2.1  Lagstiftning och praxis

2.2  Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i EU

2.3  Bedömning av nuläget

3.1  Målsättning

I regeringsprogrammet för Sipiläs regering sommaren 2015 ställdes sysselsättning, konkurrenskraft och tillväxt upp som strategiska mål, och dessa ska nås med hjälp av att avveckla onödig reglering och byråkrati och genom att lätta på den administrativa bördan. Också ett nettobelopp för den minskade regleringen nämns och att användningen av andra styrmedel som alternativ till författningar ska öka. Vid genomförandet av EU-författningar avhåller man sig från att skapa ytterligare nationell reglering. I sitt EU-påverkande betonar Finland att regleringen bör vara mindre, bättre och lättare. Som förslag till åtgärd för att minska regleringen nämns bl.a. gallring bland sådana författningar som mest försvårar medborgarnas vardag, företagsverksamhet, jordbruket, investeringar, byggande, sund konkurrens och frivilligverksamhet. 

Syftet med de ändringar som gäller skjutprov är att den administrativa bördan för jaktvårdsföreningarna ska minska. Dessutom ska möjligheterna till jakt kunna utvidgas genom att genom förordning tillåta bågskytte vid jakt på flera nya arter. Med ett separat skjutprov för att få bedriva bågjakt säkerställs det att ändringen inte ger upphov till problem med tanke på djurens välbefinnande.  

Syftet med skjutprov är att jägaren tillräckligt ofta uppvisar att han eller hon har tillräcklig skjutskicklighet för jakten i fråga och känner egenskaperna hos det vapen och den jaktbåge han eller hon använder och hur dessa används på ett säkert sätt. En etiskt godtagbar jakt förutsätter att jägaren i skjutsituationen får till stånd ett säkert skott på viltet, genom vilket djuret avlivas snabbt och smärtfritt. Kravet på skjutprov kan också anses motivera till att upprätthålla skjutskickligheten och till att öva tillräckligt också utanför jaktsäsongen.  

Den förvaltningsplan för älgstammen i Finland som jord- och skogsbruksministeriet fastställde 2014 har utarbetats på bred bas och innehåller ett stort antal förslag till åtgärder för att utveckla regleringen av älgstammen. Med de riktlinjer och åtgärder som läggs fram i förvaltningsplanen eftersträvas en stabil och strukturellt balanserad älgstam. När det gäller systemet för jaktlicenser och jakten är målet att främja flexibla förfaringssätt, vilket ska ge dem som beviljats jaktlicens större prövningsrätt och ansvar för vården av älgstammen på lokal nivå samt minska förvaltningsbyråkratin i samband med regleringen av älgstammen. Älginformationens aktualitet och användbarhet ska förbättras bl.a. genom utveckling av de elektroniska informationssystemen. Avsikten med åtgärderna i förvaltningsplanen är också att i större utsträckning beakta interaktionen mellan älg och stora rovdjur, främja det välmående som älgstammen och utnyttjandet av den ger upphov till samt förebygga de skador älgen orsakar i trafiken och i jord- och skogsbruket och renskötseln. I förvaltningsplanen föreslås flera ändringar av lagstiftningen i syfte att utveckla regleringen av älgstammen så att målen i förvaltningsplanen uppnås. 

Avsikten med att ändra de paragrafer som gäller jaktlicenser för hjortdjur och den jakt som bedrivs med stöd av licenserna är att uppnå de mål som ställts upp i förvaltningsplanen för älgstammen och att förtydliga de frågor som hör samman med jaktlicensförfarandet och den jakt som bedrivs med stöd av licens.  

Genom utökad reglering om samlicenser har man för avsikt att förtydliga ställningen för samlicenserna, som blivit allmän praxis, och de skyldigheter som gäller dem som får en samlicens. 

Det är inte ändamålsenligt att tillåta jakt i områden som inte uppfyller kraven på minimistorlek och enhetlighet för licensområden avsedda för jakt på hjortdjur. Lagstiftarens mål vid lagreformen 1993 var att jakt ska ordnas på enhetliga områden och förbjuda jakt i områden som inte uppfyller kraven på minimistorlek och enhetlighet. Vissa rättsfall och därpå följande ändrade praxis har ändrat tolkningen så att jakten i dessa områden har ökat. Om denna utvecklingstrend fortsätter kommer det att försvåra en organiserad jakt och jaktföreningarnas möjligheter att ordna beskattningen av älgstammen på ett systematiskt och tryggt sätt. Enligt bedömningarna kommer denna utveckling att gälla också jakten på andra hjortdjur som jagas med stöd av licens. Eftersom de hjortdjur som jagas med stöd av licens normalt rör sig över flera tusen hektar stora områden, är det också i framtiden ändamålsenligt att vid jakt på dem förutsätta samma arealkrav som tidigare föreskrivits i lagen. Kravet på enhetliga jaktområden är nödvändigt med tanke på det praktiska genomförandet av jakten och en systematisk vård av hjortdjursbestånden. Eftersom målet för förvaltningsplanen för älgstammen är att samarbete ska bedrivas över större områden, framhävs dessutom kravet på enhetlighet för att särskilt de mål som satts upp på älgförvaltningsområdesnivå ska uppnås. 

I syfte att trygga säkerheten vid jakt och en ändamålsenlig reglering av hjortdjursstammarna är det behövligt att precisera den bestämmelse som gäller frågan så att det i jaktlicensen kan bestämmas vilket område licensen gäller. Dessutom ska Finlands viltcentral kunna utesluta sådana områden från licensområdet som inte uppfyller de föreskrivna minimikraven på areal och enhetlighet. 

Genom den föreslagna ändringen av 30 § säkerställs det att den jakt på stora rovdjur med stöd av dispens som blivit allt vanligare under de senaste decennierna till alla delar ordnas under ledda former och på ett tryggt sätt. Därför finns det behov av en jaktledare också vid jakt på stora rovdjur med stöd av dispens. 

Med begränsning av användningen av föda som lockbete eftersträvas i första hand att stora rovdjur inte ska vänja sig vid lukten av människa när de kommer till föda som människan placerat ut som lockbete i terrängen och att användning av lockbeten som har samband med föda vid jakt på brunbjörn ska förhindras.  

Avsikten med den föreslagna ändringen av 35 §, enligt vilken det inte längre ska behövas särskilt tillstånd av polisen för transport av jaktvapen i motordrivna fordon i terrängen i de noggrant avgränsade transportsituationer som nämns, är att minska såväl polisens administrativa arbete som den administrativa bördan för dem som ansöker om tillstånd. Samtidigt förtydligas lagstiftningen om transport av jaktvapen och jaktbåge i vissa situationer och i motordrivna fordon i terrängen.  

Avsikten med skyldigheten att göra en fångstanmälan är att precisera uppgifterna om fångsten av en viss viltart som är på tillbakagång eller vilt med små populationer. Det är nödvändigt att uppgifterna preciseras för att man noggrannare ska kunna bedöma om jakten på arterna i fråga är hållbar. Noggrannare uppgifter behövs också för att eventuella nödvändiga begränsningar av jakten ska kunna anvisas för rätt område och i rätt tid och för att man ska kunna undvika att på grund av inexakta uppgifter tvingas besluta om alltför omfattande begränsningar i enlighet med försiktighetsprincipen. Noggrannare uppgifter kan emellertid också behövas om sådana arter i fråga om vilka man försöker begränsa stammen, t.ex. vildsvin. Syftet med bestämmelserna om insamling av fångstuppgifter är att säkerställa tillgången på uppgifter med tanke på förvaltningens och forskningens behov.  

Avsikten med ändringen av 38 § om begränsning av jakt är att införa nya mer flexibla och exakta metoder för begränsning, för att t.ex. jakt på sädgås ska kunna tillåtas i noggrant begränsad omfattning. Mer exakta metoder för begränsning behövs för att jakten inte utifrån försiktighetsprincipen ska begränsas genom totalt förbud eller genom att jakttiden förkortas betydligt eller genom ett licenssystem som ökar den administrativa bördan. 

Avsikten med att i enskilda fall ändra det undantagsförfarande som grundar sig på fågeldirektivet så att det delvis blir ett anmälningsförfarande är att minska de administrativa förfarandena och slopa enskilda licensbeslut i de situationer som särskilt anges.  

Syftet med ändringarna av straffbestämmelserna är att förbättra fullgörandet av de nya skyldigheterna. Genom de föreslagna tekniska ändringarna preciseras dessutom de nuvarande bestämmelserna. 

3.2  Alternativ

Kravet på att de som jagar storvilt med gevär ska avlägga skjutprov är i ett internationellt perspektiv en rätt heltäckande praxis. För att ett skott mot ett stort djur ska vara dödande krävs det att skottet träffar de vitala inre organen. När jakt med båge utvidgas till att omfatta nya stora hjortdjursarter är det nödvändigt med krav på skjutprov, eftersom ändringen innebär att helt nya djurarter jagas med ett redskap som ganska nyligen blivit allt vanligare, nämligen båge. Denna jaktform antas intressera ett stort antal jägare och eventuellt också utländska jaktturister, varvid det föreslås att skjutprov ska krävas för att de aspekter som hänför sig till djurens välbefinnande ska kunna säkerställas. När ett småvilt skjuts är vapnets effekt i allmänhet avsevärt större i förhållande till djurets storlek, varvid det för att djuret ska dödas snabbt inte krävs att träffen är lika exakt som när det är fråga om storvilt. Således har det inte ansetts att skjutprov är nödvändigt när det är fråga om jakt på småvilt och jakt på djur som jagas med hagelgevär, utan jägarnas skjutskicklighet förbättras med hjälp av anvisningar om hur jakt bedrivs på ett etiskt och ansvarsfullt sätt. 

Ur ett etiskt perspektiv ska jägaren alltid vara medveten om sin egen skjutskicklighet och dess gränser. En viktig etisk synpunkt är därför att jägaren ska avstå från att skjuta när han eller hon inte är säker på att kunna få till stånd ett dödande skott mot det djur jakten riktas mot med det jaktvapen eller den jaktbåge som används.  

Att kräva skjutprov t.ex. för att använda hagelgevär eller jaga småvilt skulle avsevärt öka den administrativa bördan. 

Syftet med systemet för jaktlicenser för hjortdjur är att säkerställa en hållbar reglering av hjortdjursstammen. Dessutom flyter det in medel från jaktlicensavgifterna för den jakt som bedrivs med stöd av jaktlicens. Dessa medel kan användas för att betala ersättningar för skador som orsakats av hjortdjur och för att finansiera observation av och forskning i hjortdjursbestånden och verkställande av förvaltningsplaner för dem. Alternativet skulle vara att jakt på hjortdjur inte skulle kräva jaktlicens. I så fall skulle det inte vara möjligt att säkerställa en hållbar reglering av hjortdjursstammen och betala ersättningar för skador som orsakats av hjortdjur. Då skulle det också vara nödvändigt att anvisa den finansiering som hjortdjursforskningen, uppföljningen av stammen och verkställandet av förvaltningsplaner för hjortdjuren förutsätter från andra källor. 

Vitsvanshjortens revir omfattar ca 2 000–6000 hektar, medan en skogslägenhets genomsnittliga storlek bara är 30 hektar. Om kravet på en areal på 500 hektar och på ett enhetligt område slopas leder det till att jakten blir splittrad. För närvarande behandlas licenserna för vitsvanshjort tillsammans med licenserna för älg och den administrativa bördan är därvid relativt liten. Om jaktlicenserna hålls kvar, men kravet på enhetlighet slopas, innebär det att byråkratin ökar betydligt, eftersom antalet ansökningar om jaktlicenser då skulle öka mångfaldigt. I enlighet med de riktlinjer som anges i regeringens proposition skulle det mest rediga vara att lämna vitsvanshjorten utanför jaktlicenssystemet, varvid inte heller skador skulle kunna ersättas, eftersom de skador vitsvanshjortarna orsakat, främst på jordbruket, täckts med jaktlicensavgifter. Så här gick man till väga också med rådjuret och numera omfattas rådjuret inte av jaktlicens och ersättningar betalas inte med stöd av viltskadelagen. Inom de viktigaste vitsvanshjortsområdena bedrivs jakt redan på nästan 90 % av landarealen, när tätorter och områden för affärsverksamhet och industri räknas med. Jaktföreningarna är nu för tiden i många byar de enda sammanslutningar som har tät och aktiv verksamhet och som samlar byns invånare till gemensamma möten och evenemang. Att befria jakten på vitsvanshjort från kravet på jaktlicens skulle sannolikt leda till att jaktföreningarna skulle upplösas till hjortdjursjaktlag. Vitsvanshjorten är förknippad med problem som hör samman med delad fångstresurs. Även på ett mycket litet område är det möjligt att skjuta ett stort antal hjortar med hjälp av utfodring. Om jaktområdets areal är liten i förhållande till hjortens revir och stammens täthet, och stammen och området medger endast några fällda hjortar på årsnivå, så kan det bli svårt att vårda stammen på ett systematiskt sätt. Om fångsten per jägare däremot begränsas, fälls det lätt för många vuxna bockar, eftersom de ofta är det mest eftertraktade bytet. Det här kan leda till att stammens struktur blir snedvriden. 

Alternativet till att preciseringen av statistikuppgifterna om fångsten av arter som är på tillbakagång och arter med små populationer genomförs genom att föreskriva skyldighet att anmäla, skulle vara att preciseringen helt baserade sig på frivillighet från jägarnas sida. Om målet var att man genom stickprovsundersökningar ska nå samma regionala noggrannhet i landet både inom landskapen och inom jaktvårdsföreningarna, skulle man vara tvungen att öka antalet sampel väldigt mycket, varvid även kostnaderna till följd av det skulle öka betydligt, såvida målet är att få heltäckande uppgifter om fångsten. 

I stället för att begränsa jakten skulle jakten kunna begränsas t.ex. genom bestämmelser om att det i enlighet med 10 § i jaktlagen krävs jaktlicens för jakt på arter som är på tillbakagång. Att utvidga kravet på jaktlicens som en metod för begränsning skulle dock leda till att den administrativa bördan för den som ansöker om licens liksom Finlands viltcentrals licensförvaltnings behov av resurser skulle öka väsentligt. Jakten skulle dessutom kunna begränsas med stöd av den gällande jaktlagens 38 § så att jakten genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet förbjuds helt eller begränsas genom att jakttiden förkortas. Med dessa metoder är det dock inte möjligt att begränsa jakten noggrant vad gäller viss bytesmängd eller fångstmetod. 

Det dispenssystem som baserar sig på fågeldirektivet kan inte helt slopas eftersom det i artikel 9 i fågeldirektivet krävs att de årliga dispenserna och fångsterna ska rapporteras. Ett anmälningsförfarande, som i förvaltningsmässigt hänseende är ett mindre krävande förfarande än enskilda dispensbeslut, kan anses stå i överenstämmelse med fågeldirektivet och därmed ett genomförbart alternativ i de föreslagna fallen. 

3.3  De viktigaste förslagen

Genom de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om skjutprov preciseras skyldigheten att avlägga skjutprov och det ömsesidiga erkännandet av skjutprov. Det föreslås att ett bemyndigande att utfärda förordning tas in i lagen, med vilket det genom jaktförordningen föreskrivs om krav på skjutprov som utöver de nuvarande kraven också omfattar mindre hjortdjur än älg. Detta behövs, eftersom avsikten är att genom förordning utvidga jakten med båge till att omfatta bl.a. dessa arter. Bestämmelserna om båge och pilar i förordningen preciseras också framför allt i fråga om de nya djur som jagas med båge. Det föreslås att det införs krav på att de som jagar rådjur och andra hjortdjur mindre än älg med båge ska avlägga ett separat bågskytteprov. Suomen Metsästäjäliitto – Finlands Jägarförbund ry, Suomen Jousimetsästäjäin Liitto ry och Perinnejousimetsästäjäin Liitto ry har lagt fram ett gemensamt förslag om behövligt bågskytteprov. Det föreslås att närmare bestämmelser om bågskytteprov utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

Det föreslås dessutom att det genom förordning av statsrådet utfärdas bestämmelser om vid jakten på vilket vilt den som är skytt ska ha avlagt skjutprov.  

Genom de föreslagna ändringarna förtydligas licensförfarandet vid jakt på hjortdjur och avhjälps de brister som upptäckts genom att villkoren för beviljande av jaktlicens och för jakt som bedrivs med stöd av jaktlicens preciseras. I lagen föreslås ett tillägg enligt vilket det vid beviljande av jaktlicens för hjortdjur i ett område som avses i 8 § ska fästas avseende förutom vid nuvarande 26 § även vid en ändamålsenlig organisering av jakten. Den föreslagna ändringen är nödvändig för att en säker organisering av jakten och en effektiv reglering av älgstammen ska kunna säkerställas i de situationer där flera jaktlag jagar på samma område. Den föreslagna ändringen förenhetligar beslutsfattandet hos Forststyrelsen och Finlands viltcentral i det område som avses i 8 § i jaktlagen när det gäller älgjaktsområden och villkoren för beviljande av jaktlicens. 

I syfte att förtydliga villkoren för beviljandet och användningen av jaktlicens föreslås det att de krav som gäller ett jaktområde enligt 27 § preciseras och att det i jaktlicensen kan bestämmas i vilket område licensen gäller. 

Det föreslås att bestämmelsen om jaktledare kompletteras så att en jaktledare inte bara ska utses när det är fråga om jakt på hjortdjur som kräver jaktlicens utan också när det är fråga om jakt på de stora rovdjuren varg, brunbjörn, lo och järv, vilka kräver dispens.  

Dessutom föreslås det att en ny 30 a § fogas till jaktlagen i syfte att förtydliga ställningen i fråga om samlicenserna och skyldigheterna för dem som deltar i en samlicens. 

Det föreslås att en ny 34 a § ska fogas till lagen. Enligt paragrafens 1 mom. ska det alltid vara förbjudet att använda lockbeten som har samband med föda för att locka brunbjörn, varg, järv och lodjur. Förbudet gäller inte sådana företag som till handelsregistret uppgett sig bedriva naturfotografering och naturspaning. Finlands viltcentral kan bevilja dispens från de förbud som nämns ovan. Användningen av lockbeten som har samband med föda ska kunna begränsas genom förordning av statsrådet för att förbudet inte ska kunna kringgås så, att t.ex. åtlar avsedda för små rovdjur används för att locka även större rovdjur. Det föreslås ändring av bestämmelserna om transport av jaktvapen i 35 § i jaktlagen, så att det utfärdas närmare bestämmelser om transport av jaktvapen och jaktbåge i motordrivna fordon i terrängen på vissa rutter, i vissa situationer och i vissa uppgifter. 

Det föreslås att bestämmelsen om begränsning av jakt preciseras. En begränsning eller ett förbud som utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet kan gälla ett visst område, en viss tid, ettdera viltets kön, en jägarspecifik fångstkvot eller ett visst fångstredskap eller en viss fångstmetod.  

I lagen föreslås också en ny 38 a § om allmän skyldighet att göra fångstanmälan. Det föreslås att fångsten ska anmälas till Finlands viltcentral, om hållbarheten i jakten på en viltart eller en ändamålsenlig organisering av jakten kräver det. Det föreslås att närmare bestämmelser om vilket vilt som det ska göras en fångstanmälan för till Finlands viltcentral samt om fångstanmälans form, innehåll och tidsfrist utfärdas genom förordning av statsrådet.  

När det gäller dispens i fråga om icke fredade fåglar föreslås det att vissa verksamhetsutövare kan beviljas dispens i vissa begränsade situationer genom anmälningsförfarande. 

4.1  Ekonomiska konsekvenser

Propositionen bedöms inte ha några betydande konsekvenser för statsfinanserna. 

Det kan antas att de ökade möjligheterna att bedriva jakt med båge kommer att stimulera handeln med de jaktbågar och den utrustning som används vid jakten i fråga samt den ekonomiska företagsverksamheten i anslutning till handeln. Det är också mycket sannolikt att jaktlagens möjligheter att få besök av utländska jägare främst från Europa ökar i framtiden. Detta för med sig också bättre ekonomiska verksamhetsmöjligheter förutom för jakträttshavare också för lokala inkvarterings-, guide- och måltidstjänstföretag. 

Det bedöms att skador orsakade av icke fredade fåglar minskar i och med ett smidigare förvaltningsförfarand eftersom det blir möjligt att snabbare ingripa i fråga om sådana fågelindivider som orsakar skada, utan någon tidskrävande dispensprocess. Av de dispenser som baserar sig på fågeldirektivet flyter det till Finlands viltcentral årligen in 78 000 euro i behandlingsavgifter, vilka nu delvis slopas, och de skadelidande behöver inte längre betala dem till denna del. Samtidigt faller den arbetstid som gått åt till att utarbeta och behandla ansökningar bort. När det gäller skaderelaterade dispenser har man med stöd av 6 § 3 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten hittills avvikit från principen att behandlingsavgifterna ska motsvara kostnaderna så att utgifterna för uppdragen delvis har täckts med statsunderstöd. 

Det elektroniska lagringssystem för viltinformation som tas fram av Finlands viltcentral medför kostnader i uppbyggnadsfasen, men det färdiga systemet kommer bl.a. att förbättra systemet för reglering av älgstammen och minska Finlands viltcentrals administrativa arbete. 

4.2  Konsekvenser för myndigheterna

Jaktvårdsföreningarna kommer också att få till uppgift att ordna bågskytteprov. Finlands viltcentral ska ge jaktvårdsföreningarna behövliga anvisningar om hur proven ska ordnas och utbilda examinatorer för dessa skjutprov. Avgifterna för proven kan anses täcka kostnaderna för ordnandet av dem.  

Den ändring av 35 § som kommer att minska behovet av att bevilja tillstånd för transport av skjutvapen och den ändring som överför den kvarvarande befogenheten i tillståndsärenden till Finlands viltcentral gör det möjligt att avsätta polisens resurser till denna del för andra kärnuppgifter. 

Det föreslås att en del av de uppgifter inom Finlands viltcentral som nu kräver tillståndsprövning börjar omfattas av ett anmälningsförfarande, vilket minskar det administrativa arbetet. Viltcentralen får emellertid vissa nya offentliga förvaltningsuppgifter, men antalet ansökningar som gäller dessa bedöms förbli litet.  

De mer exakta uppgifter som samlas in genom skyldigheten att göra fångstanmälan förbättrar myndigheternas möjligheter att utarbeta planer och fatta beslut som gäller vården av viltstammarna. Förenhetligandet av förfarandena för fångstanmälan medför kostnadsbesparingar och gör det enklare att göra en anmälan. De lagstadgade fångstanmälningarna har tidigare lämnats skriftligen och lagringen av dem i elektroniska system har slukat mycket resurser inom Finlands viltcentral. När fångstanmälan i framtiden huvudsakligen görs med hjälp av elektroniska system, minskar den administrativa bördan inom Finlands viltcentral väsentligt.  

4.3  Miljökonsekvenser

De föreslagna ändringarna bidrar till att uppfylla de mål i förvaltningsplanen för älgstammen som syftar till att uppnå en stabil och till sin struktur balanserad älgstam. Avsikten är också att i större utsträckning beakta interaktionen mellan älg och stora rovdjur, främja det välbefinnande som älgstammen och utnyttjandet av den ger upphov till samt förebygga de skador älgen orsakar i trafiken och på jord- och skogsbruket och renskötseln. 

Begränsningen av att använda lockbeten som har samband med föda kommer inom vissa områden att i betydande grad minska mängden djurkadaver eller andra lockbeten som har samband med föda och som människan transporterar ut i naturen. Det bedöms att ett förbud mot att avsiktligt locka stora rovdjur med föda sannolikt i framtiden kommer att minska de problem som beror på detta, såsom att de stora rovdjurens beteende förändras och de blir alltmer orädda för människan. 

Att det föreskrivs i lag om skyldigheten att göra fångstanmälan förbättrar bedömningen av hållbarheten i jakten betydligt, särskilt när det gäller arter som är på tillbakagång och arter med små populationer, såsom t.ex. iller och vissa sjöfåglar som är på tillbakagång. Detta främjar vården av dessa stammar och säkerställandet av hållbarheten i jakten och således också tryggandet av stammarnas livskraft. Genom nya och mer specifika metoder för begränsning av jakt är det möjligt att effektivisera vården av viltarter som är på tillbakagång och dimensioneringen av jakten så att den är på en hållbar nivå, vilket förbättrar livskraften hos sådana stammar, t.ex. stammen av taigasädgås. 

Även om dispens från fredning av icke fredade fåglar kan beviljas i fråga om vissa verksamhetsutövare också genom ett anmälningsförfarande, inverkar detta inte skadligt på dessa fågelarters stammar eller på skyddet under fredningstiden, eftersom det är fråga om talrika fågelstammar.  

4.4  Samhälleliga konsekvenser

Att utvidga jakten med båge kan framför allt när det gäller vitsvanshjorten anses inverka positivt på mångfalden av jaktformer som bedrivs och i synnerhet på de nya jaktmöjligheter som en utmanande jakt erbjuder och därmed även på det välbefinnande jakten ger. Det kan också leda till att sådana människor som inte är intresserade av jakt med krutvapen blir intresserade av dessa jaktformer. Att mäta vilka effekter detta har på välbefinnandet och bedöma effekternas ekonomiska betydelse är dock svårt. Förbättrade förutsättningar för jakt med båge kan också anses ha positiva konsekvenser för förutsättningarna att bedriva småskalig jaktturism och på så sätt även för den lokala ekonomin. Om den krävande jakten med båge blir mer allmän kan detta också antas förbättra den allmänna acceptansen av jakt. Även sådana effekter på välbefinnandet är mycket svåra att mäta.  

I enlighet med principen om ömsesidigt erkännande av skjutprov krävs det i fråga om skjutprov att utländska jägare i hemlandet eller något annat land har avlagt ett motsvarande skjutprov eller kan intyga att de i hemlandet har rätt att jaga djur av motsvarande storlek. För skjutprovet för jaktbåge gäller samma villkor. I den förordning av ministeriet som gäller skjutprov för bågskytte ska det dock beaktas att det i många länder inte är tillåtet att jaga motsvarande vilt med båge och att det därför inte heller nödvändigtvis är möjligt att avlägga skjutprovet i dessa länder. Likabehandling förutsätter dock att också utländska jägare avlägger skjutprov.  

Regleringen av hjortdjursstammarna är av viktig samhällelig betydelse, eftersom man genom jakten på hjortdjur förebygger skador orsakade av hjortdjur och dessutom skapar jakten ett betydande värde i form av fångst och rekreation för ett stort antal medborgare. Avsikten med att ändra de paragrafer som gäller jaktlicenser för hjortdjur och den jakt som bedrivs med stöd av licenserna är att uppnå de mål som ställs upp i förvaltningsplanen för älgstammen och att förtydliga de frågor som hör samman med jaktlicensförfarandet och den jakt som bedrivs med stöd av licens. 

Det bedöms att kravet på ett enhetligt jaktområde på 1 000 hektar i fråga om jakt på älg och på 500 hektar för andra hjortdjur som kräver jaktlicens och på uteslutandet av sådana mindre eller oenhetliga områden som inte uppfyller villkoret har en främjande och klargörande inverkan på den praktiska organiseringen av älgjakten och en systematisk vård av hjortdjursstammarna. Genom propositionen undanröjs den oklarhet som den senaste tidens rättspraxis gett upphov till och som har förändrat den tidigare tydliga praxisen.  

I propositionen föreslås det att när jaktlicens för hjortdjur beviljas för områden som avses i 8 § i jaktlagen ska avseende också fästas vid en ändamålsenlig organisering av jakten. Den föreslagna ändringen motsvarar också det krav som anges i 45 § 1 mom. i den gällande lagen i fråga om arrendering av jaktområden som ägs av staten och enligt vilket avtal om jaktarrende som gäller statens område kan ingås med sådana registrerade jaktföreningar som på goda grunder kan anses ha möjlighet att fullgöra skyldigheterna enligt avtalet och att anordna jakten på ett ändamålsenligt sätt. I största delen av statens områden i Norra Finland kräver Forststyrelsen redan nu vid anvisandet av licensområde i regel att jakten ska ordnas i jaktlag med minst tio jägare. På motsvarande sätt beviljar Finlands viltcentral redan nu i regel endast jaktlicenser till sådana jaktlag som har minst tio jägare för jakt på statens områden i Norra Finland. Propositionen förbättrar förutsättningarna för jaktlicenshavarna att även i framtiden genomföra jakten på samma område på ett effektivt och tryggt sätt tillsammans med andra jaktlicenshavare. Detta främjas av att jakten även i framtiden i praktiken huvudsakligen ska bedrivas inom ramen för sådana jaktlag med minst tio jägare som är underställda en ledare och som klarar av att jaga effektivt och genomföra den reglering av älgstammen som även i ett bredare samhälleligt perspektiv är nödvändig. Jaktlag som på detta sätt jagar inom samma område har samtidigt bättre förutsättningar att hålla kontakt med varandra och se till att jakten organiseras på ett säkert sätt. 

Kravet på att jakt på varg, brunbjörn och lodjur med stöd av dispens ska ledas av en jaktledare förbättrar planeringen och en säker organisering av jakten, eftersom den person som deltar i jakten är skyldig att iaktta de föreskrifter som jaktledaren meddelar. Jakten på stora rovdjur sker i praktiken redan nu under ledning av en jaktledare, men propositionen förbättrar jaktledarens förutsättningar att organisera jakten på ett ändamålsenligt och säkert sätt och samtidigt se till att dispensvillkoren iakttas eftersom jaktledaren får förbjuda personer som inte iakttar föreskrifterna att delta i jakten. Detta ger också jaktledaren en bättre rättssäkerhet. Bestämmelser om jaktledarens uppgifter utfärdas genom förordning. Kravet på att det ska finnas en jaktledare försvårar inte jakten på stora rovdjur eftersom motsvarande bestämmelser har upplevts fungera bra i fråga om jakten på hjortdjur. 

Bestämmelserna om att skyldigheten att lämna en fångstanmälan ska omfatta fångst av arter som är på tillbakagång och arter med små populationer utökar skyldigheterna för jägare. Utifrån de specificerade uppgifterna är det emellertid möjligt att begränsa jakten noggrant endast till den del säkerställandet av hållbarheten i jakten kräver det. Således är man inte tvungen att begränsa jakten i enlighet med försiktighetsprincipen på grund av bristfälliga uppgifter. 

5.1  Beredningsskeden och beredningsmaterial

Regeringens proposition har beretts vid jord- och skogsbruksministeriet i samarbete med Finlands viltcentral. 

5.2  Remissyttranden och hur de har beaktats

Propositionen har varit på remiss. Sammanlagt 41 yttranden gavs. Yttrande har getts av finansministeriet, justitieministeriet, inrikesministeriet, miljöministeriet, Finlands viltcentral, Naturresursinstitutet, Forststyrelsen, Livsmedelssäkerhetsverket Evira, Polisstyrelsen, Riksviltvårdsrådet, Sametinget, Renbeteslagens förbund, Lapplands förbund, jaktvårdsföreningen i Kolari, jaktvårdsföreningen i Ilmajoki, jaktvårdsföreningen i Vuolijoki, jaktvårdsföreningen i Jurva, jaktvårdsföreningen i Piippolanejden, jaktvårdsföreningen i S:t Michel, jaktvårdsföreningen i Viitasaari, Tavastehus och Hattula-Kalvola jaktvårdsförening, Euranejdens och Säkylä-Köyliö jaktvårdsförening, Suomussalmi kommun, renbeteslaget i Oivanki, Maataloustuottajien keskusjärjestö MTK ry, Finlands Dagligvaruhandel rf, Finlands Fiskodlarförbund rf, Pelkosenniemen luonnonsuojeluyhdistys ry, Nokian Metsästyskerho ry, Rovaseudun pystykorvakerho ry, WWF, Finlands naturskyddsförbund rf, Finavia Abp, Frukt- och Bärodlarnas förbund rf, Birdlife Finland rf, Finlands Biodlares Förbund FBF rf, Luonnonsuojeluliitto Tapiola ry, Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund rf och gruppen för små rovdjur vid seminariet Naturvård tillsammans samt Pekka Reinikka. 

Överlag ansåg de som gett yttranden att de föreslagna ändringarna i jaktlagen behövs och bör understödjas. Flera av dem uttryckte sitt gillande över att man genom propositionen försökt minska den administrativa bördan och göra jaktlagstiftningen tydligare.  

Finansministeriet hade inget att anföra om propositionsutkastet.  

Justitieministeriet påpekade i sitt yttrande att lagen verkar sakna en tydligt uttalad skyldighet att lämna in en fångstanmälan för jakt på hjortdjur. Ministeriet noterade också bestämmelsen om Finlands viltcentrals informationssystem i 21 § 3 mom. Också straffbestämmelserna i 74 och 75 § i förslaget, särskilt de punkter som gällde humana fångstmetoder, kommenterades av ministeriet. Ministeriet påpekade slutligen vissa lagtekniska omständigheter i flera av punkterna i 74 och 75 §.  

Miljöministeriet understödde de ändringar som gällde jaktledare vid jakt på stora rovdjur, lockbeten som har samband med föda, jaktbegränsningar, fångstanmälan och den ändring i 41 § genom vilken också stora rovdjur får störas med stöd av dispens. Miljöministeriet understödde också den del av förslaget som gällde humana fångstmetoder, men konstaterade att bestämmelsens förhållande till gällande paragrafer om användningen av och egenskaperna hos fällor, inhägnader, snaror, saxar och fotsnaror förblir oklart. I detta avseende önskade ministeriet förtydliganden. Däremot motsatte sig ministeriet ändringen av 41 b §. Förslaget ansågs vara bristfälligt och i dess föreslagna form eventuellt inte förenligt med kraven i fågeldirektivet.  

Inrikesministeriet understödde ändringarna i fråga om skjutprovet och ansåg förslaget om begränsning av jakten på hjortdjur på splittrade jaktområden vara bra. Också förbudet mot användningen av lockbeten som har samband med föda för att locka stora rovdjur förespråkades av ministeriet, som också förordade att sådana lockbeten ska få användas av företag som uppgett naturfotografering och naturspaning som verksamhetsområde. Ministeriet föreslog dock att undantaget från förbudet ska gälla också hobbyverksamhet. Ändringarna gällande transport av jaktvapen understöddes av ministeriet, som dock föreslog att transport av andra skjutvapen i terrängen ska vara förbjudet. Förslaget att slopa förfarandet med begäran om tillstånd hos polisen för transport av vapen i terrängen vann understöd, men ministeriet föreslog samtidigt att motiveringen i förslaget ska preciseras på vissa punkter.  

Finlands viltcentral ansåg att de föreslagna ändringarna i 26 och 27 § i huvudsak var bra och motiverade. I fråga om 27 § ansåg remissorganet ett förtydligande av bestämmelsen vara på sin plats. Att man med ett jaktområdes storlek i fortsättningen ska avse uttryckligen dess landareal ansågs vara en välkommen förbättring. Enligt yttrandet bör motiveringen till paragrafen förtydligas så att sökanden i sin ansökan som licensområde ska uppge den landareal som uppfyller kraven på areal och enhetlighet enligt 27 § och där sökanden har rätt att jaga de hjortdjur som ansökan gäller. Finlands viltcentral konstaterade dessutom att det vore bra att ännu tydligare ange i motiveringen till paragrafen att ”det område som avgränsas i licensen” avser det område sökanden uppger, minskat med de områden som eventuellt har uteslutits från själva licensbeslutet. Licensen ska inte få användas på något annat område än det. Vidare föreslog Finlands viltcentral att 27 § ska kompletteras med en bestämmelse om att det vid behov ska kunna anvisas bestämda områden för jakten inom licensområdet för att man på det sättet ska kunna trygga en ändamålsenlig vård av hjortdjursstammarna. 

Den föreslagna 30 a § ansågs vara viktig med tanke på samlicensernas ställning och för att förtydliga skyldigheterna för dem som deltar i dem. Enligt Finlands viltcentral är användningen av samlicensförfarandet redan utbredd praxis, vilket möjliggör ett lättare förvaltningsförfarande och en smidigare användning av licenser på större områden som ofta bildats av flera användares licensområden. Finlands viltcentral påpekade dock att det inte framgår tillräckligt tydligt av vare sig 30 a § eller motiveringen till den nya bestämmelsen om en kommunmedlem som har jakträtt med stöd av 8 § i jaktlagen kan delta i den jaktlicens som avses i den föreslagna paragrafen. Det vore därför skäl att precisera motiveringen till den föreslagna paragrafen så att en kommuninvånare med fri jakträtt enligt 8 § ska kunna delta i jakt som bedrivs med stöd av en samlicens. 

Enligt Finlands viltcentral är det motiverat att den som beviljats dispens för jakt på lodjur, järv och varg ska utse en jaktledare. När det gäller dessa arter utförs jakten i regel av ett jaktsällskap som bör stå under noggrann övervakning, inte minst med tanke på säkerhetsaspekterna. Att en jaktledare utses bidrar också till att jakten sker på ett ansvarsfullt och välorganiserat sätt. När det gäller brunbjörn konstaterar Finlands viltcentral att det inte är problematiskt att utse en jaktledare på de områden som inte omfattas av 8 § i jaktlagen och där det inte finns så mycket statlig mark. På de områden där det finns stora statliga markarealer (exempelvis Kuhmo) och många jägare från andra kommuner kan det däremot vara svårt att inom ramen för nuvarande praxis utse en jaktledare.  

Finlands viltcentral föreslog flera ändringar i paragrafen om humana fångstmetoder. Förbudet av sådana lockbeten som har samband med föda vid jakt på stora rovdjur vann understöd, dock med den anmärkningen att företag som bedriver naturspaning kan anlägga utfodringsställen var som helst (t.o.m. i närheten av tätorter), att födan kan ges i obegränsade mängder (de olika slag av djur som besöker utfodringsstället beror på mängden föda) och företagen kommer inte heller i fortsättningen att ha några skyldigheter när det gäller att förhindra de problem som orsakas av att djuren blir tamare eller andra problem som utfodringen leder till (t.ex. att kråkor och måsfåglar utfodras samtidigt). Finlands viltcentral föreslog därför att beredningen av de lagstiftningsåtgärder som ska vidtas för att styra användningen av lockbeten som har samband med föda bör fortsätta. De föreslagna ändringarna i 38 § understöddes däremot.  

Naturresursinstitutet förordade hela förslaget och gjorde vissa justeringar i tidsfristerna för förbudet mot att använda lockbeten som har samband med föda när det gäller små rovdjur.  

I Forststyrelsens yttrande ingick ett flertal preciseringar av motiveringen till de punkter som anger Forststyrelsens behörighet. Forststyrelsen understödde förbudet mot jakt på splittrade områden och föreslog att Finlands viltcentral i sitt licensbeslut kunde bestämma hur jaktlicenserna ska användas inom det område licensen gäller. Motiveringen till paragrafen om jaktledare föreslogs bli preciserad. Också Forststyrelsen påpekade att det inte klargörs om kommunmedlemmar med rätt att jaga på statens mark enligt 8 § gäller rätt att delta i samlicens med stöd av 30 a §. Förbudet mot användning av lockbeten som har samband med föda understöddes när det gäller stora rovdjur, men det föreslogs att det inte ska vara helt förbjudet att locka små rovdjur med sådana. Forststyrelsen föreslog en precisering av definitionen i 35 §. De föreslagna tilläggen till 38 § understöddes. 

Livsmedelssäkerhetsverket ansåg att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om skjutprov kan understödas, liksom de föreslagna bestämmelserna om humana fångstmetoder. Dessutom välkomnade Livsmedelssäkerhetsverket förbudet mot lockbeten som har samband med föda och konstaterade att förbudet minskar utfodringen med kadaver och därmed mängden animaliska biprodukter i terrängen, vilket i sin tur underlättar övervakningen av användningen av biprodukter.  

Polisstyrelsen understödde de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om skjutprov, om uppvisandet av jaktkort och om jaktledare. Polisstyrelsen föreslog emellertid att bestämmelserna om jaktledare ska preciseras så att jaktledaren alltid ska vara närvarande vid jakten. Bestämmelserna om lockbeten som har samband med föda förordades av Polisstyrelsen, som trots det påpekade att tillämpningsområdet för jaktlagen inte nödvändigtvis omfattar den formulering av paragrafen som varit ute på remiss. I princip vann ändringarna i bestämmelsen om transport av skjutvapen i terrängen understöd, men vissa förslag till precisering av begreppen i motiveringen lades fram. Polisstyrelsen föreslog dessutom att tillstånd ska beviljas av Finlands viltcentral i stället för av polisen i den mån det krävs särskilda tillstånd i fortsättningen. Den bestämmelse om ökad rätt att störa vilda djur som föreslagits i 41 § vann också understöd. Slutligen föreslog Polisstyrelsen att det ska bli straffbart för en jaktledare att inte vara närvarande vid jaktevenemanget. 

Riksviltvårdsrådet föreslog att bestämmelserna ska beakta minderåriga med avseende på jaktkort och andra identitetshandlingar. Riksviltvårdsrådet föreslog också att den skyldighet som gäller jaktledare ska utvidgas till att gälla de jaktsällskap som deltar i en samlicens. Bestämmelser om innehållet och formella krav på avtal om samlicenser kunde enligt Riksviltvårdsrådets förslag ingå i författningar på lägre nivå och den som bedriver jakt med stöd av 8 § i lagen ska kunna delta i en samlicens. När det gäller lockbeten som har samband med föda avsedda för små rovdjur kunde man i stället för den föreslagna regleringen föreskriva i författningar på lägre nivå om befogenhet att införa begränsningar som beaktar tidsmässiga och regionala skillnader i landet på ett smidigt och ändamålsenligt sätt. Eftersom viltvårdsåkrarnas ställning som lockbete som har samband med föda är mycket mångtydig enligt olika författningar, föreslog Riksviltvårdsrådet att paragrafen och motiveringen till den ska preciseras så att stödberättigande viltvårdsåkrar inte ska anses vara sådana lockbeten som avses i paragrafen. 

Sametinget, Renbeteslagens förbund, Lapplands förbund och renbeteslaget i Oivanki föreslog att användningen av lockbeten som har samband med föda avsedda för stora rovdjur inte ska vara tillåten ens för naturfotografering. Renbeteslagens förbund motsatte sig ändringen av bestämmelserna om jaktledare och påminde om att renskötare bör ha möjlighet att transportera vapen i terrängen i sitt arbete. 

Jaktvårdsföreningen i Kolari gav inte något yttrande om propositionen. Jaktvårdsföreningen i Ilmajoki förespråkade förbudet mot lockbeten som har samband med föda avsedda för stora rovdjur, men föreslog att användningen av sådana lockbeten avsedda för små rovdjur ska vara tillåten fr.o.m. den första augusti. Jaktvårdsföreningen i Vuolijoki noterade användningen av ordet fodral i 34 § i lagutkastet. Jaktvårdsföreningen i Jurva, liksom jaktvårdsföreningarna i S:t Michel, Tavastehus, Hattula-Kalvola, Piippolanejden, Euranejden och Säkylä-Köyliö motsatte sig förbudet mot användning av lockbeten som har samband med föda avsedda för små rovdjur. Däremot understöddes de föreslagna begränsningarna av användningen av lockbeten av jaktvårdsföreningen i Viitasaari.  

Suomussalmi kommun motsatte sig i sitt yttrande förbudet mot användningen av honung och produkter som förädlats för att användas som livsmedel eller foder för att locka stora rovdjur. Finlands Biodlares Förbund välkomnade däremot förbudet mot användningen av honung i samtliga fall, och förespråkade dessutom att det ska vara förbjudet att överhuvudtaget locka till sig brunbjörn och andra stora rovdjur ens för naturfotograferingsändamål.  

Maataloustuottajien keskusjärjestö (MTK, centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter) understödde utkastet i dess helhet, men föreslog att det ska vara förbjudet att locka små rovdjur med föda bara mellan den 1 och sista augusti. I fråga om de paragrafer som gäller älgjakt konstaterade centralförbundet att det i motiveringen till 26 § bör framhållas att områden med särskilt stor population bör uppmärksammas och att tillståndsgivaren ska ha tillräckligt omfattande prövningsrätt när det gäller att anvisa licenser. När det antal licenser som anvisas bestäms bör det utöver de offentliga uppgifterna om ersatta älgskador också beaktas de mest aktuella och tillförlitliga uppskattningarna av antalet älgar och älgskador. 

Finlands Dagligvaruhandel, Finlands Fiskodlarförbund, Finavia, Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund och Frukt- och Bärodlarnas förbund understödde alla den föreslagna ändringen i 41 b § om att ersätta dispensförfarandet med ett anmälningsförfarande i fråga om dispens från fredning av icke-fredade fåglar.  

WWF, Finlands naturskyddsförbund och Birdlife Suomi motsatte sig däremot den i 41 b § föreslagna möjligheten till anmälningsförfarande. Birdlife Suomi konstaterade bl.a. att det inte finns någon sådan grupp av personer för vilken en dispens fullständigt uppfyller kraven enligt artikel 9.2 i fågeldirektivet. Det är inte möjligt att göra en sådan generalisering att vissa fågelarter kategoriskt ger upphov till sådana allvarliga skador som avses i artikel 9.1 a eller att det inte finns någon annan tillfredsställande lösning på det sätt som förutsätts i artikeln. De skador som uppstår och möjligheterna att förhindra detta skiljer sig alltid från fall till fall. WWF Finland konstaterade bl.a. att risken med ett anmälningsförfarande också är att det inte i tillräcklig utsträckning blir dokumenterat om förfarandet uppfyller kraven i fågeldirektivet och om eventuella alternativa lösningar på problemet har prövats. Finlands Naturskyddsförbund påpekade bl.a. att det föreslagna anmälningsförfarandet är oklart, eftersom den förordning som ska precisera förslaget inte fanns till påseende. Förbundet påpekade också att det i propositionen inte ges något svar på vilka grupper av personer anmälningsförfarandet eventuellt skulle komma att gälla och på vilka grunder det ska tillämpas. Vid regleringen av dessa omständigheter kan man enligt Finlands Naturskyddsförbund inte hänvisa till en förordning som utfärdas senare. Också Luonnonsuojeluliitto Tapiola och Pelkosenniemen luonnonsuojeluyhdistys motsatte sig anmälningsförfarandet enligt den föreslagna 41 b §. 

Till övriga delar förespråkade WWF Finland, Finlands naturskyddsförbund och Luonnonsuojeluliitto Tapiola förslaget. Birdlife Suomi förespråkade förslaget i övrigt, men avsåg att den föreslagna ändringen i 38 § urvattnar jaktlagen och motsatte sig den ändringen.  

Nokian Metsästyskerho ansåg att propositionen är motiverad och understödde alla de föreslagna ändringarna utom förbudet mot användning av lockbeten som har samband med föda avsedda för små rovdjur och de enligt dess åsikt onödiga begränsningarna i användningen av fällor. Rovaseudun pystykorvakerho understödde i synnerhet ändringarna i 38 § och konstaterade att man i stället för att i onödigt stor omfattning förkorta jakttiderna kunde undersöka alternativet att jaga de vikande populationerna av skogshönsfåglar endast med kulvapen, åtminstone i Lappland. Gruppen för små rovdjur vid seminariet Naturvård tillsammans motsatte sig förbudet mot att använda lockbeten som har samband med föda avsedda för små rovdjur, och Pekka Reinikka föreslog utöver vissa kommenterer till detaljfrågor en totalöversyn av jaktlagen. 

Utifrån yttrandena har förslaget kompletterats som följer. Bestämmelserna i 21 § har preciserats på basis av justitieministeriets yttrande så att uppgifterna om skjutprov får införas i registret över jägare. Bestämmelserna i 21 a § preciserades så att ett intyg över ömsesidigt erkännande som utfärdats av en jaktvårdsförening ska gälla i tre år. På basis av justitieministeriets yttrande har en bestämmelse om skyldighet att göra fångstanmälan fogats till 26 § och dessutom gjorts en korrigering i detta avseende i 29 §. På grundval av ställningstagandena i yttrandet från Finlands viltcentral och de ställningstaganden av de regionala viltvårdsråden som bifogats yttrandet preciserades 30 § och flexibiliteten när det gäller anmälningsförfarandet för jaktledare vid i synnerhet jakt på stora rovdjur kan tryggas genom förordning.  

På grund av justitieministeriets och Finlands viltcentrals yttranden ströks den föreslagna 34 a § och ska genomgå fortsatt beredning. Den föreslagna 34 b § blev därmed 34 a §. På grund av yttrandena från flera av remissorganen preciserades 34 a § om lockbeten som har samband med föda, och det ska därmed inte vara förbjudet att avsiktligt locka räv, grävling, iller, skogsmård, mårdhund och mink enligt lagen, men utfordringen kan begränsas regionalt och tidsmässigt genom förordning av statsrådet för att förbudet mot lockbeten som har samband med föda avsedda för stora rovdjur inte ska kunna kringgås genom smårovdjursåtlar på områden där jakt på i synnerhet brunbjörn bedrivs. Paragrafen ska också preciseras när det gäller sådana lockbeten som har samband med föda som placeras ut vid naturfotografering och naturspaning.  

På basis av yttrandena från Polisstyrelsen och inrikesministeriet preciserades 35 § och motiveringen till den. I stället för polisen ska det i stället vara Finlands viltcentral som beviljar tillstånd att transportera vapen i terrängen. 

På basis av yttrandena från miljöministeriet och naturvårdsorganisationerna preciserades 41 b § och motiveringen till den. 

Dessutom gjordes lagtekniska ändringar på förslag av justitieministeriet.