1.1
Ärvdabalken
23 a kap. Om omskifte och skyldighet att återbära egendom
1 §. I paragrafen föreskrivs det om en arvinges eller en universell testamentstagares rätt att yrka omskifte om han eller hon inte har varit part i ett förrättat arvskifte.
Den föreslagna bestämmelsen täcker för det första sådana situationer då en arvinge som yrkar omskifte har haft ställning av arvinge redan då arvskiftet förrättades. För det andra täcker bestämmelsen också sådana situationer då ställningen av arvinge har fastställts först efter förrättat arvskifte. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när en arvinges rättsliga förhållande till sin biologiska far har fastställts av domstol först efter arvlåtarens död.
En universell testamentstagare kan yrka omskifte t.ex. i en situation då ett testamente hittats först efter det att arvskifte förrättats.
En arvinge eller universell testamentstagare har dock inte rätt att yrka omskifte, om hans eller hennes rätt till arv har preskriberats. Bestämmelser om preskription finns i 16 kap. i ärvdabalken. Enligt bestämmelserna i dess 1 § 1 mom. ska en arvinge eller en testamentstagare göra sin rätt gällande inom tio år från arvlåtarens död, eller, om den på testamentet grundade rätten inträder senare, från denna tidpunkt. Enligt 2 mom. i samma paragraf får domstolen i vissa situationer förordna att en arvinge eller testamentstagare ska göra sin rätt gällande inom en kortare tid. I den föreslagna bestämmelsen avses med preskription överskridande av såväl en sådan tidsfrist som avses i 1 mom. som en sådan särskild tidsfrist som ställts med stöd av 16 kap. 2 mom. i ärvdabalken.
Det är klart att omskifte inte kan yrkas av en arvinge som inte har varit part i ett förrättat arvskifte av den anledningen att han eller hon på det sätt som föreskrivs i 17 kap. i ärvdabalken har avsagt sig arv eller överlåtit sin andel i boet till någon annan. Den som anser sig ha rätt till arv kan framställa sitt yrkande om omskifte till dem som deltagit i ett tidigare arvskifte när som helst oberoende av om hans eller hennes ställning av arvinge har fastställts genom ett lagakraftvunnet beslut eller om det testamente som uppgjort till förmån för honom eller henne har vunnit laga kraft. Först efter det att hans eller hennes ställning av arvinge har fastställts genom ett lagakraftvunnet beslut eller när testamentet har vunnit laga kraft är det möjligt att vidta konkreta åtgärder för att förrätta omskifte.
Den som fått egendom som legat ska inte kunna yrka omskifte med stöd av den föreslagna paragrafen. En sådan rätt är inte nödvändig, eftersom ställningen för den som fått egendom som legat är tryggad redan genom bestämmelsen i 22 kap. 1 § 2 mom. i ärvdabalken. Ett förrättat arvskifte inverkar inte på personens ställning, utan han eller hon kan göra sin rätt gällande oberoende av arvskiftet.
Enligt bestämmelsen kan möjligheten att yrka omskifte utnyttjas endast när en arvinge eller en universell testamentstagare inte har varit part i ett tidigare förrättat arvskifte. Bestämmelsen kan således inte användas som ett alternativ rättsmedel i en situation då en klandertalan enligt 23 kap.10 § i ärvdabalken inte har väckts eller klandertalan inte har haft framgång. Att framställa ett yrkande om omskifte ska dock vara möjligt t.ex. i en sådan i och för sig ovanlig situation då förhållandet mellan ett barn som fötts utom äktenskapet och barnets biologiska far fastställs först efter mannens död, men barnet har varit part i ett tidigare förrättat arvskifte i en annan ställning, t.ex. som universell testamentstagare.
Ett arvskifte anses i allmänhet ha förrättats när skifteshandlingen har undertecknats på det sätt som anges i 23 kap. 9 § 1 mom. Ett yrkande på omskifte kan framställas efter det att skifte har förrättats, även om arvskiftet ännu inte har vunnit laga kraft. Om ett arvskifte har klandrats och det också yrkas omskifte med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna, är det ofta ändamålsenligt att avbryta behandlingen av klandertalan med stöd av 14 kap. 4 § i rättegångsbalken tills det klarnar huruvida det arvskifte som är föremål för klandertalan blir ersatt med omskifte och klandertalan inte längre behöver föras.
Bestämmelserna tillämpas endast när arvskifte har förrättats. Om arvskifte inte har förrättats, ska bodelägaren i stället för omskifte yrka skifte av dödsboet i enlighet med 23 kap. 1 § i ärvdabalken.
Ett yrkande på omskifte kan framställas formfritt till dem som har tagit emot arvet. Om man efter det att yrkande framställts inte når avtal om omskifte, kan den som yrkar omskifte på det sätt som visas i de föreslagna 9 och 11 § ansöka om förordnande av en boutredningsman för att sköta återbäringen av egendomen till dödsboet samt om förordnande av skiftesman för att förrätta omskifte.
2 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om en skyldighet att återbära egendom för förrättande av omskifte, om förutsättningarna för omskifte uppfylls. Syftet med återbäring av egendom är att återbära egendom som fåtts ur kvarlåtenskapen till dödsboet, för att en vid arvskiftet åsidosatt arvinges eller universell testamentstagares rätt till arv ska kunna tillgodoses. Återbäringsskyldigheten gäller i första hand själva egendomen, om inte något annat följer av 3 §. Bestämmelserna i paragrafen är dispositiva, vilket innebär att dödsboet och den återbäringsskyldige kan avtala om återbäringsskyldigheten också på annat sätt.
I 1 mom. föreskrivs det om återbäringsskyldighetens omfattning i olika situationer.
Enligt 1 punkten är den som har fått egendom i arv eller med stöd av ett universaltestamente skyldig att till dödsboet återbära i princip all den egendom som han eller hon erhållit. Detsamma gäller den till vilken staten med stöd av 5 kap. 2 § i ärvdabalken har överlåtit egendom som med stöd av 1 § i det kapitlet har tillfallit staten. I praktiken innehåller de beslut om överlåtelse av egendom som tillfallit staten med stöd av 5 kap. 1 § i ärvdabalken redan för närvarande ett villkor enligt vilket förvärvaren är skyldig att överlåta den erhållna egendomen till arvsberättigade släktingar eller testamentstagare som eventuellt dyker upp senare.
Enligt 2 punkten är den som fått egendom som legat återbäringsskyldig, om testamentet kränker laglotten eller någon annan rätt för den som yrkar omskifte. Så som föreskrivs i 7 kap. 5 § 1 mom. i ärvdabalken är ett testamente utan verkan gentemot en arvinge till den del det hindrar honom att få ut sin laglott ur kvarlåtenskapen eller inskränker hans rätt att förfoga över egendom som tillkommer honom som laglott. En sådan återbäringsskyldighet som anges i den föreslagna bestämmelsen kan på motsvarande sätt för det första gälla återbäring av sådan egendom som en testamentstagare har fått äganderätten till som legat. Å andra sidan kan återbäringsskyldigheten också innebära att avstå t.ex. från en genom testamente beviljad nyttjanderätt till den del nyttjanderätten inskränker arvingens rätt att förfoga över egendom som tillkommer honom som laglott. Bestämmelsen täcker dessutom t.ex. sådana situationer då ett legat genom ett senare universaltestamente har återtagits, vilket leder till att fullgörandet av legatet kränker den universella testamentstagarens rätt.
Enligt 3 punkten är den som har fått egendom som bidrag eller gottgörelse enligt 8 kap. i ärvdabalken eller som underhåll enligt 18 kap. 6 § 2 mom. återbäringsskyldig, men endast till den del mottagaren har fått betydligt mer i bidrag, gottgörelse eller underhåll än vad han eller hon skulle ha varit berättigad till. De understöd, gottgörelser och underhåll som avses i bestämmelsen är till sin karaktär behovs- eller förtjänstbundna. Bakgrunden till bestämmelsen är tanken att bidraget, gottgörelsen eller underhållet i allmänhet skulle ha beviljats till samma belopp också i det fall att rättigheterna för en arvinge eller testamentstagare som yrkar omskifte hade beaktats på behörigt sätt vid arvskiftet. Av detta följer att den som har fått bidrag, gottgörelse eller underhåll är skyldig att återbära egendom endast till den del mer egendom har överförts än vad behovs- eller förtjänstgrunden skulle ha förutsatt. Det verkliga syftet med egendomsöverföringen har då åtminstone delvis varit ett annat än att betala det bidrag, den gottgörelse eller det underhåll som avses i lagen. En sådan egendomsöverföring har kunnat kränka de arvingar och testamentstagare som inte har varit delaktiga i beslutsfattandet kring överföringen.
Bestämmelsen förutsätter att betydligt mer egendom har överförts än vad mottagaren har varit berättigad till. När man beaktar att bidrag, gottgörelse och underhåll beviljas enligt prövning, är det inte ändamålsenligt att mindre avvikelser från de grunder för beviljande som anges i lag skulle kunna leda till återbäringsskyldighet.
I 2 mom. anges de situationer då återbäringsskyldighet trots 1 mom. inte föreligger. Enligt bestämmelsen föreligger återbäringsskyldighet inte, om det är uppenbart att återbäring av egendom inte behövs för att trygga rätten för den som yrkar omskifte. Som exempel kan man nämna en situation då det i mannens testamente bestäms att bröstarvingarna får sin laglott och att den återstående andelen går till änkan som universell testamentstagare. Att en ny arvinge uppenbarar sig och blir part i skiftet innebär då att den egendom som avlåtaren inte har kunnat förordna om genom testamente skiftas mellan fler arvingar än tidigare. För änkan, som fått den disponibla kvoten, ändras inte ställningen på grund av ändringen, eftersom den andel som arvlåtaren har kunnat testamentera kvarstår oförändrad oberoende av antalet bröstarvingar. Änkan är då i princip inte återbäringsskyldig. Om det dock görs sannolikt att änkan i skiftet fått mer egendom än den disponibla kvoten, kan det inte anses uppenbart att återbäring av egendom inte behövs för att trygga rätten för den som yrkar omskifte. Då är också änkan återbäringsskyldig.
Den som fått egendom har bevisbördan för att den erhållna egendomen inte behöver återbäras för att rätten för den som yrkar omskifte ska tryggas.
Förteckningen över återbäringsskyldiga i paragrafen är uttömmande. Exempelvis ett dödsbos eller en arvinges borgenär eller en person vars egendom, som erhållits i arv eller genom testamente, har sålts, är enligt de föreslagna bestämmelserna inte återbäringsskyldig. Exempelvis beständigheten hos förvärvarens förvärv är således inte beroende av att det finns förutsättningar för s.k. åtkomstskydd, såsom i fråga om fastigheter i 13 kap. 4 § i jordabalken. Inte heller en skiftesman som på yrkande har förrättat omskifte är enligt de föreslagna bestämmelserna skyldig att till dödsboet återbära det arvode och den kostnadsersättning som han eller hon med stöd av 23 kap. 4 § 4 mom. i ärvdabalken har fått ur dödsboets medel.
Om den återbäringsskyldige har avlidit, kan hans eller hennes rättsinnehavare i enlighet med bestämmelserna i 21 kap. i ärvdabalken vara ansvarig för arvlåtarens förpliktelser.
3 §. I paragrafen har det tagits in en specialbestämmelse för de situationer då den som yrkar omskifte har uppnått ställning av arvinge först efter det att arvskifte förrättades. Ett typfall är att faderskapsförhållandet mellan arvlåtaren och barnet fastställs först efter det att arvskiftet efter arvlåtarens död har förrättats. Ett arvskifte anses i allmänhet ha förrättats när skifteshandlingen har undertecknats på det sätt som anges i 23 kap. 9 § 1 mom., även om skiftet ännu inte har vunnit laga kraft.
I sådana fall kan den återbäringsskyldige i stället för att överlåta egendomen välja att betala dödsboet en penningersättning som motsvarar värdet av den egendom som han eller hon har fått för mycket. Det behöver finnas en valmöjlighet, eftersom de som förrättat skiftet i sådana situationer inte kan väntas ha räknat med möjligheten att dödsboet senare utökas med en ny arvinge.
Som ett exempel på tillämpningen av bestämmelsen kan man nämna en situation då kvarlåtenskap värd 300 000 euro har skiftats mellan arvlåtarens två barn. Då har vardera fått egendom till ett värde av 150 000 euro. Om ett tredje barn efter arvlåtaren uppnår ställning av arvinge efter skiftet, kan vartdera av de barn som deltagit i skiftet i stället för att återbära egendomen betala dödsboet en ersättning på 50 000 euro.
Varje återbäringsskyldig kan självständigt besluta om han eller hon återbär egendomen eller ersätter egendomens värde. I exempelfallet är det alltså möjligt att det ena av de barn som deltagit i arvskiftet återbär all den egendom som han eller hon fått vid arvskiftet till dödsboet och den andra betalar en penningersättning motsvarande värdet av den egendom som han eller hon fått för mycket. En återbäringsskyldig kan inte utan att avtala om det välja alternativet att han eller hon återbär endast en del av den erhållna egendomen och en del som pengar.
I paragrafen föreskrivs det också om hur storleken på den penningersättning som betalas till dödsboet bestäms. För att ta reda på det måste det göras en ny beräkning där rätten för den som yrkar omskifte beaktas. Enligt huvudregeln ska egendomen vid beräkningen ges det värde som den hade vid mottagandet. Detta betyder i praktiken att man vid beräkningen kan använda samma egendomsvärden som vid det tidigare skiftet. Att använda värdet vid mottagningstidpunkten kan dock i vissa situationer vara oskäligt antingen för den återbäringsskyldige eller för den som yrkar omskifte. Det föreslås därför att det ska vara möjligt att avstå från att använda det, om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan t.ex. vara att de återbäringsskyldige i skiftet har fått egendom vars värde har stigit avsevärt, utan att de själva bidragit till det, t.ex. till följd av en planeändring. Om det värderingssätt som följer huvudregeln då skulle leda till en oskäligt liten ersättning, är det möjligt att avvika från egendomens värde vid mottagningstidpunkten och i stället använda ett högre värde.
4 §. I 1 mom. föreskrivs det om situationer då återbäring av egendom inte är möjlig därför att egendomen i fråga inte finns kvar eller t.ex. har införlivats med annan egendom så att den inte kan återbäras. Den återbäringsskyldige ska i så fall betala en ersättning till dödsboet som motsvarar egendomens värde.
Egendomens värde bestäms i dessa situationer på det sätt som anges i 3 §, dvs. i regel enligt den tidpunkt då egendomen togs emot.
Den ersättningsskyldighet som anges i momentet är inte beroende av om egendomen t.ex. har försvunnit eller förstörts på grund av den återbäringsskyldiges oaktsamhet eller om egendomen inte har kunnat återbäras därför att den t.ex. överlåtits till tredje man. Ersättningsskyldigheten kan dock jämkas med stöd av 8 §. Något som i allmänhet talar för jämkning är att egendomen har förstörts av skäl som är oberoende av den återbäringsskyldige.
Paragrafens 2 mom. gäller situationer då återbäring av en viss egendom är möjlig, men skulle förorsaka betydande olägenhet för den återbäringsskyldige. Den återbäringsskyldige kan då i stället för att återbära egendomen betala en ersättning som motsvarar egendomens värde vid mottagningstidpunkten. Om egendomens värde dock har stigit så att dess värde vid den tidpunkt då ersättningen bestäms är högre än värdet vid mottagningstidpunkten och värdeökningen inte är en följd av den återbäringsskyldiges egen verksamhet, ska ersättning betalas enligt det verkliga värdet vid den tidpunkt då ersättningen bestämdes. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att den återbäringsskyldige drar nytta av rätten att betala en penningersättning i stället för att återbära egendomen. Om det är fråga om en värdeökning som den återbäringsskyldige avsevärt bidragit till genom sin egen verksamhet t.ex. genom att grundligt reparera fastigheten eller arbeta för företaget, skulle det inte vara rättvist att bestämma värdeökningen enligt den tidpunkt då ersättningen bestäms. Att egendomen har stigit i värde kan bero dels på den återbäringsskyldiges egen verksamhet och dels på andra omständigheter, såsom ändringar på marknaden. När värdeökningen bestäms lämnar man självfallet också då endast den värdeökning obeaktad som berott på den återbäringsskyldiges egen verksamhet. Som exempel kan man tänka sig en situation då en fastighets värde vid mottagningstidpunkten varit 100 000 euro. När ersättningen bestäms är fastighetens värde 200 000 euro. Av värdeökningen beror 70 000 euro på att den återbäringsskyldige gjort en grundlig reparation på fastigheten medan 30 000 euro beror på den allmänna prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. Den återbäringsskyldige ska då betala 130 000 euro i ersättning.
I första hand är det egendomen som ska återbäras och en förutsättning för att ersätta egendomens värde är därför att den återbäringsskyldige visar att en återbäring skulle förorsaka honom eller henne betydande olägenhet. Det kan t.ex. vara fråga om att innehavaren av egendomen nödvändigt behöver ett visst föremål för att utöva sin näring och att det skulle vara väldigt besvärligt eller åsamka innehavaren en betydande ekonomisk förlust att ersätta den med ett nytt motsvarande föremål.
Att ersätta egendomens värde av den orsaken att en återbäring skulle förorsaka betydande olägenhet kommer på fråga endast om den återbäringsskyldige fordrar det. Däremot kan dödsboet med stöd av denna bestämmelse inte kräva att den återbäringsskyldige ersätter egendomens värde i stället för att återbära egendomen. Den återbäringsskyldige har bevisbördan för att en återbäring förorsakar honom eller henne betydande olägenhet. Det är dock alltid möjligt att betala en ersättning som motsvarar egendomens värde, om parterna kommer överens om det. I annat fall avgörs saken av domstol på boutredningsmannens talan.
5 §. Om värdet av den egendom som ska återbäras har minskat till följd av slitage eller skada, ska den återbäringsskyldige enligt paragrafen ersätta värdeminskningen. En skyldighet att betala ersättning gäller endast om egendomens värde har sjunkit väsentligt.
Om egendomens värde har minskat av någon annan orsak än slitage eller skada, ska den återbäringsskyldige enligt den andra meningen i momentet betala en skälig ersättning för värdeminskningen, om det anses finnas särskilda skäl till detta. Bestämmelsen blir tillämplig när egendomen i och för sig är i samma skick som när den återbäringsskyldige mottog den, men inte längre inbringar samma pris. Bestämmelsen avser t.ex. sådana situationer då egendomens marknadsvärde har sjunkit på grund av kursfluktuationer eller säsongvariationer. Exempelvis börsaktier är känsliga för kursfluktuationer. Också värdet på t.ex. bilar och annan teknisk utrustning sjunker i regel ju äldre de blir, även om de inte används särskilt mycket. Eftersom en värdeminskning av detta slag skulle ha skett även om dödsboet hade haft egendomen i sin besittning, är huvudregeln att boet får bära förlusten av värdeminskningen. För att ersättning ska betalas, måste det finnas särskilda skäl till det. Ett sådant skäl kan närmast komma på fråga när det krävs att den återbäringsskyldiga ska överlåta egendomen och han eller hon fördröjer återbäringen utan skäl, med den påföljden att egendomens värde minskar under denna tid.
Enligt den senare meningen i momentet ska den återbäringsskyldige betala en skälig ersättning för värdeminskningen. Den kan alltså vara mindre än den verkliga värdeminskningen. Vad som är en skälig ersättning måste avgöras från fall till fall.
6 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om ränta på den penningersättning som ska återbäras, ersättning för avkastningen på annan egendom som ska återbäras eller för värdet på denna avkastning samt ersättning för den nytta som erhållits av egendomen. Betalning av ersättning för nyttan av egendomen är dock på det sätt som närmare anges nedan sekundärt i förhållande till ersättning som betalas för värdeminskning med stöd av 5 §.
Enligt den första meningen i 1 mom. ska den återbäringsskyldige betala ränta på hela den penningersättning som ska återbäras. Räntan bestäms enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982). Något som talar för att en sådan s.k. avkastningsränta ska betalas är att det är fråga om ett belopp som kan jämställas med avkastning. Den återbäringsskyldige är å andra sidan inte skyldig att betala mer än avkastningsränta, även om han eller hon skulle ha lyckats investera de medel som han eller hon fått ur boet så att de avkastat en bättre ränta än avkastningsräntan.
Avkastningsränta ska betalas från den tidpunkt vid vilken den återbäringsskyldige fick egendomen i sin besittning, om inte något annat följer av 2 mom.
Enligt den andra meningen i 1 mom. ska den återbäringsskyldige betala ersättning för avkastningen på annan egendom. Avkastning är allt det som egendomen inbringar vid regelbunden användning. Avkastning innefattar å ena sidan naturprodukter, såsom den skörd man får på fastigheten, å andra sidan intäkter av egendomen, t.ex. hyra för en lägenhet eller aktieutdelning. Enligt bestämmelsen är ett alternativ till att överlåta själva egendomen att ersätta avkastningens värde. Den ersättningsskyldige kan välja på vilket sätt han eller hon fullgör sin skyldighet.
I den andra meningen i momentet finns det dessutom en bestämmelse om ersättning för den nytta som erhållits av egendomen. Som nytta betraktas den fördel som användningen av egendomen medfört. Nyttan kan t.ex. vara den fördel som den återbäringsskyldige fått av att han eller hon har fått bo i en bostad eller använda en bil som ska återbäras till dödsboet. En skälig ersättning ska betalas för nyttan. Ersättningsbeloppet ska fastställas med hänsyn till i vilken mån dödsboet har förorsakats olägenhet av att det inte har kunnat utnyttja egendomen. Om det är fråga om egendom som vem som helst kunde ha erhållit nytta av enligt ett visst marknadsvärde, kan full ersättning enligt denna nytta vanligen också anses skälig. Om den återbäringsskyldiges nytta däremot närmast har baserat sig på hans eller hennes egen verksamhet, kan ersättning för nyttan i allmänhet inte anses skäligt.
I praktiken kan den förekomma situationer då egendomen har varit till nytta men samtidigt har minskat i värde och den återbäringsskyldige därför måste ersätta dödsboet för värdeminskningen. Ett exempel på detta är en situation då det tagits grus eller sten ur en fastighet. Enligt den tredje meningen i momentet ska den olägenhet dödsboet haft då i första hand betalas i form av en ersättning för värdeminskningen. I annat fall skulle den återbäringsskyldige bli tvungen att betala dubbel ersättning för de verkningar som åtgärden medför.
Avkastningen, avkastningens värde eller nyttan ska ersättas för hela den tid under vilken den återbäringskyldige har haft egendomen i sin besittning, om inte något annat följer av 2 mom.
Om den återbäringsskyldige har lagt ner kostnader på egendomen i syfte att få avkastning eller nytta, har han eller hon rätt att få ersättning enligt 7 § för dem. Motfordringar kan kvittas.
I 2 mom. skyddas en sådan återbäringsskyldig som har haft egendomen i sin besittning i god tro. I 1 mom. avsedd ränta eller ersättning ska betalas tidigast från den tidpunkt då den återbäringsskyldige kände eller borde ha känt till rätten till kvarlåtenskap för den som framställer ett yrkande om omskifte. Bestämmelsen är ett undantag från den i 1 mom. angivna skyldigheten att betala ränta eller ersättning från den tidpunkt då den återbäringsskyldige fick egendomen i sin besittning.
Beroende på situationen anses det att den återbäringsskyldige visste eller borde ha vetat om rätten för den som yrkar omskifte när han eller hon kände till eller borde ha känt till att det finns en åsidosatt arvinge och att denna har ett rättsligt förhållande till arvlåtaren eller att det existerar ett testamente. Endast en misstanke om avlåtarens biologiska faderskap till ett barn som fötts utom äktenskapet ska t.ex. inte anses som sådan vetskap som avses i bestämmelsen. Å andra sidan är det åtminstone inte i alla situationer befogat att anse att den återbäringsskyldige upphör att handla i god tro först när arvlåtarens faderskap har fastställts genom en lagakraftvunnen dom. Den betalningsskyldighet som avses i momentet kan i allmänhet anses börja redan när den återbäringsskyldige kände till eller borde ha känt till såväl resultatet av en sådan rättsgenetisk faderskapsundersökning som visar den åsidosatta arvingens biologiska förhållande till arvlåtaren som att en talan om fastställande av faderskap har inletts.
Den skyldighet att betala ränta eller ersättning som anges i bestämmelsen kan bli tillämplig också t.ex. i en situation då arvet har skiftats utan att det tillräckligt väl har utretts vilka arvingar arvlåtaren har. Ränta eller ersättning ska då betalas tidigast från det att den återbäringsskyldige sannolikt har blivit medveten om rätten till kvarlåtenskap för den som yrkar omskifte, om antalet arvingar har utretts med iakttagande av normal omsorgsfullhet.
Om den återbäringsskyldige visste om rätten till kvarlåtenskap för den som yrkar omskifte eller borde ha vetat detta redan när han eller hon fick egendomen i sin besittning, gäller betalningsskyldigheten hela besittningstiden.
Enligt 3 mom. ska den återbäringsskyldige på den penningersättning som ska återbetalas eller på den ersättning som betalas för egendomens värde betala dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen från den tidpunkt vid vilken yrkandet på återbäring framställdes. Skyldigheten att betala avkastningsränta upphör när skyldigheten att betala dröjsmålsränta börjar.
7 §. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den återbäringsskyldiges rätt till ersättning för de kostnader som han eller hon haft för den egendom som ska återbäras. På fråga kommer främst nödvändiga kostnader, men också andra kostnader, om det prövas skäligt. Kostnaderna kan anses nödvändiga när de behövs för en omsorgsfull och förnuftig förvaltning av egendomen. Nödvändiga kostnader ska enligt bestämmelsen ersättas i sin helhet av dödsboets medel. Övriga kostnader som kan ersättas är närmast kostnader som ökat egendomens värde eller annars varit till nytta.
8 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om jämkning av återbäringsskyldigheten.
Enligt 1 mom. kan en återbäringsskyldighet enligt 2—6 § jämkas, om den är oskälig. Jämkning kan gälla alla skyldigheter som uppstår för den återbäringsskyldige med stöd av nämnda paragrafer. Jämkning är således möjlig när det är fråga om skyldighet att återbära egendom, betalning av ersättning som motsvarar egendomens värde eller ersättning för en värdeminskning, skyldighet att betala ränta, betalning av ersättning för avkastning eller för värdet på denna avkastning eller betalning av ersättning för nytta. Jämkning avser i allmänhet en minskning av återbäringsskyldigheten, men i exceptionella fall är också det alternativet möjligt att återbäringsskyldigheten helt slopas.
Jämkning baserar sig på prövning från fall till fall. Förutsättningarna för jämkning bedöms separat för varje återbäringsskyldig. Bestämmelser om vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen finns i 2 mom.
Enligt 1 punkten ska man när jämkning av återbäringsskyldigheten prövas beakta huruvida den återbäringsskyldige när han eller hon fick egendomen hade eller borde ha haft kännedom om rätten till kvarlåtenskap för den som yrkar omskifte. En närmare redogörelse för tidpunkten när den återbäringsskyldige fick kännedom om rätten finns i motiveringen till 6 § 2 mom. Avsikten är att denna omständighet ska vara av central betydelse när jämkning prövas. Något som starkt talar mot jämkning är att arvskifte har förrättats trots att den återbäringsskyldige har varit medveten om att det existerar en sådan arvinge eller universell testamentstagare som inte varit part i skiftet. Något som i mindre grad talar mot jämkning är att den återbäringsskyldige inte uttryckligen haft kännedom om en åsidosatt arvinge eller testamentstagare, men borde ha blivit medveten om det om han eller hon hade handlat omsorgsfullt.
Enligt 2 punkten ska man när jämkning prövas beakta den tid som förflutit från det att egendomen erhölls till dess att ett yrkande på återbäring framställdes. Ju längre tid som förflutit från det egendomen erhölls, desto mer fullständigt har egendomen uppgått i mottagarens egendom. Syftet med bestämmelsen är förutom att skydda rätten för den som under lång tid haft egendomen i sin besittning också uppmuntra den som yrkar omskifte att handla snabbt efter att han eller hon har fått kännedom om sin rätt till arvet. Avsikten med att avgränsa skälighetsgrunden till tidpunkten när ett yrkande på återbäring framställdes och inte t.ex. till den tidpunkt då tvisten blir löst är att förhindra en onödigt utdragen behandling av egendomstvisten med det syftet att förutsättningarna för jämkning säkrare ska uppfyllas.
Enligt 3 punkten bör man när jämkning prövas beakta vilka ekonomiska förhållanden den återbäringsskyldige och den som yrkar omskifte har och vilka verkningar en till fullo fullgjord återbäringsskyldighet har på deras utkomst.
I de situationer då jämkning av återbäringsskyldigheten prövas, är det motiverat att fästa uppmärksamhet förutom på den återbäringsskyldiges ekonomiska förhållanden också på de ekonomiska förhållandena för den som yrkar omskifte. Något som talar för jämkning är t.ex. att en till fullo fullgjord återbäringsskyldighet skulle äventyra utkomsten för en återbäringsskyldig vars ekonomiska ställning är svag, medan de ekonomiska förhållandena för den arvinge eller universella testamentstagare som framställt ett yrkande på omskifte är goda.
Återbäringsskyldighet kan komma på fråga i mycket olika situationer, och det är inte ändamålsenligt att i detalj försöka räkna upp alla de omständigheter på grund av vilka återbäringsskyldigheten i praktiken kan bli oskälig. Det föreslås därför i 4 punkten att man när jämkning prövas ska beakta också andra omständigheter som är jämförbara med dem som nämns i 1—3 punkten. Ett exempel på en sådan omständighet kan vara en situation då den återbäringsskyldige har betalat arvsskatt på den erhållna egendomen, och denna skatt enligt skattelagstiftningen inte längre kan återbäras till honom eller henne, och den återbäringsskyldiges eget handlande inte varit orsak till att beskattningen inte kunnat verkställas på nytt.
Jämkning baserar sig alltid på en helhetsbedömning. Det primära syftet med jämkningsmöjligheten är att skydda en sådan arvinge eller universell testamentstagare som har tagit emot egendomen i god tro och vid den tid då yrkandet på omskifte framställs inte längre klarar av att återbära egendomen utan att det har betydande verkningar på hans eller hennes ekonomiska förhållanden och utkomst. En sådan situation kan vara aktuell bl.a. när släktskapsförhållandet mellan en arvinge och arvlåtaren fastställs först efter förrättat arvskifte och den återbäringsskyldige när arvskiftet förrättades inte har kunnat förutse att släktskapsförhållandet fastställs. De medel som erhållits i arv kanske inte längre finns kvar, de kan ha använts för att betala bort skulder eller så kan egendomen ha förstörts av skäl som inte beror på mottagaren. I sådana situationer skulle det vara oskäligt att fullgöra återbäringsskyldigheten till fullo.
I 3 mom. föreskrivs om en omständighet som utöver de omständigheter som nämns i 2 mom. ska beaktas när jämkning av ersättningsskyldighet enligt 4 § 1 mom. eller 5 § prövas. Det är fråga om en ersättningsskyldighet som baserar sig på att den egendom som ska återbäras inte finns kvar eller annars inte kan återbäras eller att egendomens värde har minskat. Det ska då tas hänsyn till orsakerna till att egendomen inte kan återbäras eller att värdet har sjunkit.
Något som talar för jämkning av ersättningsskyldigheten är t.ex. att egendomen har förstörts utan att den återbäringsskyldige varit oaktsam och utan att den återbäringsskyldige fått annan egendom i stället. Däremot finns det i allmänhet ingen anledning till jämkning om den återbäringsskyldige har överlåtit egendomen mot vederlag eller om han eller hon har fått ersättning för förstörd egendom t.ex. via en försäkring. Mot jämkning talar dessutom t.ex. den omständigheten att egendomen inte har kunnat återbäras eller att dess värde har sjunkit på grund av dålig skötsel eller annan oaktsamhet från den återbäringsskyldiges sida.
När jämkning av ersättningsskyldighet enligt 4 § 1 mom. eller 5 § prövas ska situationen bedömas som en helhet med beaktande av de omständigheter som avses i såväl 2 som 3 mom.
9 §. I paragrafen föreskrivs om förfarandet för att fullgöra återbäringsskyldigheten.
Enligt 1 mom. kan avtal om återbäring av egendom ingås mellan dödsboet och den återbäringsskyldige. Om ingen boutredningsman har förordnats för dödsboet, representeras dödsboet av arvingarna och de universella testamentstagarna på det sätt som föreskrivs i 18 kap. 1 § i ärvdabalken. Om antalet arvingar har ändrats t.ex. på grund av att faderskapet fastställts eller att ett testamente hittats, bestäms delägarna i dödsboet enligt den nya situationen.
Avtal om återbäringsskyldighet ska ingås skriftligen. Ett avtal kan ingås med varje återbäringsskyldig separat eller så att det gäller alla återbäringsskyldiga. I avtalet behöver man vanligen komma överens också om sättet och tidpunkten för återbäringen.
Om dödsboet och den återbäringsskyldige inte når avtal om återbäring av egendomen eller om ett avtal har ingåtts, men den återbäringsskyldige inte återbär egendomen enligt vad som avtalats, ska den som yrkar omskifte ha ett alternativt medel att göra sin rätt gällande. Enligt 2 mom. ska den som yrkar omskifte ha rätt att hos domstol ansöka om förordnande av en boutredningsman för att sköta återbäringen av egendomen till dödsboet för att omskifte ska kunna förrättas. De föreslagna bestämmelserna utesluter inte alternativet att dödsboet eller någon av dess delägare för talan om återbäringsskyldighet med stöd av de allmänna bestämmelserna om företrädande av dödsboet i 18 kap. 2 § i ärvdabalken.
Enligt 3 mom. är boutredningsmannen i första hand skyldig att försöka åstadkomma ett avtal med de återbäringsskyldiga om återbäring av egendomen. Eftersom varje situation är olik den andra föreslås det inga bestämmelser om på vilket sätt och hur länge avtalsförhandlingar behöver föras. Ibland kan det ta tid att gå igenom detaljerna i anslutning till ett avtal, medan det andra gånger mycket snabbt kan klarna att det saknas förutsättningar för att nå ett avtal. I praktiken lägger boutredningsmannen fram ett förslag om återbäring av egendom eller pengar för fullgörandet av återbäringsskyldigheten för var och en som fått egendom. Detta sker utgående från de uppgifter som boutredningsmannen har till sitt förfogande och får från parterna under boutredningens gång.
Bestämmelser om ansökan om och förordnande av boutredningsman och om boutredningsmannens uppgifter finns i 19 kap. i ärvdabalken. Enligt 3 mom. tillämpas på boutredningsman utöver de omständigheter som föreskrivs i detta kapitel i övrigt vad som föreskrivs i 19 kap. Av ärendets natur följer att alla bestämmelser i 19 kap. i ärvdabalken inte på samma sätt blir tillämpliga i situationer som gäller omskifte och skyldighet att återbära egendom som i en situation då boutredningen sker omedelbart efter arvlåtarens död. Exempelvis bestämmelserna om betalning av arvlåtarens skulder tillämpas i allmänhet inte, eftersom arvlåtarens skulder i princip har betalats redan före arvskiftet. Å andra sidan kan det uppkomma en ny skuld för dödsboet medan den boutredningsman som förordnats på grund av ett yrkande om återbäring förvaltar boet. På denna nya skuld tillämpas på normalt sätt bestämmelserna om dödsboets skuld i 19 kap.
Ett ärende som gäller förordnande av en boutredningsman för att sköta återbäring av egendomen till dödsboet för förrättande av omskifte prövas med stöd av 10 kap. 17 § 1 mom. och 2 mom. 5 punkten i rättegångsbalken av den tingsrätt inom vars domkrets den avlidne hade sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort.
10 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om boutredningsmannens och domstolens skyldigheter i en situation då de avtalsförhandlingar som avses i 9 § 3 mom. inte leder till resultat eller då någon som fått egendom inte återbär egendomen enligt vad som avtalats.
Enligt 1 mom. ska boutredningsmannen föra talan i domstol mot en sådan part för att slå fast återbäringsskyldigheten. Talan väcks enligt den ändring som föreslås i 10 kap. 17 § i rättegångsbalken vid den tingsrätt inom vars domkrets den person efter vilken arvet ska skiftas hade sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort. Om talan väcks mot flera svarande, kan talan med stöd av 18 kap. 2 § i rättegångsbalken behandlas i en och samma rättegång.
Enligt 2 mom. ska domstolen vid handläggningen av ett sådant ärende ge den som yrkar omskifte tillfälle att bli hörd. Det har ansetts finnas ett behov av detta bl.a. därför att de ekonomiska förhållandena för den som yrkar omskifte enligt vad som sägs i den föreslagna 8 § 2 mom. 3 punkten kan vara av betydelse när jämkning av återbäringsskyldigheten prövas. Andra återbäringsskyldiga kan vid behov höras som vittnen, om tvisten gäller sådana fakta som de vet något om. Andra återbäringsskyldiga kan också om de så vill försöka delta i rättegången genom att göra en ansökan om intervention enligt 18 kap. 8—10 § i rättegångsbalken.
11 §. I paragrafen föreskrivs det om omskifte som förrättas efter det att egendom återburits.
Enligt 1 mom. ska det för omskifte av egendomen förrättas ett nytt arvskifte.
Enligt 2 mom. ska omskiftet inte gälla dem som inte varit återbäringsskyldiga eller dem som till kvarlåtenskapen har återburit endast en penningersättning som motsvarar värdet på den egendom de fått för mycket. Närmare bestämmelser om dessa situationer finns i 2 § 2 mom. och 3 § i detta kapitel.
I 3 mom. finns en bestämmelse om hur jämkning av återbäringsskyldigheten inverkar på omskiftet. Jämkning av återbäringsskyldigheten ska beaktas vid omskiftet. I annat fall kan en delägare vars återbäringsskyldighet har jämkats, som ett resultat av omskiftet uppnå en bättre ställning än de övriga delägarna. Vid omskiftet ska därför det belopp med vilket delägarens återbäringsskyldighet har jämkats beaktas som redan erhållen egendom.
Exempelvis kan kvarlåtenskap till ett värde av 300 000 euro ursprungligen ha skiftats mellan två bröstarvingar. Arvslotten för båda blev då 150 000 euro. Efter arvskiftet fastställs en tredje bröstarvinge som kräver omskifte för att göra sin arvsrätt gällande. För den ena av bröstarvingen jämkas återbäringsskyldigheten till 30 000 euro, medan den andra av de ursprungliga bröstarvingarna återbär hela sin andel 150 000 euro. Den återburna egendomen uppgår således till sammanlagt 180 000 euro. Varje bröstarvinges andel av kvarlåtenskapen blir således 60 000 euro. När jämkningen av återbäringsskyldigheten beaktas vid omskiftet och jämkningsbeloppet steg till 120 000 euro, har den arvinge vars återbäringsskyldighet jämkades inte rätt att få någonting vid omskiftet. De 120 000 som fattas på grund av jämkningen får boet svara för. Det betyder att de två övriga arvingarna mellan sig delar på de 180 000 euro som återburits till dödsboet, dvs. de får 90 000 euro vardera vid omskiftet.
Enligt 4 mom. ska det i den skifteshandling som upprättas över omskifte nämnas att den ersätter den tidigare skifteshandlingen i fråga om dem som deltar i omskiftet. Detta behövs i synnerhet i fråga om sådan egendom som ska registreras och får ny ägare till följd av omskiftet.
Bestämmelser om arvskifte finns i 23 kap. i ärvdabalken. Enligt 5 mom. tillämpas på omskifte dessutom i övrigt vad som föreskrivs i 23 kap. Enligt 3 § i nämnda kapitel får delägarna förrätta omskiftet så som de kommer överens om eller så ska omskiftet förrättas av en skiftesman. På förordnande och entledigande av en skiftesman tillämpas bestämmelserna i 4—6 § i nämnda kapitel. Såsom även annars kan ansökan om förordnande av en skiftesman göras i samband med ansökan om förordnande av en boutredningsman. På skiftesförfarandet tillämpas bestämmelserna i 7 och 8 § i nämnda kapitel. På en skifteshandling som upprättas över omskifte tillämpas utöver den föreslagna paragrafens 4 mom. också bestämmelserna i 23 kap. 9 § i ärvdabalken. På klander av omskifte tillämpas bestämmelserna i 23 kap. 10 §.
Ett ärende som gäller förordnande av skiftesman för att förrätta omskifte eller som gäller klander av omskifte prövas med stöd av 10 kap. 17 § 1 mom. och 2 mom. 5 och 6 punkten i rättegångsbalken av den tingsrätt inom vars domkrets den avlidne hade sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort.
12 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse av avvittring, åtskiljande av egendom eller gottgörelse enligt 8 § i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011) efter arvlåtarens död.
Enligt 1 mom. kan en arvinge eller en universell testamentstagare yrka att avvittringen, åtskiljandet av egendomen eller gottgörelsen rättas, om dödsboet har överlåtit avsevärt mer egendom till arvlåtarens make eller sambo eller dennes arvingar än vad dödsboet skulle ha varit skyldigt att överlåta. Rättelse kan alltså inte yrkas t.ex. när dödsboet i samband med avvittringen har avstått från att kräva egendom som omfattas av det s.k. utjämningsprivilegium för maken som avses i 103 § 2 mom. i äktenskapslagen (234/1929).
Såsom i de fall som avses i 1 § förutsätter möjligheten till rättelse att den som yrkar det inte varit part i ett tidigare förrättat skifte eller att hans eller hennes rätt till arv inte har preskriberats. Det redogörs närmare för dessa förutsättningar i samband med 1 §.
I 2 mom. föreskrivs det om återbäringsskyldigheten för den som erhållit egendom vid avvittring, vid åtskiljande av egendom eller som gottgörelse. Enligt bestämmelsen föreligger återbäringsskyldighet för att avvittringen, åtskiljandet av egendomen eller gottgörelsen ska kunna rättas endast till den del arvlåtarens make eller sambo eller dennes arvinge har fått avsevärt mer vid förrättningen eller som gottgörelse än vad han eller hon skulle ha varit berättigad till. På återbäringsskyldighet tillämpas dessutom vad som föreskrivs i 3—8 §.
På samma sätt som i de situationer som avses i 2 § 1 mom. 3 punkten gäller återbäringsskyldigheten endast egendom som erhållits för mycket och uppstår endast om betydligt mer egendom har överförts än vad mottagaren skulle ha varit berättigad till. Om mer egendom har överförts till maken eller sambon eller dennes arvingar än vad mottagaren enligt bestämmelserna om avvittring eller åtskiljande av egendom eller bestämmelserna om gottgörelse i 8 § i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll skulle ha varit berättigad till, kan överföringen av egendom ha kränkt de arvingar och testamentstagare som inte har varit delaktiga i beslutsfattandet i frågan. Om avvittring eller åtskiljande av egendom har förrättats eller gottgörelse lämnats så att den efterlevande maken eller sambon inte har fått mer egendom än vad som tillkommer honom eller henne, är värdet på den egendom som skiftas som kvarlåtenskap densamma oberoende av om någon arvinge eller testamentstagare har åsidosatts vid arvskiftet eller om det dyker upp en ny arvinge efter förrättat arvskifte. Någon återbäringsskyldighet föreligger då inte. Det beror på att den egendom som skiftas som arv i princip, oavsett antalet arvingar och universella testamentstagare, bestäms enligt vad som återstår när avvittring eller åtskiljande av egendom har förrättats.
Bestämmelsen förutsätter att betydligt mer egendom har överförts än vad mottagaren har varit berättigad till. Det är inte ändamålsenligt att endast mindre avvikelser från de grunder som anges i lag kan leda till återbäringsskyldighet.
Om den återbäringsskyldige har avlidit, kan hans eller hennes rättsinnehavare i enlighet med bestämmelserna i 21 kap. i ärvdabalken vara ansvarig för arvlåtarens förpliktelser.
Enligt 3 mom. tillämpas på rättelse av avvittring, åtskiljande av egendom eller gottgörelse samma bestämmelser som på omskifte.
Ikraftträdandebestämmelse. Avsikten är att de bestämmelser som gäller en ändring av ärvdabalken ska träda i kraft den 1 januari 2016. Det är samma dag som den nya faderskapslagen träder i kraft, vilket riksdagen förutsatte i sitt svar när den antog faderskapslagen (RSv 235/2014 rd—RP 91/2014 rd).
Enligt ikraftträdandebestämmelsen tillämpas lagen också på arvskifte, avvittring eller åtskiljande av egendom som har förrättats samt på gottgörelse som har lämnats före ikraftträdandet. Det finns inga separata bestämmelser om omskifte eller rättelse av avvittring, åtskiljande av egendom eller lämnad gottgörelse och det är ändamålsenligt att de föreslagna bestämmelserna kan tillämpas också på rättelse av rättshandlingar som har vidtagits före ikraftträdandedagen.
I ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs det om sådana avtals giltighet som har ingåtts före ikraftträdandet av lagen. Om parterna redan före ikraftträdandet av lagen har avtalat om hur en åsidosatt arvinges eller universell testamentstagares rättigheter ska beaktas, är det för att trygga avtalens varaktighet och med hänsyn till skyddet för avtalsparternas inbördes förtroende inte ändamålsenligt att ingripa retroaktivt i sådana avtals giltighet. Lagen inverkar således inte på sådana avtals giltighet som har ingåtts före ikraftträdandet för förrättande av omskifte eller för rättelse av avvittring, åtskiljande av egendom eller gottgörelse.
Före ikraftträdandet av denna lag kan det ha meddelats en dom genom vilken en arvinge eller testamentstagare t.ex. med stöd av principerna för återbäring av obehörig vinst har ålagts att återbära den egendom som han eller hon fått vid arvskiftet till dödsboet eller direkt till den arvinge som har åsidosatts vid arvskiftet. En sådan dom kan utgöra ett hinder för att yrka omskifte med stöd av de föreslagna bestämmelserna.