetsmiljö.  

I samband med sådana ärenden om undantag enligt naturvårdslagen i vilka beslut fattas av närings-, trafik- och miljöcentralerna är det möjligt att utnyttja närings-, trafik- och miljöcentralernas allmänna e-tjänster, men någon separat ärendehantering för undantagsärenden enligt naturvårdslagen finns inte. 

När det gäller tillstånd som beviljas av Tukes är e-tjänster inte tillgängliga tills vidare. 

De kommunala miljövårds- och byggnadstillsynsmyndigheternas lösningar när det kommer till e-tjänster varierar mellan kommunerna. Exempelvis används den kommersiella tjänsten Lupapiste.fi vid den elektroniska kommunikationen av 185 kommuner. Dessutom finns det kommuner som använder någon annan kommersiell eller egen lösning för e-tjänster. De e-tjänstlösningar som beskrivs ovan används mer allmänt vid uppgifter inom kommunens byggnadstillsyn än vid uppgifter inom kommunens miljövård. När det gäller kommunens miljövårdsuppgifter använder endast 14 procent av kommunerna elektroniska system. Vissa kommuner tillhandahåller inga e-tjänster. 

Samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande 

Den nya MKB-lagen har gällt sedan maj 2017, vilket betyder att man tills vidare endast har liten erfarenhet av hur den tillämpas. Syftet med lagen är att främja miljökonsekvensbedömningen och ett enhetligt beaktande av bedömningen vid planering och beslutsfattande och samtidigt öka tillgången till information och möjligheterna att delta. För den projektansvarige är syftet med MKB-förfarandet att få fram en heltäckande bedömning av vilka miljökonsekvenser ett visst projekt kan ha, vilken ska vara till stöd för planeringen av hur projektet ska genomföras. För den projektansvarige är bedömningen av miljökonsekvenserna och utredningarna i anslutning till den till mycket stor nytta för projektplaneringen, om de utredningar som gjorts i samband med MKB-förfarandet även kan användas som utredningar för de tillstånd som projektet kräver. 

MKB-lagen innehåller för närvarande bestämmelser som syftar till att samordna utredningsbehoven i anslutning till miljökonsekvensbedömningen och andra förfaranden. Vid tillämpningen av MKB-lagen ska enligt lagens 4 § 1 mom. hänsyn tas till de utredningar om projektet och dess miljökonsekvenser som gjorts i andra sammanhang samt de utredningar samordnas som förutsätts i lagen och i annan lagstiftning. I samband med totalrevideringen av MKB-lagen fogades det till lagen en ny 8 § om förhandsöverläggning mellan den projektansvarige och olika myndigheter. I detaljmotiveringen till bestämmelsen konstateras det att frågor som kunde behandlas under förhandsöverläggningen kan vara var utredningsskyldigheterna enligt de olika lagarna kunde placeras i projektplaneringens livscykel och i vilken mån dessa utredningar kunde slås samman. Enligt 18 § i MKB-lagen ska det av kontaktmyndighetens utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning framgå hur de utredningar som behövs för bedömningen av miljökonsekvenser vid behov kan samordnas med de utredningar som krävs enligt andra lagar. Samordningen av utredningsbehoven behöver fortfarande betonas och preciseras i synnerhet då det gäller samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande. 

Den nya MKB-lagen innehåller tills vidare inga uttryckliga bestämmelser om samordning av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande. I samband med reformen togs det in bestämmelser i MKB-lagen om samordning av höranden vid planläggning och miljökonsekvensbedömning av ett projekt. I samband med att MKB-lagen stiftades fogades det dessutom bestämmelser till markanvändnings- och bygglagen om att miljökonsekvenserna kan bedömas i samband med planläggningen i stället för i ett miljökonsekvensbedömningsförfarande. Det som stöder en stark sammankoppling av MKB-förfarandet och planläggningen är att bägge förfarandena tidsmässigt i regel är kopplade till projektets planeringsfas och att förfarandena sker i två steg. Fasen för programmet för miljökonsekvensbedömning med hörande inom MKB-förfarandet motsvaras vid beredningen av en plan av fasen för programmet för deltagande och bedömning med hörande, och fasen för miljökonsekvensbeskrivning med hörande motsvaras av beredningsfasen av planen (utkast till plan) och hörande om den. 

Enligt 15 § i MKB-lagen ska miljökonsekvenserna av ett projekt utredas i förfarandet vid miljökonsekvensbedömning i ett så tidigt skede som möjligt av planeringen med beaktande av den övriga beredningen av projektet medan det ännu finns möjliga alternativ. Bedömningen ska dock finnas att tillgå vid avgörandet av ett tillståndsärende. Enligt 25 § 1 mom. i MKB-lagen ska det i en tillståndsansökan bifogas en miljökonsekvensbeskrivning och en motiverad slutsats. Bestämmelserna styr miljökonsekvensbedömningsförfarandet och tillståndsförfarandet så att de tidsmässigt genomförs i följd. I miljöutskottets betänkande (MiUB 4/2017 rd) om regeringens proposition om reformen av MKB-lagen anses det att ordalydelsen i 25 § i MKB-lagen vid behov möjliggör att hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning ordnas samtidigt med hörandet om en tillståndsansökan. Säkerställande av denna möjlighet kräver inte att MKB-lagen preciseras.  

MKB-lagen styr inte heller till samtidiga höranden inom MKB- och tillståndsförfarandena när det gäller sådana situationer som avses i 27 § i MKB-lagen, där den motiverade slutsatsen och miljökonsekvensbeskrivningen måste uppdateras. Enligt formuleringen i bestämmelsen ska bestämmelserna om hörande om miljökonsekvensbeskrivningen i 20 § i MKB-lagen iakttas då den motiverade slutsatsen och miljökonsekvensbeskrivningen ska uppdateras. Kontaktmyndigheten ger därefter sin uppdaterade motiverade slutsats i enlighet med 23 § i MKB-lagen. Det framgår inte av lagen att den projektansvarige skulle kunna foga en sådan kompletterad miljökonsekvensbeskrivning som avses i lagens 27 § till tillståndsansökan, så att hörandet om den kunde ske i anslutning till tillståndsansökan. I detaljmotiveringen till bestämmelsen konstateras det att hörandet om kompletteringen alternativt kunde samordnas med hörandet om tillståndsansökan, men dock utan att precisera hur samordningen ska gå till i praktiken. Bristen på bestämmelser om samordning kan leda till att hörandet i anslutning till en uppdatering av miljökonsekvensbeskrivningen i praktiken sker separat från tillståndsförfarandet. Lagens 27 § behöver preciseras till denna del. 

3.1  Målsättning

Målet med propositionen är att få tillståndsförfarandena för projekt som påverkar miljön att bli snabbare och smidigare. Genom förslaget om samordning av tillståndsförfarandena eftersträvas effektivare tillståndsförfaranden och kortare behandlingstid totalt sett genom att överlappande faser i förfarandena samordnas och sammanslås. Genom de förslag som gäller samordning av MKB- och tillståndsförfaranden eftersträvas en motsvarande effektivisering. Målet är att få förfarandena att bli smidigare och effektivare utan att nivån på miljöskyddet eller medborgarnas rätt och möjligheter till delaktighet försvagas. 

I första hand är målet att utveckla förfarandena med tanke på förvaltningens kunder. Kunder är tillståndssökanden och andra aktörer som deltar i förfarandena. Målet är större klarhet och smidighet vid uträttandet av ärenden och en tillräcklig rådgivning. För myndigheternas del är målet med propositionen att effektivisera processledningen, minska det överlappande arbetet hos olika myndigheter och öka samarbetet mellan myndigheterna. Ett villkor för att målen med propositionen ska kunna nås kan anses vara att man använder ett elektroniskt ärendehanteringssystem vid ansökan om sådana tillstånd som ska samordnas och vid behandlingen av tillståndsansökningarna. 

Som en helhetsbedömning av propositionens ändamålsenlighet bör konstateras att de föreslagna bestämmelserna om samordning av miljörelaterade tillståndsförfaranden gör att helheten av de tillståndsförfaranden som krävs för ett projekt är lättare att kontrollera och att förutsägbarheten ökar samt att det i 1 § föreskrivna målet om att samordna och påskynda tillståndsbehandlingen kan förverkligas. Som det framgår av bedömningen av propositionens konsekvenser kan de ekonomiska fördelarna av snabbare investeringar och minskade administrativa kostnader för företagen bli små på årsnivå. På längre sikt kan kostnadsbesparingarna däremot vara stora. De positiva effekterna av reformen är dock beroende av två osäkerhetsfaktorer, nämligen av hur många projekt för vilka det krävs flera tillstånd som behandlas vid ett samordnat förfarande och av hur mycket tiden för tillståndsförfarandena för de enskilda projekten förkortas totalt.  

Målen med lagförslaget är positiva för alla parter (den som ansöker om tillstånd, andra parter och myndigheterna). I genomförandet av reformen ska det läggas särskild vikt vid att förebygga identifierade risker. En samordning av förfarandena kräver i praktiken elektronisk ärendehantering. För detta utnyttjas redan existerande kanaler för e-tjänster. Dessutom ger senareläggningen av lagens ikraftträdande till ingången av 2021 en möjlighet till att 2019 och 2020 bereda reformen bl.a. i fråga om de datatekniska förutsättningarna. Nyttan med reformen, såsom att helheten av tillståndsförfarandena är lättare att kontrollera och att förfarandena är mer förutsägbara, kan inte nås enbart genom utveckling av de elektroniska systemen utan lagstiftning om de förfaranden som samordnas eller utan att det inrättas en samordnande myndighet.  

3.2  Alternativ

Förfaranden som ska samordnas 

Under beredningen har man utvärderat om planläggning och beslut i anslutning till planläggning ska ingå i de förfaranden som ska samordnas. Planläggning såsom ett förfarande för planering av markanvändningen togs emellertid inte med i den fortsatta beredningen, eftersom planläggningen som förfarande och dess behandlingsfaser skiljer sig från tillståndsförfarandena. Den planläggning som ett projekt förutsätter sker också i regel i ett tidigare skede än ett tillståndsförfarande. Däremot är avgöranden om planeringsbehov och undantag från planläggningen nära kopplade till planläggningen. En samordning av planläggning och tillståndsförfaranden skulle kräva betydande ändringar i det nuvarande innehållet i förfarandena. Det finns möjlighet att närmare granska behoven av att utveckla planläggningen med avseende på tillståndsförfarandena i samband med den pågående totalrevideringen av markanvändnings- och bygglagen. En samordning av planläggningen och MKB-förfarandet genomfördes i samband med revideringen av MKB-lagen. 

Granskningen inbegriper också den fas för beredning av tillståndsansökan som föregår det egentliga tillståndsförfarandet och där den projektansvarige utreder vilka tillstånd eller andra beslut som projektet kräver samt bereder ansökningarna. Tillståndsförfarandet kan ännu följas av en fas med ändringssökande, där tillståndsbeslutets riktighet utreds genom ett rättskipningsförfarande. Propositionen innehåller ett förslag om rådgivning som ska ordnas innan ett tillståndsärende inleds. Samordningen ska inte gälla fasen för ändringssökande, eftersom en samordning av den är förknippad med särskilda aspekter i anslutning till hur förvaltningsrättskipningen ska organiseras. 

Under beredningen har man också behandlat frågan om en samordning av olika registrerings- och anmälningsförfaranden med tillståndsförfarandena. Registrerings- och anmälningsförfarandena har med avsikt gjorts lättare än de egentliga tillståndsförfarandena, vilket betyder att en samordning av behandlingen av dem med behandlingen av tillståndsärendena skulle innebära att dessa förfaranden blev tyngre och kunde ta längre tid. Även när det gäller registrerings- och anmälningsförfarandena kommer uträttandet av ärenden framöver att kunna ske via ett enda elektroniskt ärendehanteringssystem. Detta innebär att det tack vare modellen med ett enda serviceställe blir möjligt att inleda ett ärende som kräver registrering eller anmälan tillsammans med tillståndsansökan. Vid utvecklandet av de elektroniska systemen måste man också ta hänsyn till om systemen är förenliga med andra förfaranden. 

Samordningen av tillståndsförfaranden 

Under beredningen har man granskat olika alternativ för hur tillståndsförfarandena kunde samordnas eller sammanslås. Nollalternativet skulle innebära att samordningen av tillståndsförfarandena utvecklades utan några ändringar i lagstiftningen. I stället skulle man dra nytta av förändringar i verksamhetssätten och verksamhetsmiljön. Som en förändring i verksamhetsmiljön har man särskilt granskat sammanslagningen av regionförvaltningsverken och NTM-centralerna till den nya myndigheten Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Inrättandet av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet skapar emellertid verkliga samordningsfördelar endast i fråga om de ärenden som behandlas hos den myndigheten.  

Även i nollalternativet finns det möjlighet att ansöka om olika tillstånd via ett enda elektroniskt ärendehanteringssystem, men de olika tillståndsmyndigheterna skulle i enlighet med den nuvarande lagstiftningen behandla tillståndsansökningarna skilt för sig, vilket betyder att varje tillståndsförfarande skulle framskrida i sin egen takt. Nollalternativet har inte ansetts vara tillräckligt med tanke på projektets mål. Det utvecklande av verksamhetssätten och verksamhetsmiljön som ansluter sig till nollalternativet utgör en utgångspunkt även i de andra alternativen. 

Som en annan alternativ lösningsmodell har man granskat ett så kallat integrerat tillståndsförfarande. Med integrerat tillståndsförfarande avses att man ansöker om olika tillstånd genom en ansökan, att tillstånden behandlas i ett förfarande och att slutresultatet av förfarandet är ett integrerat tillståndsbeslut. I detta alternativ överförs också beslutanderätten delvis eller helt till en enda myndighet från de andra behöriga myndigheterna. Alternativet skulle på så sätt kräva större ändringar i behörighetsförhållandena mellan myndigheterna eller en omorganisering av myndigheterna. Även i detta alternativ skulle det vara möjligt att hålla kvar separata behöriga tillståndsmyndigheter, men det skulle bara vara en myndighet som har formell behörighet att meddela integrerade tillståndsbeslut.  

Ett integrerat tillståndsförfarande förutsätter att bestämmelserna i anslutning till olika tillståndsförfaranden, såsom definitionerna av parter och förfarandena för hörande, förenhetligas. Modellen med ett enda tillståndsbeslut är förknippad med många frågor som behöver lösas, såsom frågorna om partiell rättskraft för ett beslut, möjlighet till partiell tidsbegränsning för ett tillstånd och hur sinsemellan motstridiga tillståndsbeslut och tillståndsvillkor ska samordnas. Alternativet med ett integrerat tillståndsförfarande skulle kräva omfattande ändringar i det materiella innehållet i tillståndslagarna. Även bestämmelserna om ändringssökande måste samordnas, eftersom sökandet av ändring i ett integrerat tillståndsbeslut måste styras som en helhet. Detta innebär att bestämmelserna om besvärsrätt och ändringssökande i fråga om tillståndsbeslut måste förenhetligas. Alternativet förutsätter även ändringar i Vasa förvaltningsdomstols nuvarande särställning när det gäller ändringssökande i miljöärenden.  

I en övergripande reform som gick längre än ett integrerat tillståndsförfarande skulle lagstiftningen om miljön och hur den får användas samlas och samordnas materiellt och förfarandemässigt i en ny lag motsvarande exempelvis den svenska miljöbalken. Sådana omfattande ändringar som ett integrerat tillståndsförfarande eller en totalreform av lagstiftningen skulle förutsätta har inte ansetts vara nödvändiga i detta skede. En beredning av så pass omfattande ändringar i lagstiftningen var inte uppdraget för detta lagstiftningsprojekt och hade med beaktande av tidsplanen inte heller varit möjligt. 

Samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande 

Även när det gäller samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande har man granskat och utvärderat olika alternativ. I syfte att få förfarandena att bli smidigare och snabbare har man granskat möjligheterna att sammanslå överlappande faser i förfarandena. Hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan har identifierats som en sådan fas. Ifall MKB- och tillståndsförfarandena sammanslogs i större omfattning än så, skulle ändringarna sannolikt kräva betydande ändringar av innehållet i såväl MKB-förfarandet som det nuvarande tillståndsförfarandet. 

När det gäller samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande har man under beredningen granskat särskilt två huvudalternativ: ett nollalternativ och ett alternativ där det i lag föreskrivs om gemensamt hörande om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan. Nollalternativet skulle innebära att samordningen av förfarandena skedde i enlighet med den gällande MKB-lagen och utan några ändringar i lagstiftningen. I stället skulle man dra nytta av förändringar i verksamhetssätten och verksamhetsmiljön. Om det införs ett elektroniskt ärendehanteringssystem blir både MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet smidigare, och det är även inom tillståndsförfarandet lättare att använda de dokument och utredningar som tagits fram genom MKB-förfarandet.  

Både de tillståndsuppgifter som hänför sig till miljöskyddslagen och vattenlagen och MKB-kontaktmyndighetens uppgifter ska skötas hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, även om dessa uppgifter inom myndigheten fortfarande kan ha getts till olika personer. Samordningen av uppgifterna kan i vilket fall som helst bli effektivare än nu hos den nya myndigheten. Enligt förarbetena till MKB-lagen hindrar den gällande lagstiftningen i princip inte att hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan sker samtidigt. 

I nollalternativet förblir MKB- och tillståndsförfarandena i princip separata förfaranden och samordningen av dem skulle inte styras genom lagstiftning. Separata förfaranden styr projektplaneringen så att den preciseras stegvis, vilket betyder att det blir möjligt att beakta miljökonsekvenserna av olika alternativ för genomförandet och responsen om miljökonsekvensbeskrivningen då projektplaneringen framskrider till fasen för tillståndsansökan. Deltagandet i MKB-förfarandet och i hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen sker i planeringsfasen, där alternativet för hur projektet ska genomföras möjligtvis ännu är öppet. Då kan ett utlåtande om de alternativ som granskats för projektet ännu ha en verklig påverkan på den fortsatta planeringen av projektet. Då förfarandena tidsmässigt följer på varandra kommer kontaktmyndighetens motiverade slutsats om miljökonsekvensbeskrivningen om vilka viktiga konsekvenser projektet kommer att ha för miljön att vara tillgänglig för parterna vid hörandet om tillståndsansökan. 

Beroende på hur tillämpningsområdet begränsas är det möjligt att sammanslå hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsansökan i varierande omfattning. Under beredningen har man granskat olika underalternativ för detta. I underalternativ 1A skulle samordningen av MKB- och tillståndsförfarandena ordnas genom en bestämmelse om möjlighet att kungöra en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan enligt miljöskyddslagen som inletts hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet genom samma kungörelse. Detta skulle gälla projekt för att ändra eller utvidga industrianläggningar där det i praktiken inte finns alternativ för hur projektet ska genomföras eller där en granskning av alternativen åtminstone inte med avseende på miljökonsekvenserna skulle ha någon större betydelse.  

De ekonomiska besparingar som underalternativ 1A skulle ge företagen beräknas allt som allt bli ganska små, eftersom det är sannolikt att sådana projekt som skulle omfattas av tillämpningsområdet relativt sällan blev aktuella. När det gäller sådana MKB-förfaranden som gäller ändrings- och utvidgningsprojekt har deras andel av alla MKB-förfaranden som inleds per år uppgått till i genomsnitt cirka 10 procent. Variationsintervallet har dock sträckt sig från två procent till 40 procent under åren 1994–2016. De ändrings- och utvidgningsprojekt som följer definitionen skulle i huvudsak vara projekt där en sådan granskning av alternativen som MKB-förfarandet kräver inte skulle ha någon stor betydelse med tanke på projektets miljökonsekvenser. Därför skulle förfarandet i praktiken inte nämnvärt försvaga möjligheterna att delta i ett MKB-förfarande och betydelsen av ett deltagande. På så sätt skulle underalternativet förmodligen inte heller ha några direkta miljökonsekvenser. 

Som ett andra underalternativ har man granskat alternativ 1B, där hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning och om en tillståndsansökan som blivit anhängig hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet kunde sammanslås varje gång ett MKB-skyldigt projekt kräver ett tillstånd enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen från Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. I detta underalternativ kunde en sammanslagning av hörandena alltså gälla för både ändringsprojekt och nya projekt. Underalternativ 1B skulle göra det möjligt att sammanslå hörandena om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan för majoriteten av de MKB-skyldiga projekten och bedömningen är att det kunde bli tillämpligt i upp till 60 procent av alla MKB-förfaranden som inleds under ett år. I detta underalternativ skulle företagens ekonomiska fördelar av snabbare förfaranden alltså kunna vara större. En utvidgning av tillämpningsområdet till att omfatta tillståndsförfaranden enligt vattenlagen skulle troligtvis inte leda till att särskilt många projekt började omfattas av tillämpningsområdet eftersom MKB-förfarandet inte så ofta har tillämpats på projekt som gäller byggande i vattendrag. 

När det gäller underalternativ 1B kan man emellertid bedöma att möjligheterna till delaktighet försämras i fråga om både MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet. I fasen för miljökonsekvensbeskrivningen skulle den verkliga betydelsen av delaktighet minska, eftersom hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen samt granskningen av alternativ även i fråga om nya projekt skulle ske först i ett skede då den projektansvarige redan har ansökt om tillstånd för ett visst alternativ som granskats i samband med MKB-förfarandet. Likaså skulle detta underalternativ göra att möjligheterna till delaktighet också försämrades inom tillståndsförfarandet, eftersom materialet för hörandet om tillståndsansökan inte skulle innehålla sådana utlåtanden som andra myndigheter har gett om miljökonsekvensbeskrivningen och inte heller kontaktmyndighetens motiverade slutsats om vilka viktiga konsekvenser projektet skulle ha för miljön. Underalternativet skulle också kunna leda till negativa miljökonsekvenser om MKB-förfarandet och responsen i samband med det inte hade någon inverkan på valet av alternativ för hur projektet ska genomföras. MKB-förfarandets betydelse som planeringsverktyg skulle sannolikt minska.  

Som ett tredje underalternativ 1C har man granskat ett alternativ där en sammanslagning av hörandena om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan skulle vara möjlig för alla projekttyper, men förutsättningen skulle då vara att projektet inte inbegriper några alternativ. Dessutom skulle detta underalternativ innebära att MKB-förfarandets fas för programmet för miljökonsekvensbedömning inte alls skulle tillämpas i fråga om brådskande projekt. I fråga om andra projekt än sådana som är brådskande skulle det inte ordnas ett hörande, utan allmänheten skulle i stället informeras om programmet för miljökonsekvensbedömning och miljökonsekvensbeskrivningen. Det är svårt att i förväg uppskatta antalet fall som skulle omfattas av underalternativ 1C och deras ekonomiska konsekvenser för företagen, eftersom villkoren vad gäller alternativ och brådska i anslutning till tillämpningsområdet alltid skulle bedömas från fall till fall. Underalternativ 1C skulle sannolikt försvaga de nuvarande möjligheterna till delaktighet väsentligt både i fasen för programmet för miljökonsekvensbedömning och i fasen för miljökonsekvensbeskrivningen, vilket kunde försämra möjligheterna att identifiera ett projekts miljökonsekvenser. Detta underalternativ kunde leda till negativa miljökonsekvenser.  

E-tjänster 

En samordning av miljörelaterade tillståndsförfaranden förutsätter i praktiken att verksamhetsutövaren, myndigheterna samt de som framställer anmärkningar och framför åsikter har möjlighet att sköta ärenden elektroniskt i följande faser: 1) tillståndsansökningarna ska sändas elektroniskt till myndigheterna, 2) den samordnande myndigheten ska begära att de som ger utlåtande lämnar in utlåtandena elektroniskt inom utsatt tid, 3) den samordnande myndigheten ska ge sökanden tillfälle att elektroniskt ge en förklaring med anledning av de utlåtanden, anmärkningar och åsikter som framförts med anledning av ansökan. Elektronisk ärendehantering är nödvändig för genomförandet av de samordnade förfarandena, både för att göra förfarandet smidigare för verksamhetsutövaren och för att samverkan mellan myndigheterna ska fungera. 

3.3  De viktigaste förslagen

4.1  Allmänt

Bedömningen av propositionens konsekvenser grundar sig i huvudsak på rapporten ”Evaluering av lagstiftningsprojektet om ett enda serviceställe i miljöfrågor” (på finska, med svenskt presentationsblad) som Finlands miljöcentral och Östra Finlands universitet har utarbetat som ett gemensamt projekt. 

Konsekvenserna av de förslag som gäller en samordning av tillståndsförfarandena har bedömts utifrån antagandet att tillståndsförfarandena för cirka 200 projekt per år skulle inbegripa samordning. Man räknar med att samordningen av tillståndsförfarandena mest kommer att gälla projekt som kräver åtminstone miljötillstånd och bygglov. Man räknar med att närmare 200 tillståndsansökningar som gäller sådana projekt kommer att inledas per år. Av dessa projekt beräknas ca 75 procent vara projekt där en statlig tillståndsmyndighet beviljar miljötillståndet. När det gäller projekt som kräver gruvtillstånd enligt gruvlagen och för vilka det även behövs miljötillstånd är bedömningen att endast ett fåtal kommer att inledas per år. Även när det gäller projekt som kräver åtminstone miljötillstånd och tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen är bedömningen att endast ett fåtal kommer att inledas per år. Företagens villighet att investera och antalet tillståndsansökningar som ska samordnas påverkas naturligtvis av det allmänna ekonomiska läget, vilket betyder att det verkliga antalet tillämpningar kan avvika i bägge riktningarna från de uppskattningar som gjorts i förväg. Vid samordning av tillståndsförfaranden har sökanden beslutanderätt när det gäller om samordning ska tillämpas och i fråga om vilka tillstånd samordning tillämpas. Separata förfaranden för tillståndsförfaranden kvarstår fortfarande som ett alternativ. Ur sökandens synvinkel är förfarandet således flexibelt.  

Samordning av tillstånd kan i princip bli aktuellt för anläggningar där det bedrivs vilken industriell verksamhet som helst, och en samordning av behandlingen av tillstånd kan beroende på situationen passa för såväl små och medelstora som stora verksamhetsutövare. Tillståndssökandens beslut att välja att samordna tillståndsförfarandena påverkas sannolikt mest av frågan om hur säker sökanden kan vara på att miljötillstånd kommer att beviljas för verksamheten på det ställe som ansökan gäller. I annat fall lönar det sig inte nödvändigtvis att sökanden i samband med sin ansökan om miljötillstånd satsar på detaljplanering av byggnaderna i anslutning till verksamheten och en ansökan om bygglov för dem innan platsen för verksamheten har avgjorts genom miljötillståndet. Utifrån detta antagande kan det uppskattas att samordning oftast kommer att tillämpas vid behandlingen av tillståndsansökningar som gäller ändring av verksamhet. 

En samordning av behandlingarna ger störst nytta för företagen om samordningen förkortar den totala behandlingstiden inom tillståndsförfarandena. En snabbare behandling inverkar på hur snabbt ett företag kan investera i det planerade projektet och det uppstår ekonomisk nytta om produktionen snabbare kommer igång. Av de tillstånd som ska samordnas förväntas behandlingen av ansökan om miljötillstånd ta längst tid. Den genomsnittliga behandlingstiden för en ansökan om miljötillstånd är i dagsläget 11,6 månader. Resultatet från evalueringsprojektets verkstäder och enkäter visar att företagens och myndigheternas uppskattningar av vilken inverkan samordningen kan ha på behandlingstiden för tillståndsansökningarna skiljer sig avsevärt från varandra. Enligt företagens uppskattning kunde den totala behandlingstiden bli cirka 23 procent snabbare tack vare ökad samordning av förfarandena, möten mellan tillståndssökanden och myndigheterna och utnyttjandet av ett elektroniskt system. Enligt myndigheternas bedömning däremot skulle behandlingstiden för tillståndsansökningarna kunna förlängas med upp till 15 procent till följd av en samordning, om samordningen inte avbryts på grund av fördröjningen. Bedömningen av samordningens konsekvenser för behandlingstiden är alltså förknippad med stor osäkerhet. Vid bedömningen av lagförslagens konsekvenser är det dessutom omöjligt att särskilja till vilka delar behandlingen blir snabbare enbart på grund av att det införs ett elektroniskt ärendehanteringssystem. En snabbare behandling av tillståndsansökningar påverkas inte bara av ett elektroniskt ärendehanteringssystem utan också väsentligen av kundrådgivning och processtyrning av förfarandena samt av ett bättre samarbete mellan myndigheterna. 

Antalet fall där man hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet kommer att behandla ett undantagslov enligt naturvårdslagen tillsammans med ett tillstånd enligt vattenlagen eller ett miljötillstånd beräknas på basis av antalet beslut om undantag under åren 2015–2017 uppgå till högst några tiotal per år. De undantagslov enligt naturvårdslagen som beviljats under den perioden har oftast anslutit sig till ett projekt som gällt byggande i vattendrag och som också har kunnat kräva tillstånd enligt vattenlagen. Den gemensamma behandling som sker internt hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet beräknas inte påverka den totala behandlingstiden för tillståndsansökningarna nämnvärt, eftersom det inte föreslås några ändringar som gäller behandlingen av miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen. 

Det är omöjligt att i förväg bedöma hur ofta bestämmelserna om samordning av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande kommer att tillämpas. Förmodligen kommer villkoret om att det inte får finnas alternativ för ett projekt oftast att uppfyllas i fråga om ändringsprojekt. Det har årligen inletts i genomsnitt fem till tio MKB-förfaranden som har gällt ändringsprojekt. Det har inte varit möjligt att på basis av de tillgängliga uppgifterna bedöma antalet nya projekt som skulle uppfylla villkoret om att det inte får finnas alternativ. Detta skulle kräva en ingående genomgång av den tidigare MKB-praxisen. Antalet nya projekt som inte har några alternativ är förmodligen begränsat. 

Enligt förslaget ska hörande om en miljökonsekvensbeskrivning kunna ske i anslutning till en tillståndsansökan enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen också då den ska kompletteras för att den motiverade slutsatsen ska kunna uppdateras. Det är svårt att i förväg förutspå hur mycket bestämmelsen kommer att tillämpas, eftersom det ännu inte finns någon praxis i fråga om tillämpningen av den nya MKB-lagen. En tillämpning kan till exempel bli aktuell om det har gått en tid sedan miljökonsekvensbeskrivningen utarbetades eller om den utarbetades i ett tidigt skede av projektplaneringen. Gemensamt hörande skulle i sådana fall sannolikt påskynda förfarandena med högst några månader. 

Genom gemensamt hörande om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan kunde man påskynda den totala tiden för förfarandena med åtminstone två månader jämfört med om tillståndsansökan skulle bli anhängig först då det har meddelats en motiverad slutsats om miljökonsekvensbeskrivningen. Vid bedömningen av hur mycket behandlingstiderna kan förkortas ska det beaktas att en tillståndsansökan ofta behöver kompletteras efter att den har blivit anhängig, vilket kan fördröja starten på hörandena. Vid gemensamt hörande föreslås det att den gemensamma tidsfristen ska vara 15–30 dagar längre än då hörandet om tillståndsansökan sker separat. Efter hörandena ska kontaktmyndigheten ha två månader på sig att meddela en motiverad slutsats. Under samma tid ska tillståndsförfarandet inbegripa en fas för tillståndssökanden att bli hörd och få ge ett bemötande. För detta reserveras det i regel 30 dagar. I detta skede innebär gemensamma höranden alltså att förfarandet kan förlängas med högst 30 dagar jämfört med om tillståndsförfarandet framskred separat. Dessutom måste man beakta den tid som tillståndsmyndigheten behöver för att ta den motiverade slutsatsen i beaktande då beslutet om tillstånd ska fattas. 

4.2  Ekonomiska konsekvenser

4.3  Konsekvenser för samhällsekonomin

Det är svårt att uppskatta propositionens konsekvenser för samhällsekonomin. Konsekvenserna för samhällsekonomin är svåra att uppskatta i euro, eftersom en uppskattning av omfattningen av sådana makroekonomiska multiplikatoreffekter på lång sikt t.ex. kräver tillämpning av en allmän jämviktsmodell. För tillämpning av en allmän jämviktsmodell krävs mycket utgångsinformation som vanligen inte finns att tillgå, och i brist på information blir man tvungen att förlita sig på ett avsevärt antal antaganden. Propositionen kan bedömas ha indirekta konsekvenser för samhällsekonomin bl.a. för sysselsättningen i och med snabbare företagsinvesteringar och de ökade intäkter som följer av dem. Nettonuvärdet av den ekonomiska nytta som snabbare investeringar medför för företagen beräknas uppgå till sammanlagt 199 miljoner euro under granskningsperioden 2020–2029. När konsekvenserna är positiva kan man med fog anta att de gagnar samhällsekonomin också i vidare bemärkelse och har en positiv effekt t.ex. på sysselsättningen. 

4.4  Konsekvenser för myndigheterna

De konsekvenser som samordningen av tillståndsförfarandena har för förhållandet myndigheterna emellan beror dels på de uppgifter som den samordnande myndigheten har i de olika behandlingsfaserna inom tillståndsförfarandet och dels på det intensifierade samarbetet mellan de olika tillståndsmyndigheterna. Ansvaret för de olika faserna i förfarandet för tillståndsbehandling (komplettering av ansökningar, höranden, utlåtanden, information om anhängighet och om beslut) samt projektledningen inom tillståndsbehandlingen (förhandsmöten, behövliga myndigheters medverkan, kundbetjäning för verksamhetsutövaren och andra parter, schemaläggning) flyttas i samband med en samordning delvis över från tillståndsmyndigheterna till den samordnande myndigheten. Avsikten är att med hjälp av lagstiftningen om samordning kunna fastställa det ömsesidiga samarbetet mellan myndigheter. Den samordnande myndigheten ska ansvara för att det ordnas möten mellan sökanden och myndigheterna, för rådgivning vid förfrågningar som gäller förfarandet, för begäranden om utlåtande, höranden och information, samt även för behandlingen av tillståndsansökningar inom det egna ansvarsområdet. Uppgiften kräver god kompetens i fråga om projektstyrning och projektledning.  

I inledningsfasen bör det för alla myndigheter som kommer att ha något att göra med de tillståndsförfaranden som ska samordnas ordnas utbildning om den nya situationen. Personalen vid samordnande myndigheter behöver få utbildning om tillståndsförfarandena hos andra myndigheter för att samordningen ska lyckas. En samordnande myndighet behöver ges tilläggsutbildning om projektledning och myndighetens informationsansvar bör understrykas. Personalen vid en samordnande myndighet bör utbildas i att beakta de olika kretsar av parter, de olika skyldigheter att höra och yttra sig samt meddela beslut som tillämpas i fråga om alla tillståndstyper. Kompetensen ska bevaras också vid den behöriga myndigheten, eftersom en del av tillstånden kommer att behandlas utan någon samordning. Den behöriga myndigheten kommer att behöva få utbildning i anslutning till det nya förfarandet.  

Den rådgivning som tillhandahålls i behandlingsskedet av tillståndsansökningar kräver resurser och arbetstid av myndigheten, vilket kan gå ut över den tid som används för behandlingen av ansökningar. Förbättring av kvaliteten på tillståndsansökningar särskilt i samband med i ett tillräckligt tidigt skede utförda behövliga utredningar kan för sin del påskynda behandlingen av tillståndsärendet. Trots rådgivningen kan det antas att de som ansöker om tillstånd dels utnyttjar utomstående konsulttjänster, dels personal som är specialiserad på att göra ansökningar i samma utsträckning som tidigare vid sökandet av tillstånd. Det förväntas inte att denna proposition i det sammanhanget överför verksamhetsutövarens kostnader till myndigheten. Om det för att ge rådgivning ordnas ett möte, kräver det mycket av den arbetstid som myndigheten använder för behandling av tillståndsansökningar. Dessutom ska myndigheten i sin verksamhet se till att de som ansöker om tillstånd behandlas lika när det gäller den arbetstid som läggs ned på rådgivning.  

Konsekvenserna för myndigheternas personal eller organisationer beror på i hur stor utsträckning verksamhetsutövarna kommer att utnyttja möjligheten att samordna tillstånden tidsmässigt. I synnerhet i små kommuner där resurserna redan nu är knappa kan miljövårdsmyndighetens framtida samordningsuppgift, beroende på omfattningen av tillämpningen, ha konsekvenser för myndighetens totala resursbehov. Det måste säkerställas att resurserna är tillräckliga och att det ordnas utbildning om det nya förfarandet så att samordningen inte orsakar fördröjningar i behandlingen av myndighetens övriga ärenden.  

Samordningen av tillståndsförfarandena innebär ingen ändring av förfarandena enligt olika tillståndslagar, vilket betyder att inte heller myndigheternas uppgifter i princip förändras. Vid en samordning faller en del av behandlingsfaserna inom tillståndsförfarandet bort för den behöriga myndigheten, medan den samordnande myndigheten föreslås få nya samordningsuppgifter. Det är klart att detta leder till att den samordnande myndighetens arbetsmängd ökar i viss mån och att de övriga myndigheternas arbetsmängd minskar. Sannolikt kommer också samarbetet mellan den samordnande myndigheten och verksamhetsutövaren att intensifieras jämfört med nuläget, där verksamhetsutövaren är i kontakt med många olika myndigheter. 

Om den gemensamma behandlingen utvidgas i fråga om ärenden som ska behandlas hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet så att en ansökan om undantag enligt naturvårdslagen kan behandlas tillsammans med en ansökan om miljötillstånd eller tillstånd enligt vattenlagen, kommer det i praktiken inte att ha några nämnvärda konsekvenser för myndigheternas uppgifter. Den praktiska organiseringen av uppgifterna hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet kan ordnas genom interna arrangemang med de nuvarande resurserna.  

När det gäller gemensam behandling kan förslaget ha smärre konsekvenser för fördelningen av arbetsmängden hos olika förvaltningsdomstolar, förutsatt att beslut överklagas. I fortsättningen ska ett beslut som meddelats i samband med en gemensam behandling i sin helhet överklagas hos Vasa förvaltningsdomstol. Arbetsmängden hos Vasa förvaltningsdomstol kan alltså öka ifall beslut som meddelats i samband med gemensam behandling överklagas, eftersom det då inte bara är beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen som styrs till Vasa förvaltningsdomstol utan även besvär som gäller beslut om undantag från naturvårdslagen, oberoende av inom vilken förvaltningsdomstols domkrets det har beviljats undantagslov. Den gemensamma behandlingen kan också få konsekvenser för storleken på Vasa förvaltningsdomstols sammansättningar vid avgörande. Arbetsmängden hos andra regionalt behöriga förvaltningsdomstolar skulle minska i motsvarande grad. I vilket fall som helst beräknas konsekvenserna vara små eftersom antalet nya beslut som meddelas i samband med gemensam behandling beräknas vara under tio per år. 

En effektivare samordning av utredningsbehoven i anslutning till en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan innebär att tillståndsmyndigheten oftare och aktivare än nu kommer att delta i MKB-förfarandet i fasen för programmet för miljökonsekvensbedömning, vilket betyder att utredningsbehoven i anslutning till tillståndsförfarandet effektivare kommer att kunna identifieras där. Bedömningen är emellertid att tillståndsmyndighetens totala arbetsmängd inte kommer att öka särskilt mycket, eftersom deltagandet minskar arbetsmängden i motsvarande grad senare i fasen för tillståndsansökan. Det är endast internt inom Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet som en sammanslagning av hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan har konsekvenser för myndigheternas uppgifter. Förslaget beräknas inte påverka myndighetens totala arbetsmängd nämnvärt. Förslaget ökar samarbetet mellan kontaktmyndigheten och tillståndsmyndigheten och gör myndigheternas verksamhet effektivare. 

Även i fortsättningen kommer samarbetet med räddningsmyndigheterna att framhävas i tillståndsförfarandena enligt kemikaliesäkerhetslagen. Den tillståndsplikt som föreskrivs i kemikaliesäkerhetslagen är beroende av de kemikaliemängder som används vid objektet. Dessa preciseras ofta alldeles i planeringens slutskede när det framgår att mängden använda farliga kemikalier i praktiken är mindre än vad som ursprungligen uppskattats. Det är möjligt att ett kemikaliesäkerhetstillstånd alldeles i slutskedet av tillståndsförfarandet kan ändras till en sådan anmälan som med stöd av kemikaliesäkerhetslagen görs till räddningsmyndigheten. Detta kan fördröja tillståndsförfarandet särskilt för små och medelstora företag. 

4.5  Miljökonsekvenser

En samordning av tillståndsförfarandena har inga direkta konsekvenser för miljön eftersom villkoren för att tillstånd ska beviljas inte ändras. Mer e-tjänster minskar mängden handlingar i pappersform, vilket främjar en hållbar utveckling. En samordning av förfaranden kan emellertid ha indirekta konsekvenser för miljön. 

Snabbare förfaranden och en samordning av hörandena om olika tillstånd kan i praktiken försvåra möjligheterna för enskilda som orsakas olägenhet och andra parter att delta i hörandet om en tillståndsansökan, i och med att det samtidigt läggs fram flera tillståndsansökningar med utredningar för åsikter och anmärkningar. En del av möjligheterna att påverka, och i förlängningen lokalkännedomen i anslutning till projektet, kan i en sådan situation bli outnyttjade ifall informationen om hörandet av någon orsak inte når vissa parter och det bara ges ett tillfälle.  

Å andra sidan kan det också tänkas att en samordning av förfarandena förbättrar de verkliga möjligheterna för enskilda som orsakas olägenhet och andra parter att bilda sig en helhetsbild av projektet och dess konsekvenser. Genom samordning undviker man att hörande ordnas flera gånger inom olika delfaser av samma projekt, vilket betyder att den totala arbetsmängden som deltagandet kräver sannolikt kommer att minska. Projektets omfattning och art, tillståndssystemens funktion och myndigheternas vägledning och råd spelar en viktig roll i fråga om huruvida konsekvenserna blir positiva eller negativa. 

Omfattande material som är föremål för hörande samtidigt kan vara en utmaning även för den myndighet som ska ge utlåtande om ansökningarna, även om utlåtande om olika ansökningar samtidigt också ger samordningsfördelar. De samordnade förfarandena kan på så sätt som helhet frigöra myndighetsresurser för andra ändamål. Detta gäller såväl tillståndsmyndigheterna som de myndigheter som ska ge utlåtande.  

Bättre inbördes samordning av olika tillståndsförfaranden även när det gäller utredningsbehoven kan förbättra utredningarnas kvalitet och omfång. Tack vare mer omfattande och högklassiga utredningar kan villkoren i tillståndsbesluten också vara bättre med tanke på miljön, så att en högre nivå för miljöskyddet uppnås. Samstämmigheten i tillståndsbesluten och villkoren i dem kan förbättras i takt med att samarbetet mellan myndigheterna ökar. 

Konsekvensen av snabbare tillståndsförfaranden för nivån på miljöskyddet beror å sin sida på vad det är fråga om för slags verksamhet. Om det är fråga om ändring av en pågående verksamhet är de nya tillståndsvillkoren i allmänhet strängare än de tidigare, vilket betyder att snabbare behandling innebär en snabbare förbättring av nivån på miljöskyddet. Om det å andra sidan är fråga om helt ny verksamhet kan en snabbare behandling innebära tillstånd att tidigare än annars inleda verksamhet som försämrar miljöns status. I fråga om denna konsekvens har det även betydelse om ärendet bara granskas för Finlands del, eller om det granskas ur ett vidare perspektiv på så sätt att Finland är ett möjligt alternativ för vart en verksamhet som potentiellt kan förorena miljön ska förläggas. När det gäller konsekvenserna för miljön kan man också utgå från att det särskilt när det gäller ändrings- och utvidgningsprojekt för industriell verksamhet i allmänhet införs ny och renare teknik. Eftersom den materiella lagstiftningen inte ändras, beräknas inte de ovan beskrivna indirekta konsekvenserna vara av särskilt stor betydelse. 

En effektivare samordning av utredningsbehoven i anslutning till en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan beräknas inte ha några direkta konsekvenser för miljön, eftersom kraven på innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan inte ska ändras. Målet med förslaget är att, då det är möjligt, bättre samordna de olika utredningsbehov som grundar sig på lagstiftningen.  

Inte heller en sammanslagning av hörandena om en miljökonsekvensbeskrivning och en ansökan om miljötillstånd beräknas ha några betydande konsekvenser för miljön. En sammanslagning av hörandena ska vara möjlig enbart då det gäller projekt där det med tanke på projektets läge, omfattning eller det sätt på vilket projektet ska genomföras tekniskt inte finns något annat genomförbart alternativ. I en sådan situation skulle ett helt separat MKB-förfarande sannolikt inte ge sådana fördelar med tanke på miljön som bedömningsförfarandet i bästa fall kunde ge. En samordning av förfarandena kan i praktiken också leda till att den projektansvarige strävar efter att utarbeta en miljökonsekvensbeskrivning av så hög kvalitet som möjligt, vilket skulle stödja en högklassig projektplanering och tillståndsansökan. I annat fall är risken för sökanden att projektet och bedömningen på grund av hörandet och den motiverade slutsatsen ännu måste ändras eller kompletteras, vilket betyder att nyttan av ett snabbare förfarande går förlorad. 

4.6  Samhälleliga konsekvenser

När det gäller medborgarnas delaktighet kan en samordning av tillståndsförfarandena ha både positiva och negativa konsekvenser. Om det samtidigt ges information och hålls hörande om ansökningar som gäller olika tillstånd knyter det klarare än tidigare ihop tillståndsansökningarna till en helhet, vilket gör det lättare att förstå projekthelheten och rikta in deltagandet. Den som är delaktig i projektet behöver inte heller sätta sig in i materialet för hörande för samma projekt så många gånger. Å andra sidan kan medborgarna och organisationerna också få det svårare än nu att bilda sig en tillräckligt god uppfattning av projekthelheten och de olika tillstånd som krävs, och att bereda en anmärkning eller åsikt om ett omfattande material, om tidsfristen för hörandet inte är tillräckligt lång. Att hörande ordnas flera gånger inom olika delfaser av samma projekt bidrar till minskat intresse för deltagande också hos medborgarna.  

Tack vare elektroniska system kommer medborgarnas och organisationernas möjligheter att få information att förbättras. Med hjälp av elektroniska system kan man informera mer om projekt och beslut samtidigt som informationen finns tillgänglig även utanför tjänstetid. De elektroniska systemen bidrar till att förbättra medborgarnas och organisationernas möjligheter till deltagande och påverkan när det gäller framställandet av anmärkningar och framförandet av åsikter. En samordning av tillståndsförfarandena främjar utvecklingen av e-tjänster och digitaliseringen inom statsförvaltningen. Genom e-tjänster minskas den administrativa bördan, vilket förbättrar företagens konkurrenskraft.  

På lång sikt kan en samordning av tillståndsförfarandena bedömas ha indirekta konsekvenser för samhällsekonomin, bl.a. för sysselsättningen. Snabbare tillståndsprocesser kan påskynda företagens vilja att investera i ett planerat projekt, och då uppstår ekonomisk nytta av att produktionen snabbare kommer igång och av de ökade intäkter som följer av detta. En sammanslagning av hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning och en ansökan om miljötillstånd kan försvaga effekten av medborgarnas och organisationernas deltagande, om det vid hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen samtidigt hålls ett hörande om en tillståndsansökan som gäller projektets genomförande där man riktar in sig på ett visst alternativ för genomförandet. Å andra sidan minskar det villkor som föreslås för en sammanslagning av höranden och enligt vilket det inte ska få finnas några alternativ för projektet följden av en sammanslagning av hörandena. Om kontaktmyndighetens motiverade slutsats saknas i det skede då hörande ska hållas om tillståndsansökan, kompenseras detta dessutom genom en längre tidsfrist för hörandet.  

4.7  Uppföljning av reformens konsekvenser

Det finns behov av att i efterhand följa upp konsekvenserna av lagstiftningsprojektet med ett enda serviceställe som mål. Uppföljningen kommer att visa om de förväntade konsekvenserna av lagstiftningsprojektet har förverkligats. Den bör särskilt fokusera på behandlingstiderna för tillståndsansökningar. Inom ramen för lagstiftningsprojektet med ett enda serviceställe som mål kan behandlingstiderna för tillståndsansökningar följas med hjälp av det elektroniska systemet. Uppföljningen av förslaget förutsätter inte att nya forskningsmetoder utvecklas och inte heller att kommunerna utför separata enkäter. Redan för närvarande följs behandlingstiderna för de beslut som omfattas av regionförvaltningsverkens behörighet, och avsikten är att också tillämpa ett motsvarande förfarande vid Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Även behandlingstiderna för de beslut som fattas av kommunerna följs upp för närvarande. Med hjälp av det elektroniska systemet kan perioden mellan kungörelsen och meddelandet av beslutet inom projekt med ett enda serviceställe följas upp. Vid förfarandet med ett enda serviceställe kan projektets inledande förhandlingar äga rum i ett mycket tidigt skede, till och med år innan ansökan anhängiggörs. Därför är en viss period i tillståndsprocessen åskådlig som uppföljningsperiod. 

Utöver den ovan beskrivna uppföljningen av behandlingstiderna för tillståndsansökningar är det viktigt att följa upp propositionens ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Avsikten är att efteråt i samband med uppföljningen av hur lagen fungerar följa upp genom intervjuer propositionens ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Den information som fås från uppföljningen av konsekvenserna kan utnyttjas bland annat vid planeringen av myndigheternas verksamhet och resurser. I den inledande fasen bör man följa hur e-tjänsterna och samordningen mellan myndigheterna fungerar samt hur medborgarnas och organisationernas möjligheter till deltagande förverkligas. 

När de funktioner som stöder reformen har etablerats bör man noggrant bedöma uppnåendet av målen och konsekvenserna av reformens olika delområden med tanke på alla berörda parter och miljökonsekvenserna. Med stöd av uppföljningen kan vid behov också författningsändringar göras. 

5.1  Remissyttranden och hur de har beaktats

Mellan den 6 februari och den 20 mars 2018 var miljöministeriets utkast till regeringsproposition på en omfattande remissbehandling via tjänsten utlåtande.fi. Via utlåtandetjänsten begärdes utlåtande av följande remissinstanser: Aalto-universitetet, Bioenergi rf, BirdLife Finland rf, Finlands näringsliv rf, Livsmedelsindustriförbundet rf, Finsk Energiindustri rf, Energimyndigheten, Esbo stad, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten, Södra Österbottens förbund, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Savolax, Södra Savolax landskapsförbund, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, FCG Design och planering Ab, Geologiska forskningscentralen GTK, Helsingfors förvaltningsdomstol, Helsingfors universitet, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Tavastland, Tavastlands förbund, Tavastehus förvaltningsdomstol, Infra rf, Regionförvaltningsverket i Östra Finland, Östra Finlands förvaltningsdomstol, Östra Finlands universitet, Jyväskylä stad, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Sydöstra Finland, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Kajanaland, Kajanalands förbund, Gruvindustri rf, Kemiindustrin KI rf, Mellersta Österbottens förbund, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Mellersta Finland, Mellersta Finlands förbund, Mellersta Nylands miljöcentral, Finlands Fastighetsförbund rf, Högsta förvaltningsdomstolen, Kymmenedalens förbund, rådet för bedömning av lagstiftningen, Regionförvaltningsverket i Lappland, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland, Lapin Kullankaivajain Liitto ry, Lapplands förbund, Lapplands universitet, kommunikationsministeriet, Trafikverket, Trafiksäkerhetsverket Trafi, Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland, Naturresursinstitutet, Luonto-Liitto ry, Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland, jord- och skogsbruksministeriet, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter (MTK), Maanomistajain Liitto - Jordägarnas Förbund ry, Forststyrelsen, Skogsindustrin rf, Natur och miljö rf, justitieministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, Renbeteslagens förening (Paliskuntain yhdistys), Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, Birkalands förbund, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Österbotten, Österbottens förbund, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Norra Karelen, Norra Karelens landskapsförbund, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Norra Österbotten, Norra Österbottens förbund, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Norra Savolax, Norra Savolax förbund, Regionförvaltningsverket i Norra Finland, Norra Finlands förvaltningsdomstol, försvarsministeriet, Päijänne-Tavastlands förbund, Pöyry Finland Oy, Ramboll Finland Ab, Sametinget, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Satakunta, Satakuntaförbundet, Seinäjoki stad, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, Finlands Fiskodlarförbund rf, Finlands Kommunförbund rf, Finlands naturskyddsförbund rf, Finlands Egnahemsförbund rf, Förbundet för Vattenskyddsföreningarna i Finland rf, Finlands miljöcentral, Miljörättsliga Sällskapet i Finland rf, Företagarna i Finland rf, Sweco Ympäristö Oy, Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC rf, Strålsäkerhetscentralen STUK, Teknologiindustrin rf, Åbo förvaltningsdomstol, Åbo universitet, Säkerhets- och kemikalieverket, arbets- och näringsministeriet, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland, Nylands förbund, Vasa förvaltningsdomstol, finansministeriet, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland, Egentliga Finlands förbund, WWF, samkommunen för social- och hälsovården i Övre Savolax, Ympäristönsuojeluviranhaltijat ry, Miljöindustrin och -tjänster YTP rf, Mkb ry och Olje- och biodrivmedelsbranschen rf. 

Det lämnades in 74 utlåtanden. Begäran om utlåtande och de utlåtanden som getts finns på webbplatsen utlåtande.fi och i statsrådets tjänst för projektinformation. Ett sammandrag av de utlåtanden som lämnats via webbplatsen finns i statsrådets tjänst för projektinformation. 

Propositionens syfte 

Remissinstanserna och särskilt näringslivets företrädare ställde sig i princip positiva till de föreslagna målen.  

En del av remissinstanserna tvivlade på att tillståndsprocessen kan göras smidigare. Enligt Vasa förvaltningsdomstol leder denna proposition till att systemet splittras och blir svårare att förstå. Finlands Kommunförbund rf, Esbo stad och Regionförvaltningsverket i Södra Finland ansåg att det är möjligt att behandlingstiderna för tillstånden enligt markanvändnings- och bygglagen förlängs ytterligare till följd av propositionen. Finlands naturskyddsförbund rf ansåg att nyttan av förslaget är oklar. Enligt Nylands distrikt vid Finlands naturskyddsförbund rf överför propositionen övervakningen av det allmännyttiga till organisationerna, vilket ökar deras arbetsmängd och kostnader. 

Finansministeriet ansåg att samordningen leder till nya arbetsskeden för kommunernas och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets myndigheter och ökar den administrativa bördan. Enligt finansministeriet och Finlands Kommunförbund rf ingriper propositionen i kommunernas självbestämmanderätt. Finlands Kommunförbund rf ansåg att propositionen obefogat försvårar också kommunernas verksamhet och ekonomi. Flera remissinstanser framhävde vikten av att de elektroniska systemen fungerar, bland annat arbets- och näringsministeriet, inrikesministeriet, Närings-, trafik- och miljöcentralen i Kajanaland och Bioenergi rf. 

Förslaget har beretts i en brett sammansatt arbetsgrupp, som lade fram ett enhetligt förslag. Förslaget innehåller ett kompletterande yttrande av Finlands Kommunförbund rf. Den föreslagna reformen gynnar alla parter, dvs. utöver den som ansöker om tillstånd även såväl myndigheterna som kommunen och staten samt andra delaktiga inklusive de som lider skada. Fördelarna för myndigheterna märks inte genast, utan de uppnås på lång sikt. Utvecklingen av de elektroniska systemen kommer att effektivisera myndigheternas tillvägagångssätt och att underlätta deras arbete. 

Tillämpningsområde (2 §) 

Största delen av remissinstanserna ställde sig positiva till det föreslagna tillämpningsområdet. Däremot understöddes en fortsatt utvidgning av tillämpningsområdet av bland annat Infra rf, Teknologiindustrin rf, Miljöindustrin och -tjänster YTP rf och Bioenergi rf. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland och Lassila & Tikanoja Oyj föreslog att registreringsförfaranden i enlighet med Europeiska unionens förordning om animaliska biprodukter (1069/2009) ska inkluderas i samordningsförfarandet. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, Skogsindustrin rf och Miljöindustrin och -tjänster YTP rf ansåg att inkluderande av ett planeringsförfarande i tillämpningsområdet för lagen är till nytta. Miljörättsliga sällskapet i Finland rf föreslog att man ska överväga att inkludera i tillämpningsområdet för lagen de tillstånd som lagen om fornminnen förutsätter. Inrikesministeriet ansåg det vara problematiskt att utkastet till proposition inte gäller det med tillståndsförfarandet jämförbara anmälningsförfarandet när det gäller kemikaliesäkerhetslagen. Finlands näringsliv rf ansåg man bör granska samordning av registrerings- och anmälningsförfarandet, eftersom användning av anmälningar som förhandsövervakning kommer att öka. 

Finlands Kommunförbund rf ansåg att tillämpningsområdet ska minskas. Kommunförbundet ansåg att det är onödigt att tillämpa samordning på projekt som endast förutsätter tillstånd av kommunerna, exempelvis tillstånd enligt markanvändnings- och bygglagen eller marktäktslagen. Vasa förvaltningsdomstol ansåg att det är bra att det inte föreslås att bestämmelserna om tillståndsbehandlingen och sökande av ändring ska integreras ännu mer. Energimyndigheten föreslog att samordningslagen inte ska tillämpas om ett förfarande för projekt av gemensamt intresse i enlighet med energiinfrastrukturlagen och energiinfrastrukturförordningen tillämpas med stöd av energiinfrastrukturlagen. Försvarsministeriet ansåg att det inte är ändamålsenligt att samordna miljötillståndsförfarandet och tillståndsförfarandet enligt kemikaliesäkerhetslagen. 

Till följd av remissvaren föreslås inga ändringar av tillämpningsområdet för propositionen. Propositionen har beretts i en brett sammansatt arbetsgrupp, som lade fram ett enhälligt förslag. I arbetsgruppens förslag föreslogs det att planläggningen skulle lämnas utanför tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. En planprocess avviker förfarandemässigt från ett tillståndsförfarande. Planläggningen är en av hörnstenarna i den kommunala självstyrelsen och genom planläggningen ställs det upp mål och villkor för placering av verksamheter inom kommunens område. Den ska inte underställas de tidtabeller och förfaranden som gäller en enskild verksamhet som kräver miljötillstånd. Det föreslås således inte att planläggningen ska omfattas av lagens tillämpningsområde. Att samordna registreringar och anmälningsförfaranden med tillstånd är inte ändamålsenligt, eftersom registrerings- och anmälningsförfarandena behandlas snabbare och att koppla ihop dem med det föreslagna lagstiftningsprojektet för ett enda serviceställe fördröjer registrerings- och anmälningsbehandlingen. Dessutom finns det mångahanda registrerings- och anmälningsförfaranden av olika typ och former. 

Förslaget att samordna de miljörelaterade förfarandena är ett steg mot ett enhetligare tillståndsförfarande än för närvarande. 

Flexibiliteten hos tillämpningen (7, 13 §) 

Största delen av remissinstanserna ställde sig positiva till flexibilitet inom tillämpningsområdet för samordningsförfarandet. Särskilt arbets- och näringsministeriet, Tukes, Kemiindustrin KI rf, Maa- ja Metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry, Skogsindustrin rf, Miljöindustrin och -tjänster YTP rf och Bioenergi rf ansåg att möjligheten för den sökande att kunna besluta om att inleda eller avbryta samordning är viktig. 

En del av remissinstanserna ansåg att flexibilitet inom tillämpningsområdet leder till oklarhet i förfarandet. Justitieministeriet ansåg att det att den sökande bestämmer åtgärderna kan leda till att de berörda blir osäkra på enligt vilka lagars förfaranden ärendena ska behandlas. Vasa förvaltningsdomstol ansåg att den legislativa situationen blir avsevärt oklarare än för närvarande. Enligt Vasa förvaltningsdomstol ökar oklarheterna och möjligheten till procedurfel växer. Östra Finlands förvaltningsdomstol ansåg att lagutkastet är oklart till den del på vilken grund samordning kan förkastas. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Mellersta Finland ansåg att det är oklart om de myndigheter som behandlar olika ansökningar har skyldighet att på begäran av sökanden behandla ansökningarna tillsammans.  

Högsta förvaltningsdomstolen, Östra Finlands förvaltningsdomstol, Regionsförvaltningsverket i Södra Finland, Miljörättsliga sällskapet i Finland rf, Finlands naturskyddsförbund rf och Ympäristönsuojeluviranhaltijat ry ansåg att myndigheten ska ha behörighet att fatta beslut om behovet av samordning. Världsnaturfonden framhävde att förfarandet inte får bytas under processen. Finlands naturskyddsförbund rf framhävde att den skadelidandes ställning ska beaktas i de situationer där sökanden får påverka förfarandet för samordning. 

Vasa förvaltningsdomstol ansåg att ordalydelsen i 13 § bör preciseras så att den motsvarar motiveringen. Annars kan man få uppfattningen att en begäran om avbrytande av samordningen leder till att samordningen helt avbryts, även om det bara handlar om att en enskild tillståndsansökan lämnas utanför samordningsförfarandet. 

De separata förfarandena för miljörelaterade tillstånd kvarstår fortfarande som ett alternativt förfarande, om sökanden inte vill att samordning av miljörelaterade tillstånd ska tillämpas på sökandens projekt. I enlighet med arbetsgruppens förslag kommer förfarandet att med hänsyn till sökanden vara flexibelt och dispositionen kvarstår hos sökanden. Sökanden har den bästa kännedomen om projektet och vid ett förhandsmöte med myndigheten har sökanden möjlighet att diskutera närmare om projektet. Det föreslås att ordalydelsen i 13 § kompletteras så att den motsvarar motiveringen till paragrafen. 

Samordnande myndighet (5 §) 

Remissinstanserna ställde sig allmänt sett positiva till förslaget om samordnande myndighet (arbets- och näringsministeriet). Vasa förvaltningsdomstol framhävde dock att tillräckliga resurser och tillräcklig utbildning ska garanteras den samordnande myndigheten. 

Teknologiindustrin rf, Finlands näringsliv rf och Gruvindustri rf önskade att Tukes också ska fungera som samordnande myndighet. Etelä-Karjalan liitto ansåg att den samordnande myndigheten också bör inkludera kommunerna. Även Miljörättsliga sällskapet i Finland rf fäste uppmärksamhet vid kommunens roll. Miljörättsliga sällskapet i Finland rf efterlyste komplettering av om avsikten är att kommunens myndighet samordnar de naturvårdslagsenliga tillstånden. Miljörättsliga sällskapet i Finland rf ifrågasatte nyttan med att inrätta en ny myndighet och ansåg att en ny myndighet är en byråkratisk lösning, eftersom den inte har någon verklig möjlighet att delta i de tillståndsprocesser som kvarstår oförändrade. NTM-centralen i Nyland efterlyste förtydligande av om den samordnande myndigheten ansvarar för eventuella procedurförfaranden. 

Med stöd av majoriteten av remissvaren håller man fast vid arbetsgruppens förslag. Förslaget preciserades till den del att Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet är den samordnande myndigheten när tillstånd enligt naturvårdslagen samordnas. 

Tidsfrister för behandlingen (8, 12 §) 

När det gäller tidsfristerna för behandlingsfaserna var remissinstansernas åsikter delade. Finlands Kommunförbund rf motsatte sig bindande tidsfrister för de självstyrande kommunerna. Enligt Kommunförbundet är fastställandet av tidsfrister till skada för planeringen och genomförandet av kommunens verksamhet och ekonomi. Finansministeriet ansåg att det är problematiskt att en statlig myndighet ska fastställa tidsfrister för en kommunal myndighets behandling av tillståndsansökningar. Dessutom krävde finansministeriet att utvecklingen av behandlingstiderna och deras kommunalekonomiska konsekvenser följs noggrant. Regionförvaltningsverket i Södra Finland ansåg att det är bra att det i lagförslaget inte föreslås bindande tidsfrister. Enligt Finlands Naturskyddsförbund rf ska tidsfristerna, såsom det föreslås i propositionen, vara endast målsatta för myndigheterna. NTM-central i Sydöstra Finland ansåg att det är oklart hur bindande de uppskattningar av behandlingstiden som myndigheterna ger ska vara. Norra Finlands förvaltningsdomstol lyfte fram att det till 12 § bör fogas ett yttrande om möjlighet att vid behov lämna ett genmäle. 

Finlands näringsliv rf, Maa- ja metsätaloustuottajain keskusliitto MTK ry, Infra rf, Bioenergi rf och Miljöindustrin och -tjänster YTP rf understödde bindande tidsfrister. Företagarna i Finland rf och Teknologiindustrin rf ansåg att skyldigheten att fastställa tidsfrister för olika behandlingstider bör tydligare än för närvarande i propositionen. 

Ordalydelsen i 8 § preciserades både till följd av remissvaren och till följd av de diskussioner som fördes med finansministeriet och Finlands Kommunförbund rf. Det föreslås att behandlingstiderna fortsättningsvis i enlighet med arbetsgruppens förslag ska vara målsatta och inte bindande och att de enligt den föreslagna lagen inte leder till sanktioner. Avsikten är inte att genom propositionen ingripa i kommunernas självbestämmanderätt. Till propositionen fogades ett stycke om uppföljningen av konsekvenserna av behandlingstider och av kommunalekonomiska konsekvenser. 

Komplettering av ansökningar (9 §)  

Remissinstanserna ansåg att kompletteringsmöjligheten är viktig. Företrädarna för industribranschen och näringslivet, som Finlands näringsliv rf, Teknologiindustrin rf och Bioenergi rf, ansåg det vara viktigt att tillräckligt med tid reserveras för kompletteringar. Finlands naturskyddsförbund rf ansåg det vara viktigt att det är möjligt att göra kompletteringar under processens olika skeden. 

Enligt högsta förvaltningsdomstolen finns det inte behov av att föreskriva på lagnivå om kontakten mellan myndigheter. Justitieministeriet ansåg att i propositionen bör beaktas ett förfarande i en situation där myndigheten inte klarar av att följa den fastställda tidsfristen för inlämning av kompletteringsbegäran. Vasa förvaltningsdomstol och NTM-centralen i Nyland ansåg att det tydligare än för närvarande bör framgå av propositionen om den samordnande myndigheten också ansvarar för eventuella kompletteringsbegäranden. När det gäller behandlingstiden lade Finlands Kommunförbund rf också fram ett förslag till ändring av 9 §. 

Till följd av remissvaren ströks en onödig bisats i början av 9 § 

Hörande om tillståndsansökan (10 och 11 §) 

Flera remissinstanser konstaterade att de inte har någonting att anmärka på hörandet om tillståndsansökan. Finlands naturskyddsförbund rf framhävde betydelsen av tillräckligt långa kungörelsetider, eftersom korta kungörelsetider kan öka antalet besvär. Nylands distrikt vid Finlands naturskyddsförbund rf och Miljörättsliga sällskapet i Finland rf ansåg att en remisstid på 30 dygn är för kort för de skadelidande att framställa en motiverad anmärkning. Skogsindustrin rf ansåg det vara viktigt att processen inte förlängs med för långa hörandetider och att en hörandetid på 30 dygn ska vara huvudregeln.  

Justitieministeriet och arbets- och näringsministeriet anmärkte att det finns ett direkt samband mellan denna proposition och den proposition med förslag till lag om upphävande av lagen om offentliga kungörelser och till vissa lagar som har samband med den, som bereds vid justitieministeriet, och att ordalydelsen i lagförslaget bör vara förenlig med 62 a § i förvaltningslagen.  

Vasa förvaltningsdomstol föreslår att propositionen ska kompletteras så att det till 10 § 1 mom. fogas att det i begäran om utlåtande ska nämnas enligt vilken lag den ansökan om vilken utlåtande begärs är. Enligt NTM-centralen i Mellersta Finland kunde 10 § kompletteras så att den innehåller bestämmelser om den behöriga myndighetens skyldigheter att informera den samordnande myndigheten om de parter som ska beredas möjlighet att framställa en anmärkning. NTM-centralen i Nyland ansåg att det är oklar hur tiden för lämnande av utlåtande ska bestämmas när det i en separat lag föreskrivs om en separat tid för lämnande av utlåtande. Östra Finlands förvaltningsdomstol konstaterade att man av lagens 11 § 4 mom. kan få den uppfattningen att det också ska kungöras om en tillståndsansökan enligt markanvändnings- och bygglagen i enlighet med 1 mom., men att 133 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen ska tillämpas därutöver. NTM-centralen i Mellersta Finland ansåg att det är oklart vem som ska se till att grannarna hörs. Finlands Egnahemsförbund rf ansåg att det är viktigt att se till att också sådana människor hörs som inte har tillgång till informations- och kommunikationsteknik. 

Denna proposition har samordnats med 62 a § i förvaltningslagen, som ingår i proposition RP 239/2018 rd. Med stöd av utlåtandet av Östra Finlands förvaltningsdomstol korrigerades 11 § 3 och 4 mom. om information om tillståndsansökan. I denna regeringsproposition föreslås det inga ändringar av substanslagarna när det gäller hörande. Det föreslås att till motiveringen till 10 § i lagen fogas att det i begäran om utlåtande ska nämnas enligt vilken lag den ansökan om vilken utlåtande begärs är. 

Meddelande av tillståndsbeslut (14 och 15 §) 

Flera remissinstanser understödde att myndigheterna samarbetar vid meddelandet av tillståndsbeslut. Av företrädarna för industrin understödde bland annat Bioenergi rf att tillstånd meddelas samtidigt. Förslaget att tillstånd meddelas samtidigt fick dock i viss mån kritik. Vasa förvaltningsdomstol ansåg det vara oklart varför besluten ska meddelas samtidigt, trots att det inte främjar påskyndandet av projektet. Vasa förvaltningsdomstol föreslog att den föreslagna absoluta ordalydelsen i paragrafen ändras till exempel så att tillståndsmyndigheterna strävar efter att meddela sina beslut samtidigt. Finlands naturskyddsförbund rf ansåg att beslut som meddelas samtidigt försvagar möjligheten att påverka i omfattande ärenden. Enligt Esbo stad är meddelandet av beslut samtidigt problematiskt när den myndighet som beviljar tillstånd är ett organ som består av många medlemmar som är förtroendevalda. 

Enligt justitieministeriet finns det i de föreslagna 14 § 2 och 3 mom. bestämmelser som överlappar de föreslagna bestämmelserna i 62 a § i förvaltningslagen. Östra Finlands förvaltningsdomstol fäste uppmärksamhet vid att det i regeringens proposition med förslag till lag om upphävande av lagen om offentliga kungörelser och till vissa lagar som har samband med den inte har föreslagits ändringar av markanvändnings- och bygglagen, i vilken det finns egna bestämmelser om meddelande av beslut efter offentligt anslående (142 och 198 §). Till följd av detta meddelas beslut om tillstånd enligt markanvändnings- och bygglagen på annat sätt beroende på om samordningsförfarandet tillämpas. 

Tillståndsavgifter (16 §) 

Flera remissinstanser, som Skogsindustrin rf, Finlands Fiskodlarförbund rf, Teknologiindustrin rf, Bioenergi rf och Lapin Kullankaivajain Liitto ry ansåg det vara viktigt att tillståndsavgifterna inte stiger. Tillståndsavgifterna ansågs dock vara väsentliga. Enligt Finlands Kommunförbund rf kan det uppstå kostnader för rådgivning enligt 6 § och det bör säkerställas i lag tydligare än i förslaget att myndigheten har rätt att ta ut avgifter. Finlands naturskyddsförbund rf ansåg att ändringen ökar myndigheternas arbetsbörda och att det ska vara möjligt att fakturera i form av tillståndsavgifter för arbetet. Enligt Finlands naturskyddsförbund rf ska tillståndsavgifterna anvisas miljöförvaltningen. 

Enligt högsta förvaltningsdomstolens utlåtande ska den avgift som tas ut för den samordnande myndighetens arbete återspeglas i beloppet av en avgift som är specifik för myndighetstypen. Enligt högsta förvaltningsdomstolen kan kanalerna för besvär som anförs över den avgift som tas ut för samordningen avvika till exempel från kanalerna för besvär som anförs över en miljöskyddslags- eller vattenlagsenlig avgift. Enligt Tukes finns det skäl att precisera förfaringssätten i fråga om avgifter, om sökanden avbryter processen. Enligt Maa- ja metsätaloustuottajain keskusliitto MTK ry ska uttagandet av avgifter följas som tjänsteuppdrag. 

Syftet med propositionen är att avgifterna för tillstånd som samordnas inte får vara större än vad avgifterna är om tillstånden ansöks separat. En större smidighet ska sänka tillståndsavgifterna och inte höja dem. Den absoluta övre gränsen för avgifterna för samordnade tillstånd kan anses vara att avgifterna inte får vara större än vad avgifterna skulle vara om tillstånden hade ansökts separat. Till följd av remissvaren kompletterades detaljmotiveringarna till 6 och 16 §.  

Ändring av miljöskyddslagen  

Vasa förvaltningsdomstol ansåg att ordalydelsen i 47 b § i miljöskyddslagen och i 11 kap. 12 a § i vattenlagen är absolut jämfört med motiveringen till paragrafen i fråga, enligt vilken ”gemensam behandling” kan anses vara onödig till exempel om det på förhand verkar osäkert om båda tillstånden kan beviljas. Enligt Vasa förvaltningsdomstol är det inte tydligt varför situationer där gemensam behandling tillämpas i enlighet med vattenlagen och miljöskyddslagen samt miljöskyddslagen och marktäktslagen lämnas utanför samordningsförfarandet. Motiveringarna till varför det har föreslagits att de situationer där gemensam behandling tillämpas enligt vattenlagen och miljöskyddslagen samt miljöskyddslagen och marktäktslagen ska lämnas utanför samordningsförfarandet är att de ovannämnda förfarandena redan tidigare har gjorts smidigare och att de sålunda nu kan lämnas utanför det nya förslaget till att göra förfarandet smidigare. 

NTM-centralen i Kajanaland ansåg att det kan anses att det i den gemensamma behandlingen enligt 47 § i miljöskyddslagen ingår ett löfte om att behandlingen av ärendet leder till ett visst slags slutresultat, vilket inte kan anses vara ändamålsenligt. NTM-centralen i Nyland ansåg det vara viktigt att representationen av naturvårdsintressen i fråga om sådan sammansättning vid avgörande som avses i 47 b § i miljöskyddslagen och 11 kap. 12 a § i vattenlagen tryggas även i lag när det gäller gemensam behandling. NTM-centralen i Nyland ansåg att det i ikraftträdandebestämmelserna om 47 b § i miljöskyddslagen, 11 kap. 12 a § i vattenlagen och 72 b § i naturvårdslagen är oklart vad uttrycket ”återförvisa i sin helhet” betyder och hur man ska handla i en situation där miljö- eller vattentillståndet redan har fått laga kraft, men tillståndet för naturvård upphävs och återförvisas. Till följd av remissvaren föreslås det inga ändringar av förslaget till lag om ändring av miljöskyddslagen. 

Undantagslov enligt naturvårdslagen 

Remissvaren innehöll ganska mycket anmärkningar om undantagsloven enligt naturvårdslagen och särskilt som en del av den föreslagna gemensamma behandlingen. Till följd av remissvaren har det i den fortsatta beredningen gjorts ändringsförslag i denna proposition. 

Enligt högsta förvaltningsdomstolen och vissa andra remissinstanser fanns det skäl att notera att det inte längre anförs besvär om ett undantagslov som avses i naturvårdslagen och som är en del av den gemensamma behandlingen hos den regionala behöriga förvaltningsdomstolen utan hos Vasa förvaltningsdomstol. Även Vasa förvaltningsdomstol lyfte fram i sitt utlåtande att besvärsrätten när det gäller beslut om undantag enligt naturvårdslagen kan vara beroende av om man har ansökt eller varit tvungen att ansöka om undantag i samband med en tillståndsansökan enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen eller i något annat sammanhang. Därför ansåg Vasa förvaltningsdomstol att bestämmelserna om ändringssökande i 61 § 5 mom. i naturvårdslagen och motiveringarna till momentet i fråga är problematiska med hänsyn till lika behandling. I utlåtandet av Vasa förvaltningsdomstol ansågs också en sådan situation vara problematisk där förvaltningsdomstolens regionala behörighet och kunskaperna hos ledamöterna i sammansättningen vid avgörande varierar beroende på om ansökan om undantag enligt naturvårdslagen hänger samman med en tillståndsansökan enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen eller om den har lämnats in separat från den. Enligt Vasa förvaltningsdomstol förutsätter propositionen att 12 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna och 11 § 1 mom. i lagen om högsta förvaltningsdomstolen ändras.  

Särskilt vissa NTM-centraler fäste uppmärksamhet vid säkerställande av sakkunskap om naturvårdslagen vid gemensam behandling. Enligt NTM-centralen i Egentliga Finland ska experter på naturvårdslagen delta i beslutsfattandet och avvikelse från naturvårdslagen ska inte på något sätt vara i sekundär ställning gentemot ett ärende enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen. Även NTM-centralen i Kajanaland ansåg det vara viktigt att det säkerställs att det vid beredningen av ärenden som gäller undantagslov enligt naturvårdslagen och som behandlas vid gemensam behandling tryggas att handläggarna är experter på naturvård och att naturvårdsaspekter inte blir sekundära gentemot miljötillståndsärenden vid den gemensamma behandlingen. Enligt NTM-centralen i Mellersta Finland är samarbetet mellan tillståndshandläggaren och experten på naturskyddslagen inom Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet inte en tillräcklig lösning när det gäller den expertbrist som hänger samman med överföringen av den beslutanderätt som gäller beslut enligt naturvårdslagen, särskilt med beaktande av att intern besvärsrätt saknas inom myndigheten. Enligt remissinstansen i fråga måste det i naturvårdslagen, miljöskyddslagen och vattenlagen finnas uttryckliga bestämmelser om att en tillståndsansökan som omfattas av gemensam behandling ska avslås om villkoren för beviljande endast delvis uppfylls. Vasa förvaltningsdomstol fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att behovet av undantag enligt naturvårdslagen kan lämna rum för tolkning och att behovet av undantag kan vara beroende av på vilket sätt projektet eventuellt kan formas enligt tillståndsbestämmelser. Enligt Miljörättsliga sällskapet i Finland rf skulle det vara ändamålsenligt att det är tillståndsmyndigheten som bedömer betydelsen av förbuden och begränsningarna enligt naturvårdslagen, såsom för närvarande. 

Dessutom kritiserades i vissa utlåtanden det förslag som varit ute på remiss, eftersom man vid den gemensamma behandlingen endast skulle behandla ärenden där såväl miljö- eller vattentillstånd som tillstånd enligt naturvårdslagen kan beviljas. Bland annat Finlands Naturskyddsförbund rf ansåg det lagstiftningstekniskt vara i viss mån tvivelaktigt att som materiell prejudicialfråga avgöra på förhand om undantagslov eventuellt kan beviljas eller inte. Enligt Finlands naturskyddsförbund strider ett sådant ”förhandsavgörande” mot de krav som ställs på lagstiftning, särskilt när det i fråga om naturvårdslagen ofta är fråga om att genomföra EU-reglering. Även NTM-centralen i Kajanaland kritiserade att det kan tolkas att det i den behandlingsform som väljs ingår ett löfte om att behandlingen av ärendet leder till ett visst slags slutresultat.  

Å andra sidan ställde man sig i flera utlåtanden positiv till den föreslagna gemensamma behandlingen av undantagslov enligt naturvårdslagen och av miljö- eller vattentillstånd. Bland annat högsta förvaltningsdomstolen ansåg att gemensam behandling av undantagslov enligt naturvårdslagen med tillståndsförfaranden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen verkar väl motiverad när Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet är behörig i alla dessa ärenden. Enligt högsta förvaltningsdomstolen beaktas det på goda grunder i propositionen att gemensam behandling inte är meningsfull i alla situationer. Finlands naturskyddsförbund rf ansåg att slopande av gemensam behandling ska vara ett tydligt undantag från huvudregeln och att det ska finnas klara grunder för det, trots att det i vissa situationer kan vara motiverat att separera ett undantagslov enligt naturvårdslagen från ett annat tillstånd. 

Till följd av remissvaren har detaljmotiveringen till förslagen till paragrafer om gemensam behandling och till naturvårdslagens 61 § preciserats. I motiveringen beskrivs förfarandet för sökande av ändring i fråga om undantagsloven enligt naturvårdslagen. Motiveringarna till paragraferna om gemensam behandling i vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen har preciserats. I motiveringen har också ett omnämnande om att gemensam behandling endast kan tillämpas när båda tillstånden kan beviljas blivit struket. I motiveringen ska det dessutom konstateras tydligare än tidigare att beviljande av tillstånd till projektet förutsätter att villkoren för beviljande uppfylls såväl enligt vattenlagen och miljöskyddslagen som naturvårdslagen. I enlighet med det som konstateras i motiveringen ska man i samband med behandlingen också utreda betydelsen av tillståndsvillkoren, vilket i vissa situationer kan leda till att ett separat undantagslov enligt naturvårdslagen överhuvudtaget inte behövs i projektet. Till denna del har de föreslagna paragraferna om gemensam behandling dock inte ändrats, utan de motsvarar det förslag som var ute på remiss. 

Dessutom har till följd av remissvaren följande tre anknytande lagförslag beretts: en lag om ändring av lagen om högsta förvaltningsdomstolen, en lag om ändring av domstolslagen och en lag om ändring av lagen om förvaltningsdomstolarna. Genom de ovannämnda anknytande lagarna förtydligas det i vilken sammansättning ärenden behandlas när det är fråga om den föreslagna gemensamma behandlingen. De lagändringar som gäller domstolar har beretts i samarbete med justitieministeriet, högsta förvaltningsdomstolen och Vasa förvaltningsdomstol.  

Enligt Finlands Kommunförbund rf framgår det inte tydligt av bestämmelserna i 72 b § i naturvårdslagen om gemensam behandling ska tillämpas endast när det är fråga om miljötillstånd som omfattas av statens behörighet eller också när det är fråga om miljötillstånd som omfattas av kommunens behörighet. Propositionen har preciserats till denna del så att gemensam behandling ska tillämpas endast när det är fråga om tillstånd som omfattas av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets behörighet.  

När det gäller det föreslagna tillämpningsområdet för det samordnade tillståndsförfarandet och gemensam behandling, har en hänvisning till 49 § mom. i naturvårdslagen strukits ur propositionen som onödig. Momentet i fråga handlar om undantag som gäller innehav, transport, försäljning, byte och saluföring av samt byteshandel med delar eller avledningar av växt- eller fågelarter. Undantagslov som gäller byte av detta slag behandlas vanligen inte i samband med något annat miljörelaterat tillstånd. Därför är det inte ändamålsenligt att inkludera dem i det samordnade tillståndsförfarandet. 

Samordnande av MKB-förfarandet och MKB-tillståndsförfarandena 

Norra Finlands förvaltningsdomstol, NTM-centralen i Norra Österbotten, Miljörättsliga sällskapet i Finland rf, Finsk Energiindustri rf, Teknologiindustrin rf, Bioenergi rf, Miljöindustrin och -tjänster YTP rf och Skogsindustrin rf ställde sig positiva till samordning av tillståndsförfarandet i den föreslagna omfattningen och ansåg att förslaget tjänar syftet med propositionen. 

Satakunta förbund och NTM-centralen i Mellersta Finland ansåg att en sammankoppling av MKB-förfarandet med tillståndsförfarandet kan komma att försvaga möjligheterna att delta och den skadelidandes ställning. Därför ansåg de att det är viktigt att man genom tillräckligt hörande och tillräcklig information ser till att de berörda och intressentgrupperna har möjlighet att delta. 

Det föreslogs att den föreslagna 22 a § ska ändras. Enligt Yva ry ska det föreskrivas separat på vilka villkor endast ett projektalternativ kan godkännas. Yva ry ansåg att det inte räcker med att verksamhetsutövaren endast meddelar att det inte finns några genomförbara projektalternativ. NTM-centralen i Tavastland ansåg att det föreslagna 22 a § 2 mom. i lagen medför risk för att det blir för attraktivt i nya projekt att söka alternativ och avstå från granskning av alternativ och att behandlingen av alternativ, som är betecknande för MKB-förfarandet, kommer att minska betydligt. Vasa förvaltningsdomstol och Finlands Kommunförbund rf ansåg att propositionen strider mot grundtanken i MKB-direktivet, dvs. att i propositionen är utgångspunkten att MKB-förfarandet kan genomföras så att det inte omfattar någon faktisk granskning av alternativ. I propositionen konstateras det redan att samordning är aktuellt endast om det inte finns något genomförbart alternativ för projektet när det gäller placering, omfattning eller tekniska egenskaper. Ett sådant fall kan bli aktuellt till exempel när det befintliga projektet ändras och det inte finns några andra alternativ.  

Miljörättsliga sällskapet i Finland rf föreslog att det till 22 a § fogas ett omnämnande av att det kan finnas behov av att komplettera utredningarna. NTM-centralen i Tavastland föreslog att man i 22 a § ändrar ”de utredningar som” till ”sådana utredningar som”. Denna ändring har gjorts i 22 a §.  

Finlands naturskyddsförbund rf kritiserade den föreslagna 25 § och anser att miljökonsekvensbeskrivningen även i fortsättningen ska lämnas in före tillståndsansökan. Enligt Finlands Naturskyddsförbund rf kan samordning av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet leda till att den allmänna styrande effekten av MKB-förfarandet försvagas. Om det inte längre förutsätts att en miljökonsekvensbeskrivning görs före tillståndsförfarandet, försvagar det möjligheterna att ta hänsyn till miljökonsekvensbedömningen vid beslutsfattandet. Enligt NTM-centralen i Nyland kan den föreslagna 25 § försvaga i MKB-förfarandet medborgarnas möjligheter att delta och betydelsen av projektets granskning av alternativ. 

Justitieministeriet ansåg att ordalydelsen i 44 a § i miljöskyddslagen och i 11 kap. 11 a § i vattenlagen är oklar. Justitieministeriet ansåg också att det tydligt bör framgå av paragraferna att det är fråga om en tidsfrist som fastställts av tillståndsmyndigheten och som inte får vara kortare än 45 eller längre än 60 dagar. Till denna del har detaljmotiveringen kompletterats.  

Samordning av marktäktslagen  

Finlands näringsliv rf och Infra ry ansåg att gemensam behandling av tillstånd enligt vattenlagen och marktäktslagen bör göras möjlig.  

I samband med beredningen av lagstiftning om ett enda serviceställe, som det ovannämnda ändringsförslaget har koppling till, ändras inte villkoren för tillstånd eller tillståndens inbördes villkorssamband. Därför föreslås det i propositionen ingen gemensam behandling av tillstånd enligt vattenlagen och marktäktslagen. Dessutom kan det konstateras att antalet tillstånd enligt vattenlagen och marktäktslagen är litet, dvs. cirka 20 tillstånd om året.  

Vasa förvaltningsdomstol anser att uttrycket ”behandlas tillsammans”, som används i propositionen när det hänvisas till miljöskyddslagen och vattenlagen är en terminologiskt misslyckad lösning, eftersom den föreslagna ordalydelsen lätt kan blandas samman med befintliga bestämmelser om gemensam behandling. 

När det gäller begreppet ”behandlas tillsammans”, kan det dock konstateras att bestämmelser sådan gemensam behandling som avses i miljöskyddslagen och vattenlagen fogades redan år 2000 till miljöskyddslagen och bestämmelser om sådan gemensam behandling som sker enligt miljöskyddslagen och marktäktslagen fogades till marktäktslagen år 2015. Sålunda är termen ”gemensam behandling” redan etablerad i dessa sammanhang.  

Ikraftträdande 

Remissinstanserna var eniga om att ett övergripande ibruktagande av de elektroniska ärendehanteringssystemen ska ha skett när lagen träder i kraft. Enligt Teknologiindustrin rf bör ikraftträdandet inte senareläggas eller ske etappvis. Nylands distrikt vid Finlands naturskyddsförbund rf och Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry ansåg att både behandlingstiden och uppföljningen av konsekvenserna av ändringarna är viktiga frågor. Motiveringarna i propositionen har kompletterats när det gäller uppföljningen av konsekvenserna och uppföljningen av hur behandlingstiderna utvecklas.  

Förhandlingar vid delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning  

Utkastet till proposition behandlades den 11 september 2018 i den i kommunallagen (210/2015) avsedda delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning (KUTHANEK), från vilken ärendet överfördes till separata förhandlingar den 21 september 2018. Det protokoll som upprättats över förhandlingarna visar att det förekom oenighet om såväl ersättningen av kostnaderna för systemet som om årsverkena. 

Utlåtandet från rådet för bedömning av lagstiftningen och hur utlåtandet har beaktats 

Utkastet till regeringsproposition har granskats i rådet för bedömning av lagstiftningen. Rådet för bedömning av lagstiftningen har gett ett utlåtande om propositionsutkastet den 27 september 2018 (VNK/1556/32/2018). Rådet ansåg att utkastet till regeringens proposition i huvudsak följer anvisningarna för konsekvensbedömning av lagförslag. Rådet ansåg att det är positivt att utkastet ger en god uppfattning om bakgrunden till ärendet och om nuläget samt om propositionens målsättning och viktigaste förslag och om konsekvensbedömningar och de osäkerheter som sammanhänger med dem. Enligt rådets utlåtande är propositionsutkastet i sin helhet rätt begripligt skriven, även om det avsnitt som gäller konsekvensbedömning är rörigt. Rådet ansåg det vara positivt att man som stöd för konsekvensbedömningarna hade använt sig av en separat utredning och att propositionen grundar sig på flera olika utredningar. Rådet ansåg det vara mycket positivt att utlåtandena och de ändringar som gjorts på basis av dem hade presenterats noggrant i utkastet. I utlåtandet betraktades det även som positivt att man i propositionsutkastet hade skrivit in behovet av uppföljning av reformens konsekvenser.  

Rådet konstaterade i sitt utlåtande att de väsentligaste bristerna och utvecklingsobjekten i utkastet till proposition var följande:  

1) Ändamålsenligheten när det gäller lagförslaget bör motiveras med en helhetsbedömning där målen och förslagen samt den möjliga nyttan och de eventuella riskerna och kostnaderna ställs i relation till varandra. 

2) Lagförslaget bör noggrant jämföras med ett alternativ där den föreslagna reformen inte genomförs, men där det elektroniska ärendehanteringssystemet har införts. Dessutom bör man få en tydligare bedömning av det elektroniska ärendehanteringssystemets funktion. 

3) Kostnadsförslaget behöver preciseras när det gäller vilken nyttan blir för företagen. 

4) Av utkastet till proposition bör det framgå hur kommunernas förutsättningar att genomföra lagen på ett ändamålsenligt sätt kan säkerställas. 

5) Av utkastet till proposition bör det tydligt framgå hur riskerna i den mån det är möjligt kan undvikas så att man inte genom förslaget försvagar nivån på miljöskyddet eller medborgarnas möjligheter till deltagande. 

Med anledning av kommentarerna från rådet för bedömning av lagstiftningen har följande ändringar gjorts i propositionen. Lagförslagets ändamålsenlighet har motiverats med en helhetsbedömning i avsnittet 3.1 ”Målsättning”. I propositionen har det tydligare förts fram att propositionens mål inte kan nås utan lagstiftningsåtgärder och med enbart utveckling av det elektroniska ärendehanteringssystemet. I propositionens avsnitt ”Konsekvenser för den offentliga ekonomin” har tagits in ett stycke ”E-tjänster”, i vilket beskrivs utvecklingen av det elektroniska systemet och de kostnader detta föranleder på en allmän nivå. Någon bedömning av kostnaderna i euro för utveckling av det elektroniska ärendehanteringssystemet har dock inte kunnat göras. Myndigheternas resursbehov har riktats när det gäller den samordnande myndigheten Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet och den kommunala miljövårdsmyndigheten. Konsekvenserna för myndigheternas verksamhet har preciserats genom en beskrivning av med vilka metoder det kan säkerställas att den samordnande myndigheten och den verkställande myndigheten kommer att klara av de myndighetsuppgifter som föreslås i propositionen. Propositionens konsekvenser för företagen har fördjupats och man har strävat efter att bättre beskriva dem ur företagens synvinkel. Rådets rekommendation att närmare beakta vilka slags företag som propositionen särskilt påverkar eller en hur stor mängd företag som kan komma att överväga det nya förfarandet har inte kunnat beaktas. De samhälleliga konsekvenserna har preciserats så att det av propositionen bättre framgår att förutsättningarna för hörandet av medborgarna eller myndigheterna inte försämras och att nivån på miljöskyddet inte försämras. I propositionen har till följd av rådets utlåtande också tagits in ett nytt avsnitt ”Konsekvenser för samhällsekonomin”. Det har föreslagits att uppföljningen av reformens konsekvenser utvidgas i enlighet med rådets utlåtande. 

Laggranskningsenheten vid justitieministeriets lagberedningsavdelning har granskat propositionens huvudsakliga innehåll och paragrafer.