2.1.1  2.1.1 Regionutveckling och strukturfonder

Bestämmelser om regionutvecklingen och om den därmed starkt förknippade förvaltningen av strukturfondsverksamheten finns i lagen om utveckling av regionerna och förvaltning av strukturfondsverksamheten (7/2014), nedan regionutvecklingslagen, och i lagen om finansiering av regionutveckling och strukturfondsprojekt (8/2014), nedan finansieringslagen. Två statsrådsförordningar har utfärdats med stöd av regionutvecklingslagen. Statsrådets förordning om utveckling av regionerna och förvaltning av strukturfondsverksamheten (356/2014), nedan regionutvecklingsförordningen, innehåller huvudsakligen andra bestämmelser än sådana som gäller landskapsförbunden. De bestämmelser i förordningen som i synnerhet gäller landskapsförbunden är 10–13 §, som gäller utarbetande av landskapsprogram, och 17–20 §, som gäller skötseln av uppgifterna som förmedlande organ för strukturfondsprogrammet. Också statsrådets förordning om stödområden enligt lagen om utveckling av regionerna och förvaltning av strukturfondsverksamheten (445/2014) har utfärdats med stöd av regionutvecklingslagen. 

I regionutvecklingslagen finns bestämmelser om strategier och politik för regionutvecklingen och om centrala aktörer. Även finansieringslagen spelar en viktig roll när det gäller regionutvecklingen. I den lagen föreskrivs det om för vilka ändamål såväl nationella medel som strukturfondsmedel kan användas. Med stöd av finansieringslagen har det utfärdats två statsrådsförordningar. I statsrådets förordning om finansiering av regionutveckling och strukturfondsprojekt (357/2014) nämns bl.a. stödformerna uppdelade enligt myndighet, de maximala stödbeloppen och allmänna författningar om såväl det nationella programmet som strukturfondsprogrammet. Genom statsrådets förordning om stödberättigande kostnader som medfinansieras av strukturfonderna (358/2014) har det utfärdats närmare bestämmelser om strukturfonderna.  

Syftet med regionutvecklingslagen är att skapa ett system för utveckling av regionerna baserat på växelverkan, arbetsfördelning mellan olika aktörer och gemensamma mål. Syftet är dessutom att samordna genomförandet av den nationella regionalpolitiken och Europeiska unionens regional- och strukturpolitik till en fungerande helhet. Vidare är syftet att systemet ska skapa förutsättningar för regionalt inriktad tillväxt och förnyelse som baserar sig på hållbar utveckling samt förutsättningar för välfärd och social sammanhållning. Lagen tillämpas på utvecklingen av regionerna i ett brett perspektiv, för tillämpningsområdet omfattar även beredningen, förvaltningen, utvärderingen, övervakningen och samordningen av nationella och med medel från Europeiska unionens strukturfonder finansierade planer och program för utveckling av regionerna. Med strukturfonder avses Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden. Utöver det allmänna syftet med lagen, som fastställs i 1 §, föreskrivs det i 4 § om de närmare målen för regionutvecklingen, som har sammanställts utifrån de olika förvaltningsområdenas centrala målsättningar. Målen för regionutvecklingen är att 1) stärka en balanserad utveckling av regionerna samt deras nationella och internationella konkurrenskraft, 2) på ett hållbart sätt stärka regionernas näringsstruktur och göra den mångsidigare samt främja den ekonomiska balansen, 3) främja en hållbar sysselsättning samt befolkningens kompetens, lika möjligheter och sociala delaktighet, 4) minska skillnaderna i utveckling mellan och inom regionerna och sporra till fullskaligt utnyttjande av tillgängliga resurser på ett hållbart sätt, 5) utveckla regionernas starka sidor och höja deras specialiseringsgrad samt främja deras kultur, och 6) förbättra livsmiljöns kvalitet och främja en hållbar region- och samhällsstruktur. Regeringen har föreslagit preciseringar såväl i lagens syfte i 1 § som i målen i 4 §, och förslaget har lämnats till riksdagen för behandling (RP 54/2016 rd).  

Enligt 5 § i regionutvecklingslagen svarar kommunerna och staten för regionutvecklingen. För fullgörandet av regionutvecklingsuppgifterna i respektive landskap svarar landskapsförbundet i egenskap av regionutvecklingsmyndighet. Landskapsförbundet är en samkommun som kommunerna i landskapet ska vara medlemmar i. Bestämmelser om närings-, trafik- och miljöcentralernas roll i regionutvecklingen finns i 5 § 3 mom. i regionutvecklingslagen. Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska främja den regionala utvecklingen genom att inom sina verksamhetsområden fullgöra de verkställighets- och utvecklingsuppgifter inom statsförvaltningen som det föreskrivs eller särskilt bestäms att de ska sköta. 

I regionutvecklingslagens 6 § beskrivs planeringen av regionutvecklingen som helhet. Statsrådet beslutar enligt 6 § om de riksomfattande prioriteringarna i regionutvecklingen under regeringsperioden (regionutvecklingsbeslut). Regionutvecklingsbeslutet baserar sig på regeringsprogrammet och på andra målsättningar och åtgärder som regeringen har beslutat om. Bland bakgrundsmaterialet till regionutvecklingsbeslutet finns även samlad information om landskapsprogrammen och regionernas allmänna utveckling. I regionutvecklingsbeslutet beskrivs prioriteringarna i regionutvecklingen för alla ministerier som är centrala med avseende på regionutvecklingen. Regionutvecklingsbeslutet är regeringens viktigaste dokument när det gäller regionutvecklingen, och det motsvaras i regionerna av landskapsprogrammen. För att precisera och genomföra prioriteringarna kan man starta särskilda program som gäller flera förvaltningsområden än ett. Under denna regeringsperiod har det inte utarbetats något sådant särskilt program för regionutvecklingen. Planeringen på landskapsnivå omfattar en landskapsöversikt som avses i 25 § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999), en landskapsplan som styr annan områdesplanering och ett landskapsprogram som anger målen för landskapets utveckling under de närmaste åren. Bestämmelser om landskapsplanen utfärdas särskilt. Dessutom utarbetas Europeiska unionens strukturfondsprogram. Genomförandet av planerna och programmen får finansieras inom ramen för statsbudgeten. 

I 2 kap. i regionutvecklingslagen finns bestämmelser om myndigheterna för regionutveckling och för förvaltning av strukturfondsverksamheten och om dessa myndigheters uppgifter. Enligt lagens 7 § svarar arbets- och näringsministeriet för utvecklingen av regionerna och för den tillhörande planeringen. Eftersom regionutvecklingen till sin natur innebär samarbete mellan ministerierna, landskapsförbunden, statens regionförvaltning och andra aktörer som är centrala med tanke på regionutvecklingen, såsom organisationer, framhävs ministeriets samordnande uppgift. Arbets- och näringsministeriet svarar även för uppgifter i egenskap av förvaltningsmyndighet och attesterande myndighet för det operativa programmet Hållbar tillväxt och jobb 2014–2020 (strukturfondsprogrammet). En del av dessa uppgifter kan överföras på sådana förmedlande organ som avses i lagens 11 §. Arbets- och näringsministeriet svarar dessutom för samordningen av beredningen och genomförandet av landskapsprogrammen och andra program och planer enligt regionutvecklingslagen. Uppgiften som revisionsmyndighet för strukturfondsprogrammet sköts i enlighet med 10 § i regionutvecklingslagen i anslutning till finanscontrollerfunktionen vid finansministeriet.  

Enligt 11 § 3 mom. i regionutvecklingslagen är arbets- och näringsministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, landskapsförbunden, närings-, trafik- och miljöcentralerna och Innovationsfinansieringsverket Tekes förmedlande organ. Genom regionutvecklingsförordningen och statsrådets förordning om närings-, trafik och miljöcentralerna (1392/2014), nedan NTM-förordningen, som utfärdats med stöd av lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009), har de förmedlande organens uppgifter koncentrerats till en del av landskapsförbunden och närings-, trafik- och miljöcentralerna. Förmedlande organ svarar för uppgifter i anslutning till beviljande, utbetalning, övervakning och kontroll av Europeiska unionens strukturfonders stöd i enlighet med regionutvecklingslagen enligt det som särskilt föreskrivs om uppgifterna i lag. Närings-, trafik- och miljöcentralerna i Norra Österbotten, Södra Savolax, Mellersta Finland och Tavastland svarar för uppgifterna som förmedlande organ enligt 11 § i regionutvecklingsförordningen. Landskapsförbundens alla uppgifter som förmedlande organ enligt 11 § i regionutvecklingsförordningen har i Södra Finland koncentrerats till Nylands förbund och i Västra Finland till Birkalands förbund. I Norra och Östra Finland har endast en del av uppgifterna som förmedlande organ enligt 11 § i regionutvecklingsförordningen koncentrerats till Lapplands förbund och Norra Karelens landskapsförbund genom regionutvecklingsförordningen.  

I 12 § i regionutvecklingslagen finns bestämmelser om fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt. Enligt paragrafen svarar arbets- och näringsministeriet för sådana uppgifter i anslutning till fonden som medlemsstaterna ska fullgöra. Uppgifterna omfattar bl.a. utarbetandet av ett program. För uppgifterna som förvaltningsmyndighet för programmet svarar Landsbygdsverket, som sedan tidigare har erfarenhet av att dela ut Europeiska unionens livsmedelsbistånd. Arbets- och näringsministeriet svarar för uppgifter som programmets attesterande myndighet. Revisionsmyndigheten verkar i anslutning till finanscontrollerfunktionen vid finansministeriet. För det samarbete som är typiskt för regionutvecklingen och för det partnerskap som förutsätts i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006, nedan förordningen om allmänna bestämmelser, har delegationen för regional- och strukturpolitik i enlighet med 13 § i regionutvecklingslagen inrättats. En ändring av bestämmelserna om delegationen är under behandling i riksdagen (RP 54/2016 rd). I 14 § i regionutvecklingslagen finns bestämmelser om övervakningskommittén för strukturfondsprogrammet. Det föreslås inga ändringar i bestämmelserna om övervakningskommittén och övervakningskommitténs sekretariat, utan avsikten är att genom övergångsbestämmelser förlänga övervakningskommitténs verksamhet till utgången av programperioden 2014–2020. Inom regionutvecklingen finns det även andra samarbetsgrupper, såsom stadspolitiska samarbetsgruppen, som har tillsatts i enlighet med 16 § i regionutvecklingslagen och i vilken en företrädare för arbets- och näringsministeriet är ordförande.  

I 17 § i regionutvecklingslagen listas landskapsförbundens centrala uppgifter i anslutning till regionutvecklingen och till rollen som regionutvecklingsmyndighet. I paragrafens 1 mom. nämns landskapsförbundens primära uppgift, nämligen att svara för den strategiska regionutvecklingen som helhet. Uppgifterna i samband med detta gäller landskapsförbundens roll som regionutvecklingsmyndighet och räknas upp i 1 mom. Landskapsförbunden ska enligt 17 § 1 mom. 1) svara för landskapets allmänna utveckling och då samarbeta med statliga myndigheter, regionens centralstäder och andra kommuner, högskolor samt andra parter som deltar i regionutvecklingen samt i landskapet Lappland med sametinget, 2) utveckla verksamhetsförutsättningarna för näringslivet i sin region med beaktande av kommunernas olika utgångslägen och därmed olika behov och starka sidor, 3) delta i upprättandet av närings-, trafik- och miljöcentralernas och till behövliga delar regionförvaltningsverkens strategiska styrdokument och delta i närings-, trafik- och miljöcentralernas förhandlingar om resultatavtal i syfte att målen för utvecklingen av regionen ska beaktas, 4) svara för samordningen av den regionala prognostiseringen av utbildningsbehoven på lång och medellång sikt och för beredningen av de regionala utbildningsmålen som ett led i utvecklingsplaneringen för utbildning och forskning, 5) svara för samordningen av planer och utvecklingsåtgärder som gäller kultur, som ett led i genomförandet av landskapsprogrammet, 6) i andra regioner än i Helsingforsregionen svara för inledandet av planeringsprocessen för landskapets trafiksystemplan, ledningen av det anknytande samarbetet och samordningen av den planeringen med den övriga planeringen på landskapsnivå, 7) svara för inledandet av planeringsprocessen för omfattande regionala planer för naturresurser och miljö, ledningen av det anknytande samarbetet och samordningen av den planeringen med den övriga planeringen på landskapsnivå, 8) utarbeta en prioritetsordning för kommunernas och andra utbildningsanordnares projektförslag för finansieringsplanen för de följande fyra åren, med undantag för idrottsutbildningscentrens projekt, 9) tillsätta de regionala idrottsråden, 10) främja samservice i sin region enligt lagen om samservice inom den offentliga förvaltningen (223/2007, nedan samservicelagen), 11) svara för samordningen av prognostiseringen i landskapet och utvärdera och följa utvecklingen av landskapet och dess olika delar samt effekterna av utvecklingsverksamheten, 12) främja samarbetet mellan kommunerna och landskapen och sköta internationella ärenden och kontakter i anslutning till sina uppgifter, och 13) fullgöra sina övriga uppgifter enligt regionutvecklingslagen. Dessa övriga uppgifter omfattar t.ex. uppgifterna som förmedlande organ. Landskapsförbunden kan enligt 17 § 2 mom. också fullgöra andra uppgifter som medlemskommunerna anvisar dem.  

I anslutning till regionutvecklingen har landskapsförbunden ett brett verksamhetsfält som omfattar uppgifter inom olika förvaltningsområdens substansområden. I 18–22 § i regionutvecklingslagen finns bestämmelser om landskapens samarbete och samarbetsområden. Utöver detta lagstadgade samarbete kan landskapsförbunden i enlighet med 23 § avtala om annat samarbete. I 24 § föreskrivs det om landskapets samarbetsgrupp och om dess sammansättning. I varje landskap ska det finnas en samarbetsgrupp för samordning av genomförandet av planer och fullföljandet av avtal som påverkar utvecklingen av regionen och för samordning av genomförandet av de nationella programmen och de program som medfinansieras av Europeiska unionen. I nuläget har landskapets samarbetsgrupp utöver uppgifter i anslutning till förvaltningen av strukturfondsprogrammen även uppgifter inom den nationella regionutvecklingen. Bestämmelser om ställningen för medlemmarna av samarbetsgruppen och om arvodena till medlemmarna av samarbetsgruppen finns i 25 § i regionutvecklingslagen. Bestämmelser om samarbetsgruppens sekretariat finns i 26 §. Sekretariatet sköter beredningen, föredragningen och verkställigheten av samarbetsgruppens ärenden. Bestämmelser om beslutsfattandet och förvaltningsförfarandet i samarbetsgruppen finns i 27 §. Enligt paragrafen får den myndighet som finansierar ett projekt inte bevilja projektet finansiering förrän samarbetsgruppen har förordat projektet. Den finansierande myndigheten kan avvika från samarbetsgruppens utlåtande enligt vilket finansieringen förordas endast om beviljandet av stöd skulle strida mot lagstiftningen eller om projektet inte svarar mot programmet. Samarbetsgruppen ska huvudsakligen endast besluta om betydelsefulla projekt och projekt som är betydande med tanke på finansieringen. I 28 § listas samarbetsgruppens uppgifter. Uppgifterna omfattar olika ärenden i anslutning till den nationella regionutvecklingen och strukturfonderna. Avsikten är att bestämmelserna om landskapets samarbetsgrupp huvudsakligen ska förbli oförändrade till slutet av strukturfondsprogrammets pågående programperiod.  

I 3 kap. i regionutvecklingslagen finns bestämmelser om programarbete. Enligt 29 § beslutar statsrådet för regeringsperioden om de riksomfattande prioriteringarna i regionutvecklingen (regionutvecklingsbeslut). Regionutvecklingsbeslutet styr regionutvecklingen inom de olika förvaltningsområdena och landskapen och samordningen av åtgärderna. Beslutet bereds tillsammans med de ministerier som är centrala med avseende på regionutvecklingen, och de ska, som ett led i regionutvecklingsbeslutet, för sina respektive förvaltningsområden ange målen och de viktigaste åtgärderna för regionutvecklingen. I regionutvecklingsbeslutet kan det bestämmas om inledande av statsrådets särskilda program. I strukturfondsprogrammet finns sådana åtgärder för hållbar stadsutveckling för vilka förfarandet avviker från det normala beslutsfattandet. EU-lagstiftningen förutsätter att de projekt i städernas planer för stadsutveckling som ska finansieras med medel ur Europeiska regionala utvecklingsfonden ska finansieras i enlighet med stadens förslag, om de överensstämmer med den lagstiftning som ärendet gäller, med strukturfondsprogrammet och med städernas program. I 32 § finns grundläggande bestämmelser om utarbetandet av landskapsprogrammet, om dess innehåll och om godkännandet av det. Landskapsprogrammet godkänns av landskapsförbundets högsta beslutande organ. Bestämmelser om landskapsprogrammets ställning finns i 34 §. I 35 § finns bestämmelser om den regionala och nationella beredningen av Europeiska unionens strukturfondsprogram. Vid beredningen av programmen ska Europeiska unionens lagstiftning och de riktlinjer som anges i regionutvecklingsbeslutet beaktas.  

I 4 kap. i regionutvecklingslagen finns särskilda bestämmelser om förvaltning av strukturfondsprogram mellan medlemsstaterna. Arbets- och näringsministeriet svarar enligt 36 § för sådana uppgifter som inom dessa program för europeiskt territoriellt samarbete ska skötas av medlemsstaterna. Bestämmelser om hur de finländska medlemmarna i övervakningskommittéerna för samarbetsprogrammen utses finns i 37 §. I 38 § finns bestämmelser om den finländska förvaltningsmyndigheten och den finländska attesterande myndigheten för programmen. Bestämmelser om revisionsmyndigheten finns i 39 §. Förvaltningsmyndighet, attesterande myndighet och revisionsmyndighet är de myndigheter som nämns i programdokumentet, och deras uppgifter utgår från Europeiska unionens lagstiftning. Bestämmelser om revisorsgrupperna för programmen finns i 40 §. Revisorsgrupperna finns till för att underlätta revisorsmyndighetens arbete i program där många medlemsstater deltar. För varje projekt inom programmen ska det även utses en kontrollant som kontrollerar projektets bokföring och genomförandet av projektet och som rapporterar om detta arbete till programmyndigheterna. Bestämmelser om kontrollanten och om kontrollantens uppgifter finns i 41–42 § i regionutvecklingslagen. Arbets- och näringsministeriet utser kontrollanter och svarar för systemets funktion. I 44 § konstateras det att staten är skyldig att betala ut stödet från strukturfonderna till programmets förvaltningsmyndighet, om inte den samordnande stödmottagaren har lyckats återkräva det. Detta utgår från Europeiska unionens lagstiftning.  

I 45 § i de särskilda bestämmelserna i 5 kap. i regionutvecklingslagen finns bestämmelser om samarbetsavtal. Avtalen utarbetas för genomförandet av program eller planer som hänför sig till regionutveckling. Avtal enligt regionutvecklingslagen är bl.a. tillväxtavtal med vissa städer. I 46 § finns bestämmelser om övervakning och utvärdering av program.  

Skärgårdssystemet är Finlands äldsta regionalpolitiska system. Skärgårdens utveckling regleras genom lagen om främjande av skärgårdens utveckling (494/1981) och genom statsrådets förordning om skärgårdskommuner och de skärgårdsdelar i andra kommuner på vilka bestämmelserna om skärgårdskommuner tillämpas (1089/2016), som utfärdats med stöd av den lagen. Skärgårdsutvecklingen, landsbygdsutvecklingen och stadsutvecklingen är delar av den omfattande helhet som regionutvecklingen utgör.  

Landskapsutvecklingspengar  

Landskapsutvecklingspengarna (32.50.43) var fram till och med 2014 det nationella anslaget för regionutveckling. Bestämmelser om dem fanns i finansieringslagen. Landskapsutvecklingspengar användes av landskapsförbunden och av arbets- och näringsministeriet. Beloppet av landskapsutvecklingspengarna sjönk under början av 2010-talet: 2011 var beloppet 32 miljoner euro och 2014 6 miljoner euro. Nedskärningarna vid regeringens ramförhandlingar 2014 innebar bl.a. att landskapsutvecklingspengarna slopades.  

År 2014 uppgick anslaget till 6 066 000 euro, varav 5,7 miljoner euro genom statsrådets beslut tilldelades landskapsförbunden och 366 000 euro tilldelades arbets- och näringsministeriet för nationellt regionutvecklingsarbete.  

Landskapsutvecklingspengarna användes till självständigt utvecklande av näringsverksamheten i regionerna. Landskapsförbunden använde dem till projekt i enlighet med landskapsprogrammet och genomförandeplanen för landskapsprogrammet. Anslaget var ett flexibelt finansieringsinstrument t.ex. i multilaterala utrednings- och utvecklingsprojekt. Det användes som såddfinansiering i projekthelheter som gynnade näringslivet i hela landskapet.  

År 2014–2016 hade arbets- och näringsministeriet tillgång till ett treårigt reservationsanslag med vilket stads- och skärgårdspolitiken och regionförvaltningsreformen understöddes. Med anslaget genomfördes även bl.a. prognostiserings-, forsknings- och utvärderingsprojekt till stöd för regionutvecklingen.  

Regionala innovationer och försök (AIKO) är en åtgärd som ingår i regeringens spetsprojekt Konkurrenskraften stärks genom förbättrade förutsättningar för näringsliv och företagande. För finansieringen av AIKO har det reserverats 30 miljoner euro för 2016–2018, vilket innebär i medeltal 10 miljoner euro per år. Åtgärder som ingår i AIKO-helheten är åtgärder för förutsedd strukturomvandling, tillväxtavtal mellan staten och städer samt uppbyggnad av tillväxtzoner. 

*) AIKO 2016 omfattar inte finansieringen till Kimola kanal, 6 miljoner euro. 

Europeiska unionens strukturfondsprogram 

Det operativa programmet Hållbar tillväxt och jobb 2014–2020 samt Finlands garantiprogram för att förbättra tillgången till finansiering för tillväxtföretag, som inleddes 2016, finansieras med medel ur Europeiska unionens strukturfonder, Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden. Den offentliga budgetramen för Finlands strukturfondsprogram Hållbar tillväxt och jobb 2014–2020 är under programperioden sammanlagt 2,6 miljarder euro, varav EU:s finansieringsandel uppgår till hälften, dvs. 1,3 miljarder euro. Den nationella finansieringsandelen består av finansiering från staten, kommunerna och andra offentliga organisationer. I strukturfondsprogrammet ingår sju prioriterade områden som stöder konkurrenskraften och sysselsättningen för i synnerhet små och medelstora företag. Strukturfondsprogrammet genomför målen för Europa 2020-strategin. Genom åtgärderna inom programmet strävar man efter att skapa ny affärsverksamhet, främja företagens tillväxt och internationalisering, bredda innovations- och kompetensbasen, utöka utnyttjandet av förnybar energi, öka energi- och materialeffektiviteten, främja sysselsättningen bland ungdomar och personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden, förbättra produktiviteten och arbetshälsan, förbättra utbildningen och utbildningstjänsterna samt förebygga utslagning. Programmet genomförs i hela Fastlandsfinland. Landskapet Åland har ett eget program. Den offentliga budgetramen för garantiprogrammet är 40 miljoner euro, med vilken en finansiering på sammanlagt upp till 400 miljoner euro för små och medelstora företag eftersträvas. 

Program för europeiskt territoriellt samarbete 

Utöver det nationella strukturfondsprogrammet deltar Finland i program för europeiskt territoriellt samarbete. Målet europeiskt territoriellt samarbete stöder gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna och regionerna i Europeiska unionen. Målet europeiskt territoriellt samarbete har under strukturfondsperioden 2014–2020 anvisats 10,1 miljarder euro ur Europeiska regionala utvecklingsfonden, ca 3 procent av strukturfondsmedlen. Dessutom finansierar Europeiska unionen samarbetet över de yttre gränserna ur finansieringsinstrumentet ENI CBC. Finland deltar under strukturfondsperioden 2014–2020 i nio program för europeiskt territoriellt samarbete. Av dessa är sex s.k. Interreg-program: De gränsöverskridande programmen Nord, Botnia-Atlantica och Mellersta Östersjön vid landets norra, västra och södra gräns, de territoriellt sett mer omfattande programmen Östersjön samt Norra periferin och Arktis samt programmet Interreg Europe som omfattar hela EU. 

Dessutom deltar Finland tillsammans med alla andra EU-länder i programmet Interact III till stöd för Interreg-programmen, i programmet Urbact III till stöd för samarbete mellan städer och i forskningsprogrammet ESPON 2020.  

Centrala prioriteringar i programmen Interreg och Urbact är innovationsverksamhet, företagande och näringsverksamhet (i synnerhet små och medelstora företag), miljö och naturresurser samt i vissa program dessutom trafik, koldioxidsnålhet och arbetsmarknaden. Europeiska regionala utvecklingsfondens sammanlagda finansiering till ovannämnda program uppgår till ungefär en miljard euro. Finansieringen är inte kvoterad mellan de länder som deltar i programmen. Finansieringen till Finland är således beroende av att finländska aktörer deltar i de samprojekt som finansieras. 

Varje program har en egen förvaltningsmyndighet. Alla förvaltningsmyndigheter finns någon annanstans än i Finland, utom för ett program. Förvaltningsmyndighet och attesterande myndighet för programmet Mellersta Östersjön är Egentliga Finlands förbund. 

Arbets- och näringsministeriet fungerar som nationell ansvarig myndighet för programmen inom ramen för det europeiska territoriella samarbetet. Ministeriet är representerat i övervakningskommittéerna för alla program, och det informerar om programmen och om genomförandet av dem i Finland.  

ESPON (European Observation Network for Territorial Development and Cohesion) är ett forskningsprogram vars syfte är att förbättra kunskapsbasen för regionplaneringen och regionutvecklingen och att stödja EU-ländernas samarbete inom nämnda områden. I programmet deltar samtliga EU-medlemsländer samt partnerländerna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz. Programmet genomförs med hjälp av projekt i vilka forskningsinstitut från olika håll av Europa deltar. Forskningen består till största delen av tillämpad forskning där tyngdpunkten ligger på den europeiska regionutvecklingen och regionplaneringen, regionstrukturen, utvecklingsutsikterna och politikens effekter. Genomförarna av projekten väljs årligen på basis av en öppen anbudstävling. Programperiodens första projekt startade under 2015. 

Utöver tillämpad forskning görs också riktade analyser som baserar sig på behoven hos dem som använder informationen. Teman kan föreslås av lokala, regionala eller riksomfattande aktörer från hela programområdet. Förslagsförfarandet är kontinuerligt och sker genom en blankett som finns på programmets webbplats. ESPON 2020 är ett av de strukturfondsprogram som genomförs inom ramen för det europeiska territoriella samarbetet. Programmet producerar data som ska stödja beslutsfattandet på både EU-nivå, nationell nivå och regional nivå. Programmet har genomförts sedan början av 2000-talet. 

Det gränsöverskridande samarbetet stöder den sociala och ekonomiska utvecklingen i gränsområdena, svarar på gemensamma utmaningar i fråga om t.ex. miljö, hälsa och brottslighet och bidrar till smidigare rörlighet för personer, varor och kapital. Med hjälp av utbyte av erfarenheter och spridande av god praxis stöder det gränsöverskridande samarbetet gränsområdenas konkurrenskraft, uppkomsten av internationella nätverk och den ekonomiska utvecklingen. 

Vid gränsen mellan Finland och Ryssland genomförs 2014–2020 tre ENI CBC-program för gränsöverskridande samarbete vid EU:s yttre gränser: Kolarctic, Karelia och Sydöstra Finland-Ryssland. Programmen är en fortsättning på de program som genomfördes 2007–2013. 

Temana för ENI CBC-programmen varierar från program till program, men gemensamma prioriteringar för dem alla är utveckling av näringslivet, miljöskydd samt gränsförvaltning och gränssäkerhet. De regioner som deltar i programmen har det huvudsakliga ansvaret för innehållet och genomförandet. 

ENI CBC-programmen är samfinansierade och baserar sig på likvärdigt partnerskap. Finansieringen av de program som genomförs vid gränsen mellan Finland och Ryssland utgörs till 50 procent av EU-finansiering och till 50 procent av nationell finansiering från de deltagande länderna. 

2.1.2  2.1.2 Närings-, trafik- och miljöcentralerna

I Fastlandsfinland finns 15 närings-, trafik- och miljöcentraler (NTM-centraler). Nio av NTM-centralerna har tre ansvarsområden: ansvarsområdet näringar, arbetskraft och kompetens (N), ansvarsområdet trafik och infrastruktur (T) och ansvarsområdet miljö och naturresurser (M). NTM-centralerna med tre ansvarsområden är NTM-centralerna i Nyland, Egentliga Finland, Birkaland, Sydöstra Finland, Norra Savolax, Mellersta Finland, Södra Österbotten, Norra Österbotten och Lappland. NTM-centraler med två ansvarsområden, N och M, är NTM-centralerna i Tavastland, Södra Savolax, Norra Karelen och Kajanaland. NTM-centraler med det enda ansvarsområdet N är NTM-centralerna i Satakunta och Österbotten. Bestämmelser om skötseln av de uppgifter som hör till de ansvarsområden som vissa NTM-centraler saknar finns i 3 § i NTM-förordningen. 

NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas stödtjänster och merparten av tjänsterna i anslutning till utbetalning av statsunderstöd och ersättningar har koncentrerats till närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter (KEHA). Utvecklings- och förvaltningscentret inledde sin verksamhet den 1 januari 2015. Centret sköter de 15 NTM-centralernas och de 15 arbets- och näringsbyråernas alla ekonomi- och personalförvaltningsuppgifter, informationsförvaltningsuppgifter och branschspecifika informationsförvaltningsuppgifter (till skillnad från Valtoris branschoberoende tjänster) samt gemensamma kommunikationstjänster och utvecklingsuppgifter. Utöver dessa stödtjänster sköter centret för arbets- och näringsbyråernas del uppgifter som gäller utbetalning, avbrytande av utbetalning, återkrav och jämkning av återkrav av alla stöd och ersättningar, en stor del av de uppgifter som gäller utbetalning och återkrav av stöd som NTM-centralerna beviljat samt, vid sidan av NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna, tillsynsuppgifter i fråga om statsunderstöd och ersättningar.  

Baserat på utfallet för 2016 beräknas resurserna vid NTM-centralerna uppgå till sammanlagt 3 080 årsverken, inklusive 508 årsverken vid utvecklings- och förvaltningscentret. Personalmängden vid NTM-centralerna varierar mellan 44 och 308 årsverken. Personalresursen inom de 15 N-ansvarsområdena är sammanlagt 922 årsverken, inom de 13 M-ansvarsområdena 819 årsverken och inom de 9 T-ansvarsområdena 445 årsverken. Inom NTM-centralernas enheter som inte hör till något ansvarsområde finns resurser om 302 årsverken. Vid NTM-centralernas riksomfattande enheter (arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter, NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter) finns sammanlagt 592 årsverken. 

Uppgifter 

NTM-centralerna främjar den regionala utvecklingen genom att sköta statsförvaltningens verkställighets- och utvecklingsuppgifter i regionerna. Enligt 3 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter NTM-centralerna inom följande verksamhetsområden de uppgifter som särskilt föreskrivits för dem: 1) främjande av företagsamhet och näringsverksamhet, 2) innovationer och affärsverksamhet under internationalisering, 3) fungerande arbetsmarknader, tillgången på arbetskraft och sysselsättningen, 4) utbildning, kunnande och kultur, 5) invandring, integration och goda etniska relationer, 6) gårdsbruket, fiskerinäringen och landsbygdsutvecklingen, systemet för identifiering av djur samt säkerheten hos produktionsförnödenheterna och växthälsan inom jord- och skogsbruket, 7) energi och energiproduktion, 8) trafiksystemets funktion, trafiksäkerheten, väg- och trafikförhållandena, landsvägshållningen och ordnandet av kollektivtrafiken, 9) miljövård, markanvändning, styrning av byggandet, vård av kulturmiljön, skydd och ett hållbart nyttjande av naturens mångfald samt nyttjande och vård av vattentillgångarna, 10) lönegarantiärenden, och 11) vissa strukturfonds- och regionutvecklingsuppgifter som hänför sig till ovan nämnda uppgifter. NTM-centralerna ska dessutom 1) styra och övervaka de arbets- och näringsbyråer som avses i 3 kap., 2) bereda en utvärdering av den regionala tillgången till basservice inom trafiken, och 3) bevaka allmänt intresse i miljö- och vattenärenden, producera och distribuera miljöinformation och förbättra miljömedvetenheten, förebygga och bekämpa miljöskador och miljöolägenheter, sköta statens vattenrättsliga tillstånd och privaträttsliga avtal och sörja för genomförandet av miljö-, vattenförsörjnings- och vattendragsarbeten. I fråga om NTM-centralernas övriga uppgifter föreskrivs särskilt. 

NTM-centralernas företagsservice 

Inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde kan företag genom NTM-centralerna få service för utveckling av företag och finansiella tjänster. Utöver arbets- och näringsministeriet styr jord- och skogsbruksministeriet inom statsförvaltningen den företagsservice som tillhandahålls av NTM-centralerna. En stor del av den finansiering av åtgärder som är avsedd för företagsutveckling inom båda förvaltningsområdena kommer från olika EU-fonder. 

Företagens utvecklingsservice omfattar analys-, konsult- och utbildningsservice. Genom analysservicen får små och medelstora företag en helhetsbild av hur deras affärsverksamhet ser ut just då och en utvecklingsplan. Företag som vill utvecklas kan med hjälp av konsultservicen utveckla sin affärsverksamhet – med målsättningen att växa, förnyas och förbättra effektiviteten. Utbildningsservicen är avsedd för utveckling av företagsledningens eller andra nyckelpersoners kompetens.  

De mest betydande finansiella tjänsterna, dvs. företagsstöden som beviljas av NTM-centralerna, är understöd för utvecklande av företag, finansiering av landsbygdsföretag (jord- och skogsbruksministeriet) och understöd för utvecklande av företagens verksamhetsmiljö. Dessutom beviljar NTM-centralerna transportstöd och olika jordbruks- och fiskeristöd.  

Understöd för utvecklande av företag beviljas för små och medelstora företags utvecklingsåtgärder och investeringar, för nystartade företags verksamhet eller för förnyelse. Tyngdpunkten ligger i synnerhet på företagens internationalisering. Understöd för utvecklande av företagens verksamhetsmiljö kan beviljas icke-vinstsyftande offentliga och privata sammanslutningar samt stiftelser för projekt som genomförs i syfte att åstadkomma direkta effekter på verksamhetsmiljön för små och medelstora företag eller på förutsättningarna för utveckling av företagsverksamheten. 

Utöver ovannämnda service kan man av sakkunniga vid NTM-centralerna få hjälp med att utnyttja de finansiella tjänsterna, utvecklingsservicen och övrig offentlig företagsservice.  

Bild. NTM-centralernas företagsservice 

Organisation  

I fråga om antalet NTM-centraler och deras verksamhetsområden, namn och verksamhetsställen och om utvecklings- och förvaltningscentrets verksamhetsställe föreskrivs enligt 4 § 1 mom. i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna genom förordning av statsrådet. 

I 1 § i NTM-förordningen finns bestämmelser om antalet NTM-centraler och deras verksamhetsområden, namn och verksamhetsställen. I 3 § i NTM-förordningen föreskrivs det om fördelningen av ansvarsområdena mellan NTM-centralerna. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Nyland omfattar landskapet Nyland. Dess verksamhetsställe är i Helsingfors. NTM-centralen i Nyland sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena för näringarna, arbetskraften och kompetensen (N) samt miljön och naturresurserna (M) inom ämbetsverkets ansvarsområde och de uppgifter som hör till ansvarsområdet för trafiken och infrastrukturen (T) förutom inom ämbetsverkets eget verksamhetsområde även inom verksamhetsområdet för NTM-centralen i Tavastland. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Egentliga Finland omfattar landskapen Egentliga Finland och Åland (i fråga om ärenden som inte omfattas av självstyrelsen). Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Åbo och en filial i Björneborg. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdet N inom ämbetsverkets verksamhetsområde och, i fråga om de uppgifter som inte faller inom landskapet Ålands behörighet, även på Åland, och de uppgifter som hör till ansvarsområdena T och M förutom inom ämbetsverkets eget verksamhetsområde även inom verksamhetsområdet för NTM-centralen i Satakunta. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Satakunta omfattar landskapet Satakunta. Dess verksamhetsställe är i Björneborg. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdet N inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Tavastland omfattar landskapen Egentliga Tavastland och Päijänne-Tavastland. Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Lahtis och en filial i Tavastehus. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N och M inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Birkaland omfattar landskapet Birkaland. Dess verksamhetsställe är i Tammerfors. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N, M och T inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Sydöstra Finland omfattar landskapen Kymmenedalen och Södra Karelen. Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Kouvola och en filial i Villmanstrand. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N, M och T inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Södra Savolax omfattar landskapet Södra Savolax. Dess verksamhetsställe är i S:t Michel. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N och M inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Norra Savolax omfattar landskapet Norra Savolax. Dess verksamhetsställe är i Kuopio. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N och M inom ämbetsverkets verksamhetsområde och de uppgifter som hör till ansvarsområdet T förutom inom ämbetsverkets eget verksamhetsområde även inom verksamhetsområdet för NTM-centralerna i Norra Karelen och Södra Savolax. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Norra Karelen omfattar landskapet Norra Karelen. Dess verksamhetsställe är i Joensuu. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N och M inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Mellersta Finland omfattar landskapet Mellersta Finland. Dess verksamhetsställe är i Jyväskylä. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N, M och T inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Södra Österbotten omfattar landskapet Södra Österbotten. Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Seinäjoki och filialer i Vasa och i Karleby. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdet N inom ämbetsverkets verksamhetsområde och de uppgifter som hör till ansvarsområdena T och M förutom inom ämbetsverkets eget verksamhetsområde även inom verksamhetsområdet för NTM-centralen i Österbotten. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Österbotten omfattar landskapen Österbotten och Mellersta Österbotten. Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Vasa och en filial i Karleby. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdet N inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Norra Österbotten omfattar landskapet Norra Österbotten. Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Uleåborg och en filial i Ylivieska. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N och M inom ämbetsverkets verksamhetsområde och de uppgifter som hör till ansvarsområdet T förutom inom ämbetsverkets eget verksamhetsområde även inom verksamhetsområdet för NTM-centralen i Kajanaland. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Kajanaland omfattar landskapet Kajanaland. Dess verksamhetsställe är i Kajana. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N och M inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Verksamhetsområdet för NTM-centralen i Lappland omfattar landskapet Lappland. Ämbetsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Rovaniemi och en filial i Kemi. NTM-centralen sköter de uppgifter som hör till ansvarsområdena N, M och T inom ämbetsverkets verksamhetsområde. 

Karta. NTM-centralernas verksamhetsställen och ansvarsområden (endast på finska) 

Samlade uppgifter 

De uppgifter som centraliserats regionalt har från första början varit uppgifter i fråga om invandring inom ansvarsområdet N. Detta avser sådana uppgifter i anslutning till regional samordning, planering, styrning och uppföljning av invandrares integration och av massinvandring som avses i lagen om främjande av integration (1386/2010) och i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011). Uppgifterna har ända sedan NTM-centralernas verksamhet inleddes skötts vid sju NTM-centraler, nämligen NTM-centralerna i Nyland (Egentliga Tavastland, Päijänne-Tavastland och Sydöstra Finland), Egentliga Finland (Satakunta), Birkaland (Mellersta Finland), Norra Savolax (Södra Savolax och Norra Karelen), Österbotten (Mellersta Österbotten och Södra Österbotten), Norra Österbotten (Kajanaland) och Lappland. Utöver uppgifterna inom sitt eget verksamhetsområde sköter dessa centraler också uppgifterna inom områdena för de centraler som nämns inom parentes. 

Likaså har viss anskaffning av arbetskraftsutbildning alltsedan starten skötts så att den centraliserats regionalt eller nationellt inom vissa utbildningsområden. Anskaffning av utbildning inom markbyggnads- och transportbranschen sköts med stöd av NTM-förordningen av fem NTM-centraler, nämligen NTM-centralerna i Egentliga Finland, Sydöstra Finland, Norra Karelen, Österbotten och Norra Österbotten.  

Vid ingången av 2014 bildades fyra NTM-centraler som specialiserar sig på strukturfondsverksamhet, nämligen NTM-centralerna i Tavastland, Södra Savolax, Mellersta Finland och Norra Österbotten. Dessa fyra NTM-centraler har sedan den 1 juli 2014 skött de företagsstöd som betalas ur Europeiska regionala utvecklingsfonden. NTM-centralen i Tavastland sköter uppgifterna som förmedlande organ, utöver inom sitt verksamhetsområde enligt 1 § i NTM-förordningen, inom verksamhetsområdena för NTM-centralerna i Nyland och Sydöstra Finland. NTM-centralen i Södra Savolax sköter uppgifterna som förmedlande organ, utöver inom sitt verksamhetsområde enligt 1 § i NTM-förordningen, inom verksamhetsområdena för NTM-centralerna i Norra Savolax och Norra Karelen. NTM-centralen i Mellersta Finland sköter uppgifterna som förmedlande organ, utöver inom sitt verksamhetsområde enligt 1 § i NTM-förordningen, inom verksamhetsområdena för NTM-centralerna i Egentliga Finland, Satakunta, Birkaland, Södra Österbotten och Österbotten. NTM-centralen i Norra Österbotten sköter uppgifterna som förmedlande organ, utöver inom sitt verksamhetsområde enligt 1 § i NTM-förordningen, inom verksamhetsområdena för NTM-centralerna i Kajanaland och Lappland. 

Rent nationella företagsstöd, som NTM-centralerna beviljar med stöd av företagsstödslagarna (1068/2000), (1336/2006) och (9/2014), är fr.o.m. den 15 september 2014 koncentrerade till de fyra NTM-centraler som specialiserar sig på strukturfondsverksamhet. Uppgifter som förmedlande organ för strukturfondsverksamheten samt stödtjänster och utvecklingsservice för företagsverksamhet sköts av sammanlagt 141 årsverken vid olika NTM-centraler. Av årsverkena finns 69 under NTM-centralernas omkostnadsmoment. 

Nationellt samlade substansuppgifter vid NTM-centralerna 

Vid NTM-centralerna omfattar ca 300 årsverken skötsel av uppgifter som nationellt har koncentrerats till en enda NTM-central. En stor del av dessa uppgifter är sådana som inte förorsakar mycket arbete, i synnerhet i de regioner från vilka uppgifterna har flyttats till den NTM-central som sköter uppgifterna centraliserat.  

Efter att verksamheten vid NTM-centralerna inleddes har följande arbets- och näringsuppgifter koncentrerats till en enda NTM-central: 

• Arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter, 87 årsverken vid NTM-centralen i Södra Savolax 

• Uppgifter i anslutning till genomförandet av lönegarantilagen (866/1998) och i anslutning till lagen om lönegaranti för sjömän (1108/2000), 31 årsverken vid NTM-centralen i Nyland 

• Det rättsliga stöd som arbets- och näringsbyråerna, NTM-centralerna, NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter och arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter erbjuder i anslutning till lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002), lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) (inkl. anskaffning av arbetskrafts- och företagsservice) och lagen om alterneringsledighet (1305/2002), 3 årsverken vid NTM-centralen i Nyland.  

Styrning 

Styrningen av NTM-centralerna är indelad i allmän administrativ styrning, strategisk planering och resultatstyrning samt sektorstyrning. 

Enligt 6 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna ankommer den allmänna administrativa styrningen av NTM-centralerna och av utvecklings- och förvaltningscentret på arbets- och näringsministeriet. Med allmän administrativ styrning avses att NTM-centralerna hör till arbets- och näringsministeriets ansvarsområde i den bemärkelse som avses i fråga om fördelningen av ansvarsområden mellan ministerierna i lagen om statsrådet (175/2003) och i reglementet för statsrådet (262/2003), som utfärdats med stöd av den lagen. Detta gäller t.ex. förvaltningen av ämbetsverket och normstyrningen i anslutning till organiseringen av förvaltningen. Den allmänna administrativa styrningen omfattar även att arbets- och näringsministeriet svarar för samordningen av NTM-centralernas strategiska planering och resultatstyrning och för sektorstyrningen av ämbetsverkens gemensamma funktioner. Utvecklings- och förvaltningscentret sköter NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas förvaltnings- och utvecklingsuppgifter och uppgifter i anslutning till utbetalning. Centret hör till NTM-centralernas myndighetsnätverk och är en självständig arbetsgivarmyndighet (arbetsgivarmyndighet för sin egen personal). NTM-centralerna och utvecklings- och förvaltningscentret utgör dock ett enda räkenskapsverk. I statsbudgeten finns deras omkostnader under samma moment, 32.01.02, från vilket arbets- och näringsministeriet fördelar omkostnaderna på vardera NTM-central och utvecklings- och förvaltningscentret. 

Bestämmelser om sektorstyrningen av NTM-centralerna finns i 8 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna. Inrikesministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, arbets- och näringsministeriet och miljöministeriet, eller en myndighet inom centralförvaltningen som särskilt har ålagts att sköta styrningen, styr NTM-centralernas verksamhet inom sina egna ansvarsområden (sektorstyrning). Arbets- och näringsministeriet sörjer för sektorstyrningen när det gäller NTM-centralens gemensamma funktioner och övriga åtgärder som behövs med tanke på en enhetlig verksamhet inom NTM-centralen. Bestämmelser om förfarandena för sektorstyrning av NTM-centralerna får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Finansiering av verksamheten och avgiftsbelagd verksamhet 

Finansieringen av NTM-centralernas nuvarande tjänster som motsvarar tillväxttjänsterna utgörs av anslag som beviljas i statsbudgeten, anslag som överförts från föregående år samt intäkter av avgiftsbelagd gemensam verksamhet och samfinansierad verksamhet. 

De nuvarande tjänster som motsvarar tillväxttjänsterna finansieras med knappt 600 miljoner euro från budgetkontona. Tillgängliga anslag är förslagsanslag och två- och treåriga reservationsanslag. I fråga om vissa anslag finns det även fullmakter. Genom utfallskalkylen för budgeten ska det, när det gäller anslag och fullmakter, minst en gång om året rapporteras om användningen av anslag och fullmakter. NTM-centralernas budgetanslag för 2017 var i bokföringsenhetens bokföring sammanlagt 1 460 miljoner euro. Inte alla anslag syns i utvecklings- och förvaltningscentrets bokföringsenhets bokföring, trots att den egentliga verksamheten finns vid NTM-centralerna. I fråga om ansvarsområdet T syns information om användningen av anslagen också i Trafikverkets bokföring och i fråga om Landsbygdsverkets uppgifter i Landsbygdsverkets bokföring, dit posterna överförs. Löner betalas med anslag under ca 15 olika moment. 

NTM-centralernas omkostnader budgeteras under moment 32.01.02, Närings-, trafik- och miljöcentralernas omkostnader (reservationsanslag 2 år), under arbets- och näringsministeriets huvudtitel. Med anslag under momentet betalas också utgifter för utvecklings- och förvaltningscentrets egen verksamhet. I budgeten för 2018 uppgår anslaget under momentet till 169 255 000 euro.  

Intäkterna av den avgiftsbelagda verksamheten beräknas uppgå till 10 miljoner euro och intäkterna av den samfinansierade verksamheten till 6 miljoner euro. Intäkterna av den avgiftsbelagda verksamheten inom ansvarsområdet N är små, endast ca 1 procent av de totala intäkterna 2017. Intäkterna av de offentligrättsliga prestationerna inom ansvarsområdet N bestod till största delen av beslut och tillstånd enligt lagen och förordningen om fiske och av omprövningsbeslut i fråga om jordbruksstöd. Intäkterna av den samfinansierade verksamheten omfattar huvudsakligen finansieringsandelar för sådana projekt i samband med strukturfonderna som NTM-centralerna själva genomfört.  

Enligt bokslutet för 2017 bestod största delen, 10,2 miljoner euro (98 procent), av den avgiftsbelagda verksamheten av offentligrättsliga prestationer enligt lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Av intäkterna var ca 31 000 euro i den lagen avsedda prestationer som prissatts enligt företagsekonomiska grunder. Intäkterna av avgifter som fastställs och prestationer som prissätts enligt speciallagar var ännu lägre (360 euro). 

Arbets- och näringsministeriet anvisar årligen omkostnadsanslag till vardera NTM-central i en enda post. Omkostnadsanslaget anvisas NTM-centralerna utgående från fördelningskriterier som styrande instanser gemensamt har kommit överens om. NTM-centralerna gör årligen upp en plan för användning av omkostnadsanslaget samt en personalplan per ansvarsområde. Förfarandet ger mer flexibel resursallokering och användning över ansvarsområdena och förvaltningsområdena. Planen för användning av anslagen och personalplanen grundar sig på NTM-centralens strategiska resultatmål och resultatmål för verksamheten. Planerna för de enskilda ansvarsområdena bifogas till de strategiska resultatavtalen och till de årliga översikterna över dem i enlighet med 18 § i NTM-förordningen. 

2.1.3  2.1.3 Arbets- och näringsbyråerna

Enligt 13 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna är arbets- och näringsbyråerna lokalförvaltningsmyndigheter som lyder under NTM-centralerna. Enligt paragrafen inrättar och lägger NTM-centralerna ner arbets- och näringsbyråer och direktörstjänster inom dem och fattar beslut om arbets- och näringsbyråernas verksamhetsområden, namn och verksamhetsställen. Vid ingången av 2013 genomförde arbets- och näringsministeriet dock en reform av nätverket av arbets- och näringsbyråer och fastslog att det inom varje NTM-centrals verksamhetsområde skulle inrättas en administrativt självständig arbets- och näringsbyrå och att alla tidigare arbets- och näringsbyråer, som då var över 70 till antalet, skulle stängas. I Finland har det sedan ingången av 2013 således funnits 15 arbets- och näringsbyråer med exakt samma verksamhetsområden som de NTM-centraler som styr dem. Var och en av de administrativa byråerna har flera verksamhetsställen. Dessutom tillhandahålls arbets- och näringsbyråernas tjänster vid samservicekontor enligt samservicelagen och inom de nätverk som avses i lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen (1369/2014).  

De 15 NTM-centralerna förfogar över personalresurser om sammanlagt 2 903 årsverken utifrån utfallet för 2017. Av resurserna finansieras 2 642 årsverken med omkostnader under moment 32.30.01, och 261 årsverken finansieras med sysselsättningsanslag. 

Uppgifter 

Enligt 14 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna ska arbets- och näringsbyråerna 1) arbeta för att trygga tillgången på arbetskraft och förbättra sysselsättningen, 2) verkställa den offentliga arbetskraftsservicen, 3) främja invandrares integration, 4) tillhandahålla rådgivning i fråga om företagstjänster, 5) sköta övriga uppgifter som föreskrivits för byrån eller som närings-, trafik- och miljöcentralen har ålagt dem. 

Organisation och ledning 

Enligt 13 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna inrättar och lägger NTM-centralerna ner arbets- och näringsbyråer och direktörstjänster inom dem och fattar beslut om arbets- och näringsbyråernas verksamhetsområden, namn och verksamhetsställen. I praktiken har arbets- och näringsministeriet i samband med reformen av nätverket av arbets- och näringsbyråer och av arbets- och näringstjänsterna dragit upp riktlinjer så att NTM-centralerna inte längre har prövningsrätt i fråga om inrättande av nya självständiga arbets- och näringsbyråer (ämbetsverk), och inte heller i fråga om ändring av den nuvarande byråstrukturen. 

I samband med reformen av arbets- och näringstjänsterna tog arbets- och näringsbyråerna i bruk en enhetlig lednings- och styrningsmodell, och ansvaret för produktionen av arbets- och näringsbyråernas förvaltningstjänster överfördes till NTM-centralerna. Sedan ingången av 2015, i och med inrättandet av NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter, har arbets- och näringsbyråernas alla ekonomi- och personaltjänster och andra stödtjänster samt uppgifterna i samband med utbetalningen av de stöd, understöd och ersättningar som beviljas av arbets- och näringsbyråerna skötts vid utvecklings- och förvaltningscentret. 

Styrning 

Enligt 3 § 2 mom. 1 punkten i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna ska NTM-centralerna styra och övervaka arbets- och näringsbyråerna. 

Finansiering 

Arbets- och näringsbyråernas omkostnader budgeteras under moment 32.30.01, Arbets- och näringsbyråernas omkostnader (reservationsanslag 2 år), under arbets- och näringsministeriets huvudtitel. I budgeten för 2018 uppgår anslaget under momentet till 162 576 000 euro. Arbets- och näringsbyråerna har i praktiken inga intäkter. Arbets- och näringsministeriet anvisar årligen omkostnadsanslag till vardera av de 15 arbets- och näringsbyråerna. 

2.1.4  2.1.4 NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas gemensamma utvecklings- och förvaltningsuppgifter

Utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter av stödtjänsttyp 

Enligt 3 a § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter utvecklings- och förvaltningscentret NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas gemensamma personalförvaltnings- och ekonomiförvaltningsuppgifter och andra motsvarande serviceuppgifter och allmänna förvaltningsuppgifter samt ger allmänna administrativa anvisningar och styr tillämpningen av dem vid NTM-centralerna samt arbets- och näringsbyråerna. 

I 30 § i NTM-förordningen finns bestämmelser om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. Enligt paragrafen sköter utvecklings- och förvaltningscentret NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas 1) bokföringsenhets- och ekonomisystemuppgifter, 2) personalförvaltningsuppgifter, 3) styruppgifter, tjänster och anskaffning av tjänster inom informationsförvaltningen, 4) gemensamma kommunikationstjänster och anskaffning av kommunikationstjänster, 5) gemensamma beredskapstjänster, 6) allmänna förvaltningstjänster, 7) gemensamma interna utbildnings- och utvecklingsuppgifter samt anskaffning av dem, samt 8) uppgifter som gäller utbetalning, övervakning av användningen och återkrav av stöd och understöd, som det föreskrivs särskilt om.  

Enligt 31 § sköter utvecklings- och förvaltningscentret dessutom NTM-centralernas, arbets- och näringsbyråernas, regionförvaltningsverkens och magistraternas informationsförvaltningstjänster. I form av informationsförvaltningstjänster utvecklar, producerar och skaffar utvecklings- och förvaltningscentret elektroniska tjänster och datasystem samt sköter andra motsvarande uppgifter som föreskrivs eller åläggs centret. Dessa informationsförvaltningsuppgifter är branschspecifika, till skillnad från de branschoberoende grundläggande informationstekniktjänster som servicecentret Valtori sköter med stöd av 5 § i lagen om anordnande av statens gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster (1226/2013).  

I 3 a § 3 mom. i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna föreskrivs det om behörigheten för tjänstemän vid utvecklings- och förvaltningscentret vid föredragning av förvaltningsärenden för NTM-centralen och arbets- och näringsbyrån. Genom NTM-förordningen föreskrivs det närmare om följande förvaltningsärenden som en tjänsteman vid utvecklings- och förvaltningscentret föredrar för avgörande: 1) dispositionsplan för omkostnadsanlagen för varje NTM-central samt arbets- och näringsbyrå, 2) tjänsteutnämningar och beslut om anställning i arbetsavtalsförhållande, beslut i anslutning till ett anställningsförhållande för den NTM-central eller den arbets- och näringsbyrå där en person utnämns till tjänst eller anställs i arbetsavtalsförhållande, 3) sådana beslut i anslutning till ett anställningsförhållande som gäller tjänstledighet och inte är lagstadgade eller baserar sig på tjänstekollektivavtal för den NTM-central eller den arbets- och näringsbyrå till vilken den person som är föremål för beslutet står i anställningsförhållande, i fråga om arbets- och näringsbyråns direktör dock för den NTM-central som styr arbets- och näringsbyrån i fråga, 4) svar på klagan för den eller de NTM-centraler samt arbets- och näringsbyråer som klagan gäller, om inte annat föreskrivs om dem någon annanstans i lagstiftningen. 

Utvecklings- och förvaltningscentrets utbetalningsuppgifter 

Dessutom ger utvecklings- och förvaltningscentret de anvisningar som behövs för en likvärdig behandling av NTM-centralernas samt arbets- och näringsbyråernas personal, en likvärdig behandling av kunderna och en enhetlig skötsel av uppgifterna i hela landet i de utvecklings- och förvaltningsärenden som föreskrivits för centret samt i uppgifter som gäller utbetalning, övervakning av användningen och återkrav av understöd. 

Vidare sköter utvecklings- och förvaltningscentret utbetalningsuppgifter som hör till utövande av offentlig makt. Enligt 3 a § 2 mom. i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter utvecklings- och förvaltningscentret sådana uppgifter i enlighet med 12, 19, 21 och 22 § i statsunderstödslagen (688/2001) som gäller utbetalning och återkrav av statsunderstöd som NTM-centralen beviljat direkt med stöd av statsunderstödslagen. Utvecklings- och förvaltningscentret sköter utöver NTM-centralen även tillsynsuppgifter i enlighet med 15 § i statsunderstödslagen. Utvecklings- och förvaltningscentret kan dessutom sköta uppgifter som gäller utbetalning, övervakning av användningen och återkrav av understöd som beviljats av NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna med stöd av speciallagstiftning samt uppgifter som gäller statliga ersättningar på det sätt som särskilt föreskrivs om uppgifterna.  

Med stöd av speciallagstiftning sköter utvecklings- och förvaltningscentret följande utbetalningsuppgifter. Enligt 12 kap. 8 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice betalar utvecklings- och förvaltningscentret ut stöd och ersättningar som med stöd av den lagen beviljats av arbets- och näringsbyrån samt kontrollerar användningen av anslag som anvisats statliga ämbetsverk eller inrättningar. Dessa stöd och ersättningar omfattar lönesubventioner, startpeng, tilläggsstöd och understöd för service för utveckling av företagsverksamhet. Utvecklings- och förvaltningscentret sköter även uppgifter i anslutning till återkrav av dessa understöd. 

Utvecklings- och förvaltningscentret betalar med stöd av speciallagstiftning vissa statliga ersättningar. Inom ramen för statsbudgeten betalar utvecklings- och förvaltningscentret ersättningar till kommunerna för åtgärder enligt lagen om främjande av integration och för anordnande av verksamhet enligt lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001) samt till rederierna för sjömäns resekostnader, som betalas med stöd av lagen om ersättning av statsmedel för sjömäns resekostnader (1068/2013). Ersättningsbeslut fattas på grundval av de kostnader som uppstått, utan att processerna för beviljande och utbetalning av ersättningen skiljs åt. Andra uppgifter i anslutning till utbetalning av statlig ersättning som utvecklings- och förvaltningscentret har är att betala ut i landsvägslagen (503/2005) avsedda ersättningar som väghållningsmyndigheten ålagts att betala vid landsvägsförrättning och i den lagen avsedda ersättningar för ägoreglering samt i banlagen (110/2007) avsedda ersättningar som banhållaren ålagts att betala vid banförrättning och vägförrättning för en enskild väg och i den lagen avsedda ersättningar för ägoreglering. I uppgifter enligt landsvägslagen och banlagen utövar utvecklings- och förvaltningscentret inte offentlig makt, utan sköter statliga betalningstransaktioner. 

Utvecklings- och förvaltningscentrets övriga uppgifter 

Utvecklings- och förvaltningscentret är dessutom i enlighet med 7 § 3 mom. i civiltjänstlagen (1446/2007) verksamt som civiltjänstcentral. Enligt 30 § 3 mom. i NTM-förordningen är civiltjänstcentralen en fristående enhet vid utvecklings- och förvaltningscentret.  

2.1.5  2.1.5 Offentlig arbetskrafts- och företagsservice

Enligt 1 kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice erbjuder arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och NTM-centralen offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Genom den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen främjas arbetsmarknadens funktion genom att tillgången på kunnig arbetskraft tryggas och de som söker arbete erbjuds möjligheter att få arbete, och dessutom främjas uppkomsten av ny företagsverksamhet och utvecklas företagens verksamhetsförutsättningar och arbetslivets kvalitet. Som offentlig arbetskrafts- och företagsservice erbjuds arbetsförmedling, information och rådgivning, kompetensutveckling och service för att starta och utveckla företagsverksamhet. Till den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen hör också sakkunnigbedömningar som gäller enskilda kunders serviceprocess samt stöd och ersättningar enligt lagen i fråga, t.ex. lönesubvention och startpeng. 

Offentlig arbetskrafts- och företagsservice ska tillhandahållas utifrån näringslivets och arbetsmarknadens behov och bygga på prognostisering av förändringar. Arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och NTM-centralen ska bedöma kundernas behov av service tillsammans med kunderna. Utifrån servicebehovet ska sådan offentlig arbetskrafts- och företagsservice tillhandahållas som på bästa sätt tryggar tillgången på kunnig arbetskraft och främjar enskilda kunders placering på den öppna arbetsmarknaden samt främjar inledning och utveckling av företagsverksamhet. Offentlig arbetskrafts- och företagsservice ska tillhandahållas i form av service som kunderna på egen hand kan använda och i form av personlig service.  

Servicekanaler är webbtjänsten Mina e-tjänster, telefonservice och personliga besök på arbets- och näringsbyrån. Ungefär 53 procent av dem som var i kontakt med arbets- och näringsbyrån 2015–2016 använde webbtjänsten minst en gång. År 2015 registrerades i arbets- och näringsbyråns kundinformationssystem att kunder tagit kontakt ca 6,7 miljoner gånger, varav ca 21 procent via webbtjänsten. Via telefonsamtal och videosamtal sker en aning fler kontakter än via webbtjänsten, och övriga skriftliga kontakter (e-post, brev och textmeddelande) är en aning mer sällsynta än kontakterna via webbtjänsten. Antalet besök på byråerna har minskat sedan 2015, i synnerhet när det gäller besök som man inte har kommit överens om på förhand. De personliga besöken utgjorde ca 11 procent av alla de gånger kunder varit i kontakt med arbets- och näringsbyrån 2015.  

År 2010 inleddes 25 procent av alla jobbsökningsperioder i hela landet via webbtjänsten. I januari–augusti 2016 var motsvarande andel ca 80 procent. Andelen som använde webbtjänsten för att inleda jobbsökningen ökade under denna tid varje år. Det är dock ovanligare att jobbsökningar ändras och avslutas på webben. I januari–november 2016 meddelades 35 procent av alla ändringar i jobbsökningar och 42 procent av alla avslutade jobbsökningar via webbtjänsten. Hur mycket webbtjänsten används varierar också mellan olika typer av arbetskraftsservice. I januari–november 2016 lämnades t.ex. 98 procent av alla ansökningar om utbetalning av startpeng in på webben, medan bara 42 procent av alla ansökningar om utbetalning av lönesubvention lämnades in på webben. Användningen av webbtjänsten varierar vanligen även regionalt. Till exempel för att inleda jobbsökningen används webbtjänsten mest i Birkaland och i Norra Österbotten (ca 85 procent av arbetssökandena) och minst i Sydöstra Finland (ca 70 procent av arbetssökandena). 

Arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och NTM-centralen kan producera service enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice själva eller skaffa den delvis eller helt av serviceproducenter med de anslag som i statsbudgeten anvisats för anskaffning av service. Det anslag i statsbudgeten under huvudtiteln för arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde som är avsett att främja sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten (sysselsättningsanslag) ska användas till att särskilt stödja sysselsättningen för dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Service som köps av serviceproducenter är sakkunnigbedömning, träning, utbildningsprövning, arbetskraftsutbildning och service för utveckling av företag.  

Enligt 1 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice är den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen avgiftsfri för enskilda kunder. I 12 kap. 5 § föreskrivs det om förbud att ta ut avgifter för arbetsförmedling. Den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen är avgiftsfri för arbetsgivare med undantag av den gemensamt anskaffade utbildningen. Den service för utveckling av företagsverksamhet som erbjuds företag är avgiftsbelagd. 

Arbets- och näringsbyrån registrerar på begäran av en enskild kund jobbsökningen i kundinformationssystemet, intervjuar kunden, utarbetar tillsammans med kunden en sysselsättningsplan för en arbetslös arbetssökande eller för en arbetssökande som omfattas av omställningsskydd och erbjuder anställningar och utbildning som lämpar sig för arbetssökanden samt annan service i enlighet med servicebehovet och sysselsättningsplanen eller den ersättande planen.  

Arbetssökanden intervjuas första gången två veckor efter jobbsökningens början. Senare intervjuer ordnas enligt arbetssökandens servicebehov, dock alltid när arbetslösheten har fortgått oavbrutet i tre månader. I samband med intervjun ska sysselsättningsplanen eller den plan som ersätter sysselsättningsplanen utarbetas eller revideras, och arbetssökanden ska erbjudas anställningar, utbildning eller annan service i enlighet med servicebehovet. 

Som arbetsförmedlingsservice ska arbets- och näringsmyndigheterna publicera och förmedla information om ledigförklarade arbeten enligt arbetsgivarens uppdrag. Arbets- och näringsbyrån söker på avtalat sätt upp arbetssökande som är lämpliga för det lediga arbetet och presenterar dem för arbetsgivaren. Arbets- och näringsbyrån söker upp och erbjuder arbetssökandena lämpliga arbeten och bedömer arbetets lämplighet för den arbetssökande.  

Som information och rådgivning ger arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och NTM-centralen information och råd om lediga arbeten och jobbsökning, tillgången på och anskaffning av arbetskraft, utbildningsmöjligheter och andra möjligheter till kompetensutveckling, arbetsmarknaden, branscher och yrken, inledandet av företagsverksamhet och möjligheter att utveckla verksamheten samt service, stöd och ersättningar som står till buds för genomförande av omställningsskyddet. 

Arbets- och näringsbyrån och NTM-centralen kan skaffa sakkunnigbedömningar för att utreda en enskild kunds kompetens, yrkesskicklighet, lämplighet och alternativ i fråga om arbete, företagsverksamhet och utbildning samt erbjuda vägledning för karriären för att stödja enskilda kunder i yrkesvalet, den yrkesmässiga utvecklingen, placeringen i arbetslivet och det livslånga lärandet. Dessutom kan arbets- och näringsbyrån erbjuda enskilda kunder träning i form av jobbsökarträning, karriärträning och arbetsträning samt anvisa enskilda kunder utbildningsprövning eller arbetsprövning.  

Arbets- och näringsbyrån erbjuder även arbetskraftsutbildning. Arbetskraftsutbildningen genomförs genom konkurrensutsättning av serviceproducenterna. I 1 § i statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (1073/2012) föreskrivs det om den myndighet som anskaffar offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt paragrafen är det NTM-centralerna som ansvarar för anskaffningarna av offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Arbets- och näringsbyråerna kan göra anskaffningar av offentlig arbetskrafts- och företagsservice inom de gränser som NTM-centralerna fastställer. NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna kan även sköta anskaffningarna gemensamt. Arbetskraftsutbildning kan enligt 5 kap. 7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice genomföras tillsammans med arbetsgivaren, en uppdragsgivare till den som ämnar bli företagare eller ett företag som överlåter företagarrättigheterna (s.k. gemensamt anskaffad utbildning). 

Arbets- och näringsbyrån kan i sysselsättningsplanen eller i den plan som ersätter sysselsättningsplanen ta in en överenskommelse om arbetssökandens frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån. Stödet för arbetssökandes frivilliga studier ska förbättra den vuxna befolkningens yrkesskicklighet och möjligheter att få arbete eller behålla sitt arbete och trygga tillgången på yrkeskunnig arbetskraft. Bestämmelser om förutsättningarna för stödet för frivilliga studier finns i 6 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 

Enligt 7 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kan arbets- och näringsbyrån för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande bevilja arbetsgivare lönesubvention för lönekostnader. Syftet med lönesubventionerat arbete är att förbättra arbetslösa arbetssökandes yrkeskompetens och främja deras sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Lönesubvention beviljas visserligen arbetsgivaren, men den beviljas alltid utifrån den arbetslösa arbetssökandens behov. Arbets- och näringsbyrån kan anvisa statliga ämbetsverk eller inrättningar anslag för lönekostnader som föranleds av att arbetslösa arbetssökande anställs. 

Enligt 8 kap. kan arbets- och näringsbyrån som service för inledning och utveckling av företagsverksamhet bevilja enskilda kunder som blir företagare startpeng för att trygga försörjningen i det skede när företagsverksamheten startas och etableras. NTM-centralen och arbets- och näringsbyrån kan som service för utveckling av företagsverksamhet för små och medelstora företag producera eller anskaffa utbildning samt sakkunnigservice för att bedöma de små och medelstora företagens utvecklingsbehov, göra upp en utvecklingsplan, stödja genomförandet av planen och stödja nätverksbildningen mellan de små och medelstora företagen. 

I 10 kap. finns bestämmelser om de förmåner som arbets- och näringsbyrån kan bevilja enligt prövning. En arbetslös arbetssökande som söker arbete och en arbetslös enskild kund som söker sig till arbetskraftsutbildning, träning eller prövning eller deltar i en sakkunnigbedömning som NTM-centralen eller arbets- och näringsbyrån har skaffat kan beviljas ersättning för rese- och logikostnader.  

Arbets- och näringsbyrån kan bevilja arbetsgivare stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen, om en person som ska anställas eller som är anställd har en skada eller sjukdom som förutsätter anskaffning av arbetsredskap eller sådana ändringar på arbetsplatsen som är betydande med beaktande av arbetsgivarens ekonomiska situation. Stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen kan också beviljas som ersättning för den hjälp en annan arbetstagare ger. Närmare bestämmelser om grunderna för ersättningen av förmåner enligt prövning utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Med stöd av 11 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ska en arbetslös arbetssökande tryggas möjlighet till sysselsättningsfrämjande rehabilitering eller arbetskraftsutbildning, om hans eller hennes rätt till arbetslöshetsdagpenning för löntagare till följd av maximitidens utgång upphör när han eller hon fyllt 57 år, men innan han eller hon fyller 60 år. En sådan arbetslös arbetssökandes hemkommun är skyldig att på anvisning av arbets- och näringsbyrån ordna möjligheter till arbete för den arbetssökande, om arbetssökanden inte sysselsätts på den öppna arbetsmarknaden och lämplig sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa, rehabilitering eller lönesubventionerat arbete inte kan ordnas för honom eller henne. Kommunen har då rätt att få lönesubvention för den arbetslösa arbetssökande som kommunen sysselsätter på grundval av sysselsättningsskyldigheten. Kommunen betalas även tilläggsstöd utifrån den andel av områdets arbetskraft som den i genomsnitt under en månad har anställt med lönesubvention.  

I 12 kap. finns bestämmelser om arbets- och näringsbyråns och NTM-centralens uppgifter för genomförande av offentlig arbetskrafts- och företagsservice och tillhörande samarbete. Bestämmelser om myndigheternas och intressegruppernas samarbete i delegationen för arbetskrafts- och företagsservice finns i 12 kap. 1 §, och bestämmelser om kartläggning av arbets- och näringsbyråns servicebehov, om bistånd och om reserverande av resurser för uppgifter i anslutning till omställningsskydd vid uppsägning finns i 12 kap. 3 §. 

Utvecklings- och förvaltningscentret betalar ut ovannämnda stöd och ersättningar som beviljats av arbets- och näringsbyrån samt kontrollerar användningen av anslag som anvisats statliga ämbetsverk eller inrättningar. Utvecklings- och förvaltningscentret är statsbidragsmyndighet enligt statsunderstödslagen när stöd eller ersättning återkrävs. 

Lämnande av arbetskraftspolitiska utlåtanden 

Enligt 1 kap. 4 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa ger arbets- och näringsbyrån eller arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter för Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna bindande utlåtanden enligt 11 kap. 4 § om de arbetskraftspolitiska förutsättningarna för erhållande av arbetslöshetsförmåner. Arbets- och näringsbyrån ger arbetskraftspolitiska utlåtanden bl.a. om de allmänna arbetskraftspolitiska förutsättningar för erhållande av förmåner som det föreskrivs om i 2 kap., om de förfaranden som är arbetskraftspolitiskt klandervärda som avses i 2 a kap. och om de förmåner som betalas under tiden för sysselsättningsfrämjande service som avses i 10 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa samt om stödjandet av arbetssökandes frivilliga studier med arbetslöshetsförmån som det föreskrivs om i 6 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och i 24–25 § i lagen om främjande av integration.  

Arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter kan bl.a. ge ett arbetskraftspolitiskt utlåtande om de allmänna arbetskraftspolitiska förutsättningarna för att få förmåner utan en arbetskraftspolitisk prövning, ändra ett utlåtande om arbetsmarknadsstöd till att gälla rätten till arbetslöshetsdagpenning, föra över ett arbetskraftspolitiskt utlåtande från arbets- och näringsbyrån till någon annan inrättning som betalar ut förmåner eller rätta uppenbara skriv- eller räknefel i arbets- och näringsbyråns utlåtande.  

Enligt lagen om alterneringsledighet betalar Folkpensionsanstalten eller arbetslöshetskassan ut alterneringsersättning. Arbets- och näringsbyrån lämnar ett för Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassan bindande arbetskraftspolitiskt utlåtande om förutsättningarna för alterneringsersättning. Enligt 17 § i lagen om alterneringsledighet lämnas ett bindande arbetskraftspolitiskt utlåtande om tid i arbetet som villkor för alterneringsledighet, om övre åldersgräns för den alterneringslediga, om alterneringsledighetens längd, om lämnande av alterneringsavtal och av utredning om att en vikarie har anställts samt om uppfyllande av villkoren för vikarier. Dessutom lämnas ett bindande utlåtande om den alterneringsledigas företagsverksamhet och om förutsättningar för återkrav av alterneringsersättning. 

Ordnandet av de uppgifter som arbets- och näringsbyråerna och arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter för närvarande har i anslutning till verkställigheten av systemen med utkomstskydd för arbetslösa och alterneringsledighet inom ramen för landskaps- och tillväxttjänstreformen bereds separat.  

2.1.6  2.1.6 Kommunernas uppgifter vid ordnande och produktion av service för arbetslösa

Kommunerna har ingen lagstadgad skyldighet att ordna eller producera offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med undantag för sysselsättningsskyldigheten i fråga om äldre som varit arbetslösa länge, som det föreskrivs om i 11 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Kommunerna deltar i produktionen av offentlig arbetskrafts- och företagsservice genom att erbjuda arbetslösa lönesubventionerat arbete och möjligheter till arbetsprövning. Kommunerna producerar också frivilligt service för arbetslösa med stöd av kommunernas allmänna kompetens. 

Kommunerna och samkommunerna erbjöd 2014 lönesubventionerat arbete till ca 19 000 arbetslösa och 2015 till ca 16 000 arbetslösa, vilket årligen har utgjort ca 30 procent av allt lönesubventionerat arbete. Åren 2014 och 2015 ordnade kommunerna och samkommunerna arbetsprövning för ca 12 000 arbetslösa (25 procent av alla arbetsprövningsplatser). 

Kommunerna har ansvar för att ordna social- och hälsovårdstjänster. Som en del av socialservicen är kommunerna skyldiga att för långtidsarbetslösa ordna arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte enligt lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller att i enlighet med speciallagar ordna socialservice, hälso- och sjukvårdstjänster och rehabiliteringstjänster som förbättrar personens arbetsförmåga, om arbets- och näringsbyrån, kommunen och personen själv tillsammans bedömer att personen till följd av begränsningar i arbets- och funktionsförmågan inte kan delta i offentlig arbetskraftsservice eller arbete. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) ansvarar kommunerna för hälsoundersökningar för arbetslösa. Enligt lagen ska kommunen se till att sådana hälsoundersökningar genomförs som är nödvändiga för att bevaka och främja kommuninvånarnas hälsa och välfärd. Hälsoundersökningar och hälsorådgivning ska också ordnas för unga personer och personer i arbetsför ålder som faller utanför studerande- eller företagshälsovården. 

Kommunerna och samkommunerna ordnar också verksamhet i sysselsättningssyfte för handikappade och arbetsverksamhet för handikappade enligt socialvårdslagen (710/1982) och arbetsterapi och arbetsträning enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977). 

Kommunernas sysselsättningsfrämjande service och organiseringen av servicen i kommunerna 

Utöver den service som grundar sig på lag producerar kommunerna också på eget initiativ service till stöd för sysselsättningen. Kommunerna erbjuder arbetsgivare service med anknytning till rekrytering (bl.a. rådgivning, presentation av potentiella arbetstagare, hjälp med att skriva arbetsavtal och ansökan om lönesubvention, anordnande av eller deltagande i rekryteringsevenemang och tillhandahållande av jobbcoacher till stöd för dem som anställts med subvention). Kommunerna söker upp s.k. dolda jobb, arbetsprövningsplatser och möjligheter till lönesubventionerat arbete. Dessutom söker kommunerna upp fortsatta möjligheter i kommunen för dem som är anställda med lönesubvention eller deltar i arbetsprövning eller arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Kommunerna vägleder också arbetslösa till utbildning och erbjuder korta utbildningar eller hjälper till att utreda förutsättningarna för pension. 

En arbetsgrupp som utredde överföringen av ansvaret för att ordna den arbetskraftsservice som riktas till de mest svårsysselsatta genomförde hösten 2015 en enkät om organiseringen av och resursfördelningen till uppgifter i anslutning till skötseln av sysselsättningen samt om servicestrukturen. Enkäten skickades till kommunerna i Fastlandsfinland och besvarades av 207 kommuner, så svarsprocenten var ca 70. Nära hälften av de kommuner som svarade, ungefär hundra kommuner, uppgav att de till arbetsgivare betalade kommuntillägg för lönekostnader. Betalningen av kommuntillägg är oftast bunden till den lönesubvention som arbets- och näringsbyrån beviljat arbetsgivaren. Kommuntillägg betalades oftast till aktörer inom den tredje sektorn, men de flesta kommuner som betalade kommuntillägg beviljade också tillägg till företag. Dessutom ger kommunerna ekonomisk hjälp till föreningar för arbetslösa och andra föreningar som producerar service för arbetslösa. Oftast beviljas understöd för hyror för föreningarnas lokaler, men också för lönekostnader. 

I ungefär hälften av de kommuner som besvarade enkäten hösten 2015 fanns en enhet som centraliserat svarade för skötseln av sysselsättningen. Enheterna var oftast placerade i kommunens central- eller koncernförvaltning, grundtryggheten, socialväsendet eller välfärdstjänsterna. Om det i kommunen inte fanns en separat enhet för skötsel av sysselsättningen, var de tjänsteinnehavare som ansvarade för skötseln av sysselsättningen oftast placerade inom ovannämnda förvaltningar. 

I de kommuner som besvarade enkäten arbetade i januari–september 2015 sammanlagt ca 2 300 personer i uppgifter med anknytning till produktion av offentlig arbetskrafts- och företagsservice (s.k. uppgifter som arbetsplanerare) och ordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte samt i icke-lagstadgade uppgifter som kommunen producerade på eget initiativ. Av dem arbetade ca 45 procent (ca 1 000 personer) i uppgifter som hänförde sig till ordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, ca 30 procent (ca 700 personer) i uppgifter som hänförde sig till produktion av offentlig arbetskrafts- och företagsservice och ca 25 procent (ca 600 personer) i uppgifter som hänförde sig till kommunens frivilliga serviceproduktion. Av personalen hade ca 1 250 anställts helt med kommunens egen finansiering, ca 700 delvis med sysselsättningsanslag och ca 350 med projektfinansiering. 

Av de kommuner som besvarade enkäten ägde ca 140 en arbetsverkstad eller annan enhet för produktion av sysselsättningsservice. Största delen av enheterna var ungdomsverkstäder. Ungefär en tredjedel av kommunerna hade en underställd stiftelse eller förening som producerade sysselsättningsservice, och ca 80 kommuner hade när enkäten gjordes ett partnerskaps- eller samarbetsavtal med producenter av sysselsättningsfrämjande service. 

Kommunernas ansvar för finansieringen av arbetsmarknadsstödet 

Kommunerna har sedan 2006 finansierat en del av arbetsmarknadsstödet under tiden för arbetslöshet. Enligt 14 kap. 3 a § i den gällande lagen om utkomstskydd för arbetslösa finansieras arbetsmarknadsstödet och den därtill anslutna barnförhöjningen med statens medel till utgången av den betalningsperiod under vilken det till personen på grundval av arbetslöshet har betalats arbetsmarknadsstöd för sammanlagt 300 dagar. För arbetslöshetstid efter den ovannämnda tiden finansieras arbetsmarknadsstödet till hälften med statens medel och till hälften med medel från hemkommunen för den som får arbetsmarknadsstöd, till utgången av den betalningsperiod under vilken arbetsmarknadsstöd har betalats till personen på grundval av arbetslöshet för sammanlagt 1 000 dagar. För arbetslöshetstid efter detta fördelas finansieringsansvaret så att hemkommunen för den som får arbetsmarknadsstöd svarar för 70 procent och staten för 30 procent av finansieringen av den arbetslöses arbetsmarknadsstöd under arbetslöshetstiden. Staten betalar arbetsmarknadsstödet helt under tiden för deltagande i sysselsättningsfrämjande service enligt 1 kap. 5 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

Åren 2006–2014 finansierades arbetsmarknadsstödet vid arbetslöshet till hälften av statens medel och medel av hemkommunen för mottagaren av arbetsmarknadsstöd efter att personen fått arbetsmarknadsstöd på grundval av arbetslöshet för minst 500 dagar. 

År 2016 var kommunernas andel av sådant arbetsmarknadsstöd som betalades på grundval av arbetslöshet i genomsnitt ca 36 miljoner euro per månad.  

2.1.7  2.1.7 Invandring och främjande av integration

Översikt av invandringen  

Vid utgången av 2016 var enligt Statistikcentralen ca 240 000 utländska medborgare och 350 000 personer födda utomlands stadigvarande bosatta i Finland. Invandringen av utländska medborgare per år fördubblades från ungefär 10 000 år 2000 till 20 000 år 2010, varefter ökningen har planat ut. År 2015 flyttade 21 400 utländska medborgare till Finland.  

Jämfört med många andra EU-länder utgör européerna en ovanligt stor andel av dem som invandrar till Finland. Mer än hälften (56 procent) av dem som flyttar till Finland kommer från Europa, och EU-medborgare utgör 39 procent av invandrarna. Medborgare i asiatiska länder utgjorde 2015 en dryg fjärdedel (28 procent) och medborgare i afrikanska länder en tiondel (10 procent) av invandrarna. 

Enligt Migrationsverkets tillståndsstatistik kommer de som flyttar till Finland från länder utanför EU främst av familjeskäl och på grund av studier och arbete. Ungefär en tiondel av uppehållstillstånden har vanligen beviljats på grund av internationellt skydd. I och med den ökade mängden asylansökningar 2015 ökade andelen uppehållstillstånd som beviljats på grund av internationellt skydd (ca 8 000 uppehållstillstånd) till en knapp tredjedel (29 procent) av alla beviljade uppehållstillstånd 2016. Efter 2015 har antalet asylsökande igen sjunkit till samma nivå som tidigare år.  

Liksom i resten av Västeuropa koncentreras invandrarna också i Finland till de största städerna. För tillfället bor nästan hälften av den del av befolkningen som har ett främmande språk som modersmål i huvudstadsregionen, som tillsammans med Åboregionen och Tammerforsregionen hyser 80 procent av Finlands invandrarbefolkning. År 2016 bodde 26 procent av dem med ett främmande språk som modersmål i Helsingfors och 49 procent inom huvudstadsregionen. År 2015 utgjorde de med ett främmande språk som modersmål 13 procent av befolkningen i Esbo och ca 14 procent av befolkningen i Helsingfors och Vanda. I resten av Finland utgjorde de med ett främmande språk som modersmål ca 4 procent av befolkningen år 2016. År 2030 kommer det enligt Helsingfors befolkningsprognos att bo ca 350 000 personer med ett främmande språk som modersmål i Helsingforsregionen.  

Myndighetsuppgifter vid främjandet av integration 

NTM-centralens uppgifter i anslutning till främjandet av integration 

Enligt 37 § i lagen om främjande av integration svarar NTM-centralen för följande uppgifter i anslutning till främjandet av invandrares integration och av goda etniska relationer inom sitt verksamhetsområde: 1) den regionala utvecklingen av integrationsfrämjandet, samarbetet, samordningen och uppföljningen, 2) stödet till kommunerna och rådgivningen i frågor som gäller främjande av integrationen, 3) styrningen, rådgivningen och stödet till arbets- och näringsbyråerna och utvecklingen av deras kompetens i arbetet med att främja integrationen och sysselsättningen, 4) planeringen, upphandlingen och tillsynen i fråga om den integrationsutbildning som genomförs som arbetskraftsutbildning, 5) uppgörandet och genomförandet av en regional strategi för anvisande av sådana personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. till kommuner, 6) avtal om inrättandet av familjegrupphem och andra bostadsenheter för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare och tillsynen över deras verksamhet, 7) främjandet av goda etniska relationer och en dialog mellan olika kulturer, 8) andra uppgifter som bestäms särskilt för den i lagen om främjande av integration. 

NTM-centralen stöder uppgörandet av programmen för integrationsfrämjande i kommunerna inom sitt verksamhetsområde och följer genomförandet av programmen. NTM-centralen lämnar årligen uppgifter till arbets- och näringsministeriet om programmen för integrationsfrämjande inom sitt område och genomförandet av dem.  

NTM-centralen anvisar personer som har flyktingstatus eller får internationellt skydd och personernas familjemedlemmar till en kommun med vilken NTM-centralen har ingått avtal om anvisande till kommuner och främjande av integration. 

Enligt 60 § i lagen om främjande av integration för NTM-centralen ett kommunanvisningsregister, som är ett personregister som används vid anvisande av de personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. till kommuner.  

Arbets- och näringsbyråns uppgifter i anslutning till främjandet av integration 

Enligt 40 § i lagen om främjande av integration svarar arbets- och näringsbyrån för att arbetskraftstjänster och andra åtgärder som främjar och stöder invandrares sysselsättning och integration ordnas för invandrare som är arbetssökande samt sköter de övriga uppgifter som anvisas den i den lagen.  

Enligt 8 § ska kommunen, arbets- och näringsbyrån och andra myndigheter ge invandrare lämplig vägledning och rådgivning om integrationsfrämjande åtgärder och tjänster samt om arbetslivet. Enligt 10 § ska arbets- och näringsbyrån inleda den inledande kartläggningen för en invandrare som är arbetslös arbetssökande enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Kommunen ska inleda den inledande kartläggningen för en invandrare som annat än tillfälligt får utkomststöd i enlighet med lagen om utkomststöd (1412/1997). Arbets- och näringsbyrån eller kommunen kan inleda en inledande kartläggning även för en annan invandrare, om han eller hon begär det och anses vara i behov av det. Den inledande kartläggningen ska påbörjas inom två månader från det att klientrelationen inleddes eller begäran om inledande kartläggning lämnades. Den arbets- och näringsbyrå eller kommun som har ordnat den inledande kartläggningen ska vid behov hänvisa invandraren till tjänster som ordnas av någon annan myndighet eller anordnare av tjänster. Hänvisande ska ske i samarbete med den som anordnar tjänsterna. 

Utifrån den inledande kartläggningen bedömer arbets- och näringsbyrån eller kommunen om invandraren behöver en sådan integrationsplan som avses i 11 §. Vid bedömningen av behovet av integrationsplan ska uppmärksamhet fästas vid om invandraren behöver integrationsutbildning, frivilliga studier eller andra åtgärder till stöd för sin integration. 

Integrationsplanen är en personlig plan för invandraren i fråga om de åtgärder och den service vars syfte är att stödja invandrarens möjligheter att inhämta tillräckliga kunskaper i finska eller svenska och andra kunskaper och färdigheter som behövs i samhället och arbetslivet samt att främja invandrarens möjligheter att delta som en likvärdig medlem i samhällsverksamheten. 

Utöver studier i finska eller svenska kan man i integrationsplanen komma överens om undervisning i invandrarens eget modersmål, samhällsorienterad undervisning, läs- och skrivundervisning samt undervisning som kompletterar den grundläggande utbildningen, integrationsutbildning och andra individuella åtgärder som främjar integration. 

Enligt 14 § i lagen om främjande av integration ska arbets- och näringsbyrån i integrationsplanen tillsammans med invandraren komma överens om utbildning, jobbsökning och dess mål samt om åtgärder och tjänster som stöder jobbsökningen och främjar sysselsättningen. Den kommun eller arbets- och näringsbyrå som tillsammans med invandraren utarbetar en integrationsplan ska enligt 17 § skriftligen, och på invandrarens begäran muntligen, redogöra för vilka rättigheter och skyldigheter som följer av planen och de anknytande åtgärderna. Redogörelsen ska ges så att invandraren förstår vilka rättigheter och skyldigheter han eller hon har. 

Den kommun eller arbets- och näringsbyrå som utarbetat integrationsplanen ska aktivt tillhandahålla invandraren de åtgärder och tjänster som ingår i hans eller hennes integrationsplan inom ramen för anvisade anslag. I 18 § åläggs kommunen och arbets- och näringsbyrån att följa genomförandet av integrationsplanen. Arbets- och näringsbyrån ska se över integrationsplanen på det sätt som föreskrivs i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice eller om parterna begär detta särskilt.  

2.1.8  2.1.8 Upphandling av arbetskrafts- och företagsservice

Arbetskrafts- och företagsservice anskaffades 2015 för uppskattningsvis 280 miljoner euro, varav drygt 269 miljoner euro gick till träning och utbildning, 7–9 miljoner euro till företags- och utvecklingsservice och 3–5 miljoner euro till startpengsutredningar och övriga åtgärder. Vid ingången av 2018 överfördes ca 90 miljoner euro från den examensinriktade arbetskraftspolitiska utbildningen till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Anskaffningar gjordes till högst belopp vid NTM-centralen i Nyland (drygt 50 miljoner euro) och till lägst belopp vid NTM-centralen i Kajanaland (ungefär en halv miljon euro). Från serviceproducenter anskaffas bl.a. jobbsökarträning, FEC- och rekryteringsutbildning och företagarträning. 

År 2015 köpte arbetskraftsförvaltningen arbetskrafts- och företagsservice för över fem miljoner euro av 18 serviceproducenter. Av dessa serviceproducenter var 14 i offentlig ägo. Nationellt sett köptes arbetskrafts- och företagsservice av sammanlagt drygt 500 olika serviceproducenter, varav ca 340 var företag och 130 offentligt ägda organisationer. I medeltal köptes service för ca 530 000 euro per serviceproducent. Av alla anslag som användes till anskaffning av arbetskrafts- och företagsservice 2015 gick uppskattningsvis 59 procent till offentligt ägda serviceproducenter, 39 procent till företag och 2 procent till aktörer inom den tredje sektorn. Ungefär 65 procent av serviceproducenterna var företag, och 25 procent var offentligt ägda. Det typiska är alltså att man köper service för större summor av offentligt ägda än av privata serviceproducenter. Utvecklingsservice anskaffas nästan enbart hos företag medan de offentligt ägda serviceproducenterna har koncentrerat sig på utbildning och träning, vilket delvis förklarar varför de offentligt ägda aktörerna får en så stor andel av anslagen. Också många av de privata aktörerna, nästan 60 procent, producerar utbildningar.  

Bland de serviceproducenter vars omsättning man känner till var omsättningen i medeltal ca 2,1 miljoner euro. Omsättningen inom branschen koncentreras till stora företag. Ungefär 16 procent av aktörerna hade en större omsättning än ovannämnda medeltal, medan andelen företag med en omsättning på under 200 000 euro var ca 40 procent. Arbetskraftsförvaltningens anskaffningar utgjorde uppskattningsvis 13 procent av ovannämnda aktörers omsättning. Det beräknas att ungefär en femtedel av serviceproducenterna har en omsättning som till mer än hälften utgörs av arbetskraftsförvaltningens anskaffningar.  

En del av de offentligt ägda serviceproducenterna är sannolikt anknutna enheter enligt lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), nedan upphandlingslagen. Den upphandlande enheten är en offentlig aktör som är skyldig att följa upphandlingslagen när den anskaffar service. Varje upphandlare är en upphandlande enhet enligt upphandlingslagen, om upphandlaren för upphandlingen har fått understöd av en offentlig upphandlande enhet till ett belopp som överstiger hälften av upphandlingens värde. Upphandlande enheter har konkurrensutsättningsskyldighet. Upphandlingslagen tillämpas dock inte på upphandlingar som en upphandlande enhet gör hos en egen anknuten enhet. Servicen kan köpas direkt utan konkurrensutsättning. Enligt definitionen i upphandlingslagen avses med in house-enheter, dvs. anknutna enheter, enheter som är formellt fristående från den upphandlande enheten, vanligen aktiebolag. Anknutna enheter ska även vara självständiga med tanke på beslutsfattandet. En anknuten enhet ska i sin helhet ägas av den upphandlande enheten, och det får alltså inte finnas något privat ägande i enheten. Dessutom ska en anknuten enhet bedriva största delen av sin näringsverksamhet för den upphandlande enhetens räkning. Från och med 2019 är denna andel 95 procent av omsättningen.  

Integrationsutbildning och upphandling av den 

I lagen om främjande av integration föreskrivs det om integrationsutbildning. Integrationsutbildningen är en viktig integrationsfrämjande tjänst som syftar till att främja förutsättningarna för integration: kunskaper i finska eller svenska samt möjligheter att delta i arbetslivet, vidareutbildning och samhällsverksamheten. I integrationsutbildningen följer man Grunderna för läroplanen för integrationsutbildning av vuxna invandrare och Grunderna för läroplanen för utbildning i läs- och skrivfärdigheter för vuxna invandrare, som utfärdats av Utbildningsstyrelsen.  

Under åren 2006–2015 har årligen ca 10 000 utländska arbetslösa arbetssökande påbörjat integrationsutbildning. I och med det stora antalet asylsökande 2015 var det 2016 drygt 13 000 som påbörjade integrationsutbildning, varav ungefär en tredjedel i Nyland. Andelen kvinnor har vanligen varit ca 60 procent av deltagarna i integrationsutbildningen. År 2016 var andelen kvinnor lite lägre, 55 procent, vilket beror på könsfördelningen bland de asylsökande som anlände 2015.  

Resurserna till integrationsutbildningen har under de senaste åren ökats för att bättre motsvara antalet invandrare, till följd av vilket utbildningen har kunnat påbörjas snabbare än under tidigare år. Efter den inledande kartläggningen fick man 2016 vänta i genomsnitt ca 2,5 månader innan man kunde påbörja integrationsutbildningen. Av anslaget under moment 32.30.51 i budgeten för 2016 riktades 90,48 miljoner euro till integrationsutbildning.  

Priset för integrationsutbildning var i medeltal 40,05 euro per studerandearbetsdag 2016. I anbudsförfaranden på marknaden fastställs anskaffningspriset separat för varje utbildningsupphandling. Integrationsutbildningen är högst 60 studieveckor lång. Sedan 2016 har också mervärdesskattens andel (24 procent) ingått i anskaffningspriset för integrationsutbildning. År 2016 anskaffades integrationsutbildning i en omfattning av sammanlagt drygt 1,84 miljoner studerandearbetsdagar, varav utbildningen i läs- och skrivfärdigheter för vuxna invandrare utgjorde 9,7 procent.  

Enligt uppgifter ur systemet för studeranderespons på arbetskraftsutbildningen (OPAL) ansåg 88,1 procent av dem som deltog i integrationsutbildning 2016 att utbildningen hade lyckats utmärkt eller bra.  

I integrationsutbildningen deltar såväl icke läs- och skrivkunniga som också högt utbildade invandrare. NTM-centralerna svarar för upphandlingen av den integrationsutbildning som genomförs som arbetskraftsutbildning, vilket gör det möjligt att skaffa integrationsutbildning på ett mångsidigt sätt som motsvarar behoven hos invandrarbefolkningen i området. Inom vissa NTM-områden började man 2016 ordna integrationsutbildning också i form av nätutbildningar.  

Anslagen för integrationsutbildning har under de senaste åren ökats för att bättre svara mot behovet, och 2016 kunde integrationsutbildning påbörjas utan betydande dröjsmål. I och med landskapsreformen överförs anslagen under moment 32.30.51, Offentlig arbetskrafts- och företagsservice (reservationsanslag 2 år), som omfattar anslagen till integrationsutbildning som genomförs som arbetskraftsutbildning, till landskapens allmänna finansiering med icke-öronmärkta medel. Det bedöms att ca 58,2 miljoner euro av anslaget under moment 32.30.51 riktas till integrationsutbildning 2019. Kriterier vid fördelningen av den s.k. tillväxttjänstfinansieringen, som riktas till landskapens allmänna finansiering, är arbetslösa arbetssökande, arbetslöshetsgrad och företagens verksamhetsställen. Landskapet beslutar med stöd av sin självstyrelse hur den statliga finansieringen ska användas för skötseln av uppgifterna. 

2.1.9  2.1.9 Nationella producenter av företagsservice

Betydande nationella producenter av företagsservice inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde är Finnvera, Tesi och Business Finland. 

Innovationsfinansieringsverket Business Finland finansierar krävande forsknings- och utvecklingsprojekt och innovationsverksamhet vid företag, högskolor och forskningsinstitut. Business Finland har till uppgift att främja utvecklingen av innovationer och ny teknik samt affärsverksamhet, produktiva innovations- och försöksmiljöer samt innovationsförmåga, forsknings- och innovationsverksamhet och utnyttjande av dess resultat, internationalisering av finländska företag och finländsk forskning och ökad export, utländska investeringar i Finland, tillväxt av turismen till Finland samt utveckling av kapitalplaceringsmarknaden för företagens tidiga fas. Business Finlands verksamhet regleras i lagen om Innovationsfinansieringsverket Business Finland och aktiebolaget Business Finland (1146/2017) och statsrådets förordning om Innovationsfinansieringsverket Business Finland och aktiebolaget Business Finland (1147/2017). 

Business Finland finansierar forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet (FoUI-verksamhet) genom understöd och lån. Understöd beviljas små och medelstora företag och stora företag för forskningsprojekt samt forskningsinstitut och högskolor för forskningsprojekt som gynnar näringslivet. Lån beviljas för FoUI-verksamhet för utveckling av produkter och metoder och för pilotprojekt. Målet är att bidra till snabbare förnyelse och ny kunskap inom näringslivet, att uppmuntra riskfylld FoUI-verksamhet och att stärka företagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. Målet för verksamheten på lång sikt är en förnyad samhällsekonomi och ökad produktivitet.  

FoUI-finansiering beviljas i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget, statsrådets förordning om finansiering av forsknings-, utvecklings-, och innovationsverksamhet (1444/2014) och kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse (den s.k. de minimis-förordningen). Stödnivån beror på projektets vetenskaplighet och risknivå, på under en hurdan tidsperiod resultaten utnyttjas och på företagets storlek och finansieringsläge. 

År 2016 hade Tekes (nuvarande Business Finland) fullmakt att bevilja understöd på 271 miljoner euro (inkl. statsminister Sipiläs regerings spetsprojektfinansiering), varav ca 174 miljoner euro riktades till företag och 81 miljoner euro till forskning. Företag kunde beviljas lånefullmakter på 147 miljoner euro som riskfinansiering.  

Business Finland har årligen ca 3 000 företag och 50 högskolor och forskningsinstitut som finansieringskunder. År 2016 fanns det ca 450 miljoner euro att tillgå för projektfinansiering, och tack vare det kunde uppskattningsvis ca 2 000 forsknings- och utvecklingsprojekt genomföras. 

Business Finland Ab 

Business Finland Ab (tidigare Finpro Oy) är ett aktiebolag som sköter statliga specialuppgifter och vars uppgift är att skapa internationell tillväxt. Business Finland Ab har bl.a. till uppgift att främja företagens innovationsverksamhet, forsknings- och utvecklingsarbete som stöder förnyelse av näringslivet, samarbetet mellan företag och forskningsorganisationer, internationalisering, turismen från utlandet till Finland och utländska investeringar i Finland.  

Business Finland Ab:s tjänster produceras inom ett globalt nätverk av verksamhetsställen i Finland och utomlands, som en central del av samarbetet och nätverket Team Finland. Business Finland Ab:s 280 sakkunniga finns vid 37 exportcentraler i 31 länder och vid 16 kontor i Finland. Business Finland Ab:s (tidigare Finpro Oy) rådgivningsverksamhet omfattade 2015 ca 3 000 företag, varav de små och medelstora företagen utgjorde 75 procent. Team Finland-företagsdelegationer gjorde 24 resor till olika delar av världen. Dessutom upptäckte nätverket många marknadsmöjligheter för företagen och skapade nya utländska turistströmmar till Finland.  

Funktionen Business Finland Export Finland ger företagen råd om internationalisering, identifierar och sprider information om internationella affärsmöjligheter samt förenar företag i nätverk både inom Finland och i utlandet. Visit Finland svarar för främjandet av bilden av Finland som turistland, för marknadsföringen av produkter tillsammans med företagen, för samordningen av produktutvecklingen och för anskaffandet av marknadsinformation. Invest in Finland producerar information om Finland som investeringsobjekt, utvecklar och samordnar det nationella arbetet med att skaffa utländska investeringar genom att nätverka med regionala och internationella aktörer och samlar och upprätthåller information om företag i utländsk ägo i Finland. 

Finnvera Abp 

Finnvera Abp är ett statsägt specialfinansieringsbolag. Bolagets syfte är att genom att bjuda ut finansiella tjänster främja och utveckla särskilt små och medelstora företags verksamhet samt företags internationalisering och exportverksamhet. Bolagets verksamhet är inriktad på att korrigera de brister som förekommer i utbudet på finansiella tjänster. Finnvera-koncernen erbjuder sina kunder lån, borgen, kapitalplaceringar och exportfinansieringstjänster. Kapitalplaceringarna sköts genom dotterbolagen Veraventure Oy och Aloitusrahasto Vera Oy. Dessutom är Finlands Exportkredit Ab:s exportfinansieringstjänster en del av Finnveras verksamhet. I tjänsterna ingår finansiering av exportkrediter och ränteutjämning. Finlands Exportkredit Ab lämnar företag och kreditinstitut ränteutjämnings- och exportgarantianbud som hänför sig till export- och fartygskrediter på OECD-villkor.  

Finnveras inhemska verksamhet styrs av den speciallagstiftning som gäller den och av de närings- och ägarpolitiska mål som staten har ställt upp. Bestämmelser om Finnveras uppgift och syfte finns i lagen om statens specialfinansieringsbolag (443/1998).  

Lån och borgen som Finnvera beviljar ger i synnerhet små och medelstora företag bättre och mångsidigare möjligheter att få finansiering. Kunder hos Finnvera är främst sådana företag som genomgår förändringar och som har förutsättningar att bli framgångsrika. Bolaget erbjuder kompletta finansieringslösningar som omfattar Finnvera-koncernens egna produkter och service som tillhandahålls av andra offentliga och privata finansiärer.  

Bolaget har till uppgift att korrigera brister i utbudet av finansiella tjänster, och därför är huvudregeln att risken delas med andra finansiärer. Lån och borgen beviljas nästan alltid utan säkerheter, och finansieringen grundar sig på en bedömning av riskerna och företagens möjligheter till framgång och på den effekt som kan uppnås med hjälp av finansieringen. Målet för Finnveras verksamhet är att den ska vara självbärande, vilket betyder att Finnvera på lång sikt ska täcka kostnaderna för sin verksamhet och de kredit- och borgensförluster som bolaget svarar för med intäkterna från sin affärsverksamhet.  

Finnvera fungerar i sista hand på statens ansvar och kan ta större kreditrisker än privata finansinstitut. Staten ersätter ungefär hälften av Finnveras slutliga kreditförluster som uppkommit i finansieringen till små och medelstora företag. Förlust som uppstår av denna verksamhet efter kreditförlustersättningar täcks ur fonden för den inhemska verksamheten i balansräkningen. Enligt statsrådets gällande förbindelse ersätter staten beträffande nya krediter 75 procent av kreditförlusterna som uppstår av den beviljade finansieringen om företaget är nystartat eller ett tillväxtföretag och 55 procent om företaget är av annat slag. 

Finlands Industriinvestering Ab 

Finlands Industriinvestering Ab (Tesi) är ett specialfinansieringsbolag som helt ägs av staten. Ändamålet med bolagets verksamhet är att främja i synnerhet finska små och medelstora företags verksamhet samt på särskilda grunder den finska industrins strukturella förnyelse. Tesi verkar tillsammans med inhemska och utländska investerare för att öka risktagningsförmågan och utbudet av kapitalinvesteringskunskap, nätverk och finansiering. Investeringarna riktas i synnerhet till bolag som eftersträvar internationell tillväxt och export och till fonder som investerar i sådana bolag. Bolagets verksamhet regleras genom lagen om statsbolaget Finlands Industriinvestering Ab (1352/1999) och statsrådets förordning om statsbolaget Finlands Industriinvestering Ab (54/2014). 

Tesi fungerar huvudsakligen som en s.k. fond-i-fond. Bolagets kapitalinvesteringsverksamhet är avsedd att korrigera brister som förekommer i utbudet av finansiering inom kapitalinvesteringsbranschen. Tesi strävar genom sin verksamhet även efter att utveckla Finlands kapitalinvesteringsmarknad och efter att kanalisera privat inhemskt och utländskt kapital till finländska kapitalfonder (bl.a. Europeiska investeringsfonden). Ungefär ¾ av det belopp som Tesi investerar riktas till kapitalfonder, och det ingås i medeltal 4–6 nya fondinvesteringsåtaganden per år.  

Dessutom gör Tekes direkta kapitalplaceringar, huvudsakligen inom tidsbundna investeringsprogram, och bolaget kan även göra direkta placeringar i projekt som är betydande av vissa industripolitiska orsaker. Bolaget har gjort i medeltal ca 6–12 direkta placeringar i finländska tillväxtföretag per år. 

Tesi fattar alla finansieringsbeslut på marknadsvillkor och på samma villkor som de andra medfinansiärerna (i finansieringen ingår alltså inte statligt stöd). I alla finansieringsbeslut utgör den privata finansieringen minst 50 procent. Bolagets verksamhet ska vara företagsekonomiskt lönsam på lång sikt. Tesi förvaltar ca 1 miljard euro och har 34 anställda. Bolagets investeringsportfölj innehöll 92 fondinvesteringar, 48 direkta placeringar och sammanlagt ca 600 bolag (december 2016).  

Team Finland-samarbete 

Samarbetet mellan de offentliga aktörer som deltar i främjandet av de finländska företagens export och av utländska investeringar och turism i Finland har redan under flera år ökat tack vare nätverket Team Finland. Nätverket sammanför en mängd statsfinansierade aktörer och tjänster som ska främja företagens internationalisering, utländska investeringar i Finland och Finlandsbilden. Syftet med det nätverksbaserade verksamhetssättet är att förbättra kvaliteten på de tjänster som företagen erbjuds, men samtidigt också att effektivisera användningen av de offentliga resurser som riktas till främjande av export och investeringar.  

Till Team Finland-nätverket hör arbets- och näringsministeriet, utrikesministeriet, undervisnings- och kulturministeriet samt offentligt finansierade organisationer och utländska verksamhetsställen som styrs av ministerierna (Business Finland Ab, Innovationsfinansieringsverket Business Finland, Finnvera Abp, NTM-centralerna, Finnfund, Finnpartnership, Finlands Industriinvestering Ab, Teknologiska forskningscentralen VTT Ab, Patent- och registerstyrelsen, Finlands kultur- och vetenskapsinstitut, Finsk-ryska handelskammaren och Finsk-svenska handelskammaren).  

Nätverkets kärna utgörs av de nationella tjänsteproducenterna Innovationsfinansieringsverket Business Finland, Business Finland Ab och Finnvera. Ett centralt mål med samarbetet är att bygga en gemensam Team Finland-programhelhet och kundbetjäningsmodell och att sammanföra stödtjänsterna. Team Finland-nätverket representeras av ca 80 lokala team i hela världen. De lokala teamen sammanför finländska myndigheter, offentligt finansierade organisationer och andra viktiga finländska aktörer i respektive område. 

Vid varje NTM-central finns en för landskapet utsedd Team Finland-tillväxt- och internationaliseringskoordinator som har till uppgift att samla tjänster på landskapsnivå och att sköta upphandlingen tillsammans med de offentliga och privata Team Finland-parterna i landskapet. Utomlands utgörs kärnan i Team Finland-nätverket av utrikesministeriets beskickningar och Business Finlands nätverk. 

2.2.1  2.2.1 Jämförelse av regionutvecklingssystem i Europa

Följande granskning av regionutvecklingssystemen i olika länder är huvudsakligen hämtad ur rapporten ”Omfördelning av makt och ansvar. Landskapsreformens effekter på NTM-centralernas och TE-byråernas uppgifter och regionutvecklingssystemet” Antikainen ym.: Vallan ja vastuun uusjako. Maakuntauudistuksen vaikutukset ELY-keskusten ja TE-toimistojen tehtäviin sekä aluekehittämisjärjestelmään.Valtioneuvoston selvitys- ja tutkimustoiminnan julkaisusarja 10/2017 (på finska).  

Nederländerna 

Förvaltningen i Nederländerna är rätt långt centraliserad. Kommunerna (390 st.) och provinserna (12 st.) är i princip självstyrande, men staten reglerar och leder beslutsfattandet i dem på olika sätt. Kommunerna och provinserna har en rätt begränsad beskattningsrätt, och en stor del av deras resurser utgörs av öronmärkta statliga anslag. Staten utövar betydande finansieringsstyrning i fråga om regionutvecklingen. Provinserna utarbetar planer som liknar landskapsplanerna i Finland, men i praktiken saknas en egentlig planhierarki, eller också kan man säga att hierarkin är väldigt diffus. Den statliga planeringen är ”mjuk”, men den styr ändå provinsernas planeringspraxis. 

Konstitutionellt är provinsernas ställning alltså stark, men i praktiken är deras ställning begränsad i förhållande till den starka staten och till de starka kommunerna och förbunden mellan dem. Provinserna spelar ändå en väsentlig roll i regionutvecklingssystemet när det gäller att utarbeta visioner för regionutvecklingen och strukturella planer samt när det gäller styrningen av kommunerna, som står för de konkreta utvecklingsåtgärderna. Provinserna kontrollerar kommunernas budget och fungerar som viktiga förmedlande aktörer mellan staten och de områden de representerar. Trots detta är provinserna alltså svaga aktörer, eftersom de trots sina styr- och kontrolluppgifter inte har några faktiska möjligheter att bestämma vad kommunerna ska göra.  

Nätverksbaserad regionutveckling är viktigt i det tätbebyggda Nederländerna. Alla förvaltningsnivåer har en uppgift i nätverket. Kommunerna och samkommunerna verkar inom sina egna områden. Provinsernas uppgift är att facilitera samarbetet mellan kommunerna och att hjälpa till vid bildandet av samkommuner. Dessutom gör provinserna alltså upp sina territoriella regionplaner och utövar svag makt jämfört med kommunerna. Staten lyfter upp vissa väsentliga och viktiga objekt i utvecklingsnätverket och tryggar utvecklingen av dem genom sin finansiering. Staten hjälper också till att skapa samarbete inom stora områden genom s.k. regionala ambassadörer. 

I Nederländerna har provinserna beskattningsrätt. En stor del av de övriga intäkterna är noggrant öronmärkta av statsmakten. Provinsernas budgetar är anspråkslösa i jämförelse med kommunernas. Knappt tre fjärdedelar av kommunernas och provinsernas alla intäkter kanaliseras från staten. Den statliga finansieringen gynnar stora stadsregioner. EU:s medel för regionutveckling kanaliseras via provinserna. 

Storbritannien (England) 

I England är makten väldigt starkt centraliserad, men det finns betydande regionala skillnader. De stora metropolområdena har med staten förhandlat fram avtal om decentralisering. Avtalen ger metropolområdena mycket mer beslutanderätt än andra områden. 

Kommunerna (lokal nivå) och grevskapen (regional nivå) är inte självständiga aktörer inom regionutvecklingen. De gör upp egna regionplaner som staten kontrollerar och godkänner. Den viktigaste handlingsramen för regionutvecklingen är de s.k. Local enterprise partnership-områdena, där de regionala myndigheterna deltar tillsammans med representanter för företagen i regionen. Dessa LEP-områden är ett slag av regionala tillväxtforum som bildades 2011 för att svara för utvecklingen av de regionala näringarna och ekonomiska förutsättningarna. Företagen är med stöd av lag den starkare parten i LEP-områdena. LEP-områdena får resurser av staten och ansvarar delvis för att fördela medel ur EU:s strukturfonder. LEP-områdena har bildats så att de motsvarar funktionella områden, och områdenas gränser följer därmed inte de administrativa indelningarna. Grevskapen hör ofta till två LEP-områden, vilket i praktiken bryter den strikt territoriella strukturen. I England utarbetar LEP-områdena snarast näringspolitiska planer. Både grevskapen och kommunerna utarbetar egentliga regionutvecklingsplaner, där LEP-aktörerna konsulteras. Planerna fastställs av statsmakten. 

Parterna i LEP-områdena (kommunerna, representanter för näringslivet, grevskapen i tillämpliga delar) planerar den regionala ekonomiska utvecklingen och utvecklingen av näringslivet samt behandlar arbetskraftsfrågor. Samarbetet omfattar dessutom också andra frågor än de som officiellt ska skötas av LEP-områdena. Företagen inom LEP-områdena förbinder sig t.ex. till att finansiera infrastruktur- och stadsutvecklingsprojekt enligt regionförvaltningens planer, i utbyte mot att företagens egna intressen beaktas i planerna. Således märks LEP-samarbetet egentligen inom alla aspekter av regionutvecklingen. I förhållande till staten har LEP-samarbetet ändå en rätt svag ställning, för det är långt beroende av statlig finansiering, trots att verksamheten också utgår från privat finansiering.  

Kommunerna och grevskapen har rätt att ta ut skatt. På motsvarande sätt som i Nederländerna kommer en stor del av dessa aktörers finansiering från staten. LEP-områdena delar ut EU-medel. Metropolområdena har en särställning i regionutvecklingssystemet i England. De samordnar och verkställer planeringen av markanvändningen och trafiken. Metropolområdena har egna former av medelanskaffning som grundar sig på skatter och avgifter. London utgör ett särskilt specialfall bland metropolområdena. Metropolområdet London har en förvaltningsmodell som skiljer sig från de andra metropolområdena. Modellen utgår från ett slags omfattande regionalt privilegium (devolution deals). Det finns stora variationer mellan de andra metropolområdena i fråga om kompetens och behörighet, men de är alla mer självständiga aktörer än resten av landet. 

Tyskland 

Regionförvaltningssystemet i Tyskland är inte helt enhetligt, men nästan samma grundkomponenter återfinns i alla delstater. De tre s.k. stadsdelstaterna har ingen separat regionförvaltning. I de andra delstaterna utgörs den tudelade regionförvaltningen av kommuner och kretsar. På samma sätt som i England har man också i Tyskland en regionförvaltning med en enda nivå i urbana områden. Delstaterna och förbundsstaten utarbetar omfattande regionutvecklingsprogram som är förenade med finansieringskomponenter. I fråga om regionutvecklingsstrategier, planer och-program hör delstaterna till de viktigaste aktörerna i det tyska systemet. Till exempel är strukturplanerna för metropolområdena underordnade planerna på delstatsnivå. I en del av delstaterna finns sådana aktörer inom regionutvecklingen som motsvarar de nuvarande regionförvaltningsverken i Finland och som också fördelar ekonomiska resurser. I Tyskland är planeringen i kretsarna svag. Den regionala självstyrelsen är i praktiken väldigt smal. 

Den regionala och lokala förvaltningen har i princip självbestämmanderätt, och särskilt kommunerna är relativt självständiga i fråga om utvecklingen inom det egna området. Kommunerna och kretsarna har dock i viss mån en dubbel roll. Lokalförvaltningens ställning är inte tryggad i grundlagen. Samtidigt som det heter att lokalförvaltningen har självstyrelse, fungerar den som verkställande regionförvaltning i delstaten. Ett antal delstater har fortfarande separata svaga regionförvaltningsmyndigheter, men det vanliga är att kommunerna och kretsarna är skyldiga att genomföra delstaternas beslut. I många fall bildar lokalförvaltningen olika samförvaltningsområden som sköter uppgifter som anvisats dem, såsom planering av trafik och markanvändning. 

Det är i allmänhet delstaterna som ansvarar för planeringen av regionutvecklingen. Lokalförvaltningen och olika samkommuner utarbetar egna visioner och strukturella planer, men de är underordnade delstaternas planer. Vissa delstater ger utrymme för samkommunernas egna planer, men sådana arrangemang finns av väldigt varierande slag. De större dragen i regionutvecklingen stakas ut vid förhandlingar mellan delstaterna och förbundsstaten. I synnerhet i de större stadsregionerna bildar lokalförvaltningen starka sammanslutningar. En del av dessa sammanslutningar har av delstaterna fått status som officiella metropolförvaltningar, och deras uppgifter varierar mycket i förhållande till varandra. I många fall ansvarar lokalförvaltningens planeringssammanslutningar t.ex. för markanvändningen, medan det oftast är särskilda trafikföreningar som ansvarar för trafikplaneringen. 

Danmark 

I Danmarks förvaltningssystem i tre nivåer är det regionförvaltningen (fem regioner) som ansvarar för regionutvecklingen. Regionerna har dock en mycket svag ställning, och de svarar närmast för att organisera regionutvecklingen. De tidigare sexton landskapen slogs i regionreformen 2007 samman till fem regioner som huvudsakligen ansvarar för hälso- och sjukvården. Kommunerna i Danmark är mycket starka, och de har stark regionutvecklingskompetens trots att det i princip är regionerna som ansvarar för utvecklingen. 

De danska regionerna utarbetar långsiktiga regionutvecklingsvisioner men är i praktiken inte själva med om att verkställa planerna. Regionernas huvudsakliga uppgift i anslutning till regionutvecklingen är i stället att organisera s.k. regionala tillväxtforum. I tillväxtforumen utarbetar kommuner, företag, forskningsinstitut och andra centrala intressentgrupper i regionen strategiska och verkställande planer utifrån de regionala utvecklingsvisionerna. Staten ingår finansieringsavtal med tillväxtforumen, så också staten spelar en viktig roll i utvecklingen. Samordningen mellan regionerna främjas i ett statligt övergripande forum. De starka kommunerna verkställer de regionala tillväxtforumens planer vid sidan av sin egen regionutveckling. Regionförvaltningen har i princip ansvar i anslutning till samordningen av kommunernas regionutveckling, men i praktiken har detta ingen stor inverkan. De svaga regionerna har, trots att det ordnas regionval, ingen beskattningsrätt och inte heller någon allmän kompetens. 

I samband med regionreformen 2007 avskaffades specialarrangemanget för Köpenhamn. Tillväxtforumet och regionförvaltningen i området kring huvudstaden representerar i teorin metropolområdet, men de spelar ingen betydande roll. Staten styr den strukturella utvecklingen av huvudstaden, bl.a. genom den s.k. Fingerplanen.  

Finansieringen i de danska regionerna, som har ersatt Danmarks tidigare amt, grundar sig helt på statlig finansiering. En stor del av regionernas medel går till hälso- och sjukvården, och regionerna får också finansiering av kommunerna för detta ändamål. Kommunerna har beskattningsrätt, och skattesatsen fastställs av staten. Kommunerna är dock i betydande utsträckning självständiga när det gäller användningen av finansieringen. I Danmark är det de regionala tillväxtforumen som fördelar medel ur EU:s strukturfonder. 

Sverige 

Förvaltningen i Sverige har traditionellt sett varit ”timglasformad”. Kommunerna är starka och har ansvarat för en stor del av basservicen, medan landstingen främst har ansvarat för hälso- och sjukvården. De båda förvaltningsnivåerna har ändå länge haft rätt stark självstyrelse. Beskrivande för detta är t.ex. att staten egentligen inte har rätt till annan granskning av lokalförvaltningen än av lagenligheten. Timglasmodellen har genomgått förändringar i och med att landstingen har fått mera ansvar inom regionutvecklingen. Ett typiskt drag för systemet i Sverige är också den asymmetriska decentraliseringen av förvaltningen. Med asymmetri avses att olika områden har olika uppgifter beroende bl.a. på bärkraften. 

Fram till 1997 ansvarade den statliga regionförvaltningen, länsstyrelserna, för regionutvecklingen. Länsstyrelserna är fortfarande regionala tillståndsmyndigheter, och dessutom har de vissa andra uppgifter som är vagt förknippade med regionutveckling. År 1997 slogs små, men till folkmängden sett stora, landsting i söder samman till pilotområden (Skåne och Västra Götaland), som övertog hela ansvaret för regionutvecklingen. I Kalmar läns landsting genomfördes samtidigt en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i fråga om regionutvecklingen. Till en början föredrog regeringen en modell med kommunala samverkansorgan, och den togs i bruk i flera landsting. Sedan dess har åsikterna om regionutvecklingsförsöken förändrats, och man har beslutat att understöda en modell med s.k. regioner. Försöken i pilotområdena blev permanenta. Staten har gett allt fler landsting behörighet att ansvara för regionutvecklingen, och dessa landsting får därmed kallas regioner. Det är alltså inte staten som har bestämt att landstingen ska övergå till regionmodellen, utan utvecklingen har drivits framåt av landstingen själva. Delvis på grund av det här har förändringen skett långsamt, och vissa landsting har valt att förbli just landsting. I vissa landsting som inte klarat sig så bra har länsstyrelsen varit viktigare inom regionutvecklingen. 

Kommunerna utarbetar främst näringspolitiska program för sina egna områden. Landstingen ansvarar mera allmänt för regionplaneringen och utarbetar landstingsplaner. Övergången till regionmodellen gör regionutvecklingssystemet tydligare, men det svenska systemet är trots allt fortfarande mycket splittrat, eftersom det finns ett flertal olika statliga aktörer på regional nivå som delvis sköter samma uppgifter som regionerna. Det att regionerna ansvarar för regionutvecklingen innebär i praktiken i stor utsträckning att de sammanför och samordnar de många statliga aktörerna och kommunala instanserna. 

Regionförvaltningsmodellen i Sverige fungerar i stora drag bra. OECD OECD (2017), ”OECD Territorial Reviews: Sweden 2017” har i sina bedömningar rekommenderat att Sverige stärker landstingsförvaltningen genom ökad decentralisering av regionutvecklingsuppgifter till landstingen, men varnat för att riskera Sveriges nuvarande asymmetriska och innovativa modell för decentralisering. Enligt OECD:s bedömning har Sveriges situationsbundna modell tillåtit en lyckad anpassning av förvaltningsstrukturerna utifrån varje landstings specifika situation.  

I Sverige beredde man en reform som skulle ha inneburit att länen och landstingen skulle ha slagits samman i sex s.k. storregioner. De tre första storregionerna skulle ha inlett sin verksamhet redan 2019. De tre övriga storregionerna skulle ha bildats 2023. Planerna på en övergång till storregioner slopades dock i slutet av 2016. 

Ungefär tre fjärdedelar av den svenska lokalförvaltningens (kommunernas, landstingens och regionernas) finansiering består av skatt som aktörerna själva tar ut. Resten av finansieringen består av öronmärkta statsanslag i synnerhet till hälso- och sjukvården. Trots att landstingen och regionerna i övrigt har ett avsevärt inflytande inom regionutvecklingen, kanaliseras EU:s strukturfondsmedel i Sverige via länsstyrelserna. 

Sammanfattning av den internationella jämförelsen 

Utifrån den internationella jämförelsen kan man göra vissa allmänna iakttagelser om regionutvecklingssystemen. I följande tabell presenteras en sammanfattning av hur den regionala självstyrelsen förverkligas på det som motsvarar landskapsnivå. 

2.2.2  2.2.2 Europeisk jämförelse av organiseringen av arbetsförvaltningen

Under de senaste årtiondena har det i EU- och OECD-länderna varit en tydlig trend att funktionerna och makten inom den offentliga arbetskraftsservicen decentraliseras. Arbetskraftspolitiken eller verkställigheten av den har i allt större utsträckning överförts från nationell till regional eller lokal nivå. Utvecklingen följer den allmänna trenden inom organiseringen av den offentliga förvaltningen. 

Decentraliseringen av den offentliga arbetskraftsservicen har i EU- och OECD-länderna genomförts på två olika sätt. (Mosley, H. (2011). ”Decentralisation of Public Employment Services”, Analytical Paper, DG Employment, Social Affairs and Inclusion). Det ena sättet innebär administrativ decentralisering, vilket betyder att regionala eller lokala arbetskraftsbyråer ges allt mera handlingsutrymme vid förverkligandet av de nationella politiska målen. Det andra sättet innebär politisk decentralisering, som i allmänhet betyder att makten och ansvaret i större utsträckning ges till delstater, regionalförvaltningar eller lokalförvaltningar. Dessa två sätt utesluter inte varandra utan kan förekomma samtidigt i ett och samma land. 

Politisk decentralisering kan förekomma i tre olika former. I det federala systemet har delstaterna ett stort ansvar för inrikespolitiken, inklusive arbetskraftsservicen. Regionalisering handlar om att stater där makten tidigare varit väldigt centraliserad har gett makt till starka regionförvaltningar. I vissa fall är regionerna mycket autonoma i förhållande till staten. Kommunalisering av arbetskraftsservicen innebär att servicen har överförts till kommunernas ansvar, antingen helt (som i exempelvis Danmark) eller i fråga om dem som får utkomststöd (som i Nederländerna). 

Källa: Mosley (2011). I tabellen beaktas inte eventuella nyare reformer. 

Följande beskrivningar av situationen i olika länder baserar sig till stor del på Olli Oosis utredning ”Internationell peer review av servicestrukturerna inom arbetspolitiken” (Arbets- och näringsministeriets publikationer, arbete och företagsamhet 42/2014, på finska).  

Nederländerna 

I Nederländerna har verkställigheten av arbetskraftspolitiken fördelats på två olika instanser. Uitvoeringsinstituut Werknemersverzekeringen (UWV), dvs. försäkringskassan för arbetslösa, är den som nationellt ordnar arbetskraftsservice till försäkrade arbetslösa arbetssökande. UWV lyder under social- och arbetsministeriet och ansvarar för utdelningen av utkomstskydd för arbetslösa, för arbetsförmedlingen, för insamlandet av arbetslöshetsstatistik och för verkställandet av arbetskraftspolitiken. På det praktiska planet har serviceutbudet koncentrerats till 30 regionala arbetscenter (Werkpleinen). Kommunerna ansvarar för verkställigheten av utkomststödet och för ordnandet av arbetskraftsservice för dem som får utkomststöd. 

I Nederländerna har man haft en verksamhetsmodell där arbetskraftsservicen huvudsakligen anskaffas hos privata aktörer. Under den första tiden som modellen var i bruk fick kommunerna och UWV en budget som endast kunde användas till att köpa service. De pengar som eventuellt blev över skulle betalas tillbaka till staten. Den fria prissättningen ledde till en priskonkurrens som i sin tur ledde till att det lades mindre vikt vid kvaliteten. Finansieringsstrukturen gjorde dessutom att de som tillhandahöll service koncentrerade sig på sådana arbetslösa som var lätta att sysselsätta, för att få ersättning för serviceproduktionen. Också kostnaderna för anbudsförfarandena och övervakningen av serviceproducenterna medförde utmaningar i systemet. I samband med ett sparprogram 2012 försvann den köpta servicen för arbetslösa nästan helt. Numera omfattar den köpta servicen främst de kunder som man anser att är minst sannolika att sysselsättas på den öppna arbetsmarknaden. 

I Nederländerna finns ca 400 kommuner, varav de flesta är relativt små. De större kommunerna har kunnat utnyttja friheten att utveckla nya, innovativa lösningar och tjänster, medan de mindre kommunerna inte har kunnat göra det på grund av brist på resurser. Samarbetet mellan kommunerna och samarbetet mellan kommunerna och UWV har inte varit särskilt aktivt. (Mosley, H. (2012). ”Accountability in Decentralised Employment Service Regimes”, OECD Local Economic and Employment Development (LEED) Working Papers.) 

Under 2010-talet har man i Nederländerna satsat mycket på e-tjänster för de kunder som söker jobb. Huvudprincipen är att servicen tillhandahålls elektroniskt alltid då det är möjligt. Kunderna har personlig kontakt med arbetskraftsservicen först efter att de varit arbetslösa i tre månader eller om det är absolut nödvändigt. Kundbeteendet följs upp med hjälp av data som samlas in i e-tjänsterna. Informationen används bl.a. för att utveckla servicen och för att kontrollera hur aktiva arbetssökandena är. I e-tjänsten kan arbetsgivare söka arbetstagares meritförteckningar, där kan arbetssökande få förslag på arbetsplatser och där finns olika videor och interaktiva program till stöd för jobbsökningen. Målet är att 90 procent av all interaktion mellan kunden och arbetskraftsförvaltningen ska ske på webben. 

Storbritannien 

I Storbritannien är byrån för arbets- och pensionsfrågor, Department for Work and Pension (DWP), nationell aktör inom den offentliga arbetsförmedlingen. Ett nätverk av lokala byråer verkar under DWP. Hälften av nätverkets budget går till finansiering av stöd och hälften till aktiverande verksamhet. Finansieringen består av skattemedel som nätverket får via DWP. Uppskattningsvis 60 procent av all arbetskraftsservice tillhandahålls av den offentliga sektorn och ca 40 procent av den privata sektorn och tredje sektorn. 

Både Skottland, Wales och Nordirland har egna lokala regeringar, men bara Nordirland har en egen arbetskraftsmyndighet och i viss mån självbestämmanderätt vid ordnandet av arbetskraftsservicen. 

DWP väljer ut serviceproducenterna inom Storbritanniens Work Programme på basis av konkurrensutsättning. Kunder som har varit arbetslösa i 6–12 månader hänvisas till servicen. Serviceproducenten får en grundavgift när servicen inleds och en avgift baserad på sysselsättningsresultatet om personen har varit anställd under en viss tid efter servicen. Avgifter baserade på anställningstiden kan betalas ut flera gånger allt efter som anställningen fortgår. Serviceproducenterna är fria att själva besluta vad servicen innehåller. Inom varje pendlingsregion finns det minst två serviceproducenter, och inom varje pendlingsregion överförs årligen 5 procent av marknadsandelen till den mest framgångsrika aktören. Det finns minimikvalitetskrav som alla serviceproducenter måste uppfylla. 

Styrkor hos den privata serviceproduktionen har ansetts vara bl.a. att det för långtidsarbetslösa produceras bra service som ger goda resultat, att problemen med utläggning på entreprenad är få på grund av strikt kontroll och professionell avtalskontroll samt att resultatorienteringen ökat inom arbetskraftsservicen. Svagheter med systemet har ansetts vara bl.a. att systemet utvecklas långsamt, att avgiftssystemen missbrukas, att avtalen är förenade med stora administrativa utgifter för serviceproducenterna och statsförvaltningen och att specialiserade och små aktörer möter ekonomiska utmaningar när inte tillräckligt många kunder hänvisas till dem. Dessutom har OECD i en utvärdering (2014) rekommenderat en höjning av finansieringsnivåerna för att man ska kunna trygga servicen till de kunder som är mest svårsysselsatta, utveckling av marknadssystemet för att öka konkurrensen, ökade incitament för att utveckla bättre profilering samt utveckling av mätningen av kapaciteten.  

Tyskland Källa: Europeiska kommissionens rapport ”Benchlearning Initiative External Assessment Germany 2016” 

I Tyskland är det Bundesagentur für Arbeit (BA) som ansvarar för den offentliga arbetskraftsservicen på nationell nivå. BA lyder under arbets- och socialministeriet och bedriver sin verksamhet självständigt. Till BA:s centrala uppgifter hör att tillhandahålla arbetsförmedlingsservice, att stödja svårsysselsatta personer och att dela ut arbetslöshetsförmåner och social trygghet. Under BA lyder tio regionala direktioner och under direktionerna ca 160 regionala arbetskraftsbyråer med sammanlagt ca 600 filialer. Tyskland består av 16 delstater, och varje direktion är ansvarig för 1–3 delstater. 

I Tyskland ansvarar arbetskraftsmyndigheten för utbetalningen av arbetslöshetsförmånerna. Arbetslöshetsförmånerna betalas som förmåner baserade på försäkring (UB1) och förmåner baserade på beskattning (UB2). UB2-kunder ska registreras vid ett arbetscenter (Jobcenter). Våren 2016 fanns det 408 arbetscenter i Tyskland, varav 105 var helt på kommunens ansvar och 303 delvis på kommunens eller kretsens och delvis på den lokala arbetskraftsbyråns ansvar. Arbetscentren ansvarar även för sina kunders arbetskraftsservice inom det egna området.  

Arbetscentren verkar i regel inom en krets eller en kommun. De regionala arbetskraftsbyråerna däremot kan ansvara för flera kretsar eller kommuner. BA gör upp strategiska riktlinjer och övervakar direktionerna, medan direktionerna verkställer den regionala arbetsmarknadspolitiken och håller kontakt med delstatsregeringen i politiska frågor som gäller sysselsättningen. De regionala arbetskraftsbyråerna sköter uppgifter och service lokalt. De kan vara delaktiga i flera arbetscenter som de upprätthåller i samarbete med kretsen eller kommunen. Parterna är då jämlikt representerade i arbetscentrets styrelse. 

Tysklands arbetskraftsförvaltning är en blandning av centralstyre och lokal autonomi. Budgeten, operativa strukturer och förfaranden samt prestationsmätare styrs centralt. De lokala arbetskraftsbyråerna beslutar ganska självständigt om budgeten och strategin för den aktiverande verksamheten. Den lokala autonomin har ökat under de senaste åren. 

De tillgängliga tjänsterna definieras nationellt. De lokala byråerna kan fritt välja vilka tjänster de använder. Byråerna kan även inleda tidsbundna pilotprojekt, som visserligen måste godkännas av centralförvaltningen. Operationella strukturer och kundprocessen definieras nationellt. (Weishaupt, J.T. (2014). ”Central Steering and Local Autonomy in Public Employment Services”. Analytical Paper, European Commission.) 

Danmark 

I Danmark är det kommunerna som bär det huvudsakliga ansvaret för arbetskraftsservicen. Kommunerna styrs av politiker som väljs genom val. Före 2007 ansvarade en nationell aktör för arbetskraftsservicen till de kunder som hade rätt till arbetslöshetsförsäkring medan kommunerna ansvarade för de personer som inte omfattades av försäkringen. Numera sköts arbetskraftsservicen till alla medborgare och företag på kommunnivå. På nationell nivå ställer regeringen upp arbetskraftspolitiska mål, och kommunerna kan dessutom självständigt ställa upp egna mindre mål. 

Den offentliga arbetskraftsservicen spelar en viktig roll i den danska flexicurity-modellen. De lokala arbetskraftsbyråerna, som administreras av kommunerna, har rätt fria händer vid planeringen av tjänsterna och de operationella processerna, inom de ramar som fastställts på nationell nivå. Danmark hör till de OECD-länder där den lokala nivån har störst autonomi. 

Aktörer inom arbetskraftspolitiken på nationell nivå är arbetsministeriet och Arbejdsmarkedsstyrelsen (AMS), som är den arbetsmarknadsmyndighet som ansvarar för genomförandet av ministeriets uppgifter. I Danmark finns fyra arbetsmarknadsområden som ansvarar för övervakningen av de lokala arbetskraftsbyråerna. Det finns ungefär 90 byråer. Byråerna använder ett webbaserat verktyg med hjälp av vilket de kan jämföra hur de presterar i förhållande till andra byråer som verkar i liknande förhållanden. Genom det decentraliserade förvaltningssystemet har man velat skapa samarbete mellan de arbetskraftspolitiska funktionerna och kommunernas övriga uppgifter samt närmare samarbete mellan arbetskraftsförvaltningen och de lokala företagen och utbildningsanordnarna.  

Ur kundernas synvinkel har ansvarsfördelningen förenklats i och med att arbetskraftsservicen överförts till enbart kommunerna. På grund av den växande arbetslösheten har kommunerna dock haft ekonomiska utmaningar med att producera servicen, och de begränsade resurserna har ofta riktats till utbildning och hälso- och sjukvård i stället för till arbetskraftsservice. Även det stora antalet små lokala byråer har setts som en utmaning, liksom det faktum att den nationella politiska planeringen fjärmas från den praktiska arbetskraftspolitiken. 

Sverige 

Fram till 2008 var det den nationella Arbetsmarknadsstyrelsen samt länsarbetsnämnderna, som sorterade under Arbetsmarknadsstyrelsen, och lokala arbetsförmedlingar som ansvarade för insatserna i arbetsmarknadspolitiken i Sverige. Den offentliga myndighet för arbetskraftsservice som numera ansvarar för arbetsmarknadspolitiken på nationell nivå i Sverige heter Arbetsförmedlingen. Det är Arbetsmarknadsdepartementet som ansvarar för arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens budget. Arbetsmarknadsdepartementets och Finansdepartementets årliga målsättningar utgör den ram inom vilken Arbetsförmedlingen kan planera och förverkliga sina tjänster. 

Dessutom bedriver kommunerna i Sverige också själva aktivt arbetskraftspolitik. Kommunerna ansvarar för försörjningsstödet, dvs. utkomststöd som beviljas i sista hand, och deras tjänster riktar sig huvudsakligen till unga, mottagare av försörjningsstöd och långtidsarbetslösa. 

Arbetsförmedlingens viktigaste uppgifter är att sammanföra arbetsgivare med arbetssökande och att ansvara för arbetsmarknadspolitiska insatser och för arbetslöshetsersättningen till de kunder som omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom hör till Arbetsförmedlingens viktigaste uppgifter att koncentrera sig på de grupper av arbetssökande som är mest svårsysselsatta och att bidra till att den totala sysselsättningen ökar på lång sikt (Europeiska kommissionens rapport ”Benchlearning Initiative External Assessment Sweden 2016”). Arbetsförmedlingen har ca 320 lokalkontor. De är fördelade inom elva marknadsområden, varav tio är regionala och ett är nationellt. I regleringsbrevet, som utfärdas i slutet av året, ställer regeringen upp mål för Arbetsförmedlingens verksamhet. Arbetsförmedlingen ställer sedan upp interna mål för varje nivå inom organisationen. 

Följande jämförelse av organiseringen av arbetskraftsförvaltningen i olika länder är hämtad ur Olli Oosis rapport ”Internationell peer review av servicestrukturerna inom arbetspolitiken” (Arbets- och näringsministeriets publikationer, arbete och företagsamhet 42/2014, på finska). Samma länder har valts som de som granskas ovan i fråga om regionutvecklingen. 

2.2.3  2.2.3 Internationella exempel på resultatbaserad upphandling

I de modeller som används i Storbritannien och Australien lägger den offentliga aktören vikt vid sysselsättningsresultat och belönar dem. Serviceproducenterna har frihet att producera resultat på det sätt som de inom lagens gränser anser vara bäst och att komma med innovativa nya lösningar. Det här kallas black box-tänkande och innebär att serviceproduktionsprocessen angår bara producenten. Modellen har dock inte fungerat som sådan. För att öka genomslagskraften är det motiverat att sprida välfungerande och resultatrik praxis till så många som möjligt. Serviceproducenterna är därför skyldiga att berätta om sina förfaranden, dvs. om serviceprocessen. Betoningen på kvalitet har också ökats. Om man köper en tjänst finns det orsak att vara väl medveten om vad man köper (Robert Arnkill, 2017).  

Storbritannien 

Det land i Europa som i störst utsträckning har använt privat service är Storbritannien. Alla tjänster till personer som har varit arbetslösa i över ett år köps på resultatbasis. Personerna deltar i programmet i två år. Ju mera svårsysselsatt en kund är, desto mera betalar man för att kunden ska sysselsättas.  

Programmet var ursprungligen tänkt att pågå åren 2011–2017. Arbetsmarknadsläget i Storbritannien har återhämtat sig medan programmet pågått, men samtidigt har det, trots att ekonomin återhämtat sig, alltjämt varit en utmaning att anpassa den offentliga ekonomin. De kunder som deltog i programmet stod allt längre från arbetsmarknaden och krävde allt mer specialiserad service och kompetens av serviceproducenterna. Antalet deltagare i programmet minskade avsevärt under de sista åren. Grundläggande utmaningar för programmet blev i den förändrade ekonomiska situationen i synnerhet servicen till de mera svårsysselsatta personerna och tryggandet av tillräckliga volymer för serviceproducenterna.  

På grund av dessa utmaningar ersattes programmet med det nya programmet Work & Health. Sedan april 2017 har resurserna riktats till service som tillhandahålls av de lokala arbetskraftsmyndigheterna och till omfokusering av stödtjänsterna för sysselsättningen, bl.a. så att antalet kunder minskats. Alla kunder som har varit arbetslösa i över två år styrs till programmet. I programmet förenas samarbetet mellan producenter av hälsovårdstjänster och sysselsättningsfrämjande aktörer (Olli Oosi, Owal Group, 2017).  

Australien 

I Australien köps produktionen av arbetsförmedlingsservice i sin helhet av privata serviceproducenter. Det australiska systemet har utvecklats genom två pilotprojekt och tre omfattande ramavtal. Servicen konkurrensutsätts som separata program, varav det mest omfattande gäller arbetsförmedling. Ersättningarna baserar sig på sysselsättningsresultatet. Resultaten har varit lovande: enligt uppskattningar producerades sysselsättningsresultat på samma nivå som tidigare till hälften av priset. Det visade sig dock att det fanns problem med systemet, i synnerhet att producenterna så att säga plockade russinen ur kakan och koncentrerade sig på dem som det var lättast att sysselsätta medan mera svårsysselsatta arbetssökande fick klara sig med mindre service. Den australiska modellen har numera korrigerats utifrån erfarenheterna. I synnerhet kundernas multipla problem och de många olika hinder som förlänger arbetslösheten har utgjort utmaningar för de privata serviceproducenterna.  

2.2.4  2.2.4 Internationell jämförelse av företagsservicen

De utredningar som har gjorts under den senaste tiden har främst koncentrerat sig på utvecklingen av servicen till vissa företagsgrupper i jämförelseländer som är intressanta för Finland. På sista tiden har det inte gjorts några sådana övergripande utredningar om all offentlig företagsservice där man också skulle ha beskrivit rollerna för de olika förvaltningsnivåerna (statlig, regional och lokal). Eftersom uppstartsföretag och tillväxtorienterade, internationellt inriktade företag är av central betydelse för förnyelsen inom näringslivet, skapandet av arbetsplatser och den ekonomiska tillväxten, följer här en jämförelse av vissa EU-länders åtgärder för att främja uppstartsföretagande och tillväxtföretag. Som källa används följande rapporter ur publikationsserien för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet (på finska): ”Pådrivande faktorer och flaskhalsar som påverkar uppstartsföretagens tillväxt” (VN TUSE 30/2016) och ”Jämförelse av verksamhetsmodeller för att främja export och internationalisering” (VN TUSE 8/2017). 

Uppstartsföretag och företagande 

I utredningen ”Pådrivande faktorer och flaskhalsar som påverkar uppstartsföretagens tillväxt” granskas vilka åtgärder man i för Finland centrala jämförelseländer – Nederländerna, Sverige, Tyskland och Danmark – har vidtagit för att förbättra företagens verksamhetsförutsättningar och hur uppstartsföretag och tillväxtföretag i dessa länder har beaktats i politiska åtgärder.  

När det gäller stödet till uppstartsföretag och tillväxtföretagande skiljer sig Finland och jämförelseländerna nästan inte alls från varandra i fråga om strategier och politiska åtgärder. Företagens verksamhetsmiljö har förbättrats genom små åtgärder i jämförelseländerna, och i jämförelseländerna pågår inga nya stora projekt likt den föreslagna reform som avser tillväxttjänster i landskapen. Den offentliga förvaltningen vidkänner i alla länder behovet att stödja företagande och i synnerhet tillväxtföretagande, som tros skapa arbete och välfärd även i framtiden.  

En central faktor som förenar jämförelseländerna är att företagens verksamhetsmiljö utvecklas enligt bottom-up-strategin och genom att göra företagarna delaktiga. I jämförelseländerna har man koncentrerat sig på att skapa förutsättningar, dvs. utveckla ekosystem, genom att minska den administrativa bördan, övergå till elektroniska tjänster, öka tillgången till kapitalfinansiering för nya företag, uppmuntra utländska och multinationella aktörer att investera i företag i det egna landet och erbjuda traditionella skattelättnader. Motsvarande åtgärder vidtas och har vidtagits även i Finland. 

Enligt utredningen är förutsättningarna att starta och öka företagsverksamheten inte avsevärt sämre i Finland än i jämförelseländerna. Nederländerna, Sverige och Danmark verkar ligga före Finland när det gäller att skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar till företagande. I dessa länder har man tagit in företagande som en viktig del av utbildningen, och eleverna är i allmänhet relativt unga när de får en första inblick i företagsverksamhet. Tyskland och Finland ligger närmare varandra i och med att det traditionella lönearbetet i båda länderna fortfarande är ett mer lockande alternativ än företagandet. 

Med stöd av utredningen föreslås det att närings- och innovationspolitiken på nationell nivå ska utvecklas så att det blir mera spelrum i genomförandet på regional och lokal nivå. Exempelvis styrs det nederländska initiativet StartupDelta av ministerierna över förvaltningsgränserna, men genomförs i praktiken till stora delar regionalt. På regional nivå känner man särdragen hos de lokala ekosystemen och kan dra nytta av dem på bästa möjliga sätt. Enligt utredningen har lokala initiativ och åtgärder större betydelse för uppbyggnaden av ekosystemen än åtgärder på nationell nivå. Trots att ekosystemen (samarbetet och interaktionen mellan olika aktörer) i praktiken byggs upp på lokal och regional nivå, finns det också ett behov av åtgärder på nationell nivå.  

Främjande av företagens export och internationalisering 

När det gäller främjande av export och internationalisering har den finländska Team Finland-modellen jämförts med motsvarande modeller i Nederländerna, Sverige och Danmark, främst med betoning på ledarskap, samordning och servicemodeller. I utredningen ”Jämförelse av verksamhetsmodeller för att främja export och internationalisering” (VN TUSE 8/2017) framhävs betydelsen av arbetsfördelningen mellan den nationella och den regionala nivån som en del av främjandet av export och internationalisering. 

Tjänsteutbudet är relativt brokigt i alla jämförelseländer. Bland de viktigaste tjänsteleverantörerna inom den offentliga sektorn i Nederländerna finns Netherlands Enterprise Agency RVO, som motsvarar Business Finland i Finland, handelskamrarna samt banker och andra finansinstitut. Tjänster som RVO erbjuder är bl.a. handelsfrämjande resor, mässor och programverksamhet till stöd för exporten, och dessutom hjälper RVO till med att hitta en partner för internationell affärsverksamhet samt sparrar exportstrategier. Servicesedlar är en central del av RVO:s verksamhet. Företagare kan använda sedlarna för att hos andra aktörer inom den privata sektorn skaffa kunskap för att främja exportverksamheten och internationaliseringen. Handelskamrarna ger råd, ordnar sporadiskt utbildningar och kurser, sammanför olika aktörer och beviljar tillstånd och certifikat för export till länder utanför Europeiska unionen.  

En betydande aktör när det gäller att locka investeringar är Netherlands Foreign Investment Agency (NFIA) som erbjuder kostnadsfria, konfidentiella tjänster såsom besök (fact-finding missions), organisering av möten samt rådgivning om beskattning, förvaltning, tillståndsförfaranden, alternativa lägen och affärsverksamhet. NFIA är en del av nätverket Invest in Holland som har som mål att öka utländska företags direkta investeringar i Nederländerna. 

Sveriges mest betydande offentliga aktör för produktion av tjänster för exportfrämjande och internationalisering är Business Sweden, som erbjuder både kostnadsfria och avgiftsbelagda tjänster för exportfrämjande. Till de kostnadsfria tjänsterna hör rådgivning (regional exportrådgivning, grundläggande marknadsinformation samt rådgivning i exporttekniska frågor, såsom tullar, frihandelsavtal osv.), möjliggörande av möten (mässor, seminarier, näringslivsdelegationer), utbildningar till stöd för exportverksamheten, stöd till i synnerhet små och medelstora företag (programmet Steps to export, hjälp med att välja marknad, marknadsmöjligheter), programmet Born Globals samt internationellt upphandlade affärer. Även urvalet av avgiftsbelagda tjänster är omfattande. 

Business Sweden är den viktigaste länken mellan den nationella och den regionala nivån. De regionala exportrådgivare som arbetar för Business Sweden sitter i samma utrymmen som andra regionala aktörer inom den offentliga sektorn, såsom Almi Företagspartner. I Sverige har man dock märkt att det finns ett behov av att förtydliga verksamheten på regional nivå, för det finns betydande regionala skillnaderna inom fältet för exportfrämjande och internationalisering. Starka organisationer som främjar export och internationalisering och som har bildat nätverk med andra centrala aktörer är verksamma t.ex. i Skåne och i Göteborgsområdet. Situationen är däremot sämre i norra Sverige. En åtgärd inom ramen för exportstrategin är att inrätta regionala exportcentra, som Tillväxtverket ansvarar för. En viktig del av främjandet av export och internationalisering är att systematiskt utveckla verksamheten på regional nivå.  

Tillväxtverket hör vid sidan av Business Sweden till de centrala aktörer som betjänar företagen. Skillnaden är att Tillväxtverket främst erbjuder information via digitala kanaler. Tillväxtverkets tjänsteutbud omfattar även servicesedlar som kan användas för att utveckla företagens affärsverksamhet och som tillhandahålls i samarbete med regionala samarbetspartner enligt en decentraliserad modell. På regional nivå tillhandahålls tjänster även av regionala företagsutvecklingsföretag och av Almi Företagspartner, som ansvarar för finansieringen av små och medelstora företags internationalisering och av utvecklingen av deras affärsverksamhet genom lån samt för rådgivningstjänster som varierar enligt företagens regionala behov.  

I Danmark bottnar den offentliga sektorns tjänster för exportfrämjande och internationalisering i tanken att de inte ska konkurrera med den privata sektorn. Den offentliga sektorn koncentrerar sig på att skapa endast sådan internationalisering och tillväxt som inte annars skulle finnas. Den främsta serviceproducenten är Trade Council, via vilken företagen kan skaffa exportcoachning, tjänster som främjar inträdet på nya marknader, såsom marknadsrapporter, tjänster som stärker företagets ställning på marknaden, såsom främjande av affärsrelationer via beskickningar, samt rådgivning om lagstiftning och juridiska frågor som gäller export och utrikeshandel. Dessutom kan Trade Council ge en rabatt på 50 procent på de gemensamma resor där man kan bekanta sig med marknaden och samla information. Tjänsterna skräddarsys i enlighet med kundföretagens behov, och företagen betalar också för dem. I Danmark eftersträvar man en tydlig arbetsfördelning och tydliga ansvarsområden i den regionala och nationella verksamheten: lokala och regionala aktörer gör företagen redo för export, och först därefter kan företagen bli kunder hos Trade Council. 

En aspekt som prioriteras i Danmarks exportstrategi har att göra med effektivisering av samordningen av verksamheten på nationell och regional nivå. En konkret åtgärd är Trade Councils samarbete med regionala utvecklingsbolag. I praktiken syns detta genom att det i varje region finns en representant för Trade Council som försnabbar samarbetet. Utvecklingsbolagen, som verkar inom Danmarks fem regioner, samarbetar med privata rådgivare och konsulter, vars tjänster och kunnande företag som är intresserade av exportfrämjande och internationalisering kan utnyttja.  

I jämförelse med de övriga länderna i utredningen framträder aktiveringen av företagen och ordnandet av tjänsterna i form av servicekedjor i den finländska servicemodellen. I jämförelseländerna används flera olika sätt för att ordna tjänsterna och rådgivningen som kedjor. I Nederländerna håller man t.ex. på att i allt högre grad övergå till elektroniska kanaler. I Sverige strävar Business Sweden efter att svara på de mest grundläggande frågorna på sin webbsida, så att man vid den egentliga rådgivningen kan koncentrera sig på att lösa svårare frågor. Sveriges regionala exportcentra kommer dessutom troligen i fortsättningen att spela en större roll vid rådgivningen av företagen i regionen och vid vägledningen av dem mot internationalisering. 

Hur marknadsinformation förmedlas till företagen varierar mellan jämförelseländerna. Nederländerna satsar på att ge företagen mycket information på nätet, och dessutom erbjuder experter vid RVO och personalen på handelskamrarna ytterligare rådgivning. De offentliga aktörerna har ett gemensamt kundhanteringssystem där man kan föra in information från utrikesrepresentationen. Aktörer såväl inom utrikesrepresentationen (ambassader och andra beskickningar) som på nationell nivå (ministerierna, RVO) och lokal nivå (regionala utvecklingsbolag) har åtkomst till databasen. Anskaffandet av marknadsinformation kan även understödas genom att man beviljar ett företag en exportresesedel, som företaget kan använda för att delta i antingen en allmän eller en skräddarsydd handlingsfrämjande resa. 

I Sverige erbjuds företagen såväl kostnadsfri som avgiftsbelagd marknadsinformation via Business Sweden. En representant för företaget kan ringa till en telefontjänst för att få grundläggande information. Allmän marknadsinformation finns också att få på webbplatsen. Mot betalning kan man för små och medelstora företag skapa analyser av målmarknaden för att öka förståelsen för företagets produkters eller tjänsters potential inom ett visst marknadsområde. Små och medelstora företag kan även köpa ett paket som innehåller en kartläggning av affärsmöjligheterna, en marknadscheck, bokning av ett möte och en verksamhetsplan. 

Den offentliga förvaltningen i Danmark är rätt kritisk när det gäller att producera marknadsinformation. På nationell nivå producerar Trade Council och andra aktörer knappt någon allmän marknadsinformation alls. Man diskuterar med representanter för företagen, och om det behövs ingår man ett uppdragsavtal om att företaget köper tjänsten av Trade Council. Enligt responsen från företagen är företagen huvudsakligen mycket nöjda med tjänsterna. Det är motiverat att tjänsterna är avgiftsbelagda om utlandsrepresentationen kan producera sådan information som företaget inte mot betalning kan få från marknadsaktörer. Avgifterna kan även motiveras med att marknadsinformation har samlats in från målmarknaderna med hjälp av utlandsrepresentationen och att den därmed med stor sannolikhet är relevant och valid.  

2.3.1  2.3.1 Regionutveckling och strukturfonder

System och praxis för planeringen av regionutvecklingen har till centrala delar bevarats oförändrade under de senaste åren. Aktörer är ministerierna, landskapsförbunden och den statliga regionförvaltningen, främst närings-, trafik- och miljöcentralerna. Betydande aktörer är dessutom organisationer, kommunerna och i landskapet Lappland sametinget. Via organisationerna har kunskap om olika områden, såsom företagsverksamhet, blivit en del av regionutvecklingen. Centrala aktörer på lokal nivå är kommunerna och bl.a. de lokala aktionsgrupperna inom Leader samt byaföreningarna. I synnerhet kommunerna är centrala betydande finansiärer av regionutvecklingen.  

Statsrådet godkände den 25 februari 2016 prioriteringarna i regionutvecklingen (regionutvecklingsbeslutet) för 2016–2019. I regionutvecklingsbeslutet beskrivs verksamhetsmiljön och utvecklingsperspektiven för regionutvecklingen. De globala förändringskrafterna är starka i Finland, och de omfattar bl.a. klimatförändringen, den bromsade globala ekonomiska tillväxten, digitaliseringen och brytningstiden inom ekonomi och produktion samt invandringen till EU-området. Strukturerna i Finlands ekonomi har förändrats kraftigt de senaste åren. Branscherna måste förändras, vilket även har positiva effekter. Enligt regionutvecklingsbeslutet behöver Finland de närmaste åren åstadkomma en mångsidigare närings- och företagsstruktur. I regionutvecklingsbeslutet har man strävat efter att svara på dessa utmaningar, och statsrådet har fattat beslut om tre centrala tyngdpunkter för regionutvecklingen, en vision för 2025. Den första tyngdpunkten i visionen är tillväxt genom förnyelse, vilket syftar till att ny tillväxt som baseras på hög kompetens och hållbar utveckling ska ha åstadkommits i regionerna. Den andra tyngdpunkten är livskraft från nätverksbaserade regioner. Målet med detta är att Finland ska bestå av livskraftiga regioner som utnyttjar hela landets resurser effektivt och hållbart. Den tredje tyngdpunkten är välfärd genom partnerskap, som har som mål att den offentliga, den privata och tredje sektorn utvecklar regioner och tjänster genom ett gott partnerskap. Ministerier som är centrala för regionutvecklingen har dragit upp riktlinjer till sådana åtgärder för dessa tyngdpunkter som syftar till att genomföra målen inom de olika förvaltningsområdena. Regionutvecklingsbeslutet är starkt anknutet till spetsprojekten i regeringsprogrammet, och genomförandet av regionutvecklingsbeslutet anknyter till genomförande och uppföljning av spetsprojekten. För genomförandet av beslutet har det utarbetats en handlingsplan. För den övergripande uppföljningen av regionutvecklingsbeslutet svarar arbets- och näringsministeriet i samarbete med de övriga ministerierna. 

Man har försnabbat regionutvecklingen genom att ingå avtal med Finlands tillväxtkorridor, som sträcker sig från Helsingfors till Seinäjoki och som samordnas av staten och Nylands förbund, och med den nordliga tillväxtzonen, som delar Södra Finland i östlig-västlig riktning och som samordnas av Åbo stad och Nylands förbund. Dessutom har tillväxtavtal mellan staten och temabundna stadsnätverk ingåtts med MBT-nätverket och regionstadsnätverket.  

Den nationella samordningen av landsbygdspolitiken överfördes vid ingången av 2016 till jord- och skogsbruksministeriet, dit Landsbygdspolitiska samarbetsgruppen överfördes tillbaka. I samband med det överfördes också skärgårdspolitiken och skärgårdsdelegationen till jord- och skogsbruksministeriet. Trots att det egentliga ansvaret för dessa politikområden har överförts till jord- och skogsbruksministeriet, är de fortfarande en del av den regionutvecklingshelhet som samordnas av arbets- och näringsministeriet.  

Genomförandet av strukturfondsprogrammet har framskridit väl och balanserat. Fram till utgången av 2017 har drygt 4 600 projekt inletts, varav fler än 3 400 projekt har finansierats ur Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och nästan 1 200 projekt ur Europeiska socialfonden (ESF). Av programmets totala offentliga finansiering har 57 procent reserverats för projekten, och 25 procent har betalats ut. På EU-nivå hör Finland i fråga om båda fonderna till de främsta länderna vid en jämförelse av hur utbetalningarna har framskridit. En mellangranskning av programmet görs 2018. Med undantag för de ekonomiska indikatorerna har de målnivåer för olika indikatorer som ställts upp i resultatramen för 2018 redan uppnåtts i fråga om båda fonderna. Programmet är fokuserat, och de val som gjorts vid beredningen av programmet förverkligas så att båda fonderna stöder byggandet av det finländska samhället och en balanserad utveckling av landets olika delar. Före utgången av 2017 hade den offentliga finansiering på ca 1,4 miljarder euro som under programperioden reserverats för Europeiska regionala utvecklingsfondens (ERUF) och Europeiska socialfondens (ESF) projektverksamhet fördelat sig enligt följande: 

Vid övergången till strukturfondsperioden 2014–2020 minskade Europeiska unionens finansiering med ungefär en tredjedel. Dessutom minskade mängden tekniskt stöd till förvaltningen, såsom till personalkostnader och datasystem, med ca 40 procent. Eftersom finansieringen minskade, sammanslogs strukturfondernas förvaltning. Uppgifterna för förmedlande organ har inom närings-, trafik- och miljöcentralerna koncentrerats till fyra NTM-centraler. I Södra och Västra Finland har landskapsförbundens uppgifter för förmedlande organ koncentrerats till Nylands och Birkalands förbund. Centraliseringen av uppgifterna har för närings-, trafik- och miljöcentralerna inneburit att strukturfondsuppgifterna kan skötas effektivare. Det har möjliggjort en flexiblare användning av resurserna, bättre arbetshandledning och förenhetligande av arbetssätten. Inom närings-, trafik- och miljöcentralerna har man erfarenhet av centralisering redan från slutet av föregående programperiod, medan man inom landskapsförbunden centraliserade uppgifterna först för den innevarande programperioden. För centraliseringen av landskapsförbundens uppgifter finns det ännu inga förvaltnings- eller kontrolluppgifter.  

2.3.2  2.3.2 Huvudstadsregionen

De stora städerna är av central betydelse för hela Finlands välfärd och konkurrenskraft. Särskilt stor betydelse för välfärden och konkurrenskraften har huvudstadsregionen, där företagsverksamheten är mycket mera internationell än i resten av landet. I huvudstadsregionen finns ett stort antal högskolor och forskningsinstitut samt kompetenscentrum i anslutning till dem. Av alla utgifter för forsknings- och utvecklingsverksamheten går 44 procent till Nyland. 

Verksamhetsmiljön i Nyland skiljer sig från resten av landet bl.a. i fråga om ekonomins dynamik, näringsstrukturen och mängden utländska investeringar. Av företagens omsättning skapas 40 procent i huvudstadsregionen. Nästan en tredjedel av Finlands bruttonationalprodukt skapas i huvudstadsregionen, där ca 27 procent av alla Finlands arbetsplatser och ca 30 procent av arbetsplatserna inom den privata sektorn finns. Enligt tillväxtprognoserna kommer regionen att behålla sin roll som drivkraft för den nationella ekonomin åtminstone på nuvarande nivå. 

Ett drag som skiljer huvudstadsregionen från resten av landet är det stora antalet personer med ett främmande språk som modersmål, främst invandrare. Av Finlands befolkning bor ungefär var femte i huvudstadsregionen. Av dem med främmande modersmål bor nästan hälften i huvudstadsregionen. Antalet invånare med främmande modersmål har ökat med ungefär 11 000 personer per år, och ökningen väntas fortsätta på samma nivå.  

2.3.3  2.3.3 Närings-, trafik- och miljöcentralerna

Utmärkande för den nuvarande situationen vid NTM-centralerna är att samma uppgifter sköts med avsevärt färre årsverken än när NTM-centralerna inledde sin verksamhet. Effektiviseringen av NTM-centralernas verksamhet inleddes under den föregående regeringsperioden, när statsminister Jyrki Katainens regering riktade inbesparingar motsvarande 500 årsverken till NTM-centralernas omkostnader, men senarelade inbesparingarna för åren 2014–2015 till åren 2016–2017. Arbets- och näringsministeriet inledde då helheten ”Iskukykyinen ELY-keskus”, som syftade till att säkerställa en högkvalitativ skötsel av NTM-centralernas uppgifter trots de minskade resurserna. Helheten bestod av separata projekt för att förenkla styrnings- och planeringssystemet, göra verksamheten och tjänsterna elektroniska, inrätta NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas gemensamma utvecklings- och förvaltningscenter (KEHA), skapa en verksamhetsmodell för kundbetjäning, öka specialiseringen och centraliseringen samt se över prisnivån för NTM-centralernas avgiftsbelagda prestationer (gemensam avgiftspolitik). 

I rambesluten våren 2014 och våren 2015 riktades till NTM-centralernas omkostnader utöver de tidigare sparmålen ytterligare sammanlagt 33 miljoner euro i tilläggsbesparingar för 2015–2018. Det nya sparmålet i tillägg till det tidigare innebar att målet blev en minskning på 700 årsverken inom NTM-centralernas myndighetsnätverk, där 80–85 procent av kostnaderna består av lönekostnader och andra personalkostnader. Dessutom föranledde inbesparingar i Europeiska unionens strukturfonders tekniska stöd under strukturfondsperioden 2014–2020 ett sparkrav på sammanlagt 56 miljoner euro. I praktiken blev målet att minska personalmängden med 17 procent av årsverkena vid NTM-centralerna nationellt sett, medan NTM-centralernas lagstadgade uppgifter förblev desamma som tidigare. 

Enligt regeringsprogrammet skulle NTM-centralernas och regionförvaltningsverkens styrning effektiviseras och verksamheten utvecklas med utgångspunkt i myndigheternas dåvarande antal och struktur. De lagstadgade uppgifterna kunde skötas på ett högkvalitativt sätt snarast genom att vissa centrala substansuppgifter starkt centraliserades och genom att utvecklings- och förvaltningscentret inrättades för att sköta NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas förvaltnings- och utvecklingsuppgifter och uppgifter i anslutning till utbetalning och återkrav av stöd och understöd. Sparmålet ledde dessutom till ett samarbetsförfarande vid NTM-centralerna och till uppsägningar om sammanlagt 80 årsverken av ekonomiska orsaker och produktionsorsaker hösten 2015. Mellan 2010 och 2017 sjönk ramen för antalet årsverken vid NTM-centralerna från 4 306 till 2 956 årsverken. 

Med anledning av de knappare omkostnaderna har serviceprocesserna vid NTM-centralerna kontinuerligt utvecklats, och skötseln av uppgifterna har koncentrerats till allt färre NTM-centraler. Alla omfattande uppgifter som förorsakar mycket arbete sköts nu för tiden inom verksamhetsområden större än en NTM-central. 

Centraliseringen av uppgifterna har förutsatt att NTM-centralernas tjänster blir elektroniska och att tjänstemännen anammar nya slag av arbetsmetoder och ledarskap. Merparten av uppgifterna har centraliserats så, att tjänstemännen och deras tjänster har överförts till den NTM-central till vilken uppgiften har koncentrerats, men så att tjänstemännens tjänsteställen fortsättningsvis finns vid den NTM-central som tidigare skött uppgiften. Tjänstemännen inom myndighetsnätverket har i stor utsträckning vant sig vid s.k. distribuerat arbete, där kollegerna och chefen fysiskt befinner sig vid andra NTM-centraler.  

Trots de minskade resurserna är belåtenheten hos NTM-centralernas intressentgrupper och kunder fortfarande på en hög nivå. 

2.3.4  2.3.4 Statsunderstöd för utveckling av företagsverksamhet

Bestämmelser om understöd för utvecklande av företagsverksamhet finns i lagen om statsunderstöd för utvecklande av företagsverksamhet (9/2014). Statsrådets förordning om statsunderstöd för utvecklande av företagsverksamhet (716/2014) har utfärdats med stöd av den lagen.  

I lagen föreskrivs det om två stödformer, understöd för utvecklande av företag och understöd för utvecklande av företagens verksamhetsmiljö. NTM-centralerna i Norra Österbotten, Södra Savolax, Mellersta Finland och Tavastland fattar beslut som gäller dessa understöd. Understöd för utvecklande av företag beviljas enskilda företag för genomförande av betydande investerings- och utvecklingsprojekt. Understöd för utvecklande av företagens verksamhetsmiljö beviljas offentliga och privata sammanslutningar för projekt som genomförs i syfte att förbättra företags verksamhetsmiljö eller förutsättningarna för utveckling av företagsverksamheten. 

Genom understöd enligt lagen främjas ekonomisk tillväxt, sysselsättningen, företagens konkurrenskraft och andra näringspolitiska mål. Ovannämnda mål har eftersträvats genom att understöd har beviljats i synnerhet för startandet av små och medelstora företag samt för sådana företags tillväxt och utveckling. Vid beviljande av understöd har målen för Europeiska unionens och den nationella region- och strukturpolitiken samt konkurrensaspekter beaktats.  

Stödprogram enligt lagen har huvudsakligen använts för genomförandet av Europeiska unionens strukturfondsprogram under den programperiod som inleddes 2014. Dessutom har stödprogram kunnat användas för genomförandet av rent nationellt finansierade program. 

Syftet med lagen är att effektivisera åtgärderna för att främja i synnerhet små och medelstora företags verksamhet. Lagen syftar även till att förbättra företagens konkurrenskraft på lång sikt genom att utveckla kompetensen, uppmuntra till användning av ny teknik, främja företags internationalisering och utveckla företagens verksamhetsmiljö. Dessutom syftar lagen till att allt mer rikta understöd till företag med goda tillväxtförutsättningar och till projekt som är mer riskfyllda och verkningsfulla än tidigare. 

2.3.5  2.3.5 Offentlig arbetskrafts- och företagsservice

Under de senaste åren har det gjorts ett flertal utredningar om arbets- och näringstjänsternas verksamhet och samarbete med den privata arbetskraftsservicen, bl.a. följande (på finska): Valtakari & Eskelinen: ”Privata tjänsteproducenter som komplement till den offentliga arbetsförmedlingen. Utvärdering av ett försök med resultatbaserade upphandlingar” (Arbets- och näringsministeriets publikationer 12/2016); Oosi: ”Undersökning: användning av privat service inom arbetsförmedlingen” (Arbets- och näringsministeriets publikationer 7/2016); Tonttila: ”Utvärdering av servicestrukturen inom arbetspolitiken: ’Mer kundorienterad och resultatrik service’” (Arbets- och näringsministeriets publikationer 1/2015). I de nämnda utredningarna tar man fasta på förändringarna inom arbetskraftsservicens verksamhetsmiljö, där de mest centrala elementen är bl.a. digitaliseringen samt den ökade mångsidigheten i arbetet och i organiseringen av arbetet. Dessutom har arbetskraftsservicens resultatkrav ökat på grund av den utdragna recessionen och utmaningarna i de offentliga finanserna. Förändringarna utmanar arbetskraftsservicen till förnyelse. 

En central utmaning är att en enskild sakkunnigorganisations kunskapskapital inte längre kan svara mot mångfalden inom kundkretsen eller mot individuella servicebehov. En viktig alternativ lösning som har presenterats är en sammanslagning av offentliga och privata serviceproducenters resurser och kundernas resurser (private, public, people partnership). De privata serviceproducenternas styrkor bedöms vara i synnerhet förmågan att svara mot de utmaningar som vissa kundgrupper eller yrkesgrupper står inför. Den privata sektorns starkaste prestation i Finland har gällt främjandet av sysselsättningen hos personer som varit arbetslösa i 3–9 månader. I fråga om långtidsarbetslösa finns det än så länge knappt några specialiserade serviceproducenter eller någon fungerande marknad i Finland. Internationellt sett är situationen en annan, och t.ex. i Storbritannien bär den privata serviceproduktionen som helhet ansvaret för tjänsterna till svårsysselsatta personer. 

I utredningarna har man dessutom sett ett behov av att öka mängden tjänster som är skräddarsydda för kunderna och mängden tjänster som bättre passar den lokala arbetsmarknaden. I utredningarna framhävs betydelsen av kundorientering och det faktum att man har märkt att den mest effektiva verksamheten är en tät personlig kontakt med kunden, vilket man försöker öka med hjälp av just privata köpta tjänster. Privata aktörer kan ha en bättre uppfattning än arbetsförvaltningen om särdragen hos en viss bransch. Dessutom har man sett kontakterna med arbetsgivarna som en betydande faktor för de privata aktörernas produktivitet. Det ovannämnda togs upp i slutrapporten för det pilotförsök med resultatbaserade upphandlingar som genomfördes i Nyland och Birkaland 2015. 

Även i en internationell jämförelse av servicestrukturerna (Oosi: ”Internationell peer review av servicestrukturerna inom arbetspolitiken”, Arbets- och näringsministeriets publikationer 42/2014) rekommenderas ett ökat samarbete mellan de offentliga och de privata arbetsförmedlingstjänsterna och tjänsteproducenterna i Finland. De länder i jämförelsen som använder privata tjänsteproducenter mest är Storbritannien och Australien. De resultatbaserade modellerna har haft störst effekt i länder där man har gjort omfattande upphandlingar och där de tjänster som upphandlas inte har definierats exakt. De privata serviceproducenterna definierar innehållet i tjänsterna, och de får betalt för att uppnå de resultatmål som fastställts i upphandlingen, inte för de egentliga prestationerna, såsom för antalet kundkontakter. Att i större utsträckning köpa tjänster baserat på resultat gör det möjligt för serviceproducenter att utnyttja och utveckla sina egna processer och göra dem kundorienterade. Innehållet i de tjänster som köps av privata serviceproducenter i Finland ses som allt för snävt definierat och ersättningen som allt för prestationsbaserad.  

Ungdomsarbetslöshet 

Det har skett stora förändringar i ungdomars och unga vuxnas socioekonomiska ställning efter finanskrisen. De har allt svårare att komma in i arbetslivet i högre tjänstemannaställning. Som helhet kan man konstatera att de unga vuxnas ställning på den finländska arbetsmarknaden i jämförelse med äldre åldersgrupper klart har försvagats under den utdragna recessionen. Andelen män i åldersgruppen 25–34 år som är anställda i arbetstagaryrken och i osjälvständiga tjänstemannayrken ökar. 

Efter 2008 har sysselsättningsgraden sjunkit inom alla unga åldersgrupper. Sysselsättningsgraden bland män i åldersgruppen 20–24 år har sjunkit under tre år i följd, men för de unga kvinnorna har utvecklingen varit ganska jämn. Ökningen av antalet unga arbetslösa blev långsammare hösten 2015, och antalet började sjunka sommaren 2016. I Finland fanns det vid utgången av december 2016 ca 48 000 arbetslösa ungdomar under 25 år, medan motsvarande antal ett år tidigare var 52 300. Av de arbetslösa ungdomarna var 29 643 män och 18 421 kvinnor. Aktiveringsgraden bland ungdomar har sjunkit i jämnt takt under recessionen: medan aktiveringsgraden bland personer under 25 år i december 2013 var 31,6 procent, var motsvarande aktiveringsgrad i december 2016 24,3 procent. 

Den förlängda arbetslösheten har synts i att i synnerhet unga mäns ställning på arbetsmarknaden har försvagats. Andelen unga män har ökat tydligt inom arbetstagaryrken och bland lägre tjänstemän med osjälvständigt kontorsarbete. I fråga om unga vuxna med osjälvständigt kontorsarbete har skillnaderna mellan könen i någon mån minskat, men däremot har andelen unga män ökat inom arbetstagaryrkena. 

Internationellt sett är en stor del av de finländska ungdomarnas (i åldern 15–24 år) anställningsförhållanden under 12 månader långa. År 2015 hade 58 procent av de finländska ungdomarna sådana anställningsförhållanden, medan medeltalet i OECD är 49,1 procent. 

År 2013 fanns det totalt 63 435 ungdomar i åldern 20–24 år som varken arbetade eller studerade. Av dessa saknade 8 899 helt utbildning efter grundskolan, medan 40 000 ungdomar åtminstone hade en examen på andra stadiet. Av de s.k. NEET-ungdomarna (Not in Employment, Education or Traning) i åldern 20–24 år var 37 587 män och 25 848 kvinnor. Den ökade långtidsarbetslösheten bland ungdomar tyder på att också andelen ungdomar som riskerar permanent utslagning har ökat något; långtidsarbetslöshet är en betydande riskfaktor i synnerhet för ungdomar. 

Andelen NEET-ungdomar har ökat betydligt sedan 2008, och 2015 var den ca 12 procent. Andelen NEET-kvinnor i åldern 15–29 år har hela tiden varit högre än motsvarande andel NEET-män. Det förklaras dock med att andelen NEET-kvinnor i åldersgruppen 25–29 år är avsevärt högre än i de yngre åldersgrupperna och än i alla männens åldersgrupper. En del av NEET-ungdomarna, och framför allt kvinnorna, i denna åldersgrupp sköter barn hemma. I alla åldersgrupper utom just bland 25–29-åringarna har andelen NEET-kvinnor huvudsakligen varit lägre än andelen NEET-män.  

Navigatorer 

Navigator-verksamheten avser sektorsöverskridande lågtröskelservice där man genom en gemensam verksamhetsplattform samordnar bl.a. tillväxtjänster, social- och hälsovårdstjänster, kommunala ungdomstjänster samt bildningsväsendets och andra aktörers tjänster för att förhindra utslagning av unga och främja utbildning och sysselsättning. Navigator-verksamheten är avtalsbaserad, vilket innebär att de aktörer som deltar i verksamheten överför sina anställda till Navigatorn eller t.ex. ordnar möjlighet till distanskontakt från Navigatorn. För lönekostnaderna för dem som arbetar vid Navigatorerna står den som arbetstagaren är anställd hos. Aktörer inom den offentliga eller privata sektorn eller tredje sektorn kan ha anställda inom eller annars samarbeta med Navigatorerna. I framtiden kommer man vid Navigatorerna att använda en gemensam plattform för handledning på webben, som samtidigt fungerar både som dataöverföringskanal från kunden till personalen vid Navigatorerna och som kanal för informationsförmedling inom personalen.  

Vid ingången av 2017 fanns det 40 Navigatorer runt om i landet. Navigatorerna har verksamhet inom 81 kommuner. Navigatorernas verksamhetsområden täcker ca 69 procent av befolkningen i åldern 15–29 år. Inom Navigator-nätverket arbetar ca 400 personer minst en dag i veckan. Enligt responsen från de 15–29-åringar som besökt Navigatorerna såg de unga väldigt positivt på tjänsterna. De som svarade gav den handledning de fått skolvitsordet 9,16. Navigatorernas verksamhet är målinriktad. Navigatorerna erbjuder de unga mångsidiga tjänster som stöder de ungas utbildning och övergång till arbetslivet. Under 2016 har Navigatorerna erbjudit personlig handledning ca 50 000 gånger. Vid grupphandledning mötte man ungdomar och vuxna ca 60 000 gånger. De vanligaste frågorna som ställdes på plats gällde arbete, företagande, utbildning och studier, den egna ekonomin och hälsan och det egna välbefinnandet samt boende.  

Sänkande av långtidsarbetslösheten och den strukturella arbetslösheten 

Något som gör tillväxten i Finland långsammare har ansetts vara att antalet långtidsarbetslösa hela tiden ökar, också när arbetslösheten i andra grupper har börjat minska. Av de 276 180 arbetslöshetsperioder som började 2016 blev 88 104 (32 procent) över sex månader långa och 46 971 (17 procent) sedan över tolv månader långa. Vid arbets- och näringsbyrån har man som stöd för bedömningen av servicebehovet ett s.k. profileringsverktyg som förutspår risken för att arbetslösheten förlängs. Med hjälp av det kan man redan i början av arbetslöshetsperioden ingripa åtminstone i en del av de faktorer som bidrar till att arbetslösheten förlängs. För att man ska kunna utreda arbets- och funktionsförmågan kan den arbetslösa vid behov hänvisas till en hälsoundersökning som ordnas av kommunen, men uppgiften överförs i samband med social- och hälsovårdsreformen till landskapen. Förändringar i verksamhetsmiljön, varav de mest betydande är konjunkturväxlingar, påverkar arbetslöshetsperiodernas längd. Det finns ett flertal grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Gemensamt för alla grupper är att de har svårt att få arbete på den öppna arbetsmarknaden och att deras arbetslöshetsperiod riskerar att förlängas. 

De långtidsarbetslösas struktur är heterogen. Långtidsarbetslösa finns i alla åldersgrupper. Det högsta antalet långtidsarbetslösa finns bland dem som fyllt mer än 60 år, men långtidsarbetslösheten har ökat relativt sett snabbast bland personer under 40 år. Av de nya långtidsarbetslösa är en betydande andel yngre och högre utbildade än de tidigare. 

Utgående från bedömningar av servicebehovet som gjordes vid arbets- och näringsbyråerna placerades ca 36 procent av de arbetslösa 2016 i servicelinjen arbetsförmedlings- och företagstjänster, vilket betyder att byrån bedömde att personens yrkesskicklighet och kompetens gav förutsättningar att genast börja arbeta på den öppna arbetsmarknaden. Av de långtidsarbetslösa placerades ca 27 procent i servicelinjen tjänster för kompetensutveckling, och byrån bedömde då att det krävdes utökad yrkeskompetens och/eller stöd för att utreda målen och alternativen och/eller vid integrationen för att personen skulle kunna sysselsättas.  

Det bedömdes att 33 procent av de långtidsarbetslösa var i behov av tjänster för stödd sysselsättning. Dessa kunder bedöms behöva mer personligt stöd och/eller multidisciplinär service än medeltalet för att kunna sysselsättas på den öppna arbetsmarknaden. En person kan ha olika begränsningar i arbets- eller funktionsförmågan som påverkar sysselsättningen eller problem som har att göra med livssituationen. I servicelinjen tjänster för stödd sysselsättning har man också placerat kunder som ska anvisas eller som redan har anvisats till sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen. 

För att beskriva en svag ställning på arbetsmarknaden kan man även använda begreppet kronisk arbetslöshet. I Simo Ahos och Ari Mäkiahos (2016) omfattande utredning baserad på registermaterial definieras begreppet så att det avser arbetslösa personer som huvudsakligen har tillhört arbetskraften och stått utanför den öppna arbetsmarknaden oavbrutet i minst två år. Personen har kunnat delta i tjänster inom den aktiva arbetskraftspolitiken. Enligt utredningen har andelen personer som på detta sätt länge stått utanför arbetsmarknaden stabiliserats till ca 4–5 procent av arbetskraften (120 000–140 000 personer). Detta kan anses vara en rätt etablerad nivå på den kroniska arbetslösheten i Finland. Årligen byts ungefär en tredjedel av de kroniskt arbetslösa ut, men en del är kroniskt arbetslösa väldigt länge.  

Enligt utredningen beror detta i första hand på att efterfrågan och utbudet inte möts på arbetsmarknaden. Utbildning minskar sannolikheten för att arbetslösheten ska bli kronisk. Kronisk arbetslöshet är betydligt vanligare bland arbetslösa invandrare än bland arbetslösa personer som fötts i Finland. En stor del av de kroniskt arbetslösa är potentiell arbetskraft som skulle kunna få lediga jobb t.ex. genom kompetensutveckling. Det är även viktigt att det på arbetsmarknaden finns många olika slag av arbetstillfällen. Utifrån resultaten kan man dra slutsatsen att utbildning och annan service till personer som är arbetslösa länge leder till sysselsättning, om den riktas rätt. 

Ett av de samhälleliga effektmålen för sysselsättnings- och företagsamhetspolitiken i statsbudgeten är minskande av den strukturella arbetslösheten, som definieras utifrån antalet svårsysselsatta personer. I detta sammanhang avses med svårsysselsatta personer sådana som har varit arbetslösa utan avbrott i minst ett år (= långtidsarbetslösa), sådana som under 16 månader har varit arbetslösa minst 12 månader, sådana som efter arbetskraftspolitiska åtgärder återgår till att vara arbetslösa och sådana som återkommande deltar i servicen. Den största gruppen utgörs av personer som är långtidsarbetslösa utan avbrott.  

För främjandet av sysselsättningen för personer med svag ställning på arbetsmarknaden krävs utöver service som motsvarar personernas servicebehov dessutom åtgärder som ökar efterfrågan på arbetskraft. Antalet arbetslösa arbetssökande och syftet med den service som erbjuds har samband med nivån på efterfrågan på arbetskraft. När utbudet av arbetskraft är stort och efterfrågan på arbetskraft är låg, spelar den offentliga arbetskraftsservicen en betydande roll i utvecklingen av arbetssökandenas kompetens och andra arbetsmarknadsfärdigheter. En avgörande faktor i sammanhanget är att de arbetslösa arbetssökandenas arbetsmarknadsfärdigheter ska motsvarar kompetenskraven för de arbetstillfällen som blir lediga. En aspekt är att de arbetslösa utgör en viktig reserv t.ex. vid brist på arbetskraft inom en viss bransch. Detta gäller även utvecklingen av färdigheterna hos de olika kundgrupperna med svag ställning på arbetsmarknaden och deras beredskap för en ökad efterfrågan på arbetskraft.  

Ur de enskilda kundernas synvinkel är målet att förbättra de arbetslösa arbetssökandenas ställning på arbetsmarknaden genom att främja deras möjligheter att få arbete, förbättra yrkesskickligheten och kompetensen, främja de arbetslösas förutsättningar att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden och förbättra sysselsättningsmöjligheterna. I synnerhet personer med svag ställning på arbetsmarknaden har nytta av att flera tjänster kombineras.  

För att främja sysselsättningen för personer som varit arbetslösa en längre tid och som behöver olika myndigheters tjänster stiftades lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen, som trädde i kraft den 1 januari 2015. Den sektorsövergripande samservicen som främjar sysselsättningen är en samverkansmodell där kommunen, arbets- och näringsbyrån och Folkpensionsanstalten tillsammans bedömer de arbetslösas servicebehov, planerar samlade tjänster som är relevanta med avseende på sysselsättningen av arbetslösa samt svarar för att sysselsättningsprocessen fortskrider och följs upp. Syftet är att främja sysselsättningen av arbetssökande som behöver sektorsövergripande stöd genom att erbjuda dem offentlig arbetskraftsservice, kommunernas sysselsättningsfrämjande service och socialservice, hälso- och sjukvårdstjänster samt rehabiliteringstjänster enligt principen om en lucka för alla ärenden. Den sektorsövergripande samservicens praktiska verksamhet bygger på nätverkssamarbete och lokala avtal. Det har bildats 33 samservicenätverk, och sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen tillhandahålls i alla kommuner i Fastlandsfinland. I samarbetsavtal har man avtalat om nätverkens verksamhet, verksamhetsställena, de tjänster som ska erbjudas och personalen. Nätverkens praktiska verksamhet leds av personer som har utsetts av de kommuner som är med i nätverket. En styrgrupp för den sektorsövergripande samservicen har tillsatts. Styrgruppen sätter upp nationella mål för samservicen samt övervakar och utvärderar genomförandet av samservicen och styr utvecklandet av samservicen. 

Eftersom den sektorsövergripande samservicens kunder behöver olika tjänster och olika kombinerade tjänster, kan serviceprocesserna vara långa. Konsekvenserna av den lagstadgade verksamhetsmodellen för sysselsättningen har inte ännu kunnat följas upp tillräckligt länge för att man ska kunna göra en heltäckande bedömning av dem. Verksamhetsmodellens delområden är föremål för utredningar som har gett preliminära observationer: Stiftelsen för Rehabilitering gör en undersökning av verksamhetsmodellens effekter som syftar till att utreda smidigheten i kundprocesserna samt den sektorsövergripande samservicens funktion och resultat. Helsingfors universitets institution för samhällsvetenskaper och Institutet för hälsa och välfärd gör en av Folkpensionsanstalten finansierad undersökning om sysselsättningsfrämjande sektorsövergripande samservice som lokal förvaltning. Inom ramen för projektet har en litteraturöversikt blivit klar, medan de pågående delarna handlar om den rådgivning för arbetsförmåga som Folkpensionsanstalten genomför i nätverken för sektorsövergripande samservice samt om verksamheten inom Nylands nätverk för sektorsövergripande samservice. Undersökningarna blir klara under 2018.  

Enligt svaren på den enkät som Stiftelsen för Rehabilitering riktade till nätverken för sektorsövergripande samservice hösten 2017 har nätverkens verksamhet efter det att den togs in i lagstiftningen inletts i varierande takt i olika områden. I slutet av 2017 fanns det nätverk där verksamheten bara påbörjats. Svaren visar att sektorsövergripande samarbete i vissa nätverk försvåras av de knappa personalresurserna, vilket leder till att verksamhetsmodellen inte är så effektfull som den som bäst kunde vara. En del av svarandena förde också fram att den knappa tillgången till lämpliga tjänster för kunderna, t.ex. arbetsträning eller hälsotjänster, hotar försvaga verksamheten. Enligt svaren har det interna samarbetet inom nätverken för sektorsövergripande samservice hittills lyckats bäst, medan det fungerade sämst med sömlösa, rättidiga och ändamålsenliga servicekedjor. Svarandena bedömde dock att verksamhetsmodellen som helhet kommit igång rätt bra trots den långsamma och tröga inledningen. 

Enligt svaren (n=144) har den sektorsövergripande samservicen gagnat personer som behöver och är motiverade att ta emot personlig service och handledning, är motiverade sysselsättas och inte har alltför stora livskompetensproblem. Verksamheten har gagnat dem som har outredda faktorer som påverkar arbetsförmågan, men som inte har alltför svåra problem med hälsan, t.ex. problem med rusmedel eller mentala problem. Den sektorsövergripande samservicen har också gagnat sådana kunder som utöver arbets- och näringstjänster och socialtjänster är i behov av hälsotjänster och Folkpensionsanstaltens tjänster. Folkpensionsanstaltens tjänster lyfts i svaren upp som en viktig service. Den sektorövergripande samservicen bedöms i synnerhet gagna unga som saknar yrkesutbildning eller som har utexaminerats från en specialläroanstalt och som är i behov av personligt stöd och personlig uppmuntran. Servicen gagnar också andra långtidsarbetslösa som har passiverats, men som är motiverade eller lätta att motivera.  

Med tanke på vidareutvecklingen av verksamhetsmodellen skulle det enligt enkätsvaren vara viktigt att satsa på att kunderna har tillgång till den service de behöver. I fortsättningen skulle det vara till fördel att utveckla sådana tjänster för kunderna inom den sektorsövergripande samservicen som på ett bättre sätt än för närvarande lämpar sig och är tillgängliga för dem. Det har konstaterats att Folkpensionsanstaltens roll samt mentalvårdstjänsterna och andra hälsotjänster är viktiga. Enligt svaren är det dessutom nödvändigt att integrera hälsovårds- och rehabiliteringstjänsterna i större omfattning i de olika skedena av serviceprocessen.  

Nu för tiden ansvarar kommunerna för ordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna. Genom de social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls arbetslösa stöds de arbetslösas arbetsförmåga och arbetslivsfärdigheter och förbättras de arbetslösas sysselsättningsförutsättningar. Kommunerna ansvarar även för finansieringen av arbetsmarknadsstödet till långtidsarbetslösa. Eftersom en betydande del av det lönesubventionerade arbetet och arbetsprövningen genomförs inom uppgifter inom social- och hälsovården, leder överföringen av social- och hälsotjänsterna till landskapets organiseringsansvar till att de möjligheter till arbetsprövning och arbete som kommunerna erbjuder minskar.  

Uppgifter inom arbetskraftsservicen sköts under arbets- och näringsministeriet av utvecklings- och förvaltningscentret, 15 NTM-centraler och 15 arbets- och näringsbyråer samt av arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter som en fristående enhet vid NTM-centralen i Södra Savolax. Varje arbets- och näringsbyrå har ett flertal verksamhetsställen. Bland annat i arbetskraftsservicens CAF-självutvärdering 2014 och i Europeiska kommissionens rapport ”Benchlearning Initiative External Assessment Finland 2016” bedöms förvaltningsstrukturen i Finland vara komplicerad och aktörernas roller i behov av närmare definition. Dessutom betonas behovet av att dra upp tydliga strategiska riktlinjer för verksamheten. Man anser ändå att det som främst behöver utvecklas är informationsledningen. Styrkor som lyfts fram är bl.a. förmågan till självkritik och förnyelse, det faktum att tjänster tillhandahålls via flera olika kanaler, det att arbets- och näringstjänsterna är företagsorienterade samt sammanslagningen av arbets- och näringspolitiken. 

Arbets- och näringstjänsterna har under de senaste åren målmedvetet utvecklats utifrån bl.a. befintliga bedömningar, utredningar och undersökningar. Den digitala utvecklingen och partnerskapen med privata tjänster har varit centrala drivkrafter för att förbättra tjänsternas kundorientering och effekt. Den privata tjänsteproduktionens roll har målmedvetet stärkts med början under regeringsperioden 2011–2015. Då inleddes arbetsförmedlingens första resultatbaserade pilotprojekt. För närvarande pågår sammanlagt 13 pilotprojekt inom arbetsförmedlingen. Sju av dem är resultatbaserade pilotprojekt för köpta tjänster. Alla pilotprojekt kommer att utvärderas, och ministeriet har skaffat en extern utvärdering till stöd för utvärderingen. Det har inte ännu sammanställts några resultat av utvärderingarna av de nya pilotprojekten, men erfarenheterna är lovande och praxis för samarbete med de privata tjänsteproducenterna har varit välfungerande. Tillväxttjänstreformen är en logisk fortsättning på denna utveckling i och med att den möjliggör ett mer omfattande produktionsansvar för privata tjänster. 

Invandring och integration  

Till sitt innehåll är integrationspolitiken i stor utsträckning sektorsövergripande och förutsätter nära samarbete mellan olika förvaltningsområden, såväl på riksomfattande som på regional och kommunal nivå. Den ökade invandringen förutsätter både att basservicen anpassas för invandrare och att det vid behov finns tillräcklig tillgång till särskilda integrationsfrämjande åtgärder som är tillräckligt verkningsfulla. Identifieringen av invandrarnas servicebehov och vid behov långsiktig servicehandledning spelar en central roll för att integrationsprocessen ska förlöpa smidigt, liksom även välfungerande partnerskap med det civila samhället.  

För invandrarnas kompetensutveckling och sysselsättning är det viktigt hur jämlik och heltäckande invandrarnas tillgång till arbets- och näringsförvaltningen och det finländska utbildningssystemet är. Den vägledning och rådgivning till invandrare som avses i lagen om främjande av integration samt arbets- och näringsbyråns inledande kartläggning, integrationsplan och modeller för yrkesinriktad integrationsutbildning fungerar som integrationsram för invandrarkunder som vill komma in på arbetsmarknaden. Utöver i integrationsutbildningen är invandrare kunder även i arbets- och näringsbyråns andra tjänster. 

Centrala faktorer för invandrares sysselsättning är att invandrare snabbt övergår från integrationsutbildning till yrkesinriktad utbildning och annan utbildning, att högutbildade invandrares examina erkänns och att det finns kanaler för invandrare att få behörighet. Vid planeringen av invandrarnas servicekedjor bör man effektivare än nu beakta invandrarnas tidigare kunskaper, som vid behov ska kunna kompletteras och utvecklas på ett flexibelt sätt för att motsvara den finländska arbetsmarknadens krav och behov. Samarbetet mellan arbets- och näringsförvaltningen och läroanstalterna spelar en betydande roll för valet av rätt studie- eller sysselsättningsväg och för vägledningen, och en långsiktig vägledning förutsätter ett tätt samarbete mellan myndigheter, utbildningsanordnare och privata tjänsteproducenter i olika skeden av vägledningsprocessen.  

En del invandrare behöver mer omfattande och långsiktig kompetensutveckling och stöd för att integreras och komma in på arbetsmarknaden. I fråga om dem som behöver långsiktig kompetensutveckling är det dessutom av största vikt att tjänsterna samordnas och att man skapar lämpliga servicekedjor i synnerhet tillsammans med social- och hälsovårdstjänsterna. 

I landskapsreformen är det motiverat att bevara tillväxttjänsternas centrala roll vid främjandet av integrationen av invandrare och att stärka det multidisciplinära samarbetet mellan de olika aktörerna i integrationen. Framför allt är det viktigt att samordna tillväxttjänsterna med de social- och hälsotjänster som överförs till landskapets organiseringsansvar och med kommunens integrationsfrämjande tjänster. Landskapsreformen gör det även möjligt att starkare än tidigare sammankoppla stärkandet av regionutvecklingen och regionens näringsliv med främjandet av integrationen. Enligt uppgifter ur systemet för studeranderespons på arbetskraftsutbildningen (OPAL) ansåg 88,1 procent av dem som deltog i integrationsutbildning 2016 att utbildningen hade lyckats utmärkt eller bra.  

Sysselsättningsläget för invandrarna förbättrades under hela 2000-talet ända tills recessionen började i slutet av 2008. Arbetslöshetsgraden för utlänningar har under åren 2008–2015 varierat mellan 25 och 30 procent. Lägst var arbetslösheten bland utlänningar 2007–2008, då en femtedel (21 procent) av utlänningarna var arbetslösa. Arbetslöshetsgraden har sedan dess stigit allt efter som det ekonomiska läget har försämrats. Bland utlänningarna är det en något större andel kvinnor än män som är arbetslösa. År 2015 var ungefär en fjärdedel (24 procent) av männen och en tredjedel (32 procent) av kvinnorna arbetslösa; den allmänna arbetslöshetsgraden bland utlänningarna var 27 procent. Det finns dock stora skillnader i sysselsättning mellan olika invandrargrupper, men skillnaderna jämnas ut ju längre personerna har bott i Finland, så att sysselsättningsgraden närmar sig nivån bland infödda finländare. 

Av de utländska medborgare som bor i Finland är ca 75 procent i arbetsför ålder (15–64 år). Andelen är avsevärt högre än bland de infödda finländarna, av vilka 58 procent är i arbetsför ålder. Det ökade antalet invandrare i arbetsför ålder medför en möjlighet att nyttiggöra invandringen för att svara på försämringen av försörjningskvoten, problemen med att matcha utbudet och efterfrågan på arbetskraft och utmaningarna när det gäller tillgången på arbetskraft, förutsatt att de nyanlända kommer in på arbetsmarknaden. Samtidigt bör man utnyttja de utbildade invandrarnas kompetens i näringslivet och i företagens tillväxt och internationalisering och därigenom vid skapandet av nya arbetsplatser.  

Arbets- och näringsministeriet inledde hösten 2016 en agenda för att främja utnyttjandet av internationella experter som drivkrafter för företagens tillväxt och internationalisering. Syftet med agendan är att systematiskt koppla de internationella experternas kännedom om mållandet och deras internationella nätverk och övriga kunnande till företagens tillväxt- och internationaliseringstjänster och innovationsverksamhet. Genom agendan främjas åtgärder med hjälp av vilka invandrarnas nätverk och sakkunskap stöder exporten, importen och internationella investeringar och hjälper till att locka kompetent arbetskraft till Finland och bilda nätverk mellan Finland och invandrarnas ursprungsländer. Agendan främjar även åtgärder genom vilka invandrarna bättre än tidigare kan bli en del av näringslivets ekosystem och innovationsverksamhet. Samtidigt stärker agendan kopplingen mellan å ena sidan de internationella studerande som avlägger examen i Finland och å andra sidan näringslivet och arbetsmarknaden i Finland. Dessutom ska internationella experter som flyttat från Finland bidra till att stärka relationerna mellan Finland och hemlandet för att stödja i synnerhet företagens internationella affärsverksamhet. 

Ordnande av invandrings- och integrationsfrågor vid arbets- och näringsbyråerna och NTM-centralerna 

Resultaten av en enkät om arbets- och näringsbyråernas tjänster, som riktats till arbets- och näringsbyråerna, publicerades i mars 2016. Det framkom att tjänsterna till invandrare som ska integreras och till andra invandrare har ordnats på olika sätt vid olika byråer. Vid arbets- och näringsbyråerna, med undantag av Nylands och Lapplands arbets- och näringsbyråer, ordnas tjänsterna till invandrare som ska integrerats separat från arbets- och näringsbyråns andra tjänster till invandrare eller separat från byråernas allmänna tjänster. Vid de olika arbets- och näringsbyråerna finns det flera olika sätt att ordna tjänsterna till invandrare som ska integreras. När det gäller arbets- och näringsbyråns resurser framfördes det i enkätsvaren att man tydligare än nu borde erkänna att invandrings- och integrationsfrågornas betydelse för helheten av arbets- och näringstjänster har ökat. Man ansåg att det i nuläget inte satsas tillräckligt framför allt på personalens kompetensutveckling.  

Uppgifter i anslutning till regional samordning, planering, styrning och uppföljning av invandrares integration har koncentrerats till sju NTM-centraler som alla, utom NTM-centralen i Lappland, sköter dessa uppgifter inom ett utvidgat verksamhetsområde (statsrådets förordning om närings-, trafik- och miljöcentralerna 910/2009). Andra uppgifter som har att göra med främjande av integration sköts vid alla NTM-centraler. Syftet med att centralisera den regionala samordningen, planeringen, styrningen och uppföljningen av integrationen är att effektivisera användningen av de befintliga resurserna och att stärka förankringen av målen med integration och goda etniska relationer i NTM-centralernas verksamhet och strategier mera allmänt. Styrningen av NTM-centralernas verksamhet i uppgifter som gäller främjande av integration och goda etniska relationer har gjort verksamheten mera planmässig och lett till ökat samarbete mellan de olika NTM-centralerna. 

Det föreslås att landskapen på motsvarande sätt som i NTM-centralernas nuvarande uppgifter ska vara skyldiga att i landskapets allmänna planering, verksamhet och uppföljning beakta behoven hos invandrarbefolkningen inom landskapets område och främjandet av integrationen. Man har ansett att det är ändamålsenligt att också i fråga om integrationen centralisera flera uppgifter som nu sköts av NTM-centralerna i sin nuvarande form. På detta sätt har man bl.a. kunnat genomföra de sparåtgärder som riktats till NTM-centralerna. Det är möjligt att en del av de resurser som används för dessa uppgifter fördelas på de 18 landskapen i samband med reformen. Detta kan innebära att nyttan med centraliseringen går förlorad.  

De minskade personalresurserna vid NTM-centralerna har medfört utmaningar för verksamheten. Exempelvis har de anslag som reserverats för upphandling av integrationsutbildning ökat, medan personalresurserna för upphandling av utbildningar däremot har minskat. Detta gör att anslagen kan användas mindre effektivt och gör det svårare att upphandla integrationsutbildning som är tillräckligt varierad.  

Tjänster till företag 

Enligt en utredning av arbets- och näringsministeriet finns det för tillfället ett mycket mångsidigt utbud av olika slags tjänster till företag. Riksomfattande och regional företagsservice produceras av regionala näringsbolag, av tjänsten FöretagsFinland, av NTM-centralerna, av Tekes, Finpros (numera Business Finland) och Finnveras regionala funktioner, av handelskamrar, av företagarorganisationer och av nyföretagarcentraler. Strukturen upprätthålls huvudsakligen med offentliga medel. 

Det bedöms att det mest omfattande utbudet av företagsservice gäller det första skedet av företagsverksamheten (tjänster för utveckling av affärsidéer och för grundande av företag) och utvecklingen av personalens kompetens. Det mest negativa omdömet i fråga om utbudet fick tankesmedjorna, internationaliseringstjänsterna och tjänsterna till stöd för innovationsverksamhet. 

Enligt utredningen är en av utmaningarna med det nuvarande systemet för företagsservice att arbetsfördelningen och rollfördelningen mellan de olika aktörer som erbjuder företag grundläggande rådgivning inte är tillräckligt tydlig. I synnerhet när det gäller informations- och rådgivningstjänster är aktörerna för många och splittrade. Informations- och rådgivningstjänster till företag produceras i synnerhet av regionala och lokala utvecklingsföretag och nyföretagarcentraler, centraliserade nationella tjänster (FöretagsFinland) och nationella organisationers (t.ex. NTM-centralen, Tekes, Finnvera, Finpro) egna funktioner. Bristande informationsgång och olika kundsystem ökar sannolikheten för överlappande arbete.  

Det är främst regionala och lokala utvecklingsföretag, nyföretagarcentraler, ProAgria och andra lokala aktörer som ansvarar för att tillhandahålla informations- och rådgivningstjänster nära kunden. Det finns ett väldigt brokigt och mångsidigt urval av aktörer även i små regioner. I olika regioner har man under de senaste åren strävat efter att systematisera och rationalisera samarbetet mellan olika aktörer, men på grund av olika faktorer (bl.a. brister i informationsgången, olika CRM-system, konkurrens) förekommer fortfarande överlappningar i verksamheten. Det finns dock alldeles tydligt efterfrågan på informations- och rådgivningstjänster som tillhandahålls lokalt. Till exempel har utvecklingsföretagen årligen ca 35 000 företag som kunder. 

I fråga om avgiftsbelagd utvecklingsservice (utbildning och konsulttjänster) är arbetsfördelningen vid produktionen av offentlig företagsservice väldigt tydlig. I praktiken ansvarar NTM-centralerna under ledning av arbets- och näringsministeriet för produktionen av avgiftsbelagd utvecklingsservice genom att producera subventionerade analys-, konsult- och utbildningstjänster. Själva serviceproduktionen sker i samarbete med aktörer inom den privata sektorn, och man ingår temabundna och regionala ramavtal med dessa aktörer på basis av konkurrensutsättning. Inom NTM-centralernas olika områden är det även möjligt att genomföra egna minikonkurrensutsättningar. Den nuvarande verksamhetsmodellen verkar till denna del vara välmotiverad, för den gör det möjligt att producera tjänster av hög och jämn kvalitet utan att ändå binda avsevärda personalresurser inom den offentliga sektorn. Verksamhetsmodellen ger även de företag som producerar tjänster en möjlighet till egen affärsverksamhet genom att de kundförhållanden som uppstår genom verksamheten kan fortsätta. 

I praktiken är den nuvarande verksamhetsmodellen och ansvarsfördelningen logisk, men rollfördelningen mellan aktörerna inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde är ibland otydlig. Enligt författarna till utredningen är det skäl att tillhandahålla i synnerhet finansiella tjänster för det första skedet av företagsverksamheten (till små och medelstora företag på den inhemska marknaden och för utveckling av verksamhetsmiljön) regionalt nära kunden. Finansiering till stöd för mer avancerad och ambitiös verksamhet, i praktiken för kraftig tillväxt och internationalisering, och utvecklingstjänsterna i anslutning till det är det däremot vettigt att tillhandahålla nationellt. Detta motiveras av att tillväxt och internationalisering förutsätter att det bildas öppna ekosystem och av att finansieringen är mer selektiv, finansieringsobjekten är relativt få och stödet för utvecklingen kräver specialkunskaper som det är vettigt att centralisera, inte splittra. I praktiken bör det också i dessa speciellare finansiella tjänster (programverksamhet, FoU-verksamhet, internationaliseringstjänster) finnas s.k. front-office-kompetens, som identifierar och filtrerar kundförhållanden, även i regionerna. För företagen är tydliga vägar till service och ett fungerande samarbete mellan regionala och nationella aktörer förutsättningar för en god serviceproduktion. 

4.1.1  4.1.1 Konsekvenser för företagen

Genom tillväxttjänstreformen skapas en marknad för tillväxttjänster på i bästa fall ca 300 miljoner euro, när man beaktar de nuvarande köpta tjänsterna (190 miljoner euro) och den nuvarande myndighetsverksamhet som eventuellt flyttas till marknaden (110 miljoner euro). Merparten av den nya marknadspotentialen består av de nuvarande arbetsförmedlingsuppgifterna vid arbets- och näringsbyråerna. Om landskapen utnyttjar den möjlighet att utöka de köpta tjänsterna som ändringarna i lagstiftningen erbjuder, främjar reformen privat företagsverksamhet. På den nuvarande marknaden är även läroanstalter, kommunala utvecklingsbolag och föreningar tjänsteproducenter, så det är sannolikt att privata företag inte tar hela andelen av den växande marknaden. Hur stor andel av den helt nya typen av företagsverksamhet, t.ex. i fråga om tjänster för arbetslösa arbetssökande, som i fortsättningen kommer att produceras av andra än landskapen och landskapens bolag beror på hur bra marknaderna kommer i gång och på hur ändamålsenligt landskapen tycker det är att utöka de köpta tjänsterna. I lagberedningsskedet kan detta inte bedömas närmare. 

Enligt den utredning som arbets- och näringsministeriets har låtit göra (Markkinavuoropuhelu kasvupalvelujen tueksi, Owal Group 2016) fanns det 2015 ca 1 300 verksamma företag koncentrerade på sysselsättningsverksamhet i Finland. Av dessa var ca 82 procent specialiserade på uthyrning av arbetskraft och ca 6 procent på arbetsförmedling. Omsättningen inom branschen har ökat under de senaste tre åren, och de stora företagens andel av omsättningen har ökat. Av verksamhetsställena i branschen finns ca 41 procent i Nyland. Nationellt sett finns det totalt ca 1 550 verksamhetsställen. I det minsta landskapet (Mellersta Österbotten) finns det 14 verksamhetsställen. År 2015 fanns det tolv landskap i vilka färre än 50 företag specialiserade på sysselsättningsverksamhet hade verksamhetsställen. Det fanns drygt 9 000 företag specialiserade på konsultverksamhet avseende företagsledning. Inom konsultbranschen finns det väldigt många små företag på en till fyra personer och med en omsättning på högst 200 000 euro. 

Enligt situationen 2018 finns det sammanlagt ca 600 000 000 euro inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde tillgängliga för de tillväxttjänster som överförs till landskapen. Det bör dock noteras att EU:s strukturfondsmedel och medel för samarbetet vid de yttre gränserna kan förändras t.o.m. väldig mycket under följande programperiod, som börjar 2021. Av finansieringen för tillväxttjänsterna används för närvarande ca 56 procent till stöd som beviljas direkt till företag och sammanslutningar och 44 procent till genomförandet av tillväxttjänster, varav 26 procent till tjänster köpta från företag och 18 procent till myndighetstjänster. Med tanke på skapandet av nya marknader är det av betydelse hur många uppgifter och tjänster inom den nuvarande myndighetsverksamheten (18 procent) som kan överföras till den privata marknaden. Vid lagberedningen har det bedömts att det kan handla om högst ca 110 miljoner euro. Man kan i stora drag säga att NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas omkostnadsanslag används till tjänstemännens löner, momentet för offentlig arbetskrafts- och företagsservice till köpta tjänster och strukturfondsmomentet till stöd. 

Stöd som beviljas via de tillväxttjänster som överförs till landskapen 

Via de tillväxttjänster på landskapsnivå som ska överföras från arbets- och näringsministeriet till landskapen beviljades 2017 stöd till en summa av sammanlagt ca 400 miljoner euro. Av dessa utgjordes den mest betydande delen av den startpeng och de lönesubventioner som beviljas av arbets- och näringsbyråerna samt av det stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden som NTM-centralerna beviljar företag. Lönesubventioner och startpeng beviljades till en summa av sammanlagt ca 300 miljoner euro 2017 (lönesubventioner 250 miljoner euro och startpeng 40 miljoner euro). Stöd till företag från Europeiska regionala utvecklingsfonden beviljades 2017 till en summa av ca 87 miljoner euro, som företagen använder till att skaffa tjänster, anordningar, maskiner m.m. från privata tjänsteproducenter på en konkurrensutsatt marknad. 

Kriterierna och stödvillkoren för olika stödformer inverkar för sin del på hurdana företag som beviljas stöd och vilken slags verksamhet som uppkommer till följd av stödet. Till exempel är avsikten under denna programperiod att med strukturfondsstöd stödja i synnerhet bl.a. små och medelstora företags konkurrenskraft, produktion av ny information och kompetens, utbildning och livslångt lärande. Ett särskilt mål är dessutom att främja en koldioxidsnål ekonomi, till vilket 25 procent av finansieringen från Europeiska regionala utvecklingsfonden riktas.  

Av stöden från strukturfonderna riktas drygt 60 procent till sådana stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden som huvudsakligen riktas till företag och sammanslutningar för utveckling av företagsverksamhetens sektorer, näringarna, miljön, trafiken och innovationer, och 40 procent till sådana stöd från Europeiska socialfonden som riktas till både offentliga och privata aktörer och där den som gynnas av stödet kan vara t.ex. en kund hos arbetskraftsmyndigheten. För närvarande riktas 17 procent (ca 10 miljoner euro) av stödet från Europeiska socialfonden till arbets- och näringsbyråernas offentliga arbetskrafts- och företagsservice. Landskapsförbunden beviljar för närvarande ungefär hälften av stödet från Europeiska regionala utvecklingsfonden.  

Landskapen kan inte anvisa strukturfondsmedel till något annat än verksamhet enligt programmet. Däremot kan propositionen ha betydande konsekvenser för de stöd som finansieras under momentet för offentlig arbetskrafts- och företagsservice (lönesubvention och startpeng). Landskapen är inte bundna till storleken på de stöd som delas ut, utan beslutar i fortsättningen självständigt hur mycket stöd de beviljar. Eftersom stöden i fråga hittills har setts som ett centralt instrument för främjande av sysselsättning och företagande, kan man anta att det ligger i landskapens intresse att finansiera stödformerna också i fortsättningen. Enligt det föreslagna 16 § 2 mom. ska landskapet reservera anslag för beviljande av lönesubvention.  

Nuvarande köpta tjänster och myndighetsverksamhet 

När de stöd som landskapen beviljar inte beaktas kommer tillväxttjänsterna på landskapsnivå, vilka motsvarar den nuvarande arbetskrafts- och företagsservicen, att i fortsättningen produceras till ett sammanlagt pris av drygt 300 miljoner euro. Av denna summa riktas 60 procent, dvs. strax under 200 miljoner euro, till tjänster som köps från företag och sammanslutningar genom offentlig upphandling samt 40 procent, dvs. drygt 140 miljoner euro, till nuvarande myndighetsuppgifter. Utgifterna för myndighetsuppgifter utgörs i huvudsak av lönekostnader. Hur stor andel av dessa 140 miljoner euro som överförs till marknaden beror på vilka uppgifter landskapet måste sköta själv som tjänsteanordnare, vilka uppgifter som är landskapets offentliga förvaltningsuppgifter och till hur stor del landskapet självt producerar tjänster. I princip kan reformen också leda till att landskapet beslutar sig för att i fortsättningen självt producera också de tjänster som NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna nu har lagt ut på entreprenad. Landskapen måste då sannolikt anställa mera personal för att få nödvändig ny kompetens inom organisationen, vilket gör att det i praktiken är osannolikt att reformen leder till att marknaden för köpta tjänster minskar.  

Den största andelen (61 procent) av utgifterna för myndighetsuppgifter utgörs av omkostnaderna för arbets- och näringsbyråerna. För myndighetsverksamheten i anslutning till strukturfondsuppgifter används något under 6 miljoner euro. I omkostnaderna för NTM-centralerna ingår FöretagsFinlands centraliserade rådgivnings- och kundbetjäningstjänster.  

I nuläget kan köpta tjänster produceras av sådana sammanslutningar som kan anses vara en kommuns anknutna enheter. Efter reformen kan dessa sammanslutningar dock inte vara producenter av tillväxttjänster, om det inte är fråga om direktupphandling enligt upphandlingslagen. Sådana organisationer kan vara bl.a. läroanstalter och utvecklingsbolag. En närmare beskrivning av den nuvarande produktionen av köpta tjänster finns i propositionens beskrivning av nuläget, i avsnitt 2.1.8 Upphandling av arbetskrafts- och företagsservice. År 2015 producerade knappt 10 kommunägda företagscentra tjänster av typen företagarcoaching och utveckling åt NTM-centralerna för strax under 2 miljoner euro. Det finns ingen information om hur många av dessa aktörer som är anknutna enheter i förhållande till kommunen.  

Cirka 120 läroanstalter producerade år 2015 kurser och utbildningar för 160 miljoner euro åt NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna. Det är inte heller möjligt att göra en noggrann uppskattning av hur många av läroanstalterna som är anknutna enheter enligt upphandlingslagen. Yrkeshögskolornas kommersiella verksamhet ska särredovisas i enlighet med yrkeshögskolelagen (932/2014), så yrkeshögskolorna anses inte ha ställning som anknutna enheter. Det är dock sannolikt att många andra läroanstalter är anknutna enheter i förhållande till sin ägarkommun. Efter 2019 är det fråga om de läroanstalter som säljer över 5 procent av sina tjänster till andra än sin ägare. Det är sannolikt att det uppkommer situationer där en läroanstalt som har producerat köpta tjänster åt en NTM-central eller en arbets- och näringsbyrå inte kan fungera som producent av tillväxttjänster, om inte organisationen ändras. För läroanstalternas del lindras konsekvenserna av reformen av att 90 miljoner euro i form av medel som tidigare använts till köpta tjänster överförs till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, och till den delen ändras finansieringssättet för tjänsterna i fråga. 

Resurser som riktas till den nya marknaden 

Enligt utvecklings- och förvaltningscentrets statistik kan av personernas arbetsbeskrivning bl.a. rådgivningen och arbetsförmedlings- och utvecklingsuppgifterna omfatta ca 85 procent av de nuvarande myndighetsuppgifter som produceras för ca 140 miljoner euro. Hur stor andel av denna finansiering som faktiskt flyttas till marknaden kan inte fastställas exakt i samband med lagberedningen. Detta påverkas i stor utsträckning av att omfattningen av de köpta tjänsterna är en fråga där landskapet har prövningsrätt.  

I detta skede har man inte heller noggrant kunnat bedöma de resurser som behövs för landskapets organiseringsuppgifter, som för sin del kommer att minska på den resurs som flyttas till marknaden. Det kan dock allmänt konstateras att det med tanke på verksamhetens effektivitet och lönsamhet inte är ändamålsenligt att organiseringsverksamheten utgör mer än 10 procent av produktionsverksamheten. I organiseringsfunktionen enligt 18 § i lagen är det dock i huvudsak fråga om upphandlingsuppgifter och övervakning av tillväxttjänsternas kvalitet. Beslut om landskapets tjänster är en del av upphandlingsprocessen.  

Resurserna för övervakningsuppgifterna har i Finland riktats bl.a. så att man inom regionförvaltningsverket i fråga om penningtvätt använder 4 årsverken för att övervaka 50 000 företag. I Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) använde man för övervakningen inom socialvården 7 årsverken i Valvira och 58 årsverken i regionförvaltningsverken för sammanlagt drygt 1 900 övervakningsärenden. När det gäller hälso- och sjukvården övervakade Valvira något under 1 300 övervakningsärenden med 35 årsverken. Enligt Rådgivningsenheten för offentlig upphandling utgör upphandlingsfunktionen inom kommunerna ca 2 procent av hela verksamheten. På basis av siffrorna ovan kan det konstateras att resursallokeringen till organiseringsfunktionen sannolikt är mindre än 10 procent av den nuvarande myndighetsfunktionen. Enligt en försiktig beräkning har man på detta sätt kommit fram till att det till marknaden kan flyttas 75 procent (100 procent -15 procent offentliga förvaltningsuppgifter - 10 procent organiseringsuppgifter), om landskapen inte alls själva producerar några tillväxttjänster. Siffran är högre om de resurser som organiseringsuppgifterna kräver har överskattats. 

De uppgifter som flyttas till marknaden kan t.ex. vara tjänster i anslutning till jobbsökning, dvs. rådgivning som gäller arbetssökandes jobbsökning och sysselsättning samt förmedling av information om arbetsplatser och arbetsmöjligheter. Tjänster som kan produceras är yrkesvägledning och utveckling av kompetens som behövs i arbetslivet. Till företagen kan det riktas mångformiga tjänster via flera olika servicekanaler bl.a. när det gäller grundande av företag, skapande av en affärsidé, ledningen, utvecklande av innovationer och internationalisering. Även bedömning av tjänstebehovet hos enskilda kunder och företag och avtal om tjänsterna kan produceras såsom tillväxttjänst. 

Ny företagsverksamhet 

Eftersom tillväxttjänstreformen baserar sig på landskapets tjänster som är beroende av prövning och då de noggrannare villkoren för tjänsterna regleras genom substansbestämmelser, kan konsekvenserna för företagen inte påvisas noggrant i samband med denna lagberedning.  

Om landskapen beslutar sig för att lägga ut all verksamhet som den föreslagna lagen ger möjlighet till, innebär det enligt ministeriets uppskattning drygt 100 miljoner euro ytterligare potential för privat affärsverksamhet. Om landskapen beslutar att en del av verksamheten även i fortsättningen ska produceras inom den offentliga sektorn, kommer konsekvenserna av reformen för företagens affärsverksamhetsmöjligheter att minska i motsvarande grad. Slutresultatet påverkas även av hur mycket landskapen i fortsättningen kommer att satsa på social- och hälsotjänsterna och hur mycket på tillväxttjänsterna. Det är även möjligt att landskapen beslutar att ekonomiskt satsa förhållandevis mer på social- och hälsovårdssektorn, varvid användningen av tillväxttjänsterna måste minska. För en del landskap kan situationen dock vara den motsatta. 

I den utredning som Owal Group gjorde åt arbets- och näringsministeriet bedöms antalet potentiella producenter av tillväxttjänster till något mer än 10 000. Dessutom kan det i viss mån komma in utländska aktörer på marknaden. 

För närvarande skaffar tillväxttjänstmyndigheterna bl.a. utbildnings- och konsulttjänster från privata företag genom ett upphandlingsförfarande. Avsikten är att landskapen kan utnyttja olika sätt när de väljer producenter av tillväxttjänster. Landskapet kan genom konkurrensutsättningen välja de aktörer som kan tillhandahålla tjänster till kunder eller så kan landskapet fastställa kriterier, som producenten ska uppfylla för att registreras som producent av tillväxttjänster.  

Den nya marknad som öppnar sig berör inte endast de nuvarande aktörernas verksamhetsområde, utan det kan vara fråga om tjänster som kan produceras av t.ex. experter inom ekonomiförvaltning eller bemanningsföretag. Företag inom ekonomiförvaltning har t.ex. erfarenhet som kan utnyttjas i uppgifter inom de samlade finansieringstjänsterna, och i bemanningsföretag är intervjuprocesser en mycket central del av verksamheten. Exempel på sådana branscher enligt statistikcentralens gällande näringsgrensindelning inom vilka det kan uppkomma nya verksamhetsmöjligheter är bl.a. redovisning, konsulttjänster till företagsledning, sysselsättningsverksamhet, arrangemang av mässor och kongresser, inkasso- och kreditupplysningstjänster samt call-centerverksamhet.  

Huvudsakligen är det fråga om branscher där tröskeln att komma in på marknaden är låg. Det behövs inga stora investeringar för att grunda verksamheten och i praktiken kan redan ett enmansföretag erbjuda vissa tillväxttjänster. Ett undantag kan vara vissa utbildningar som kräver att utbildaren har ett visst slags faciliteter. För att kunna bli producent av tillväxttjänster kan det krävas vissa särskilda registreringsåtgärder av företaget. Till exempel kan det finnas särskilda krav för de som erbjuder utbildningstjänster, för att de ska kunna gå med i undervisnings- och kulturministeriets register. I den föreslagna lagen om regionutveckling och tillväxttjänster finns inga bestämmelser om sådana eventuella kriterier. 

Sättet för inledandet av verksamheten och en ändamålsenlig organisering av företagsverksamheten påverkas av om landskapet har som avsikt att skaffa de tjänster som landskapet behöver i enlighet med upphandlingslagen eller om landskapet avser att i enlighet med social- och hälsovårdsreformen särskilt godkänna dem som producerar tillväxttjänster. Dessutom kan landskapen rikta de disponibla medlen till marknaden via olika slags s.k. servicesedlar. Hur kunderna inhämtar information om de aktörer som producerar tillväxttjänster har betydelse för företagens verksamhet särskilt om landskapet stannar vid en lösning som baserar sig helt och hållet på kundens val.  

Även de nuvarande (190 miljoner euro) köpta tjänsterna kan i fortsättningen genomföras så att kunden själv kan välja tjänsteproducenten bland de företag som uppfyller de kriterier som landskapet fastställt. Detta innebär att de företag som för närvarande producerar tjänster för närings- och trafik- och miljöcentralerna och arbets- och näringsbyråerna kan bli tvungna att ändra affärsverksamhetslogiken från att vinna en offentlig upphandling till att marknadsföra direkt till kunderna. En del av de nuvarande företagen och offentliga samfunden kan hamna i en ny situation t.ex. på grund av att kunskaperna om upphandling ska riktas till kunnande inom marknadsföring. Förfarandet möjliggör dock att nya företag får snabbare inträde på marknaden, då inledandet av verksamheten inte är beroende av en offentlig aktörs upphandlingscykel. Marknaderna byggs även upp efter kundernas egna val och de företag som får stöd kan bättre utnyttja redan existerande nätverk.  

Administrativa kostnader 

Företagen belastas just inte av någon administrativ börda när de registrerar sig som producenter av tillväxttjänster, om man som kriterium t.ex. har samma nivå som i beställaransvarslagen. Däremot kan det t.ex. när det gäller tjänster till enskilda kunder vara ändamålsenligt att ställa även andra kvalitetskriterier t.ex. för företag som erbjuder utbildning. Den administrativa börda som orsakas av detta kan bedömas när man vet hurdant förfarandet vid registrering som tjänsteproducent blir. I 24 § i den föreslagna lagen förutsätts det att det finns kompetent och tillräcklig personal för produktion av tillväxttjänsterna. Detta kan inverka på små företags möjligheter att vara verksamma som producenter av tillväxttjänster. 

De största kraven i fråga om informationssystemen kommer sannolikt att gälla de företag som erbjuder sysselsättningstjänster, eftersom lagringen och lämnandet av uppgifter är noggrant reglerat. I 28 § 1 mom. 4 punkten i lagförslaget föreskrivs det att landskapet kan definiera de uppgifter som ska föras in i det riksomfattande informationssystemet. Bland annat sådana viktiga anmälningar som anknyter till inledandet och avslutandet av jobbsökning samt förutsättningarna för utkomstskydd för arbetslösa ska samlas i ett riksomfattande register, så att uppgifter om arbetslösa finns tillgängliga för beslut om utkomstskydd för arbetslösa, för att skapa en bild av det allmänna arbetslöshetsläget samt för att planera och genomföra tjänster och bedöma genomförandet. Privata tjänsteproducenter kommer att ges rätt att använda ett system som upprätthålls av den offentliga förvaltningen, varmed företagens utgifter för investering i informationssystem skulle vara måttfulla.  

EU:s dataskyddsförordning, som blir direkt tillämplig våren 2018, ställer krav på dataskyddet och informationssäkerheten. Den arbetsgrupp (JM) som behandlar dataskyddsförordningens konsekvenser för den nationella lagstiftningen är ännu inte klar med sitt arbete, men förordningen omfattar nya och betydande påföljder för dem som bryter mot förordningen, vilket skapar incitament för att beakta dataskydd och informationssäkerhet på ett ändamålsenligt sätt.  

Från företagens synvinkel kan det att kunduppgifterna blir kvar hos företaget vara viktigt, eftersom kundregistret kan vara en viktig konkurrensfaktor för företag. Vid den fortsatta beredningen kommer det i den lag som gäller informationssystemen för tillväxttjänsterna att preciseras vilka uppgifter som tjänsteproducenterna kan åläggas att föra in i det riksomfattande registret och vilka krav som behandlingen av personuppgifter ställer. För en del företag kan t.ex. användningen av egna användargränssnitt vara en viktig konkurrensfaktor.  

Att mata uppgifter separat i det riksomfattande systemet orsakar en viss administrativ börda för företagen och därmed utgifter för personal och/eller informationssystem. Den egentliga bördan eller utgiften beror på i vilken utsträckning uppgifter ska föras in och om detta sker automatiskt eller manuellt. I praktiken är utnyttjandet av automatik det enda sättet, men det kräver att automatik skapas, vilket också medför kostnader. Till exempel kan det för ensamföretagare löna sig att i stället för automation föra in uppgifterna manuellt eller att direkt använda det riksomfattande systemet.  

I samband med beredningen av den lag som gäller informationssystemen preciseras det huruvida en användaravgift tas ut för användning av det riksomfattande systemet. Den eventuella avgiftens storlek har betydelse särskilt för småföretags verksamhetsförutsättningar i branschen.  

Små företag kan ha sämre möjligheter att marknadsföra sin verksamhet eller att upprätthålla högklassiga nättjänster och fungerande användargränssnitt som uppdateras i nya anordningar. Detta kan ha stor betydelse i en situation där t.ex. merparten av de arbetslösa arbetssökande eller stödsökande gärna använder sig endast av digital ärendehantering, och reformen möjliggör användning av företagens egna användargränssnitt i dessa tjänster. Även de krav på informationssystem som myndigheterna ställer kan ha betydelse. Bestämmelser om de krav som ställs på informationssystem utfärdas separat. 

Enligt arbets- och näringsministeriets utredning är kostnaderna för uppgörandet av en offert i enlighet med upphandlingslagen för ett företag som producerar tjänster i medeltal 1 160 euro. Dessutom är en upphandlande enhets administrativa kostnader 2 900 euro per anbudsförfrågan om tjänster. Kostnader uppkommer för myndigheterna av att de eventuellt ska upprätthålla och publicera information om sådana företag av vilka tjänster kan köpas med servicesedlar.  

Landskapets ersättning till tjänsteproducenterna 

Den föreslagna lagen reglerar inte på vilka grunder landskapen betalar till producenterna av tillväxttjänster. Olika finansieringslösningar kan tillämpas på tjänsterna. Olika modeller med servicesedlar kan passa i fråga om små sakkunnigtjänster som företagen erbjuder. Resultatbaserade avtal kan passa i fråga om för arbetssökande avsedda stora tjänstepaket med helhetsansvar. Dessa kan bestå av en fast andel och en resultatbaserad andel. Dessutom kan landskapen i likhet med nuläget använda modeller som baserar sig på volym och på förhand avtalade fasta priser, där avgiften är bunden till exemplet till utfallet och betalningstidtabeller. 

I reformen har resultatbaserad upphandling setts som ett betydelsefullt element som stöder tillväxten. I fråga om dessa definierar tjänsteproducenterna själva de metoder genom vilka kundernas sysselsättning bäst främjas (blac box-modellen). Arvodet till tjänsteproducenten betalas då för sysselsättning eller inledande av företagsverksamhet. Beroende på målgruppen kan resultatarvode även betalas för andra resultat som stöder sysselsättningen såsom för inledande av utbildning eller överföring till andra tjänster. Ersättning för resultat kan inbegripa även optioner att förlänga avtal. 

Genom resultatbaserade upphandlingar och genom att flytta tyngdpunkten för arbetskraftstjänster från den offentliga sektorn till den privata sektorn strävar man efter en mera kundorienterad och effektiv verksamhet. Internationella exempel visar att genom privat produktion kan man i bästa fall uppnå 5–15 procent bättre nettoeffektivitet än genom motsvarande offentliga produktion. Privat tjänsteproduktion är inte nödvändigtvis billigare till genomförandekostnaderna än offentlig tjänsteproduktion. En bättre nettoeffektivitet kan dock leda till lägre totala kostnader, eftersom även en liten förkortning av arbetslöshetstiden sparar märkbart på kostnaderna för utkomstskyddet för arbetslösa när det är fråga om stora kundvolymer. (Oosi: Undersökningen Användning av privat service inom arbetsförmedlingen. Arbete och företagsamhet 7/2016, Arbets- och näringsministeriets publikationer).  

När det gäller hur de offentliga upphandlingarna fungerar kan en riskfaktor utgöras av fastställandet av ett marknadspris för arbetskraftstjänster. I pilotprojektet i Nyland och Birkaland under 2015 visade det sig att det finns stora skillnader i prissättningen hos de privata aktörer som lämnat anbud. Konkurrensens positiva effekter på utgifterna baserar sig på en marknad med tillräckligt många aktörer och på den information som aktörerna har tillgång till. Privata aktörer prissätter sina tjänster enligt hur de bedömer att de kan uppfylla de mål som ställts upp. Eftersom affärsverksamheten delvis är ny, innebär detta utmaningar även när det gäller prissättningen av tjänsterna och på vilka grunder de slutliga valen av tjänsteproducenter görs. Vid lagberedningen kan man utgå från att landskapen beaktar internationella och nationella erfarenheter när de bereder den resultatbaserade upphandlingen. Dessutom utvecklas modellerna fortfarande åren 2018 och 2019 inom den nuvarande förvaltningen genom olika pilotförsök.  

4.1.2  4.1.2 Konsekvenser för den offentliga ekonomin

Reformen medför betydande ändringar i statsbudgetens struktur. Landskapen finansieras huvudsakligen under två moment för finansiering av landskapen (28.89.30 Finansiering av landskapens social- och hälsovård och 28.89.32 Finansiering av landskapens övriga uppgifter). Under momenten anvisas ett anslag som statsandel till respektive landskap. Landskapen beslutar själva om hur ett anslag på sammanlagt ca 18,7 miljarder euro fördelas till uppgifter som omfattas av landskapets organiseringsansvar. Utöver de uppgifter om vilka det föreskrivs i denna lag hör även bl.a. ordnandet av social- och hälsotjänster till landskapens organiseringsansvar. I princip kan landskapen rikta resurserna på ett helt annat sätt än vad som gjorts i statsbudgeten. Detta spelrum begränsas dock i synnerhet av social- och hälsotjänsternas koppling till de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta kan inverka på hur mycket resurser landskapet riktar till tillväxttjänsterna och det kommer högst sannolikt att finnas regionala skillnader vad gäller lösningarna. Landskapet ska dock i enlighet med 16 § sörja för att det inom dess område finns tillräckligt med tillväxttjänster på landskapsnivå. Arbets- och näringsministeriet följer med stöd av 35 § hur en lika tillgång till tjänster och tillräcklig finansieringsnivå förverkligas på riksomfattande nivå och i landskapen. Ministeriet kan begära utredningar på basis av vilka de regionala skillnaderna i användningen av finansieringen kan påvisas. 

De omkostnadsanslag som är anvisade till NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna (moment 32.01.02, Närings-, trafik- och miljöcentralernas omkostnader och 32.30.01, Arbets- och näringsbyråernas omkostnader) och de s.k. substansanslagen (moment 32.30.51, Offentlig arbetskrafts- och företagsservice; 32.50.42, Stödjande av företagens utvecklingsprojekt; och en del av moment 32.70.30, Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet) överförs från arbets- och näringsministeriets huvudtitel till finansministeriets huvudtitel och blir en del av finansieringen av landskapen. I ramnivån för 2019 överförs sammanlagt 719 miljoner euro från arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde till landskapens allmänna finansiering. Motsvarande finansiering i nivån för 2015 var 825 miljoner euro.  

Momenten 32.30.01, 32.30.51 och 32.50.42 bildar den s.k. tillväxttjänstfinansieringen. De ovannämnda momentens sammanlagda anslag fördelas på basis av fördelningskriterierna för tillväxttjänster såsom en del av landskapens statsandel. Fördelningskriterierna och viktningen för dem är följande: arbetslösa arbetssökande (60 procent), arbetslöshetsgrad (15 procent) och företagens verksamhetsställen (25 procent). Dessutom överförs moment 32.01.02 (närings-, trafik- och miljöcentralernas omkostnader) till den allmänna finansieringen, men fördelningskriteriet för momentet är invånarantalet. Tillväxttjänsternas andel av momentets anslag var 16 miljoner euro 2015.  

I lagens 37 och 38 § föreslås dessutom att laglighetsövervaknings- och inspektionsuppgiften i fråga om ordnandet och produktionen av tillväxttjänster på landskapsnivå anförtros Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet i enlighet med proposition RP 16/2018 rd. Det är fråga om en helt ny uppgift, för vilken arbetsmängden motsvarar uppskattningsvis 2,8–3,55 årsverken. Laglighetsövervakningsuppgiften omfattar reaktiv övervakning på basis av klagomål och aktiv planbaserad övervakning. Det uppskattade antalet årsverken baserar sig på antagandet att det lämnas ca 150 klagomål per år och att ca 10 procent av tjänsteproducenterna granskas per år. Övervakningsuppgifterna motsvarar inte någon av NTM-centralernas eller arbets- och näringsbyråernas nuvarande uppgifter och således finns det inga resurser att rikta till dem från de nuvarande övervakningsuppgifterna. 

På grund av skötseln av laglighetsövervakningen i fråga om tillväxttjänsterna förväntas propositionen medföra tilläggskostnader på 210 000 euro i Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets omkostnader (28.40.04). Denna kostnadseffekt är en uppskattning. I samband med planen för de offentliga finanserna och i samband med beredningen av budgeten avgörs dimensioneringen av det anslag som reformen eventuellt förutsätter. 

När landskapsförbundens regionutvecklingsuppgifter överförs till de nya landskapen upphör kommunernas skyldighet att finansiera landskapsförbundens kostnader för regionutvecklingen. 

4.1.3  4.1.3 Konsekvenser för samhällsekonomin

Det centrala elementet i reformen, att serviceverksamheten kan läggas ut, bedöms öka produktiviteten. De största förväntningarna i fråga om utvecklingen av effektiviteten anknyter till det att den arbetsförmedling som sköts av arbets- och näringsbyråerna öppnas för marknaden. De andra uppgiftshelheter inom tillväxttjänster som öppnas för marknaden är märkbart mindre, varmed de förväntningar som anknyter till utvecklingen av effektiviteten är mer anspråkslösa. I vilken utsträckning den arbetsförmedling som arbets- och näringsbyråerna nu själva sköter styrs till marknaden efter reformen beror på hur mycket landskapen beslutar att de producerar själva och i vilken utsträckning de utökar de nuvarande köpta tjänsterna.  

Var tillväxttjänsterna placeras har konsekvenser för samhällsekonomin. Om de placeras på ett optimalt sätt främjar tillväxttjänsterna den lokala och nationella ekonomiska tillväxten. Tidigare undersökningar visar att en fysisk koncentration av företag påverkar framgången för företagen. Undersökningar visar att företag får s.k. stordriftsfördelar av att de är belägna nära varandra inom samma företagsekosystem. Företagen drar nytta av att de t.ex. har bättre möjligheter att få tillgång till kompetent arbetskraft, kunskap och råvaror, att det finns ett mer avancerat utbud av tjänster och produkter tack vare lokal konkurrens samt branscher som kompletterar varandra på ett företagsekonomiskt sätt. Det har också konstaterats att företagskoncentrationer får tillväxtfördelar av närheten till offentliga tjänster och universitet (Porter 1998 Porter, M. E. (1998). Clusters and the new economics of competition. Boston: Harvard Business Review. 76, 6. 77–90.). Tillväxttjänsterna kan om de är strategiskt placerade vara en del av innovativa företagskoncentrationer, varvid de kan dra nytta av ovan beskrivna fördelar. Landskapen känner förmodligen bättre än staten till de lokala företagskoncentrationerna och den regionala ekonomin och kan utifrån det förlägga tjänsterna till de lämpligaste platserna, där tjänsterna å ena sidan finns nära företag, å andra sidan även är placerade så att tillväxttjänsternas kunder lätt får tillgång till dem. 

Osäkerhetsfaktorer anknyter även till den varierande marknadssituationen i landskapen. Utgångsläget i de olika landskapen vid inledandet av tillväxttjänsterna är mycket olika, och marknaderna för tjänsteproducenterna är inte lika ens på lång sikt och de utvecklas inte på samma sätt i hela Finland. Detta inverkar på vilka möjligheter landskapet har att över huvud taget köpa tjänster på marknaden och i vilken utsträckning landskapets egen produktion ska produceras i bolagsform. Tjänstekunderna kommer inte i åtnjutande av ett lika stort urval av tjänsteproducenter och samma valfrihet över allt i Finland, eftersom de företag som producerar tjänster sannolikt koncentreras till orter med en fungerande arbetsmarknad.  

Med största sannolikhet kan en konkurrensbaserad marknad uppkomma i de största områdena, medan de små områdena lider av marknadsbrist eller blir tvungna att samarbeta när det gäller konkurrensutsättning av tjänster. Åren 2013–2015 var ca en fjärdedel av de arbetssökande kunderna skrivna i landskapet Nyland. Det finns stora skillnader i kundantalet mellan de olika områdena. Till exempel fanns det i slutet av november 2016 ca 176 000 arbetssökande kunder i Nyland, medan det i ett mindre landskap, Mellersta Österbotten, fanns färre än 7 000 arbetssökande kunder.  

Enligt den utredning som Owal Group gjorde för arbets- och näringsministeriet har företag som är verksamma inom branscher kopplade till tillväxttjänster klart flest verksamhetsställen i Nyland, mer än hälften (57,9 procent) av alla verksamhetsställen för företag inom dessa branscher. Klart minst antal företag inom tillväxttjänstbranschen finns i Mellersta Österbotten (0,4 procent) och i Kajanaland (0,5 procent). Fördelningen överensstämmer dock mycket väl med fördelningen av antalet företag enligt landskap: Företag kopplade till tillväxttjänster är inte mer koncentrerade till Nyland än vad företag i Finland i övrigt är. Att företag koncentreras till vissa geografiska områden kan dock inverka på var det uppstår en konkurrensbaserad marknad och var inte. 

Vem som helst, även alla företag, kan söka sig som kund till landskapets tjänster. På så sätt utgör landskapsgränserna inte sådana gränser som försvårar arbetskraftens rörlighet och företagens tillväxt, eftersom producenterna av tillväxttjänster inte kan allokera sina kunder t.ex. på basis av vilket landskaps kund personen är. Detta kan dock leda till en situation där landskapets tjänster utnyttjas mer jämfört med den allmäntäckande tillväxttjänstfinansiering som riktas till landskapet. Det är dock osannolikt att ett annat landskaps tjänster kommer att utnyttjas i stor utsträckning. För stöden till företagsverksamhet kan landskapet ställa kriterier som baserar sig på orten.  

En konkurrensbaserad marknad kan leda till en effektivare tjänsteproduktion, varmed samma resultat uppnås med lägre kostnader än tidigare. Utöver konkurrens kan bolagiseringen effektivisera produktionen av tjänster genom att låta tjänsteproducenterna bära ett större ansvar för sitt resultat, genom att förtydliga målen för tjänsteproducenternas verksamhet och genom att förbättra incitamenten för att utveckla verksamheten (Megginson & Netter 2000 - From State to Market: a Survey of Empirical Studies on Privatization). Dessutom kan privata aktörers inträde i branschen sporra även offentliga tjänsteproducenter till att bedriva verksamheten på effektivare sätt än tidigare. De lägre kostnaderna ska emellertid även omfatta de utgifter som hänför sig till konkurrensutsättning och övervakning, så att reformen inte ökar användningen av offentliga medel. Den eftersträvade kostnadseffektiviteten uppnås nödvändigtvis inte om man inte i landskapen fäster tillräckligt stor vikt vid det att man inte ska producera sådana tjänster som är överlappande i förhållande till riksomfattande producenter av tillväxttjänster och kommunerna. Till landskapens samordningsskyldighet hör att se till att sådan överlappande produktion inte uppkommer. Organisationsreformerna medför i vilket fall som helst kostnader i övergångsskedet, varvid besparingar måste uppnås genom att effektiviteten förbättras. Risken är dessutom att en fungerande konkurrens inte nödvändigtvis uppkommer i alla landskap. Då måste landskapet se till att det produceras tjänster av tillräckligt god kvalitet. 

Det kan dröja länge innan det nya marknadsmässiga sättet att ordna tjänsterna når sin fulla potential. Det kommer att ta tid för företagen att hitta nya sätt för att producera tjänster och organisera marknaden på ett effektivt sätt. Till exempel besiktningsverksamheten bolagiserades 1996 och privatiserades helt 2003. Enligt en undersökning av Saarni, Pohjola och Koponen (Tutkimus autoalan markkinoiden kehityksestä ja kilpailusta, 2012) har besiktningsmarknaden utvecklats märkbart under 2009–2011, med följden att priserna sänktes och alternativen blev fler. Det kan alltså dröja t.o.m. 10–20 år innan marknaden hittar det effektivaste sättet att organisera sig. 

Utöver ökad konkurrens kommer reformen också att leda till en decentralisering av produktion av tillväxttjänster jämfört med nuläget. Fördelarna med decentralisering är i synnerhet det att den lokala kännedomen ökar och att sannolikheten för att utnyttja lokala innovationer blir större. Dessutom är det möjligt att för olika områden skräddarsy lösningsmodeller som passar områdena bättre. Likaledes kan decentraliseringen leda till att de effektivitetsvinster som följer av en koncentration förloras. 

Konsekvenser för sysselsättningen 

Lagförslaget kan få följande två principiellt avvikande slag av konsekvenser för sysselsättningen: 1) konsekvenser till följd av den omedelbara organisationsförändringen och 2) konsekvenser till följd av förändringen i verksamhetens effektivitet. 

Den första punkten gäller de konsekvenser som den omedelbara organisationsförändringen har för efterfrågan och som hänför sig till minskningen av verksamheten inom den offentliga sektorn, som gäller uppgifter som för närvarande huvudsakligen sköts inom arbets- och näringsbyråerna och överföring av motsvarande finansiering till upphandling av tjänster från privata företag, om landskapen tydligt flyttar sin tjänsteproduktion till marknaden. Dessa konsekvenser kan innebära en mindre sysselsättningsförlust. Denna bedömning grundar sig på antagandet att privata affärsföretag såsom affärsverksamhet sköter produktionen av tjänster något produktivare än vad tjänstemannaorganisationen gör, vilket innebär en något minskad sysselsättning. Företagen måste också uppnå ett affärsmässigt lönsamt resultat för verksamheten och produktionen av tjänster medför för dem även andra kostnader än personalkostnader. Konsekvenserna för såväl tjänstemannaorganisationen som privata företag är direkta konsekvenser som hänför sig till efterfrågan. Trots att antalet personer som överförs till landskapen preciseras först senare, kan man redan nu bedöma att organiseringssättets konsekvenser för sysselsättningen är att ju större andel av tjänstemännen vid arbets- och näringsbyråerna och NTM-centralerna som överförs till landskapen, desto mindre förlust. Det här har samband med i vilken utsträckning landskapen själva ordnar tjänster.  

Om efterfrågan på arbetskraft inom den offentliga sektorn minskar med 65–75 procent jämfört med den nuvarande personalstyrkan, kommer sysselsättningsnivån inom den offentliga sektorn att minska med mer än 2000 personer inom någon tidsrymd. Eftersom landskapen ska iaktta en personalpolitik där man i första hand strävar efter att trygga sysselsättningen för den egna personalen är det sannolikt att konsekvenser av denna storleksklass inte kommer ett uppkomma samtidigt. Konsekvenserna kan dock variera för olika landskap i den inledande fasen av genomförandet av reformen, beroende på andelen tjänster som skaffas på marknaden och andelen egen tjänsteproduktion inom landskapet. Detta kan påverkas av marknadssituationen under den inledande fasen och av landskapens upphandlingspolitik. 

Det finns effekter som hänför sig till själva tjänsternas genomslag i den nya verksamhetsmodellen. Hur denna bedömning ska utformas kan man inte veta på förhand, eftersom det inte endast är fråga om en förändring av verksamhetsvolymen på de nuvarande marknaderna, utan om att såväl efterfrågekomponenten som utbudskomponenten på marknaderna delvis utformas på helt nytt sätt. Bedömningen baserar sig här på litteratur om arbetskraftsservice, vilken inte omfattar tillväxttjänsterna helt och hållet när det gäller alla företagstjänster.  

Tillväxttjänsternas genomslagskraft bestäms av marknadsläget och tjänsternas kvalitet och volym och hur de riktas. Detta lagförslag har inga direkta konsekvenser för verksamhetsvolymen. Sådana kan finnas med som dolda konsekvenser i det att den offentliga sektorns omkostnadsanslag ändras till anslag för upphandling av tjänster. Verksamhet som finansieras med omkostnadsanslag har även kunnat hänföra sig till nuvarande köpta tjänster så att hela den tjänstemannainsats som behövs för processen inte syns i priset på de köpta tjänsterna. Problemet löses i stort sett av att upphandlingen av de tjänster som förblir på landskapens organiseringsansvar fortsättningsvis finansieras med den offentliga sektorns egna anslag. Ändå är det möjligt att man med det anslag som är tillgängligt för upphandlingar av ovannämnda orsaker inte helt kan upphandla den avsedda volymnivån. Det är dock svårt att skilja dessa konsekvenser från konsekvenserna av prisbildningen för tjänsterna och de andra särdrag som gäller landskapens hela finansieringssystem. Att flytta serviceproduktionen från en offentlig organisation till privata företag motsvarar i princip privatisering. Inom tillväxttjänsterna är det dock inte fråga om endast upphandling av nuvarande tjänster från privata producenter. I det följande granskas inledningsvis sådana internationella exempel som hänför sig till privatisering och omfattande utläggning på entreprenad av offentliga tjänster och som sannolikt påminner mest om konsekvenserna av den ändring som föreslås i denna lagstiftning. Sådana ändringar har genomförts framför allt i Australien och Storbritannien. Därefter granskas konsekvenserna av mer begränsade utläggningar och upphandlingar av tjänster i flera europeiska länder. I de nordiska länderna har det närmast genomförts sådana utläggningar och upphandlingar av tjänster på marknaden som gällt vissa målgrupper. Därför lämpar de sig inte heller särskilt bra som underlag för en konsekvensbedömning av denna lagstiftning, utan de har närmast karaktären av partiell granskning. 

I Australien har man genomfört en privatisering av den offentliga arbetskraftsservicen 1998. Enligt OECD:s utvärdering inverkade privatiseringen inte på de uppnådda sysselsättningsresultaten, men kostnaderna sjönk väsentligt (OECD: Innovations in Labour Market Policies: The Australian Way, 2001, Oosi: Internationell peer review av servicestrukturerna inom arbetspolitiken, 2014, 20). I Australien skapades en marknad inom branschen under en tio års försöksperiod före privatiseringen. De svagaste tjänsteproducenterna eliminerades från systemet efter den första fasen. Problemen i den inledande fasen bestod även i att det var knappt med tjänster för svårsysselsatta personer och att incitamentssystemet manipulerades. När iakttagande av reglerna och rapporteringskraven ökade, ökade transaktionskostnaderna. OECD har bedömt att de element som ingår i en kvasimarknad är mycket effektiva och stöder tillsammans med aktivering av de passiva stöden Australiens höga sysselsättningsgrad (OECD : Employment Outlook; Activating jobseekers: Lessons from seven OECD countries, 2013, 182). Finn konstaterar vid en analys av Australiens erfarenheter (Job Services Australia: design and implementation lessons for the British context, 2011) att organisationssektorn, såsom religiösa organisationer och frivilligorganisationer, spelar en betydande roll för produktionen av tjänster i Australien. Den som upphandlar tjänsterna kan förlora perspektivet på varför och hur någon tjänst fungerar. I Australien berodde den kontinuerliga förbättringen och innovationen inte enbart på avtal, utan på spridning inom nätverk och på att personalen flyttade på sig mellan olika tjänsteproducenter. Fowkes (Rethinking Australia´s Employment Services, 2011) rapporterar att arbetskraftsservicen ändrar sysselsättningsresultaten för ca 10 procent av de långtidsarbetslösa som deltar i den. Resultaten för denna senare fas beror inte längre på privatiseringen, utan är ett resultat av en senare utveckling av systemet.  

I Storbritannien har man också genomfört en omfattande upphandling av tjänster från den privata sektorn. De viktigaste målgrupperna för den är unga, långtidsarbetslösa och de som lider av hälsoproblem eller är partiellt arbetsföra. Sysselsättningsresultaten har varit svaga (OECD : Employment Outlook; Activating jobseekers: Lessons from seven OECD countries, 2013, 183). Oosi (Internationell peer review av servicestrukturerna inom arbetspolitiken, 2014, 28–29) anser att de system som baserar sig på decentraliserad serviceproduktion eller på utläggning av tjänster på entreprenad har varit resultatrika åtminstone såtillvida att de kontinuerligt har utvecklats och att man inte har försökt byta ut dem. Däremot har kostnadseffektiviteten i fråga om den privata serviceproduktion som köps som enskilda tjänster varit sämre.  

Internationella exempel visar att man genom privat produktion som bäst kan uppnå 5–15 procent bättre nettoeffektivitet än genom motsvarande offentliga produktion. Privat tjänsteproduktion är dock inte nödvändigtvis billigare till genomförandekostnaderna än offentlig tjänsteproduktion. En bättre nettoeffektivitet kan dock leda till lägre totala kostnader (Oosi: Undersökningen Användning av privat service inom arbetsförmedlingen, 2016, 19). Finn (Subcontracting in Public Employment Services, 2011) rapporterar om resultaten från 12 effektivitetsundersökningar i Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Sverige. Resultaten är motstridiga. I Storbritannien var bedömningarna positivast, och mer negativa var resultaten i Tyskland, Frankrike och Sverige. Finn anser att de privata tjänsteproducenterna i vissa avtalsarrangemang kan förbättra resultaten för vissa grupper och leda till innovationer inom tjänsterna. 

I Danmark har man genomfört ett omfattande randomiserat försök som gällde personer som avlagt universitetsexamen. I försöket erbjöd privata tjänsteproducenter mer intensiva och sysselsättningsorienterade tjänster och tjänster i ett tidigare skede. Såväl den privata som den offentliga produktionen av arbetskraftsservice var dock till sina sysselsättningseffekter likvärdiga och även kostnaderna var av samma storlek (Rehwald–Rosholm–Svarer: Are Public or Private Providers of Employment Services More Effective? Evidence from a Randomized Experiment, 2015). De som genomförde försöket upptäckte dock att kön, tidigare arbetserfarenhet och de lokala arbetsmarknadernas särdrag påverkade resultaten (ovannämnda verk, 32). På basis av litteraturen verkar det som om ”utläggning av arbetskraftsservice på entreprenad i allmänhet inte ser ut att leda till önskade effektivitetsfördelar (ovannämnda verk, 6)”. Fyra experimentella undersökningar visar att de offentliga producenterna är minst lika framgångsrika som de privata kontrollgrupperna (Krug – Stephan, Is the Contracting-Out of Intensive Placement Services More Effective than Provision by the PES? Evidence from a Randomized Field Experiment, 2013; Bennmarker – Grönqvist – Öckert, Effects of Contracting out employment services: Evidence from a randomized experiment, 2013; Laun – Thoursie, Does privatization of vocational rehabilitation improve labour market opportunities? Evidence from a field experiment in Sweden, 2014) om inte bättre (Behaghel – Crépon – Gurgand: Private and Public Provision of Counselling to Job Seekers: Evidence from a Large Controlled Experiment, 2014). Även i andra än experimentella undersökningar har man fått liknande resultat. Winterhager (Private Job Placement Services – A Microeconometric Evaluation for Germany, 2006) upptäckte i en grupp som utgjorde ett positivt urval inom den privata sektorn att de offentliga aktörerna till och med presterade bättre än de privata när det gällde att på nytt integrera kunder. Endast i vissa delgrupper visade sig de privata tjänsterna vara bättre. Bernhard och Wolff (Contracting out placement services in Germany. Is assignment to private providers effective for needy job-seekers? 2008) gjorde observationen att privata aktörer är ineffektiva när det gäller att undvika arbetslöshet och förmånsutgifter. Skipper och Sorensen (Effekten af andre aktørers beskæftigelsesindsats, 2013) upptäckte att utläggning på entreprenad har en negativ inverkan på sysselsättningsgraden under de första 6 månaderna. Även om de privata tjänsterna var förmånligare, var de på grund av de ovannämnda resultaten inte kostnadseffektiva. Cockx och Baert (Contracting out Mandatory Counselling and Training for Long-Term Unemployed. Private For-Profir or Non-Profit, or Keep it Public? 2015) upptäckte vid utläggning av tjänster för långtidsarbetslösa på entreprenad till icke-vinstdrivande eller vinstdrivande privata aktörer att de senare var bäst. 

På basis av utvärderingar av regionalt genomförda pilotprojekt i Finland när det gäller upphandling av privata tjänster uppnår den privata serviceproduktionen under vissa förhållanden bättre resultat när det gäller enskilda kunders sysselsättning än vad den offentliga arbetsförmedlingen gör. Enligt Valtakaris och Eskelinens utvärderingsrapport (Privata tjänsteproducenter som komplement till den offentliga arbetsförmedlingen – utvärdering av ett försök med resultatbaserade upphandlingar, 2016) pågick försöken dock en kort tid, och det är inte möjligt att dra några mer allmänna slutsatser utifrån dem. De bättre resultaten grundade sig bl.a. på goda arbetsgivarkontakter och intensiv service. Tjänsterna gällde innehållsmässigt vägledning i och information om jobbsökning samt jobbsökarträning. De som genomförde försöken konstaterar att det i Finland inte finns privata marknader specialiserade på tjänster för långtidsarbetslösa. Resultaten i gruppen för dem som varit arbetslösa i 3−9 månader var dock goda. I större skala och med tanke på alla kundgrupper är det dock svårt att uppnå motsvarande förbättring av sysselsättningen. Finlands offentliga förvaltning är också mycket effektiv och har även bedömts vara världens bästa år 2016 (Legatum Prosperity Index 2016). Därför måste även verksamheten på den privata marknaden vara mycket effektiv för att som helhet kunna uppnå samma nivå som den nuvarande offentliga servicen. 

Utifrån litteraturkällorna kan man dra slutsatsen att det närmast är den omfattande privatisering av tjänsterna som genomfördes i Australien och Storbritannien som mest påminner om den reform som föreslås i detta lagförslag. Övriga upphandlingar av tjänster från den privata sektorn gäller främst begränsade målgrupper eller områden och det är svårt att generalisera resultaten till att gälla tillväxttjänsterna. De undersökningar som ska ges mest tyngd är OECD:s utvärderingar och de experimentella undersökningarna. De övriga ska behandlas som kompletterande information. Även om resultaten visar på en viss heterogenitet, kan man utifrån dem inte anse att en privat tjänsteproducent är bättre än en offentlig när det gäller sysselsättningseffekterna. På olika delarbetsmarknader och i olika situationer kan man hitta bevis i båda riktningarna. OECD fann Storbritanniens resultat som en besvikelse, även om man fått fram positiva effekter i vissa andra undersökningar. Däremot verkar de privata tjänsteproducenterna i Australien vara mycket effektiva. I de experimentella undersökningarna hittades inget bevis på att den privata sektorn skulle vara bättre. När det gäller Finland finns det inga sådana undersökningar som med avseende på generaliserbarhet och undersökningsmetoder är sådana att man skulle kunna dra annat än preliminära slutsatser när det gäller detta lagförslag. 

Bedömningen är förknippad med osäkerhet särskilt när de olika elementen i landskapsreformen är sammanlänkade med varandra och kan ha motstridiga och samlade konsekvenser som man ännu inte kan bedöma i samband med detta lagförslag. Till exempel kommer regleringen av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen, integrationen och informationssystemen och de beslut som fattas i samband därmed att vara betydande med tanke på tillväxttjänsternas effektivitet. Detsamma gäller lösningarna i fråga om social- och hälsotjänsterna. Störst osäkerhet när det gäller konsekvenserna är dock förknippade med skapandet av nya marknader. Särskild osäkerhet gäller vissa målgrupper, såsom hur tjänster för svårsysselsatta personer ska organiseras på de nya marknaderna. 

I det följande granskas konsekvenserna av den omedelbara organisationsförändringen i förhållande till effektivitetsförändringen. Sysselsättningseffekterna till följd av organiseringssättet har klart mindre betydelse än de sysselsättningseffekter som eftersträvas genom verksamhetens effektivitet. Detta kan beskrivas så att en genomsnittlig förkortning av arbetslöshetens varaktighet med en dag skulle ha minskat arbetslösheten med ca 2 500 personer i fråga om arbetslöshetsläget 2016 och med ca 3 300 personer i fråga om arbetslöshetsläget 2008. Sysselsättningspotentialen till följd av att vakanser i genomsnitt skulle ha fyllts en dag snabbare skulle i fråga om 2016 års jobbflöde har varit ca 2 200 personer och i fråga om 2008 års jobbflöde ca 2 100 personer. I relation till dessa tal kommer en sysselsättningsförlust på 500–900 personer till följd av organisationsförändringen inom det berörda intervallet att motsvara mellan mindre än en sjättedels dag och något under en halv dag. Redan en ganska liten förbättring av effektiviteten räcker för att uppväga sysselsättningsförlusterna till följd av organiseringen. Helhetsbedömningen är att den föreslagna lagändringen omedelbart kan ha något negativa effekter på sysselsättningen, om arbetskraft överförs från den offentliga till den privata sektorn snabbt. Avgörande när det gäller sysselsättningseffekterna är skapandet av nya marknader, en tillräcklig konkurrens på marknaderna och landskapens upphandlingspolitik. Sannolikt förbättras sysselsättningseffekterna med tiden, när det finns kompetententa tjänsteproducenter att tillgå i landets alla delar och i fråga om alla tillväxttjänster som efterfrågas och när nya former av affärsverksamhet uppkommer. När det gäller sysselsättningseffekterna ska särskild vikt fästas vid effektivitetsförändringen i samband med tillväxttjänstreformen. Jämfört med det är den förändring som organisationssättet medför av engångskaraktär, även om den kan ske i olika landskap med lite olika tidsperspektiv. Man kan bedöma att sysselsättningsförlusten till följd av organisationssättet när reformen träder i kraft beroende på den slutliga organisationsmodellen uppgår till 500–900 personer och är negativ i 2–3 år, varefter de positiva sysselsättningseffekterna börjar överväga. Om tjänsterna blir effektivare och vakanser fylls snabbare och arbetslöshetsperioderna förkortas är det efter detta möjligt att i inledningsfasen uppnå 5 procent och senare 10 procent bättre sysselsättningseffekter än med den nuvarande modellen. Särlösningen i fråga om Nyland har enligt förhandsuppskattning inga sysselsättningseffekter jämfört med en situation att en särlösning inte skulle genomföras. Där är det fråga om den offentliga sektorns interna organisationssätt vad gäller ordnandet av tillväxttjänster. 

4.2.1  4.2.1 Sysselsättningsfrämjande tjänster som ordnas och produceras av kommunen

Kommunerna svarar för närvarande för ordnandet social- och hälsovårdstjänsterna. Genom de social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls arbetslösa stöds de arbetslösas arbetsförmåga och arbetslivsfärdigheter och förbättras de arbetslösas sysselsättningsförutsättningar. Hälso- och sjukvårdslagen, som trädde i kraft 2010, förpliktar kommunerna att se till att hälsoundersökningar ordnas för arbetslösa. I landskapsmodellen ordnas eller finansieras social- och hälsotjänsterna inte längre av kommunerna. Till kommunernas uppgifter kommer dock fortfarande att höra att främja välfärd och hälsa. 

Offentlig arbetskrafts- och företagsservice som produceras av kommunerna är det lönesubventionerade arbete och den arbetsprövning som genomförs inom ramen för kommunernas uppgifter. Kommunerna är inte skyldiga att producera offentlig arbetskrafts- och företagsservice med undantag för sysselsättningsskyldigheten i fråga om äldre som varit arbetslösa länge. En betydande del av det lönesubventionerade arbetet och arbetsprövningen har genomförts inom ramen för social- och hälsovårdsuppgifterna, så när social- och hälsotjänsterna överförs till landskapets organiseringsansvar leder det till att de möjligheter till arbetsprövning och arbetet som kommunerna erbjuder minskar. Kommunen kan dock även efter att landskapsreformen har trätt i kraft erbjuda lönesubventionerat arbete och arbetsprövningsplatser inom de sektorer som hör till dess behörighet.  

Utöver de tjänster som grundar sig på lagstiftningen erbjuder kommunerna på eget initiativ olika tjänster för arbetslösa. Mängden sådana tjänster varierar betydligt mellan kommunerna. Särskilt de stora kommunerna har egna enheter för skötseln av sysselsättningen och ett brett serviceutbud. Landskapsmodellen inverkar inte direkt på de tjänster som kommunerna erbjuder på eget initiativ. Hur lagen inverkar på kommunernas livskraftsuppgifter beror mycket på samarbetet mellan landskapet och kommunerna. Om det förekommer överlappning i serviceutbudet är det med tanke på en effektiv användning av de offentliga resurserna motiverat att landskapet och kommunerna kommer överens om arbetsfördelningen i fråga om områdets tjänster. Detta innebär förändringar i de tjänster som kommunerna erbjuder, även om det är något som kommunen helt fritt kan besluta om. Lagen förpliktar landskapet att sörja för ordnandet av samarbete och för att tillväxttjänsterna tillsammans med kommunernas tjänster bildar en helhet där tjänsterna kompletterar varandra.  

Hur aktiva kommunerna är att ordna tjänster för arbetslösa efter landskapsreformen påverkas sannolikt i någon mån av vilket kommunernas ansvar för finansieringen av arbetsmarknadsstödet kommer att bli. Om kommunerna inte har motsvarande finansieringsansvar som nu, är det sannolikt att åtminstone en del av kommunerna minskar sitt serviceutbud. När den kommunala ekonomin granskas ur ett helhetsperspektiv är kommunerna sannolikt även i framtiden intresserade av att öka sysselsättningen i sitt område och på det sättet minska de utgifter som arbetslösheten orsakar inom den kommunala ekonomin.  

4.2.2  4.2.2 Landskapens och kommunernas alliansavtal

En metod för samordning enligt 14 § i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster kan vara att utnyttja alliansmodellen för tjänsteanordnarna (landskapet, kommunerna) och tjänsteproducenterna. I verksamhetsmodellen avtalar landskapet om användning av alliansmodellen med kommunerna inom landskapets område. Landskapet och de kommuner som vill vara med i alliansen upphandlar i enlighet med 21 § i upphandlingslagen gemensamt de tjänsteproducenter som tas med. Landskapet och kommunen kan också avtala om vilken av deras egen tjänsteproduktion som tas med i alliansen såsom produktion som parterna sköter själva. Parter i alliansprojektet skulle vara landskapet, kommunerna samt privata sektorns och tredje sektorns tjänsteproducenter, som planerar och genomför projektet tillsammans. Om landskapen och kommunerna beslutar sig för att ordna tjänsterna enligt alliansmodellen, innebär det en starkare samordning av landskapens och kommunernas tjänster än om ett gemensamt avtal inte ingås. Både landskapen och kommunerna kan svara för finansieringen av tjänsteproducenterna och således upphandla tjänster där samma tjänsteproducent producerar såväl tillväxttjänster i landskapet som sköter livskraftsuppgifter i kommunerna. Landskapen och kommunerna kan även utnyttja gemensamma lokaler på serviceställena. De avtal som ingås kan påverkas av att landskapen ska erbjuda tjänster till alla invånare i landskapet och kommunen endast för sina kommuninvånare. Om alliansavtal ingås endast mellan landskapet och landskapets centralstad, kan det leda till att tjänsterna varierar mer inom landskapet.  

4.2.3  4.2.3 Bolag som landskapet äger

Landskapet ska i enlighet med 23 § i ett konkurrensläge bolagisera de tillväxttjänster som det producerar. Enligt 113 § i landskapslagen behöver landskapet bl.a. inte bolagisera sin verksamhet när verksamheten är tillräckligt småskalig. Således behöver landskapet inte inleda en bolagisering av alltför små enheter.  

Landskapet behöver inte bilda ett separat bolag för produktionen av tillväxttjänster. Det ska dock inte föreskrivas om detta, utan detta kan fastställas genom landskapets beslut och i förvaltningsstadgan. Med tanke på integrationen av tjänsterna skulle det vara effektivt att ordna social- och hälsotjänster och tillväxttjänster inom samma organisation. Detta kan skapa nya förutsättningar för en samordning av arbetskraftsservicen och social- och hälsotjänsterna.  

Extra administrativa utgifter kan uppkomma för landskapen av att bolagisera verksamheten. Även ett offentligt bolag bör känna till att verksamheten eventuellt är tillståndspliktig och andra administrativa krav som anknyter till branschen såsom anmälnings- och registreringsskyldigheter. När offentlig verksamhet bolagiseras till producent av tillväxttjänster är bolagsformen automatiskt aktiebolag. De eventuella administrativa kostnaderna för ett godkännandeförfarande av producenter av tillväxttjänster bedöms i den speciallag som är under beredning. Verksamhet i aktiebolagsform kräver att det för bolaget har utsetts en styrelse med 1–5 medlemmar och att ett avtal om bolagsbildning av aktiebolaget har ingåtts och en bolagsordning gjorts upp. Minimiaktiekapitalet för ett aktiebolag är 2 500 euro. 

Enligt en grov uppskattning kan det beräknas att åtgärderna för bildande av ett bolag, om man inte beaktar eventuella förfaranden för godkännande av en producent av tillväxttjänster, tar ungefär en arbetsvecka. 

Det hur många och hur stora bolag landskapen bildar beror på marknadssituationen och hur landskapet delar in branscherna. Det är sannolikt att landskapen bildar endast ett bolag som producerar tillväxttjänster eller integrerar tillväxttjänsterna som en del av bolag som annars uppkommer i samband med landskapsreformen. Av denna anledning går det inte att bedöma hur stora de bolag som bildas är, men det är sannolikt att de till storleken är klart större än enheter med 50 personer. Det är också möjligt att landskapet inte har intresse att bedriva verksamhet i bolagsform i ett konkurrensläge, varvid landskapet i stället för egen produktion går in för endast köpta tjänster.  

4.2.4  4.2.4 Kommunala och regionala utvecklingsbolag

I Finland finns det ca 50 utvecklingsbolag som ägs av kommunerna och som sysselsätter ca 1 000 personer. Detta utgör ca 90 procent av alla regionala närings- och utvecklingsbolag och nästan alla kommuner är delägare i något regionalt utvecklingsbolag. Utvecklingsbolagens storlek varierar mellan mindre än 5 anställda till mer än 50 anställda. Utvecklingsbolagens genomsnittliga omsättning var vid ingången av 2015 ca 2,8 miljoner euro, varav den kommunala finansieringens andel var ca 1,3 miljoner euro.  

Över hälften av utvecklingsbolagens finansiering kommer från projektfinansiering. I tillväxttjänstreformen är utgångspunkten att man inte ändrar stödvillkoren, men landskapet ska i fortsättningen ha mera självständiga befogenheter att rikta stöden. Hur detta inverkar på den tillväxttjänstfinansiering som utvecklingsbolagen får i form av företagsstöd beror alltså på landskapens lösningar. Under programperioden 2014–2020 beräknas det att sammanlagt 100 miljoner euro kommer från strukturfonderna till utvecklingsbolagen. 

Utvecklingsbolagen kan vara anknutna enheter enligt upphandlingslagen. För närvarande får en anknuten enhet enligt gällande rättspraxis sälja 10 procent av sin produktion till marknaden, men från och med 2019 minskar andelen till 5 procent. Detta kan inverka på hur många utvecklingsbolag som i fortsättningen också kan fungera som producent av tillväxttjänster om de så önskar. Enligt en utredning som gjorts åt arbets- och näringsministeriet kräver särskilt samhälleliga strukturändringar och minskad finansiering att även utvecklingsbolag gör ändringar i verksamheten och administrationen. Seudullisten kehittämisyhtiöiden rooli työ- ja elinkeinopolitiikan edistämisessä (Regionala utvecklingsbolags roll i genomförandet av arbets- och näringspolitiken), ANM rapporter 39/2015 

Om kommunerna i fortsättningen konkurrensutsätter de tjänster som utvecklingsbolagen nu producerar som anknutna enheter, skulle utvecklingsbolagen ha möjlighet att skaffa tilläggsfinansiering för sin verksamhet i egenskap av producenter av tillväxttjänster. Enligt arbets- och näringsministeriets utredning är kostnaderna för ett företag som producerar tjänster för uppgörandet av en offert i enlighet med upphandlingslagen i medeltal 1 160 euro. Dessutom är en upphandlande enhets administrativa kostnader 2 900 euro per anbudsförfrågan om tjänster. Huruvida det är ändamålsenligt för kommunerna att ändra verksamheten till denna del eller inte beror även på hur stor affärsmässig nytta utvecklingsbolagen kan få som producenter av tillväxttjänster. På riksomfattande nivå är det fråga om en marknad på över 400 miljoner euro, om man beaktar de upphandlingar i fråga om arbetskrafts- och företagstjänster som görs redan nu och i vilka utvecklingsbolagen i sin nya roll i fortsättningen också kan delta. Kommunernas anknutna enheter kan fungera som producenter av tillväxttjänster om det inte finns en marknad och landskapet beslutar sig för direktupphandling enligt upphandlingslagen.  

4.2.5  4.2.5 Konsekvenser för personal

Landskapsreformen är en betydande reform av administrationen och verksamheten som har stor inverkan på personalen. Reformen innebär stora organisatoriska ändringar och ändringar i sättet att ordna tjänster, vilka leder till att arbetsgivaren byts för i årsverken räknat sammanlagt ca 6 400 personer som arbetar i landskapsförbunden, NTM-centralerna, arbets- och näringsbyråerna och utvecklings- och förvaltningscentret. Eftersom utgångspunkten i landskapsreformen är områden som bygger på de nuvarande landskapen, leder reformen delvis till förändringar av personalens verksamhetsställen och verksamhetsområden. Personalens uppgifter kan komma att ändra. Förändringen förutsätter att personalens kunskaper utvecklas till att motsvara den nya verksamhetsmiljön samt eventuella nya uppgifter och tillvägagångssätt.  

Ansvaret för att organisera de i 6 § 1 mom. 9 punkten i landskapslagen avsedda uppgifter som landskapsförbunden, NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna haft hand om och de därmed förknippade stödtjänstuppgifterna vid utvecklings- och förvaltningscentret överförs från de nämnda statliga ämbetsverken till landskapen eller till de bolag eller sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller som kontrolleras av landskapet eller till någon annan aktör. När dessa uppgifter överförs kommer också den personal som sköter dem att överföras. Sådana uppgifter i anslutning till utbetalning av stöd eller ersättning, inklusive uppgifter i anslutning till återkrav, som avses i 19 § 1 mom. 2 punkten och som det ska föreskrivas om separat samt den personal som sköter dessa uppgifter, liksom även sådana uppgifter som gäller datasystem och plattformar som avses i 31 § och som stöder ordnande och produktion av tillväxttjänster samt den personal som sköter dessa uppgifter ska överföras genom lagar som ingår i en regeringsproposition som överlämnas senare. 

Vid landskapsreformen föreslås det att landskapsförbundens uppgifter överförs till landskapen. Efter överföringen av uppgifterna ska medlemskommunerna lägga ned de nuvarande landskapsförbunden, som är uppbyggda som samkommuner. Landskapsförbunden har en personal på uppskattningsvis 695 personer, som i sin helhet kommer att anställas vid de nya landskapen. Av landskapsförbundens personal är 48 procent anställda i tjänsteförhållande och 52 procent i arbetsavtalsförhållande. 

Från NTM-centralernas ansvarsområde för näringar, arbetskraft och kompetens (ca 440 årsverken) och från arbets- och näringsbyråerna (ca 2 175 årsverken) överförs till landskapen den personal som sköter följande uppgifter: offentlig arbetskrafts- och företagsservice, främjande av integration samt utbildning, utveckling av kompetensen, kultur, regionutveckling och strukturfondsverksamhet. Från utvecklings- och förvaltningscentret till landskapen eller staten (ca 330 årsverken) överförs stödtjänster i anknytning till dessa. Personalen övergår i anställning hos landskapet, om de uppgifter som överförs utgör minst hälften av den anställdas faktiska arbetsuppgifter. De personer som överförs är, med några undantag, anställda i tjänsteförhållande. Andelen visstidsanställd personal av den personal som överförs är uppskattningsvis under 10 procent.  

Ovannämnda uppgifter baserar sig på en utredning som gjorts av utvecklings- och förvaltningscentret och som gäller årsverken och anslag som överförs från statliga ämbetsverk i samband med landskapsreformen. Uppgifterna har samlats in på basis av arbetstidsredovisningen för 2016 för de ämbetsverk som förändringen gäller och de kommer att ändras under de kommande åren bl.a. till följd av pensioneringar och utvecklingen av anslag som anvisats ämbetsverken. Den potentiella pensionsavgången i NTM-centralerna och utvecklings- och förvaltningscentret uppgår till sammanlagt 371 årsverken åren 2017–2019 och till sammanlagt 381 årsverken åren 2020–2022. Uppskattningarna grundar sig på hela personalen vid ämbetsverken och inte enbart på den personal som överförs med stöd av denna lag. I fråga om arbets- och näringsbyråerna uppgår antalet pensioneringar till 329 årsverken åren 2017–2019 och till sammanlagt 305 årsverken åren 2020–2022.¨ 

I ramarna för de offentliga finanserna riktas det sparkrav mot NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna. Finansieringen av de uppgifter som överförs minskar i statsbudgeten med ungefär en fjärdedel från 2015 till 2019. Den minskade finansieringen beror till största delen på de omkostnadsbesparingar som linjerats upp i regeringsprogrammet och planen för de offentliga finanserna. I synnerhet vid utvecklings- och förvaltningscentret finns ett stort tryck att minska antalet anställda, eftersom uppgifterna vid utvecklings- och förvaltningscentret utgörs av förvaltningsuppgifter. 

Landskapets temporära beredningsorgan har till uppgift att i samarbete med de ämbetsverk från vilka uppgifter och den personal som sköter uppgifterna överförs till landskapskoncernen kartlägga den personal som överförs och för landskapsfullmäktige bereda förslag till övergångsplan och övergångsavtal som gäller personalen. De exakta årsverkena för de uppgifter som överförs bör utredas mellan landskapens temporära förvaltning och de statliga ämbetsverken i god tid före den 31 december 2019. Beredningen ska utgå från regeringens riktlinjer den 5 april 2016 om att omorganiseringen av uppgifterna ska genomföras så att överföringarna från en ort till en annan minimeras. 

Den personal som överförs till landskapen blir anställda i landskapen och vid de sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller som kontrolleras av landskapen. Personalen ska först överföras till landskapen och en del av den sedan vidare till landskapens bolag. De lösningar som preciseras senare och som hänför sig till landskapens nationella servicecenter, bolagiseringsskyldigheten och de uppgifter som landskapen ska sköta i samarbete kommer att inverka på vem som är den slutliga arbetsgivaren för en enskild person som överförs. Lösningarna inverkar t.ex. på hur stor andel av personalen som överförs till de sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller som kontrolleras av landskapen eller till andra bolag eller sammanslutningar.  

NTM-centralernas verksamhetsområden 

NTM-centralernas verksamhetsområden följer inte till alla delar landskapsindelningen. Områdena för NTM-centralerna i Tavastland, i Sydöstra Finland och i Österbotten omfattar vart och ett två landskap. Av de 177 årsverkena vid NTM-centralen i Tavastland är 28 personer placerade i Tavastehus, av de 148 årsverkena vid NTM-centralen i Sydöstra Finland är 1 person placerad i Imatra och 5 i Villmanstrand samt av de 88 årsverkena vid NTM-centralen i Österbotten är 13 personer placerade i Karleby. Principerna för hur uppgifterna och personalen fördelas i fråga om dessa landskap kommer att basera sig på förhandlingar mellan staten och landskapen. Personalens placering kommer dessutom att diskuteras i samband med de förändringsdiskussioner som förs vid ämbetsverken med de personer som överförs. Fördelningen av uppgifterna till landskapen kan förutsätta att personalen flyttar. 

Ansvarsområdet näringar, arbetskraft och kompetens finns vid varje NTM-central. Således finns det i alla NTM-centraler personal som sköter dessa uppgifter. Planeringen av överföringen av uppgifter och personal är mest krävande på de tre ovannämnda NTM-centralers områden som omfattar två landskap. Nedan granskas hur den personal som sköter tillväxttjänstuppgifter vid dessa NTM-centraler är placerad i nuläget (avlönad med omkostnadsanslag, april 2017). 

Arbetsuppgifterna har för närvarande skötts i hela verksamhetsområdet och någon landskapsspecifik arbetsfördelning har inte varit i bruk. 

Inom NTM-centralerna finns det många centraliserade funktioner där de anställda för närvarande utför uppdrag för fler olika NTM-centraler, och de anställda arbetar i praktiken utspridda på olika orter. En del av de nuvarande samlade uppgifterna kommer i fortsättningen att skötas av olika landskap. I fråga om vissa uppgifter finns det dock, för att en ändamålsenlig och ekonomisk skötsel eller tillräcklig kompetens ska säkerställas, sannolikt skäl att organisera uppgiften så att den sköts på ett mer omfattande område än ett landskap eller att den sköts centraliserat av ett visst landskap. Landskapen kan också besluta att de lägger samman sina uppgifter på ett sätt som avviker från det nuvarande. Lösningarna när det gäller att lägga samman uppgifterna och upplösa de nuvarande samlade uppgifterna kan ha betydande konsekvenser för personalens uppgifter, lön och eventuellt också på arbetsplatserna. De mer detaljerade konsekvenserna för personalen klarnar till denna del sannolikt tidigast under 2018, när det fattas beslut om hur uppgifterna läggs samman.  

Enligt utvecklings- och förvaltningscentrets bedömning kommer största delen av den personal som överförs med stöd av denna lag att övergå i anställning hos det landskap inom vars område den NTM-central eller arbets- och näringsbyrå ligger där personen för närvarande arbetar. Bedömningen baserar sig på sådan information om personalens verksamhetsställen som utvecklings- och förvaltningscentret har tillgång till. Det verksamhetsställe som uppgetts i en persons uppgifter motsvarar dock inte nödvändigtvis den NTM-central som personen i själva verket utför uppgifter för. 

Den riktlinje som utgör utgångspunkten för beredningen av landskapsreformen är dock att man vid omorganiseringen av uppgifter ska minimera förflyttning av personal från en ort till en annan. För att målet ska uppnås kan landskapen t.ex. utnyttja de frivilliga samarbetsformer som anges i 8 kap. i landskapslagen. Landskapen kan bl.a. inrätta gemensamma tjänster eller avtala om att uppgiften ska skötas av en tjänsteinnehavare i ett annat landskap. Landskapen kan också avtala om att producera tjänster genom samarbete eller enligt modellen med ett ansvarigt landskap så att något landskap sköter en uppgift för ett eller flera landskaps räkning. Ett sätt att uppnå målet kan också vara att personalen oberoende av landskapsgränserna med hjälp av olika distansarbets- eller lokalarrangemang fortsätter att arbeta på den ort där de arbetar för närvarande. 

Vid förändringen ska god personalpolitik iakttas. För att förändringen ska kunna ledas med framgång förutsätts öppenhet och att personalen deltar i genomförandet av förändringen. I samband med genomförandet av reformen ska man se till att personalen informeras och har möjlighet att påverka.  

Strukturfonder och nationella företagsstöd 

Fyra NTM-centraler sköter s.k. strukturfondsuppgifter samt uppgifter som hänför sig till nationella företagsstöd med en personal motsvarande sammanlagt 141 årsverken. Om landskapen inte kommer överens om att samarbeta i fråga om uppgifterna kommer uppgifterna att fördelas på alla landskap, vilket kan innebära att pendlingsområdet för en person som sköter en uppgift kan ändras, i synnerhet om landskapen inte i fortsättningen kommer överens om en centraliserad skötsel av uppgifterna.  

NTM-centralen i Tavastland sköter ovannämnda uppgifter inom områdena för landskapen Egentliga Tavastland, Päijänne-Tavastland, Kymmenedalen, Södra Karelen och Nyland. Personalen är för närvarande placerad i Helsingfors (11 personer), Tavastehus (4 personer), Kouvola (6 personer) och Lahtis (14 personer). Det finns 2 lediga tjänster, för vilka placeringsorten är öppen. 

NTM-centralen i Södra Savolax sköter uppgifter inom områdena för landskapen Södra Savolax, Norra Savolax och Norra Karelen. Det finns anställda i S:t Michel (15 personer), Kuopio (10 personer) och Joensuu (8 personer). 

NTM-centralen i Mellersta Finland sköter motsvarande uppgifter i områdena för landskapen Mellersta Finland, Birkaland, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten, Österbotten, Satakunta och Egentliga Finland. Flest anställda finns i Jyväskylä (24 personer). Anställda har också placerats i Tammerfors (8 personer), Åbo (7 personer), Seinäjoki (7 personer), Vasa (7 personer), Björneborg (2 personer) och Karleby (1 person). 

NTM-centralen i Norra Österbotten sköter ovannämnda uppgifter i områdena för landskapen Lappland, Kajanaland och Norra Österbotten. Den personal som sköter dess uppgifter är placerad i Uleåborg (21 personer), Rovaniemi (12 personer), Kajana (8 personer) och i Kemi och Ylivieska 1 person i båda. Dessutom är 1 person som sköter transportstöd för hela landet placerad i Tammerfors. 

Personerna sköter uppgifterna inom sina verksamhetsområden per uppgiftsområde (t.ex. inom strukturfonsuppgifterna enligt insatsområde eller åtgärdsområde). Någon områdesindelning inom verksamhetsområdet med tanke på skötseln av uppgifterna har inte utgjort grund för organiseringen av dessa uppgifter. Till exempel har uppgifterna som gäller beviljande av stöd och uppgifterna i samband med utbetalning åtskilts med utgångspunkt i författningar. Arbetsfördelningen mellan personer har även påverkats av personernas kompetens. Målet för ämbetsverken har varit att erbjuda kunder så kompetenta och högklassiga tjänster som möjligt. Verksamhetsmodellen i fråga om strukturfonderna har man lyckats ta i bruk bra under de senaste tre åren och kundresponsen har huvudsakligen varit positiv. Resurserna för behandling har kunnat riktas på ett flexibelt sätt till projekt i olika landskap samt till riksomfattande projekt och arbetsbördan har kunnat jämnas ut. Handläggarnas breda kompetens har kunnat utnyttjas och kompetensen har fördelats mellan olika verksamhetsställen. Förfarandena och tolkningarna har kunnat förenhetligas. Kontakten mellan olika verksamhetsställen har varit smidig bl.a. tack vare elektroniska hjälpmedel. Med tanke på en högkvalitativ skötsel av uppgifterna är det motiverat att landskapen sinsemellan förhandlar om utnyttjande av frivilliga samarbetsformer. 

Arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter 

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Savolax ansvarar med en personal motsvarande 90 årsverken för uppgifterna vid arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter, som grundar sig på en geografiskt decentraliserad verksamhetsmodell. Av dem arbetar 33 personer i S:t Michel, 19 personer i Kuusamo, 8 personer i Kristinestad och 4 personer i Åbo. På andra orter (sammanlagt 20 orter) arbetar enstaka personer. Dessutom sköts den centraliserade telefontjänstfunktionen för riksomfattande enskilda kunder vid alla arbets- och näringsbyråer med en personal motsvarande sammanlagt 100 årsverken. I fråga om dessa uppgifter lämnas senare en separat regeringsproposition. 

Centraliserade uppgifter som anknyter till invandring sköts vid sju NTM-centraler med en personal motsvarande drygt 16 årsverken. Dessa beskrivs närmare i beskrivningen av nuläget. Om landskapen inte kommer överens om att uppgifterna ska fortsätta skötas på nuvarande sätt, kommer uppgifterna att fördelas på 18 landskap och detta kan inverka på var arbetsplatsen för de personer som nu sköter uppgifterna kommer att ligga, om inte antalet årsverken för skötseln av uppgifterna i fråga är lika stort i landskapet i fråga som det är nu vid NTM-centralen i fråga.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland använder tre årsverken för skötseln av de tjänster som gäller rättsligt stöd i hela landet. Även vissa upphandlingsuppgifter sköts centraliserat. 

Utvecklings- och förvaltningscentret 

Av utvecklings- och förvaltningscentrets hela personal kommer ungefär två tredjedelar att överföras till landskapen. Något mer än en tredjedel av utvecklings- och förvaltningscentrets personal sköter uppgifter som gäller utbetalning av stöd som NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna beviljat eller datasystemuppgifter. I fråga om dessa uppgifter lämnas senare den ovan i avsnittet om arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter nämnda separata propositionen.  

Arbets- och näringsbyråernas personal 

Vid den organisationsförändring som gällde arbets- och näringsbyråerna och som trädde i kraft vid ingången av 2013 inrättades 15 arbets- och näringsbyråer. Vid arbets- och näringsbyråerna arbetade i april 2017 sammanlagt 2 698 personer avlönade med omkostnadsanslag. De arbetar på 96 olika orter. Arbets- och näringsbyråerna har alltså fortfarande flera verksamhetsställen, även om deras verksamhet i administrativt hänseende centraliserades. Vart och ett av verksamhetsområdena för Tavastlands, Sydöstra Finlands och Österbottens arbets- och näringsbyråer omfattar två landskap. För dessa arbets- och näringsbyråer är personernas arbetsorter fördelade som följer (personer avlönade med omkostnadsanslag, april 2017): 

Granskningen omfattar även personal som sköter uppgifter med anknytning till utkomstskyddet och som enligt planerna förutom till landskapen ska överföras till Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna. 

På grund av bl.a. ovannämnda centraliserade uppgifter har det i detta skede av beredningen inte ansetts ändamålsenligt att göra en kalkylerad landskapsindelning vad gäller årsverkena. Innan beslut om den personal som överförs slutgiltigt fattas krävs det beslut om bl.a. de uppgifter som överförs från staten till landskapen, de uppgifter som landskapen sköter i samarbete och om arbetsfördelningen mellan landskapen och landskapens nationella servicecenter. 

Överlåtelse av rörelse 

Överföringen av personal i samband med landskapsreformen till landskapen och de sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller kontrolleras av landskapen betraktas enligt propositionen som överlåtelse av rörelse. När det gäller personal som överförs från staten ska bestämmelserna om överlåtelse av rörelse i statstjänstemannalagen och arbetsavtalslagen tillämpas på alla de ändringar i samband med landskapsreformen som innebär byte av arbetsgivare oberoende av om de kännetecken för överlåtelse av rörelse som föreskrivs i statstjänstemannalagen och arbetsavtalslagen är uppfyllda. Om en person först överförs till landskapet och därifrån sedan till en sammanslutning som antingen hör till den landskapskoncern som bildas senare eller kontrolleras av landskapen, ska bestämmelserna om överlåtelse av rörelse i införandelagen iakttas när det gäller överföringar av personal före utgången av 2020. Vid överföring av personal efter detta ska bestämmelserna om överlåtelse av rörelse i de gällande lagarna iakttas. 

En person överförs till det landskap eller till den sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller som kontrolleras av landskapen dit de uppgifter överförs som han eller hon skött före överföringen och som utgjort mer än 50 procent av hans eller hennes uppgifter.  

Personalen överförs som s.k. gamla arbetstagare och behåller de rättigheter och skyldigheter som arbetsavtals- eller tjänsteförhållandet medför vid tidpunkten för överföringen. En ny arbetsgivare är skyldig att iaktta bestämmelserna i det vid överföringstidpunkten gällande arbets- eller tjänstekollektivavtal som är bindande för den tidigare arbetsgivaren till utgången av avtalsperioden. Efter att avtalsperioden löpt ut övergår man till att tillämpa det arbets- eller tjänstekollektivavtal som är bindande för den nya arbetsgivaren. Hur lönen och andra frågor som gäller anställningsförhållanden påverkas beror delvis på nivån i det avtal som tillämpas.  

Att överlåta rörelse utgör inte i sig en grund för att ändra anställningsvillkoren. De anställdas uppgifter kan förändras när uppgifter sammanförs till en ny helhet. Förändrade uppgifter kan inverka även på lönen.  

De som har tidsbegränsade anställningar övergår genom överlåtelse av rörelse till anställning hos den nya arbetsgivaren för den tid den tidsbegränsade anställningen varar. En stor del av anställningsförhållandena för viss tid upphör sannolikt vid utgången av 2019.  

Anställda som är på familjeledighet från den tidigare arbetsgivaren ska ha rätt att återvända till anställning hos den nya arbetsgivaren och i första hand till sitt tidigare arbete.  

Det har föreslagits att tillämpningsområdet för lagstiftningen om kommunala anställningsförhållanden utvidgas till att gälla även landskapets personal, så statligt anställda börjar omfattas av den nya lagstiftningen om anställningsförhållanden. En del av de statligt anställda överförs till arbetsavtalsförhållande och omfattas således av den lagstiftning som tillämpas på arbetsavtalsförhållanden. Om en tjänsteman överförs till ett bolag eller en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller som kontrolleras av landskapet, övergår tjänstemannen till anställning i arbetsavtalsförhållande. 

Det har föreslagits att intressebevakningen för arbetsgivare i landskapen ska ordnas så att Kommun- och landskapsarbetsgivarna KT ska vara arbetsgivarnas intressebevakare. Till dess uppgifter hör att förhandla och avtala på sina medlemssamfunds vägnar om personalens anställningsvillkor samt förhandla och avtala när det gäller avtal och rekommendationer på centralorganisationsnivå.  

Utgångspunkten är att bara de som står i tjänsteförhållande kan utöva offentlig makt. Detta kan dock frångås genom bestämmelser om att en offentlig förvaltningsuppgift anförtros någon annan än en myndighet under de förutsättningar som anges i 124 § i grundlagen. Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros en myndighet endast genom lag. Enligt den nuvarande arbetstidsstatistiken sköter ungefär 15 procent av personalen uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt och som inte ens genom lag kan anförtros någon annan än en myndighet. Tilläggspensionerna för den personal som överförs från staten till landskapet eller till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller som kontrolleras av landskapen tryggas genom att det föreskrivs separat om dem. 

När personalen har övergått i anställning hos landskapen vid ingången av 2020 ska dock landskapet slå fast sin personal-och lönepolitik inom de gränser som lagstiftningen och arbets- och tjänstekollektivavtalen anger. Kostnadseffekten av löneharmoniseringen bestäms enligt hur de uppgiftsbaserade lönenivåerna fastställs i landskapen, och med vilken tidtabell anställningsvillkoren och lönerna harmoniseras.  

Tillväxttjänstreformen 

Den föreslagna lagen har betydande konsekvenser för personalen till den del genomförandet av de nuvarande tillväxttjänsterna vid NTM-centralerna och arbets- och näringsbyråerna genom reformen förs in på marknaden. De uppgifter som flyttas till marknaden kan t.ex. vara rådgivning som gäller arbetssökandes jobbsökning och sysselsättning samt förmedling av information om arbetsplatser och arbetsmöjligheter. Tjänster som kan produceras är yrkesvägledning och utveckling av kompetens som behövs i arbetslivet. Även bedömningen av tjänstebehovet hos enskilda kunder och företag och avtal om jobbsökning kan produceras på marknaden. Landskapen beslutar självständigt om de producerar tjänsterna själva eller om de utökar nuvarande köpta tjänster. När ett landskap bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden enligt 112 § i landskapslagen ska landskapet bolagisera sin verksamhet, varvid även den personal som skött uppgifterna övergår till anställning hos landskapets bolag. Det är fråga om situationer där landskapet säljer sin serviceproduktion. Utöver landskapens offentliga förvaltningsuppgifter (uppskattningsvis ca 15 procent) kommer landskapen att ha hand om organiseringsuppgifterna, vars andel inte helt kan uppskattas utifrån nuvarande uppgifter. De uppskattningar som beskrivs närmare nedan har utgått från att det inte är ändamålsenligt att skötseln av organiseringsuppgifterna utgör en större andel än 10 procent. Landskapen avgör dock självständigt antalet årsverken för skötseln av uppgifterna i fråga. 

Vid ändringen ska god personalpolitik iakttas och landskapet ska i första hand hitta lösningar genom vilka varaktigheten för personalens tjänste- eller arbetsavtalsförhållanden kan tryggas. Landskapet ska utreda om det är möjligt att utnyttja de frivilliga samarbetsformer som anges i 8 kap. i landskapslagen. Landskapet ska också utreda om det kan förekomma arrangemang där en person övergår i anställning hos ett annat landskap, lanskapskoncernens bolag eller det nationella servicecentret i landskapet, t.ex. genom en regionalt decentraliserad arbetsmodell. Landskapet ska sörja för personalens kompetensutveckling på ett föregripande sätt och systematiskt bygga upp personalens kompetens så att den motsvarar landskapets kommande behov. 

Om landskapet bildar separata helheter av funktionerna och överlåter dem till privata aktörer, iakttas principerna om överlåtelse av rörelse. I en sådan situation övergår personalen från tjänsteförhållande till arbetsavtalsförhållande. Landskapet kan även med den person eller de personer som överförs ingå ett avtal om köpande av tjänster, vilket möjliggör inledande av verksamheten och att ställningen hos den som övergår till att bli företagare tryggas för en bestämd tid. Maximitiden för ett sådant avtal får dock inte överskrida tre år och avtalet får inte ge ensamrätt att tillhandahålla tjänster.  

Konsekvenserna för personalen varierar beroende på marknadsläget och landskapets beslut och kan inte bedömas på ett heltäckande sätt i samband med lagberedningen. Vid reformen har man utgått från att reformen på lång sikt leder till att ca 75 procent av den personal som nu sköter tillväxttjänster inom den offentliga sektorn kommer att övergå till den privata sektorn. Detta beror dock helt och hållet på hur mycket landskapet beslutar producera genom egen produktion och i vilken utsträckning det uppstår en marknad när företagens medvetenhet om de nya möjligheterna ökar. Det är inte ändamålsenligt för landskapet att överföra sin produktion till marknaden förrän det finns tillräckligt med aktörer på marknaden så att det uppstår en tillräcklig konkurrens. Man kan dock inte utesluta att det uppstår en sådan situation där de kommersiella aktörerna förlorar intresset för att producera tjänster och landskapet på nytt blir tvunget att inleda egen produktion. Det här leder till en situation där personalens arbetsgivare kan komma att bytas ofta.  

Eventuella ändringar i fråga om strukturfondsuppgifterna gäller först från och med 2021, när den nya programperioden har inletts.  

Arbets- och näringsministeriet kan vidta åtgärder som avser åtskiljande av organiserings- och produktionsuppgifterna innan organiseringsansvaret övergår till landskapen. Det är fråga om åtskiljande av produktionen i fråga om vissa tillväxttjänstuppgifter inom särskilt utvalda NTM-centraler eller arbets- och näringsbyråer före 2020. Till dessa delar kan det uppkomma personalkonsekvenser redan före 2020-01-01. När pilotfunktionerna inleds ska god personalpolitik iakttas. Personalen ska erbjudas utbildning om exempelvis företagande, upphandling och kvalitetskontroll. Genom att skilja åt organiseringsuppgifterna redan före 2020 kan de anställdas kompetens utvecklas med avseende på organiseringsuppgifter. Avsikten är att de anställda vid närings-, trafik- och miljöcentralerna och arbets- och näringsbyråerna ska vara med om att planera och bygga upp de funktioner genom vilka organiseringsuppgifterna organiseras i landskapet. Personalens tillgång till information och påverkansmöjligheter ska tillgodoses.  

4.3.1  4.3.1 Konsekvenser för områdena, landsbygden och kommunernas livskraftsfaktorer samt miljön

Propositionen har konsekvenser för den ekonomiska aktiviteten, näringsverksamheten och sysselsättningen i områdena. Det att tillväxttjänster produceras i växande utsträckning på marknaden kan något öka näringsverksamheten och produktionen i sådana områden där den kommersiella produktionen och utbudet av motsvarande tjänster inte sedan tidigare varit starka. Stora stadsregioner har bättre förutsättningar till produktion enligt en modell med flera producenter, där tillväxttjänster produceras bl.a. av kommunala bolag, privata företag och aktörer inom tredje sektorn. Det att arbetskrafts- och företagsservice produceras på marknaden ökar möjligheterna till ny affärsverksamhet och föder på det sättet ny näringsverksamhet. När det gäller de nuvarande köpta tjänsterna finns det marknadsområden som uppgår till mer än 20 miljoner euro i Nyland, Egentliga Finland, Birkaland, Sydöstra Finland och Norra Österbotten. Landskapens marknadspotential står i direkt proportion till antalet arbetslösa inom landskapet.  

Produktionen av tillväxttjänster på marknaden effektiviserar verksamheten i de områden där en fungerande marknad med konkurrens skapas för tillväxttjänster. På de områden där det inte finns konkurrens t.ex. på grund av långa avstånd och gles bosättning blir effektivitetsnyttan sannolikt liten. 

Förslagets verkningar på tillgången till tillväxttjänster beror delvis på hur bra tjänsterna digitaliseras och hurdana bredbandsanslutningar kunderna har tillgång till, eftersom syftet med arbetsmarknadstorget är en så omfattande kundkontakt som möjligt i webbtjänsterna. Tillgången till tjänster är sannolikt bättre i stadsregioner än i mindre stadsregioner och på landsbygden. I synnerhet företagare sköter gärna sina ärenden utanför tjänstetid, så var tjänsten fysisk finns har inte så stor betydelse, om tjänsterna finns tillgängliga i ett allmänt nät och dataförbindelserna fungerar. När det gäller rekryterings- och kompetenstjänsterna kan personlig kontakt vara viktigt i synnerhet för arbetslösa arbetssökande som är i behov av sektorsövergripande service. Eftersom man med reformen också eftersträvar effektivitetsinbesparingar förbättrar reformen inte nödvändigtvis tillgången till personlig kontakt t.ex. på landsbygden. Huruvida tjänsten produceras av landskapet själv eller av någon annan kan inte anses påverka tillgången till tjänsten. Landskapet kan för tjänsteproducenten fastställa samma kriterier för tillgänglighet som landskapet själv skulle iaktta om det själv producerade tjänsten. Vid resultatbaserade upphandlingar är det producenten av tillväxttjänster som bestämmer på vilken nivå i fråga om tillgängligheten till tjänsterna den arbetssökande bäst sysselsätts. De företag som producerar tillväxttjänster kan om de så önskar skapa verksamhetsmodeller där tjänstens attraktionskraft t.ex. baserar sig på kundbesök. Man kan med ganska stor sannolikhet bedöma att lösningar av denna typ är mer sannolika i fråga om tjänster som produceras av företag än i fråga om tjänster som produceras av landskapen.  

I enlighet med vad som tidigare konstaterades kan landskapet i enlighet med 24 och 25 § ställa behövliga villkor och införa behövliga skyldigheter för tjänsteproducenten för att säkerställa tillgången till och tillgängligheten hos tjänsterna. Dessutom kan landskapet när det väljer producenter av tillväxttjänster ställa kriterier bl.a. på var verksamhetsstället är beläget. Statsrådet kan vid behov enligt 20 § sätta upp mål bl.a. i fråga om lika tillgång till tjänster. Eftersom reformen dock baserar sig på landskapets självstyrelse är det inte möjligt att i samband med lagberedningen särskilt noggrant bedöma de regionala skillnaderna i tillgången till tjänster. I enlighet med 19 § 2 mom. ska staten och landskapet tillsammans behandla behövliga åtgärder och de resurser som dessa kräver, om sysselsättningsläget eller tillgången till tjänster i ett landskap avsevärt avviker från andra landskap eller är olika mellan olika delar av ett landskap.  

I synnerhet i landskap med stora avstånd i östra och norra Finland är det särskilt viktigt att ta hänsyn till de offentliga webbtjänsternas funktion. Enligt kommunikationsverket finns det för närvarande snabbt bredband med en hastighet på 100 megabyte tillgängligt för ca 52 procent av Finlands hushåll. Den bästa tillgången till snabbt bredband finns i landskapet Österbotten, där ca 73 procent av hushållen har tillgång till ett bredbandsabonnemang med en hastighet på 100 megabyte. Den nästbästa tillgången till bredband med en hastighet på 100 megabyte finns i Nyland (65 procent), Kajanaland (61 procent) och Mellersta Österbotten (60 procent).  

Det digitala genomförandet av tillväxttjänsterna inverkar på den regionala jämlikheten. Tillväxttjänsterna är till största delen digitala tjänster. Digitaliseringen kan ha konsekvenser som ökar ojämlikheten, eftersom medborgarnas färdigheter att använda elektroniska tjänster varierar. Tidigare har det t.ex. visats att färdigheterna att använda elektroniska medier är bättre bland de högt utbildade (t.ex. Merisalo 2014) Merisalo, M. (2014). Sosiaalisen median käytön alueelliset erot Helsingin ydinkeskustassa ja pääkaupunkiseudun erilaisilla esikaupunkialueilla. Terra 126: 1, 21–37.. Det är alltså möjligt att högskoleutbildade medborgare är bättre på att utnyttja de elektroniska tjänsterna. På vidstående karta 1 presenteras utbildningsnivåindexet, som mäter befolkningens utbildningsnivå genom den högsta utbildningens genomsnittliga längd per person efter grundskolan. Med andra ord ju högre index, desto högre utbildningsnivå har invånarna i landskapet. Utbildningsnivåindexet är klart högre i de landskap där det finns stora städer och universitet. I de landskap där invånarnas utbildningsnivå är lägre är det alltså möjligt att det är svårare för medborgarna att utnyttja digitala tjänster. Tillgången till digitala tjänster påverkas också av tillgången till tillförlitliga nätanslutningar. Det finns tydliga skillnader i tillgången till nätanslutningar mellan olika delar av landet (se karta 2), vilket kan öka skillnaderna i tillgången till tillväxttjänster. I lagen om offentliga rekryterings- och kompetensutvecklingstjänster föreslås dock bestämmelser om att landskapet ska vara skyldigt att se till att personlig kontakt ordnas på det sätt att det i landskapet finns ett tillräckligt antal serviceställen, där de enskilda kunderna kan inleda jobbsökning och få rådgivning. Med tillräckligt antal avses dock inte en situation där avstånden till serviceställena är lika långa inom landskapet eller mellan landskapen. Detta motsvarar den rådande situationen. 

Karta 1 

Karta 2 

Propositionens konsekvenser för regionutvecklingsåtgärderna och finansieringen av tillväxttjänster samt antalet investeringar beror i fortsättningen på landskapens egna prioriteringar och riktlinjer för hur finansieringen ska riktas. Fördelning av generella anslag till åtgärder som stöder regionutvecklingen är en fråga som hör till landskapets självstyrelse. Landskapen ska i sina prioriteringar dock beakta statsrådets riksomfattande mål enligt 10 §. Arbets- och näringsministeriet ska också följa att finansieringsnivån är tillräcklig på både nationell nivå och landskapsnivå samt övervaka ordnandet av tillväxttjänster. Dessa åtgärder kan bedömas ha konsekvenser för hur landskapen riktar finansiering till regionutvecklings- och tillväxttjänståtgärderna. När det gäller fördelningen av strukturfondsmedel under den pågående programperioden iakttas dock prioriteringarna enligt det godkända strukturfondsprogrammet och de finansiella ramar som landskapen sinsemellan kommit överens om. 

Enligt förslaget har landskapen inom sitt område och kommunerna inom sitt område och i de områden som omfattas av samarbetsarrangemang mellan kommunerna samt staten ansvar för regionutvecklingen. Enligt förslaget är landskapet regionutvecklingsmyndighet inom sitt eget område och samarbetar med kommunerna i området. Det är viktigt att alla aktörer med ansvar för regionutvecklingen i sin verksamhet tar hänsyn till olika typer av områden (landsbygd, skärgård och städer) och deras livskraft. Landskapen, som är regionutvecklingsmyndigheter, har ett särskilt ansvar.  

Konsekvenserna av ändringarna av regionutvecklingssystemet för produktionen och sysselsättningen är på sin höjd indirekta. De indirekta konsekvenserna för näringsverksamheten och sysselsättningen och därigenom även för konkurrenskraften och invånarnas välfärd i området kan bedömas vara positiva, eftersom riktandet av åtgärder och finansiering inom landskapet utifrån områdets egna förutsättningar ökar effektiviteten i fråga om dem. Enligt förslaget stärks landskapens prövningsrätt vid skötseln av uppgifter som gäller regionutvecklingen, vilket ökar den lokala förankringen och möjligheterna att beakta lokala särdrag och behov. Detta är i regel positivt med tanke på olika typer av områden och utvecklingen av dem.  

Att tillväxttjänsterna och regionutvecklingssystemet tas in i samma lagstiftning framhåller den roll tillväxttjänsterna spelar för regionutvecklingen som helhet. Tillväxttjänsterna stöder uppnåendet av de mål för regionutvecklingen i landskapet som föreslås i 4 § 1 mom. 1 och 3 punkten. Andra delområden i regionutvecklingen är utveckling av välfärden, kompetensen, livskraften och tillgängligheten. Alla delområden ska dock tas upp samtidigt vid planeringen av regionutvecklingen på riksomfattande nivå och landskapsnivå, för att säkerställa likriktade åtgärder inom olika förvaltningsområden samt åtgärdernas övergripande genomslagskraft.  

Enligt förslaget kan riksomfattande mål fastställas för tillväxttjänsterna och regionutvecklingen och med tanke på dem ska det finnas en delegation för förnyelse i regionerna. I fråga om dessa mål och delegationens arbete är det viktigt att identifiera och beakta olika typer av områden (landsbygd, skärgård och städer) och utvecklingen av dem samt samordna dem med riktlinjerna för de ovannämnda politiska sektorerna. 

Särlösningen i Nyland överför med avvikelse från andra landskap organiseringsansvaret till den samkommun som bildas av kommunerna i huvudstadsregionen. Detta har bl.a. motiverats med att 40 procent av företagens omsättning uppkommer i huvudstadsregionen. Huvudstadsregionen står för nästan en tredjedel av Finlands bruttonationalprodukt och där finns ca 27 procent av alla Finlands arbetsplatser och ca 30 procent av arbetsplatserna inom den privata sektorn. Av Finlands befolkning bor ungefär var femte i huvudstadsregionen. Av dem med främmande modersmål bor nästan hälften i huvudstadsregionen. Antalet invånare med främmande modersmål har ökat med ungefär 11 000 personer per år, och ökningen väntas fortsätta på samma nivå. Samma storleksklass i förhållande till övriga Finland gäller landskapet Nyland för hela landskapsreformens del. Det är ändamålsenligt att fördela organiseringsansvaret med landskapet Nyland och kommunerna i huvudstadsregionen, när man beaktar hur omfattande organisation det är fråga om i landskapet Nyland.  

Lagförslagets miljökonsekvenser är på sin höjd indirekta. När de strategiska målen och programmen i enlighet med lagförslaget utformas och fullföljs ska vikt fästas vid miljöaspekter. Till exempel ska miljökonsekvensbedömningar av landskapsprogram och andra program i anslutning till regionutvecklingen göras. Genom bedömningarna strävar man efter att redan i programmens beredningsskede beakta näringsverksamhetens och trafikens konsekvenser för miljö. Även vid utarbetandet och genomförandet av Europeiska unionens strukturfondsprogram har miljöaspekterna bedömts. Även i samband med genomförandet av programmen ska, beroende på de finansierade projektens innehåll, eventuella miljökonsekvenser och behovet av ett särskilt miljötillstånd utredas. 

Den som ordnar tillväxttjänsterna, dvs. landskapet, ansvarar för att de internationella förpliktelser som är bindande för Finland beaktas. Landskapet ska se till producenterna av tillväxttjänster iakttar de villkor som ställs på dem och som ska iakttas vid produktionen av tjänsterna. I villkoren kan det bl.a. ställas kvalitetskrav som hänför sig till miljökonsekvenser.  

Vid landskapsreformen överförs största delen av närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter på miljöområdet till den nya myndigheten Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Det är viktigt att fästa vikt vid välfungerande samarbetsförbindelser mellan landskapen och den nya myndigheten, för att miljöaspekterna ska blir beaktade i planeringen inom landskapen.  

4.3.2  4.3.2 Konsekvenser för tillväxttjänsternas kvalitet och genomslag

Det anses allmänt att en ökad konkurrens har positiva effekter för kunden. När marknaden blir mer konkurrenspräglad, ökar utbudet av produkter och tjänster, och sambandet mellan pris och kvalitet förbättras. Konsekvenserna av konkurrensen begränsas inte enbart till verksamheten för de producenter som direkt omfattas av konkurrensen. Konkurrensen kan dessutom anses ha positiva externa effekter också på verksamheten för sådana aktörer som inte själva direkt deltar i konkurrensen. Sådana effekter märks exempelvis genom spridningen av produkt- och processinnovationer som utvecklats på den konkurrensutsatta marknaden i strävan efter att uppnå vinst. Enligt Konkurrens- och konsumentverket (rapport 6/2016) sker innovation inom servicesektorn vanligen i samarbete med kunden. Det slutliga resultatet av konkurrensutsättningen beror i väsentlig grad på hur och på vilka villkor konkurrensutsättning organiseras. 

De största effektivitetsvinsterna kan man förvänta sig genom konkurrensutsättningen av sådana offentliga tjänster vars kvalitet är lätt att mäta. För att konkurrensutsättningen av tillväxttjänster ska lyckas spelar en lyckad monitorering av kvaliteten en viktig roll. Om det visar sig svårt att kontrollera kvaliteten på tillväxttjänster som produceras av privata tjänsteproducenter kan det leda till att tjänsternas kvalitet försämras genom konkurrensutsättningen. Detta är en relevant risk särskilt i den inledande fasen av reformen. På längre sikt i takt med att kompetensen i fråga om konkurrensutsättning stärks minskar detta problem. Målet för reformen är att skapa nya marknader för tillväxttjänster och öka konkurrensen. Detta ökar kundernas valmöjligheter, skapar via konkurrensen organisationsstrukturer som stöder utvecklingen av tjänsternas kvalitet och medför nya tjänsteinnovationer och effektivare verksamhetssätt.  

Hur mycket reformen slutligen ökar konkurrensen och kundernas valmöjligheter beror i mycket stor utsträckning på i vilken omfattning landskapen överför nuvarande myndighetsuppgifter till produktion på marknaden. Om verksamheten fortsätter på samma sätt som nu som landskapens egen produktion, skapas inga nya verksamhetsformer i form av privata företags innovationsverksamhet och det uppkommer inte nödvändigtvis ett konkurrensläge som skulle styra landskapet att bolagisera sin verksamhet.  

Eftersom landskapet ansvarar för ordnandet av tillväxttjänster och social- och hälsotjänster, möjliggör reformen bättre samordning av tjänsterna särskilt för dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Reformen möjliggör också mer enhetliga servicekedjor för enskilda kunder än för närvarande, eftersom det i fråga om flera tjänster är landskapet som ordnar tjänsterna.  

Eftersom lagen endast skapar en ram för verksamheten, är det i stor utsträckning landskapen som i fortsättningen fastställer principerna för produktionen av tillväxttjänsterna inom området. Då kan tjänster uppstå utifrån landskapets särdrag och näringsstruktur, vilket däremot också kan ha konsekvenser för likabehandlingen av kunder i olika landskap när det gäller vilka och hurdana tjänster de har tillgång till. Tjänsternas kvalitet och genomslagskraft kan också variera avsevärt mellan olika landskap. Det är dock sannolikt att dessa konsekvenser minskar genom statsrådets möjlighet enligt 32 § att sätta upp riksomfattande mål för tillväxttjänsterna. Mål kan sättas upp för att säkerställa samordningen av och en lika tillgång till samt valfriheten i fråga om tjänster och för att trygga de språkliga rättigheterna. Dessutom kan allmänna riktlinjer om gemensamma system och produktionssätt fastställas. 

4.3.3  4.3.3 Konsekvenser för de riksomfattande tillväxttjänsterna

Att skapa tillväxt förutsätter såväl regionala som nationella åtgärder. Effektiva och välfungerande tjänster på landskapsnivå kommer också att öka de riksomfattande tillväxttjänsternas kundkrets. Tillväxttjänsterna på landskapsnivå har dock inga direkta konsekvenser för andra riksomfattande tjänster som tillhandahålls offentligt eller för andra tjänsteproducenter på riksnivå, t.ex. för Finnvera Abp:s, Business Finland Ab:s, Finlands Industriinvestering Ab:s eller Innovationsfinansieringsverket Business Finlands verksamhet. De tjänster dessa aktörer tillhandahåller är på samma sätt som tidigare tillgängliga för tillväxtföretag och andra företag oberoende av var de är belägna.  

I fortsättningen ska producenter av riksomfattande tjänster och landskapen se till att de servicekedjor som erbjuds företagskunderna fungerar väl och att tjänsterna kompletterar varandra, dvs. inte är överlappande. I praktiken förutsätter detta nära samarbete mellan nationella tjänsteproducenter och landskapen. Samarbete mellan aktörerna ska främja tjänster som tillhandahålls på ett bekvämt sätt enligt principen om en lucka/en kontakt för alla ärenden samt utbyte av information om företagskunder mellan offentliga tjänsteproducenter. En allt större del av tjänsterna produceras på ett digitalt och kostnadseffektivt centraliserat sätt även på riksnivå.  

4.3.4  4.3.4 Konsekvenser för olika befolkningsgrupper

Till dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden hör t.ex. en del av de långtidsarbetslösa, dem som har en funktionsnedsättning, de långtidssjuka och invandrarna. I synnerhet när det gäller de som har en svag ställning på arbetsmarknaden betonas upprättandet av kriterierna för upphandling av och för registrering som producent av tillväxttjänster så att det tillhandahålls tjänster som stöder såväl den direkta sysselsättningen som sysselsättningen för de personer som för att få arbete är i behov av samlade tjänster som består av långvariga och eventuellt flera olika tjänster för utveckling av arbetslivsfärdigheterna och kompetensen och för individuellt stöd. När det gäller invandrare ligger tyngdpunkten vid sidan av den yrkesmässiga utvecklingen och kompetensutvecklingen också på utveckling av språkkunskaperna och av de färdigheter som behövs i samhället. 

När man beaktar att de som har en svag ställning på arbetsmarknaden utgör en heterogen grupp och att denna grupp i något landskap kan bestå t.ex. av ett litet antal invandrare, kan landskapens varierande förmåga att ordna och säkerställa de tjänster som olika kundgrupper är i behov av bli en utmaning. Detta innebär att särskild vikt bör fästas vid att enskilda kunder som är bosatta i olika landskap behandlas lika och att landskapet ordnar integrationsfrämjande tjänster som till innehåll och omfattning motsvarar invandrarnas tjänstebehov i landskapet i fråga. 

Landskapet ska i enlighet med 21 § 1 mom. på förhand bedöma och beakta beslutens konsekvenser för olika kundgrupper. Landskapets egen produktion kvarstår särskilt i situationer där det vid marknadsundersökningar konstaterats att ingen aktör har beredskap att producera tjänster som en viss målgrupp behöver. I sådana fall gäller marknadsbristen denna del av tjänsterna och landskapet ska säkerställa tillgången även till dessa tjänster på något annat sätt. 

Om tjänster i fortsättningen produceras av flera aktörer, kan det på marknaden även komma in aktörer som är specialiserade på en viss grupp, förutsatt att det finns tillräcklig efterfrågan på en sådan verksamhetsmodell. Detta kan t.ex. påverka serviceupplevelsen hos de äldre eller en ung person som söker sitt första arbete. Detta kan emellertid också leda till att företag vill profilera sig så att ur företagets synvinkel oändamålsenliga kunder inte söker sig till dem som kunder. Eftersom kunden har rätt att välja tjänsteproducent, har producenten i regel inte rätt att vägra ta emot en kund. Landskapet ska t.ex. vid säkerställandet av att ersättningsgrunderna är korrekta se till att kunden verkligen har tillhandahållits tjänsten.  

Eftersom personer med funktionsnedsättning ofta har en svagare ställning på arbetsmarknaden än andra arbetssökande, innehåller flera internationella avtal särskilda förpliktelser att se till att det för personer med funktionsnedsättning tillhandahålls tjänster som bl.a. stöder deras yrkesval och sysselsättning samt att de får behålla sitt arbete. Sådana förpliktelser finns bl.a. i artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och i artiklarna 9 och 15 i Europarådets sociala stadga. Dessa förpliktelser ska beaktas både vid ordnandet och vid produktionen av tillväxttjänster. I sista hand är det landskapet som har ansvar för detta, och man kan anta att detta ansvar också realiseras, varvid lagändringen inte har negativa effekter för personer med funktionsnedsättning. 

Kundens valfrihet i fråga om tillväxttjänsterna kan i framtiden ge personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden större möjligheter att välja ändamålsenliga tjänster och åtgärder, t.ex. så att integrationen och sysselsättningen effektiviseras. Detta kan dock även ge upphov till situationer där ingen ger tillräckligt akt på t.ex. om en kund som är i behov av sektorsövergripande service har utnyttjat sin valfrihet på ett ändamålsenligt sätt. I vissa landskap kan t.ex. antalet invandrarkunder vara så litet att man inte genom konkurrensutsättning kan hitta en aktör med beredskap att producera alla de tjänster som målgruppen behöver. Även det faktum att de som har en svag ställning på arbetsmarknaden utgör en heterogen grupp ställer särskilda krav på konkurrensutsättningen av tjänsterna. Att svara på behovet av tolkningstjänster och tjänster på det egna språket för invandrare kan vara en utmaning särskilt i ett glest befolkat landskap. Till denna del består risken i att tjänstenivån försämras i något område, om inte problemet åtgärdas på landskapsnivå.  

Även skyldigheten att hänvisa en kund från en tjänsteproducent till en annan är relevant, om den tjänsteproducent som valts inte kan erbjuda en person som har en svag ställning på arbetsmarknaden lämpliga samlade tjänster.  

De digitala tjänsterna spelar en viktig roll när det gäller inledandet och genomförandet av processerna för tillväxttjänsterna. Med tanke på de enskilda kunderna sker det inga stora förändringar i sättet att sköta ärenden jämfört med nuläget, eftersom t.ex. ca 80 procent av jobbsökningarna även för närvarande inleds via en webbtjänst. Hur stort språkutbudet som stöd för användningen av webbtjänsten Mina e-tjänster är inverkar på invandrarnas möjlighet att utnyttja de digitala tjänsterna fullt ut. Det föreskrivs inte om språkutbudet genom den föreslagna lagen om tillväxttjänsterna, utan det utgör ett led i genomförandet av webbtjänsterna. Om ibruktagandet av de digitala tjänsterna lyckas kan detta också minska eventuella negativa effekter av reformen för vissa befolkningsgrupper inom en del områden.  

Anpassning av tillväxttjänsterna t.ex. till invandrarkundernas behov med beaktande av invandrarbefolkningen och invandrarprofilen i landskapet möjliggör i bästa fall att integrations- och sysselsättningsfrämjande tjänster kan riktas på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt inom landskapet.  

Serviceprocessen för arbetssökande  

Närmare bestämmelser om serviceprocessen för arbetssökande ska utfärdas genom den regeringsproposition med förslag till lag om offentliga rekryterings- och kompetensutvecklingstjänster som är under beredning. Bestämmelserna ingår i den föreslagna lagens 2 kap. Jobbsökning inleds i första hand elektroniskt i den för ändamålet avsedda nättjänsten. Jobbsökning kan inledas också genom en personlig begäran om att den inleds. Landskapet ska se till att jobbsökningen även i fortsättningen kan inledas i samband med ett personligt besök. För detta ändamål ska landskapet ha verksamhetsställen. På detta sätt tryggas möjligheten att inleda jobbsökningen också i sådana fall då en person inte har några möjligheter att uträtta ärenden via en nättjänst.  

Jobbsökningen upphör att vara i kraft om den arbetssökande meddelar att han eller hon inte längre önskar hålla sin jobbsökning i kraft. Jobbsökningen upphör också om den arbetssökande inte deltar i en utvärdering av hans eller hennes servicebehov, inte inom utsatt tid lägger fram de redogörelser för sin yrkeskompetens, arbetshistoria, utbildning och arbetsförmåga som behövs för utvärderingen eller inte deltar i de undersökningar eller bedömningar av arbetsförmågan som erbjuds honom eller henne och som är nödvändiga för att utreda hans eller hennes servicebehov. De nämnda situationerna där jobbsökningen upphör motsvarar i huvudsak den gällande lagen.  

I lagutkastet föreslås att jobbsökningen ska upphöra också när den arbetssökande inte väljer en tjänsteproducent inom angiven tid efter det att han eller hon har anvisats att använda sin valfrihet. Vidare ska jobbsökningen upphöra om inte den arbetssökande minst var sjunde dag anmäler att jobbsökningen fortsätter och redogör för sina aktiva strävanden att få arbete i den för ändamålet avsedda nättjänsten. Bestämmelserna om aktiv jobbsökning ersätter de förpliktelser som för närvarande finns i anslutning till sysselsättningsplanerna. Enligt den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice upphör jobbsökningen att vara i kraft om den arbetssökande inte inom den tid och på det sätt som överenskommits i sysselsättningsplanen eller en plan som ersätter den underrättar arbets- och näringsmyndigheten om hur han eller hon har följt planen. I den föreslagna lagen ska det också finnas bestämmelser om hur en jobbsökning som har upphört att vara i kraft kan inledas på nytt. 

I lagförslaget ska det inte finnas några bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i 2 kap. 4–7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och som gäller intervjuer med arbetssökande, ordnandet av och innehållet i intervjuerna samt utarbetande och revidering av en sysselsättningsplan och sysselsättningsplanens innehåll. Intervjuer och sysselsättningsplanerna är förfaranden och verktyg som används för att bedöma arbetssökandens servicebehov och för att avtala om servicen. Enligt lagutkastet ska en arbetssökandes servicebehov på samma sätt som för närvarande bedömas inom två veckor efter det att jobbsökningen inletts och därefter regelbundet minst var tredje månad, om arbetslösheten fortsätter. Utifrån bedömningen av servicebehovet ska man komma överens med den arbetssökande om tjänster som överensstämmer med hans eller hennes servicebehov. I fortsättningen ska landskapet ha större prövningsrätt när det gäller på vilket sätt och med vilka metoder det ovannämnda ordnas.  

Den arbetssökandes servicebehov ska bedömas inom två veckor efter det att jobbsökningen inletts. Den första bedömningen av servicebehovet ska i regel göras digitalt i en för ändamålet avsedd nättjänst. Om den arbetssökande på basis av en bedömning av servicebehovet inte har något behov av tillväxttjänster efter prövning ska han eller hon anvisas att använda öppna tjänster, dvs. nät- och telefontjänster. En del av de arbetssökande kan på basis av bedömningen av servicebehovet behöva en viss tjänst och då kan han eller hon styras direkt till att välja tjänsteproducent. Arbetssökande som bedöms ha en hög risk för långtidsarbetslöshet eller ett behov av en samordning av olika tjänster ska styras till en närmare bedömning av servicebehovet.  

Om den arbetssökandes arbetslöshet blir långvarig ska hans eller hennes servicebehov bedömas var tredje månad. På basis av bedömningen av servicebehovet ska man komma överens med den arbetssökande om den jobbsökning och de tjänster med vilka det är ändamålsenligt att främja den arbetssökandes sysselsättning. Den arbetssökande ska också styras till att använda sin valfrihet när tjänster som motsvarar hans eller hennes servicebehov produceras av flera tjänsteproducenter. 

Enligt 21 § i propositionen ska landskapet ansvara för samordningen av tjänsterna. I motiveringen till paragrafen konstateras det bl.a. man med samordning av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar avser samordning av tillväxttjänster med exempelvis social- och hälsotjänster. Behov av samordnade tjänster har t.ex. arbetslösa personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden, som ofta även behöver social- och hälsotjänster för att kunna få jobb. Utöver de ovannämnda tjänsterna kan en arbetssökande kund också behöva tjänster för vilka någon annan aktör än landskapet har organiseringsansvaret. I bestämmelsen preciseras inte vilka dessa andra aktörer eller deras tjänster är, men sådana tjänster kunde vara bl.a. de tjänster för yrkesinriktad rehabilitering som Folkpensionsanstalten och försäkringsbolagen tillhandahåller, och ungdomsväsendet tjänster som hör till kommunernas organiseringsansvar eller de tjänster som hör till undervisningsmyndigheternas organiseringsansvar. 

Eftersom landskapet ska ha organiseringsansvaret för både tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna och landskapet ska ansvara för samordningen av tjänsterna föreslås det att lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen ska upphävas. Bestämmelser om lagens centrala innehåll, bedömningen av det sektorsövergripande servicebehovet och samordningen av tjänsterna ska dock även i fortsättningen utfärdas genom lag. I det lagutkast som bereds om rekryterings- och kompetensutvecklingstjänster ska det på motsvarande sätt som för närvarande föreskrivas om den tidpunkt då den arbetslöses behov av sektorsövergripande service senast ska bedömas. Sektorsövergripande service avser samordning av tillväxttjänster, social- och hälsotjänster samt Forskningsanstaltens rehabiliteringstjänster och andra myndigheters eller aktörers tjänster som en arbetssökande behöver. Den arbetslöses behov av sektorsövergripande service ska utvärderas när den arbetslöse har fått arbetsmarknadsstöd i minst 300 dagar på grund av arbetslöshet, har fyllt 25 år och varit arbetslös utan avbrott i minst 12 månader eller är under 25 år och har varit arbetslös utan avbrott i minst 6 månader. Verksamhetsmodellen i anslutning till samordningen av sektorsövergripande service ska inte regleras i lag, utan landskapet ska kunna fatta beslut om den. Genom lag föreskrivs det dock inte om hurudana strukturer eller verksamhetsmodeller som ska användas för att i fortsättningen ordna tjänsterna, utan beslut om detta fattas av landskapet. De förfaranden som visat sig vara bra och fungerande i verksamhetsmodellen för sektorsövergripande samservice ska kunna utnyttjas också i landskapsmodellen. 

4.3.5  4.3.5 Språkliga rättigheter

Propositionen bedöms inte ha några betydande språkliga konsekvenser. 

Enligt 3 § i språklagen (423/2003) tillämpas lagen bl.a. på landskapens myndigheter. En landskapsmyndighet är enligt lagens 6 § 1 mom. enspråkig om dess ämbetsdistrikt omfattar enbart kommuner med samma språk och tvåspråkig om dess ämbetsdistrikt omfattar kommuner som har olika språk eller minst en tvåspråkig kommun. I 5 § i lagen om införande av landskapslagen och lagen om ordnande av social- och hälsovård ( / ) föreskrivs om landskapsindelningen. Enligt bestämmelsen ska Fastlandsfinland för inrättandet av självstyrande områden indelas i 18 landskap. I paragrafen nämns också landskapens namn och vilka kommuner som hör till respektive landskap. I lagen om landskapsindelning ( / ) föreskrivs om ändring av landskapsindelningen. Tvåspråkiga landskap är Mellersta Österbottens, Kymmenedalens, Österbottens, Nylands och Egentliga Finlands landskap. Av dessa är svenska majoritetsspråket i Österbottens landskap medan finska är majoritetsspråket i de övriga tvåspråkiga landskapen. I landskapet Kymmenedalen finns det endast en svenskspråkig kommun (Pyttis).  

Enligt 10 § 1 mom. i språklagen har var och en rätt att använda finska eller svenska i kontakter med statliga myndigheter, tvåspråkiga landskapsmyndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter. Myndigheten ska dessutom ordna möjlighet för den som ska höras att bli hörd på sitt eget språk, finska eller svenska. Enligt 10 § 2 mom. i språklagen ska hos enspråkiga landskapsmyndigheter användas landskapets språk och hos enspråkiga kommunala myndigheter kommunens språk, om inte myndigheten på begäran beslutar annorlunda eller något annat föreskrivs på något annat ställe i lag. Var och en har dock rätt att bli hörd på sitt eget språk och att använda sitt eget språk i ett ärende som väcks av en myndighet och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet.  

Enligt språklagen jämställs landskapen när det gäller de språkliga rättigheterna med kommunala myndigheter. I samband med landskapsreformen överförs till landskapen utöver de uppgifter som överförs från kommunerna och samkommunerna dessutom uppgifter också från statliga myndigheter, såsom närings-, trafik- och miljöcentralerna. När det gäller dessa uppgifter som överförs från staten till landskapen är förvaltningskundernas och serviceanvändarna språkliga rättigheter i enlighet med språklagens gällande 10 § 1 mom. mera omfattande än de är när det gäller uppgifter som sköts hos enspråkiga kommunala myndigheter eller som kommer att skötas hos enspråkiga landskapsmyndigheter. 

Detta leder till att de språkliga rättigheterna för kunder och serviceanvändare som hör till språkminoriteten i ett enspråkigt landskap kommer att kringskäras jämfört med nuläget, när det gäller skötseln av uppgifter som från statliga myndigheter överförs till landskapen. I den regeringsproposition som gäller verkställigheten av landskapsreformen (RP 14/2018 rd) ingår ett förslag till ändring av språklagen. Det föreslås att det till 10 § i språklagen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs att utöver vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. har var och en rätt att i egen sak använda sitt eget språk, finska eller svenska, hos landskapets myndigheter. Genom bestämmelsen säkerställs det att tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna inte till följd av reformen försämras jämfört med nuläget när det gäller skötsel av uppgifter som från statliga myndigheter överförs till landskapen. I praktiken innebär bestämmelsen att kunden eller den som använder en tjänst även i enspråkiga landskap har rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska, i sitt eget ärende samt att bli hörd och få handlingar på sitt eget språk också om det är något annat än landskapets språk.  

Landskapen kan sinsemellan komma överens om samarbete enligt 8 kap. i landskapslagen i vissa uppgifter. Enligt 8 kap. i landskapslagen kan det utöver frivilligt samarbete mellan landskapen i speciallagstiftningen föreskrivas om att uppgifterna samlas till ett eller flera landskap, om det är nödvändigt bl.a. för att främja tillgodoseendet av språkliga rättigheter. Arbets- och näringsministeriet har för avsikt att på samma sätt som för närvarande beakta också de språkliga rättigheterna vid eventuella centraliseringar av uppgifterna till vissa närings-, trafik- och miljöcentraler.  

Samiska språklagen 

I 2 § i samiska språklagen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten tillämpas lagen i landskapet Lappland. I 2 kap. i samiska språklagen finns grundläggande bestämmelser om samernas språkliga rättigheter och myndigheter. I lagens 3 kap. finns specialbestämmelser som tillämpas inom samernas hembygdsområde. I lagens 4 kap. finns både bestämmelser om myndigheter som omfattas av lagens tillämpningsområde och bestämmelser som ska tillämpas endast utanför samernas hembygdsområde. I lagens 5 kap. finns dessutom bestämmelser som gäller alla myndigheter.  

Tillämpningsområdet för samiska språklagen bestäms för det första genom regional avgränsning till samernas hembygdsområde. Enligt 4 § i sametingslagen (974/1995) avses med samernas hembygdsområde Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapin paliskunta benämnda renbeteslags område i Sodankylä kommun. Hembygdsområdet ligger i sin helhet inom landskapet Lappland. Lagens tillämpningsområde bestäms för det andra utifrån de myndigheter som hör till tillämpningsområdet och för det tredje i vissa avseenden utifrån de ärenden som ska behandlas hos olika myndigheter. Av denna anledning kommer lagens regionala tillämpningsområde att i vissa fall utsträckas till hela landet. Samernas språkliga rättigheter är mera omfattande inom än utanför hembygdsområdet. Om ämbetsdistriktet för en myndighet inom lagens tillämpningsområde delvis ligger inom samernas hembygdsområde och delvis utanför, ska de bestämmelser som tillämpas inom hembygdsområdet således tillämpas vid de ämbetsverk eller andra verksamhetsställen som är belägna inom hembygdsområdet. Dessa aspekter kommer att beaktas vid ordnandet av tillväxttjänster.  

4.3.6  4.3.6 Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

Enligt uppgifter från 2016 var ca 59 procent av de anställda vid NTM-centralerna och utvecklings- och förvaltningscentret kvinnor. I arbets- och näringsbyråerna var motsvarande siffra 80 procent. Vid NTM-centralerna och utvecklings- och förvaltningscentret finns det funktioner som inte hänför sig till tillväxttjänsterna, så tillväxttjänstreformens personalkonsekvenser kommer att vara större för kvinnorna. Bedömningen av konsekvenserna som helhet påverkas av vilken könsfördelningen i den potentiella företagsverksamheten är. Till exempel är företagen inom ekonomiförvaltningen och personaltjänstebranschen mycket kvinnodominerade branscher. Således kommer förändringarna i fråga om tjänste- och arbetsavtalsförhållandena i fråga om tillväxttjänsterna att inverka mer på kvinnorna än på männen.  

Enligt arbetsförmedlingsstatistiken var 52,5 procent av de arbetssökande män och 47,5 procent kvinnor 2015. Inom sysselsättningsfrämjande service, lönesubventionerat arbete och sysselsättning med hjälp av startpeng fanns det i genomsnitt sammanlagt ca 118 000 personer, varav 52 procent var kvinnor. I överensstämmelse med det var dock största delen av de långtidsarbetslösa män. Det finns inga särskilda skäl att anta att propositionen har betydande könskonsekvenser med tanke på de arbetssökande. 

När det gäller regionutvecklingen är regionutvecklingsmyndighetens alla uppgifter till sin natur könsneutrala. Åtgärderna i fråga om regionutvecklingen sammanställs i regel i planer och program, i vilka det också görs en bedömning av könskonsekvenserna, om det föreskrivs så i lag. I detta lagförslag föreslås inga sådana reformer i fråga om uppgifter som anknyter till regionutvecklingen som skulle ha konsekvenser för könens ställning. Systemet för regionutveckling och konsekvensbedömningen i fråga om planer och program förblir i stort sett oförändrade.  

4.3.7  4.3.7 Konsekvenser för informationssamhället

Ur informationssamhällets synvinkel stärker lagförslagets utgångspunkt om en hållbar ekonomisk tillväxt de informationssamhälleliga målen för digitalisering och för ett kompetens- och servicesamhälle som fullt ut utnyttjar information, är konkurrenskraftigt och har goda nätverk. När det gäller konsekvenserna för informationssamhället har reformen positiva konsekvenser både när det gäller utbudet på och tillgången till tjänster, eftersom reformen ökar möjligheterna till innovativa försök och möjligheterna för nya aktörer på marknaden. Omorganiseringen av tjänsterna möjliggör ny digital tjänsteproduktion i och med att olika aktörer enligt sina behov får möjlighet att utnyttja informationen. När informationen blir specificerad och klassificerad på rätt sätt och användargränssnitten fungerande kan varje tillväxttjänstaktör ge systemet mest eget mervärde med hjälp av den tillbuds stående informationen. 

Lagförslaget kan ha negativa konsekvenser med tanke på informationssamhällsutvecklingen om man ser till öppenheten i informationen och informationsgången. På en konkurrensutsatt marknad finns det en risk för att tjänsteföretagen och/eller kunderna inte vill lämna ut sina uppgifter för gemensamt bruk, vilket leder till sektoriserade verksamhetsmodeller. I lagförslaget betonas vikten av samarbete mellan landskapen och mellan tjänsteproducenterna när det gäller att åstadkomma en positiv dynamik i tillväxttjänstreformen.  

Med tanke på reformens konsekvenser för informationssamhället skulle det vara negativt om man vid verkställigheten av tillväxttjänsterna i stället för nationell servicearkitektur, kundorientering och gemensamma satsningar betonar en sådan utvecklingstrend i fråga om de digitala tjänsterna som stärker landskapets egna lösningar. Denna risk minskas i och med att det i lagen föreskrivs om gemensamma informationssystem på så sätt att staten ska upprätta centrala gemensamma informationssystem för tillväxttjänster och landskapen för sin del ska säkerställa informationssystemens kompatibilitet.  

Genomförande av digitaliseringen på så sätt att servicekedjorna förnyas och blir bättre förutsätter i förändringsskedet en kraftig investering i gemensamma informationssystem. Om investeringarna inte kan göras i tid eller om det inte finns pengar för dem uteblir den nytta som reformen ger.