1.1
Lagen om yrkesutbildning
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen har bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Innehållsligt motsvarar tillämpningsområdet paragrafen om tillämpningsområde i den nuvarande lagen om grundläggande yrkesutbildning och den nuvarande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Enligt paragrafen innehåller lagen bestämmelser om de yrkesinriktade examina som hör till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, om den utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och om påvisande och intygande av yrkeskompetens. Närmare bestämmelser om yrkesinriktade examina finns i 5 §.
2 §.Syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning. I 1 mom. anges det allmänna syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning. Precis som i nuläget är syftet att förbättra och upprätthålla befolkningens yrkeskompetens. Dessutom är syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning att ge möjlighet att påvisa yrkesskicklighet oberoende av hur den har förvärvats eftersom alla yrkesinriktade examina ska kunna avläggas genom att påvisa yrkeskompetens oberoende av hur den har förvärvats. Vidare syfte med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning när även att utveckla arbets- och näringslivet och att svara på dess kompetensbehov. Mötande av kompetensbehoven inom arbetslivet hör till de viktigaste uppgifterna för yrkesutbildningen, eftersom kvalificerad och kunnig arbetskraft är en förutsättning för att företag och offentliga organisationer ska kunna vara framgångsrika och utvecklas. I överensstämmelse med nuläget är syftet också att främja sysselsättningen och ge de studerande färdigheter för företagande. Därmed avses färdigheter dels för att vara självständig yrkesutövare, dels för att driva företag i egenskap av arbetsgivare. Dessutom avser lagen att ge färdigheter för att kontinuerligt upprätthålla arbets- och funktionsförmågan och att stödja livslångt lärande och yrkesutveckling. Förmåga att ta hand om sin egen arbets- och funktionsförmåga, förmåga att kontinuerligt lära sig nya saker och förmåga att förbättra sin yrkeskompetens är nödvändiga färdigheter i ett ständigt föränderligt arbetsliv, där människor kan bli tvungna att byta yrke och arbete flera gånger under sin arbetskarriär. Avslutningsvis är syftet med yrkesutbildning dessutom att främja avläggande av examina och examensdelar.
I 2 mom. ingår det bestämmelser om övriga mål med yrkesutbildningen. Den ska också stödja de studerandes utveckling till goda, harmoniska och bildade människor och samhällsmedlemmar och ge dem de kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, yrkesutveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 5 § 2 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, men den skulle kompletteras med att syftet med den utbildning som lagen avser också är att stödja de studerandes utveckling till bildade människor och samhällsmedlemmar. En bestämmelse med samma innehåll finns också i 2 § 1 mom. i gymnasielagen (629/1998).
3 §.Definitioner. Paragrafen definierar de viktigaste begreppen i lagen.
Enligt punkt 1 avses med personalutbildning utbildning som en viss arbetsgivare ordnar för sin personal och som delvis finansieras av arbetsgivaren och delvis är offentligt finansierad. Därmed är annan utbildning än den som finansieras av arbetsgivaren utbildning som finansieras enligt lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. Övrig utbildning enligt den föreslagna lagen kommer att vara delvis helt och hållet offentligt finansierad eller delvis finansierad av den studerande själv och delvis offentligt finansierad. Det ska inte finnas någon fri rätt att söka sig till personalutbildning, utan det är arbetsgivaren som bestämmer vem som antas.
Enligt punkt 2 avses med examensutbildning utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och som syftar till avläggande av en yrkesinriktad examen eller av en eller flera delar av en yrkesinriktad examen. Examensutbildning ska kunna ordnas i olika lärandemiljöer och på olika arbetsplatser som utbildningsanordnaren har. Examensutbildning skiljer sig från handledande utbildning och övrig yrkesutbildning enligt denna lag som inte syftar till avläggande av examen eller examensdelar.
Enligt punkt 3 avses med arbetskraftsutbildning sådan utbildning till vilken de studerande väljs utifrån det utbildningsbehov som arbets- och näringsmyndigheten i enlighet med vad som föreskrivs i 5 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt paragrafen beslutar arbets- och näringsbyrån om antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning. Som studerande kan de personer antas som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på, om de har ett av arbets- och näringsbyrån konstaterat utbildningsbehov. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till annan utbildning än integrationsutbildning endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. Arbetskraftsutbildningen skiljer sig från övrig utbildning som avses i denna lag i det hänseendet att det inte ska finnas någon fri rätt att söka sig till utbildningen och att utbildningsanordnaren inte ska bestämma om antagningen. Närmare bestämmelser om antagning som studerande till arbetskraftsutbildning finns i 37 §. Arbetssökandes frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån som avses i kap. 6 i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice betraktas inte som arbetskraftsutbildning enligt denna lag.
Enligt förslaget kommer den examensinriktade och en del av den icke-examensinriktade arbetskraftsutbildningen med yrkesinriktning på andra stadiet att flyttas över till undervisnings- och kulturministeriet. I fortsättningen ska arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde svara för att lägga upp en strategi för, styra och genomföra arbets- och näringspolitiken och för att planera och genomföra arbetskrafts- och företagsservicen. För att man i inriktningen av utbildningen och antagningen av studerande ska kunna ta hänsyn till de aktuella resultatmålen och andra mål för arbets- och näringspolitiken inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde föreslås det att bestämmelser om antagning som studerande till arbetskraftsutbildning ska ingå i lagen om arbetskrafts- och företagsservice och att antagningen fortfarande ska bygga på ett utbildningsbehov som konstateras av arbets- och näringsbyrån. Utbildningsbehovet ska bedömas utifrån arbets- och näringsförvaltningens prognostiseringsverksamhet och en plan som producerats utgående från arbets- och näringslivets behov.
Enligt punkt 4 anses med utbildningsanordnare den som beviljats ett i 3 kap. avsett anordnartillstånd. Enligt 22 § ska kommuner, samkommuner, registrerade sammanslutningar eller stiftelser eller statliga läroanstalter kunna beviljas tillstånd att ordna yrkesutbildning.
Enligt punkt 5 avses med studerande en person som har antagits för att genomföra en sådan utbildning eller avlägga en sådan yrkesinriktad examen eller en eller flera delar av en yrkesinriktad examen som avses i denna lag. Med studerande avses en person som deltar i den utbildning enligt denna lag som behövs för att skaffa yrkeskompetens, men också en person som avlägger någon av de yrkesinriktade examina som ingår i examensstrukturen enligt 6 § eller en eller flera delar av en sådan examen utifrån tidigare förvärvat kunnande utan att delta i examensutbildning.
4 §.Samarbete med arbets- och näringslivet. Paragrafen föreskriver om samarbete med arbets- och näringslivet och anger att arbets- och näringslivets behov ska beaktas i yrkesinriktade examina, i utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och när examina och utbildningar ordnas. Syftet är att medverka till att examina och utbildningar ligger i linje med kompetensbehoven inom arbetslivet och att utbildning ordnas på det sätt som bäst lämpar sig för både de studerande och arbetslivet. Vidare föreskriver paragrafen att samarbete ska idkas med arbets- och näringslivet när examina och utbildningar planeras, ordnas, bedöms och utvecklas och när kompetensbehov förutses.
2 kap. Examina och utbildningar
5 §.Yrkesinriktade examina. Målet med paragrafen är att förtydliga examensstrukturen och att vara till hjälp när det ska avgöras när ett kompetensbehov inom arbets- och näringslivet är av den arten att det kräver en yrkesexamen som ingår i examensstrukturen. Vidare är målet med definitionen av kunnande som visas i respektive examenstyper att förtydliga och samordna hur ett nytt kompetensbehov inom arbets- och näringslivet placeras i en viss examenstyp. Ett annat mål är att göra examina inom ett examenssystem mer jämförbara. Definitionerna ska också beaktas när examensgrunderna utarbetas.
Med hjälp av definitionerna ska man kunna bedöma behovet av att komplettera examensstrukturen med nya examina eller att utrangera föråldrade examina. Tanken är dock att de föränderliga kompetensbehoven inom arbets- och näringslivet i fortsättningen huvudsakligen ska mötas med en översyn av examensgrunderna, och inte med nya examina. Det kan exempelvis innefatta att ändra examensuppbyggnaden eller att ändra, komplettera eller ta bort kompetensområden inom vissa examina eller delar av examina.
Syftet med definitionen är dock fortfarande att kompetensbehoven i arbetslivet ska kunna beaktas flexibelt och att olika typer av examina ska kunna byggas upp utifrån behoven inom respektive branscher. Yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina ska kunna vara uppbyggda på olika sätt för olika branscher vad beträffar kompetensbehoven inom arbets- och näringslivet. För vissa branscher kan kompetensbehoven vara hierarkiskt uppbyggda, vilket innebär att kraven på yrkesskicklighet i yrkesexamina är uppbyggda på den kompetens som yrkesinriktade grundexamina ger och specialyrkesexamina på den kompetens som yrkesexamina ger. För vissa branscher är det dock inte rationellt att tillämpa en hierarkisk examensstruktur.
I 1 mom. anges det vilka examina som är yrkesinriktade examina enligt den föreslagna lagen. Yrkesinriktade examina är yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen i överensstämmelse med den gällande lagstiftningen.
I 2 mom. anges det vilken typ av yrkesskicklighet som ska påvisas genom yrkesinriktad grundexamen. Den studerande ska visa att han eller hon har breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch eller ett yrkesområde, det vill säga den typen av praktiska färdigheter och kunskaper som gör att en person med grundexamen kan utföra olika typer av grundläggande arbetsuppgifter inom sin bransch eller sitt yrkesområde. Dessutom ska den studerande visa att han eller hon har mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde med anknytning till en samlad verksamhet inom arbetslivet. Mer specialiserat kunnande kan den studerande uppnå exempelvis via kompetensområden som ingår i yrkesinriktad grundexamen eller via yrkesinriktade delar som är valbara i examina. En yrkesinriktad grundexamen innehåller därmed både uppgifts- eller branschspecifik yrkesskicklighet, brett kunnande som kan utnyttjas inom ett flertal branscher och generisk kompetens som inte är branschspecifik. Den som har avlagt grundexamen inom sitt specialiseringsområde ska kunna utföra grundläggande arbetsuppgifter självständigt inom sitt yrke och i den takt som de vanligen utförs inom yrket. Krävande arbetsuppgifter och arbete i omväxlande miljöer kan dock förutsätta att personen får handledning eller att arbetet utförs under vägledning eller insyn av en mer erfaren yrkesutbildad person. Bestämmelsen motsvarar 4 § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning och 12 a § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Yrkesinriktad grundexamen ska vara primär examen för den som genomgått grundläggande utbildning.
I 2 mom. ingår en bemyndigandebestämmelse om att det genom förordning av statsrådet kan utfärdas närmare bestämmelser om det kunnande som ska påvisas i de yrkesinriktade grundexamina. Genom förordning av statsrådet ska vid behov definitionen på det kunnande som ska påvisas i alla yrkesinriktade grundexamina preciseras, exempelvis vad beträffar breda grundläggande yrkesfärdigheter eller yrkesskicklighet som krävs i arbetslivet. På så sätt ges en mer exakt ram för beredningen av examensgrunderna. Utbildningsstyrelsen ska dock alltjämt besluta om kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnande i fråga om enskilda yrkesinriktade grundexamina i examensgrunderna, med hänsyn till det som föreskrivs om yrkesinriktade grundexamina och uppbyggnaden av dem i lagen och bestämmelser som utfärdas med stöd av den. Närmare bestämmelser kan behövas för att säkerställa att de yrkesinriktade examina inom alla kompetensområden och branscher genererar det kunnande som behövs för att få arbete och komma vidare inom sitt yrke samt för att kunna bedriva fortsatta studier och ta till sig livslångt lärande. Närmare bestämmelser kan också behövas för att beskriva omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina. Omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina ska enligt 10 § beskrivas med hjälp av kompetenspoäng och tanken är att bedöma omfattningen med det kunnande som ingår i grundexamen som jämförelseobjekt.
I 3 mom. definieras det yrkeskunnande som ska påvisas genom yrkesexamen. I en yrkesexamen ska den studerande visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som är djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. Yrkesexamen lämpar sig väl för personer med tidigare arbetserfarenhet som vill få sin yrkeskompetens erkänd, uppdatera sitt yrkeskunnande eller utveckla sin yrkesskicklighet. En yrkesexamen kan dessutom vara ett sätt att påvisa den yrkesskicklighet som krävs i ett nytt yrke eller i det första yrket. En person med yrkesexamen ska kunna utföra arbetsuppgifter självständigt inom sitt yrkesområde också under föränderliga förhållanden. Dessutom ska han eller hon kunna handleda andra och övervaka andras arbete.
Den yrkesskicklighet som visas genom yrkesexamen ska således vara djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. Yrkesskickligheten kan exempelvis vara en påbyggnad av det kunnande som förvärvats genom grundexamen eller kräva en djupare kunskapsbas och mer utvecklade praktiska färdigheter än vid grundexamen. Yrkesskickligheten kan också gälla ett snävare yrkesområde än de som ingår i grundexamina. Kunnande som ska visas genom yrkesexamen ska inte kräva att yrkesexamina byggs hierarkiskt ovanpå den kompetens som ingår i grundexamen. I stället ska den studerande utifrån behoven inom respektive branscher och inom arbets- och näringslivet också kunna visa den typen av yrkeskunnande som behövs i ett nytt yrke eller i det första yrket och som inte ingår som grundexamen i examensstrukturen och inte heller nödvändigtvis behöver betecknas som grundexamen. Bestämmelsen motsvarar 12 a § 2 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning.
I 4 mom. anges det vilket yrkeskunnande som ska visas i specialyrkesexamina. Examinanden ska visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som innefattar djupare yrkeskunskaper än de som krävs för yrkesexamen eller innefattar mångprofessionellt kunnande. Specialyrkesexamen lämpar sig väl för personer med god yrkesskicklighet som vill få sitt kunnande erkänt samt uppdatera och utveckla sitt yrkeskunnande.
En specialyrkesexamen ska visa yrkesskicklighet i enlighet med arbets- och näringslivets behov. Det kan innefatta planering, framställning, produktion eller utveckling av varor och tjänster eller vara kopplat till styrning och ledning av verksamhetsprocesser. Med djupa yrkeskunskaper än vid yrkesexamen avses att en person med specialyrkesexamen kan utföra många olika typer av arbetsuppgifter självständigt inom sitt yrkesområde också under krävande förhållanden och att personen har förmåga att se hur arbetsuppgifterna är kopplade till varandra i ett större perspektiv. Bestämmelsen motsvarar definitionen av specialyrkesexamen i 12 a § 3 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning.
I 5 mom. säkerställs det att fristående yrkesexamina placerar sig på rätt kvalifikationsnivå enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015). I 5 § i den lagen anges kvalifikationsnivåerna för allmänt erkännande via betyg över utbildning, inte via fristående examina eller betyg från yrkesprov. I momentet föreskrivs det följaktligen att en yrkesinriktad grundexamen och en yrkesexamen placerar sig på den kvalifikationsnivå som avses i 5 § 1 mom. 2 punkten i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och en specialyrkesexamen på den kvalifikationsnivå som avses i 5 § 1 mom. 3 punkten i den lagen. Bestämmelsen motsvarar 12 § 2 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning.
6 §.Examensstruktur. Paragrafen föreskriver hur beslut fattas om de yrkesinriktade examina som ingår i examensstrukturen.
I 1 mom. ingår ett bemyndigade att utfärda förordning om examensstrukturen. Bestämmelser om de yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som ingår i examensstrukturen utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. De anger således vilka yrkesinriktade examina det finns och kan avläggas. Förordningen ska ange namnet på varje examen. Däremot föreslås det att den nuvarande regleringen av utbildningsområden slopas. I arbets- och näringslivet uppstår nya kompetensbehov ofta i gränslandet mellan nya branscher och utbildningsområden. Examina som motsvarar de nya kompetensområdena innefattar krav på yrkesskicklighet inom fler än bara ett utbildningsområde. Följaktligen är det svårt att inordna dem naturligt i något visst område. När regleringen slopas är det lättare att se över examensstrukturen eftersom kraven på yrkesskicklighet då uteslutande kan definieras utifrån arbetslivsbehoven och de inte läggs fast utifrån ett utbildningsområde. I klassificeringen av utbildningsområden ska man dock fortfarande kunna använda olika typer av klassificeringar som är avsedda för statistiska eller andra ändamål, exempelvis ISCED.
Enligt 15 § 2 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna de kompetensområden som kan ingå i en examen. I 1 mom. ingår dock en bestämmelse om undantag från den regeln och den säger att det genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet, det vill säga genom förordningen om examensstrukturen, kan föreskrivas om ett kompetensområde som ingår i en viss examen, om kostnaderna för att ordna kompetensområdet avviker från de allmänna kostnaderna för att ordna examen. Undantagsbestämmelsen behövs eftersom viktkoefficienterna enligt det nya sättet att finansiera yrkesutbildning i första hand kommer att bestämmas utifrån kostnaderna för att ordna de examina som ingår i examensstrukturen. Det ska finnas fem kostnadsgrupper. I fortsättningen ska det dock vara möjligt att inbegripa något kompetensområde i en examen trots att kostnaderna avviker betydligt från de allmänna kostnaderna för att ordna examen. De kompetensområden som har avvikande anordnarkostnader ska enligt förslaget anges i undervisnings- och kulturministeriets förordning om examensstrukturen. Då kan också deras viktkoefficient anges i finansieringsförordningen på ett annat sätt än i kostnadsgruppen för examen. I dag är exempelvis skogsmaskinstransport ett kompetensområde, där kostnaderna avviker i hög grad från de allmänna kostnaderna för att ordna grundexamen inom skogsbranschen.
I examensgrunderna kan Utbildningsstyrelsen besluta om andra kompetensområden som ska ingå i en examen, trots att ett kompetensområde kan ha angetts genom förordning av ministeriet. Alla kompetensområden i examina som Utbildningsstyrelsen bestämmer ska dock finansieras enligt den allmänna kostnadsgrupp för examen som ingår i finansieringsförordningen. Det går inte att i finansieringsförordningen föreskriva om en avvikande kostnadsgrupp.
I 2 mom. föreskrivs det precis som i den gällande lagstiftningen att förslag till ändringar av examensstrukturen bereds av Utbildningsstyrelsen. Minst en gång om året ska Utbildningsstyrelsen bedöma behovet av att se över examina och förordningen om examensstrukturen och i förekommande fall lägga fram förslag till ändringar i examensstrukturen för undervisnings- och kulturministeriet. Förslagen kan grunda sig på kvalitativa bedömningar av kompetensbehoven, på initiativ som lämnas in till Utbildningsstyrelsen eller på Utbildningsstyrelsens egen bedömning av situationen. När undervisnings- och kulturministeriet tar emot ändringsförslag om examensstrukturen för yrkesinriktade examina från någon annan än Utbildningsstyrelsen, ska de överlämnas till Utbildningsstyrelsen för beredning, om det inte finns särskilda skäl att avvika från den praxisen.
När initiativ till en ändring kommer utifrån ska Utbildningsstyrelsen bedöma om ändringen behövs. Vid behov ska Utbildningsstyrelsen begära yttranden och utredningar som underlag för sin bedömning. När Utbildningsstyrelsen bedömer initiativen ska den också alltid ta ställning till om de kräver ändringar i förordningen om examensstrukturen, det vill säga om en ny examen behöver läggas till eller en befintlig examen slopas i förordningen eller om namnet på en examen i examensstrukturen behöver ändras eller om de förändrade kompetensbehoven kan tillgodoses genom att examensgrunderna och kompetensområdena eller examensbenämningarna där ändras. Vid beredningen av förslagen ska Utbildningsstyrelsen höra respektive arbetslivskommissioner. På så sätt kan det säkerställas att kommissionerna kan fullfölja de uppgifter de har enligt 120 § 2 mom. 2 punkten.
Utbildningsstyrelsens förslag ska också innehålla ett förslag om tidpunkten när ändringen av examensstrukturen ska träda i kraft. Utbildningsstyrelsen ska då ta hänsyn till den tid som krävs för att utarbeta examensgrunderna och det faktum att examensgrunderna ska utarbetas samtidigt som examensstrukturen ändras. Om förslaget handlar om att ta in en ny examen i examensstrukturen ska Utbildningsstyrelsen också ange de allmänna målen för examen, och vad gäller yrkesexamina och specialyrkesexamina omfattningen av examen i form av kompetenspoäng. Däremot behöver omfattningen nämnas i fråga om yrkesinriktade grundexamina bara när bestämmelserna om yrkesområdet kräver att grundexamen omfattar fler än 180 kompetenspoäng.
Utbildningsstyrelsens förslag om ändrad examensstruktur är inte bindande för undervisnings- och kulturministeriet. Ministeriet har rätt att besluta om examensstrukturen enligt vad som föreskrivs i 1 mom.
Enligt 15 § ska Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna lägga fast kompetensområdena för och benämningarna på examina. Med kompetensområde avses inriktningar inom en examen med anknytning till en självständig samlad verksamhet inom arbetslivet. Med examensbenämningar avses de benämningar som ingår i 17 § och som kan användas efter att en person med godkänt resultat har avlagt den examen som ger rätt att använda examensbenämningen.
I 3 mom. föreslår det en bestämmelse om att de principer som ska tillämpas vid bestämmande av kompetensområden och examensbenämningar får utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Precis som nu behövs regleringen för att examensstrukturen ska vara tydlig och samordnad.
7 §.Handledande utbildningar. Paragrafen föreskriver vilka icke-examensinriktade handledande utbildningar det ingår i lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. avses med handledande utbildning, utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv.
Enligt 2 mom. ger utbildning som handleder för yrkesutbildning de studerande färdigheter för att söka sig till yrkesinriktad examensutbildning och stärker de studerandes förutsättningar att avlägga en yrkesinriktad examen. I första hand avses de studerandes förutsättningar att avlägga yrkesinriktade grundexamina som ger det kunnande som de behöver för att komma ut på arbetsmarknaden eller alternativt en yrkesexamen som ger det kunnande som behövs i det första yrket eller i ett nytt yrke. Dessa examina kan anses vara en grundläggande förutsättning för att komma in på arbetsmarknaden samt för att ägna sig åt fortsatta studier och genomföra livslångt lärande. Tanken är att personer med sämre förutsättningar ska med hjälp av handledande utbildning få bättre färdigheter att söka in till studier och avlägga en yrkesinriktad examen. Målet med handledande utbildning är att varje studerande efter avlagd handledande utbildning ska ha en plan för fortsatta studier. Syftet med bättre studiefärdigheter och förtydligade möjligheter för fortsatta studier är också att motverka att de studerande avbryter examensutbildning och att förbättra genomströmningen i utbildningen.
Handledande utbildning ska vara inriktad på yrkesutbildning och den skiljer sig på så sätt från andra övergångsutbildningar, exempelvis påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen. Utbildningen ska vara nära kopplad till arbetslivet, och under utbildningstiden ska de studerande också kunna avlägga studier som ingår i examensutbildning eller en yrkesinriktad examen, särskilt en yrkesinriktad grundexamen eller delar av en yrkesexamen.
Handledande utbildningar ska anordnas i samarbete med andra intressenter i övergångsfasen, exempelvis offentliga aktörer, sammanslutningar och stiftelser som bedriver ungdomsarbete, social- och hälsovårdsmyndigheter och anordnare av grundläggande utbildning. Tanken är att de studerande genom individuella val får möjlighet att till exempel höja sina vitsord från den grundläggande utbildningen eller att delta i verksamheten på någon arbetsverkstad som ett led i den handledande utbildningen inför yrkesutbildning. De studerande ska också få tillräcklig handledning, stöd under studierna och information om möjligheter att söka in till fortsatta studier.
I 3 mom. ingår bestämmelser om utbildning som handleder de studerande som behöver särskilt stöd på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning för arbete och ett självständigt liv och som därför inte kan delta i examensutbildning. Målet med utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är att ge de studerande undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter.
8 §.Övrig yrkesutbildning. Paragrafen anger vilken annan yrkesutbildning än den examensutbildning enligt 6 § som ingår i examensstrukturen och förbereder för examina eller den handledande utbildning som avses i 7 § som kan anordnas som utbildning som avses i den föreslagna lagen. Enligt 1 punkten kan det ordnas utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen som inte syftar till avläggande av en examen eller en examensdel. Denna utbildning ska företrädesvis tillgodose ett avgränsat kompetensbehov och ge särskild kompetens för ett arbete eller ett yrke. Det kan ofta handla om kompetens som är kopplad till krav som ställs av någon utomstående aktör, exempelvis för ett certifikat. Dessutom är det kunnande som förvärvas vanligen snävt och den anknytande utbildningen därför också kortvarig. Enligt den föreslagna 23 § ska utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen bara kunna ordnas i anknytning till de examina som anges i anordnartillståndet.
I 2 punkten föreskrivs det om utbildning som förbereder för yrkesuppgifter som inte är förberedande utbildning för examina som ingår i examensstrukturen enligt 6 §. Enligt bestämmelsen kan utbildning som förbereder för yrkesuppgifter ordnas som utbildning som förbereder för arbete som yrkes- och trafikflygare, utbildning som förbereder för uppgifter som flygledare och utbildning som förbereder för arbete som förare i spårbunden stadstrafik. Utbildningen för dessa yrkesuppgifter ska ge studeranden grundläggande yrkesskicklighet för de avsedda arbetsområdena. Den utbildning som förbereder för yrkesuppgifter ska inte följa Utbildningsstyrelsens examensgrunder, utan innehållet och kraven i utbildningen bestäms utifrån regelverket för de berörda yrkesområdena. För att få ordna utbildningen krävs det anordnartillstånd enligt 23 § för utbildningen samt de tillstånd av andra myndigheter som eventuellt krävs.
9 §.Personalutbildning. Paragrafen har bestämmelser om personalutbildning. De gällande lagarna om yrkesutbildning har inga bestämmelser om personalutbildning, men lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning har bestämmelser om antagning av studerande till personalutbildning och information om utbildningen. Lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet har bestämmelser om finansiering av personalutbildning som ordnas i form av yrkesinriktad tilläggsutbildning i syfte att utveckla kompetensen hos personalen vid ett företag eller en annan sammanslutning.
I 3 § finns en definition av personalutbildning. Med personalutbildning avses utbildning som en viss arbetsgivare ordnar för sin personal och som delvis finansieras av arbetsgivaren och delvis är offentligt finansierad.
Enligt den gällande lagstiftningen har yrkesexamina som avläggs som fristående examina, utbildning som förbereder för dem och annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte utmynnar i examen kunnat ordnas som personalutbildning. När det bara kommer att finnas ett sätt att avlägga examen kan inte personalutbildning uteslutas ur systemet. I denna proposition föreslås det att bara examensutbildning och utbildning som förbereder för yrkesuppgifter i fortsättningen ska kunna ordnas som personalutbildning. Följaktligen föreskriver paragrafen att det som personalutbildning kan ordnas i 5 § avsedda examina och examensdelar, examensutbildning och utbildning enligt 8 § 2 punkten som förbereder för yrkesuppgifter. I överensstämmelser med den gällande lagstiftningen kan handledande utbildningar enligt 7 § inte ordnas som personalutbildning.
Ändringen innebär vidare att övrig yrkesutbildning enligt 8 § 1 punkten inte kan ordnas som personalutbildning, det vill säga utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen och som inte syftar till avläggande av en examen eller examensdel. Paragrafen innehåller dock också ett undantag om att det som arbetskraftsutbildning också kan ordnas i 8 § 1 punkten avsedd utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen.
10 §.Dimensioneringsgrunder för och omfattningen av examina. Paragrafen innehåller bestämmelser om dimensioneringsgrunderna för och omfattningen av examina.
Enligt 1 mom. är en kompetenspoäng grunden för dimensioneringen av yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina, specialyrkesexamina och examensdelar. Med examensdelar avses dels examensdelar enligt examensgrunderna, dels mindre enheter, exempelvis delområden i gemensamma examensdelar. Kompetenspoängen förtydligar examenssystemet och gör att omfattningen och bredden på yrkeskunnandet blir mer synlig för både arbetsgivaren och den studerande. Dessutom blir det lättare att jämföra examina och examensdelar både nationellt och internationellt. Kompetenspoängen ska följa rekommendationen om ett europeiskt system för meritöverföring inom yrkesutbildningen (ECVET), som avser att underlätta studentutbyte och fri rörlighet för arbetskraften inom Europeiska unionen.
Enligt 2 mom. är omfattningen av en yrkesinriktad grundexamen 180 kompetenspoäng, vilket motsvarar det nuvarande poängtalet för yrkesinriktad grundexamen. Det är den lägsta tillåtna omfattningen för att avlägga en yrkesinriktad grundexamen i enlighet med reglerna för examensuppbyggnad. Omfattningen på grundexamen ska alltså basera sig på ECVET-rekommendationen, som säger att poängen först måste läggas fast för hela examen. Det totala poängantalet bör basera sig på den officiella studievägen för en examen, det vill säga att inlärningsresultaten av den officiella utbildningen på heltid under ett år motsvarar 60 poäng. Om det inte finns någon officiell studieväg för en examen, kan poängen enligt ECVET-rekommendationen läggas fast efter jämförelse med en annan examen som har en officiell studieväg.
Yrkesinriktade examina och grunderna för dem baserar sig på kunnande. Dessutom kommer man som det föreslås i denna proposition att införa ett enda sätt att avlägga examen, nämligen examen som baserar sig på yrkesprov. Därmed är det viktigast att de studerande uppnår de krav på yrkesskicklighet eller de mål för kunnandet som gäller för en examen eller en examensdel. Examen ska kunna avläggas oberoende av hur man har förvärvat kunnandet och en examen ska kunna avläggas helt och hållet utan förberedande examensutbildning. Varje studerande ska få en personlig utvecklingsplan för kunnandet och arbeta sig fram enligt den till det kunnande och visande av det kunnande som är satta som mål. Det betyder exempelvis att en studerande med särskilda behov kan behöva längre tid än genomsnittet att uppnå ett kunnande som motsvarar ett visst antal kompetenspoäng eller att någon annan studerande kan uppnå samma kunnande på kortare tid än genomsnittet. Det går således inte att lägga fast en enda samordnad officiell studieväg för yrkesinriktade examina som genererar kompetenspoäng. Därför kommer kompetenspoängen för yrkesinriktade examina att basera sig på jämförelse med gymnasieutbildningen, där det finns en officiell studieväg. Kompetenspoängen för yrkesexamina och specialyrkesexamina ska basera sig på jämförelse med yrkesinriktade grundexamina.
I 2 mom. ingår, precis som i den gällande lagstiftningen, ett bemyndigande för undervisnings- och kulturministeriet att genom förordning utfärda bestämmelser om att en yrkesinriktad grundexamen i vissa fall får omfatta fler än 180 kompetenspoäng. En omfattning med fler än 180 poäng kan avse en yrkesinriktad examen i sin helhet eller bara ett visst kompetensområde i examen. I sådana fall är omfattningen för övriga kompetensområden 180 kompetenspoäng. I dessa fall ska det, i motsats till det som sägs i 15 § 2 mom. 2 punkten, genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet kunna föreskrivas om kompetensområdena, även om bestämmelser om dem i övrigt med stöd av 15 § utfärdas i Utbildningsstyrelsens examensgrunder. Genom förordning får det dock inte föreskrivas att en enskild yrkesinriktad grundexamen omfattar färre än 180 kompetenspoäng.
Enligt bemyndigandet kan minimiomfattningen av en yrkesinriktad grundexamen eller av ett kompetensområde vara fler än 180 kompetenspoäng, om regleringen för branschen kräver det. Grundexamen och särskilda kompetensområden ska omfatta fler än 180 kompetenspoäng bara om det finns grundad anledning till det, exempelvis om de krav på yrkesskicklighet som arbetslivet kräver till följd av regleringen för branschen inte kan uppnås inom ramen för en examen med 180 kompetenspoäng. Huvudregeln är således att alla yrkesinriktade grundexamina samordnat omfattar 180 kompetenspoäng.
I 3 mom. ingår det bestämmelser om omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina. Omfattningen på yrkesexamina beror på hur brett och djupt kunnande det krävs för de kompetensbehov inom arbets- och näringslivet som ligger till grund för den yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som krävs för examina i relation till yrkesinriktade grundexamina. Omfattningen av en yrkesexamen är enligt momentet 120, 150 eller 180 kompetenspoäng. Poängtalen avser minimiomfattningen för att avlägga en yrkesexamen i enlighet med reglerna för examensuppbyggnaden. I en yrkesexamen visar den studerande prov på djupare kunnande, men det kan avse mer avgränsade arbetsuppgifter eller en snävare bransch. Därför kommer yrkesexamina som regel att omfatta färre kompetenspoäng än grundexamina.
Omfattningen av specialyrkesexamina anges enligt samma principer som för yrkesexamina. Specialyrkesexamina ger betydligt djupare kunnande än yrkesinriktade grundexamina och yrkesexamina, men de är inte alltid lika brett upplagda som grundexamina. Enligt 3 mom. är omfattningen av en specialyrkesexamen 160, 180 eller 210 kompetenspoäng. Poängtalen avser minimiomfattningen för att avlägga en specialyrkesexamen i enlighet med reglerna för examensuppbyggnaden.
Grunderna för yrkes- och specialyrkesexamina ska precis som idag motsvara kompetensbehoven inom respektive branscher. Examina är inte planerade och kommer inte att planeras för att vara jämförliga, utan kraven på yrkesskicklighet kan avvika mycket från varandra beträffande omfattning och krav beroende på kompetenskraven i arbetslivet. Vad beträffar kraven på yrkesskicklighet ligger yrkes- och specialyrkesexamina på en nivå som normalt kräver att examen som avläggs utan examensutbildning ska kombineras med kunnande förvärvat i arbetslivet eller på något annat sätt. Undervisnings- och kulturministeriet ska i samarbete med Utbildningsstyrelsen och arbets- och näringsministeriet lägga fast omfattningen för yrkesexamina och specialyrkesexamina i förordningen om examensstrukturen som ett led i förslagen om ändring av examensstrukturen och beredningen av examensgrunderna.
Den examen som en studerande avlägger kan i själva verket vara mer omfattande än det föreskrivna antalet kompetenspoäng som ingår i examen, om den studerande i sin examen tar med valbara examensdelar som är mer omfattande än minimiomfattningen på en valbar del och examensomfattningen därmed överskrids. Examensomfattningen räknat i kompetenspoäng kan däremot inte öka utifrån att det i examen ingår extra examensdelar som avviker från uppbyggnaden. Vad beträffar yrkesinriktade grundexamina är detta en ändring jämfört med nuläget eftersom en studerande enligt statsrådets förordning om yrkesinriktade grundexaminas uppbyggnad i sin examen har kunnat ta med fler yrkesinriktade examensdelar eller examensdelar som grundar sig på lokala krav på yrkesskicklighet än det är föreskrivet, om det är nödvändigt med tanke på branschvisa eller lokala krav på yrkesskicklighet i arbetslivet eller för att de studerande ska kunna fördjupa sin yrkesskicklighet. I fortsättningen ska en examen inte kunna utvidgas av dessa skäl. I stället kommer det i förekommande fall att alltid utfärdas ett särskilt betyg över genomförda utbildningsdelar.
11 §.Dimensioneringsgrunder för, omfattningen av och tiden för genomförande av handledande utbildningar. Paragrafen har bestämmelser om dimensioneringsgrunder för, omfattningen av och tiden för genomförande av handledande utbildningar.
Enligt 1 mom. är en kompetenspoäng grunden för dimensioneringen av handledande utbildning och delar av sådan utbildning. Grunderna för dimensioneringen av handledande utbildning och delar av sådan utbildning är desamma som för yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina, specialyrkesexamina och examensdelar. Med delar av handledande utbildning avses utbildningsdelar som definieras i utbildningsgrunderna. Också inom handledande utbildning förtydligas omfattningen och djupet i kunnandet för de studerande genom kompetenspoäng. Därtill gör poängen det lättare att jämföra handledande utbildning och delar av sådan utbildning både nationellt och internationellt.
I 2 mom. anges omfattningen av handledande utbildningar. Precis som idag ska omfattningen av den utbildning som handleder för yrkesutbildning och av den utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv vara 60 kompetenspoäng. Det lagstadgade poängtalet är minimiomfattningen för att avlägga en handledande utbildning i enlighet med reglerna för examensuppbyggnaden. Även om grunderna för den handledande utbildningen bygger på kunnande och även om studerande inom den handledande utbildningen ska ha en personlig utvecklingsplan för kunnandet, bygger den handledande utbildningen som namnet säger i första hand på utbildning. Därmed kan det läggas upp en officiell studieväg som kan kopplas ihop med utbildningens omfattning. Det kunnande som en studerande i snitt kan uppnå under ett år motsvarar 60 kompetenspoäng i överensstämmelse med ECVET-rekommendationen. Om den studerande avlägger studier inom handledande utbildning för färre än 60 kompetenspoäng, får den studerande precis som i dagsläget ett betyg över de avlagda utbildningsdelarna.
Omfattningen på den utbildning som en studerande inom handledande utbildning avlägger kan i själva verket vara mer omfattande än det poängtal som föreskrivs för utbildningen, om den studerande går in för valbara utbildningsdelar som är mer omfattande än minimiomfattningen och som innefattar fler kompetenspoäng än minimiomfattningen på de valbara delarna och omfattningen på utbildningen då överskrids. Utbildningens omfattning räknat i kompetenspoäng kan däremot inte öka utifrån att det i utbildningen ingår extra utbildningsdelar som avviker från uppbyggnaden.
Precis som i den gällande lagstiftningen föreskriver 3 mom. om tiden för att slutföra utbildning som handleder för yrkesutbildning. Enligt 2 mom. ska omfattningen på utbildningen vara 60 kompetenspoäng. Det kunnande som i snitt uppnås på ett år motsvarar 60 kompetenspoäng. Följaktligen ska utbildning som handleder för yrkesutbildning som regel alltid slutföras inom ett år. I 3 mom. föreskrivs det därför att utbildning som handleder för yrkesutbildning ska slutföras inom ett år, om inte den studerande på grund av sjukdom eller av någon annan särskild orsak beviljas förlängning av utbildningsanordnaren.
Studerande med mycket stort behov av särskilt stöd har rätt att använda längre tid än ett år för att uppnå kunnande motsvarande 60 kompetenspoäng. Tiden för att avlägga utbildning som handleder för yrkesutbildning kan förlängas exempelvis av någon annan särskild orsak som anges i bestämmelsen, om den studerande på grund av sina studiefärdigheter inte kan uppnå det kunnande som krävs för 60 kompetenspoäng inom ett år.
I 4 mom. föreskrivs det i överensstämmelse med nuläget om tiden för att slutföra en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Tiden ska enligt momentet bestämmas utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Utbildningsanordnaren har rätt att besluta om tiden för att slutföra utbildningen. Utbildningstiden kan dock vara högst tre år. Precis som nu är målet att tillåta varierande tider för att slutföra utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv.
Enligt 2 mom. omfattar utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv 60 kompetenspoäng. Det innebär att tiden för att slutföra utbildningen som regel är minst ett år. Samtidigt inskränker bestämmelsen precis som den gällande lagstiftningen tiden till högst tre år. De studerande kan ha stora skillnader i sina inlärningsfärdigheter och studerande med mycket stort behov av särskilt stöd kan behöva längre tid än genomsnittsstuderande för att tillägna sig kunnande motsvarande 60 kompetenspoäng, upp till 2—3 år.
Enligt bestämmelsen är det utbildningsanordnaren som beslutar om tiden för att slutföra utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Tiden ska bestämmas utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Beslutet om tiden för att slutföra utbildningen fattas i början av studierna som ett led i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet, men beslutet kan ses över under utbildningens gång utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter.
12 §.Dimensioneringsgrunder för examensdelar och för utbildningsdelar i handledande utbildningar. Paragrafen har bestämmelser om dimensioneringsgrunderna för examensdelar och för utbildningsdelar i handledande utbildningar. Den relativa vikten för examensdelar och handledande utbildning, det vill säga antalet kompetenspoäng, anges enligt principerna i ECVET-rekommendationen.
Enligt ECVET ska examensdelarnas relativa vikt av examen för det första kunna fastställas enligt den relativa betydelse som examensdelens läranderesultat har för deltagandet på arbetsmarknaden, för att gå vidare till andra utbildningsnivåer eller för social integration. För det andra ska examensdelarnas relativa vikt kunna fastställas enligt svårighetsgrad, omfattning och täckning av de läranderesultat som ingår i examensdelen. För det tredje ska vikten kunna fastställas enligt den ansträngning den studerande måste göra för att tillägna sig de kunskaper, färdigheter och kompetenser som krävs för examensdelen. Olika kombinationer av kriterierna kan också användas för att fastställa den relativa vikten.
Kompetenspoängen för examensdelarna inom den handledande utbildningen bestäms enligt paragrafen utifrån omfattningen, svårighetsgraden och betydelsen av det kunnande som ingår i dem i förhållande till de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som gäller examen eller den handledande utbildningen som helhet. Med omfattningen för en examensdel avses hur stor del den aktuella examensdelen utgörs av examinandens samlade yrkesskicklighet. Med svårighetsgrad avses hur svår en examensdel är i relation till andra delar i samma examen. Betydelsen av en examensdel syftar på vilken betydelse examensdelen har för deltagandet på arbetsmarknaden, för att gå vidare till andra utbildningsnivåer eller för social integration. Samma dimensioneringsgrund ska också tillämpas på dimensioneringen av delarna i den handledande utbildningen.
Vid dimensioneringen av examina och utbildningsdelar i handledande utbildningar tillämpas en kombination av alla dessa kriterier. Vid dimensioneringen av enskilda examina eller utbildningsdelar kan dock något av kriterierna ges större vikt än de andra. Utbildningsstyrelsen lägger fast antalet kompetenspoäng för examensdelar i examensgrunderna, som utarbetas i samarbete med arbetslivet och andra intressenter. Antalet kompetenspoäng för handledande utbildningar läggas fast i utbildningsgrunderna.
Dimensioneringsgrunderna i paragrafen ska också användas som grund för enheter som är mindre än en examensdel. Det kan behövas i examensgrunderna vid dimensioneringen av de delområden som hör till de gemensamma examensdelarna. Sådana enheter kan också dimensioneras som kompetenspoäng i de studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet, exempelvis när den studerande förvärvar kunnande utomlands eller genom en utbildning som ordnats av en annan utbildningsanordnare.
13 §.Uppbyggnaden av yrkesinriktade examina. Enligt 1 mom. byggs yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina upp av yrkesinriktade examensdelar. Examensdelarna ska motsvara arbets- och verksamhetsområden inom arbetslivet. En yrkesinriktad examensdel ska bilda ett samlat arbets- och verksamhetsområde som kan avskiljas från en omfattande arbetsprocess till en verksamhet som kan utvärderas självständigt.
I en yrkesinriktad examen eller i ett kompetensområde inom en examen ska det ingå minst en obligatorisk yrkesinriktad examensdel och minst en valbar yrkesinriktad examensdel. Det betyder att examensgrunderna måste innehålla minst en yrkesinriktad examensdel som är obligatorisk för alla och valbara yrkesinriktade examensdelar. Antalet obligatoriska och valbara yrkesinriktade examensdelar och relationen mellan dem kommer att variera inom olika examina beroende på särdragen och kraven inom de aktuella branscherna. Bestämmelser om examensuppbyggnaden ska ingå i examensgrunderna. De anger vilka obligatoriska och valbara examensdelar i examensgrunderna de studerande måste avlägga för att få examensbetyg. Bestämmelserna om examensuppbyggnad tillåter att examensdelar kombineras flexibelt utifrån behoven i arbetslivet och att valfriheten utökas. Syftet med större valfrihet är att möta de varierande och delvis mycket specialiserade kompetensbehov som arbetslivet ställer inom samma examen.
I 2 mom. föreskrivs det att yrkesinriktade grundexamina utöver yrkesinriktade examensdelar också ska innehålla gemensamma examensdelar. De ska säkerställa att de som har avlagt en yrkesinriktad grundexamen oberoende av examen har de grundläggande färdigheter som behövs i arbetet och i livet, den gemensamma kompetens som behövs inom alla branscher och lika färdigheter för fortsatta studier och livslångt lärande. Vid sidan av de gemensamma examensdelarna kommer de viktigaste färdigheterna för livslångt lärande att stärkas i och med att de integreras i kraven för yrkesskicklighet i de yrkesinriktade examensdelarna.
De gemensamma examensdelarna består av följande tre tematiska delar: kunnande i kommunikation och interaktion, kunnande i matematik och naturvetenskap och kunnande om samhälle och arbetsliv. Examensdelen socialt och kulturellt kunnande som ingår i den gällande lagstiftningen föreslås bli struken som särskild examensdel, men de kunskaper som ingår i den införlivas i de tre återstående gemensamma examensdelarna som delområden eller mål för kunnandet.
Yrkesexamina och specialyrkesexamina ska inte innehålla några gemensamma examensdelar. De studerande kan dock avlägga gemensamma delar som fristående examensdelar om det i den personliga tillämpningen anses vara nödvändigt och lämpligt.
De fritt valbara examensdelar som enligt den gällande lagstiftningen ingår i yrkesinriktade grundexamina som fristående examensdelar föreslås bli slopade. I stället ska valfriheten ingå i de yrkesinriktade examensdelarna. De valbara examensdelarna som ingår i de yrkesinriktade examensdelarna i yrkesinriktade grundexamina kan fortfarande, enligt vad som sägs i examensgrunderna, vara gemensamma examensdelar, gymnasiestudier alternativt andra studier som stöder färdigheterna för fortsatta studier eller högskolestudier även om de inte har ett yrkesinriktat innehåll. Bestämmelser om detta ingår i examensgrunderna. Därmed blir det möjligt att bland annat avlägga yrkesinriktad grundexamen och studentexamen samtidigt eller att snabbare flytta över till fortsatta studier på högskolenivå. De valbara yrkesinriktade examensdelarna kan också vara examensdelar med anknytning till lokala krav på yrkesskicklighet eller individuella examensdelar bestående av kunnande som förvärvats genom arbetserfarenhet, precis som i nuläget. När de fritt valbara examensdelarna försvinner förenklas bestämmelserna om uppbyggnaden av yrkesinriktade grundexamina samtidigt som det underlättar byggandet av individuella studievägar.
I 3 mom. ingår det en bemyndigandebestämmelse. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om hur examen byggs upp av yrkesinriktade och gemensamma examensdelar, om de gemensamma examensdelarnas omfattning i kompetenspoäng och om de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna samt om huruvida delområdena är obligatoriska eller valbara.
Enligt de föreslagna bestämmelserna i förordningen av statsrådet ska en yrkesinriktad grundexamen dimensionerad till 180 kompetenspoäng innehålla gemensamma examensdelar bestående av 35 kompetenspoäng, precis som i nuläget. De yrkesinriktade examensdelarna får en aning större omfattning och ökar från 135 till 145 kompetenspoäng, när de tidigare fritt valbara examensdelarna bestående av 10 kompetenspoäng införlivas i de yrkesinriktade examensdelarna.
Genom förordning av statsrådet ska det också utfärdas bestämmelser om omfattningen av varje gemensam examensdel i kompetenspoäng. I och med att den nuvarande examensdelen socialt och kulturellt kunnande fasas in i de tre återstående gemensamma examensdelarna måste kompetenspoängen för de gemensamma examensdelarna omfördelas. I detta sammanhang beaktas resultaten från den internationella PIAAC-studien av den vuxna befolkningens kunskaper. Den visar att i synnerhet kunskaperna i läsning och matematik och de datatekniska färdigheterna behöver förbättras. Samtidigt görs det en översyn av i vilka examensdelar olika delområden och kompetensområden kan inordnas naturligast. Delområdena kan i viss mån inordnas under någon annan examensdel än de ingår i nu. Ändringarna förenklar bestämmelserna om uppbyggnaden av yrkesinriktade grundexamina och tillåter att kompetensbehoven bland den vuxna befolkning som kommer från arbetslivet till yrkesutbildning bättre beaktas i uppbyggnaden av de gemensamma examensdelarna. Dessutom blir examensbetygen mer informativa när benämningen på examensdelen bättre beskriver delområdena. I dagsläget har det enda delområdet inom socialt och kulturellt kunnande hos enskilda studerande kunnat vara exempelvis matematik och namnet på examensdelen på examensbetyget har då varit missvisande.
I de gemensamma examensdelarna ska fortfarande bland annat modersmål, det andra inhemska språket, främmande språk, kulturkännedom, matematik, fysisk, kemi, informations- och kommunikationsteknik, samhällskunskap och samhällsfärdigheter, arbetslivskunskap och arbetslivsfärdigheter, bevarande av arbetsförmågan och välbefinnande, idrott och hälsokunskap, företagsamhet, etik, psykologi, främjande av hållbar utveckling, konst, kultur och kreativ framställning ingå som delområden för att examensdelarna ska stärka yrkesbildningen och ge färdigheter för fortsatta studier och livslångt lärande. De gemensamma examensdelarna och deras delområden och mål för kunnandet läggs dock fast utifrån krav på kunnande. Starkare förankring i kunnande gör det lättare att identifiera i synnerhet informellt lärande och vardagskunskap. Dessutom blir det lättare att genomföra gemensamma examensdelar i samband med yrkesinriktade examensdelar. Det i sin tur hjälper de studerande att förstå vilken roll de gemensamma examensdelarna spelar i arbetslivet och motiverar dem att studera de delarna.
De tre examensdelarna, kunnande i kommunikation och interaktion, kunnande i matematik och naturvetenskap och kunnande om samhälle och arbetsliv är obligatoriska för alla. De kan dock innehålla både obligatoriska och valbara delområden. Genom förordning av statsrådet utfärdas det bestämmelser om vilka delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna och om huruvida delområdena är obligatoriska eller valbara. Valmöjligheterna kommer att ha i stort sett samma omfattning som idag, men de byggs in i varje gemensam examensdel.
I examensgrunderna anger Utbildningsstyrelsen målen för kunnandet för delområdena inom de gemensamma examensdelarna samt dimensioneringen i kompetenspoäng. Vidare lägger Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna fast vilka av målen för kunnandet för delområdena inom de gemensamma examensdelarna som är obligatoriska för alla examinander och vilken omfattning de har räknat i kompetenspoäng. Dessutom kan delområdena ha valbara mål för kunnandet och de studerande kan väja ut de mål som stöder deras egna mål eller som de i övrigt är intresserade av.
Enligt den gällande förordningen om yrkesinriktade grundexaminas uppbyggnad kan Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna bestämma att högst 15 poäng av de yrkesinriktade examensdelarna ska avsättas för fritt valbara examensdelar, under förutsättning att de studerande genom examen uppnår de lagstadgade mål som ställs på en yrkesinriktad grundexamen. Tack vare bestämmelsen har exempelvis gymnasiestudier kunnat införlivas i yrkesinriktade examina i större omfattning än inom ramen för de 35 kompetenspoäng som gäller för gemensamma examensdelar och de 10 kompetenspoäng som gäller för fritt valbara examensdelar. Tanken är att det också i fortsättningen genom förordning av statsrådet ska kunna föreskrivas om möjlighet att inbegripa kunnande som motsvarar gemensamma examensdelar i yrkesinriktade examensdelar via den valfrihet som ingår i examensgrunderna. Denna möjlighet är viktig till exempel för de studerande som samtidigt genomför yrkesinriktad grundexamen och studentexamen och utnyttjande av vitsord gällande yrkesinriktad grundexamen i samband med antagning av studerande till högre utbildning.
14 §.Uppbyggnaden av handledande utbildning. Paragrafen anger hur handledande utbildning ska vara uppbyggd. Handledande utbildning ska vara uppbyggd av utbildningsdelar. Delarna består av kompetenser som bygger på målen för utbildning som handleder för yrkesutbildning eller för arbete och ett självständigt liv. Det ingår ett bemyndigande om att närmare bestämmelser om uppbyggnaden av handledande utbildning får utfärdas genom förordning av statsrådet.
15 §.Examensgrunder. Paragrafen har bestämmelser om examensgrunderna, innehållet i dem och hur de bereds. Utbildningsstyrelsen bestämmer enligt 1 mom. examensgrunderna för varje examen som ingår i den examensstruktur som avses i 6 §.
Enligt 2 mom. anges det i examensgrunderna vilka frågor som Utbildningsstyrelsen har rätt att besluta om i examensgrunderna. I 2 mom. 1 punkten nämns examensbenämningarna precis som i den gällande lagen. Yrkesinriktade grundexamina ska alltid ha en examensbenämning. Yrkesexamina och specialyrkesexamina ska ha en benämning när det är ändamålsenligt och benämningen ska ge arbets- och näringslivet eller den studerande själv ytterligare information.
Enligt 2 mom. 2 punkten ska det i examensgrunderna anges eventuella kompetensområden för examina. De tillämpas när det är nödvändigt för att bygga examina på ett tydligt sätt. Om kompetensområden ingår i examen ska de alltid vara minst två. I motsats till vad som anges i 2 mom. 2 punkten föreskrivs det dock genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet om kompetensområdet för en yrkesinriktad grundexamen, om det med stöd av 10 § 2 mom. behöver föreskrivas att omfattningen av ett visst kompetensområde är fler än 180 kompetenspoäng.
Enligt 2 mom. 3 punkten ska Utbildningsstyrelsen bestämma examensuppbyggnaden i examensgrunderna om det inte föreskrivs om dem i 13 § eller i en statsrådsförordning som utfärdas med stöd av den. I examensgrunderna fastställer Utbildningsstyrelsen vilka enskilda examensdelar som ingår i varje examen. Med de examensdelar som ingår i examen avses alla de obligatoriska och valbara examensdelar som ska fastställas i examensgrunderna och som en examen kan byggas upp på. En viss examensdel kan antingen höra till bara en examen eller vara gemensam för flera examina.
Utbildningsstyrelsen fastställer också regler för uppbyggnaden av examen, det vill säga vilka av de obligatoriska och valbara examensdelarna i examensgrunderna som den studerande ska avlägga för att få examensbetyg. Bestämmelsen kompletterar 13 §. I samband med bestämmelsen om examensuppbyggnaden kan också ordningsföljden för att avlägga examensdelarna fastställas, om det kräver en viss nivå av kunnande för att avlägga dem.
Enligt 2 mom. 3 punkten anger Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna uppbyggnaden av obligatoriska och valbara examensdelar och omfattningen räknat i kompetenspoäng av examensdelarna och de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna, om det inte föreskrivs om dem i 13 § eller i en förordning som utfärdas med stöd av den. Närmare bestämmelser om de gemensamma examensdelarnas omfattning i kompetenspoäng och om de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna samt om huruvida de gemensamma examensdelarna och deras delområden är obligatoriska eller valbara utfärdas med stöd av ett bemyndigande i 13 § 3 mom. genom en förordning av statsrådet. Däremot ska det inte föreskrivas om omfattningen av delområdena i gemensamma examina genom en förordning av statsrådet. I examensgrunderna föreskriver Utbildningsstyrelsen i stället om enskilda yrkesinriktade examensdelar och om omfattningen i kompetenspoäng av delområdena i gemensamma examensdelar. I de yrkesinriktade examensdelarna ska Utbildningsstyrelsen inte föreskriva om omfattningen i kompetenspoäng av enheter som är mindre än en examensdel.
Enligt 2 mom. 4 punkten föreskrivs det i examensgrunderna om kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i de gemensamma examensdelarna. Vidare föreskrivs det om bedömningen av det kunnandet som ska ingå i examensdelarna, bland annat på vilka sätt yrkesskickligheten kan visas samt vilka delar som ska bedömas och bedömningskriterierna.
Enligt 2 mom. 5 punkten ska Utbildningsstyrelsen bestämma till vilken del det inte är möjligt att anpassa bedömningen av kunnandet i enlighet med 64 § 2 mom. eller att göra avvikelser från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i enlighet med 66 § 1 mom. Anpassning av bedömningen av kunnandet och avvikelser från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet får bara göras i yrkesinriktade grundexamen.
Vid sidan av gymnasiet är yrkesinriktade grundexamina den primära studievägen för ungdomar som går ut grundskolestadiet. Följaktligen är det viktigt att alla som genomgått lärokursen för en yrkesinriktad grundexamen eller gymnasiet får ett lika starkt kompetensunderlag för att komma ut i arbetslivet eller för att påbörja fortsatta studier efter andra stadiet oberoende av vad och var de studerar. Därför föreskriver 3 mom. att Utbildningsstyrelsen ska sammanställa grunderna för de yrkesinriktade grundexamina så att examina till sin omfattning motsvarar omfattningen av gymnasiets lärokurs enligt 7 § i gymnasielagen. Yrkesinriktade grundexamina omfattar alltså minst 180 kompetenspoäng oberoende av eventuella variationer i kompetensbehoven inom olika branscher.
I 4 mom. påförs Utbildningsstyrelsen skyldighet att bereda examensgrunderna i samarbete med representanter för arbets- och näringslivet, utbildningsanordnarna och andra viktiga intressentgrupper. Bestämmelsen är ny, men i själva verket ändras inte nuvarande praxis som inneburit att examensgrunderna har beretts av intressentgrupperna i brett upplagt samarbete. Dessutom ska Utbildningsstyrelsen bereda examensgrunderna i samarbete med respektive arbetslivskommission för att kommissionerna ska ha möjligheter att utföra de uppgifter som de har enligt 120 § 2 mom. 2 punkten.
16 §.Grunder för handledande utbildning. Paragrafen föreskriver om grunderna för den handledande utbildningen. Enligt 1 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen utbildningsgrunderna för utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv, vilket motsvarar nuläget. Det ska finnas separata grunder för den utbildning som handleder för yrkesutbildning och den utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv.
I 2 mom. ingår bestämmelser om de frågor som Utbildningsstyrelsen har rätt att bestämma om i utbildningsgrunderna. Enligt 1 punkten anges i utbildningsgrunderna utbildningens uppbyggnad av obligatoriska och valbara utbildningsdelar samt utbildningsdelarnas omfattning i kompetenspoäng, om det inte föreskrivs om dem med stöd i 14 § eller i en förordning som utfärdas med stöd av den. Lagbestämmelsen kräver inte att grunderna för de handledande utbildningarna innehåller både obligatoriska och valbara examensdelar. Med stöd av bemyndigandebestämmelsen i 14 § kan det genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om vilka utbildningsdelar i den handledande utbildningen som är obligatoriska respektive valbara, om det är nödvändigt exempelvis för att möjliggöra individuella och flexibla studievägar. Enligt 2 punkt anges i utbildningsgrunderna även målen för kunnandet samt bedömningen av kunnandet i utbildningsdelarna, det vill säga de delar som bedöms och bedömningskriterierna.
17 §.Skydd av namn på examina och examensbenämningar. Paragrafen har, precis som den gällande lagstiftningen, bestämmelser om skydd av namn på examina och examensbenämningar. Både namnen på examina och examensbenämningen eller examensbenämningarna i anknytning till namnet ska vara skyddade. Examensbenämning är en benämning som kan användas efter att en person med godkänt resultat avlagt den examen som ger rätt att använda examensbenämningen. Bestämmelser om namn på examina utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Däremot förskriver Utbildningsstyrelsen om examensbenämningarna i examensgrunderna.
18 §.Behörighet för fortsatta studier. Paragrafen föreskriver om den allmänna behörighet för fortsatta studier som yrkesinriktade examina ger. Bestämmelsen är informativ och den ändrar inte de bestämmelser om behörighet för fortsatta studier som finns i universitetslagen och yrkeshögskolelagen. I universitetslagen föreskriver 37 § 1 mom. att till studier som bara leder till lägre högskoleexamen eller till både lägre och högre högskoleexamen kan den antas som har avlagt yrkesinriktad grundexamen eller motsvarande tidigare studier eller yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen eller motsvarande tidigare examen. En likadan bestämmelse om allmän behörighet för fortsatta studier finns i 25 § 1 mom. i yrkeshögskolelagen. Den föreskriver att till studier som leder till yrkeshögskoleexamen kan den antas som har avlagt eller fullgjort yrkesinriktad grundexamen eller motsvarande tidigare studier eller yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen, specialyrkesexamen eller motsvarande tidigare examen.
19 §. Rätt att delta i studentexamen. Paragrafen har bestämmelser om rätt för studerande som deltar i examensutbildning och dem som har avlagt en yrkesinriktad examen att avlägga studentexamen. Bestämmelsen är informativ eftersom rätten att avlägga studentexamen fortfarande regleras i gymnasielagen.
Också i fortsättningen ska det precis som nu vara tillåtet att kombinera yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning, det vill säga att avlägga så kallad dubbelexamen. Enligt 30 § kan en utbildningsanordnare skaffa undervisning för gymnasieutbildning av en utbildningsanordnare som ordnar sådan undervisning. De genomförda gymnasiestudierna räknas in i yrkesinriktad grundexamen via identifiering och erkännande av kunnande.
20 §.Försök. Paragrafen anger att det i syfte att utveckla examina och utbildningar som avses i den föreslagna lagen kan ordnas tidsbegränsade försök. Innehållsligt stämmer bestämmelsen överens med 23 § i den gällande lagen om yrkesinriktad grundutbildning. Bestämmelser om utbildningsanordnare som väljs att delta i försök ingår i 21 §.
Enligt 1 mom. kan det i syfte att utveckla examina och utbildningar som avses i denna lag ordnas tidsbegränsade försök. Utöver nya examina kan utbildningar som motsvarar handledande utbildning och andra utbildningar ordnas på försök. Försökstillstånd kan beviljas för högst sex år precis som i dagsläget.
I 2 mom. föreskrivs det om undervisnings- och kulturministeriets rätt att starta försök. Enligt momentet får bestämmelser om de examina som ska ingå i ett försök utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. I praktiken går det till så att beslutet om en examen som införs på försök fattas genom att den examensuppbyggnad som avses i en förordning av undervisnings- och kulturministeriet enligt 6 § kompletteras med bestämmelser om en examen som införs tidsbegränsat på försök. Dessutom måste denna examen beaktas i kostnadsgrupperna för finansiering av yrkesutbildning. Examina på försök får bara ordnas av de utbildningsanordnare som väljs ut att delta i försök.
Enligt 2 mom. kan det genom beslut av undervisnings- och kulturministeriet göras försök med nya utbildningar. Ministeriet kan också besluta att omfattningen av en examen som ingår i ett försök avviker från det som föreskrivs i 10 § eller i en förordning av undervisnings- och kulturministeriet som utfärdas med stöd av den. Vidare kan ministeriet besluta att uppbyggnaden av en sådan examen avviker från det som föreskrivs i 13 § eller i en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av den. Dessutom kan ministeriet vad beträffar handledande utbildning bestämma att omfattningen av en handledande utbildning som ingår i ett försök avviker från det som föreskrivs i 11 § och uppbyggnaden av utbildningen från det som föreskrivs i 14 § eller i en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av den.
I 3 mom. ingår det bestämmelser om Utbildningsstyrelsens rätt att starta försök. Försök med avvikelser från examens- eller utbildningsgrunderna, examinas kompetensområden eller examensbenämningarna kan enligt bestämmelsen göras genom beslut av Utbildningsstyrelsen. Genom beslut av Utbildningsstyrelsen kan man alltså starta försök som innefattar de element som enligt de föreslagna 15 och 16 § ingår i Utbildningsstyrelsen bestämmanderätt inom ramen för examensgrunderna eller utbildningsgrunderna.
Enligt 4 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen såväl de examens- eller utbildningsgrunder som ska iakttas vid försök som avses i 2 mom. och ingår i undervisnings- och kulturministeriets beslutanderätt som de examens- eller utbildningsgrunder som ska iakttas vid försök som avses i 3 mom. och ingår i Utbildningsstyrelsens egen beslutanderätt. I försöken bestäms grunderna på samma sätt som grunderna för de examina som ingår i examensgrunderna och de utbildningsgrunder för handledande utbildning som ingår i den föreslagna lagen. Precis som i den gällande lagstiftningen föreskriver momentet att en examen som avläggs inom ramen för ett försök till sitt syfte och innehåll ska vara sådan att den ger det kunnande och den yrkesskicklighet som krävs för examen samt behörighet för fortsatta studier. Utbildningsstyrelsen måste beakta denna bestämmelse när den förbereder den examen eller de examensdelar som ingår i försöket och de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som ingår i dem. Examensgrunderna måste vara uppbyggda så att de avvikelser som avses i 2 och 3 mom. inte försämrar de studerandes yrkesskicklighet eller förutsättningar för fortsatta studier.
Försöksexamina ska ingå i examensstrukturen bara den begräsande tid som försöket pågår. Utifrån resultaten och effekterna av försöken kommer det senare att bestämmas om de examina som ingått i försöken införlivas i examensstrukturen för yrkesutbildningen eller om det är mer rationellt att tillgodose kompetensbehoven inom arbetslivet på något annat sätt. Vad beträffar de utbildningar och examensgrunder som ingår i försöken avgörs det senare om de ska integreras i yrkesutbildningen.
21 §.Utbildningsanordnare som väljs att delta i försök. Paragrafen anger hur utbildningsanordnare väljs att delta i de försök som avses i 20 §. Bestämmelsen motsvarar 23 § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning.
Enligt 1 mom. väljs de utbildningsanordnare som deltar i ett försök efter ansökan. I försöket tas ett behövligt antal utbildningsanordnare med för att syftet med försöket ska nås. Vid valet beaktas representativiteten i regionalt och språkligt hänseende, när det är motiverat med hänsyn till omfattningen av och syftet med försöket. En utbildningsanordnare som väljs ska ha förutsättningar att genomföra försöket på ett sätt som motsvarar dess syften och utan att äventyra de studerandes rättigheter. Utbildningsanordnarna väljs av den som enligt 20 § har rätt att starta ett sådant försök, det vill säga undervisnings- och kulturministeriet vid försök enligt 20 § 2 mom. och Utbildningsstyrelsen vid försök enligt 20 § 3 mom.
Enligt definitionsbestämmelsen i den föreslagna lagen avses med utbildningsanordnare den som beviljats ett i 3 kap. avsett anordnartillstånd. Följaktligen kan bara den typen av aktörer, alltså utbildningsanordnare som redan har ett anordnartillstånd som avses i lagen, väljas att starta ett försök.
3 kap. Ordnande av examina och utbildning
22 §.Tillstånd att ordna examina och utbildning. Enligt 1 mom. ska det krävas tillstånd av undervisnings- och kulturministeriet för att ordna de yrkesinriktade examina och den yrkesutbildning som avses i den föreslagna lagen. I lagen kallas tillståndet anordnartillstånd. I överensstämmelse med nuläget kan anordnartillstånd beviljas kommuner, samkommuner och registrerade sammanslutningar eller stiftelser. Med registrerad sammanslutning avses exempelvis aktiebolag, föreningar och andelslag. Anordnartillstånd beviljas på ansökan av undervisnings- och kulturministeriet.
Examina och utbildning som avses i denna lag kan enligt 2 mom. genom beslut av undervisnings- och kulturministeriet också ordnas vid statliga läroanstalter. Det stämmer överens med den gällande lagstiftningen. Undervisnings- och kulturministeriet beslutar hur examina och utbildning ordnas och om nedläggning av verksamheten vid statliga läroanstalter. Ministeriet ska då i tillämpliga delar iaktta det som föreskrivs i 3 kap. om anordnartillstånd.
I 2 mom. föreskrivs det att examina och utbildning som avses i denna lag genom beslut av undervisnings- och kulturministeriet också kan ordnas vid en statlig läroanstalt eller med stöd av ett fördrag som Finland har ingått. För närvarande gäller en överenskommelse (10/2016) mellan Finland, Norge och Sverige om Stiftelsen Utbildning Nordkalotten. Överenskommelsen har satts i kraft genom en förordning av statsrådet och den gäller till och med 2019. Stiftelsen Utbildning Nordkalotten ska ordna och utveckla utbildningar för arbetsmarknadens behov i, i första hand, de nordligaste delarna av Finland, Norge och Sverige. Länderna ska inför varje nytt verksamhetsår ingå avtal med stiftelsen om att köpa ett bestämt antal utbildningsplatser för respektive budgetår. Enligt överenskommelsen avser Finland att köpa 80 utbildningsplatser, Norge att köpa 60 utbildningsplatser och Sverige att köpa 145 utbildningsplatser per år under avtalsperioden. Stiftelsens verksamhet är förlagd till Sverige, där Utbildning Nord ordnar arbetsmarknadsutbildning. Utbildningscentrets verksamhet finansieras med anslag på moment 32.30.51 (Offentlig arbetskrafts- och företagsservice). För närvarande har Utbildning Nord ett flertal avtal med examenskommissionerna om att ordna fristående examina och avtal med andra utbildningsanordnare om att anskaffa fristående examina. Enligt lagförslaget upphör alla avtal om att ordna fristående examina att gälla när lagen träder i kraft, det vill säga den 31 december 2017.
Bestämmelsen i 2 mom. om rätt att ordna utbildning med stöd av ett fördrag behövs för att verksamheten vid Stiftelsen Utbildning Nordkalotten ska kunna fortsätta när den examensinriktade arbetskraftsutbildningen flyttas över till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. I fortsättningen krävs det som regel att undervisnings- och kulturministeriet beviljar anordnartillstånd för utbildningen, och tillståndet ger rätt att bara ordna utbildning i Finland. När den nya lagen träder i kraft kommer ministeriet inte att bevilja Stiftelsen Utbildning Nordkalotten anordnartillstånd, precis som det inte heller beviljar statens läroanstalter anordnartillstånd. Undervisnings- och kulturministeriet ska dock besluta vilka examina Stiftelsen Utbildning Nordkalotten kan ordna för att den ska kunna bevilja och ordna de examina och examensdelar som avses i lagen om yrkesutbildning.
Med stöd av en övergångsbestämmelse kommer verksamheten vid Stiftelsen Utbildning Nordkalotten att också i fortsättningen finansieras med ett anslag från arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde avsett för att främja sysselsättning, och inte inom ramen för finansieringssystemet enligt lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. Lagen om ändring av lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice får en övergångsbestämmelse om detta. Enligt den får arbetskraftsmyndigheten anskaffa arbetskraftsutbildning vars syfte är avläggande av en yrkesexamen eller en examensdel hos Stiftelsen Utbildning Nordkalotten till och med den 31 december 2019, och efter detta datum om personens arbetskraftsutbildning har börjat senast nämnda datum. När övergångsbestämmelsen har gått ut ska det fattas ett separat beslut om fortsatta anslag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten.
23 §.Examina och utbildning som ska anges i anordnartillståndet. Enligt 1 mom. ska de examina som utbildningsanordnaren har rätt att bevilja och för vilka utbildningsanordnaren kan ordna examensutbildning anges i anordnartillståndet. Bestämmelserna om anordnartillstånd avviker från den gällande lagstiftningen och tillståndet ger utbildningsanordnaren rätt att för varje examen som ingår i tillståndet utfärda examen, ordna de yrkesprov som behövs för att påvisa kunnande och ordna den examensutbildning som behövs för att de studerande ska kunna avlägga examen.
Enligt 1 mom. innehåller anordnartillståndet dessutom bestämmelser om rätt att ordna handledande utbildning, det vill säga utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Precis som i nuläget är handledande utbildning en uppgift som anordnaren måste ansöka om särskilt.
Utöver examina och utbildning som avses i anordnartillståndet kan utbildningsanordnaren också ordna i 8 § 1 punkten avsedd utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen och som hänför sig examina som omfattas av anordnartillståndet. Den typen av utbildning kan utbildningsanordnaren ordna direkt med stöd av tillståndet för examina och uppgiften behöver inte ansökas särskilt. Däremot kommer det inte längre att vara möjligt att bevilja anordnartillstånd enbart för utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen, det vill säga för yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen enligt den gällande lagstiftningen. I stället måste den som ordnar sådan utbildning alltid också ha anordnartillstånd för examensutbildning. Vidare ändras villkoren för anordnartillstånd så att utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen i fortsättningen alltid måste hänföra sig till de examina som ingår i anordnartillståndet. Det kan exempelvis vara yrkesskicklighet, kunnande eller utbildning som kompletterar eller fördjupar arbetsuppgifter inom branschen och som alltså ska hänföra sig till de aktuella examina. De föreslagna ändringarna betyder att en del av de som i dagsläget anordnar yrkesinriktad tilläggsutbildning måste ta ställning till om deras utbildningsverksamhet kan fortsätta i den nuvarande formen eller inte. Utbildningsanordnarna kan ansöka om ändring av anordnartillståndet för att det också ska inbegripa att ordna examina. I annat fall upphör deras rätt att ordna statligt finansierad utbildning när övergångsperioden i lagförslaget går ut.
Huvudregeln är att anordnartillstånd alltid beviljas för vissa examina och viss utbildning. Precis som i nuläget ska tillstånd dock också kunna beviljas för utbildning som förbereder för vissa yrken när det inte finns någon yrkesinriktad examen för dem i examensstrukturen. Därmed avses utbildning enligt 8 § 2 punkten som förbereder för yrkesuppgifter som yrkes- och trafikflygare, flygledare och förare i den spårbundna stadstrafiken. I 3 mom. föreskrivs det att anordnartillståndet för den här typen av utbildning också innehåller bestämmelser om rätten att ordna examina för utbildning som förbereder för yrkesuppgifter enligt 8 § 2 mom. I dessa fall kan utbildningen vara förknippad med extra villkor som ingår i andra myndigheters beslutanderätt. I sådana fall ger inte anordnartillstånd från undervisnings- och kulturministeriet ensamt rätt att ordna utbildningen. Exempelvis krävs det alltid att den som ordnar flygutbildning eller teoretisk utbildning inom området har tillstånd för flygutbildning av Trafiksäkerhetsverket.
I 3 mom. föreskrivs det att ett anordnartillstånd kan innehålla bestämmelser om rätten att vara ett i 10 § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (273/2007) avsett utbildningscentrum för utbildning inom grundläggande yrkeskompetens eller utbildningscentrum som ger fortbildning. Redan nu anger anordnartillstånden denna rätt utan att det finns en särskild bestämmelse. För tydlighetens skull föreslås en explicit bestämmelse bli intagen i lagen. Utbildning för grundläggande yrkeskompetens får ges av de utbildningscentrum med anordnartillstånd som avses i denna lag, men också på grundval av 10 § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare av ett utbildningscentrum som har bilskoletillstånd av Trafiksäkerhetsverket för förarutbildning som ger körrätt för lastbil eller buss eller för fordonskombinationer av dem. Ett utbildningscentrum som har godkänts som utbildningscentrum för utbildning för grundläggande yrkeskompetens får också ge fortbildning, om Trafiksäkerhetsverket har godkänt ett utbildningsprogram som ingår i fortbildningen.
Rätten att ordna examina och utbildning enligt anordnartillståndet gäller i första hand frivillig utbildning. Uppgiften att ordna arbetskraftsutbildning måste anhållas särskilt. Enligt 4 mom. ska anordnartillståndet innehålla bestämmelser om rätt att ordna examina och utbildning som avses i 1 och 2 mom. som arbetskraftsutbildning. Examina och utbildning som ingår i anordnartillståndet får således ordnas som arbetskraftsutbildning. Enligt momentet kan ett anordnartillstånd avgränsas till att enbart gälla arbetskraftsutbildning. Tack vare undantagsbestämmelsen kan utbildningsanordnarna i förekommande fall bara ansöka om arbetskraftsutbildning som sin utbildningsuppgift. I sådana fall bedöms förutsättningarna för att få anordnartillstånd med avseende på möjligheterna att ordna arbetskraftsutbildning. Utbildningsuppgiften kan avgränsas till arbetskraftsutbildning om det är motiverat med hänsyn till de kriterier för anordnartillstånd som ingår i 28 §.
Uppgiften att ordna arbetskraftsutbildning beviljad av ministeriet är ett villkor för att utbildningsanordnaren ska kunna få finansiering för att ordna arbetskraftsutbildning. Inom ramen för uppgiften måste det ses till att det finns någon som ordnar arbetskraftsutbildning i alla delar av landet och att utbildningsanordnarna har fullgoda förutsättningar och specialkompetens för att ordna yrkesutbildning som arbetskraftsutbildning. Enligt bestämmelsen ska undervisnings- och kulturministeriet höra arbets- och näringsministeriet innan beslut fattas om sådan rätt som avses i momentet. Genom att höra arbets- och näringsministeriet säkerställs det att arbets- och näringspolitiska och arbets- och näringsstrategiska aspekter beaktas när tillstånd beviljas för att ordna arbetskraftsutbildning.
Som regel ska en utbildningsanordnare kunna ordna examina och utbildning som ingår i anordnartillståndet inom sitt verksamhetsområde och enligt kompetensbehovet i övrigt, om det inte ingår särskilda villkor eller skyldigheter i anordnartillståndet. Enligt 4 mom. ska utbildningsanordnaren och arbets- och näringsförvaltningen avtala om ordnandet av arbetskraftsutbildning. Arbets- och näringsbyrån står för antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning. Följaktligen krävs det praktiskt taget alltid att parterna avtalar om hur arbetskraftsutbildning ska ordnas. Utbildningsanordnaren avtalar med arbets- och näringsförvaltningen om hur examina, examensdelar och annan utbildning ska ordnas. Dessutom fastställer ministeriet i sitt prestationsbeslut för det målinriktade antalet studerandeår volymen för arbetskraftsutbildningen vad beträffar utbildningsanordnare med tillstånd för att ordna arbetskraftsutbildning.
Enligt de gällande bestämmelserna innehåller anordnartillstånd för grundläggande yrkesutbildning rätt att ordna utbildningen som läroavtalsutbildning. I anordnartillstånd för tilläggsutbildning regleras antalet läroavtal. I dagsläget har utbildningsanordnarna rätt att ordna läroavtalsutbildning inom alla utbildningsområden, om de har anordnartillstånd för läroavtalsutbildning. I fortsättningen kommer rätten att ordna läroavtalsutbildning inte längre att regleras särskilt i anordnartillståndet, utan utbildningsanordnaren ska kunna ordna läroavtalsutbildning för examina som ingår i anordnartillståndet direkt på grundval av tillståndet. Som regel ska utbildningsanordnaren inte kunna ordna examensinriktad läroavtalsutbildning som inte ingår i anordnartillståndet och inte heller anskaffa sådan utbildning av någon annan utbildningsanordnare eller någon annan aktör. Angående ett utvidgat uppdrag om att ordna läroavtalsutbildning utfärdas i 27 § 1 mom. i lagförslaget.
24 §. Undervisnings- och examensspråk. Enligt 1 mom. anges utbildningsanordnarens undervisnings- och examensspråk i anordnartillståndet. I 2 och 3 mom. föreskrivs det närmare vad som avses med undervisnings- och examensspråk.
I 2 mom. finns det bestämmelser om undervisningsspråk. Utbildningsanordnaren ska meddela undervisning på de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. Undervisningsspråket kan vara finska, svenska eller samiska. Precis som i dagsläget kan utbildningsanordnaren vara tvåspråkig med finska och svenska som undervisningsspråk. Enligt 11 § i lagen om yrkesinriktad grundutbildning kan också romani eller teckenspråk var undervisningsspråk. Men varken romani eller teckenspråk brukar anges som undervisningsspråk i anordnartillståndet, utan de är språk som utbildningsanordnaren kan meddela en del av undervisningen på allt efter de studerandes behov. Följaktligen ändras formuleringen i enlighet med detta.
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan utbildningsanordnaren utöver de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet meddela undervisning på det andra inhemska språket, romani, teckenspråk eller något främmande språk. Med det andra inhemska språket avses beroende på vilket språk som anges i anordnartillståndet antingen finska eller svenska. Med främmande språk avses övriga språk.
Den nya bestämmelsen ger mer flexibla möjligheter än den gällande lagstiftningen att meddela undervisning på andra språk utöver de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. Utbildningsanordnaren är dock skyldig att alltid meddela undervisning på de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. Inga andra språk anges i tillståndet utan utbildningsanordnaren kan själva bestämma om undervisning ges på andra språk. Om det i anordnartillståndet anges examensspråk för enskilda examina enligt vad som föreskrivs i 3 mom., bör som regel examensutbildningen också ges på det språket.
I 3 mom. ingår det bestämmelser om examensspråk. Med examensspråk avses det språk som en studerande kan avlägga examen, en examensdel eller handledande utbildning på. Rent praktiskt avses med examensspråk det språk som den studerande kan avlägga yrkesprovet på eller i övrigt visa sitt kunnande på. Också examensbetyg och andra betyg utfärdas på examensspråket.
En utbildningsanordnares examensspråk är alltid de undervisningsspråk enligt 2 mom. som anges i anordnartillståndet. Om utbildningsanordnaren också meddelar undervisning på andra språk, som inte är examensspråk, ska den studerande avlägga examen på examensspråket oberoende av vilket språk som är undervisningsspråk. När undervisningen har meddelats på teckenspråk, kan den studerande visa sitt kunnande i examen på teckenspråk som sitt modersmål.
Enligt bestämmelsen kan anordnartillståndet också ange övriga språk för enskilda examina eller för handledande utbildning. Det betyder att utbildningsanordnarna kan ansöka om rätt att ordna enskilda examina på främmande språk. Då är examensspråket ett annat språk, exempelvis engelska, än det undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. De studerande kan i dessa fall avlägga examen, det vill säga avlägga yrkesprov, på det examensspråket och utbildningsanordnaren utfärdar examensbetyget på det språket.
25 §. Verksamhetsområde. I överensstämmelse med gällande bestämmelser ska det i tillstånden för grundläggande yrkesutbildning anges i vilka kommuner utbildningsanordnaren kan ordna utbildning. Däremot finns det inga bestämmelser om verksamhetsområden för yrkesinriktad vuxenutbildning. I fortsättningen ska utbildningsanordnarens verksamhetsområde anges i anordnartillståndet, det vill säga det område vars kompetensbehov utbildningsanordnaren i första hand ska svara på. Inom verksamhetsområdet är utbildningsanordnaren skyldig att ordna examina och utbildning i överensstämmelse med kompetensbehovet.
Verksamhetsområdet kan vara en enskild kommun, en grupp av kommuner, ett landskap eller flera landskap. Ett verksamhetsområde bestående av flera kommuner innebär att utbildningsanordnaren är skyldig att ordna utbildning enligt utbildnings- och kompetensbehovet i hela området, men inte i varje kommun. I anordnartillståndet kan dock inom ramen för verksamhetsområdet en viss kommun eller vissa kommuner anges som den kommun eller de kommuner där utbildningsanordnaren ska ordna utbildning. I tillståndet kan det dessutom anges att utbildningsanordnaren är skyldig att i verksamhetsområdet eller i en del av området, exempelvis i en enskild kommun, genomföra en viss examensutbildning. En del utbildningsanordnare kan ha hela riket som sitt verksamhetsområde om de exempelvis är specialiserade på en viss bransch eller en särskild kundgrupp. För att kunna tillgodose utbildningsbehoven flexibelt ska utbildningsanordnarna emellertid kunna ordna examina och utbildning också på andra ställen i landet, dock inte i landskapet Åland. Examina ska också kunna ordnas utomlands som uppdragsutbildning enligt 33 § eller examensutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet enligt 35 §.
För omdefinitionen av verksamhetsområde talar det faktum att yrkesutbildning i allt större omfattning kan ordnas på arbetsplatser och i digitala inlärningsmiljöer, och inte bara på utbildningsanordnarnas läroanstalter och verksamhetsställen. Utbildningen är således mindre bunden till var läroanstalterna och verksamhetsställena finns fysiskt. Dessutom går det idag att mer heltäckande se till att utbildningsutbudet inom olika branscher tillgodoser arbetslivsbehoven i olika delar av landet. Följaktligen kan utbildningsanordnarna inom ramen för sitt tillstånd flexibelt inrikta utbudet på examina och utbildning utifrån det aktuella kompetens- och utbildningsbehovet och behoven bland olika typer av kunder.
26 §. Studerandeår. Den kvantitativa regleringen i anordnartillstånden får en enhetlig prestationsenhet, studerandeår, för alla examina och utbildningar. En definition av studerandeår ingår i den nya 32 b § i finansieringslagen. Den föreslagna bestämmelsen föreskriver om minimiantalet studerandeår för utbildningsanordnarna. Enligt 32 c § 1 mom. i den lagen ska undervisnings- och kulturministeriet årligen besluta om målet för antalet studerandeår per finansår för utbildningsanordnaren. Målet får inte vara lägre än det minimiantal som nämns i anordnartillståndet. Syftet med minimiantalet är att skapa en förutsebar ram för volymen på utbildningsanordnarens verksamhet. Minimiantalet är samtidigt ett sätt att säkerställa en förutsägbar nivå på basfinansieringen eftersom basfinansieringen enligt det föreslagna 32 d § 1 mom. i finansieringslagen bestäms utifrån antalet målinriktade studerandeår, och antalet får således inte vara lägre än antalet studerandeår i anordnartillståndet.
Som regel kan utbildningsanordnaren bestämma fritt hur utbildningsutbudet fördelas inom ramen för det målinriktade antalet studerandeår. Anordnartillståndet kan dock av särskilda skäl som hänför sig till kompetensbehovet eller ordnandet av utbildning innehålla bestämmelser om antalet studerandeår för en viss examen eller utbildning. Med stöd av denna bestämmelse kan man exempelvis bestämma hur många studerandeår de utbildningsanordnare maximalt får som har en avgränsad uppgift bestående av krävande särskilt stöd. Man kan också begränsa volymen på en viss examen, om det bedöms att det annars ordnas fler examina än det behövs för att tillgodose behovet i hela landet eller på det regionala planet. Kvantitativa restriktioner för vissa examina eller utbildningar kommer dock inte att tillämpas annat än i undantagsfall.
27 §. Övriga rättigheter, skyldigheter, villkor och uppgifter som ska anges i ett anordnartillstånd. Anordnartillståndet kan i förekommande fall reglera andra rättigheter, skyldigheter och villkor samt utvecklingsuppgifter och andra uppgifter. Bestämmelser om detta finns i 27 §.
Enligt 1 mom. kan ett anordnartillstånd innehålla bestämmelser om rätten att ordna alla examina som ingår i den i 6 § avsedda examensstrukturen i form av läroavtalsutbildning, alltså också andra examina och utbildningar än de som anges i anordnartillståndet. Det är en så kallad utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning. I sådana fall ordnas examina och utbildning alltid i form av i 30 § avsedd anskaffning av utbildning, om utbildningsanordnaren saknar tillstånd att ordna utbildningen. Den utvidgade uppgiften att ordna läroavtalsutbildning skiljer sig från rätten enligt 30 § 1 mom. att anskaffa enskilda examensdelar eller utbildningar för att ge de studerande individuella valmöjligheterna. Det hänger samman med att man inom ramen för den utvidgade utbildningsuppgiften utifrån den studerandes behov också kan skaffa hela examina eller vilka examensdelar som helst i form av läroavtalsutbildning oberoende av vilka examina som anges i utbildningsanordnarens tillstånd. Inom ramen för ett utvidgat uppdrag att ordna läroavtalsutbildning ska det vara möjligt att oavsett vilka examina som ingår i anordnartillståndet skaffa som läroavtalsutbildning utbildning enligt punkt 1 i 8 § som fördjupar eller kompletterar.
Rätt till utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning beviljas en utbildningsanordnare på ansökan utifrån de allmänna förutsättningarna enligt 28 § för att bevilja anordnartillstånd. När ansökan behandlas tas det särskild hänsyn till att tillgången till läroavtalsutbildning för varje examen är tillräckligt stor i hela landet och på det regionala planet. Dessutom beaktas det att de studerande och arbets- och näringslivet ska ha tillräckligt stora och flexibla möjligheter att anlita läroavtalsutbildning på sina bostadsorter och i sina verksamhetsområden. Utbildningsanordnarna förväntas ha det kunnande om serviceprocesserna i läroavtalsutbildning som krävs för att kunna fullgöra en utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning. Vidare ska utbildningsanordnaren ha fullgoda resurser för att kunna utföra uppgiften samt fungerande och övergripande arbetslivskontakter och arbetslivsservice. Dessutom ska utbildningsanordnarna ha operativa förutsättningar för att skaffa den läroavtalsutbildning som krävs för uppgiften.
I överensstämmelse med 30 § 2 mom. ska en utbildningsanordnare med en utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning svara för att de anskaffade examina, examensdelarna och utbildningarna ordnas enligt vad som föreskrivs i lag. Däremot är det den utbildningsanordnare som läroavtalsutbildning skaffas av och som således har tillstånd att ordna examen som ska bedöma de studerandes kunnande och utförda betyg.
Enligt 2 mom. kan anordnartillståndet innehålla bestämmelser om utbildningsanordnarens skyldighet att ordna de examina och den handledande utbildning som avses i anordnartillståndet för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd enligt 65 § och att sköta utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter som anknyter till särskilt stöd. Bestämmelsen stämmer överens med 20 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning, som föreskriver om särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning. Precis som i dagsläget ska en uppgift med krävande särskilt stöd kunna ges av de så kallade specialyrkesläroanstalterna eller i form av en avgränsad uppgift också av andra utbildningsanordnare. Specialyrkesläroanstalterna är utbildningsanordnare med ett utbildningsutbud som är inriktat på studerande som behöver krävande särskilt stöd. Om särskilt stöd ges i form av en avgränsad uppgift, anges det i anordnartillståndet hur många studerandeår anordnaren högst får använda för uppgiften.
Krävande särskilt stöd kan innefatta examensutbildning och handledande utbildning. Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv ska alltid ordnas på grundval av uppgiften att ge krävande särskilt stöd. Enligt formuleringen handlar det om en skyldighet att ordna krävande särskilt stöd, men i själva verket beviljas utbildningsanordnaren uppgifter efter ansökan. Utbildningsanordnaren är dock skyldig att genomföra uppgiften om den anges i anordnartillståndet.
Enligt 3 mom. kan anordnartillståndet innehålla bestämmelser om utbildningsanordnarens rätt att ordna utbildning vid en internatskola och fängelseundervisning. Redan nu ingår rätten att ordna internatutbildning i anordnartillstånden. Däremot har rätten att ordna fängelseutbildning inte tidigare ingått i anordnartillstånden, utan utbildningsanordnarna har själva kunnat bestämma att de ordnar sådan utbildning. Finansieringen kommer att motiveras med utbildning vid internatskola och fängelseundervisning. Därför är det befogat att rätten att ordna den typen av utbildning och undervisning anges i anordnartillstånden. När rätten att ordna fängelseundervisning finns inskriven anordnartillståndet, säkerställs tillgången till undervisningen. Rätten att ordna utbildning vid en internatskola och fängelseundervisning beviljas på ansökan.
Enligt 4 mom. kan det i anordnartillståndet bestämmas om andra skyldigheter, om tryggandet av tillgången till utbildning eller andra orsaker som hänför sig till ordnande av examina och utbildning förutsätter det. Det kan avse att ordna en viss examen eller en skyldighet att ordna utbildning för personer som gått ut den grundläggande utbildningen. Skyldigheterna åläggs huvudsakligen när det anses att andra åtgärder inte kan säkerställa exempelvis ett tillräckligt stort utbud på en viss examen och utbildning som förbereder för den eller om utbildningsutbudet inte räcker till för att säkerställa att de som har gått ut den grundläggande utbildningen kommer in på utbildning på andra stadiet. De skyldigheter som ingår i bestämmelsen ska anges på initiativ av undervisnings- och kulturministeriet, men ministeriet hör och förhandlar med utbildningsanordnaren innan skyldigheterna införs.
Dessutom kan anordnartillståndet innehålla bestämmelser om villkor för ordnandet av examina och utbildningar samt bestämmelser om utvecklingsuppgifter och andra uppgifter. Villkor för uppgifter att ordna examina och utbildningar kan exempelvis vara att förbättra kvaliteten på ordnandet av utbildning, eller villkoren kan hänföra sig till utbildningsanordnarens verksamhet. För att en viss uppgift i anordnartillståndet ska fortsätta måste anordnaren först uppfylla de uppställda villkoren. En utbildningsanordnare kan exempelvis beviljas rätten att ordna en viss examen eller någon annan särskild uppgift för viss tid på de villkor som sägs här. De villkor som avses i bestämmelsen ska införas på initiativ av undervisnings- och kulturministeriet.
Utvecklingsuppgifter kan bland annat vara att främja utvecklingen i hela landet inom en viss bransch eller beträffande en viss examen eller att utbildningsanordnarna ska gå in för att samarbeta. En utvecklingsuppgift kan bland annat hänföra sig till att förbättra utbildningen för människor med invandrarbakgrund eller att utveckla arbetslivet. Andra liknande uppgifter kan vara att ordna utbildning för idrottare. Utvecklingsuppgifter och andra uppgifter anges i tillståndet på ansökan av utbildningsanordnaren.
De skyldigheter, villkor och uppgifter som avses i 4 mom. ska hänföra sig till de examina och utbildningar som anges i anordnartillståndet.
28 §.Förutsättningar för beviljande av anordnartillstånd. Paragrafen har bestämmelser om förutsättningar för att bevilja tillstånd att ordna examina och utbildning. Precis som i nuläget beviljas anordnartillstånd efter ansökan. De sökande ska uppge vilken uppgift att bevilja och ordna examina och vilken annan utbildning de ansöker om att ordna samt eventuella andra rättigheter och uppgifter de ansöker om. Vidare ska de beskriva utbildningsbehovet och sina förutsättningar för att fullgöra uppgiften.
En förutsättning för att beviljas anordnartillstånd är att den ansökta verksamheten för att ordna examina och utbildning tillgodoser ett rikstäckande, branschspecifikt eller regionalt kompetensbehov. Behovet bedöms med hänsyn till prognostiseringen av kompetensbehovet och tillgången till utbildning. Bedömningarna ska fokusera på bland annat befolknings- och studerandeunderlaget och på arbetskrafts- och kompetensbehoven. Dessutom ska hänsyn tas till skillnader mellan regionerna och förändringar i näringsstrukturen, benägenhet att söka in till utbildning och befintligt utbildningsutbud. Examina eller utbildning får inte heller i fortsättningen ordnas i syfte att uppnå ekonomisk vinst. Det betyder emellertid inte att utbildningsanordnarna aldrig kan få ett överskott i verksamheten. Men verksamheten bör inte generera ekonomiska fördelar för delägarna i ett aktiebolag eller för andra som är engagerade i eller driver verksamheten. I stället ska tillgångarna användas till att ordna, utveckla och investera i yrkesutbildningen.
I 2 mom. ingår förutsättningar som den sökande ska uppfylla för att få anordnartillstånd. Villkoren avser att säkerställa att den som får tillstånd har tillräckligt stort kunnande, fullgoda resurser och tillräckligt omfattande arbetslivs- och näringslivskontakter för att fullgöra uppgiften i anordnartillståndet med framgång. Uppgiften att ordna statsandelsfinansierade examina och anknytande utbildning måste utföras högkvalitativt, effektivt och verkningsfullt.
Med avseende på de ekonomiska förutsättningarna är det av stor betydelse att den sökande har fullgod likviditet och soliditet för att kunna tillhandahålla högkvalitativ utbildning, utveckla verksamheten, göra investeringar som är nödvändiga för att driva verksamheten och klara av oförutsedda förändringar till följd av kostnadseffekter, exempelvis rimliga variationer i antalet studerande.
För att kunna uppfylla de operativa förutsättningarna och för att fullgöra utbildningsuppgiften effektivt, verkningsfullt och högkvalitativt måste den sökande ha utbildningspersonal som uppfyller behörighetskraven, tidsenliga pedagogiska processer och stödprocesser som uppfyller kraven på kompetensbaserad och kundorienterad verksamhet samt ändamålsenliga inlärningsmiljöer där utbildningsuppgiften kan fullgöras. Därutöver ska den sökande ha nödvändig professionell expertis för att ordna examina. Det betyder att den sökande ska kunna visa att den har fullgod expertis och tillräckligt omfattande arbetslivskontakter som anknyter till examenssystemen och examina. Vidare ska den sökande kunna påvisa att den har fungerande kvalitetsledningssystem för att säkerställa och förbättra kvaliteten på verksamheten. Dessutom kräver 126 § i denna lag att utbildningsanordnaren regelbundet utvärderar verksamheten och förbättrar sina kvalitetsledningssystem. Den sökande ska också ha tillgång till de lokaler, redskap och inlärningsmiljöer som krävs för omfattningen och arten av utbildningsuppgiften. Om en sökande inte har ordnat utbildning innan tillstånd beviljas, beaktas den sökandes planer för att uppfylla de föreskrivna villkoren i tillståndsprocessen.
Undervisnings- och kulturministeriet har alltid prövningsrätt när tillstånd beviljas. Ministeriet har dock inte helt fri prövningsrätt utan det ska enligt 3 mom. i samband med att anordnartillstånd beviljas se till att tillstånden bildar en helhet som säkerställer tillräckligt stor tillgång till yrkesutbildning.
I 4 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Bestämmelser om de förfaranden som hänför sig till sökande av anordnartillstånd, om de handlingar och utredningar som ska fogas till ansökan och om närmare förutsättningar för att bevilja anordnartillstånd utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 25 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesbildning ska tillstånd för att vara anordnare av yrkesutbildning sökas senast ett år före den planerade undervisningsstarten. I förekommande fall kan ministeriet behandla en ansökan som kommer in senare. I ansökan ska den sökande redogöra för varför utbildningen behövs och hur de övriga förutsättningarna för att få tillstånd är uppfyllda. Genom förordning av statsrådet kan det också utfärdas bestämmelser om att begära yttrande av någon annan myndighet. Tanken är att yttrande om förutsättningarna att ordna examina ska begäras av arbetslivskommissionen när en ansökan om tillstånd behandlas. Yttrande från en annan myndighet kan också behövas exempelvis när en utbildningsuppgift ansöks för arbetskraftsutbildning eller fängelseundervisning. Enligt 23 § 4 mom. ska undervisnings- och kulturministeriet höra arbets- och näringsministeriet innan beslut fattas om tillstånd för att ordna arbetskraftsutbildning.
29 §.Ändring och återkallande av anordnartillstånd. Undervisnings- och kulturministeriet beslutar om ändring och återkallande av anordnartillstånd. Vanligen ändras eller återkallas ett anordnartillstånd på ansökan av utbildningsanordnaren. Bestämmelser om detta finns i 1 mom.
I vissa fall kan ministeriet dock ändra anordnartillståndet på initiativ av en myndighet. En del av fallen beror på utomstående faktorer och vissa andra på utbildningsanordnarens agerande. Bestämmelser om ändringar av anordnartillståndet som beror på utomstående faktorer ingår i 2 mom. Bestämmelser om ändring och återkallande av anordnartillstånd på initiativ av en myndighet finns i 3 mom. Undervisnings- och kulturministeriet får information om behovet av att ändra eller återkalla ett tillstånd på flera olika sätt. Det kan exempelvis komma fram vid inspektioner av utbildningsanordnarens verksamhet. Vid arbetskraftsutbildning kan behovet komma fram via anmälan från arbets- och näringsförvaltningen.
Ett anordnartillstånd kan ändras på de grunder som anges i 2 mom, men det går inte att återkalla hela tillståndet. Undervisnings- och kulturministeriet kan utan ansökan ändra ett anordnartillstånd för det första om ordnandet av examina och utbildning i betydande grad avviker från kompetensbehoven. En sådan situation kan uppstå om utbildningsbehovet förändras i betydande grad jämfört med läget när tillståndet beviljades eller om den bedömning av utbildningsbehovet som gjordes när tillståndet beviljades i väsentlig grad avviker från det behov som påvisas genom data om utfallet, exempelvis hur många som sökt in till utbildningen, eller om verksamhetsområdet.
För det andra kan ministeriet med ett ensidigt beslut ändra anordnartillståndet om andra särskilda skäl som hänför sig till ordnandet av examina och utbildning eller statsfinansiella skäl förutsätter det. Ändringar i anordnartillståndet kan också bli aktuella exempelvis om det sker omställningar bland anordnarna av yrkesutbildning och omställningarna har stora regionala eller rikstäckande verkningar för yrkesutbildningen.
Enligt 2 mom. kan anordnartillståndet ändras utan ansökan också när statsfinansiella skäl kräver det. Minskade anslag till yrkesutbildningen till följd av anpassningsåtgärder i de offentliga finanserna kan leda till att utbildningsanordnaren får sämre förutsättningar att ordna högkvalitativ utbildning. I sådana fall kan det vara nödvändigt att ändra i synnerhet bestämmelsen om det minsta antalet studerandeår för att säkerställa att det finns betryggande anslag för att ordna utbildningen.
Utbildningsanordnaren måste uppfylla villkoren för tillstånd också efter att ha fått tillstånd. Enligt 3 mom. kan undervisnings- och kulturministeriet utan ansökan ändra eller återkalla ett anordnartillstånd, om de examina eller den utbildning som anges i tillståndet inte längre ordnas. Detsamma gäller om de examina eller den utbildning som ordnats eller utbildningsanordnarens verksamhetsförutsättningar inte längre uppfyller de förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 28 §, eller om examina eller utbildningen annars väsentligen ordnas i strid med denna lag eller med bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Samtidigt betyder detta att utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna exempelvis vissa examina, examensutbildning eller någon annan tillståndspliktig utbildning är kraftigt försämrade. Samma situation kan uppstå om utbildningsanordnaren inte ordnar examina eller utbildning i överensstämmelse med Utbildningsstyrelsens examens- och utbildningsgrunder. Detsamma gäller om utbildningsanordnarens lokaler eller personalens behörighet inte längre uppfyller förutsättningarna för att ordna högkvalitativa examina, högkvalitativ examensutbildning eller annan utbildning av hög kvalitet.
I de fall som avses i 3 mom. får ett anordnartillstånd ändras eller återkallas för en viss examen eller utbildning eller beträffande andra föreskrifter, om bristerna bara gäller vissa delar av verksamheten. Ett anordnartillstånd får återkallas helt och hållet om bristerna betraktas som så stora att utbildningsanordnaren inte anses uppfylla förutsättningarna för tillstånd i något som helst hänseende.
Bestämmelser om hörande av utbildningsanordnaren och om andra förfaranden när anordnartillstånd ska ändras eller återkallas finns i förvaltningslagen, som är en allmän lag. I dessa fall ska allmänna rättssäkerhetsprinciper inom förvaltningen följas, till exempel likabehandling, proportionalitet och ändamålsbundenhet. I 4 mom. föreskrivs det om särskild skyldighet för undervisnings- och kulturministeriet att höra berörda parter när anordnartillstånd ändras eller återkallas. Undervisnings- och kulturministeriet ska ge utbildningsanordnaren tillfälle att avhjälpa de brister som avses i 3 mom. innan anordnartillståndet ändras eller återkallas. På grundval av 3 mom. kan ett tillstånd således inte ändras eller återkallas bara för att utbildningsanordnaren eventuellt har hörts. I stället måste utbildningsanordnaren ges tillräckligt mycket tid för att avhjälpa bristerna eller lägga fram en plan för att rätta till dem. Utbildningsanordnaren är dock skyldig att utan onödigt dröjsmål vidta åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om de inte kan rättas till genast, ska utbildningsanordnaren lägga fram en realistisk plan för åtgärderna. Undervisnings- och kulturministeriet ska bedöma hur acceptabel planen är innan det fattar beslut om anordnartillståndet. Trots att utbildningsanordnaren har vidtagit åtgärder eller lagt fram en plan får ministeriet ändra eller återkalla tillståndet, om det bedömer att åtgärderna eller planen inte räcker till eller att planen inte är genomförbar.
Vidare föreskriver 4 mom. att undervisnings- och kulturministeriet ska höra arbets- och näringsministeriet innan ett tillstånd att ordna arbetskraftsutbildning ändras eller återkallas. I 23 § 4 mom. åläggs undervisnings- och kulturministeriet skyldighet att höra arbets- och näringsministeriet när ministeriet ska bevilja anordnartillstånd för arbetskraftsutbildning.
Undervisnings- och kulturministeriet ska enligt 4 mom. i samband med beslut som gäller återkallande av ett anordnartillstånd se till att tillräcklig tillgång till yrkesutbildning inte äventyras. Bestämmelsen motsvarar 28 § 3 mom., som föreskriver att undervisnings- och kulturministeriet i samband med beslut som gäller beviljande av anordnartillstånd ska se till att tillstånden bildar en helhet som säkerställer tillräcklig tillgång till yrkesutbildning. Ändring eller återkallande av ett anordnartillstånd får följaktligen inte äventyra de samlade tillstånd som säkerställer tillräcklig tillgång till yrkesutbildning.
30 §. Anskaffning av utbildning. Paragrafen har bestämmelser om utbildningsanordnarens rätt att anskaffa examina och utbildning. På så sätt kan utbildningsanordnaren komplettera sitt eget utbildningsutbud. Bestämmelsen tillåter dock inte att en utbildningsanordnare med anordnartillstånd själv slutar ordna utbildning. Bestämmelser om anskaffande av utbildning finns i 10 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning. De föreslagna bestämmelserna är mer exakta än de gällande bestämmelserna vad beträffar de fall när utbildningsanordnaren har rätt att anskaffa utbildning.
En utbildningsanordnare kan skaffa delar av en examen eller utbildning som förbereder till examensutbildning för dessa som anges i anordnartillståndet, övrig utbildning enligt anordnartillståndet samt i 27 § 1 mom. avsedd läroavtalsutbildning. Möjligheten att skaffa delar av en examen som anges i anordnartillståndet betyder att utbildningsanordnaren inte själv behöver ordna exempelvis alla valbara examensdelar som ingår i examensgrunderna, utan anordnaren kan skaffa dem av någon annan utbildningsanordnare. Bestämmelsen tillåter bara att utbildningsanordnaren anskaffar en hel examensdel- eller utbildning enligt kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet i examensgrunderna inom ett visst delområde av examensdelen. Paragrafen anger ingen exakt gräns för hur stor andel av en examensdel en utbildningsanordnare kan anskaffa från en annan utbildningsanordnare. Huvudregeln är dock att en utbildningsanordnare själv ska ordna åtminstone de obligatoriska delarna enligt examensgrunderna.
Som övrig utbildning enligt anordnartillståndet avses till exempel handledande utbildning och delar av denna samt annan utbildning som ordnas enligt anordnartillståndet. Inom ramen för den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren även i anknytning till examen enligt 8 § 1 mom. i denna lag kunna skaffa utbildning som fördjupar och kompletterar yrkeskunnande.
Enligt 27 § 1 mom. kan ett anordnartillstånd innehålla bestämmelser om rätten att ordna alla examina som ingår i den i 6 § avsedda examensstrukturen i form av i 30 § avsedd anskaffning av utbildning. Denna utvidgade uppgift att ordna läroavtalsutbildning ska alltid genomföras i form av anskaffning av utbildning, om det inte i utbildningsanordnarens tillstånd ingår rätt att bevilja den examen som avses.
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan en utbildningsanordnare skaffa utbildning av en annan anordnare av yrkesutbildning eller övrig utbildning, av någon annan offentlig aktör eller av någon annan privat sammanslutning eller stiftelse. Med anordnare av övrig utbildning avses exempelvis anordnare av gymnasieutbildning eller en högskola. I överensstämmelse med reglerna för examensuppbyggnaden kan en yrkesinriktad examen innehålla exempelvis studier som ingår i gymnasieutbildning eller studier vid yrkeshögskola. I sådana fall anskaffas studierna från en anordnare som ordnar sådana studier. Också i fortsättningen ska det precis som nu vara tillåtet att kombinera yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning, det vill säga att avlägga så kallad dubbelexamen. Enligt 30 § kan en utbildningsanordnare anskaffa undervisning för gymnasieutbildning av en utbildningsanordnare som ordnar sådan undervisning. I dessa fall avlägger de studerande dubbelexamen inom ramen för finansieringssystemet inom yrkesutbildningen. Det betyder att anslag enligt finansieringssystemet beviljas den som ordnar yrkesutbildning, som i sin tur anskaffar, det vill säga köper, utbildning av någon som ordnar gymnasieutbildning. Studerande inom yrkesutbildningen räknas då inte in i finansieringen av gymnasieutbildningen. Genomförda gymnasiestudier införlivas i yrkesinriktad grundexamen via identifiering och erkännande av kunnande. Gymnasiestudier kan inbegripas i en yrkesinriktad examen dels i gemensamma examensdelar, dels i valbara yrkesinriktade examensdelar enligt vad som föreskrivs i examensgrunderna.
Enligt bestämmelsen kan utbildning också anskaffas av någon annan offentlig aktör eller av en privat sammanslutning eller stiftelse, som tillhandahåller lämplig utbildning och andra tjänster. Bestämmelsen om anskaffning av utbildning förutsätter alltså inte att utbildning bara kan anskaffas av andra utbildningsanordnare som har anordnartillstånd.
Paragrafen föreskriver också om möjligheten att anskaffa annan utbildning än för de examina som ingår i anordnartillståndet. Enligt bestämmelsen kan utbildningsanordnaren dessutom, för att möjliggöra en studerandes individuella val, i samband med att examina och utbildning ordnas i enlighet med anordnartillståndet av de ovannämnda aktörerna även skaffa andra examens- och utbildningsdelar än sådana som anges i tillståndet samt skaffa stödåtgärder för förvärvande av kunnande. Bestämmelsen är tänkt att tillämpas när en studerande har antagits att avlägga en viss examen som anges i anordnartillståndet, men den studerande utifrån sina individuella val i sin examen vill ta in en examensdel som inte ingår i utbildningsanordnarens anordnartillstånd. Bestämmelsen kan också tillämpas när en studerande antas för att avlägga enskilda examensdelar och alla delar inte ingår i utbildningsanordnarens anordnartillstånd. För att möjliggöra den studerandes individuella val kan utbildningsanordnaren i sådana situationer utöver sitt eget utbildningsutbud skaffa en eller flera examensdelar av någon annan utbildningsanordnare. Bestämmelsen anger ingen exakt gräns för hur stor andel av en examen eller en utbildning utbildningsanordnaren får skaffa. När det är fråga om en hel examen innehåller reglerna för uppbyggnaden av examensgrunden restriktioner för hur många delar av andra examina som får ingå i en examen. Om det däremot gäller enskilda examensdelar är en huvudregel att utbildningsanordnaren inom ramen för sitt anordnartillstånd måste kunna ordna minst hälften av den utbildning som ingår i den studerandes personliga plan för kunnandet.
Enligt bestämmelsen kan utbildningsanordnaren också skaffa stödåtgärder för förvärvande av kunnandet för att möjliggöra den studerandes individuella val. Med stödåtgärder avses annat kunnande än det som ingår i examens- eller utbildningsgrunderna, exempelvis färdigheter eller tjänster som förvärvas på arbetsverkstäder eller i någon annan stödverksamhet och som stöder deltagandet i examensutbildning och förhindrar att den studerande avbryter studierna. Den typen av tjänster kan produceras av till exempel offentliga aktörer samt sammanslutningar och stiftelser som tillhandahåller arbetsverkstäder och bedriver ungdomsarbete.
Vidare föreskriver paragrafen att en utbildningsanordnare kan skaffa bedömning av kunnandet enligt 53 § bara av en anordnare av yrkesutbildning som har beviljats anordnartillstånd eller av en anordnare av övrig utbildning som har beviljats ett motsvarande tillstånd. Med en anordnare av yrkesutbildning som har beviljats anordnartillstånd avses en anordnare som har rätt att ordna och bevilja den examen som avses. Med en anordnare av övrig utbildning som har beviljats ett motsvarande tillstånd avses exempelvis en anordnare av gymnasieutbildning eller en yrkeshögskola. Med anordnartillstånd får utbildningsanordnaren rätt att bevilja examen och samtidigt rätt att bedöma kunnandet i examensdelar. Bedömning av kunnandet är en offentlig förvaltningsuppgift som enligt grundlagen kan åläggas någon annan än en myndighet endast genom lag eller med stöd av lag. Avsikten med bestämmelsen är att förhindra att en utbildningsanordnare som har anordnartillstånd genom att skaffa utbildning kan delegera en offentlig förvaltningsuppgift som den har fått via anordnartillståndet till någon annan. Bedömningen av kunnandet i en examensdel kan alltså alltid bara göras av en utbildningsanordnare som har anordnartillstånd eller ett motsvarande tillstånd för uppgiften.
Om utbildningsanordnaren skaffar gymnasieutbildning eller högskoleutbildning ska bedömningen göras enligt lagstiftningen om de utbildningsformerna. Kunnande som förvärvats via gymnasieutbildning eller högskoleutbildning måste dock erkännas som en del av en yrkesinriktad examen antingen som en yrkesinriktad eller en gemensam examensdel. Som regel gör en anordnare av yrkesutbildning en bedömning av kunnandet på det sätt som föreskrivs i denna lag och en bedömning som har gjorts i någon annan utbildningsform införlivas automatiskt i bedömningen av kunnandet för en yrkesinriktad examen. Enligt 47 § 3 mom. kan Utbildningsstyrelsen dock meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av identifieringen och erkännandet av kunnande samt omvandlingen av vitsord. Med en föreskrift av Utbildningsstyrelsen säkerställs således samordnade förfaranden för identifiering och erkännande av kunnande i de vanligaste fallen av erkännande, exempelvis när gymnasiestudier erkänns som en del av yrkesinriktad grundutbildning.
Enligt 2 mom. svarar utbildningsanordnaren för att examina, examensdelar och utbildningar som anordnaren skaffar ordnas i enlighet med denna lag. För anskaffning av utbildning gäller det som utbildningsanordnarna eller en annan sammanslutning eller en stiftelse kommer överens om. Föreskrifter om formerna för att övervaka kvaliteten på utbildningen kan tas in i avtalen för anskaffning av utbildning. Utbildningsanordnarna är vad beträffar deras studerande skyldiga att fatta de administrativa beslut som avses i lagen om yrkesutbildning. Den aktör som en utbildningsanordnare skaffar utbildning av svarar i enlighet med anskaffningsavtalet bara för undervisningen och åtgärder som direkt anknyter till den, bland annat bedömning av de studerande.
Examensbetyg eller betyg över avlagd examensdel får bara utfärdas av en utbildningsanordnare som enligt anordnartillståndet har rätt att ordna den examen som avses. Om en utbildningsanordnare skaffar hela examensdelar och bedömning av kunnandet av en annan utbildningsanordnare, är det den utbildningsanordnare som har bedömt kunnandet i examensdelen som på begäran av den studerande ska utfärda betyg över examensdelen. Även om den examen som en studerande avlägger innehåller examensdelar som den studerande har avlagt via anskaffad utbildning, är det den utbildningsanordnare som har upprättat den personliga utvecklingsplanen för kunnandet, det vill säga har anskaffat utbildningen, som utfärdar examensbetyg. När utbildningsanordnaren har skaffat hela examen i form av läroavtalsutbildning på grundval av den utvidgade uppgiften enligt 27 § 1 mom. att ordna läroavtalsutbildning, är det den utbildningsanordnare som hela examen har anskaffats av, det vill säga som i anordnartillståndet getts rätt att ordna den examen som avses, som utfärdar examensbetyg.
De prestationer som ska beaktas i finansieringssystemet redovisas under den utbildningsanordnare som enligt 2 mom. svarar för att ordna utbildningen, det vill säga som skaffar utbildningen. Prestationer som ska räknas in är exempelvis studerandeår baserade på närvaro, examensdelar och examina som ska avläggas och element i genomslagsfinansieringen. För den utbildningsanordnare som utbildning skaffas av genererar anskaffning av utbildning inga som helst prestationer som måste beaktas.
31 §. Avgiftsbelagd serviceverksamhet. Rätten att bevilja de examina och ordna den examensutbildning som avses i lagen om yrkesutbildning grundar sig på ett anordnartillstånd beviljas av undervisnings- och kulturministeriet. En förutsättning för att få tillståndet är bland annat att utbildningen inte får ordnas i vinstsyfte. Enligt 30 § kan utbildningsanordnaren i vissa situationer skaffa examina, examensdelar och examensutbildning av någon annan utbildningsanordnare. I denna paragraf föreskrivs det om rätt för den utbildningsanordnare som utbildning anskaffas av att ordna examina, examensdelar och examensutbildning som avses i denna lag i form av avgiftsbelagd serviceverksamhet. I övrigt får examina, examensdelar eller examensutbildning som förbereder för dem inte ordnas i form av avgiftsbelagd serviceverksamhet. I ett kompetensbaserat system regleras vanligen inte sätten för att förvärva kunnande. Följaktligen inskränker inte lagen utbildningsanordnarnas eller andra aktörers rätt att ordna annan utbildningsverksamhet än de examina, examensdelar eller examensutbildning som avses i denna lag i form av avgiftsbelagd serviceverksamhet. Det stämmer överens med nuvarande praxis.
Avgiftsbelagd serviceverksamhet genomförs utifrån uppdrag eller anbud. Prissättningen följer företagsekonomiska principer och därmed kan verksamheten uppvisa vinst för utbildningsanordnaren. I dagsläget har examensutbildning också sålts som avgiftsbelagd serviceverksamhet till arbets- och näringsförvaltningen i form av arbetskraftsutbildning. I fortsättningen kommer examensinriktad arbetskraftsutbildning att höra under undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Därför behövs det inte längre någon avgiftsbelagd serviceverksamhet i det hänseendet. Förslaget inskränker inte utbildningsanordnarnas möjligheter att i fråga om annan utbildning än examensinriktad utbildning delta i anbudsförfaranden som ordnas av närings-, trafik- och miljöcentralen eller arbets- och näringsbyrån och som avser utbildning som finansieras av dem.
I detta fall avses med avgiftsbelagd serviceverksamhet inte uppdragsutbildning enligt 33 § som vänder sig till studerande från länder utanför EU/EES eller examensutbildning enligt 35 § som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelser om rätten att ordna sådana utbildningar ingår i 33 och 35 §.
32 §.Service- och produktionsverksamhet som stöder undervisningen. I likhet med den gällande lagen föreskriver paragrafen att utbildningsanordnaren också kan ha service- och produktionsverksamhet som stöder undervisning och ingår i anordnartillståndet. Syftet är att erbjuda de studerande en inlärningsmiljö som i så hög grad som möjligt motsvarar arbetslivet och dess omvärld. I den typen av arbetslivsinriktade inlärningsmiljöer kan de studerande fördjupa sig i och träna sig i de arbets- och verksamhetsprocesser som ingår i arbetslivet för att uppnå de krav på yrkesskicklighet eller de mål för yrkeskunnandet som ingår i examensgrunderna, helt och hållet eller i den omfattningen att de har tillräckligt stora grundläggande färdigheter och kunnande för utbildning på arbetsplatsen antingen via utbildningsavtal eller via läroavtal. Service- och produktionsverksamhet som stöder undervisning kan exempelvis finnas i läroanstaltens restaurang, frisersalong, bilverkstad, byggarbetsplats, bageri eller andelslag eller i övningsföretag som startas av de studerande. Det går att ta ut en avgift av kunderna för service- och produktionsverksamhet som stöder eller har nära samband med undervisningen. Målet är dock inte att verksamheten ska vara vinstbringande, och verksamheten får inte störa den konkurrensutsatta marknaden.
33 §. Uppdragsutbildning. I paragrafen föreskrivs det om möjlighet för utbildningsanordnare att ordna uppdragsutbildning. Bestämmelsen är ny och ingår inte i den gällande lagen om yrkesutbildning. Principerna för uppdragsutbildning motsvarar dock de principer som ingår i universitetslagen och yrkeshögskolelagen.
Enligt 1 mom. kan en utbildningsanordnare för en grupp av studerande ordna examina och examensdelar som anges i anordnartillståndet samt examensutbildning som förbereder för dem så att utbildningen beställs och finansieras av finska staten, en annan stat, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. Utbildningen kallas uppdragsutbildning. Uppdragsutbildning ska kunna ordnas flexibelt med hänsyn till utbildningsstrukturen och utbildningsinnehållet samt beställarens särskilda behov vad beträffar tidplaner för utbildningen. Bestämmelserna har inga inskränkningar vad gäller utbildningsstället, utan uppdragsutbildning kan ordnas i Finland eller någon annanstans, exempelvis i beställarens hemland. Bestämmelsen säger ingenting exakt om storleken på gruppen av studerande, men formuleringen indikerar att uppdragsutbildning inte kan ordnas för enskilda studerande och att privatpersoner inte kan vara beställare.
Beställare kan vara de finländska eller utländska aktörer som nämns i bestämmelsen. Exempelvis ett företag bestående av en eller flera utbildningsanordnare kan vara beställare. Företaget kan svara för försäljningen av utbildningstjänsterna till kunder i länder utanför EES. Följaktligen har företaget också ekonomiskt ansvar för utbildningsexporten.
Uppdragsutbildning får enligt 2 mom. inte ordnas för medborgare i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller för personer som jämställs med medborgare i Europeiska unionen med stöd av ett avtal som Europeiska unionen och dess medlemsstater har ingått med en annan avtalspart, eller för sådana personers familjemedlemmar. Uppdragsutbildning får inte heller ordnas för personer som har ett EU-blåkort som avses i utlänningslagen, kontinuerligt eller permanent uppehållstillstånd eller EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, eller för sådana personers familjemedlemmar. I fråga om begreppet familjemedlem tillämpas definitionen i utlänningslagen. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna om uppdragsutbildning i högskolelagarna. Det är utbildningsanordnaren som svarar för att samla en grupp studerande, anta studerande till utbildningen och reda ut de studerandes status.
34 §. Bestämmelser som tillämpas på uppdragsutbildning. På grund av uppdragsutbildningens natur är det varken relevant eller möjligt att tillämpa alla bestämmelser i lagen om yrkesutbildning. Paragrafen anger vilka bestämmelser som inte tillämpas på uppdragsutbildning.
Enligt 1 mom. tillämpas på uppdragsutbildning inte vad som i 24 § föreskrivs om undervisnings- och examensspråk, i 25 § om verksamhetsområde och i 26 § om minimiantalet studerandeår. I avtalet mellan utbildningsanordnaren och beställaren föreskrivs det vilka undervisnings- och examensspråk som ska användas. Uppdragsutbildning är inte bunden av det verksamhetsområde som anges i anordnartillståndet, utan utbildningen kan ordnas överallt i Finland eller i utlandet. Utbildningen behöver inte heller ordnas inom ramen för antalet studerandeår i anordnartillståndet eftersom den ordnas utifrån uppdrag och prissätts och finansieras enligt företagsekonomiska principer.
På uppdragsutbildning tillämpas enligt 2 mom. inte heller bestämmelserna i 4 kap., med undantag för bestämmelserna i 38 § 1 mom. om förutsättningar för antagning som studerande och bestämmelserna i 40 och 41 § om hinder för antagning som studerande och om information i anslutning till detta. Det är motiverat att dessa bestämmelser tillämpas på uppdragsutbildning eftersom syftet inte är att de studerande ska kunna avlägga examen utifrån lindrigare krav. Bestämmelserna motsvarar de principer som gäller för uppdragsutbildning inom högskolesektorn. Utbildningsanordnaren ska alltså ta reda på att de studerande uppfyller kraven på att bli antagna som studerande. I övrigt tillämpas inte bestämmelserna om att söka sig till utbildning, urvalskriterier och antagning som studerande i 4 kap. I stället svarar beställaren för och beslutar om dessa frågor, och beställer utbildning för sin studerandegrupp.
Enligt 3 mom. tillämpas vad som i 5 kap. föreskrivs om personlig tillämpning på uppdragsutbildning, om inte utbildningsanordnaren och beställaren avtalar något annat. Avsteg från bestämmelserna om personlig tillämpning och anknytande förfaranden får således göras i ett avtal som beställarna ingår. Uppdragsutbildning bygger på ett avtal mellan utbildningsanordnaren och beställaren. Följaktligen är det befogat att de också kan avtala om hur tidigare förvärvat kunnande ska vägas in och hur förvärvande och påvisande av kunnande ska planeras. Kap. 6 om avläggande av examen och bedömning av kunnandet samt betyg ska alltid tillämpas på uppdragsutbildning eftersom bestämmelserna är av stor relevans för kvalitetssäkringen av avlagda examina.
Enligt 4 mom. tillämpas inte bestämmelserna i 7 kap., med undantag för bestämmelserna i 62 § 1 mom. om examensutbildningens innehåll, bestämmelserna i 64 § 2 mom. om anpassning av bedömningen av kunnandet och bestämmelserna i 66 § om avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet på uppdragsutbildning. I uppdragsutbildning bygger de studerandes rätt att få undervisning och handledning på avtal mellan utbildningsanordnaren och beställaren å ena sidan och mellan beställaren och den studerande å andra sidan. För kvalitetssäkringen av de examina och examensdelar som ordnas i form av uppdragsutbildning är det dock viktigt att utbildningsanordnaren enligt vad som föreskrivs i 62 § 1 mom. bestämmer om innehållet i utbildningen i överensstämmelse med examensgrunderna, även om innehållet i undervisningen och utbildningen i övrigt avtalas i uppdragsavtalet. Inte heller bestämmelsen om studier som stöder studiefärdigheterna i 63 § kommer att tillämpas på uppdragsutbildning eftersom studierna egentligen inte ingår i det kunnande som avses i examensgrunderna. De studerande har inte heller rätt att få särskilt stöd. Utbildningsanordnaren och beställaren kan dock i sitt avtal komma överens om att ordna särskilda stödåtgärder. Det ska dock gå att anpassa bedömningen av kunnandet enligt vad som sägs i 64 § 2 mom., om det är nödvändigt med avseende på den studerandes personliga mål och färdigheter. Dessutom får bestämmelsen i 66 § om avvikelser från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet tillämpas på utbildningen. Avvikelser kan vara motiverade exempelvis beträffande kraven på språkkunskaper enligt examensgrunderna, om de till någon del är orimliga med tanke på den studerandes tidigare förvärvade kunnande.
Enligt 5 mom. tillämpas inte bestämmelserna i 70—79 § och 95 §, om uppdragsutbildningen ordnas någon annanstans än i Finland. I 70—79 § ingår det bestämmelser om utbildning som ordnas på arbetsplatsen. Enligt 69 § kan utbildningsanordnaren ordna i denna lag avsedd utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter och bestämmelsen ska alltid också tillämpas på uppdragsutbildning. I övrigt föreskriver 8 kap. om läroavtalsutbildning och utbildningsavtal, som i hög grad grundar sig på nationell lagstiftning. Det är inte rationellt att tillämpa bestämmelserna på någon annan uppdragsutbildning än den som ordnas i Finland. I 95 § föreskrivs det om de studerandes skyldighet att hemlighålla vad de får veta vid utbildning som ordnas på en arbetsplats.
Bestämmelserna enligt 9 kap. om trygg studiemiljö, indragning och återställande av studierätten och drogtest tillämpas på uppdragsutbildning. Även bestämmelserna om disciplin ska tillämpas. Regleringen motsvarar bestämmelserna om uppdragsutbildning inom högskolesektorn.
På uppdragsutbildning tillämpas inte bestämmelserna i 10 kap. om de studerandes skyldigheter, inte heller bestämmelserna om när studierätten börjar och upphör och temporär indragning av studierätten tillämpas, eftersom uppdragsutbildning baserar sig på avtal mellan utbildningsanordnaren och beställaren, vilket innebär att beställaren står för antagningen av studerande och bestämmer när studierätten börjar och upphör. Inte heller bestämmelserna om studerandevård, studiesociala förmåner och internatboende tillämpas på uppdragsutbildning. Enligt den föreslagna bestämmelsen tillämpas 95 § bara på uppdragsutbildning som ordnas i Finland.
På uppdragsutbildning tillämpas 11 kap. om behandling och utlämnande av uppgifter och 12 kap. om sökande av ändring. Det motsvarar regleringen av uppdragsutbildning inom högskolesektorn. Rätten att söka ändringar gäller dock bara de omständigheter som enligt paragrafen i övrigt tillämpas på uppdragsutbildning.
35 §. Ordnande av examensutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Paragrafen reglerar möjligheterna att ordna examensutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelsen är ny och finns inte i den gällande lagen om yrkesutbildning. Paragrafen möjliggör att så kallad utbildningsexport, det vill säga examensutbildning som ordnas enligt företagsekonomiska principer, ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet vid sidan om uppdragsutbildning som regleras i 33 §.
Enligt 1 mom. kan en utbildningsanordnare utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ordna examina och examensdelar som anges i anordnartillståndet samt examensutbildning som förbereder för dem. Personer som avses i 33 § 2 mom. kan inte antas som studerande till utbildningen. Målgruppen för utbildningen är således densamma som för uppdragsutbildning. Utbildningen som avses paragrafen skiljer sig från uppdragsutbildning så till vida att utbildningen inte som beställning ordnas för studerandegrupper utan utbildningsanordnaren ska kunna erbjuda utbildning direkt till enstaka studerande. Examensutbildningen skiljer sig från uppdragsutbildning i det hänseendet att den inte kan ordnas i Finland, utan den måste ordnas i en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
I 2 mom. anges det vilka bestämmelser som inte tillämpas på utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Precis som vid uppdragsutbildning är det på grund av utbildningens natur varken relevant eller möjligt att tillämpa alla bestämmelser i lagen om yrkesutbildning. Men lagen tillämpas i större omfattning på den här utbildningsformen än på uppdragsutbildning eftersom utbildningen inte ordnas på grundval av uppdragsavtal utan är utbildning som erbjuds enskilda studerande.
På utbildningen tillämpas inte bestämmelserna i 24 § om undervisnings- och examensspråk som regleras i anordnartillståndet, i 25 § om verksamhetsområde eller i 26 § om minimiantalet studerandeår. Utbildningsanordnaren bestämmer vilket språk som används i undervisningen och på vilket språk examen ska avläggas. Rätten att ordna utbildningen ska inte vara bunden till ett verksamhetsområde enligt anordnartillståndet eftersom utbildningen enligt 35 § bara får ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Utbildningen ordnas inte inom ramen för antalet studerandeår i anordnartillståndet eftersom den prissätts och finansieras enligt företagsekonomiska principer.
Vidare tillämpas inte bestämmelserna i 42 § om val av examen eller utbildning, i 63 § om studier som stöder studiefärdigheterna, i 68 § om undervisningens offentlighet, i 70—79 § om läroavtalsutbildning och utbildning som grundar sig på utbildningsavtal eller i 99—106 § om studerandevård, rätten till avgiftsfria måltider, studiesociala förmåner, internatboende, avgifter som tas ut av studerande och studerandekårer. Bestämmelserna i 40 § tillämpas enbart i fråga om hinder för antagning som studerande och 64 § 2 mom. enbart i fråga om anpassning av bedömningen av kunnandet.
Utbildningsanordnaren bestämmer om ansökningsförfarandena. I antagningen av studerande måste bestämmelserna i 4 kap. om förutsättningarna för antagning som studerande och hinder för antagning som studerande, det vill säga säkerhetskrav beträffande examina, tillämpas på samma sätt som vid uppdragsutbildning. Utbildningsanordnaren är skyldig att fatta ett beslut om antagning som studerande. Däremot tillämpas inte 40 § 1 mom. om tillgänglighet vid antagning som studerande eftersom kravet på tillgänglighet innefattar en skyldighet för utbildningsanordnaren att vidta rimliga åtgärder för att undanröja hindren för tillgänglighet. Eventuella specialarrangemang kan dock avtalas på företagsekonomiska villkor, vilket betyder att avgifter ska täcka kostnaderna. Inte heller 42 § om val av examen eller utbildning ska tillämpas eftersom utbildningsanordnaren i princip bara tillhandahåller en viss typ av utbildning för att ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Bestämmelserna i 5 kap. om personlig tillämpning och personlig utvecklingsplan för kunnandet tillämpas på utbildningen utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Också 6 kap. om avläggande av examen och bedömning av kunnandet samt betyg kommer att tillämpas. Förfarandena är viktiga med avseende på kvalitetssäkringen av de examina som avläggs.
Enligt förslaget tillämpas inte 63 § om studier som stöder studiefärdigheterna. Vidare tillämpas 64 § 2 mom. bara vad beträffar anpassning av bedömning av kunnandet. Bestämmelsen om studier som stöder studiefärdigheterna tillämpas inte eftersom studierna inte ingår i det kunnande som avses i examensgrunderna. De studerande har inte heller någon rätt att få särskilt stöd, men utbildningsanordnaren kan erbjuda de studerande särskilda stödåtgärder på företagsekonomiska principer. Det ska dock gå att anpassa bedömningen av kunnandet enligt vad som sägs i 64 § 2 mom., om det är nödvändigt med avseende på den studerandes personliga mål och färdigheter. Dessutom får bestämmelsen i 66 § om avvikelser från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet tillämpas på utbildningen. Avvikelser kan vara motiverade exempelvis beträffande kraven på språkkunskaper i examensgrunderna.
Vidare tillämpas inte bestämmelserna i 70—79 § om utbildning som bygger på läroavtalsutbildning och utbildningsavtal på utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt 69 § kan utbildningsanordnaren ordna i denna lag avsedd utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter och bestämmelsen ska också tillämpas på utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I 70—79 § ingår bestämmelser om läroavtalsutbildning och utbildningsavtal, som i hög grad grundar sig på nationell lagstiftning. Det är inte rationellt att tillämpa bestämmelserna på någon annan utbildning än den som ordnas i Finland.
Bestämmelserna enligt 9 kap. om trygg studiemiljö, indragning och återställande av studierätten och drogtest tillämpas på utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Även bestämmelserna om disciplin ska tillämpas. Regleringen motsvarar regleringen för uppdragsutbildning inom högskolesektorn.
På utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet tillämpas inte 99—106 § om studerandevård, rätt till avgiftsfria måltider, studiesociala förmåner, internatboende, avgifter som tas ut av de studerande och studerandekårer. Däremot tillämpas övriga bestämmelser om de studerandes rättigheter och skyldigheter. De studerande är enligt 94 § skyldiga att delta i undervisningen. Dessutom tillämpas bestämmelserna i 96 och 97 § och de föreskriver när studierätten börjar och upphör, när studierätten kan dras in temporärt och när en studerande anses ha avgått.
På utbildningen utanför Europeiska ekonomiska unionen tillämpas 11 kap. om behandling och utlämnande av uppgifter och 12 kap. om sökande av ändring. Det motsvarar regleringen av uppdragsutbildning inom högskolesektorn. Rätten att söka ändring gäller emellertid bara de omständigheter som enligt paragrafen i övrigt tillämpas på utbildning som avses i paragrafen.
36 §. Finansiering av och avgifter för uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Paragrafen reglerar finansieringen av och avgifterna för uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt 1 mom. får uppdragsutbildning och i 35 § avsedd utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte försämra utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna examina och utbildning som anges i anordnartillståndet. Bestämmelsen motsvarar regleringen av uppdragsutbildning enligt högskolelagarna.
Enligt 2 mom. ska utbildningsanordnarna av i 33 § 1 mom. avsedda beställare av utbildning eller i 35 § 1 mom. avsedda studerande ta ut avgifter som åtminstone täcker kostnaderna för att ordna utbildningen. Uppdragsutbildning och utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska alltså finansieras enligt företagsekonomiska principer. De prestationer som uppkommer inom utbildningen ska inte uppges som prestationer enligt lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, vilka kan vara grunden för beviljande av statsandelsfinansiering för utbildningsanordnaren.
I 2 mom. föreskrivs det dessutom att den som har beställt utbildningen har rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i beställarens placeringsstat eller i enlighet med beställarens praxis. Bestämmelsen motsvarar regleringen av uppdragsutbildning enligt högskolelagarna.
4 kap. Att söka sig till utbildning samt antagning som studerande
37 §.Att söka sig till utbildning samt ansökningsförfaranden. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur man ansöker om att bli studerande inom examensutbildning, handledande utbildning eller någon annan yrkesinriktad utbildning. Enligt 1 mom. har var och en har rätt att fritt ansöka om att avlägga en examen eller genomföra en utbildning. Det är samma princip om fri rätt som ingår i den gällande lagstiftningen och är etablerad praxis.
Som regel ska man kunna söka sig till yrkesutbildning via kontinuerlig ansökan, vilket betyder att man flexibelt kan söka in till utbildning året om. Det är då utbildningsanordnaren som beslutar om ansökningstiderna och andra ansökningsförfaranden. En bestämmelse om detta finns i 2 mom. Vid kontinuerlig ansökan kan man söka till en utbildning antingen genom att kontakta utbildningsanordnaren direkt eller genom att uttrycka intresse för att förbättra sin yrkeskompetens eller genom att lämna in en ansökan inom den ansökningstid och enligt det ansökningsförfarande som utbildningsanordnaren har bestämt.
Bestämmelser om gemensamma ansökningsförfaranden finns i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen. Den har bestämmelser om gemensam ansökan till yrkesinriktad utbildning och gymnasieutbildning för att avlägga yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning. Gemensam ansökan ordnas en gång om året på våren och den är avsedd för de som avslutar sin grundläggande utbildning och för andra som saknar yrkesinriktad examen. Vid gemensam ansökan tillämpas gemensamma urvalsgrunderna som föreskrivs genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Ansökningarna genomförs med hjälp av det register för ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och övrig utbildning efter den grundläggande utbildningen, som avses i lagen om antagningsregistret, högskolornas riksomfattande datalager och studentexamensregistret. Det är undervisnings- och kulturministeriet som bestämmer om ansökningstiden, medan Utbildningsstyrelsen svarar för att genomföra ansökningen och har hand om antagningsregistret. Motsvarande gemensamma ansökningar finns också till förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen, det vill säga påbyggnadsundervisning enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998), förberedande utbildning enligt gymnasielagen, utbildning som handleder för grundläggande yrkesutbildning samt till examensinriktad och handledande yrkesutbildning som ges i form av specialundervisning. Det finns dock inga bestämmelser om gemensamma urvalsgrunder för dessa utbildningar.
Målet med gemensam ansökan är att så smidigt som möjligt slussa de årskullar som går ut den grundläggande utbildningen och andra utan yrkesinriktad examen in på examensinriktad utbildning eller någon annan lämplig utbildning. Också i fortsättningen ska det vid sidan om kontinuerlig ansökan finnas gemensamma ansökningsförfaranden. De som är utan studieplats efter gemensam ansökan ska hänvisas till utbildning via fortlöpande ansökan. Enligt 2 mom. kan riksomfattande ansökningsförfaranden tillämpas vid antagning som studerande för att avlägga yrkesinriktade grundexamina eller handledande utbildningar. Bestämmelser om riksomfattande ansökningsförfaranden ska utfärdas genom förordning av statsrådet precis som i nuläget.
Enligt 4 mom. tillämpas bestämmelserna i kap. 4 på personalutbildning. Med undantag från bestämmelserna i kap. 4 ska beslut om antagning av studerande till personalutbildning fattas av arbets- och näringsbyrån i samarbete med utbildningsanordnaren. Beträffande ansökan om att bli antagen som studerande och antagning som studerande tillämpas 5 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och bestämmelser som utfärdas med stöd av den samt 38, 40 och 41 § i den föreslagna lagen.
I 5 kap. 3 § föreskriver lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice att personer som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på ska kunna antas som studerande, om de har ett utbildningsbehov som konstaterats av arbets- och näringsmyndigheten. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till någon annan utbildning än integrationsutbildning endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. Ett villkor för att kunna antas som studerande är således att den sökande har ett utbildningsbehov som konstaterats av arbets- och näringsmyndigheten. Det är arbets- och näringsbyrån som beslutar om antagning av studerande till arbetskraftsutbildning. Närmare bestämmelser om antagningsförfarandet kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
Enligt 4 mom. fattas beslut om val av studerande till arbetskraftsutbildning av arbets- och näringsbyrån i samarbete med utbildningsanordnaren. Dessutom ska 38, 40 och 41 §, det vill säga bestämmelserna om förutsättningar och hinder för antagning som studerande, tillämpas på antagning som studerande. Utbildningsanordnaren är med och väljer studerande och antagningsbeslutet fattas med hänsyn till de allmänna förutsättningarna enligt 38 § för antagning som studerande samt i fråga om så kallade SORA-examina kraven enligt 40 § i fråga om hälsotillstånd och funktionsförmåga och anknytande rätt enligt 41 § att få information. Dessutom kan antagningsprocessen kombineras med test eller intervjuer och utomstående experter anlitas. Också arbetsgivaren kan delta i antagningsgruppen. Det är dock alltid arbets- och näringsbyrån som fattar det formella beslutet om antagning.
I 4 mom. ingår det också bestämmelser om rätt att söka ändring i ett beslut om antagning som studerande till arbetskraftsutbildning. Bestämmelser om sökande av ändring i arbets- och näringsbyråns beslut finns i 14 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt 14 kap. 1 § 3 mom. 1 punkten får omprövning av beslutet inte begäras eller besvär över beslutet anföras om ett beslut om antagning till arbetskraftsutbildning grundar sig på villkoren i 5 kap. 3 § 1 mom. I ett antagningsbeslut som bygger på personens lämplighet får dock omprövning begäras eller besvär anföras om det gäller någon annan utbildning än den som avses i 5 kap. 7 §. Pargrafen avser arbetskraftsutbildning som kan genomföras tillsammans med arbetsgivaren, det vill säga gemensam anskaffning av utbildning.
På grundval av 14 kap. 1 § 3 mom. 1 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice får ändring sökas i ett antagningsbeslut som fattats av arbets- och näringsbyrån bara till den del beslutet gäller förutsättningarna för antagning som studerande enligt 38, 40 eller 41 § i lagen om yrkesutbildning. För tydlighetens skull föreslås lagen om yrkesutbildning bli kompletterad med en bestämmelse om detta. Om ett beslut som gäller antagning som studerande alltså grundar sig på de förutsättningar som fastställs i 38, 40 eller 41 §, tillämpas dock 12 kap. i denna lag på sökande av ändring.
38 §.Förutsättningar för antagning som studerande. Paragrafen innehåller allmänna förutsättningar för antagning som studerande. Bestämmelser om urvalsgrunderna för sökande som uppfyller kraven i paragrafen finns i 39 §.
Enligt 27 § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning kan som studerande till utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen eller som studerande till handledande utbildning den antas som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan också andra antas, om de enligt utbildningsanordnaren anses ha tillräckliga förutsättningar att klara av studierna. Lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ställer inga krav på tidigare utbildning.
Enligt 1 mom. kan som studerande en sökande antas om utbildningsanordnaren anser att personen har tillräckliga förutsättningar för att förvärva det kunnande eller avlägga den examen som eftersträvas. Bestämmelsen innebär en ändring i den gällande regleringen av yrkesinriktad grundexamen och handledande utbildning eftersom det inte ställs några krav på tidigare utbildning för att bli antagen som studerande, det vill säga att samma princip kommer att tillämpas som inom yrkesinriktad vuxenutbildning. I själva verket är det inte meningen att ändra det rådande läget eftersom 27 § 1 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning tillåter att personer som inte har avlagt den grundläggande utbildningens lärokurs antas till grundläggande yrkesutbildning och handledande utbildning, när utbildningsanordnaren anser att de har tillräckligt stora förutsättningar för att klara av utbildningen.
I 2 och 3 mom. finns bestämmelser om kriterierna för att antas som studerande till utbildning som förbereder för yrkesutbildning. De kompletterar 1 mom. och motsvarar delvis bestämmelserna om grunderna för att bli antagen som studerande till handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning i 27 c § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Bestämmelserna gäller inte antagning som studerande till utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. I stället tillämpas de allmänna förutsättningarna enligt 1 mom. på sådan utbildning.
Enligt 2 mom. 1 punkten är en förutsättning för att bli antagen som studerande till en utbildning som handleder för yrkesutbildning att den sökande inte har avlagt en examen efter grundläggande utbildning eller förberedande utbildning. Enligt a-punkten kan den som avlagt en examen som avses i lagen om anordnande av studentexamen (672/2005) eller en annan examen på motsvarande nivå inte bli antagen som studerande. I 17 § i den lagen finns bestämmelser om examina som till nivån motsvarar studentexamen. De examina som nämns är International Baccalaureate-examen, Reifeprüfung-examen och europeisk studentexamen vid Europaskolorna. De ger samma rättigheter som en examen enligt 18 § i gymnasielagen och enligt lagen om anordnande av studentexamen.
Enligt b-punkten kan en person som avlagt en yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen, genomfört handledande utbildning eller avlagt någon tidigare examen eller genomfört någon tidigare utbildning som motsvarar dem inte bli antagen som studerande. Med handledande utbildning avses dels utbildning som handleder för grundläggande yrkesutbildning, dels utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Med tidigare utbildning som motsvarar handledande utbildning avses olika typer av förberedande och handledande utbildningar som tidigare ingick i lagen om grundläggande yrkesutbildning, det vill säga utbildning som handleder och förbereder för grundläggande yrkesutbildning, handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning avsedd för invandrare och handledande och rehabiliterande undervisning och vägledning för studerande med funktionsnedsättning. Undervisning i huslig ekonomi enligt tidigare lagstiftning ska dock inte betraktas som tidigare utbildning som motsvarar handledande utbildning, eftersom målet med den undervisningen enligt lagstiftningen inte var att förbereda för grundläggande yrkesutbildning. Bestämmelserna om tidigare förberedande och handledande utbildning och om undervisning i huslig ekonomi upphävdes den 1 augusti 2015.
Enligt c-punkten kan personer som avlagt högskoleexamen inte antas som studerande. Med högskoleexamen avses lägre och högre högskoleexamen och påbyggnadsexamen som avlagts vid universitet och andra högskolor och yrkeshögskoleexamen och högre yrkeshögskoleexamen som avlagts vid yrkeshögskola.
I d-punkten sägs det att personer som avlagt en utländsk examen som motsvarar studentexamen, yrkesinriktad examen eller högskoleexamen som avses i underpunkterna a—c inte kan bli antagna som studerande. Däremot är motsvarande handledande utbildning som avlagts i utlandet inget hinder.
Enligt 2 mom. 2 punkten är ett krav för att bli antagen som studerande att den sökande har som mål att efter den handledande utbildningen avlägga en examen eller examensdel. Enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning ska den som vill bli studerande ha som mål att söka sig att avlägga yrkesinriktad grundexamen. Enligt den föreslagna paragrafen kan personen också ha som mål att söka sig att avlägga yrkesexamen eller specialyrkesexamen eller en del av en yrkesinriktad examen. Personer som inte kan anses eftersträva att avlägga en yrkesinriktad examen eller en examensdel kan inte bli antagna. Bestämmelsen betyder dock inte att den studerande måste avbryta studierna om målet för de fortsatta studierna ändras under utbildningens gång.
I 3 mom. ingår ett undantag som också finns i den gällande lagen. Det innebär att en sökande under vissa förutsättningar kan antas som studerande till en utbildning som handleder för yrkesutbildning trots att han eller hon har avlagt en examen eller genomfört en utbildning som avses i 2 mom. 1 punkten. Villkoret är att det av särskilda skäl ska vara motiverat att personen genomför en sådan utbildning för att förvärva färdigheter för fortsatta studier. Bestämmelsen kan tillämpas exempelvis om en person med invandrarbakgrund har avlagt en examen som avses i 1 mom. 1 punkten i utlandet, men inte får jobb med sin examen och till följd av sin invandrarbakgrund behöver handledande utbildning för att kunna avlägga en yrkesinriktad examen. Undantaget kan också komma att tillämpas om någon på grund av sitt hälsotillstånd måste omskola sig och det kan anses vara motiverat att personen genomgår handledande utbildning för att förvärva färdigheter för fortsatta studier. Däremot är det inte tänkt att undantagsbestämmelsen ska tillämpas när en person med avlagd examen inte får någon studieplats, om han eller hon trots det kan anses ha färdigheter för att avlägga en yrkesinriktad examen.
Den som har avlagt utbildning som handleder för yrkesutbildning ska inte antas på nytt för att avlägga samma handledande utbildning, även om personen inte har fått någon studieplats för fortsatta studier. Detsamma gäller i de flesta fall också personer som har avlagt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. I stället bör de flytta över till utbildning som handleder för yrkesutbildning när de går på utbildning som förbereder för arbete och ett självständigt liv, om deras mål för fortsatta studier ändras under studietiden.
39 §.Urvalsgrunder vid antagning av studerande. I paragrafen ingår urvalsgrunder för studerande. Med urvalsgrunder avses på vilka grunder de sökande som uppfyller de allmänna förutsättningarna för att bli antagna som studerande enligt 38 § ställs i antagningsordning, om inte alla sökande kan bli antagna som studerande.
Enligt 1 mom. ska jämlika urvalsgrunder tillämpas vid antagning av studerande. Enligt 2 mom. är det utbildningsanordnaren som beslutar om de urvalsgrunder som ska tillämpas vid antagning av studerande och vid inträdes- och lämplighetsprov. Bestämmelserna motsvarar 27 § 3 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, som genom en hänvisningsbestämmelse också ska tillämpas på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning.
I 2 mom. ingår dessutom ett undantag från huvudregeln, det vill säga att det är utbildningsanordnaren som bestämmer om urvalsgrunderna. Bestämmelser om de urvalsgrunder som ska tillämpas i de riksomfattande ansökningsförfaranden som avses i 37 § 2 mom. får utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Enligt 27 § 5 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning kan undervisnings- och kulturministeriet besluta närmare om grunderna för antagning av studerande. Med stöd av bestämmelsen har det genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet föreskrivits om grunderna för att bli antagen som studerande inom grundläggande yrkesutbildning.
Enligt den gällande förordningen om urvalsgrunderna tillämpas den oberoende av om man söker in till utbildning för yrkesinriktad grundexamen via ett gemensamt ansökningsförfarande eller inte. I praktiken har det dock varit svårt att tillämpa urvalsgrunderna i andra fall än vid gemensam ansökan eftersom de studerande vid kontinuerlig ansökan ofta inte ställs i någon antagningsordning utifrån antagningspoäng. Enligt förordningens tillämpningsområde tillämpas förordningen dock inte vid antagning till studerande av personer som redan har avlagt en yrkesinriktad examen. Vid kontinuerlig ansökan har det således funnits flera olika målgrupper, om man ser till tillämpningsområdet. För tydlighetens skull och av praktiska skäl är det därför motiverat att inskränka möjligheten att föreskriva om gemensamma urvalsgrunder bara till de fall när också gemensamma ansökningsförfaranden tillämpas, det vill säga riksomfattande förfaranden enligt 37 § 2 mom. Gemensamma urvalsgrunder behövs i dessa förfaranden eftersom det finns tiotusentals sökande och utbildningsanordnaren därför inte under ansökningsfasen kan utreda valet av examen eller utbildning individuellt för varje sökande. Om utbildningsanordnarna så vill, kan de enligt beslut tillämpa urvalsgrunderna enligt förordningen också vid antagning via kontinuerlig ansökan.
För närvarande finns det inga gemensamma urvalsgrunder för handledande utbildning eller för yrkesutbildning som ordnas som specialundervisning. Inga ändringar är tänkta att införas, men den föreslagna bestämmelsen tillåter att gemensamma urvalsgrunder också införs i de här utbildningarna om det anses vara lämpligt.
40 §.Tillgänglighet. Paragrafen har bestämmelser om bedömning av en sökandes hälsotillstånd och funktionsförmåga som villkor för att bli antagen. Bestämmelserna motsvarar 27 a § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, som via en hänvisningsbestämmelse också tillämpas på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. I de nya bestämmelserna beaktas de terminologiska ändringarna i totalöversynen av yrkesutbildningen. Också universitetslagen och yrkeshögskolelagen har i stort sett likadana bestämmelser om tillgänglighet och villkor för antagning som studerande.
I 1 mom. ingår huvudprincipen om tillgänglighet vid antagning som studerande. En omständighet som hänför sig till en sökandes hälsotillstånd eller funktionsförmåga får inte vara ett hinder för antagning som studerande. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning.
I 1 mom. ingår det också bestämmelser om de situationer när utbildningsanordnaren måste bedöma hälsotillståndet eller funktionsförmågan innan en person antas som studerande och när hälsotillståndet eller funktionsförmågan kan vara ett hinder för att bli antagen som studerande. Som studerande kan enligt förslaget inte den antas som på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga inte kan genomföra utbildningsrelaterade praktiska uppgifter vid en läroanstalt, på en arbetsplats eller i en annan inlärningsmiljö, om kraven på säkerhet vid examina som avses i 81 § förutsätter det och om detta hinder inte kan undanröjas med rimliga åtgärder. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning.
Orden ”studerande” och ”studier” i den gällande lagstiftningen är otydliga vad gäller frågan om bestämmelserna också ska tillämpas på studerande som kommer direkt till yrkesprov utan förberedande utbildning eller bara på de som avlägger en examensdel. I det här fallet har det blivit praxis att den som anordnar förberedande utbildning vid den personliga tillämpningen av ansökningsfasen måste ta hänsyn till villkoren relaterade till hälsotillståndet och funktionsförmågan, om en studerande kommer direkt till ett examenstillfälle utan förberedande utbildning. Dessutom har det blivit praxis att de föreskrivna hindren för att bli antagen som studerande också tillämpas när någon avlägger en examensdel. Den föreslagna formuleringen täcker in alla dessa fall, det vill säga den gäller både studerande som avlägger en hel examen och studerande som bara avlägger en examensdel samt också studerande som kommer direkt till yrkesprov utan examensutbildning.
Hänvisningen till examina som avses i 81 § gäller examina där det i utbildningen eller i yrkesutövningen ingår krav beträffande minderårigas säkerhet, patient- eller klientsäkerhet eller trafiksäkerhet. Genom förordning av statsrådet ska det utfärdas bestämmelser om i fråga om vilka examina restriktionerna kan tillämpas. Vid andra examina än de som ingår i förordningen av statsrådet får en sökandes hälsotillstånd eller funktionsförmåga inte vara något hinder för att bli antagen som studerande. Dessa examina som är föreskrivna genom förordning går under benämningen SORA-examina (från finskans SORA soveltumattomuuteen ratkaisuja; avgöranden i fråga om olämplighet för studier). Bestämmelser om SORA-examina infördes i lagstiftningen om yrkesutbildning via en lagändring (951/2011 och 952/2011) som trädde i kraft den 1 januari 2012. Likadana ändringar infördes samtidigt i lagstiftningen om universitet och yrkeshögskolor.
Utbildningsanordnaren ska försäkra sig om att den som antas som studerande har ett hälsotillstånd som gör att personen kan klara av praktiska uppgifter på läroanstalten, på en arbetsplats eller i någon annan inlärningsmiljö på det sätt som det är nödvändigt för att uppfylla de krav på yrkesskicklighet som ingår i examen. Med avseende på den studerandes rättssäkerhet är det befogat att inte anta personen till en examen som innefattar uppgifter som personen inte kan inneha på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga. Vid bedömningen av om en studerande kan antas eller inte måste utbildningsanordnaren beakta de varierande arbetsuppgifter som ingår i olika yrken och arbeten. Det kan hända att det inom samma examen finns yrkesuppgifter och examensdelar som förutsätter vissa krav på hälsotillstånd och medger individuella lösningar för att genomföra utbildningen och avlägga examen. När en sjukdom eller funktionsnedsättning medför praktiska problem med studierna bör de i första hand försöka lösas med hjälp av anpassning, omorganisering av studierna och studerandevård. Att betrakta hälsotillståndet eller funktionsförmågan som ett hinder för att bli antagen som studerande ska alltid vara den allra sista utvägen. I bestämmelsen sägs det att hälsotillståndet eller funktionsförmågan får vara ett hinder för att anta någon som examinand bara om hindret inte kan undanröjas med rimliga åtgärder.
Enligt 2 mom. kan ett beslut om avhållande från studierna på grund av den sökandes olämplighet för studierna även fattas av en annan anordnare av yrkesutbildning, en yrkeshögskola eller ett universitet betraktas som hinder för antagning som studerande, om omständigheter som har samband med skyddet för andras hälsa och säkerhet förutsätter det. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Ett beslut om avhållande från studierna som fattas av en annan anordnare av yrkesutbildning eller av en högskola betyder inte alltid per automatik att det är ett hinder för att bli antagen som studerande. Utbildningsanordnaren bör nämligen pröva om skälen till avhållande eventuellt har undanröjts och om skälen kan vara ett hinder för att få rätt att avlägga den examen som avses.
Enligt 3 mom. ska utbildningsanordnaren ge den sökande information om vilka krav på hälsotillståndet och andra förutsättningar som hänför sig till avläggande av examen eller genomförande av utbildning. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 4 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Det är viktigt att den som vill bli studerande får information om vilka krav på hälsotillstånd och funktionsförmåga det eventuellt kan finnas i utbildningen. Det är angeläget för att denne ska låta bli att söka in till en examen eller en utbildning som utmynnar i ett yrke som denne inte kan utöva på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga. Då kan denne sökande hänvisas vidare och denne kan själva överväga sitt utbildningsval, men hälsotillståndet kan i vilket fall som helst inte vara ett absolut hinder för att bli antagen som studerande, utom vid de så kallade SORA-examina som det föreskrivs om genom förordning.
Enligt 4 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen vilka krav på hälsotillståndet som hänför sig till examina som avses i 81 §. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 4 mom. i en gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning.
41 §.Information om antagning som studerande. I 1 och 2 mom. föreskrivs det om den sökandes skyldighet att lämna uppgifter. Enligt det föreslagna 1 mom. ska den sökande på begäran av utbildningsanordnaren lämna sådana uppgifter om sitt hälsotillstånd som behövs för bedömningen av antagning som studerande, när det handlar om examina som avses i 81 § eller ansökan om att bli antagen som studerande hos en utbildningsanordnare som fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd som avses i 65 §. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 27 b § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. I den gällande bestämmelsen används dock enbart begreppet ”den som ansöker om att bli antagen som studerande”. Enligt den gällande ordalydelsen är det således oklart om bestämmelsen gäller endast sökande till SORA-examina eller alla sökande. Huvudregeln är att omständigheter som hänför sig till den sökandes hälsotillstånd inte får utgöra ett hinder för att han eller hon ska bli antagen som studerande, och därför kan det vara motiverat att begära uppgifter om hälsotillstånd vid bedömningen av antagning som studerande förutom när det gäller SORA-examina också när det gäller antagning som studerande hos en utbildningsanordnare som fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd som avses i den föreslagna 65 §. Det är då motiverat att begära uppgifter om den sökandes tillstånd för att man vid antagning som studerande ska kunna bedöma om den sökande har behov av krävande särskilt stöd.
För att tolkningsmässiga oklarheter ska kunna undvikas föreslås det att ordalydelsen preciseras jämfört med den gällande bestämmelsen så att det explicit nämns i vilka situationer det är befogat att begära uppgifter om den sökandes hälsotillstånd. Dessa situationer utgörs av ansökan till de SORA-examina som avses i den föreslagna 81 § och av ansökan om att bli antagen som studerande hos en utbildningsanordnare som har fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd som avses i den föreslagna 65 §. Uppgifter om hälsotillstånd är känsliga uppgifter som avses i 11 § 4 punkten i personuppgiftslagen, och när de begärs bör utgångspunkten vara att relevansen av behandlingen av uppgifterna bedöms enligt strikta kriterier. I den föreslagna 107 § föreskrivs det om behandling av känsliga uppgifter på motsvarande sätt som för närvarande.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska den sökande på begäran av utbildningsanordnaren ge information om tidigare beslut om indragning av studierätten. I 3 mom. föreslås det i sin tur en bestämmelse enligt vilken utbildningsanordnaren trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att av en annan utbildningsanordnare, en yrkeshögskola eller ett universitet få sådana nödvändiga uppgifter om beslut om indragning av den sökandes studierätt och grunderna för detta som förutsätts för antagning som studerande. De föreslagna bestämmelserna motsvarar 27 b § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning.
42 §. Val av examen eller utbildning. I paragrafen föreskrivs det om utbildningsanordnarens skyldighet att utreda och hänvisa vid valet av examen eller utbildning. Genom bestämmelsen säkerställs det att alla sökande får råd och vägledning för att finna en lämplig examen eller utbildning oberoende av vilket ansökningsförfarande de använder för att söka sig till yrkesutbildning eller hur klar uppfattning de har om vilken examen eller utbildning som lämpar sig för dem.
I 1 mom. föreskrivs det om valet av examen eller utbildning när en person ansöker om antagning som studerande vid kontinuerlig ansökan genom så kallad öppen ansökan, det vill säga en ansökan som inte gäller en viss examen eller en viss utbildning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren tillsammans med den sökande utreda vilken examen, examensdel eller utbildning som är lämplig för honom eller henne. Vid bedömningen av om en examen eller utbildning är lämplig gäller det att beakta dels att branschen är lämplig, dels att examen eller utbildningen har rätt kravnivå. Vid valet av examen eller utbildning bör hänsyn tas till det kunnande som den sökande tidigare har förvärvat. Beaktande av tidigare förvärvat kunnande innebär att utbildningsanordnaren ska utreda om den sökandes behov av kunnande hänför sig till att komplettera eller fördjupa tidigare förvärvat kunnande eller till att den sökandes tidigare förvärvade kunnande inte längre svarar mot arbetslivets kompetensbehov, varvid det kan vara motiverat att den sökande omskolar sig. Det är viktigt att utreda kunnande som förvärvats tidigare också därför att man utifrån detta kan bedöma om det är motiverat att den sökande avlägger hela examen eller bara en eller flera examensdelar. Utifrån utredning av kunnande som förvärvats tidigare kan man också bedöma om den sökande bör delta i utbildning som handleder för yrkesutbildning eller i studier som stöder studiefärdigheterna för att förvärva de färdigheter som krävs för examensutbildning. Efter utredningen ska utbildningsanordnaren kunna anta den sökande direkt som studerande eller hänvisa den sökande att lämna in sin ansökan vid en eventuell pågående eller senare ansökningsomgång.
I 1 mom. föreskrivs det också om utbildningsanordnarens skyldighet att hänvisa. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren hänvisa en sökande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning eller vid behov till någon annan ändamålsenlig tjänst, om utbildningsanordnaren inte antar den sökande som studerande. Inom ramen för denna skyldighet ska utbildningsanordnaren exempelvis utreda vilken utbildningsanordnare som tillhandahåller utbildning som lämpar sig för den sökande, om inte utbildningsanordnaren själv tillhandahåller en sådan utbildning. Utbildningsanordnaren ska också vid behov hänvisa en sökande att söka sig till exempelvis verkstadsverksamhet för unga, arbetskraftsservice eller social- och hälsotjänster, om det under ansökningsfasen har framkommit omständigheter utifrån vilka anordnaren bedömer att sådana tjänster är ett ändamålsenligare alternativ för den sökande än att han eller hon söker sig till utbildning.
Vid kontinuerlig ansökan kan man söka in också inom ramen för det utbildningsutbud och den ansökningstid som utbildningsanordnaren offentliggör. Den sökande har då redan på förhand en uppfattning om vilket slags kunnande han eller hon vill förvärva, och har lämnat in sin ansökan till utbildningen. I enlighet med förvaltningslagens principer ska utbildningsanordnaren relatera bedömningen vid antagningen som studerande i förhållande till den examen eller utbildning som ansökan gäller. Enligt det föreslagna 2 mom. ska utbildningsanordnaren dock kunna hänvisa en sökande att ansöka om att få avlägga en annan examen eller att söka sig till en annan utbildning eller vid behov till någon annan ändamålsenlig tjänst, om utbildningsanordnaren med stöd av ansökan bedömer att någon annan examen eller utbildning är lämpligare för den sökande. Utbildningsanordnaren kan hänvisa den sökande att söka sig till någon annan utbildning som utbildningsanordnaren själv ordnar eller till utbildning som någon annan utbildningsanordnare ordnar. Om någon annan examen eller utbildning visar sig vara lämpligare, kan den sökande då återkalla sin ursprungliga ansökan och söka sig till den andra utbildningen.
I 3 mom. föreskrivs det om val av examen eller utbildning i det fall att den som blivit antagen som studerande av grundad anledning vill byta examen eller utbildning eller om den studerande utan godtagbar orsak ämnar avbryta en utbildning som han eller hon inlett. Bestämmelsen gäller både de som söker sig till utbildning genom kontinuerlig ansökan och de som söker via riksomfattande ansökningsförfaranden. De som söker sig till utbildning vid ett riksomfattande ansökningsförfarande består till övervägande del av sökande som avslutar den grundläggande utbildningen eller en handledande utbildning under ansökningsåret. Det innebär att åtgärderna för att vägleda dessa sökande vid valet av examen eller utbildning genomförs vid den läroanstalt där den sökande är studerande under ansökningsfasen.
En i bestämmelsen avsedd grundad anledning att byta examen eller utbildning kan vara exempelvis en sådan omständighet med anknytning till hälsotillståndet, funktionsförmågan eller övriga färdigheter hos den som blivit antagen som studerande som innebär att han eller hon lämpar sig bättre för någon annan bransch och som inte har upptäckts vid handledningen under ansökningsfasen. En grundad anledning kan också vara att den som har blivit antagen som studerande ännu inte har tillräckliga studiefärdigheter för en examensutbildning, och då är det ändamålsenligare att han eller hon deltar i utbildning som handleder för yrkesutbildning. Det ska dock finnas en grundad anledning att byta examen eller utbildning för att utbildningsanordnaren i enlighet med bestämmelsen ska vara skyldig att tillsammans med den studerande utreda en lämpligare examen eller utbildning. Utbildningsanordnaren kan då anta den studerande direkt till en lämpligare examen eller utbildning, om utbildningsanordnaren själv ordnar en sådan examen eller utbildning. Alternativt kan utbildningsanordnaren också hänvisa den studerande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning.
Utbildningsanordnaren ska vara skyldig att utreda och hänvisa enligt den föreslagna bestämmelsen också i det fall att den studerande utan godtagbar orsak ämnar avbryta en utbildning som han eller hon inlett. Som en godtagbar orsak att avbryta utbildningen kan anses att den studerande har grundad anledning att avbryta utbildningen eller klara fortsatta planer för tiden efter avbrottet, varvid skyldigheten att utreda och hänvisa inte behöver fullgöras. I övriga fall ska utbildningsanordnaren utreda situationen tillsammans med den studerande. För att förhindra att den studerandes studieväg avbryts helt och hållet ska utbildningsanordnaren utreda en lämpligare examen eller utbildning för den studerande samt vid behov hänvisa den studerande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning. Utbildningsanordnaren kan också anta den studerande direkt till en lämpligare examen eller utbildning, om utbildningsanordnaren själv ordnar en sådan examen eller utbildning. Utbildningsanordnaren ska vid behov också hänvisa den studerande till någon annan ändamålsenlig tjänst på motsvarande sätt som i de situationer som avses i 1 och 2 mom.
43 §. Beslut om antagning som studerande.I paragrafen föreskrivs det om beslut som gäller antagning som studerande. Enligt 1 mom. är det utbildningsanordnaren som beslutar vem som antas som studerande. Enligt förvaltningslagen ska förvaltningsbeslut ges skriftligen, ska ett beslut motiveras och ska anvisningar om hur man begär omprövning eller besvärsanvisning fogas till beslutet. I enlighet med den föreslagna 111 § ska omprövning av ett beslut om antagning som studerande få begäras hos regionförvaltningsverket.
Med stöd av den föreslagna bestämmelsen om bemyndigande i 37 § 2 mom. kommer bestämmelser om riksomfattande ansökningsförfaranden att utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt gällande lydelse i 11 § i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen utarbetar Utbildningsstyrelsen med hjälp av registret för ansökan utbildningsanordnaren ett förslag till antagning samt till sökande på reservplats. Det föreslås att den sökande antas till den undervisning eller utbildning som han eller hon kan bli vald till enligt antagningsgrunderna och i enlighet med det ansökningsönskemål som är först i prioritetsordningen. En sökande kan antas från reservplats endast till sådan undervisning eller utbildning som i prioritetsordningen föregår det ansökningsönskemål som avser den undervisning eller utbildning som han eller hon föreslås bli vald till. Enligt 12 § i förordningen fattar utbildningsanordnaren ett beslut om antagning av studerande i enlighet med det förslag till antagning som avses i 11 §.
I 2 mom. föreskrivs det om ett förfarande för avvikelse som gäller meddelande av beslut när antagningen görs inom ramen för gemensamma riksomfattande ansökningsförfaranden. Principerna för den föreslagna bestämmelsen motsvarar det som anges i 26 a § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, men det föreslås att ordalydelserna preciseras.
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan beslut om att inte anta en sökande meddelas honom eller henne med avvikelse från det som i 7 kap. i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs om givande av förvaltningsbeslut, om studerande antas i riksomfattande ansökningsförfaranden som avses i 37 § 2 mom. Beslut om att inte anta en sökande ska dock meddelas honom eller henne skriftligen. I praktiken får den sökande meddelandet per brev, som dock inte är ett överklagbart förvaltningsbeslut. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren ge ett i 7 kap. i förvaltningslagen avsett förvaltningsbeslut om antagning som studerande, om den sökande framställer en skriftlig eller muntlig begäran om beslutet inom 30 dagar från det att han eller hon fick det i momentet avsedda meddelandet om resultatet av antagningen för kännedom.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar det beslutsförfarande för antagning som studerande som för närvarande används vid gemensam ansökan och som har visat sig fungera i praktiken. Den sökande får per brev resultatet av antagningen, sina urvalspoäng och gränsen för godkända poäng. Utifrån den informationen kan den sökande bedöma behovet av att söka ändring. Förslaget om att ett överklagbart beslut ska meddelas endast på begäran av den sökande är motiverat med hänsyn till det stora antalet beslut om antagning i samband med gemensamma ansökningsförfaranden och med hänsyn till övriga särdrag hos antagningsprocessen. I annat fall skulle utbildningsanordnarnas tid gå åt till att meddela hundratusentals sådana avslag där de sökande ändå inte har något besvärsintresse. En sökande som blivit antagen i enlighet med det ansökningsönskemål som är först i prioritetsordningen har i praktiken vanligen inte något intresse av att överklaga avslag som gäller övriga ansökningsönskemål.
5 kap. Personlig tillämpning
44 §. Personlig utvecklingsplan för kunnandet. I paragrafen föreskrivs det om en personlig utvecklingsplan för kunnandet som ska utarbetas utifrån personlig tillämpning. Med personlig tillämpning avses att processen för avläggande av examen eller genomförande av utbildning för en studerande som deltar i examensutbildning eller i handledande utbildning samt de handlednings-, rådgivnings- och stödåtgärder som ingår i den planeras och genomförs på ett kundorienterat sätt. Personlig tillämpning föreslås utgöra en del av rättsskyddet för de studerande, och genom den säkerställs det att examensutbildningen eller den handledande utbildningen tillhandahålls i enlighet med vad som behövs för avläggande av en examen eller examensdel eller genomförande av en utbildning eller utbildningsdel. Genom personlig tillämpning ses det också till att behövlig undervisning och övriga pedagogiska arrangemang för utvecklande av kunnandet genomförs så att den studerandes livssituation och tidigare förvärvat kunnande beaktas, även icke-formellt och informellt lärande. Med hjälp av personlig tillämpning säkerställs det också till att tiden för avläggande av examen, studiernas längd, studiesätten och inlärningsmiljöerna är ändamålsenliga för att målet för kunnandet ska kunna nås. Dessutom säkerställs det att den studerande får den handledning och det stöd som han eller hon behöver för att kunna uppnå det kunnande som ställts som mål i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Personlig tillämpning handlar om sådan planering av processen för avläggande av examen eller genomförande av utbildning samt handlednings-, rådgivnings- och stödåtgärderna inom processen som kräver pedagogisk kompetens.
I mom. 1 i paragrafen föreskrivs det att för en studerande som inleder utbildningen ska utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnande. Avsikten är att man inom processen för personlig tillämpning får ett samlat dokument med uppgifter om kunnande som förvärvats och påvisats tidigare, uppgifter om förvärvande av behövlig yrkesskicklighet och behövligt kunnande, uppgifter om påvisande av kunnande, det vill säga avläggande av examen eller genomförande av utbildning, samt uppgifter om handlednings- och stödåtgärder, det vill säga i praktiken alla uppgifter som uppkommer när personlig tillämpning genomförs på det sätt som beskrivs närmare i 5 kap. Avsikten är att den personliga utvecklingsplanen för kunnande utarbetas i ett så tidigt skede som möjligt då avläggande av examen eller utbildningen inleds. Planen utarbetas även när en studerande inte deltar i examensutbildning, utan påvisar sitt kunnande direkt i yrkesprov. När det gäller läroavtalsutbildning bör planen däremot utarbetas för sökande till läroavtalsutbildning till behövliga delar redan innan utbildningen inleds, eftersom planen bör kunna fogas till läroavtalet när avtalet godkänns. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska närmare bestämmelser om de uppgifter som ska föras in i planen utfärdas genom förordning av statsrådet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska utbildningsanordnaren svara för att den personliga utvecklingsplanen för kunnandet utarbetas och uppdateras. Planen ska utarbetas för en studerande som inleder sin utbildning, men de uppgifter som förs in i den kan dock preciseras och förändras under tiden för avläggande av examen eller genomförande av den handledande utbildningen. Förändringarna kan gälla exempelvis tidtabellerna för utbildning som ordnas på en arbetsplats eller för yrkesprov, de omgivningar där yrkesprov genomförs eller de examens- eller utbildningsdelar som valts. Det är meningen att den personliga utvecklingsplanen för kunnandet ska hållas aktuell tills examen avläggs eller utbildningen avslutas, och därför bör dokumentet uppdateras regelbundet. Planen uppdateras enligt samma principer som de som gäller för utarbetandet.
I samband med uppdateringen ska utbildningsanordnaren tillsammans med den studerande också bedöma hur pass väl den personliga tillämpningen har fungerat ur den studerandes synvinkel och vad som bör utvecklas i processen för att den allt bättre ska stödja utvecklandet av kunnandet. Insamling av respons och information som behövs för att utveckla verksamheten bör ingå i utbildningsanordnarens förfaranden för kvalitetsledning. Denna typ av responsinformation behövs såväl för att effektivisera utbildningsanordnarens verksamhetsprocesser som för att göra den enskilda studerandes individuella studieväg smidigare. I processen för personlig tillämpning ingår också karriärplanering, det vill säga man planerar åtgärder för att främja den studerandes sysselsättning eller övergång till fortsatta studier direkt efter examen eller utbildningen.
Utbildningsanordnaren svarar för att det utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet också till den del utbildningsanordnaren skaffar utbildning från en annan utbildningsanordnare eller från någon annan aktör. I 45 § föreskrivs det om de aktörer som i olika situationer deltar i utarbetandet av planen.
Enligt den föreslagna 43 § är det utbildningsanordnaren som beslutar vem som antas som studerande. I samband med beslut om antagning som studerande beslutar man i allmänhet också om huruvida den studerande antas för avläggande av hela examen eller vissa examensdelar. Ibland får man dock först i samband med utarbetandet av en personlig utvecklingsplan för kunnandet närmare klarhet i om det är motiverat att den som blivit antagen som studerande avlägger hela examen eller endast examensdelar samt närmare klarhet i vilka dessa examensdelar är. Utgångspunkten är att utbildningsanordnaren ska utarbeta den personliga utvecklingsplanen för kunnandet tillsammans med den studerande, varvid de också vid behov planerar om den studerande ska avlägga hela examen eller endast examensdelar.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse som gäller det förfarande som beskrivs ovan. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren på basis av den studerandes mål och identifierade tidigare förvärvade kunnande planera om den studerande ska avlägga hela examen eller en eller flera examensdelar, om inte beslut om detta har fattats i enlighet med 43 §. Vid beslutsfattandet används samma kriterier som de som beskrivits ovan när det gäller i 42 § avsett val av examen eller utbildning i samband med kontinuerlig ansökan.
Den föreslagna bestämmelsen i 3 mom. ska inte tillämpas på arbetskraftsutbildning. I samband med antagning som studerande till arbetskraftsutbildning beslutar arbets- och näringsbyrån i samarbete med utbildningsanordnaren om examen eller examensdelar som ska avläggas inom arbetskraftsutbildningen.
Ett beslut om examen eller en eller flera examensdelar som ska avläggas ska ligga till grund för utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Erkännandet av kunnandet samt planeringen av förvärvandet av kunnandet kommer att omfattas av personlig tillämpning på basis av vilken examen eller vilken examensdel eller vilka examensdelar som ligger till grund för den studerandes studierätt.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska bestämmelserna i 5 kap. tillämpas på övrig yrkesutbildning enligt 8 § i den föreslagna lagen enbart till den del som det är fråga om utbildning som grundar sig på läroavtal eller utbildningsavtal. Bestämmelserna om processen för personlig tillämpning är således inte förpliktande inom utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen eller inom utbildning som förbereder för yrkesuppgifter i annat fall än då de nämnda utbildningarna genomförs som utbildning som grundar sig på läroavtalsutbildning eller utbildningsavtal.
45 §. Utarbetande och godkännande av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Enligt 1 mom. ska utbildningsanordnaren utarbeta och uppdatera den personliga utvecklingsplanen för kunnandet tillsammans med den studerande. Tillsammans med den studerande deltar i utarbetandet och uppdateringen enligt momentet en lärare, en studiehandledare eller vid behov någon annan företrädare för utbildningsanordnaren som utbildningsanordnaren utser. Beroende på situationen ska flera av de ovannämnda personer som företräder utbildningsanordnaren kunna delta tillsammans eller var för sig i utarbetandet och uppdateringen av planen. Vid behov ska utbildningsanordnaren också kunna samarbeta med andra sakkunniga.
I 2 mom. föreskrivs det om de aktörer som ska delta i utarbetandet och uppdateringen av planen när kunnandet förvärvas eller visas på arbetsplatser. Arbetsgivaren eller någon annan företrädare för arbetsplatsen ska enligt förslaget delta i utarbetandet och uppdateringen av planen, om utbildningen ordnas som läroavtalsutbildning, om kunnandet förvärvas som utbildning som grundar sig på utbildningsavtal eller om kunnandet visas på arbetsplatsen. Vid fängelseundervisning ska också fängelsets arbetsledare delta i utarbetandet av planen. Om det i arbetskraftsutbildning ingår att förvärva kunnande på en arbetsplats, ska också en företrädare för arbets- och näringsmyndigheten kunna delta i utarbetandet av planen.
I 3 mom. föreskrivs det om andra än i 2 mom. avsedda samarbetsaktörers deltagande i utarbetandet av en personlig utvecklingsplan för kunnandet. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de aktörer som samarbetar med utbildningsanordnaren delta i utarbetandet och uppdateringen av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet till den del förvärvandet eller visandet av kunnandet eller handlednings- och stödåtgärderna i enlighet med planen baserar sig på sådan anskaffning av utbildning som avses i den föreslagna 30 § eller på någon annan form av samarbete mellan utbildningsanordnaren och en annan anordnare av yrkesutbildning, en anordnare av gymnasieutbildning eller andra aktörer, exempelvis aktörer som utför ungdomsarbete eller ansvarar för studerandevård. Enligt 30 § kan en utbildningsanordnare skaffa examensutbildning och bedömning av kunnandet av en annan utbildningsanordnare, och därför är det viktigt att dessa aktörer deltar i utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet när det gäller den utbildning som anskaffas. Dessutom är det viktigt att samarbetsparterna inom handlednings- och stödåtgärderna deltar i utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet till de delar som motsvarar dessa åtgärder.
I 4 mom. föreskrivs det om godkännande av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet och av ändringar i den. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska planen och ändringar i den alltid godkännas av utbildningsanordnaren och den studerande. Övriga i 2 och 3 mom. avsedda aktörer som deltar i utarbetandet av planen ska godkänna planen och ändringar i den till den del de enligt bestämmelsen deltar i utarbetandet och uppdateringen av planen.
I 4 mom. föreskrivs det också om hörande av en minderårig studerandes vårdnadshavare eller lagliga företrädare. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den studerandes vårdnadshavare eller lagliga företrädare höras innan planen godkänns. Vårdnadshavaren och den lagliga företrädaren ska också höras i samband med betydande ändringar i planen. Någon skyldighet att höra ska dock inte finnas, om uppdateringen av planen är av teknisk natur eller det är till exempel fråga om en precisering av tidsplanerna för förvärvande av kunnandet.
Den personliga utvecklingsplanen för kunnandet är ett gemensamt och viktigt verktyg för de ovannämnda aktörerna för utveckling av den studerandes kunnande och säkerställande av kvaliteten på kunnandet. Därför är det viktigt att alla aktörer som deltar i utvecklandet av kunnandet och säkerställandet av kvaliteten på kunnandet har möjlighet att påverka planen och samtidigt förbinda sig vid att genomföra den.
46 §. Identifiering av tidigare förvärvat kunnande. I paragrafen föreskrivs det om identifiering av tidigare förvärvat kunnande. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren med stöd av dokument och annan utredning som den studerande lägger fram utreda och identifiera det kunnande som den studerande tidigare har förvärvat. Dokumenten kan utgöras av exempelvis examensbetyg, arbetsintyg eller andra betyg och intyg som den studerande ger in till utbildningsanordnaren. Som annan utredning kan användas exempelvis kompetenskartläggning, intervju eller andra lämpliga sätt att utreda kunnandet. Kunnandet identifieras genom att olika metoder som lämpar sig för respektive kunskapsområde och bransch tillämpas på ett mångsidigt sätt.
47 §. Erkännande av tidigare förvärvat kunnande.I paragrafen föreskrivs det om erkännande av kunnande som en studerande tidigare har förvärvat. Erkännande av kunnande sker enligt förslaget med stöd av dokument och annan utredning som avses i 46 § och som den studerande lägger fram. Utifrån identifiering av kunnandet ska det bedömas till vilken del det kunnande som den studerande redan påvisat kan erkännas direkt som en del av den examen som ska avläggas eller till vilken del det kunnande som påvisat kan föreläggas bedömarna för bedömning och erkännande enbart på basis av dokument och annan utredning. Dessutom ska det bedömas till vilken del den studerande på basis av det kunnande som han eller hon redan har förvärvat kan hänvisas direkt till att avlägga en lämplig examen eller en eller flera examensdelar genom ett yrkesprov eller i fråga om gemensamma examensdelar och deras delområden till att påvisa sitt kunnande på något annat sätt.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska utbildningsanordnaren erkänna kunnande som en studerande tidigare har förvärvat och som motsvarar kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Enligt den föreslagna bestämmelsen är erkännande av kunnande en skyldighet för utbildningsanordnaren, vilket förändrar nuläget när det gäller utbildning som avses i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Enligt den gällande regleringen har nämligen en studerande varit skyldig att hos utbildningsanordnaren ansöka om identifiering och erkännande av tidigare förvärvat kunnande.
När det gäller utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning har däremot utbildningsanordnaren varit skyldig att erkänna kunnandet, och närmare bestämmelser om förfaranden i anslutning till detta finns i statsrådets förordning om personlig tillämpning inom yrkesinriktad vuxenutbildning.
Enligt förslaget ska utbildningsanordnaren med stöd av dokument och annan utredning som avses i 46 § och som en studerande lägger fram erkänna det kunnande som den studerande tidigare har förvärvat. Utbildningsanordnaren förpliktas inte till att på något annat sätt utreda det kunnande som en studerande eventuellt tidigare har förvärvat, om inte kunnandet kan ses direkt från de riksomfattande register eller tjänster som står till förfogande för alla utbildningsanordnare.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska närmare bestämmelser om förfaringssätten vid erkännande av kunnande även i fortsättningen utfärdas genom förordning av statsrådet. De förfaringssätt som enligt förslaget ska anges i förordningen motsvarar de förfaringssätt som anges i den gällande förordningen om personlig tillämpning.
Utbildningsanordnaren ska erkänna en examensdel eller ett delområde av de gemensamma examensdelarna som en del av examen när examensdelen eller delområdet har avlagts enligt de gällande grunderna för yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina eller specialyrkesexamina. Vidare förutsätts det att reglerna för hur den examen som ska avläggas är uppbyggd medger att examensdelen eller delområdet av de gemensamma examensdelarna tas in i examen. När det gäller valbara examensdelar förutsätts det utöver det som nämns ovan också att man i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet kommer överens om att den aktuella examensdelen ingår i den studerandes examen. Utbildningsanordnaren ska som en del av examen erkänna också de gymnasiestudier, högskolestudier samt övriga motsvarande studier som bedömts och intygats av den behöriga myndigheten och som den studerande har genomfört, om reglerna för hur examen är uppbyggd medger att dessa studier tas in i examen som exempelvis en valbar examensdel eller som ett valbart delområde av gemensamma examensdelar. I dessa fall erkänner utbildningsanordnaren den avlagda examensdelen eller det avlagda delområdet av den gemensamma examensdelen som en del av den examen som ska avläggas.
Om en studerande tidigare har avlagt examina, examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar eller genomfört med dessa innehållsmässigt motsvarande gymnasiestudier, högskolestudier eller andra motsvarande studier som den behöriga myndigheten har bedömt och intygat men som dock inte är förenliga med gällande grunder för yrkesinriktade examina, ska utbildningsanordnaren lämna bedömarna av kunnandet de dokument och sådan eventuell annan utredning som den studerande gett in. Bedömarna ska bedöma om de tidigare examina, examensdelarna eller delområdena av gemensamma examensdelar eller studierna motsvarar grunderna för den examen som avläggs som bäst och vilka examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar som utifrån dokumenten och annan utredning kan erkännas som en del av den examen som ska avläggas. Samtidigt säkerställer bedömarna utifrån dokumenten och annan utredning att det kunnande som den studerande tidigare har förvärvat är aktuellt. På basis av bedömningen beslutar bedömarna till vilka delar det intygade kunnandet lämpligen kan erkännas som kunnande som motsvarar examensdelar för den examen som ska avläggas eller delområden av gemensamma examensdelar.
En studerande kan också ha annat tidigare kunnande relaterat till den målsatta examen än avlagda examina eller examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar eller sådana tidigare nämnda studier som bedömts och intygats av den behöriga myndigheten. Tidigare kunnande kan basera sig på exempelvis arbetserfarenhet, fritidsintressen eller utbildning där inga examina eller examensdelar har avlagts eller inga studier har genomförts. Om det i samband med personlig tillämpning konstateras att en studerandes tidigare kunnande räcker till för avläggande av en examensdel eller examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar, ska utbildningsanordnaren till denna del hänvisa den studerande direkt till att visa sitt kunnande i ett yrkesprov eller i fråga om gemensamma examensdelar och deras delområden även på något annat sätt. Om utbildningsanordnaren bedömer att det tidigare förvärvade kunnandet inte räcker till för påvisande av kunnandet, ska utbildningsanordnaren tillsammans med den studerande i en personlig utvecklingsplan för kunnandet planera hur den yrkesskicklighet eller det kunnande som krävs för att visa kunnandet ska förvärvas.
Inom handledande utbildning erkänns tidigare förvärvat kunnande i praktiken bara i sällsynta fall, eftersom det primära syftet med handledande utbildning är att ge den studerande nya färdigheter, inte att vara ett sätt att intyga kunnande som har förvärvats. Den föreslagna bestämmelsen om erkännande av tidigare förvärvat kunnande ska dock tillämpas också på handledande utbildning när det är ändamålsenligt. En sådan situation förekommer exempelvis när en studerande fortsätter inom en handledande utbildning som inletts tidigare. För att tidigare förvärvat kunnande ska kunna erkännas som en del av de valbara delarna i handledande utbildning förutsätts det att man i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet har kommit överens om att den aktuella utbildningsdelen ska ingå i den handledande utbildningen.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om tillämpning av bestämmelserna om bedömning av kunnandet i samband med erkännande av tidigare förvärvat kunnande. Vid bedömning av tidigare förvärvat kunnande tillämpas enligt det föreslagna momentet bestämmelserna i 53 § 1—3 mom. om bedömning av kunnandet, bestämmelserna i 54 § om bedömare av kunnandet, bestämmelserna i 55 § om kontroll och rättelse av bedömningen och bestämmelserna i 56 § om höjning av vitsord. Om tidigare förvärvad yrkeskompetens bedöms utan att den studerande deltar i ett yrkesprov ska man enligt den föreslagna bestämmelsen dock avvika från det som i 54 § 1 mom. föreskrivs om bedömare av kunnandet. Två lärare eller andra företrädare för utbildningsanordnaren ska då vara bedömare av kunnandet, det vill säga den ena bedömaren ska inte vara en företrädare för arbetslivet. Denna bestämmelse om avvikelse behövs eftersom kunnandet i detta fall inte visas genom att praktiska arbetsuppgifter utförs i genuina arbetssituationer och arbetsprocesser utan genom dokument och annan utredning som lagts fram. Om företrädare för arbetslivet ska delta i sådan bedömning av kunnandet som sker enbart på basis av dokument och annan utredning kommer detta att belasta arbetslivet oskäligt mycket.
Om tidigare förvärvat kunnande erkänns utan bedömning av kunnandet, det vill säga direkt i enlighet med examensgrunderna, ska enligt förslaget endast bestämmelserna i 56 § om höjning av vitsord tillämpas.
Med tanke på likabehandling av de studerande bör dimensioneringen av omfattningen av kunnande som erkänns och omvandlingen av vitsord följa så enhetliga principer som möjligt. I 3 mom. föreslås därför en motsvarande bestämmelse om bemyndigande som den som finns i 30 § 3 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning och enligt vilken Utbildningsstyrelsen ska kunna meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av identifieringen och erkännandet av kunnande samt omvandlingen av vitsord. Utbildningsstyrelsen ska kunna meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av kunnande som erkänns och omvandlingen av vitsord i de mest typiska fallen, eftersom det är omöjligt att meddela föreskrifter som lämpar sig för alla enskilda situationer. I övriga situationer ska utbildningsanordnaren ange omfattningen av det kunnande som erkänns i form av kompetenspoäng samt bedömningen av kunnandet. Utbildningsstyrelsen ska på motsvarande sätt som enligt nuvarande praxis kunna meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av kunnande som erkänns exempelvis när man i examen tar in högskolestudier som genomförts som studiepoäng eller kurser inom gymnasieutbildning eller när den studerande har fullgjort gymnasiets lärokurs. När det gäller omvandlingen av vitsord ska Utbildningsstyrelsen kunna meddela föreskrifter om exempelvis studier som genomförts i finländska högskolor och inom gymnasieutbildningen.
48 §. Planering av förvärvande av kunnande.I paragrafen föreskrivs det om planering av förvärvande av kunnande. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren planera hur den yrkesskicklighet eller det kunnande som förutsätts i examens- eller utbildningsgrunderna ska förvärvas, om den studerande inte har det tidigare förvärvade kunnande som behövs för att han eller hon ska kunna visa sitt kunnande. Dessutom ska utbildningsanordnaren enligt förslaget planera de handlednings- och stödåtgärder som den studerande behöver och vid behov de studier enligt 63 § som stöder studiefärdigheterna, det särskilda stöd och den anpassning av bedömningen av kunnandet som avses i 64 § och den avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet som avses i 66 §.
I samband med planeringen av förvärvande av kunnande ska utbildningsanordnaren utreda den studerandes behov av examensutbildning, förvärvande av annan yrkesskicklighet eller annat kunnande, handledning och stöd, studier som stöder studiefärdigheterna och särskilt stöd. Även behovet av anpassning av bedömningen av kunnandet eller av avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet enligt examensgrunderna ska utredas. Samtidigt utreds också de samarbetsaktörer som deltar i rådgivning och handledning för den studerande. I fråga om en studerande som deltar i utbildning för en yrkesinriktad grundexamen gäller det dessutom att utreda behovet av att ordna förvärvande av kunnande på en arbetsplats, om den studerande inte har i det föreslagna 62 § 2 mom. avsett tidigare kunnande som förvärvats i samband med praktiska arbetsuppgifter och som hänför sig till den examen som ska avläggas.
Utbildningsanordnaren ska tillsammans med en studerande planera hur, var och när den studerande ska förvärva den yrkesskicklighet eller sådant annat kunnande som förutsätts i examens- eller utbildningsgrunderna. Den studerande ska hänvisas till examensutbildning eller till annat förvärvande av kompletterande yrkesskicklighet endast till den del han eller hon ännu inte har sådant tidigare förvärvat kunnande som behövs för att påvisa kunnandet. Den studerande ska informeras om de olika möjligheter att lära som utbildningsanordnaren erbjuder. Utbildningsanordnaren och den studerande ska tillsammans bedöma hur möjligheterna lämpar sig för den studerande.
Enligt 2 mom. ska förvärvande av yrkesskicklighet eller kunnande planeras individuellt för varje examens- eller utbildningsdel.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken det som i den föreslagna paragrafen föreskrivs om studerande ska tillämpas också på den som söker till läroavtalsutbildning. Bestämmelsen behövs eftersom en del av planeringen av förvärvande av kunnande inom läroavtalsutbildning ofta behöver göras innan ett läroavtal ingås för att läroavtalsstuderandens arbetsgivare ska veta vad arbetsgivaren förbinder sig till och när den studerande står till förfogande för arbetsgivaren på arbetsplatsen. Den sökande har då ännu inte antagits som studerande till läroavtalsutbildning. Planeringen av förvärvande av kunnande genomförs dock på motsvarande sätt som enligt det som föreskrivs om den som redan har blivit antagen som studerande.
49 §. Planering av påvisande av kunnande.I paragrafen föreskrivs det om planering av påvisande av det kunnande som behövs för avläggande av examen eller genomförande av utbildning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren planera hur den yrkesskicklighet eller det kunnande som förutsätts i examens- eller utbildningsgrunderna ska visas. Utbildningsanordnaren ska tillsammans med en studerande planera hur, var och när den studerande ska visa den yrkesskicklighet eller sådant annat kunnande som förutsätts i examensgrunderna eller det kunnande som förutsätts i utbildningsgrunderna. Enligt 2 mom. ska påvisande av yrkesskickligheten eller kunnandet planeras individuellt för varje examens- eller utbildningsdel.
Inom yrkesinriktade examensdelar visas kunnandet i regel genom att praktiska arbetsuppgifter utförs i yrkesprov på arbetsplatser. För att yrkesproven så bra och så smidigt som möjligt ska kunna integreras i normal praxis på arbetsplatserna bör utbildningsanordnaren under planeringen och ordnandet av yrkesprov samarbeta med de arbetsplatser där yrkesproven ordnas.
6 kap. Avläggande av examen eller genomförande av handledande utbildning och bedömning av kunnandet
50 §. Avläggande av examen och genomförande av handledande utbildning. I paragrafen föreskrivs det om avläggande av yrkesinriktade examina och examensdelar som hör till yrkesinriktade examina samt om genomförande av handledande utbildning och utbildningsdelar i handledande utbildning. Enligt det föreslagna 1 mom. har en examensdel som hör till en yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen avlagts när den studerande har visat det kunnande som anges i examensgrunderna på åtminstone den lägsta godkända nivån på det sätt som föreskrivs i den föreslagna 52 § eller när kunnandet har erkänts i enlighet med den föreslagna 47 §. Hela examen ska anses vara avlagd när den studerande med godkänt resultat har avlagt de obligatoriska examensdelar som enligt examensgrunderna krävs för uppbyggnaden av examen och de valbara examensdelar som planerats i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet.
För studerande som får särskilt stöd kan bedömningen av kunnandet enligt grunderna för yrkesinriktade grundexamina anpassas genom att den studerande får en individuell bedömning av kunnandet på det sätt som anges i det föreslagna 64 § 2 mom. Bedömningen av kunnandet ska kunna anpassas endast i den omfattning det är nödvändigt med hänsyn till den studerandes personliga mål och färdigheter. Bedömningen av kunnandet ska kunna anpassas endast när det gäller yrkesinriktade grundexamina. Också när det gäller undervisningen för studerande som får särskilt stöd bör det primära undervisningsmålet dock vara att den studerande med hjälp av stödåtgärderna kan uppfylla de krav på yrkesskicklighet och nå de mål för kunnandet som anges i grunderna för yrkesinriktade grundexamina eller utbildningsgrunderna.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om genomförande av en utbildningsdel i handledande utbildning och om genomförande av handledande utbildning på motsvarande sätt som det i det föreslagna 1 mom. föreskrivs om avläggande av en examen och examensdelar. Enligt 2 mom. har en utbildningsdel i handledande utbildning genomförts när den studerande har visat det kunnande som anges i utbildningsgrunderna på det sätt som föreskrivs i den föreslagna 52 § eller när kunnandet har erkänts i enlighet med den föreslagna 47 §. Den handledande utbildningen ska anses ha genomförts när alla utbildningsdelar som enligt utbildningsgrunderna krävs för uppbyggnaden av utbildningen har genomförts med godkänt resultat.
51 §. Respons på hur kunnandet utvecklats. I paragrafen föreskrivs det om studerandes rätt att under avläggandet av examen och under utbildningen få respons på hur deras kunnande har utvecklats. Enligt det föreslagna 1 mom. gäller att under examensutbildningen och den handledande utbildningen ska bedömningen av hur de studerandes kunnande utvecklats göras och responsen på detta ges av de lärare som svarar för undervisningen eller andra företrädare för utbildningsanordnaren, samt under utbildning som ordnas på en arbetsplats också av den ansvariga arbetsplatshandledaren.
Vanligen ska den lärare som svarar för undervisningen eller flera lärare tillsammans bedöma hur den studerandes kunnande har utvecklats. Om den studerande har endast en lärare som svarar för undervisningen, ska den läraren också ensam kunna bedöma hur den studerandes kunnande har utvecklats och ge respons på detta. Studerande ska ha rätt att få respons på hur kunnandet har utvecklats också i andra inlärningsmiljöer, exempelvis under tiden för utbildning som ordnas på en arbetsplats. Då ska även den studerandes ansvariga arbetsplatshandledare kunna vara den som ger respons. Den studerandes utveckling följs och bedöms genom att han eller hon ges skriftlig eller muntlig respons. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs vidare att om en studerande avlägger en examen eller examensdel utan att delta i examensutbildning, görs bedömningen av hur hans eller hennes kunnande har utvecklats och ges respons på detta av de bedömare av kunnandet som avses i den föreslagna 54 §, i samband med bedömningen av kunnandet.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att genom respons handleds och uppmuntras de studerande att nå målen enligt den personliga utvecklingsplanen för kunnandet och utvecklas deras förutsättningar för självbedömning. Responsens ska inte påverka bedömningen av eller vitsordet för en examens- eller utbildningsdel eller ett delområde av en gemensam examensdel och det ska inte heller vara möjligt att begära kontroll eller rättelse på det sätt som anges i den föreslagna 55 §.
Hur de studerandes kunnande utvecklats bör bedömas regelbundet under studietiden och de studerande bör få respons på detta för att de ska veta vad de ännu behöver lära sig för att uppfylla kraven på yrkesskicklighet eller nå målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna.
52 §. Påvisande av kunnandet. I paragrafen föreskrivs det om påvisande av kunnandet. I 1 mom. föreskrivs det om yrkesprov som medel för påvisande av kunnandet. Enligt momentet visas yrkesskickligheten och kunnandet genom att praktiska arbetsuppgifter utförs i genuina arbetssituationer och arbetsprocesser. Dessa situationer för påvisande av kunnande kallas yrkesprov. I ett yrkesprov visar den studerande hur väl han eller hon har förvärvat den centrala yrkesskicklighet eller det centrala kunnande som anges i examensgrunderna. Praktiska arbetsuppgifter ska utföras i den omfattning att det kunnande som ska visas, på ett heltäckande sätt motsvarar de krav på yrkesskicklighet samt de föremål och kriterier för bedömningen som anges i examensgrunderna. Genomförandet av yrkesprovet kan fortsätta på en annan arbetsplats eller arbetsstation så att det säkerställs att kunnandet visas på ett heltäckande sätt.
Yrkesproven ska planeras för varje examensdel, och i planeringen och bedömningen av dem ska alltid de föremål och kriterier för bedömningen som anges i examensgrunderna iakttas liksom sätten för påvisande av yrkesskickligheten. Det kunnande som hör samman med kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet inom den examensdel som ska bedömas kan visas på en gång eller i flera delar. I ett yrkesprov kan också kunnande inom flera examensdelar visas. Utbildningsanordnaren svarar för planeringen av yrkesproven, men planeringen sker tillsammans med den studerande och företrädaren för den arbetsplats eller någon annan omgivning där yrkesprovet genomförs. De praktiska arrangemangen och tidtabellerna för yrkesproven ska planeras så att de är så väl anpassade som möjligt till behoven och den normala praxisen hos den studerande och på den arbetsplats eller någon annan omgivning där yrkesprovet genomförs.
Yrkesproven används som bedömningsverktyg i de yrkesinriktade examensdelarna. I yrkesproven bedöms med stöd av 1 mom. även hur målen för kunnandet inom gemensamma examensdelar eller deras delområden har nåtts när en gemensam examensdel eller dess delområde avläggs i samband med en yrkesinriktad examensdel. Det kunnande som krävs för avläggande av gemensamma examensdelar kan vid behov visas också på något annat sätt, till exempel genom skriftliga eller muntliga prov. Det kunnande som krävs för genomförande av utbildningsdelar i handledande utbildning ska enligt det föreslagna 2 mom. visas på något annat sätt än genom yrkesprov, till exempel genom skriftliga eller muntliga prov.
Yrkesproven ersätter de yrkesprov som avses i 25 § 2 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning och de examenstillfällen som avses i 6 § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Inom yrkesutbildningen övergår man till ett sätt för påvisande av kunnandet som baserar sig på ett yrkesprov och som i huvuddrag motsvarar examenstillfällena för de nuvarande fristående examina. Inom den grundläggande yrkesutbildningen har det enligt den gällande lagstiftningen varit möjligt att använda andra bedömningsmetoder för att komplettera yrkesproven.
Enligt det föreslagna 3 mom. genomförs yrkesproven i regel på arbetsplatser i praktiska arbetssituationer. Utbildningsanordnaren ska svara för att yrkesproven genomförs. En viktig grund för att säkra kvaliteten på examina är att kunnandet visas i genuina situationer i arbetslivet och att bedömningen baserar sig på Utbildningsstyrelsens examensgrunder samt att bedömningen som görs av de lärare och företrädare för arbetslivet som är bedömare är kollegial. När yrkesproven genomförs på arbetsplatser i genuina situationer i arbetslivet får de studerande även en direktkontakt med arbetsgivarna och detta främjar därmed deras möjligheter till sysselsättning samt deras möjligheter att byta arbetsplats eller att förbättra produktiviteten i det egna arbetet.
Det föreslagna 3 mom. motsvarar gällande lydelse i 5 § 2 mom. i statsrådets förordning om personlig tillämpning inom yrkesinriktad vuxenutbildning, enligt vilket examenstillfällen för fristående examina i regel ska ordnas på arbetsplatser. I enlighet med gällande lydelse i 25 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning har yrkesproven kunnat genomföras på en arbetsplats, i en läroanstalt eller på någon annan plats som utbildningsanordnaren anvisat. Utifrån bestämmelsen är det meningen att ordnande av examenstillfällen för fristående examina utanför en arbetsplats ska vara ett undantag som det finns behov av att ta till exempelvis när det inte är möjligt eller ändamålsenligt att på en arbetsplats visa allt det kunnande som förutsätts i examensgrunderna. I kraven på yrkesskicklighet enligt examensgrunderna kan det också ingå sådant kunnande som hör samman med bestämda specialsituationer och som det inte är möjligt att visa i samband med normala arbetsuppgifter eller också kan påvisandet i en genuin arbetssituation äventyra till exempel patient- eller trafiksäkerheten. I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det därför att av grundad anledning kan ett yrkesprov dock också ordnas någon annanstans än på en arbetsplats, exempelvis i en läroanstalt, på en läroanstalts byggarbetsplats eller i någon annan arbetsmiljö som hör till läroanstalten eller i en ungdomsverkstad. En grundad anledning kan utöver dessa också vara till exempel att den studerande är minderårig eller att det inte inom ett rimligt avstånd från den studerandes hem finns någon sådan arbetsplats som skulle uppfylla kraven på den omgivning där ett yrkesprov genomförs.
Den omgivning där ett yrkesprov genomförs ska göra det möjligt att visa det kunnande som anges i examensgrunderna. Det kunnande som visas genom ett yrkesprov ska dock vid behov också kunna kompletteras med andra bedömningar av kunnandet på det sätt som bestäms i examensgrunderna enligt den föreslagna 15 §. Det kunnande som visas genom ett yrkesprov kan behöva kompletteras med andra bedömningar av kunnandet exempelvis när det är omöjligt att genom praktiska arbetsuppgifter på ett tillräckligt heltäckande sätt visa att den teoretiska kunskap som ligger till grund för arbetet behärskas. Yrkesprovet ska då kunna kompletteras med till exempel en muntlig intervju eller skriftliga uppgifter. I 3 mom. föreslås dessutom en bestämmelse som motsvarar 12 § 1 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning och enligt vilken en studerande kan delta i yrkesprov oberoende av på vilket sätt han eller hon förvärvat sitt kunnande. Genom den föreslagna bestämmelsen betonas att det kunnande och den yrkesskicklighet som ska visas kan ha förvärvats också på något annat sätt än genom deltagande i examensutbildning. Kunnande kan förvärvas till exempel i arbetslivet eller genom hobbyverksamhet.
Studerande har ofta kunnande som förvärvats i arbetslivet eller på något annat sätt och som innebär att de kan avlägga en examensdel eller examensdelar eller i vissa fall hela examen. I samband med personlig tillämpning enligt det föreslagna 5 kap. bedöms det till vilka delar en studerande utifrån de dokument eller andra utredningar som han eller hon lagt fram kan få ett examensbetyg, till vilka delar han eller hon har förutsättningar att visa sitt kunnande och till vilka delar han eller hon bör förvärva kompletterande kunnande. För att de som förvärvat behövligt kunnande och behövlig yrkesskicklighet på något annat sätt än inom en utbildningsanordnares examensutbildning ska ha likvärdiga möjligheter att få sitt kunnande påvisat föreskrivs det i momentet att studerande ska kunna delta i yrkesprov oberoende av på vilket sätt de har förvärvat sitt kunnande.
Med tanke på rättsskyddet för de studerande är det viktigt att de erbjuds möjlighet att visa sitt kunnande så snart som möjligt efter det att de i sina studier eller på något annat sätt har förvärvat det kunnande som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. En bestämmelse om detta föreslås i 4 mom. Påvisande av kunnandet bör höra ihop med examensutbildningen eller den handledande utbildningen så att inte avläggandet av en examen, genomförandet av en handledande utbildning eller delar av dem fördröjs på grund av att möjligheterna att visa kunnandet ordnas för sällan. Också sådana studerande som deltar i ett yrkesprov utan examensutbildning ska ha rätt att visa sitt kunnande inom en skälig tid.
I 5 mom. föreslås en motsvarande bestämmelse som den som finns i 7 b § 3 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Den gäller skyldigheten att ordna möjlighet att avlägga examensdelar också för dem som av en myndighet som svarar för erkännande av yrkeskvalifikationer har fått ett sådant beslut om villkorligt erkännande av yrkeskvalifikationer enligt 13 § 2 mom. i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer där det av den sökande har krävts sådana kompensationsåtgärder som avses i den lagen. Examensdelar kan användas som det lämplighetsprov som krävs i beslutet om erkännande. Bestämmelsen omfattar också sådana situationer där ett lämplighetsprov endast utgör en del av en examensdel.
53 §. Bedömning av kunnandet. Vid bedömningen av kunnandet bedöms om den studerande behärskar de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. I 1 mom. anges också hur bedömningen av kunnandet ska genomföras. Enligt den föreslagna bestämmelsen bedöms den studerandes kunnande genom att kunnandet jämförs med de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. Bedömningen av kunnandet när det gäller en examensdel, såsom föremålen för bedömningen, bedömningskriterierna och sätten för påvisande av yrkesskickligheten, anges i examensgrunderna. Bedömningen ska omfatta alla krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Kunnandet ska bedömas mångsidigt. Om bedömningen av kunnandet har anpassats i enlighet med det föreslagna 64 § 2 mom. eller om avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet har gjorts i enlighet med 66 §, ska den studerandes kunnande bedömas genom att det jämförs med de individuella målen i den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet. Bedömningen av kunnandet ger information om innehållet i och nivån på kunnandet hos den studerande förutom till den studerande själv också till utomstående aktörer, såsom arbetsgivare. Information om det kunnande som en studerande har behövs också inom fortsatta studier.
Vid bedömningen av kunnandet bedöms nivån på kunnandet enligt en bedömningsskala som är antingen godkänd/underkänd eller ett numeriskt vitsord. I det föreslagna 2 mom. anges de helheter inom vilka kunnandet bedöms. Kunnandet bedöms separat för varje examens- eller utbildningsdel samt i fråga om gemensamma examensdelar även separat för varje delområde. På grundval av bedömningen av kunnandet ger bedömarna vitsord för examensdelar, gemensamma examensdelar och deras delområden och för utbildningsdelar i handledande utbildning i enlighet med skalan för bedömning av kunnandet. Vitsorden för examensdelar antecknas i examensbetyget och vitsorden för delområden av gemensamma examensdelar antecknas i studieregisterutdraget eller en motsvarande utredning.
Vitsord som ska antecknas i betyget ges inte för några andra helheter än de som nämns i bestämmelsen. På motsvarande sätt är begäran om kontroll eller rättelse av bedömningen av kunnandet samt höjning av ett godkänt vitsord möjligt endast för dessa helheter. Om kunnandet som hör samman med kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet för den helhet som ska bedömas visas i flera delar, ges vitsordet för examensdelen på basis av helheten.
I 2 mom. föreslås också en bestämmelse om bemyndigande enligt vilken bestämmelser om skalan för bedömning av kunnandet utfärdas genom förordning av statsrådet.
Med tanke på rättsskyddet för de studerande är det viktigt att deras kunnande bedöms så snart som möjligt efter påvisandet. I 3 mom. föreskrivs det därför att bedömarna ska bedöma kunnandet utan obefogat dröjsmål efter det att ett yrkesprov eller något annat påvisande av kunnande som gäller en examens- eller utbildningsdel eller delområden av gemensamma examensdelar har genomförts.
I 4 mom. föreskrivs det om utbildningsanordnarens skyldighet att som en del av sitt kvalitetsledningssystem enligt 126 § separat för varje examen eller utbildning utarbeta en plan för hur bedömningen ska genomföras. Utbildningsanordnaren får besluta om utbildningsanordnaren utarbetar en mer generellt inriktad plan och i planeringen håller sig till nivån för examen eller utbildningen eller om utbildningsanordnaren gör en mer detaljerad plan där bedömningen av kunnandet för varje examen eller utbildning har planerats enligt examens- eller utbildningsdelar.
I 5 mom. föreskrivs det om studerandes självbedömning. Att bedöma det egna kunnandet är en viktig färdighet i arbetslivet där arbetstagaren i allt högre grad själv måste kunna bedöma sitt kunnande och utvecklingsbehoven när det gäller kunnandet. Självbedömningsfärdigheterna är i praktiken en del av yrkeskompetensen. För främjande av självbedömningsfärdigheterna bör studerande ges möjlighet till självbedömning av sina prestationer, men detta innebär dock inte att de studerande förpliktas att bedöma det egna kunnandet. Självbedömningen ska inte heller påverka bedömningen av kunnandet eller det vitsord som ges över kunnandet.
Enligt bestämmelsen som föreslås i paragrafens 6 mom. ska utbildningsanordnaren erbjuda möjlighet att avlägga en examen eller en examensdel utan deltagande i examensutbildning samt i samarbete med sådana aktörer, som erbjuder utvecklingstjänster på företagsekonomiska grunder. Personen kan ha i arbetslivet eller på annat sätt tidigare förvärvat kunnande, så att han eller hon har möjlighet att avlägga en examen eller examensdelar utan att delta i examensutbildning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren ha plikt att även erbjuda en sådan person möjlighet att avlägga en examen eller examensdelar. I praktiken utreds personens tidigare förvärvade kunnande och bedöms behovet av en möjlig examensutbildning i samband med processen för personlig tillämpning. Den föreslagna bestämmelsen skulle motsvara det som bestäms enligt gällande 7 b § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning.
I det föreslagna 6 mom. bestäms också om utbildningsanordnarens plikt att erbjuda möjlighet att avlägga en examen eller en examensdel eller delar i samarbete med sådana aktörer, som på företagsekonomiska grunder erbjuder utvecklingstjänster för kunnande. Den föreslagna bestämmelsen är ny. Enligt gällande bestämmelse kan examenskommissionerna göra anordnaravtal för examina även med sådana aktörer, som inte har ett anordnaravtal för yrkesutbildning. I praktiken har också avtal gjorts med sådana aktörer, som på företagsekonomiska grunder erbjuder utvecklingstjänster för kunnande. I fortsättningen kan enbart utbildningsanordnare som har erhållit ett anordnartillstånd ta emot yrkesprov och erbjuda examina. Examenssystemet för yrkesutbildning är ändå oberoende av det sätt på vilket kunnandet inhämtats, så en yrkesinriktad examen eller examensdel kan avläggas oberoende av var och när det påvisade kunnandet har inhämtas. Med den föreslagna bestämmelsen möjliggörs i frågavarande aktörers verksamhetsförutsättningar även i det nya systemet, fastän man inte längre ger dem rätt att bevilja examen. Samtidigt ska det säkras, att personer som enligt företagsekonomiska grunder skaffar utvecklingstjänster även i fortsättningen har möjlighet att avlägga yrkesinriktade examina eller examensdelar.
I praktiken ska utbildningsanordnaren och den som erbjuder utvecklingstjänster för kunnande kunna avtala, att personer som på affärsmässiga grunder köper utvecklingstjänster av en aktör hänvisas att söka sig för att avlägga en examen eller examensdelar till i frågavarande som samarbetspartner fungerande utbildningsanordnare. En utbildningsanordnare ska så som det enligt lagen bestäms i detta fall ansvara för den personliga tillämpningen i samband med avläggande av en examen eller examensdelen. Utbildningsanordnarna kan inte emellertid sälja till dessa aktörer tjänster tillhörande yrkesprov och beviljande av examina, eftersom examina och examensdelar som avses i 31 § i den föreslagna lagen kan ordnas som avgiftbelagda serviceverksamhet enbart då de är fråga om anskaffning av utbildning som avses i 30 §. Avlagda examensdelar och examina finansieras så som det bestäms i lagen om finansiering för undervisnings- och kulturverksamhet.
54 §. Bedömare av kunnandet. Enligt 1 mom. ska bedömare som utsetts av utbildningsanordnaren utföra bedömningen av den studerandes kunnande i fråga om yrkesinriktade examensdelar och besluta om bedömningen. Bedömarna är två till antalet. Den ena bedömaren ska vara en pedagogiskt behörig och kompetent lärare eller av särskilda skäl någon annan företrädare för utbildningsanordnaren, och den andra ska företräda arbetslivet. Med annan företrädare för utbildningsanordnaren avses exempelvis en utbildare eller någon annan person i utbildningsanordnarens undervisningspersonal som uppfyller villkoren enligt det föreslagna 3 mom., vilket motsvarar det nuvarande förfarandet inom yrkesinriktad tilläggsutbildning och utbildning vid särskilda yrkesläroanstalter. Arbetslivets företrädare kan i praktiken företräda arbetsgivare, arbetstagare eller självständiga yrkesutövare. Genom bestämmelsen strävar man efter att bedömningen ska utgå från arbetslivet samt grunda sig på kunnande och kriterier. Av särskilda skäl, till exempel om ingen sådan företrädare för arbetslivet som uppfyller villkoren enligt det föreslagna 3 mom. finns att tillgå för att utföra bedömningen och den studerandes yrkesprov kan fördröjas oskäligt mycket på grund av detta, ska bedömningen kunna utföras och beslut om den kunna fattas också av två lärare eller andra företrädare för utbildningsanordnaren. Bedömarna av kunnandet fattar ett enhälligt beslut om bedömningen av examinandens kunnande separat för varje examensdel. Åtminstone den ena av bedömarna ska närvara vid ett enskilt yrkesprov. Bedömningen utförs och beslut om bedömningen fattas dock alltid i ett kollegium under en bedömningsdiskussion.
I 2 mom. föreskrivs det om den bedömning av kunnandet i fråga om utbildningsdelar i handledande utbildning samt gemensamma examensdelar och deras delområden som utförs och i fråga om vilken beslut fattas av en lärare eller av särskilda skäl någon annan företrädare för utbildningsanordnaren. Med annan företrädare för utbildningsanordnaren avses på samma sätt som i det föreslagna 1 mom. exempelvis en utbildare eller någon annan person i utbildningsanordnarens undervisningspersonal som uppfyller villkoren enligt det föreslagna 3 mom. När en gemensam examensdel eller ett delområde av en gemensam examensdel avläggs och bedöms i samband med en yrkesinriktad examensdel, ska också företrädare för arbetslivet kunna höras vid bedömningen av kunnandet. Läraren eller någon annan företrädare för utbildningsanordnaren som är bedömare beslutar dock alltid om bedömningen av en gemensam examensdel eller dess delområde.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska bedömarna av kunnandet ha tillräcklig yrkeskompetens i förhållande till examens- eller utbildningsgrunderna och i synnerhet i förhållande till den examens- eller utbildningsdel eller det delområde av en gemensam examensdel som ska bedömas. Bedömarna av kunnandet ska också ha tillräcklig yrkesskicklighet inom den yrkesbransch som ska bedömas. Bedömarna ska vara förtrogna med utgångspunkterna för bedömningen samt grunderna för den examen eller utbildning som ska bedömas. Utbildningsanordnarna ska se till att bedömare som företräder arbetslivet introduceras i bedömningen av kunnandet. Eftersom god yrkesskicklighet ofta utvecklas vid sidan av utbildningen genom lång och omfattande arbetserfarenhet inom branschen, föreslås det inte att bedömarna av kunnandet ska uppfylla kompetenskrav som grundar sig på utbildning. I fråga om jäv för bedömare tillämpas vad som föreskrivs i 27—29 § i förvaltningslagen.
55 §. Kontroll och rättelse av bedömningen. I 1 mom. föreskrivs det om en studerandes rätt att få information om hur bedömningsgrunderna har tillämpats på bedömningen av hans eller hennes kunnande. Bestämmelser om förfaringssättet ska på motsvarande sätt som för närvarande utfärdas genom förordning av statsrådet.
I 2 mom. föreskrivs det om en studerandes rätt att begära en kontroll av bedömningen av kunnandet. En kontroll ska begäras av bedömarna och tidsfristen för begäran föreslås vara 14 dagar från den tidpunkt då den studerande har haft tillfälle att ta del av resultaten av bedömningen och av information om hur bedömningsgrunderna har tillämpats på hans eller hennes prestation i yrkesprovet eller på någon annan prestation. Kontroll av bedömningen ska begäras skriftligen. Enligt bestämmelsen ska bedömarna fatta beslut om en kontroll av bedömningen utan obefogat dröjsmål.
I 3 mom. föreskrivs det om rätt för en studerande som deltar i examensutbildning att begära rättelse av ett i 2 mom. avsett beslut om kontroll av bedömningen. Enligt momentet ska en studerande som deltar i examensutbildning ha rätt att hos respektive arbetslivskommission begära rättelse av bedömarnas beslut med anledning av begäran om kontroll. Rättelse ska begäras skriftligen inom 14 dagar från delfåendet av beslutet.
En studerande som deltar i examensutbildning ska begära rättelse av bedömningen av kunnandet i första hand hos den arbetslivskommission till vars ansvarsområde den examen som ska avläggas hör. Om en studerande som deltar i examensutbildning väljer en examensdel eller examensdelar av någon annan yrkesinriktad examen som delar i sin examen, ska han eller hon dock begära rättelse av bedömningen av dessa examensdelar hos den arbetslivskommission till vars ansvarsområde examen i fråga hör. Rättelse av bedömningen av gemensamma examensdelar och delområden av gemensamma examensdelar ska begäras hos den arbetslivskommission som Utbildningsstyrelsen har förordnat för uppgiften. Om en studerande som deltar i examensutbildning avlägger enbart examensdelar som hör till flera examina, ska han eller hon begära rättelse av bedömningen av examensdelarna hos den arbetslivskommission som Utbildningsstyrelsen har anvisat för uppgiften.
En studerande som deltar i handledande utbildning och som avlägger examensdelar ska ha rätt att på motsvarande sätt som en studerande som deltar i examensutbildning begära rättelse av ett i 2 mom. avsett beslut om kontroll av bedömningen. I övrigt tillämpas inte 3 mom. på studerande som deltar i handledande utbildning. En studerande som deltar i handledande utbildning kan inte begära rättelse hos arbetslivskommissionen, eftersom arbetslivskommissionerna är examensspecifika och deras övriga uppgifter hör samman med exempelvis genomförande av yrkesprov samt utvecklande av yrkesutbildningens examensstruktur och yrkesinriktade examina och deras examensgrunder. Därför har arbetslivskommissionerna inte möjlighet eller kunnande för att behandla bedömningen av kunnandet när det gäller studerande som deltar i handledande utbildning.
Enligt 4 mom. ska en studerande som deltar i handledande utbildning hos rektorn för läroanstalten eller utbildningsanordnarens verksamhetsställe skriftligen kunna begära rättelse av ett i 2 mom. avsett beslut om kontroll av bedömningen. På motsvarande sätt som det som gäller när en studerande som deltar i examensutbildning begär rättelse hos arbetslivskommissionen ska en studerande som deltar i handledande utbildning begära rättelse inom 14 dagar från delfåendet av beslutet.
Arbetslivskommissionen och i den situation som avses i 4 mom. rektorn ska kunna bestämma att en ny bedömning ska göras, om bedömningen är uppenbart felaktig. Av grundad anledning kan arbetslivskommissionen också bestämma att utbildningsanordnaren ska utse nya bedömare. I den situation som avses i 4 mom. ska även rektorn av grundad anledning kunna utse en ny bedömare. Nya bedömare kan utses till exempel när bedömningen har utförts på ett felaktigt sätt, när de studerande inte har behandlats jämlikt vid bedömningen eller om en bedömare är uppenbart jävig att bedöma ett yrkesprov eller någon annan prestation som är föremål för bedömningen.
56 §. Omtagning av bedömning och höjning av vitsord.De studerande ska ges möjlighet att ta om yrkesprovet eller annat påvisande av kunnandet eller att höja ett godkänt vitsord. Utbildningsanordnaren ska ge en studerande möjlighet att ta om påvisandet av kunnandet, om den studerandes kunnande bedöms som underkänt. Utbildningsanordnaren ska också ge möjlighet att höja ett godkänt vitsord som getts på basis av bedömningen av kunnandet. Höjning av ett godkänt vitsord föreslås vara möjligt endast i fråga om examensdelar och andra helheter för vilka det ges vitsord. Det ska vara möjligt att ta ut en avgift för höjning av ett godkänt vitsord när en person redan fått ett betyg över avlagd examen eller ett betyg över genomförd utbildning. Bestämmelser om avgifter som tas ut av studerande föreslås i 105 §.
57 §. Betyg över avlagd examen. Enligt 1 mom. ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett examensbetyg när den studerande med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för uppbyggnaden av examen. Examensbetyget ges automatiskt och det ska inte krävas en begäran av den studerande, då det i den personliga utvecklingsplanen för kunnande uppsatta målet har nåtts. Därtill ska utbildningsanordnaren utan begäran ge den studerande ett betyg över avlagda examensdelar då den studerande avlägger en examensdel eller delar och det i den personliga utvecklingsplanen för kunnande uppsatta målet har nåtts eller när den studerande anses ha avgått på det sätt som anges i den föreslagna lagens 97 §. I övrigt ska utbildningsanordnaren ge ett betyg över avlagda examensdelar på begäran av den studerande. Bedömningar av och vitsord för examen och examensdelar utfärdas i enlighet med den bedömning som de i 54 § avsedda bedömarna av kunnandet har gjort. Detta innebär att bedömarna fattar beslut om bedömningen och att utbildningsanordnaren inte utför någon ny bedömning av prestationerna vid utfärdandet av examensbetyget.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska ett betyg ifall examensutbildning enligt 27 § mom. 1 i den föreslagna lagen på basis av en utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning genom anskaffning som avses i den föreslagna 30 §, ges av den utbildningsanordnare, som läroavtalsutbildningen har skaffats. Därtill om enstaka examensdelar har ordnats genom anskaffning som avses i den föreslagna 30 §, och den studerande skulle behöva ett betyg enbart för en sådan enstaka examensdel ska betyget för den avlagda examensdelen ges av den utbildningsanordnare som utbildningen har anskaffats av. I övriga fall ger den utbildningsanordnare som har ansvarat för utarbetandet av den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnande alltså den utbildningsanordnare som har skaffat utbildningen.
Examensbetyg ska också kunna ges en studerande för vilken bedömningen av kunnandet har anpassats enligt 64 § 2 mom. eller för vilken avvikelse enligt 66 § på något sätt har gjorts i fråga om kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet. I 3 mom. föreskrivs det om utfärdande av ett betyg i det fallet att den studerande på grund av anpassning av bedömningen av kunnandet enligt 64 § 2 mom. eller avvikelse enligt 66 § inte har uppfyllt examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. I sådana fall ska utbildningsanordnaren inte få utfärda ett examensbetyg. Ett betyg över avlagda examensdelar får inte heller ges för sådana examensdelar där den studerande inte har uppfyllt examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet eller mål för kunnandet. Anpassningar och avvikelser behöver dock inte alltid innebära att ett examensbetyg eller ett betyg över avlagda examensdelar inte får ges. Utbildningsanordnaren ska bedöma om de centrala kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet har uppfyllts.
Den studerande bör i vilket fall som helst få ett betyg över utbildningen och det kunnande som han eller hon har förvärvat under utbildningen. Om det enligt utbildningsanordnarens bedömning inte kan ges ett examensbetyg eller ett betyg över avlagda examensdelar, ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över den studerandes kunnande.
58 §. Betyg över genomförd handledande utbildning.I paragrafen föreskrivs det om betyg över genomförd handledande utbildning som ska ges den studerande. Enligt bestämmelsen ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över genomförd utbildning, när en utbildning som handleder för yrkesutbildning eller en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv har genomförts på det sätt som anges i den föreslagna 50 §. Ett betyg över genomförd utbildning ges endast när den studerande har genomfört en utbildning som omfattar 60 kompetenspoäng i enlighet med utbildningsgrunderna. Om den studerande anses ha avgått under pågående utbildning, ska utbildningsanordnaren ge ett betyg över genomförda utbildningsdelar. Ett betyg över genomförda utbildningsdelar ska också ges på begäran av den studerande.
59 §. Intyg över deltagande i utbildning. I paragrafen föreskrivs det om intyg över deltagande i utbildning. I 1 mom. föreskrivs det om utbildningsanordnarens skyldighet att ge ett intyg över deltagande i övrig yrkesutbildning enligt den föreslagna 8 §, när utbildningen har slutat eller om den studerande anses ha avgått på det sätt som anges i den föreslagna 97 §. Utbildningsanordnaren ska också ge ett intyg över deltagande i övrig yrkesutbildning på begäran av den studerande.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska utbildningsanordnaren på begäran av den studerande ge honom eller henne ett intyg över deltagande i examensutbildning eller handledande utbildning. Syftet med det intyg som ges över deltagande i examensutbildning, handledande utbildning eller övrig yrkesutbildning är att lämna information om innehållet i och längden på den utbildning som den studerande deltagit i. Syftet med intyget är inte att bedöma kunnandet hos den som deltar i examensutbildning, eftersom kunnandet i yrkesinriktade examina visas genom yrkesprov eller på något annat sätt och den bedömning av kunnandet som hör samman med dem ingår i examensbetyget eller i betyget över avlagda examensdelar. På motsvarande sätt ingår bedömning av kunnandet hos den som deltar i handledande utbildning i betyget över genomförd utbildning eller i betyget över genomförda utbildningsdelar.
60 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter om betyg och intyg. Paragrafen innehåller bestämmelser om bemyndiganden att utfärda förordningar och föreskrifter om betyg och intyg enligt de föreslagna 57—59 §. Med det innehåll i betygen och intygen som det får utfärdas närmare bestämmelser om genom förordning av statsrådet avses de centrala uppgifter som ska framgå av betygen och intygen. Examensbetyg och betyg över en avlagd examensdel eller avlagda examensdelar ska innehålla de avlagda examensdelarna och vitsorden för dem. Prestationer som är mindre än en examensdel ska antecknas i studieregisterutdraget eller i en motsvarande handling. Intyg över deltagande i examensutbildning eller övrig yrkesutbildning ska innehålla uppgifter om utbildningens innehåll och längd.
Bestämmelsen om bemyndigande innebär att det genom förordning av statsrådet även utfärdas bestämmelser om de bilagor som ska fogas till det betyg eller intyg som ges studerande. I bilagorna preciseras de uppgifter som framgår av betyget och intyget. Till betyget och intyget fogas ett utdrag ur studieregistret eller en motsvarande utredning som visar vilka delområden av gemensamma examensdelar som den studerande avlagt och en bedömning av kunnandet i fråga om dem. Uppgifter om avlagda delområden av gemensamma examensdelar som är mindre än en examensdel behövs till exempel för den som söker sig till fortsatta studier.
I paragrafen föreslås också ett bemyndigande för Utbildningsstyrelsen att bestämma vilka uppgifter som ska föras in i betygen och intygen och i bilagorna till dem. För att betygen och intygen ska vara jämförbara är det viktigt att de uppgifter av teknisk natur som ska föras in i dem anges enhetligt genom en föreskrift av Utbildningsstyrelsen.
7 kap. Förvärvande av kunnande
61 §. Rätt till undervisning och handledning.Enligt 1 mom. har den studerande på motsvarande sätt som för närvarande rätt till undervisning och handledning i olika undervisningsmiljöer som gör det möjligt att uppfylla kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Rätten till handledning är även personlig.
Bestämmelsen innebär inte att en enskild studerande har en subjektiv rätt till hur mycket undervisning och handledning som helst. Bestämmelsen förpliktar dock utbildningsanordnaren att på ett ändamålsenligt sätt tillhandahål