2.1
Lagstiftning
Miljöskyddslagen
Den nya miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 september 2014. Genom den moderniserades vår nationella lag så att den motsvarar det reviderade EU-direktivet om industriutsläpp och den tolkning av bestämmelserna i Finlands grundlag (731/1999) som hade utkristalliserats. Vidare ville man få tillstånds- och anmälningssystemet att fungera bättre. Syftet med lagen är att skydda miljön mot skadlig påverkan och att förbättra medborgarnas möjligheter att påverka beslut som gäller miljön. Av denna anledning är vissa miljöpåverkande åtgärder tillståndspliktiga enligt lagen. Bestämmelser om tillståndsplikt finns i 4 kap. och bestämmelser om tillståndsförfarandet i 5 kap.
Regionförvaltningsverket är statlig miljötillståndsmyndighet och närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) är tillsynsmyndighet. De tillstånds- och tillsynsuppgifter som ankommer på kommunen sköts av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Andra tillsynsmyndigheter är bland annat Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten.
Enligt 39 § i miljöskyddslagen ska tillståndsansökningar lämnas till den behöriga tillståndsmyndigheten skriftligen. Ansökningar till den statliga miljötillståndsmyndigheten ska också lämnas in elektroniskt, om myndigheten inte har godkänt något annat. Om ansökan är bristfällig eller om särskild utredning krävs för att ärendet ska kunna avgöras, ska sökanden enligt 40 § ges tillfälle att komplettera ansökan inom den tid som myndigheten bestämmer.
Enligt lagens nya 39 a § ska tillståndsmyndigheten på begäran ge sökanden information i elektronisk form bland annat om hur ansökan ska avfattas, vilka utlåtanden som kommer att begäras och den uppskattade tidpunkten för meddelande av tillståndsbeslutet. Tillståndsmyndigheten kan också arrangera ett samråd för att ordna rådgivning. Rådgivningen är avgiftsfri.
Enligt 43 § i miljöskyddslagen ska tillståndsmyndigheten, innan den avgör ett ärende, ge parterna, dvs. dem vilkas rätt eller fördel saken kan beröra, tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av tillståndsärendet. Också andra ska ges tillfälle att framföra sin åsikt. För att ordna hörande ska tillståndsmyndigheten informera om en tillståndsansökan genom att under minst 30 dagar kungöra den på anslagstavlorna i kommunerna inom det område som påverkas av verksamheten och på sin webbplats samt annonsera kungörelsen i minst en tidning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte annonsering är onödig. Enligt 44 § ska ansökningshandlingarna hållas framlagda i kommunerna inom det område som påverkas av verksamheten åtminstone så länge kungörelsetiden varar. Den statliga miljötillståndsmyndigheten ska på sin webbplats offentliggöra ett för allmänheten avsett sammandrag av tillståndsansökan och det övriga centrala innehållet i ansökan samt efter avslutad handläggning fatta beslut i ärendet. I 42 § anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av.
I miljöskyddslagens 47 § finns bestämmelser om när ansökningar om miljötillstånd ska behandlas tillsammans med ansökningar enligt vattenlagen och i 47 a § när de ska behandlas tillsammans med ansökningar om marktäktstillstånd. Sådana miljötillståndsansökningar och vattentillståndsansökningar som gäller verksamhet som medför risk för förorening av vatten ska behandlas tillsammans, om detta inte ska anses vara onödigt. Ärendena ska behandlas enligt det förfarande som anges i vattenlagen, men med beaktande av miljöskyddslagens bestämmelser om tillståndsansökans och beslutets innehåll, elektroniskt inlämnande av ansökan och information om ansökan och beslutet. Också ansökningar om miljötillstånd och ansökningar om marktäktstillstånd för ett marktäktsprojekt ska behandlas tillsammans i enlighet med miljöskyddslagens förfarandebestämmelser. På innehållet i tillståndsansökan, tillståndsprövningen, förutsättningarna för beviljande av tillstånd och tillståndsvillkoren tillämpas dock separat de materiella bestämmelserna i miljöskyddslagen och marktäktslagen. Om det i samband med att ett miljötillståndsärende behandlas framgår att det behövs ett tillstånd enligt marktäktslagen eller vattenlagen, ska sökanden lämna in en sådan tillståndsansökan. I annat fall lämnas ansökan om miljötillstånd utan prövning.
Enligt 84 § i miljöskyddslagen meddelas ett beslut om miljötillstånd efter anslag, och de som har rätt att överklaga anses ha blivit informerade om beslutet när beslutet har meddelats. Enligt 85 § i miljöskyddslagen ska beslutet skickas till sökanden och dem som uttryckligen har begärt det samt till tillsynsmyndigheterna och de myndigheter som bevakar allmänt intresse i ärendet. Beslutet ska dessutom skickas för kännedom både till de myndigheter av vilka utlåtande om ansökan har begärts och till dem som har framställt anmärkning eller uttryckt en åsikt i ärendet eller särskilt har bett om att bli underrättade. Uppgift om att beslutet meddelats ska utan dröjsmål offentliggöras i den kommun där verksamheten ska placeras och i andra kommuner där verksamhetens konsekvenser kan uppträda samt på tillståndsmyndighetens webbplats. Uppgift om beslutet ska dessutom publiceras i en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte publicering annars är uppenbart onödig.
Lagen innehåller bestämmelser om elektronisk behandling i olika faser av tillståndsförfarandet. I 45 och 86 § i miljöskyddslagen sägs det att var och en har rätt att på begäran få information om miljötillståndsärenden som inletts och beslut om miljötillstånd inom ett visst område genom elektroniska meddelanden i den mån det är möjligt att i myndighetens informationssystem ta emot sådana förfrågningar och skicka automatiska meddelanden. Enligt 197 § i miljöskyddslagen ska å sin sida fullföljdsdomstolen till tillstånds- och tillsynsmyndigheten elektroniskt lämna information om ändringar som gjorts i de beslut som dessa myndigheter har fattat och om beslutens laga kraft, så att informationen kan registreras i datasystemet för miljövårdsinformation.
Bestämmelser om sökande av ändring finns i 19 kap. i miljöskyddslagen. Beslut enligt miljöskyddslagen överklagas i regel genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol.
Vattenlagen
Syftet med den nya vattenlagen, som trädde i kraft vid ingången av januari 2012, är att säkerställa en ändamålsenlig och rationell användning av vattentillgångarna och vattenmiljön på ett sätt där olika intressen jämkas samman. Till de tillståndspliktiga vattenhushållningsprojekten enligt vattenlagen hör flera projekt som innebär byggande i sjö eller vattendrag, uttag av vatten, vissa dikningsprojekt, bestående ändring av medelvattenståndet, vattenreglering och tillgodogörande av vattenkraft. Andra former för förhandskontroll enligt vattenlagen än tillstånd är anmälan om mindre projekt, rätt att ta vatten, dikningsförrättning och inrättande av allmän farled.
Enligt 1 kap. 7 § i vattenlagen är regionförvaltningsverket den tillståndsmyndighet som avses i vattenlagen. I 5 kap. föreskrivs om den kommunala miljövårdsmyndighetens och dikningsförrättningens behörighet i dikningsärenden. Regionförvaltningsverket behandlar tillståndsansökningar som gäller vattenhushållningsprojekt och vissa ersättnings- och förvaltningstvångsärenden enligt vattenlagen. Närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten är i lagen avsedda tillsynsmyndigheter.
Enligt 11 kap. 2 § i vattenlagen ska tillståndsärenden inledas hos tillståndsmyndigheten genom skriftlig ansökan. I 5 § i samma kapitel sägs det att sökanden ska ges tillfälle att komplettera ansökan inom utsatt tid om ansökan är bristfällig. I 11 kap. 6 § i vattenlagen anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av. Enligt 7 § i det kapitlet ska myndigheten ge dem vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet kan beröra (parterna) tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av ärendet. Andra än parterna ska ges tillfälle att framföra sin åsikt innan ärendet avgörs. Vidare anger 11 kap. 8 § i vattenlagen att sökanden och andra parter ska ges tillfälle att ge en förklaring med anledning av höranden. En part kan med anledning av den förklaringen ges tillfälle att ge en förklaring.
Vattenlagens 11 kap. 10 § innebär att information om en ansökan ska ges genom en kungörelse på tillståndsmyndighetens anslagstavla och på anslagstavlorna i kommunerna inom projektets influensområde och att kungörelsen ska finnas framlagd i 30 dagar. En annons om att kungörelsen offentliggörs ska publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom det berörda området, om det inte är fråga om ett ärende av ringa betydelse. I så fall kan informationen skötas på annat sätt. Enligt 11 § i samma kapitel ska information om kungörelsen lämnas separat till de parter som saken särskilt berör. Om ansökan gäller ett projekt enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, ska kungörelsen enligt 11 kap. 10 § i vattenlagen dessutom publiceras på tillståndsmyndighetens och kommunernas webbplatser.
Den sökande ska enligt 11 kap. 12 § i vattenlagen göra en miljötillståndsansökan, om det vid behandlingen av ett ansökningsärende enligt den lagen visar sig att projektet också kräver miljötillstånd. Vid behandling tillämpas bestämmelserna om gemensam behandling av tillståndsansökningar i 47 § i miljöskyddslagen. Om det rör sig om en ansökan som gäller förorening av vatten ska den behandlas och avgöras tillsammans med tillståndsansökan enligt vattenlagen.
Enligt 11 kap. 22 § i vattenlagen meddelas beslut enligt den lagen efter anslag, och de som har rätt att överklaga anses ha blivit informerade om beslutet när beslutet har meddelats. Information om att ett beslut kommer att meddelas ska ges på tillståndsmyndighetens anslagstavla före den dag beslutet meddelas. Beslutet ska skickas till sökanden och en kopia av beslutet till dem som har begärt det, till tillsynsmyndigheterna och till de myndigheter som bevakar allmänna intressen i ärendet samt till kommunerna inom projektets influensområde för att där hållas offentligt framlagd. Tillståndsmyndigheten ska genom en offentlig kungörelse informera om beslutet i dessa kommuner, och bland annat parterna ska informeras om kungörelsen. Information om beslutet ska dessutom publiceras i minst en tidning med allmän spridning inom projektets influensområde, om inte ärendet är av ringa betydelse eller det annars är uppenbart onödigt att publicera informationen.
Med stöd av 15 kap. 1 § i vattenlagen får beslut som meddelats överklagas genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol i enlighet med förvaltningsprocesslagen.
Naturvårdslagen
Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om skyddet av arter och områden i syfte att bevara naturens mångfald. Genom lagen genomförs rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar. I syfte att verkställa skyddet innehåller lagen bestämmelser om förbud mot att förstöra eller försämra särskilda naturvärden.
Behöriga myndigheter enligt naturvårdslagen är miljöministeriet, närings-, trafik- och miljöcentralerna samt kommunerna. Enligt 6 § i naturvårdslagen ankommer den högsta ledningen och övervakningen av naturvården och landskapsvården på miljöministeriet.
I 29 § i naturvårdslagen finns bestämmelser om skyddade naturtyper. Områden som hör till de naturtyper som avses i bestämmelsen får inte ändras så att detta äventyrar naturtypens karakteristiska drag. Ett förbud i detta syfte träder i kraft när närings-, trafik- och miljöcentralen har fattat beslut om gränserna för det område som hör till den skyddade naturtypen. Det är möjligt att avvika från förbudet i enlighet med 31 § i naturvårdslagen, om detta inte allvarligt äventyrar syftet med skyddet eller om skyddet står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst stort allmänt intresse.
Bestämmelser om artskydd finns i 6 kap. i naturvårdslagen. Enligt 38 § i den lagen är de däggdjur och fåglar fridlysta som faller inom tillämpningsområdet för 6 kap. Fridlysningsbestämmelserna finns i 39 § och enligt den är det exempelvis i fråga om individer som hör till de fridlysta arterna förbjudet att avsiktligt döda eller störa dem eller att flytta eller skada bon. Bestämmelser om fridlysning av växtarter utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning får det också utfärdas bestämmelser om arter som åtnjuter särskilt skydd, med förbud att förstöra eller försämra förekomstplatser som är viktiga för den artens fortlevnad. Förbudet träder i kraft när närings-, trafik- och miljöcentralen har fattat beslut om gränserna för den plats där en art som kräver särskilt skydd förekommer.
Det är enligt 48 och 49 § i naturvårdslagen möjligt att göra undantag från förbuden. Enligt 48 § kan närings-, trafik- och miljöcentralen bevilja undantag från fridlysningsbestämmelserna i 39, 42 och 47 §, så länge en gynnsam skyddsnivå för arten bibehålls. Behöriga villkor kan fogas till ett sådant beslut om undantag. Europeiska unionens specialbestämmelser om artskydd anges i naturvårdslagens 49 § och enligt den kan centralen i enstaka fall bevilja undantag på de grunder som nämns i habitatdirektivet och fågeldirektivet.
I fråga om behandlingen av ärenden som gäller undantagslov inom naturvården gäller förvaltningslagen. Beslut får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.
Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning
Syftet med MKB-lagen är att främja miljökonsekvensbedömningen och ett enhetligt beaktande av bedömningen vid planering och beslutsfattande och samtidigt öka tillgången till information och möjligheterna att delta. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.
Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas på projekt som kan antas få betydande miljökonsekvenser. De projekt som alltid kräver ett bedömningsförfarande räknas upp i bilaga 1. Dessutom föreskrivs det i 11 § i MKB-lagen att NTM-centralen beslutar om tillämpningen av bedömningsförfarandet i enskilda fall när ett projekt eller en ändring av det kan antas få betydande miljökonsekvenser som till sin natur och omfattning kan jämföras med konsekvenserna av projekt som avses i bilaga 1. Enligt 13 § i MKB-lagen ska innan beslutet fattas om behovet av MKB-förfarande i enskilda fall de berörda myndigheterna höras, om inte detta är uppenbart onödigt. Den behöriga myndigheten ska besluta om tillämpningen av bedömningsförfarandet utan dröjsmål, dock senast en månad från det att myndigheten har fått tillräcklig information om projektet och dess miljökonsekvenser. Vid förfarandet vid miljökonsekvensbedömning är NTM-centralen kontaktmyndighet, utom i sådana kärnanläggningsprojekt som avses i kärnenergilagen. I dem är arbets- och näringsministeriet kontaktmyndighet.
MKB-förfarandet ska enligt 15 § i MKB-lagen genomföras i ett så tidigt skede som möjligt av projektplaneringen medan det ännu finns möjliga genomförandealternativ. Enligt 4 § i MKB-lagen ska vid tillämpningen av MKB-lagen hänsyn tas till de utredningar om projektet och dess miljökonsekvenser som gjorts i andra sammanhang samt de utredningar samordnas som förutsätts i denna lag och i annan lagstiftning.
Enligt 8 § i MKB-lagen kan kontaktmyndigheten före eller under bedömningsförfarandets gång anordna en förhandsöverläggning i samarbete med den projektansvarige och de centrala myndigheterna. Bedömningsförfarandet inleds när den projektansvarige lämnar in ett program för miljökonsekvensbedömning till kontaktmyndigheten, varefter kontaktmyndigheten i enlighet med 17 § i MKB-lagen ser till att det informeras om programmet för miljökonsekvensbedömning genom kungörelse, att behövliga utlåtanden begärs och att det ges möjlighet att framföra åsikter om programmet. Kontaktmyndigheten ska också ge kommunerna inom projektets influensområde tillfälle att ge utlåtande om programmet. Åsikter och utlåtanden ska lämnas till kontaktmyndigheten inom den tid som anges i kungörelsen. Tiden börjar löpa den dag kungörelsen offentliggörs och är 30 dagar lång. Av särskilda skäl kan tiden förlängas till högst 60 dagar.
Närmare bestämmelser om innehållet i programmet för miljökonsekvensbedömning finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (277/2017). Enligt dess 3 § ska bedömningsprogrammet i behövlig mån innehålla bland annat uppgifter om sådana skäliga alternativ som är beaktansvärda vad gäller projektet och dess säregenskaper, och av vilka ett alternativ är att avstå från projektet, såvida ett sådant alternativ inte av särskilda skäl är onödigt samt uppgifter om de planer och tillstånd som genomförandet av projektet förutsätter.
Kontaktmyndigheten ska ge ett utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning till den projektansvarige inom en månad från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut. Kontaktmyndigheten ska i sitt utlåtande ta ställning till programmets omfattning och exakthet. Av utlåtandet ska det också framgå hur de behövliga utredningarna vid behov kan samordnas med de utredningar som krävs enligt andra lagar. Kontaktmyndigheten ska lämna sitt utlåtande och andra utlåtanden och åsikter till den projektansvarige. Utlåtandet ska samtidigt sändas för kännedom till de myndigheter som saken gäller och publiceras på kontaktmyndighetens webbplats (18 §).
Den projektansvarige ska enligt 19 § i MKB-lagen sammanställa en miljökonsekvensbeskrivning utifrån programmet för miljökonsekvensbedömning och det utlåtande som kontaktmyndigheten har avgett om det och lämna beskrivningen till kontaktmyndigheten. Närmare bestämmelser om beskrivningens innehåll finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Kontaktmyndigheten ska enligt 20 § i lagen informera om en miljökonsekvensbeskrivning och också se till att behövliga utlåtanden om beskrivningen begärs och att möjlighet att framföra åsikter erbjuds. Den tid som reserveras för åsikter och utlåtanden är minst 30 dagar och högst 60 dagar.
Det är enligt 22 § i MKB-lagen möjligt att samordna hörandet vid miljökonsekvensbedömning av ett projekt med hörandet vid utarbetandet av den plan som krävs för genomförandet av projektet när de pågår samtidigt. I praktiken innebär detta att hörandet om bedömningsprogrammet förenas med kungörandet av det program för deltagande och bedömning som avses i markanvändnings- och bygglagen. Det går också att förena hörandet om miljökonsekvensbeskrivningen med begäran om åsikter om beredningsmaterialet för planen eller det offentliga framläggandet av planförslaget. Det är kontaktmyndigheten och den myndighet som ansvarar för planläggningen som ska komma överens om samordningen efter att ha hört den projektansvarige.
Miljökonsekvenserna av ett projekt kan i stället för genom MKB-förfarande bedömas genom ett förfarande enligt en annan lag, om konsekvenserna utreds på det sätt som avses i MKB-lagen och det separat föreskrivs om detta i den lag enligt vilken miljökonsekvenserna kan bedömas (5 §). I samband med att MKB-lagen reviderades kompletterades 9 § i markanvändnings- och bygglagen med bestämmelser om utredning av miljökonsekvenserna i samband med planläggning. Den myndighet som svarar för planläggning enligt den lagen ansvarar då också för bedömningsförfarandet. Kontaktmyndigheten enligt MKB-lagen ska då försäkra sig om att miljökonsekvensbedömningen är tillräcklig och även sammanställa en motiverad slutsats.
Kontaktmyndigheten ska kontrollera miljökonsekvensbeskrivningens tillräcklighet och kvalitet och därefter sammanställa en motiverad slutsats om projektets betydande miljökonsekvenser, föreskrivs det i 23 § i MKB-lagen. Den motiverade slutsatsen ska ges till den projektansvarige inom två månader från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut. Kontaktmyndigheten lämnar den motiverade slutsatsen samt andra utlåtanden och åsikter till den projektansvarige. Den motiverade slutsatsen ska samtidigt sändas för kännedom till de myndigheter som behandlar projektet, till kommunerna inom projektets influensområde och vid behov till landskapsförbunden och andra berörda myndigheter samt publiceras på kontaktmyndighetens webbplats. Om kontaktmyndigheten inte kan sammanställa en motiverad slutsats på grund av att miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig, ska myndigheten meddela den projektansvarige till vilka delar beskrivningen behöver kompletteras, föreskrivs det vidare i 24 § i MKB-lagen. Kontaktmyndigheten ska se till att det också efter kompletteringen av miljökonsekvensbeskrivningen ordnas ett hörande om den.
Tillståndsansökningar som gäller projekt ska åtföljas av en miljökonsekvensbeskrivning och en motiverad slutsats, som myndigheten ska få innan den får bevilja tillstånd för genomförande av ett projekt. Också tillståndsmyndigheten ska enligt 26 § i MKB-lagen foga en motiverad slutsats till tillståndsbeslutet, och den ska i beslutet beakta det som framgår av miljökonsekvensbeskrivningen, den motiverade slutsatsen och hörandena.
Enligt 27 § i MKB-lagen ska tillståndsmyndigheten försäkra sig om att den motiverade slutsatsen är aktuell när tillståndsärendet avgörs. Kontaktmyndigheten ska på tillståndsmyndighetens begäran framföra sin åsikt om huruvida den motiverade slutsatsen är uppdaterad. Om slutsatsen inte är ajourförd ska miljökonsekvensbeskrivningen kompletteras i enlighet med bestämmelserna om hörande om beskrivningen i 20 §. Enligt förarbetena till lagen (RP 259/2016 rd) kan hörandet samordnas med hörandet om tillståndsansökan. Kontaktmyndigheten ger därefter sin uppdaterade motiverade slutsats i enlighet med 23 §.
Den projektansvarige får med stöd av 37 § i MKB-lagen söka ändring genom besvär i beslut om tillämpning av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning och i beslut som fattats med stöd av 36 §. Den som har rätt att söka ändring i ett tillståndsbeslut som gäller ett projekt får i samma ordning och sammanhang som besvär anförs över tillståndsbeslutet också söka ändring i ett beslut genom vilket det konstateras att ett MKB-förfarande inte behövs. En närings-, trafik- och miljöcentral har å sin sida rätt att söka ändring genom besvär i ett beslut av en förvaltningsdomstol genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt centralens beslut om tillämpning av MKB-förfarandet. Med stöd av 34 § i MKB-lagen kan centralen eller den som annars har rätt att söka ändring i ett tillståndsbeslut genom besvär i besvären åberopa att förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inte har genomförts eller att det i det väsentliga har genomförts på ett bristfälligt sätt.
Marktäktslagen
Genom marktäktslagen regleras yrkesmässigt och kommersiellt tagande av grus samt tagande av andra stenmaterial samt lera och mull i det syftet. Marktäktslagen begränsar tagandet av marksubstanser genom att föreskriva att det krävs tillstånd för täktverksamhet. Det krävs tillstånd enligt marktäktslagen för att ta substanser för annat än husbehov.
För sådan täktverksamhet som avses i marktäktslagen ska det finnas tillstånd enligt 4 § i marktäktslagen. Enligt 7 § i marktäktslagen beviljas tillstånd som gäller täktverksamhet av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Tillstånd till täktverksamhet ska sökas skriftligen och ansökan ska vid behov åtföljas av en täktplan.
Innan tillstånd beviljas ska tillståndsmyndigheten enligt 7 § i marktäktslagen begära utlåtande av närings-, trafik- och miljöcentralen. Dessutom ska utlåtande i de situationer som anges närmare i förordning begäras av andra kommuner, den samkommun som sköter landskapsplanläggningen och andra myndigheter.
Kungörelse av en ansökan som gäller marktäktstillstånd ska vara anslagen på kommunens anslagstavla i 30 dagar. Dessutom ska de som äger eller besitter de fastigheter och andra områden som gränsar till den fastighet på vilken täktområdet är beläget i regel beredas tillfälle att bli hörda. När det behövs ska det annonseras om ansökan i åtminstone en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av projektet. Den som ansöker om tillstånd kan till sin ansökan foga en redogörelse för att grannarna är medvetna om projektet och även en redogörelse för deras eventuella ställningstaganden till projektet. Om sökanden inte har lämnat in en adekvat utredning om att grannarna har hörts, ska kommunen höra grannarna. När ansökan gäller ett projekt enligt MKB-lagen ska det enligt 13 § i marktäktslagen genom en kungörelse på tillståndsmyndighetens och kommunernas webbplatser informeras om att behandlingen av ansökan har inletts.
Tillståndsmyndighetens beslut som gäller tillstånd för täktverksamhet meddelas efter anslag. Information om meddelande av ett beslut ska ges på myndighetens anslagstavla före den dag beslutet meddelas och meddelandet ska vara uppsatt på anslagstavlan under minst den tid som reserverats för anförande av besvär. Beslutet ska sändas till den som ansökt om tillstånd, och de som i samband med ärendets behandling har anhållit om att bli informerade om att tillstånd beviljats och som samtidigt har uppgett sin adress ska ofördröjligen informeras om detta. Den som saken gäller anses ha fått kännedom om beslutet då det har meddelats. Dessutom ska närings-, trafik- och miljöcentralen utan dröjsmål underrättas om tillstånd för täktverksamhet (19 §).
Enligt 2 § 3 punkten i marktäktslagen gäller lagen inte sådant tagande av marksubstanser på vattenområde för vilket det enligt vattenlagen krävs tillstånd av regionförvaltningsverket. Vidare får enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i lagen avsedda substanser inte tas så att kvaliteten på vattnet eller vattenavgivningskapaciteten i ett viktigt eller annat för vattenförsörjning lämpligt grundvattenområde äventyras, om ett tillstånd enligt vattenlagen inte föreligger.
Bestämmelser om gemensam behandling av ansökningar om marktäktstillstånd och miljötillståndsansökningar finns i 4 a § i marktäktslagen. Om ansökningarna gäller samma projekt ska de behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om inte gemensam behandling av särskilda skäl är onödig. Det räcker med en ansökan för ett gemensamt tillstånd. Det är i regel den kommunala miljövårdsmyndigheten som är behörig myndighet vid gemensam behandling. Enligt 7 § i marktäktslagen ska ärenden behandlas enligt marktäktslagen när det gäller att begära utlåtande, enligt 42–45 § i miljöskyddslagen när det gäller hörande och information om hörande och enligt 84–86 § i miljöskyddslagen när det gäller meddelande och information om tillståndsbeslut.
Tillståndsbeslut enligt marktäktslagen får med stöd av dess 20 § överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. I fråga om besvärsrätt och sökande av ändring iakttas kommunallagens bestämmelser.
Markanvändnings- och bygglagen
Markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft den 1 januari 2000, och den har ändrats flera gånger sedan dess. Den innehåller bestämmelser om planering av områdesanvändningen och byggande. I fråga om byggande innehåller lagen bestämmelser om bygglov, åtgärdstillstånd, tillstånd till miljöåtgärder och rivningslov (nedan byggtillstånd).
Behörig myndighet när det gäller byggtillstånd är kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Frågan om tillstånd för miljöåtgärder kan också överföras till en annan av kommunen förordnad myndighet för avgörande.
Bygglov söks skriftligen hos kommunens byggnadstillsynsmyndighet. En närmare förteckning över de handlingar och andra utredningar som ska fogas till ansökan finns i 85 § i markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). Markanvändnings- och bygglagens 132 och 133 § innehåller bestämmelser om de situationer där utlåtande ska begäras av närings-, trafik- och miljöcentralen. Enligt 133 § ska grannarna underrättas om att en ansökan om bygglov anhängiggjorts, om detta inte är uppenbart onödigt. Efter det ska grannarna enligt 65 § i förordningen reserveras sju eller, om det är fråga om ett projekt där MKB-förfarande tillämpas, fjorton dagar för att göra en anmärkning. Sökanden kan till sin ansökan foga en utredning om grannarnas eventuella ståndpunkter med anledning av byggandet, och då behöver myndigheterna inte höra dem. Information om att ärendet är anhängigt ska tillkännages på byggplatsen och det är den som påbörjar byggprojektet som svara för detta. Om en miljökonsekvensbedömning ska utarbetas för en tillståndspliktig åtgärd ska det enligt 132 § i lagen informeras också på internet om att behandlingen av ansökan har inletts. Enligt 67 § i förordningen ska kommunstyrelsen och närings-, trafik- och miljöcentralen underrättas om rivningslov i de särskilda fall som anges i förordningen.
Beslut om byggtillstånd meddelas efter anslag och den som saken gäller anses ha fått del av beslutet när det meddelades. Tillståndsbeslutet tillställs i enlighet med 142 i lagen sökanden, de myndigheter som anges i förordning och dem som har begärt det i en anmärkning eller särskilt.
Beslut om byggtillstånd får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.
Gruvlagen
Gruvlagen (621/2011) innehåller bestämmelser om letning efter och utvinning av fyndigheter som innehåller gruvmineraler och guldvaskning på statsägd mark, om upphörande av därmed förknippad verksamhet och om gruvförrättning. Enligt gruvlagen är malmletning, gruvdrift och guldvaskning tillståndspliktiga verksamheter. Enligt 4 § är Säkerhets- och kemikalieverket i den lagen avsedd gruvmyndighet.
Ansökningar om malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd ska ges in till tillståndsmyndigheten. Bestämmelser om tillståndsmyndigheter finns i 33 § i gruvlagen. I 37 § anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av om en tillståndsansökan.
Tillståndsmyndigheten ska informera om en ansökan genom att i minst 30 dagar kungöra ansökan på sin anslagstavla och på anslagstavlorna i de berörda kommunerna. Information om kungörelsen ska publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet, om det inte är uppenbart onödigt. Dessutom ska de sakägare som saken i synnerhet gäller underrättas särskilt om kungörelsen. Om fler än trettio kända personer ska informeras om en ansökan eller ett beslut eller om antalet personer är okänt, kan information om saken enligt 40 § ges i en sådan tidning där mottagaren bäst kan väntas få informationen.
Tillståndsmyndigheten ska innan den avgör ett ärende ge sakägarna tillfälle att framställa anmärkning med anledning av tillståndsärendet. Andra än sakägare ges tillfälle att framföra sin åsikt i frågan. I 39 § föreskrivs det att en med hänsyn till sakens natur tillräcklig tidsfrist ska bestämmas för framställande av anmärkningar och framförande av åsikter. Sökanden och andra sakägare ska ges tillfälle att avge bemötande när det gäller sådana krav och utredningar i utlåtanden och anmärkningar som kan påverka hur ärendet avgörs. Med anledning av bemötandet ska sakägarna ges tillfälle att avge genmäle, om bemötandet kan påverka hur ärendet avgörs, sägs det i 42 §.
Ett tillståndsbeslut meddelas efter anslag, och beslutet anses ha kommit dem som har rätt att överklaga till kännedom när det meddelades. Information om att beslut meddelas ska ges i förväg genom att det informationsmeddelandet hålls uppsatt på anslagstavla under minst den tid inom vilken beslutet kan överklagas genom besvär. Enligt 57 § i gruvlagen ska beslutet vara tillgängligt även elektroniskt den dag det enligt meddelandet meddelas.
Tillståndsmyndigheten ska sända tillståndsbeslutet till sökanden och en kopia av beslutet till dem som särskilt har bett om det och till de kommuner, närings-, trafik- och miljöcentraler och andra myndigheter som delgetts ärendet under handläggningen eller av vilka utlåtande har begärts. I vissa fall som lagen anger ska en kopia också sändas till Strålsäkerhetscentralen, Lantmäteriverket och sametinget. Information om att beslut meddelas ska av tillståndsmyndigheten lämnas till dem som har framställt anmärkning i ärendet eller som särskilt har bett om att bli underrättade och till de sakägare som saken särskilt gäller. Tillståndsmyndigheten ska också sörja för att uppgift om beslutet utan dröjsmål offentliggörs av de kommuner vars områden beslutet gäller. Tillståndsmyndigheten ska enligt 58 § dessutom publicera uppgift om beslutet i åtminstone en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av den verksamhet som avses i beslutet, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Ett beslut av gruvmyndigheten får enligt 162 § överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. Den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms i enlighet med inom vilken förvaltningsdomstols domkrets den huvudsakliga delen av det malmletningsområde, gruvområde eller guldvaskningsområde som avses i beslutet finns.
Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor
Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005), nedan kemikaliesäkerhetslagen, är en allmän lag om säker användning av farliga kemikalier och explosiva varor. Genom en ändring av lagen som trädde i kraft den 1 juni 2015 (358/2015, RP 275/2014 rd) fick lagen bestämmelser om hörande av allmänheten och allmänhetens deltagande i beslutsprocessen.
Tillämpningsområdet för kemikaliesäkerhetslagen är brett och det har beröringspunkter med annan lagstiftning som främjar kemikaliesäkerheten, såsom Europeiska unionens kemikaliesäkerhetslagstiftning och lagstiftningen om arbetarskydd, miljöskydd och markanvändning och byggande. Genom kemikaliesäkerhetslagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den har man genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG, nedan Seveso III –direktivet. I direktivet anges skyldigheter vars syfte är att försöka förebygga allvarliga olyckshändelser och minimera följderna av olyckor i och utanför kemikalieanläggningar. Skyldigheterna gäller industrianläggningar där man hanterar kemikalier som orsakar fysikaliska faror, hälsofaror och miljöfaror räknat från de kvantiteter som anges i direktivet.
Syftet med kemikaliesäkerhetslagen är att förebygga och avvärja sådana skador på person, miljö och egendom som orsakas vid tillverkning, användning, överföring, upplagring, förvaring och annan hantering av farliga kemikalier samt explosiva varor och även att främja den allmänna säkerheten. De som ska skyddas från personskador är både de anställda vid produktionsanläggningarna och även de som är verksamma eller bor utanför anläggningarna. Lagen gäller både enskilda personer och stora produktionsanläggningar i egenskap av verksamhetsutövare.
Enligt 23 § i kemikaliesäkerhetslagen får omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie samt enligt 58 § i den lagen tillverkning och upplagring av explosiva varor utövas med Säkerhets- och kemikalieverkets (Tukes) tillstånd. Tukes övervakar att den lagen följs till den del uppgiften inte har ålagts någon annan myndighet. I 115 § i kemikaliesäkerhetslagen finns också bestämmelser om myndighetsuppgifter för räddningsmyndigheterna, polisen och tullmyndigheterna. Tukes är den centrala tillståndsmyndigheten enligt kemikaliesäkerhetslagen när det gäller övervakning av stora industrianläggningar och explosiva varor. Räddningsmyndigheterna övervakar att lagen följs när det gäller liten industriell hantering och förvaring av farliga kemikalier och även bland annat överlåtelse av fyrverkeripjäser för enskild konsumtion. Polisen övervakar bland annat användning och överlåtelse av explosiva varor.
Tillståndsansökningar ska göras skriftligen, och på begäran av Säkerhets- och kemikalieverket ska ytterligare exemplar ges in av ansökningshandlingarna, om det behövs för kungörelse av ett ärende och för begäran om utlåtande. I övrigt iakttas förvaltningslagen när en tillståndsansökan behandlas. Enligt 9 § i statsrådets förordning om övervakning av hanteringen och upplagringen av farliga kemikalier (685/2015), nedan kemikalieövervakningsförordningen, och 5 § i statsrådets förordning om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor (819/2015) ska Säkerhets- och kemikalieverket när det behandlar en tillståndsansökan begära utlåtanden av närings-, trafik- och miljöcentralen och räddningsmyndigheten och vid behov av andra. Enligt 104 b § i kemikaliesäkerhetslagen ska Tukes informera om en tillståndsansökan genom att i minst 30 dagar kungöra ansökan på de berörda kommunernas anslagstavlor. Kungörelsen publiceras också på tillståndsmyndighetens webbplats. Dessutom ska information om kungörelsen publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Den berörda allmänheten ska underrättas särskilt om kungörelsen. Om fler än trettio kända personer ska informeras om ansökan eller om antalet personer är okänt, kan information om saken ges i en sådan tidning där mottagaren bäst kan väntas få informationen.
I enlighet med 104 c § i kemikaliesäkerhetslagen ska den berörda allmänheten ges möjlighet att komma med anmärkningar och framföra sin åsikt med anledning av ärendet. Utöver vad som föreskrivs i förvaltningslagen ska sökanden och den berörda allmänheten ges möjlighet att avge bemötande när det gäller sådana krav och utredningar i utlåtanden och anmärkningar som kan påverka hur ärendet avgörs. Med anledning av detta ska sökanden eller den berörda allmänheten ges möjlighet att avge genmäle, om bemötandet kan påverka hur ärendet avgörs.
Enligt 11 § i kemikalieövervakningsförordningen ska Säkerhets- och kemikalieverket informera regionförvaltningsverket, närings- trafik- och miljöcentralen, räddningsmyndigheten samt den kommunala miljövårdsmyndigheten och byggnadstillsynsmyndigheten om tillståndsbeslut som avser kemikalier. Enligt 7 § i förordningen om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor ska Tukes informera regionförvaltningsverket, närings-, trafik- och miljöcentralen, räddningsmyndigheten, polisen samt kommunen om tillståndsbeslut som avser tillverkning och upplagring av explosiva varor. Kemikaliesäkerhetslagens 126 § innebär att tillståndsbeslut får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.
Enligt 24 § i kemikaliesäkerhetslagen får liten industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie utövas endast när anmälan om det gjorts. Verksamhetsutövaren ska göra en anmälan till räddningsmyndigheten, om anmälan inte med stöd av 23 § 2 mom. i kemikaliesäkerhetslagen ska göras till Tukes. Trots att ett anmälningsförfarande enligt kemikaliesäkerhetslagen inte ingår i den föreslagna samordningen av miljörelaterade tillstånd, kan förfarandet ha kontaktytor med den föreslagna samordningen av tillstånd. Den tillståndsplikt som föreskrivs i kemikalielagen är beroende av de kemikaliemängder som används vid objektet. Ofta preciseras de kemikaliemängder som används vid objektet först alldeles i planeringens slutskede. Därför är det möjligt att ett kemikaliesäkerhetstillstånd kan ändras alldeles i slutskedet av tillståndsförfarandet till en anmälan som med stöd av kemikaliesäkerhetslagen görs till räddningsmyndigheten eller tvärtom.
Förvaltningslagen
Syftet med förvaltningslagen är att genomföra och främja god förvaltning samt rättsskydd i förvaltningsärenden. Förvaltningslagen är en allmän lag som reglerar myndigheternas verksamhet, inbegripet tillståndsförfaranden.
Förvaltningslagen tillämpas bland annat av statliga myndigheter och kommunala myndigheter när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Myndigheterna ska inom ramen för sin behörighet avgiftsfritt ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Enligt 8 § i förvaltningslagen ska en myndighet i mån av möjlighet hänvisa kunden till den behöriga myndigheten om ett ärende inte hör till dess behörighet. Ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål. Lagens 23 § kräver att en myndighet på en parts begäran ger en uppskattning om när ett beslut kommer att ges samt svarar på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. En myndighet ska för de centrala ärendegrupperna inom sitt verksamhetsområde ange förväntad handläggningstid för sådana ärenden som myndigheten avgör genom förvaltningsbeslut och som kan inledas endast på initiativ av en part. Detta gäller enligt 23 a § i förvaltningslagen inte ärenden för vars del det föreskrivs om en tidsfrist för handläggningen.
Enligt 20 § i förvaltningslagen har ett förvaltningsärende inletts när den handling som avser detta har kommit in till en behörig myndighet eller när ett ärende som får inledas muntligen har framförts för myndigheten och de uppgifter som behövs för att behandlingen av ärendet ska kunna påbörjas har registrerats. Om en handling som har tillställts en myndighet är bristfällig, ska myndigheten vid behov uppmana avsändaren att komplettera handlingen. En myndighet ska överlag se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. En part ska enligt 31 § i förvaltningslagen lägga fram utredning om grunderna för sina yrkanden och också i övrigt medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon har inlett. En part kan också i enlighet med 22 § i förvaltningslagen på eget initiativ komplettera eller ändra sin ansökan.
Part i ett förvaltningsärende är den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller, anges det i 11 § i förvaltningslagen. En part ska ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. I 34 § i förvaltningslagen räknas de fall upp där ett ärende får avgöras utan att en part hörs. Om avgörandet i ett ärende kan ha en betydande inverkan på andra än parterna, ska myndigheten ge dessa personer möjlighet att få information och uttala sin åsikt om ärendet. Information om att ärendet är anhängigt och om möjligheten till inflytande ska ges på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till ärendets betydelse och omfattning, föreskrivs det i 41 § i förvaltningslagen.
Förvaltningsbeslut ska ges skriftligen. Ett beslut kan ges muntligen, om det är nödvändigt på grund av att ärendet är brådskande. Enligt 43 § i förvaltningslagen ska ett muntligt beslut utan dröjsmål också ges skriftligen tillsammans med en anvisning om hur man begär omprövning eller en besvärsanvisning. Ett beslut som en myndighet har fattat ska av myndigheten utan dröjsmål delges en part och andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. Myndigheten ska redan under behandlingen av ett ärende sköta delgivningen av handlingar som inverkar på behandlingen av ärendet. Enligt 54 § i förvaltningslagen ska en handling delges i original eller kopia. Enligt 58 § i förvaltningslagen ska delgivningen ske med den myndighet som för talan i ärendet.
Bestämmelser om förfarandet vid delgivning finns i 10 kap. i förvaltningslagen. Vanlig delgivning sker per post genom brev till mottagaren. Mottagaren anses ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet avsändes, om inget annat visas. Enligt 59 § i förvaltningslagen anses ett ärende dock ha kommit till en myndighets kännedom den dag brevet anlände. Det är fråga om bevislig delgivning enligt 60 § i förvaltningslagen när delgivningen verkställs per post mot mottagningsbevis. Vid offentlig delgivning hålls enligt 62 § i förvaltningslagen en handling en viss tid framlagd för mottagaren hos myndigheten, och ett meddelande om att handlingen finns framlagd ska publiceras i den tidning ur vilken mottagaren bäst kan antas få information om saken.
Lagen om offentliga kungörelser
Lagen om offentliga kungörelser (34/1925) innehåller bestämmelser om förfarandet för att bringa beslut till allmän kännedom genom kungörelse. De tillkännagivanden som enligt gällande bestämmelser ska bringas till allmän kännedom genom kungörelse ska kungöras genom anslag i varje kommun på en för ändamålet avsedd anslagstavla.
Enligt 3 § i lagen om offentliga kungörelser ska det finnas en anslagstavla i kommunens ämbetshus eller på annat av kommunstyrelsen bestämt lämpligt ställe dit tillträdet under tjänstetid är fritt. Enligt 4 § i den lagen är det kommunstyrelsen som ombesörjer de uppgifter som gäller anslag. När en kungörelse kommit myndigheten till handa, ska den eller uppgift därom utan dröjsmål anslås. Enligt 5 § i lagen om offentliga kungörelser ska den dag då kungörelsen blivit anslagen antecknas på kungörelsen.
I det aktuella projekt som syftar till att revidera kungörelsebestämmelserna (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av förvaltningslagen, upphävande av lagen om offentliga kungörelser och ändring av 12 kap. 3 § i jordabalken, RP 239/2018 rd) föreslås det att kungörelselagen upphävs och att en allmänna bestämmelser om offentlig kungörelse tas in i förvaltningslagen.
Kommunallagen
Den nya kommunallagen (410/2015) trädde i kraft den 1 maj 2015 och den började huvudsakligen tillämpas i början av mandatperioden för de fullmäktige som valdes 2017. Den innehåller bestämmelser om kommunens beslutsprocesser och organ.
Kommunen ska informera om sin verksamhet, och den ska ge tillräcklig information exempelvis om de ärenden som bereds i kommunen, planer som gäller ärendena, behandlingen av ärendena, beslut som fattats och beslutens effekter. Kommunen ska informera om hur man kan delta i och påverka beredningen av besluten. Enligt 29 § i kommunallagen ska kommunen också se till att behövliga uppgifter om beredningen av ärenden som behandlas av organen läggs ut i det allmänna datanätet.
Kommunala tillkännagivanden ska göras kända genom att de offentliggörs i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna, och vid behov på något annat sätt som kommunen har fattat beslut om. Enligt 108 § i kommunallagen ska ett tillkännagivande finnas i det allmänna datanätet i fjorton dygn, om inte något annat följer av sakens natur.
Den som är missnöjd med ett beslut av en kommunal myndighet får enligt 134 § i kommunallagen begära omprövning av beslutet. Omprövning begärs hos det berörda organet. Ändring i ett beslut som fattats av de myndigheter som nämns i 135 § i kommunallagen och i ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning får sökas hos förvaltningsdomstolen genom kommunalbesvär. Enligt 140 § i kommunallagen ska protokoll från fullmäktige, kommunstyrelsen, nämnder och organ i en samkommun med tillhörande anvisningar om hur man begär omprövning eller besvärsanvisning efter justeringen hållas tillgängliga i det allmänna datanätet.
Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet
Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) tillämpas bland annat när anhängiggörande och behandling av förvaltningsärenden samt delgivning av beslut i nämnda ärenden sker på elektronisk väg, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Den gäller i tillämpliga delar också annan myndighetsverksamhet.
Enligt 5 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska en myndighet inom de gränser dess system tillåter erbjuda var och en möjlighet att i elektronisk form sända meddelanden i syfte att anhängiggöra ärenden eller för behandlingen av dem. Myndigheterna ska också erbjuda möjlighet att elektroniskt ge in kompletteringar, utredningar och andra motsvarande handlingar och sträva efter att använda maskinvara och programvara som ur kundernas synvinkel i tekniskt hänseende är så kompatibel och lätt att använda som möjligt. Tillräcklig datasäkerhet ska alltid säkerställas i kommunikationen med kunderna och i informationsutbytet mellan myndigheterna. I enlighet med 6 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska myndigheterna se till att deras elektroniska dataöverföringsmetoder fungerar och att de i mån av möjlighet kan användas också vid andra tidpunkter än under ämbetsverkens öppettider. Enligt 7 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska myndigheterna på lämpligt sätt informera om de adresser som ska användas vid den elektroniska kommunikationen med dem.
Enligt 8 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet sänds elektroniska meddelanden till myndigheterna på avsändarens ansvar och enligt 10 § i den lagen anses meddelandet ha kommit in till en myndighet när det finns tillgängligt för myndigheten på ett sådant sätt att meddelandet kan behandlas. Enligt 9 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet uppfyller elektroniska dokument kravet på skriftlig form. Enligt 9 § behöver ett elektroniskt dokument som kommit in till en myndighet inte kompletteras med en underskrift, om dokumentet innehåller uppgifter om avsändaren och om det inte finns anledning att betvivla dokumentets autenticitet och integritet. En inbegärd handling anses ha kommit in inom utsatt tid, om myndigheten får in den elektroniskt senast den sista dagen av den utsatta tiden.
En beslutshandling får enligt 16 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet signeras elektroniskt. I 18 § i den lagen föreskrivs det att handlingar som ska delges bevisligen, med partens samtycke får delges också som ett elektroniskt meddelande. En handling anses ha delgetts när den har hämtats från den länk som myndigheten anvisat. Om handlingen inte har hämtats inom sju dagar från myndighetens meddelande, iakttas vid delgivningen vad som annanstans i lag föreskrivs om delgivning. Enligt 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet får andra handlingar än de som ska delges bevisligen, med samtycke av den som saken gäller delges som ett elektroniskt meddelande.
Nuvarande elektroniska system och e-tjänsternas nuläge
Statens miljötillstånd och vattentillstånd ansöks hos regionförvaltningsverket, som har ett elektroniskt ärendehanteringssystem för ansökan om tillstånd. För närvarande är det möjligt att genom systemet utöver att anhängiggöra ett tillståndsärende också lämna utlåtanden, anmärkningar och åsikter.
Undantagslov enligt naturvårdslagen söks hos NTM-centralen. För närvarande kan undantagslov enligt naturvårdslagen inte sökas elektroniskt.
Malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd enligt gruvlagen samt sådant tillstånd för omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie som avses i 23 § i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor samt sådant tillstånd för tillverkning och upplagring av explosiva varor som avses i 58 § i den lagen söks hos Tukes. För närvarande kan Tukes tillstånd inte sökas elektroniskt.
Kommunerna beviljar bygglov, åtgärdstillstånd, rivningslov för byggnader och tillstånd för miljöåtgärder enligt markanvändnings- och bygglagen. Dessutom omfattar kommunens behörighet miljötillstånd. Med utgångspunkt i e-tjänsterna kan kommunerna delas in enligt följande:
1) kommunen använder en kommersiell e-tjänst (till exempel Lupapiste.fi), vilket uppskattningsvis 50–60 procent av kommunerna gör,
2) kommunen använder en egen e-tjänst (närmast de större kommunerna),
3) kommunen tillhandahåller inga e-tjänster.
2.2
Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i Europeiska unionen
2.2.1
2.2.1 Integrering av tillståndsförfaranden samt av MKB-förfarandet och tillståndsförfarandet i vissa länder
Sverige
I Sverige har det funnits en miljöbalk (MB, 1998:808) som kodifierar lagstiftningen redan i nästan 20 år. Den innehåller bl.a. bestämmelser om frågor som gäller miljötillstånd. Bestämmelser om miljötillstånd finns i miljöbalkens 9 kap. Kapitlet gäller miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och det har preciserats med två förordningar: miljöprövningsförordningen (2013:251, MPF) och förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (1998:899, FMH). Miljöprövningsförordningen beskriver noggrant de verksamheter som kräver tillstånd eller som ska anmälas samt de situationer där tillståndsplikt eller anmälningsplikt inte gäller. För verksamheter med mindre konsekvenser gäller miljöbalkens allmänna hänsynsregler och de är enbart föremål för kontroll i efterhand.
Sverige har genomfört flera utredningar och reformer för att minska den administrativa bördan när det gäller det miljörelaterade tillståndssystemet. En omfattande utredning av möjligheterna att minska denna börda inom miljötillståndssystemet gjordes 2003–2004 (Pröva eller inte pröva? Förslag till ändringar i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, rapport 5353, februari 2004). År 2003 presenterades utredningen En effektivare miljöprövning (SOU 2003:124). En följd av utredningarna blev en författningsändring 2007 (SFS 2007:674) som innebar att tillståndspliktig verksamhet i vissa fall blev anmälningspliktig.
År 2005 lämnades ett betänkande (SOU 2005:77) om samordning av förfarandena i plan- och bygglagen (1987:10, PBL) och miljöbalken. Regeringen inledde å sin sida 2007 en omfattande utredning om utveckling av processerna och myndighetsorganisationen enligt miljölagstiftningen. Miljöförvaltningen har sedermera ändrats, men i mindre utsträckning än vad processarbetsgruppen föreslog. Exempelvis ersattes miljödomstolarna med sammanslagna mark- och miljödomstolar. Syftet var att se till att de ärenden som gäller markanvändning inte avgörs i ett vakuum i förhållande till miljötillståndsprocessen. Samtidigt koncentrerades tillståndsprövningen för vissa anläggningar (B-anläggningar) till en del av länsstyrelserna.
Länsstyrelserna har i uppdrag att följa hur handläggningstiderna skulle kunna förkortas och samordnas nationellt. Utgångspunkten är den att tillståndsprövningen för B-anläggningarna ska kunna bli klar inom sex månader från det att en fullständig ansökan inlämnats. Tidigare har handläggningen varierat mellan 3 och 36 månader beroende på län. Dessutom vill man ge verksamhetsutövarna bättre möjligheter att följa hur behandlingen av deras ansökan framskrider. Det har också pågått ett arbete med att förenkla de miljörelaterade beslutsprocesserna.
I Sverige är bedömningen av miljökonsekvenserna kopplad till tillståndsprövningen. Lagstiftningen om bedömningsförfarandet har reviderats efter det att MKB-direktivet ändrades. Ändringsbestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 2018.
En specifik miljöbedömning inleds genom att den som avser att bedriva verksamheten och länsstyrelsen samråder om hur en miljökonsekvensbeskrivning ska avgränsas (avgränsningssamråd) (6 kap. 28 § 1 punkten underpunkt a). Avgränsningssamrådet ska påbörjas i så god tid att det ger utrymme för ett meningsfullt samråd innan verksamhetsutövaren utformar miljökonsekvensbeskrivningen och den slutliga tillståndsansökan (6 kap. 31 §). Länsstyrelsen ska under avgränsningssamrådet verka för att innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen får den omfattning och detaljeringsgrad som behövs för tillståndsprövningen. Om den som avser att bedriva verksamheten begär det, ska länsstyrelsen redovisa sin bedömning i frågan (6 kap. 32 §), men länsstyrelsens redovisning är inte bindande. Efter samrådet ska den som avser att bedriva verksamheten utarbeta en miljökonsekvensbeskrivning och en tillståndsansökan och ge in dem till den behöriga tillståndsmyndigheten.
Den som prövar tillståndsfrågan ska kungöra att miljökonsekvensbeskrivningen finns och göra den tillgänglig för allmänheten och vidare ge allmänheten minst 30 dagar att yttra sig (6 kap. 39 §). I praktiken sker hörandet i fråga om beskrivningen samtidigt som i fråga om tillståndsansökan. Det finns ingen uttrycklig bestämmelse om detta, men i motiveringen till bestämmelsen nämns både ansökan och beskrivningen när det gäller allmänhetens möjlighet att påverka i samband med hörandet.
Den som prövar tillståndsfrågan ska i ett särskilt beslut eller i samband med att tillståndsfrågan avgörs ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller de föreskrivna kraven. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt (6 kap. 42 §). Den som prövar tillståndsfrågan ska, när tillståndsfrågan avgörs, slutföra miljöbedömningen genom att med hänsyn till innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och det som kommit fram under handläggningen av målet eller ärendet identifiera, beskriva och göra en slutlig och samlad bedömning av miljöeffekterna (6 kap. 43 §). Beslutet om att bevilja tillstånd ska innehålla en motiverad slutsats om vilka betydande miljökonsekvenser projektet har.
Miljökonsekvensbeskrivningen ska innehålla uppgifter om alternativa lösningar för verksamheten eller åtgärden (6 kap. 35 §). Utredningen om de alternativa lösningarna ska täcka in alternativen i fråga om teknik, projektstorlek och projektets omfattning i den utsträckning de är relevanta. Valet av alternativ ska motiveras med beaktande av de diskuterade alternativens miljöeffekter. Närmare bestämmelser om bedömningen av olika alternativ har utfärdats genom förordning.
Nederländerna
Integrerat tillståndsförfarande
Miljölagstiftningen började samordnas i Nederländerna 1979, då en lag om miljötillståndsförfarandet stiftades. År 1993 gick landet genom en miljöskyddslag (Wet milieubeheer) över till ett samordnat tillstånd avseende miljöförstörelse. Förfarandemässigt integrerades systemet med miljötillstånd 2010 i enlighet med principen om ett enda serviceställe genom en ramlag för miljötillståndsförfarandena (Wet algemene bepalingen omgevingsrecht, nedan WABO). Den gäller förfarandet i fråga om många lagar med materiella bestämmelser.
Till det integrerade förfarandet enligt WABO hör bland annat undantag från planer, rivningslov, bygglov, brandsäkerhetstillstånd, undantag från byggbestämmelserna, undantag från byggnadsskyddet, miljötillstånd, miljöskyddsanmälningar och gruvtillstånd. Också vissa specialtillstånd som gäller naturvård och miljöskydd, såsom tillstånd som gäller farliga ämnen och skydd av mark, omfattas delvis av WABO. Det integrerade tillståndsförfarandet innefattar också flera tillstånd som bygger på reglering på provins- eller kommunnivå, såsom avverkningstillstånd, tillstånd att anlägga och ansluta väg, tillstånd till reklamanläggningar, tjuvlarmstillstånd och lagringstillstånd. Tillstånden enligt vattenlagen (Waterwet) prövas i egna förfaranden.
Den integrerade tillståndsprövningen leder till ett tillståndsbeslut. I regel innehåller det alla tillstånd som ett projekt kräver inklusive eventuella undantag. Beslutet innehåller inga motstridiga villkor. Eventuella meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna löses exempelvis med hjälp av bindande yttranden. Om någon söker ändring gäller det hela det samordnade tillståndsbeslutet och sker på en gång. Ur sökandens synvinkel innebär det integrerade förfarandet att myndigheterna avgör alla förhandskontrollärenden på en gång och helt och hållet. De som vill får dock också ansöka om olika tillstånd separat. En väsentlig del av det integrerade förfarandet enligt WABO är ett heltäckande system för e-tjänster. Det används både när man söker ett gemensamt miljötillstånd och när man söker vattentillstånd. Det elektroniska systemet inbegriper bl.a. möjligheten att kontrollera om man behöver tillstånd.
En ny miljö- och planlag träder i kraft i Nederländerna vid ingången av 2019. I den preciseras den modell för ett enda serviceställe som infördes genom WABO. Dessutom innebär lagen omfattande samordning av den materiellträttsliga regleringen i miljöfrågor. Syftet är att förenkla den nederländska miljölagstiftningen och landets miljöförfaranden samt att påskynda besluten i samband med olika byggprojekt. Miljö- och planlagen siktar också på att minska antalet detaljplaner.
Miljö- och planlagen har stor räckvidd. Den gäller hela den fysiska miljön och åtgärderna som påverkar den. Till tillämpningsområdet hör olika miljöpåverkande åtgärder, användningen av naturresurser och verksamhet som eventuellt orsakar miljöförstöring, miljöolägenhet eller miljörisker. Lagen innehåller bestämmelser om både miljöförfaranden och materiella krav inom miljörätten.
Tillsynen över projekt med miljöpåverkan sker i synnerhet utifrån kommunala, regionala och nationella bestämmelser. Med stöd av dem går det att minska antalet projekt som kräver tillstånd och rikta in förhandskontrollen på projekt med betydande miljöpåverkan. En fungerande tillsyn ger information om miljöns tillstånd och om i vilken utsträckning det krävs miljöföreskrifter, miljötillstånd och andra åtgärder på olika områden.
Miljö- och planlagen innehåller bestämmelser om ett gemensamt miljötillstånd och om projektbeslut. I fråga om tillståndet har bestämmelserna i WABO preciserats och tillståndet inbegriper nu även tillstånden enligt vattenlagen och naturvårdslagen. Om någon ansöker om miljötillstånd för verksamheter som omfattas av olika myndigheters behörighet fattas beslutet om miljötillstånd av en av de myndigheter som har rätt att fatta beslut. Om beslutet berör ärenden inom andra myndigheters behörighet kan de ge anvisningar inför beslutsfattandet. I vissa situationer krävs det att myndigheterna kommer överens om beslutet tillsammans.
Projektbeslutet är ett nytt instrument som myndigheten kan använda sig av för att fatta beslut genom särskilt förfarande om genomförande av ett projekt som tjänar allmänintresset. Myndigheten fattar beslut om miljötillstånd utifrån en tillståndsansökan, medan den kan fatta projektbeslut på eget initiativ. Ett projektbeslut kan gälla exempelvis ett omfattande infrastrukturprojekt eller utveckling av naturområden. Projektbeslutet kan inbegripa alla de godkännanden som projekt kräver inklusive behövliga planändringar och miljötillstånd för projektet.
Miljö- och planlagen innehåller bestämmelser om två tidtabeller för beslut. Standardförfarandet tillämpas exempelvis för ändring av tillståndsvillkor och återkallande av tillstånd. I det förfarandet ska myndigheten enligt lagen fatta beslut utifrån ansökan inom åtta veckor eller, om ärendet kräver att myndigheter kommer överens med varandra, tolv veckor. Det går att förlänga tiden med högst sex veckor. Om det är fråga om ett mer omfattande tillståndsärende tillämpas den allmänna förvaltningslagen. Enligt den ska beslut fattas inom sex månader efter det att ansökan kommit in. Förfarandet innefattar offentliggörande av ett utkast till tillstånd. Utifrån utkastet kan parterna och andra yttra sig om saken under sex veckor. Miljötillståndet träder i kraft två veckor efter offentliggörandet.
MKB- och tillståndsförfarandet
I Nederländerna har MKB- och tillståndsförfarandena samordnats genom den nya miljö- och planlagen. För MKB-förfarandets del var syftet med reformen att minska den administrativa bördan och möjliggöra bättre utnyttjande av de uppgifter som genereras i MKB-förfarandet i tillståndsförfarandet. Efter reformen ligger MKB närmare tillståndsförfarandet än om det vore ett eget separat förfarande.
I enlighet med MKB-direktivet räknas de MKB-pliktiga upp i en föreskrift på lägre nivå (Order in Council). En beskrivning av miljökonsekvenserna kan också bygga på annan lagstiftning, såsom kärnkraftslagstiftningen. I fråga om andra projekt som sannolikt har betydande miljöpåverkan är det den behöriga myndigheten som fattar beslut om MKB-förfarande behövs.
Den projektansvarige ska när den ansöker om tillstånd för ett projekt som kräver MKB-förfarande foga miljökonsekvensbeskrivningen till ansökan. Om det är fråga om ett projekt där behovet av MKB-förfarande avgörs från fall till fall ska den sökande informera den behöriga myndigheten om det planerade projektet så tidigt som möjligt (artikel 16.45). Om ingen bedömning av miljökonsekvenserna behövs fattar tillståndsmyndigheten ett preliminärt beslut (artikel 16.43) inom tillståndsförfarandet. Om myndigheten först när ansökan lämnats in beslutar att det krävs en miljökonsekvensbeskrivning avslås ansökan. Den projektansvarige har möjlighet att med stöd av lag be om samråd med den behöriga myndigheten innan tillståndsärendet inleds. Behovet av MKB kan diskuteras inom detta samråd.
Det finns inget skede med ett program för miljökonsekvensbedömning i Nederländerna, men lagen innehåller bestämmelser om den projektansvariges rätt att få råd och rekommendationer om bedömningens omfattning och detaljeringsgrad av den behöriga myndigheten innan ansökan lämnas in (artikel 16.46).
Beredning och hörande i fråga om tillståndsbeslut sker i Nederländerna enligt den allmänna förvaltningslagen (del 3.4 artikel 16.50). Den behöriga myndigheten ska hålla ansökan och de tillhörande handlingarna, inklusive konsekvensbedömningen, tillgängliga i minst fyra veckor (3:11). Före det ska ett tillkännagivande om ansökan publiceras (3:12), varefter parterna ska ges tillfälle att yttra sig (3:13 punkterna 1, 2 och 4). När lagstiftningen bereddes diskuterades det mycket om möjligheten att delta i MKB-förfarandet. Resultatet blev en modell där det utöver vad som sägs i förvaltningslagens relevanta bestämmelser ska vara möjligt för den behöriga myndigheten och den projektansvarige att också ordna andra möjligheter till deltagande allt efter situationen. Behovet av mer omfattande delaktighet är projektspecifikt beroende på den allmänna inställningen till projektet och det på förhand kända, eventuella trycket på att söka ändring.
Miljökonsekvensbeskrivningen ska innehålla redogörelse för projektet och en beskrivning av beaktansvärda alternativa lösningar (artikel 16.52). Den behöriga myndigheten ska fatta tillståndsbeslutet med beaktande av alla eventuella effekter som projektet kan orsaka. Myndigheten har rätt att foga tillståndsvillkor och begränsningar till beslutet, om de är nödvändiga för att skydda miljön. Den får också besluta att projektet inte får genomföras om det kan leda till icke-acceptabla miljökonsekvenser (artikel 16.53).
Tillståndsmyndigheten är behörig myndighet också vid MKB-förfarande, vilket innebär att det varierar vilken myndighet som är MKB-myndighet. Den behöriga myndigheten bestäms särskilt för varje fall (avsnitt 5.1.2). I Nederländerna finns dessutom ett självständigt expertorgan, MKB-kommissionen. Det rör sig om ett oavhängigt rådgivande expertorgan som även internationellt utvecklar och forskar i MKB-förfarandet. Kommissionen kan som en del av MKB-förfarandet ge den behöriga myndigheten rekommendationer om till exempel innehåll och omfattning i miljökonsekvensbedömningen (artikel 16.39 och 16.47).
Tyskland
Miljörelaterade tillståndsförfaranden
Strukturen på den tyska miljölagstiftningen är relativt osammanhängande, och ett enskilt projekt kan kräva flera olika tillstånd. Delstaterna har emellertid försökt slå ihop myndigheter och samordna förfaranden. Ett projekt kan kräva dels ett gemensamt miljötillstånd, dels också tillstånd för exempelvis utsläpp av avloppsvatten, men långtgående samordning kan ha genomförts i fråga om tillståndsansökningarna. Varje delstat får organisera sin miljötillståndsförvaltning som den vill inom ramen för vissa villkor. Det innebär att behörighetsfördelningen mellan myndigheterna kan vara olika i olika delstater.
Enligt Tysklands grundlag (Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland eller GG) får en delstat utfärda lagstiftning när förbundsstaten har låtit bli att utöva sin rätt att lagstifta (se GG artiklarna 72 och 74(1) 24 och 29 punkterna). När det gäller naturvård får delstaterna utfärda lagstiftning även om förbundsstaten gjort det (GG artikel 72(3) 2 punkten). I praktiken ligger regleringen inom miljöskyddet till stor del på förbundsstatsnivå.
Den tyska motsvarigheten till vår miljöskyddslag är lagen om immissionsskydd (Gesetz zum Schutz vor schädlichen Umwelteinwirkungen durch Luftverunreinigungen, Geräusche, Erschütterungen und ähnliche Vorgänge, kortform: Bundes-Immissionsschutzgesetz eller BImSchG). Enligt den krävs det tillstånd för de verksamheter som genom förordning räknas upp i en förteckning över anläggningar. Den förteckningen är uttömmande. De tillståndspliktiga verksamheterna delas in i kategorier och utifrån det gäller antingen ett förenklat eller ett tyngre tillståndsförfarande. Det finns uppskattningsvis 9 000 sådana anläggningar i Tyskland som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (nedan direktivet om industriutsläpp).
Närmare bestämmelser om miljötillståndsförfarandet finns i en förordning, Neunte Verordnung zur Durchführung des Bundes-Immissionsschutzgesetzes (Verordnung über das Genehmigungsverfahren eller 9. BImSchV). Efter det att ansökan lämnats in fortsätter tillståndsprövningen genom en bekräftelse om att ansökan inkommit. Samtidigt undersöker myndigheten också om ansökan är adekvat. När minst två veckor förflutit från offentliggörandet ordnas samråd där man försöker finna lösningar beträffande eventuella invändningar. Tillståndsmyndigheten ska meddela sitt avgörande i tillståndsärendet senast sju månader efter det att en fullständig ansökan getts in. I ett förenklat förfarande är tidsfristen tre månader.
Bestämmelser om planeringssystemet för markanvändning finns i Tyskland i den nationella byggbalken (Baugesetzbuch, BauGB, 23.06.1960). Planläggningssystemet består av en preliminär översiktsplan, dvs. generalplan (Flächennutzungsplan), och en bindande byggnadsplan, dvs. detaljplan (Bebauungsplan). Enligt 50 § i BImSchG ska områden som planeras för ett visst användningsändamål i förhållande till varandra placeras så att de skadliga miljökonsekvenserna och konsekvenserna av allvarliga olyckor på de berörda objekten minimeras.
I fråga om kemikalier gäller Gesetz zum Schutz vor gefährlichen Stoffen och ett flertal rättsakter på förordningsnivå. Vattenförvaltningen ligger i enlighet med grundlagen i stor utsträckning på delstaternas ansvar, men ramlagar och ramförordningar har ändå utfärdats på federal nivå (bl.a. Gesetz zur Ordnung des Wasserhaushalts (WHG) och Gesetz über Abgaben für das Einleiten von Abwasser in Gewässer (AbwAG)). Tyskland har också en federal ramlag för naturvård (Gesetz über Naturschutz und Landschaftspflege, Bundesnaturschutzgesetz, BNatSchG, 29.07.2009), även om närmare bestämmelser om naturvården vanligen utfärdas på delstatsnivå.
Tyskland har sedan 1990-talet drivit projekt för att förenkla byråkratin inom miljöförvaltningen. Tidsfrister har införts för tillståndsprövningen och tröskeln för ansökan har höjts. Hörandeförfarandena är enkla i fråga om projekt med begränsade konsekvenser. Tyskland försökte i flera år få till stånd en kodifiering som skulle ha lett till en miljöbalk, men i praktiken har konstitutionella problem omintetgjort de planerna.
MKB- och tillståndsförfarandet
I Tyskland är MKB-förfarandet integrerat med tillståndsförfarandena, och den myndighet som ansvarar för MKB-förfarandet är alltid densamma som ansvarar för tillståndet. Den sista etappen i MKB-förfarandet består i en motiverad slutsats av den behöriga myndigheten om projektets miljökonsekvenser, och denna slutsats ska beaktas när man i den sista fasen fattar beslut om tillstånd ska beviljas eller ej. Om det krävs ett godkännande av flera myndigheter för ett projekt ska delstaten utse en myndighet som samordnar MKB-förfarandet.
Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning inleds när tillståndsförfarandet startar antingen genom ett meddelande från den projektansvarige eller på något annat för det berörda tillståndsförfarandet obligatoriskt sätt, eller när den projektansvarige konsulterar den behöriga myndigheten om vilka handlingar som behövs för bedömningsförfarandet. Den projektansvarige, den behöriga myndigheten och andra berörda myndigheter kan i förväg samråda om förfarandet, dess omfattning och vilka utredningar som behövs. Allmänt taget ska handlingarna innehålla information om projektet, dess miljökonsekvenser och hur konsekvenserna ska undvikas och även om vilka alternativ det finns för att genomföra projektet (UVPG artiklarna 3a, 5–6).
När alla handlingar och utredningar har getts in och tillståndsmyndigheten anser att de är tillräckliga hörs andra myndigheter och tredje parter, varefter den behöriga myndigheten utifrån hörandet och den dokumentation den projektansvarige gett in gör en sammanfattning om projektets miljökonsekvenser (Zusammenfassende Darstellung der Umweltauswirkungen, artikel 11 i lagen). Den behöriga myndigheten yttrar sig utifrån den sammanställningen om miljökonsekvenserna. Yttrandet ska beaktas när tillståndsbeslutet eller motsvarande fattas (artikel 12).
Den tyska lagstiftningen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning har omarbetats kraftigt samtidigt som de senaste ändringarna i MKB-direktivet genomförts. Fokus i reformen ligger på bedömning av gränsöverskridande konsekvenser och närmare reglering av specialsituationer, såsom projektförändringar eller kumulativa effekter. Dessutom integreras bedömningsförfarandena enligt habitatdirektivet och fågeldirektivet med förfarandet vid miljökonsekvensbedömning i enlighet med principen om ett enda serviceställe. Dessutom har andra projekt och initiativ varit aktuella de senaste åren för att förenkla miljölagstiftningen och lätta på företagens administrativa börda. I samband med dem har tröskelvärdet för förfarandet vid miljökonsekvensbedömning redan höjts i fråga om vissa projekt.
2.2.2
2.2.2 Europeiska unionens lagstiftning
Direktivet om industriutsläpp
Direktivet om industriutsläpp (IED) trädde i kraft vid ingången av 2011. Den innehåller flera olika direktiv i reviderad form, och det viktigaste av dem är IPPC-direktivet. Det gällde stora och medelstora industrianläggningar och ersattes med kapitel I och II direktivet om industriutsläpp. IED-direktivet anger de allmänna ramarna för miljöskyddet för stora och medelstora industriverksamheter och större anläggningar för avfallshantering och djurstall plus även gränsvärden för utsläpp vid användning av bästa tillgängliga teknik och andra branschspecifika särskilda krav för stora förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar, anläggningar som använder lösningsmedel och titandioxidindustrin.
I artikel 24 i direktivet om industriutsläpp finns bestämmelser om allmänhetens rätt att också via internet få information om fattade tillståndsbeslut, skälen till beslutet och resultaten av inspektionsbesök och om allmänhetens möjligheter att delta i tillståndsförfarandena. Enligt artikel 24.1 ska medlemsstaterna se till att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt delta i bland annat förfarandet för meddelande av tillstånd för nya anläggningar och meddelande av tillstånd för en väsentlig ändring. Enligt bilaga IV (Allmänhetens deltagande i beslutsprocesser) till direktivet ska allmänheten informeras om ansökan om tillstånd genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt på ett tidigt stadium under beslutsprocessen och senast så snart som information rimligen kan ges. Den berörda allmänheten ska få tillgång till de viktigaste rapporterna i ärendet och annan information som är relevant. Den berörda allmänheten ska ha rätt att yttra sig till myndigheten innan beslut fattas och resultatet av de samråd som har hållits ska beaktas på vederbörligt sätt i tillståndsbeslutet.
Bestämmelser om rätten till rättslig prövning finns i artikel 25. Enligt den ska medlemsstaterna se till att medlemmar av den berörda allmänheten har möjlighet att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 24 prövad om de har tillräckligt intresse eller de hävdar att en rättighet kränks.
MKB-direktivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (nedan MKB-direktivet) antogs 2011. Genom det kodifierades det ursprungliga direktivet med senare ändringar. MKB-direktivet ändrades genom ett direktiv som antogs 2014 (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt).
MKB-direktivet kräver föregripande miljökonsekvensbedömning av de projekt som nämns i dess bilaga I. I bilaga II till direktivet räknas de projekt upp där miljökonsekvenserna ska bedömas om de kan medföra en betydande miljöpåverkan på grund av sin art, storlek eller lokalisering. Själva urvalskriterierna anges i bilaga III. Medlemsstaterna ska se till att de projekt som nämns i MKB-direktivet blir föremål för krav på tillstånd och att de uppgifter som erhålls genom bedömningen beaktas när tillståndsärendet avgörs. Medlemsstaterna får enligt direktivet välja om miljökonsekvensbedömningen integreras i tillståndsförfarandet eller något annat förfarande.
Enligt artikel 5 ska exploatören (den som avser att genomföra projektet) utarbeta och inlämna en miljökonsekvensbeskrivning. Informationen i beskrivningen ska åtminstone omfatta en beskrivning av projektet, en beskrivning av den betydande miljöpåverkan som projektet kan antas medföra, en beskrivning av projektets särdrag och/eller åtgärder som planeras för att undvika, förebygga eller minska och, om så är möjligt, motverka den förväntade betydande negativa miljöpåverkan, en beskrivning av relevanta alternativ som har undersökts av exploatören och ett angivande av skälen till det val som gjorts och den kompletterande information som specificeras i bilaga IV.
Direktivet förutsätter att allmänheten får information om MKB-förfaranden och att parter ges möjlighet att delta i förfarandet. Möjlighet att yttra sig ska erbjudas när alla alternativ står öppna.
Enligt artikel 5 i direktivet ska den ansvariga myndigheten avge ett yttrande om hur omfattande och detaljerad information i miljökonsekvensbeskrivningen ska vara om exploatören begär det innan denne lämnar in ansökan. Medlemsstaterna får även kräva att de ansvariga myndigheterna avger ett yttrande oberoende av om exploatören begär det eller inte. Den ansvariga myndigheten ska samråda med de myndigheter som avses i artikel 6.1 innan den avger sitt yttrande.
De myndigheter med särskilt miljöansvar som medlemsstaterna utsett ska enligt artikel 6 ges möjlighet att yttra sig över de uppgifter som lämnas av exploatören och över ansökan om tillstånd. Allmänheten ska informeras om projektet och tillståndsansökan antingen genom offentliga meddelanden eller på något motsvarande sätt i ett tidigt skede av beslutsprocesserna på miljöområdet och senast så snart som information rimligen kan lämnas. Den berörda allmänheten ska på ett tidigt stadium få reella möjligheter att delta i beslutsprocesserna och ska ha rätt att yttra sig när alla alternativ står öppna till den eller de ansvariga myndigheterna innan beslut fattas om ansökan om tillstånd.
MKB-direktivet kräver att sådana rimliga tidsramar fastställs för de olika etapperna av processen som ger tillräckligt med tid för att informera allmänheten och även tillräckligt med tid för den berörda allmänheten att förbereda sig och på ett effektivt sätt delta i beslutsprocessen på miljöområdet. Tidsramarna för samråd med den berörda allmänheten om miljökonsekvensbeskrivningar får inte vara kortare än 30 dagar.
Enligt artikel 8 ska resultaten av samråden och de uppgifter som har inhämtats enligt artiklarna 5–7 vederbörligen beaktas vid tillståndsgivningen. Enligt artiklarna 1 och 8a ska beslutet att bevilja tillstånd innehålla en motiverad slutsats av den ansvariga myndigheten om projektets betydande miljöpåverkan.
När ett beslut om att bevilja eller avslå en tillståndsansökan har fattats ska den ansvariga myndigheten enligt artikel 9 omedelbart informera allmänheten och de myndigheter som avses i artikel 6.1 om detta.
Deltagandedirektivet och Århuskonventionen
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG, nedan deltagandedirektivet, hänger samman med att konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (FördrS 121–122/2004, nedan Århuskonventionen) ratificerats i Europeiska unionen. Centralt med avseende på förfarandena för miljötillstånd är artiklarna 6–9 i Århuskonventionen. Artiklarna 6–8 gäller allmänhetens deltagande i utarbetandet och beslut i olika situationer. Artikel 9 gäller å sin sida tillgång till rättslig prövning. Genom deltagandedirektivet har unionens lagstiftning anpassats till kraven i konventionen till den del konventionen innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande och rätt till rättlig prövning. Direktivet innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön.
Enligt artikel 6 i Århuskonventionen ska den berörda allmänheten i beslutsprocesser om miljön informeras, antingen genom offentligt tillkännagivande eller i förekommande fall enskilt, bland annat om när beslutsprocessen påbörjas och allmänhetens möjligheter att delta. Enligt den artikeln ska varje etapp i förfarandet för allmänhetens deltagande i beslutsprocessen innehålla rimliga tidsfrister och varje part sörja för att allmänhetens deltagande sker på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt. Allmänheten ges möjlighet att lämna synpunkter och framföra åsikter om den föreslagna verksamheten. Allmänheten ska på föreskrivet sätt informeras om beslutet så snart det har fattas av myndigheten.
Bestämmelser om tillgång till rättslig prövning finns i artikel 9 i konventionen. Enligt den har den berörda allmänheten som har ett tillräckligt intresse rätt att få ett beslut som omfattas av artikel 6 prövad av en behörig domstol. Enligt artikel 9 ska allmänheten, utan att det påverkar tillämpningen av prövningsförfarandena, ha rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Förfarandena ska erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt. De ska också vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma. Beslut som fattas med stöd av artikel 9 i konventionen ska meddelas eller registreras skriftligen. Beslut av domstol och, när så är möjligt, av andra organ ska vara tillgängliga för allmänheten.
Förordningen om energiinfrastruktur
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 347/2013 om riktlinjer för transeuropeiska energiinfrastrukturer och om upphävande av beslut nr 1364/2006/EG och om ändring av förordningarna (EG) nr 713/2009, (EG) nr 714/2009 och (EG) nr 715/2009 (nedan förordningen om energiinfrastruktur) underlättar ett snabbt genomförande av transeuropeiska projekt för energiinfrastruktur av gemensamt intresse genom att effektivisera, närmare samordna och påskynda tillståndsprocesserna och stärka allmänhetens medverkan.
Förordningen kräver samordning av förfarandena för förhandskontroll i fråga om transeuropeiska energiinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse. Handlingarna avseende sådana projekt ska behandlas så snabbt som det är rättsligt möjligt (artikel 7). Tillståndsprocessen ska ordnas och ett övergripande beslut om projektet fattas i enlighet med ett a) integrerat schema, b) samordnat schema eller c) samarbetsschema (artikel 8).
I ett integrerat schema utfärdar den behöriga myndigheten ett övergripande beslut, som är det enda beslutet som följer av förfarandet. Andra myndigheter kan lämna yttranden i ärendet. I ett samordnat schema omfattar det övergripande beslutet flera rättsligt bindande beslut från flera berörda myndigheter. Den behöriga myndigheten får tillsätta en arbetsgrupp mellan myndigheter, fastställa rimliga tidsfrister för besluten och på vissa villkor fatta beslut på en annan myndighets vägnar eller åsidosätta dess beslut. I ett samarbetsschema har den behöriga myndigheten bara befogenhet att fastställa tidsfrister för andra myndigheter och övervaka att tidsfristerna följs.
Förordningen anger hur länge tillståndsprocesserna får pågå. Föransökningsförfarandet från tillståndsprocessens startdatum och fram till dess att den inlämnade ansökan godtas ska genomföras inom två år. Det formella tillståndsförfarandet från dagen då den inlämnade ansökan godtas och fram till dess att det övergripande beslutet fattas får å sin sida pågå i högst ett år och sex månader. Med andra ord får en tillståndsprocess pågå i högst tre år och sex månader, såvida den inte förlängs i ett enskilt fall (artikel 10). Förordningen innehåller dessutom detaljerade bestämmelser om den insyn som ska gälla processen och om allmänhetens medverkan (artikel 9).
Nationella bestämmelser om hur förordningen om energiinfrastruktur ska verkställas finns i lagen om tillståndsförfarandet för energiprojekt av gemensamt intresse inom Europeiska unionen (684/2014). I Finland iakttas förordningens samarbetsschema i tillståndsförfarandet. Enligt 5 § i lagen ska den som genomför ett projekt samtidigt till både Energimyndigheten och den tillståndsmyndighet som är behörig i ärendet lämna in ansökan om tillstånd och de handlingar som hänför sig till ansökan. Energimyndigheten ska av tillståndsmyndigheten begära ett utlåtande om ansökningshandlingarnas tillräcklighet innan de godkänns. Energimyndigheten får inte godkänna ansökningshandlingarna i strid med tillståndsmyndighetens ståndpunkt.
2.4
Bedömning av nuläget
Samordningen av tillståndsförfaranden
När ett projekt som påverkar miljön ska inledas kan det bli aktuellt med flera olika förfaranden för förhandstillsyn. Dessa kan, beroende på projekttypen, vara planläggning, ett miljökonsekvensbedömningsförfarande, miljötillstånd, tillstånd för vattenhushållning, beslut om undantagslov enligt naturvårdslagen, marktäktstillstånd, tillstånd enligt gruvlagen, tillstånd för rivning av en gammal byggnad eller bygglov för en ny byggnad och, om projektet är förknippat med hantering av farliga kemikalier eller sprängämnen, tillstånd enligt kemikaliesäkerhetslagen eller anmälan om omfattande industriell hantering eller upplagring av farliga kemikalier.
De olika miljörelaterade tillståndsförfarandenas antal, varaktighet, smidighet och förutsägbarhet påverkar företagens administrativa börda, arbetsmängden och kostnaderna för förvaltningen, allmänhetens möjligheter till delaktighet och kvaliteten på och transparensen i beslutsfattandet. Förutom miljörelaterade tillstånd kan inledandet av ett projekt naturligtvis också kräva tillstånd eller andra beslut av myndigheter inom andra förvaltningsområden.
Förutsättningen för att ett projekt som påverkar miljön ska få inledas kan vara att projektet har beviljats tillstånd enligt flera olika lagar, där behörigheten finns hos olika myndigheter. Enligt en regeringsproposition (RP 14/2018 rd) som lämnats till riksdagen ska en ny riksomfattande myndighet, Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, från och med den 1 januari 2021 vara statlig miljötillståndsmyndighet. När det gäller miljörelaterade förfaranden omfattar myndighetens behörighet uppgifter enligt miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen och MKB-lagen. Tukes kommer att vara behörig myndighet enligt gruvlagen och kemikaliesäkerhetslagen. Den kommunala miljövårdsmyndigheten ska vara behörig myndighet i tillståndsärenden enligt marktäktslagen och i sådana miljötillståndsärenden som hör till den enligt miljöskyddslagen. Den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten ska vara behörig i fråga om tillstånd som gäller byggande.
De nya landskap som föreslås bli grundande ska inte ha någon behörighet som tillståndsmyndighet i fråga om projekt som påverkar miljön. Landskapen kommer att ha behörighet när det gäller uppgifter som ansluter sig till utarbetandet av landskapsplaner samt vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen. Dessutom ska kommunerna i ett område som hör till samma landskap framöver genom ett gemensamt beslut kunna ge över uppgifter som gäller tillstånd till landskapet då det är fråga om miljöskydd och byggnadstillsyn.
Bestämmelser om miljörelaterade förfaranden finns i flera olika lagar, som har beretts vid olika tidpunkter och inom olika förvaltningsområden. Vissa tillståndsförfaranden som grundar sig på olika lagar har redan samordnats genom bestämmelser om gemensam behandling av tillståndsansökningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen samt miljöskyddslagen och marktäktslagen. Andra miljörelaterade tillståndsförfaranden berörs inte av bestämmelser om gemensam behandling eller samordning av behandlingen. MKB-lagen innehåller bestämmelser om samordning av bedömningsförfarandet och planläggning. Dessutom innehåller MKB-lagen bestämmelser om samordning med sådana utredningar som ett visst projekt behöver enligt olika lagar.
Tillståndsprövningen för olika tillstånd sker självständigt hos varje behörig myndighet och kommunikationen mellan myndigheterna sker i regel genom utlåtanden om ärenden som är aktuella hos den andra myndigheten. Varje myndighet arbetar självständigt och ingen myndighet har det övergripande ansvaret för förhandstillsynsförfarandena för ett projekt eller för hur dessa framskrider. I och med att förfarandena är både av varierande slag och separerade från varandra kan det uppstå problem för såväl den verksamhetsutövare som ansöker om tillstånd som andra parter eller enskilda som orsakas olägenhet, som ska höras om samma projekt i samband med flera olika förfaranden och i flera omgångar.
Bestämmelserna om de olika behandlingsfaserna för tillståndsansökan i de lagar som gäller för olika tillstånd stämmer i huvudsak överens med varandra. Behandlingsfaser som är gemensamma är utarbetandet av ansökan och de utredningar som ska fogas till den, anhängiggörandet av ansökan, begäran om utlåtanden från andra myndigheter, hörandet av delaktiga, tillståndsprövningen, meddelandet av beslut samt delgivningen av beslut och informationen om beslut. Dessutom kan tillståndsbeslutet överklagas hos förvaltningsdomstolen efter att ett tillstånd har beviljats.
Bestämmelserna om tillståndsförfarandena, delaktighet och ändringssökande har i stort sett samma innehåll i miljöskyddslagen, vattenlagen och gruvlagen, men motsvarande bestämmelser i exempelvis markanvändnings- och bygglagen skiljer sig från dessa. Naturvårdslagen innehåller bara några bestämmelser om förfaranden och vid beredningen av beslut enligt den lagen iakttas i huvudsak de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen.
Det att bestämmelserna om förfarandena varierar kan förutom att de har utfärdats vid olika tidpunkter också bero på tillståndsärendets art och de olika konsekvenserna av den verksamhet som ska regleras. Konsekvenserna av exempelvis byggande begränsar sig i allmänhet till enbart objektets närmiljö, medan konsekvenserna av verksamhet som bedrivs i bygganden och som ger upphov till miljöutsläpp kan sprida sig över ett större område. Kretsen av delaktiga i tillståndsförfarandet behöver inom varje förfarande vara så stor att den omfattar dem som den verksamhet som ska avgöras genom förfarandet verkligen påverkar. Till exempel när det gäller undantagslov enligt naturvårdslagen berör konsekvenserna, utöver naturvärden, mera sällan någon annan än sökanden.
Information om att ett tillståndsförfarande har inletts kan ges och hörande om ansökningarna kan hållas på olika sätt inom olika förfaranden. Genom att det informeras om saken ges andra än den som ansöker om tillstånd möjlighet att framföra anmärkningar eller åsikter i ärendet. Andra parter eller enskilda som orsakas olägenhet samt sammanslutningar som representerar dessa hörs på bred front inom en del tillståndsförfaranden, medan det i vissa tillståndsärenden i praktiken bara är sökanden som hörs. Olika parter hörs på bredare front i samband med tillståndsförfaranden enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och gruvlagen samt vid gemensamma förfaranden enligt marktäktslagen och miljöskyddslagen. I samband med dessa förfaranden betraktar man som part även de aktörer vars rätt eller fördel saken kan beröra. När det gäller tillståndsärenden enligt markanvändnings- och bygglagen hör man i regel endast ägaren eller innehavaren av grannfastigheten och information om projektet ges på byggplatsen. I fråga om ansökningar om undantag enligt naturvårdslagen hörs i regel inte någon annan än tillståndssökanden.
Även förfarandena i fråga om tillståndsbeslutet kan variera beroende på typen av tillstånd. En del av besluten meddelas efter anslag och information om att ett beslut har meddelats ges särskilt. Även i fråga om vart ändringssökandet i beslut styrs finns det skillnader. När det gäller tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen är Vasa förvaltningsdomstol första besvärsinstans. Där finns naturvetenskaplig expertis för beredningen och meddelandet av beslut. När det gäller andra tillståndsärenden styrs ändringssökandet enligt det ställe där verksamheten är förlagd till den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen. Även omfattningen av besvärsrätten kan variera i fråga om olika tillståndsbeslut.
E-tjänsternas nuläge
Regionförvaltningsverken har sedan 2017 använt sig av ett elektroniskt miljötillståndssystem. I systemet kan verksamhetsutövare göra och lämna in ansökningar om miljötillstånd och tillstånd enligt vattenlagen och vid behov komplettera ansökningarna. I samma system kan regionförvaltningsverket som tillståndsmyndighet sända beslut. År 2018 har utvecklingen av tillståndssystemet fokuserat på att bearbeta myndigheternas arbetsmiljö.
I samband med sådana ärenden om undantag enligt naturvårdslagen i vilka beslut fattas av närings-, trafik- och miljöcentralerna är det möjligt att utnyttja närings-, trafik- och miljöcentralernas allmänna e-tjänster, men någon separat ärendehantering för undantagsärenden enligt naturvårdslagen finns inte.
När det gäller tillstånd som beviljas av Tukes är e-tjänster inte tillgängliga tills vidare.
De kommunala miljövårds- och byggnadstillsynsmyndigheternas lösningar när det kommer till e-tjänster varierar mellan kommunerna. Exempelvis används den kommersiella tjänsten Lupapiste.fi vid den elektroniska kommunikationen av 185 kommuner. Dessutom finns det kommuner som använder någon annan kommersiell eller egen lösning för e-tjänster. De e-tjänstlösningar som beskrivs ovan används mer allmänt vid uppgifter inom kommunens byggnadstillsyn än vid uppgifter inom kommunens miljövård. När det gäller kommunens miljövårdsuppgifter använder endast 14 procent av kommunerna elektroniska system. Vissa kommuner tillhandahåller inga e-tjänster.
Samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande
Den nya MKB-lagen har gällt sedan maj 2017, vilket betyder att man tills vidare endast har liten erfarenhet av hur den tillämpas. Syftet med lagen är att främja miljökonsekvensbedömningen och ett enhetligt beaktande av bedömningen vid planering och beslutsfattande och samtidigt öka tillgången till information och möjligheterna att delta. För den projektansvarige är syftet med MKB-förfarandet att få fram en heltäckande bedömning av vilka miljökonsekvenser ett visst projekt kan ha, vilken ska vara till stöd för planeringen av hur projektet ska genomföras. För den projektansvarige är bedömningen av miljökonsekvenserna och utredningarna i anslutning till den till mycket stor nytta för projektplaneringen, om de utredningar som gjorts i samband med MKB-förfarandet även kan användas som utredningar för de tillstånd som projektet kräver.
MKB-lagen innehåller för närvarande bestämmelser som syftar till att samordna utredningsbehoven i anslutning till miljökonsekvensbedömningen och andra förfaranden. Vid tillämpningen av MKB-lagen ska enligt lagens 4 § 1 mom. hänsyn tas till de utredningar om projektet och dess miljökonsekvenser som gjorts i andra sammanhang samt de utredningar samordnas som förutsätts i lagen och i annan lagstiftning. I samband med totalrevideringen av MKB-lagen fogades det till lagen en ny 8 § om förhandsöverläggning mellan den projektansvarige och olika myndigheter. I detaljmotiveringen till bestämmelsen konstateras det att frågor som kunde behandlas under förhandsöverläggningen kan vara var utredningsskyldigheterna enligt de olika lagarna kunde placeras i projektplaneringens livscykel och i vilken mån dessa utredningar kunde slås samman. Enligt 18 § i MKB-lagen ska det av kontaktmyndighetens utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning framgå hur de utredningar som behövs för bedömningen av miljökonsekvenser vid behov kan samordnas med de utredningar som krävs enligt andra lagar. Samordningen av utredningsbehoven behöver fortfarande betonas och preciseras i synnerhet då det gäller samordningen av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande.
Den nya MKB-lagen innehåller tills vidare inga uttryckliga bestämmelser om samordning av ett MKB-förfarande och ett tillståndsförfarande. I samband med reformen togs det in bestämmelser i MKB-lagen om samordning av höranden vid planläggning och miljökonsekvensbedömning av ett projekt. I samband med att MKB-lagen stiftades fogades det dessutom bestämmelser till markanvändnings- och bygglagen om att miljökonsekvenserna kan bedömas i samband med planläggningen i stället för i ett miljökonsekvensbedömningsförfarande. Det som stöder en stark sammankoppling av MKB-förfarandet och planläggningen är att bägge förfarandena tidsmässigt i regel är kopplade till projektets planeringsfas och att förfarandena sker i två steg. Fasen för programmet för miljökonsekvensbedömning med hörande inom MKB-förfarandet motsvaras vid beredningen av en plan av fasen för programmet för deltagande och bedömning med hörande, och fasen för miljökonsekvensbeskrivning med hörande motsvaras av beredningsfasen av planen (utkast till plan) och hörande om den.
Enligt 15 § i MKB-lagen ska miljökonsekvenserna av ett projekt utredas i förfarandet vid miljökonsekvensbedömning i ett så tidigt skede som möjligt av planeringen med beaktande av den övriga beredningen av projektet medan det ännu finns möjliga alternativ. Bedömningen ska dock finnas att tillgå vid avgörandet av ett tillståndsärende. Enligt 25 § 1 mom. i MKB-lagen ska det i en tillståndsansökan bifogas en miljökonsekvensbeskrivning och en motiverad slutsats. Bestämmelserna styr miljökonsekvensbedömningsförfarandet och tillståndsförfarandet så att de tidsmässigt genomförs i följd. I miljöutskottets betänkande (MiUB 4/2017 rd) om regeringens proposition om reformen av MKB-lagen anses det att ordalydelsen i 25 § i MKB-lagen vid behov möjliggör att hörandet om en miljökonsekvensbeskrivning ordnas samtidigt med hörandet om en tillståndsansökan. Säkerställande av denna möjlighet kräver inte att MKB-lagen preciseras.
MKB-lagen styr inte heller till samtidiga höranden inom MKB- och tillståndsförfarandena när det gäller sådana situationer som avses i 27 § i MKB-lagen, där den motiverade slutsatsen och miljökonsekvensbeskrivningen måste uppdateras. Enligt formuleringen i bestämmelsen ska bestämmelserna om hörande om miljökonsekvensbeskrivningen i 20 § i MKB-lagen iakttas då den motiverade slutsatsen och miljökonsekvensbeskrivningen ska uppdateras. Kontaktmyndigheten ger därefter sin uppdaterade motiverade slutsats i enlighet med 23 § i MKB-lagen. Det framgår inte av lagen att den projektansvarige skulle kunna foga en sådan kompletterad miljökonsekvensbeskrivning som avses i lagens 27 § till tillståndsansökan, så att hörandet om den kunde ske i anslutning till tillståndsansökan. I detaljmotiveringen till bestämmelsen konstateras det att hörandet om kompletteringen alternativt kunde samordnas med hörandet om tillståndsansökan, men dock utan att precisera hur samordningen ska gå till i praktiken. Bristen på bestämmelser om samordning kan leda till att hörandet i anslutning till en uppdatering av miljökonsekvensbeskrivningen i praktiken sker separat från tillståndsförfarandet. Lagens 27 § behöver preciseras till denna del.