2
Förslagets huvudsakliga innehåll
2.1
Förslagets centrala innehåll
Syftet med förslaget till direktiv är att effektivisera utredning av och åtal för miljöbrott genom att uppdatera direktivets tillämpningsområde och förtydliga begreppen i anslutning till miljöbrott. Strävan med det nya direktivet är också att säkerställa att myndigheterna har effektiva, avskräckande och proportionella påföljder. Målet är dessutom att främja gränsöverskridande utredningar och åtal. Genom förslaget till direktiv vill man också utveckla förutsättningarna för välgrundade beslut genom förbättrad insamling och spridning av statistiska uppgifter. Målet är också att utveckla de nationella brottsbekämpningskedjornas operativa effektivitet för att främja brottsutredningar, åtal och utdömande av påföljder.
Förslaget innehåller bestämmelser om direktivets syfte (artikel 1) och definitioner (artikel 2), straffbara gärningar (artikel 3), anstiftan, medhjälp och försök (artikel 4), påföljder för fysiska personer (artikel 5), juridiska personers ansvar och påföljder för juridiska personer (artiklarna 6–7), försvårande och förmildrande omständigheter (artiklarna 8–9), frysning eller förverkande (artikel 10), preskriptionstider för straffbara gärningar (artikel 11), jurisdiktion (artikel 12), skydd av personer som anmäler miljöbrott eller bistår utredningen (artikel 13) samt rätt för den berörda allmänheten att delta i förfaranden (artikel 14). Förslaget till direktiv innehåller dessutom bestämmelser om förebyggande av miljöbrott (artikel 15), resurser (artikel 16), utbildning (artikel 17), utredningsverktyg (artikel 18), samordning och samarbete mellan behöriga myndigheter inom en medlemsstat (artikel 19), nationell strategi (artikel 20), insamling av uppgifter och statistik (artikel 21), genomförandebefogenheter (artikel 22) och kommittéförfarande (artikel 23) samt sedvanliga slutbestämmelser om införlivande och ikraftträdande (artiklarna 24–29).
2.2
Förslagets detaljerade innehåll
Artikel 2 i förslaget innehåller definitioner av vissa begrepp som används i direktivet. Enligt punkt 1 avses med ”olaglig” i förslaget varje handling som innebär överträdelse av unionslagstiftning som bidrar till att uppnå målen i unionens miljöpolitik eller en medlemsstats lag eller annan författning eller ett beslut som en behörig myndighet i en medlemsstat fattat och som ger verkan åt sådan unionslagstiftning. Artikel 2 innehåller dessutom definitioner av livsmiljö inom ett skyddsområde, juridisk person, den berörda allmänheten och brottsoffer.
Kriminaliseringsförpliktelserna i förslaget till direktiv ingår i artiklarna 3 och 4. I förslaget till artikel 3.1 a–r beskrivs de handlingar som ska utgöra straffbara gärningar när de utförs uppsåtligen. En ytterligare förutsättning är att handlingarna är olagliga på det sätt som fastställs i direktivet. I enlighet med förslaget till artikel 3.2 ska en del av handlingarna också utgöra straffbara gärningar, om de begås av grov oaktsamhet.
De handlingar som beskrivs i artikel 3.1 och som ska utgöra straffbara gärningar är att olagligt i miljön avge, släppa ut eller införa ämnen (led a), släppa ut produkter på marknaden (led b), tillverka, släppa ut på marknaden eller använda ämnen i strid med EU:s kemikalielagstiftning (led c), genomföra projekt utan sådana förutsättningar som anges i direktivet om bedömning av inverkan på miljön av vissa projekt (2011/92/EU; nedan MKB-direktivet) (led d), samla in, transportera, återvinna eller bortskaffa avfall, övervaka sådan verksamhet och efterbehandla platser för bortskaffande av avfall (led e), transportera avfall (led f), återvinna fartyg (led g), släppa ut förorenande ämnen från fartyg (led h), installera, driva eller nedmontera en anläggning där farlig verksamhet bedrivs (led i), tillverka, producera, bearbeta, hantera, använda, inneha, förvara, transportera, importera, exportera eller bortskaffa radioaktivt material (led j), ta ut ytvatten eller grundvatten (led k), avliva, destruera, ta, inneha, sälja eller till försäljning utbjuda ett eller flera exemplar av skyddade arter av vilda djur eller växter (led l) samt handla med sådana arter (led m), på unionsmarknaden släppa ut eller tillhandahålla timmer från olaglig avverkning eller av trävaror som tillverkats av olagligt avverkat timmer (led n), begå varje handling som orsakar en försämring av en livsmiljö inom ett skyddat område (led o), introducera eller sprida invasiva främmande arter (led p), producera, släppa ut på marknaden, importera, exportera, använda, släppa ut eller avge ozonnedbrytande ämnen (led q) samt producera, släppa ut på marknaden, importera, exportera, använda, släppa ut eller avge fluorerade växthusgaser (led r).
I leden a, b, c, i och j samt delvis i leden e och p ingår i gärningsbeskrivningarna att gärningen orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada, eller väsentlig skada på luft-, mark- eller vattenkvaliteten eller på djur eller växter.
I gärningsbeskrivningen i led d förutsätts att gärningen orsakar eller kan orsaka betydande skada på de faktorer som fastställs i det så kallade MKB-direktivet. Till gärningsbeskrivningen i led k hör att gärningen orsakar eller kan orsaka betydande skada på ytvattenförekomsters ekologiska status eller potential eller på grundvattenförekomsters kvantitativa status. Till gärningsbeskrivningen i led o hör betydande försämring av en livsmiljö inom ett skyddat område. Utanför gärningsbeskrivningen i led h har avgränsats enskilda fall där utsläppet från fartyget inte orsakar en försämring av vattenkvaliteten, såvida inte upprepade fall med samma gärningsman tillsammans leder till försämrad vattenkvalitet. I gärningsbeskrivningen i leden l, m och n ingår inte orsakande av en viss påföljd, men utanför gärningsbeskrivningen avgränsas fall där det är fråga om en försumbar mängd av det aktuella naturobjektet eller ett motsvarande objekt.
I de gärningar som beskrivs i leden f, g, q och r samt delvis i leden e och p förutsätts inte att en viss följd orsakas.
Punkterna 3–5 innehåller bestämmelser om omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om skadan eller den skada som kan uppstå är väsentlig (punkt 3), av om verksamheten kan orsaka skada på det sätt som avses i artikeln (punkt 4), samt av om mängden är försumbar eller icke försumbar (punkt 5).
I enligt med förslaget till artikel 4 ska anstiftan av och medhjälp till att begå de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 utgöra en straffbar gärning, medan försök ska vara straffbart i fråga om vissa av de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1.
Artikel 5 i förslaget innehåller bestämmelser om påföljder för fysiska personer. I artikeln åläggs att de gärningar som avses i artikel 3 ska vara belagda med ett maximistraff på minst tio års fängelse, om de orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada. Vissa av de gärningar som avses i artikel 3.1 ska vara belagda med ett maximistraff på minst sex års fängelse och vissa brott med ett maximistraff på minst fyra års fängelse.
Dessutom ska medlemsstaterna i enlighet med artikel 5.5 säkerställa att personer som begått de brott som avses i artiklarna 3 och 4 kan bli föremål för ytterligare påföljder eller åtgärder. Dessa påföljder eller åtgärder är skyldighet att återställa miljön inom en viss tidsperiod, böter, tillfällig eller permanent uteslutning från tillgång till offentlig finansiering (till exempel anbudsförfaranden, bidrag och förmåner), förbud mot att leda anläggningar av den typ som användes för att begå brottet, återkallande av tillstånd och auktorisationer att bedriva sådana verksamheter som ledde till att brottet begicks, tillfälliga förbud mot att ställa upp i val till eller kandidera till en offentlig tjänst, samt offentliggörande på nationell nivå eller unionsnivå av det rättsliga beslut som ligger till grund för domen eller för de påföljder eller åtgärder som tillämpats.
Artikel 6 i förslaget innehåller bestämmelser om juridiska personers ansvar. Artikeln innehåller skyldighet för medlemsstaterna att garantera att juridiska personer kan ställas till ansvar för sådana gärningar som avses i artiklarna 3 och 4 och som begåtts till förmån för dessa juridiska personer på det sätt som fastställs i artikeln.
I förslaget till artikel 7 ingår bestämmelser om påföljder för juridiska personer. Medlemsstaterna ska vara skyldiga att säkerställa att vissa påföljder eller åtgärder kan åläggas juridiska personer för de gärningar som avses i artiklarna 3 och 4. Dessa påföljder eller åtgärder är bötesstraff och administrativa avgifter, skyldighet att återställa miljön inom en viss period, fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd, tillfällig uteslutning från tillgång till offentlig finansiering (till exempel anbudsförfaranden, bidrag och koncessioner), tillfälligt eller permanent näringsförbud, återkallande av tillstånd och auktorisationer att bedriva sådana verksamheter som ledde till att brottet begicks, rättslig övervakning, rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, tillfällig eller permanent stängning av de anläggningar som har använts för att begå brottet, skyldighet för företag att införa system för tillbörlig aktsamhet för att förbättra efterlevnaden av miljönormerna samt offentliggörande av det rättsliga beslut som ligger till grund för domen eller för de påföljder eller åtgärder som tillämpats.
I förslaget till artikel 7.5 och 7.6 ingår bestämmelser i enlighet med vilka medlemsstaterna ska säkerställa att vissa av de gärningar som avses i artikel 3.1 kan beläggas med böter, vilkas storlek ska motsvara den i artikeln fastställa andelen av den juridiska personens totala globala omsättning. Enligt artikel 7.6 ska de olagliga vinster som härrör från brottet och den juridiska personens årliga omsättning kunna beaktas när ett beslut fattas om lämplig bötesnivå.
Artikel 8 i förslaget innehåller bestämmelser om försvårande omständigheter. I artikeln fastställs de omständigheter som ska kunna beaktas som försvårande, om de inte ingår i brottsrekvisiten. Omständigheterna är följande: brottet har orsakat dödsfall eller allvarlig personskada eller förstörelse eller oåterkallelig eller långvarig väsentlig skada på ett ekosystem, brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i den mening som avses i rambeslut 2008/841/RIF 56, brottet begicks med användande av falska eller förfalskade handlingar, brottet begicks av en offentlig tjänsteman i samband med dennes utövande av sitt uppdrag, gärningsmannen har begått liknande tidigare överträdelser av miljölagstiftningen, brottet genererade eller förväntades generera betydande ekonomiska fördelar eller ledde till undvikande av betydande kostnader, direkt eller indirekt, gärningsmannens handlingar medför miljöskadeansvar, men gärningsmannen uppfyller inte sin skyldighet att vidta avhjälpande åtgärder enligt artikel 6 i direktiv 2004/35/EG 57, gärningsmannen bistår inte inspektionsmyndigheter och andra tillsynsmyndigheter när detta krävs enligt lag, och gärningsmannen hindrar aktivt inspektioner, tullkontroller eller utredningar, eller skrämmer eller stör vittnen eller klagande.
Artikel 9 i förslaget innehåller bestämmelser om de förmildrande omständigheter som ska kunna beaktas. Sådana omständigheter är att gärningsmannen återställer naturen till sitt tidigare skick, samt att gärningsmannen förser de administrativa eller rättsliga myndigheterna med uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem att identifiera eller väcka åtal mot övriga gärningsmän eller att finna bevis.
Artikel 10 i förslaget gäller frysning eller förverkande. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myndigheter i enlighet med direktiv 2014/42/EU (nedan konfiskationsdirektivet) fryser eller förverkar, beroende på vad som är lämpligt, vinning som härrör från något av de brott som avses i det här direktivet och hjälpmedel som använts eller varit avsedda att användas för att begå eller bidra till att begå något av dessa brott.
Artikel 11 i förslaget innehåller bestämmelser om preskriptionstider för straffbara gärningar. Artikeln förpliktar medlemsstaterna att föreskriva preskriptionstider som möjliggör en tillräckligt lång tid för utredning, åtal, rättegång och dom i fråga om de brott som avses i direktivet. I punkterna 2–4 fastställs preskriptionstiderna i enlighet med maximistraffet för gärningen i fråga till 10, 6 eller 4 år räknat från den tidpunkt då brottet begicks. I fråga om verkställigheten av straff fastställs preskriptionstiderna på motsvarande sätt till 10, 6 eller 4 år från och med den lagakraftvunna domen.
Artikel 12 i förslaget gäller jurisdiktion. Bestämmelsen ålägger medlemsstaterna att fastställa sin behörighet i fall då brottet begicks helt eller delvis på dess territorium, brottet begicks ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg som är registrerat i medlemsstaten eller för dess flagg, skadan uppkom på dess territorium och gärningsmannen är medborgare eller har sin hemvist i landet. En medlemsstat ska underrätta kommissionen om den beslutar att utvidga sin behörighet även till vissa andra situationer som avses i artikeln.
I artikel 13 i förslaget bestäms om skydd av personer som anmäler miljöbrott eller bistår utredningen. Artikel 14 i förslaget innehåller en bestämmelse om skyldighet för medlemsstaterna att, i enlighet med sina nationella rättssystem, säkerställa att den berörda allmänheten har lämplig rätt att delta i förfaranden rörande de brott som avses i artiklarna 3 och 4, till exempel som civilrättslig part.
Bestämmelserna i artiklarna 15–17 i förslaget innehåller allmänna förpliktelser som gäller förebyggande insatser, resurser och ordnande av utbildning.
Artikel 18 i förslaget innehåller en bestämmelse om utredningsverktyg. Enligt bestämmelsen är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova brott, också är tillgängliga för att utreda eller lagföra de brott som avses i artiklarna 3 och 4.
Artikel 19 i förslaget innehåller en bestämmelse om samordning och samarbete mellan behöriga myndigheter inom en medlemsstat. Artikel 20 innehåller en bestämmelse om skyldighet för medlemsstaterna att införa och genomföra en nationell strategi för bekämpande av miljöbrott. I artikel 21 i förslaget ingår bestämmelser om medlemsstaternas skyldighet att samla in statistiska uppgifter om miljöbrott. Förslaget innehåller dessutom bestämmelser om genomförandebefogenheter (artikel 22) och kommittéförfarande (artikel 23) samt sedvanliga slutbestämmelser om införlivande och ikraftträdande av direktivet (artiklarna 24–29).
3
Förslagets inverkan på lagstiftningen i Finland
Artiklarna 2–4 i förslaget
I artikel 2 i förslaget till direktiv definieras vissa begrepp som används i direktivet. Kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3 i förslaget gäller straffbara gärningar och artikel 4 gäller anstiftan och medhjälp.
Överensstämmelsen mellan definitionerna av begreppen ”olaglig” (punkt 1) och ”brottsoffer” (punkt 5) i artikel 3 i förslaget och finsk lagstiftningen behöver utvärderas närmare under förhandlingarna.
I många av de gärningsbeskrivningar som i enlighet med förslaget till artikel 3 ska vara straffbara förutsätts att någon förpliktelse i Europeiska unionens miljöskyddslagstiftning har överträtts. I Finland har de nämnda unionsrättsakterna på miljöområdet genomförts genom flera olika författningar (bland annat miljöskyddslagen (527/2014), naturvårdslagen (1096/1996), avfallslagen (646/2011), miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009) och strålsäkerhetslagen (859/2018)). Brott mot förpliktelserna i dessa lagar har kriminaliserats både i lagarna i fråga och i strafflagen.
Straffbestämmelser som gäller miljöbrott ingår i 48 kap. i strafflagen (39/1889). Bestämmelser som hör till området för förslaget till direktiv finns också i till exempel 34 kap. om allmänfarliga brott, 44 kap. om brott som äventyrar andras hälsa och säkerhet, 48 a kap. om naturresursbrott samt 21 kap. om brott mot hälsa och liv.
I 48 kap. 1 § i strafflagen föreskrivs att miljöförstöring är straffbar, och vad rekvisitet beträffar är det kapitlets grundbrott. Straffbart som miljöförstöring är att i miljön släppa ut ämnen i strid med lag, eller i strid med föreskrifter eller i strid med beslut i enskilda fall eller i strid med villkor i tillstånd som gäller verksamheten och annat sådant förfarande i strid med miljölagstiftningen som beskrivs i bestämmelsen, så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan. Straffet för miljöförstöring är böter eller fängelse i högst två år.
I 48 kap. 2 § i strafflagen föreskrivs att grov miljöförstöring är straffbar. Kapitlet innehåller dessutom egna bestämmelser om miljöförseelse (3 §) och miljöförstöring av oaktsamhet (4 §). Det föreskrivna straffet för grov miljöförstöring är fängelse i minst fyra månader och högst sex år, för miljöförseelse böter eller fängelse i högst sex månader och för miljöförstöring av oaktsamhet böter eller fängelse i högst ett år.
Enligt 48 kap. 5 § i strafflagen ska för naturskyddsbrott straffas den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet obehörigen förstör eller skadar ett naturområde, ett djur, en växt eller något annat naturföremål som har skyddats, fredats eller belagts med åtgärdsbegränsning eller åtgärdsförbud enligt naturvårdslagen eller i bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den, i strid med naturvårdslagen eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den avskiljer ett naturföremål från dess omgivning, eller för in i landet, för ut ur landet eller transporterar genom finskt territorium eller säljer, överlåter, köper eller tar emot ett föremål som har avskilts från sin omgivning eller förts in i eller ut ur landet på ett sådant sätt i strid med rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem för in i landet, för ut ur landet eller transporterar genom finskt territorium ett föremål som anges i bilaga A eller B till nämnda förordning utan sådant tillstånd eller intyg som avses i förordningen eller i strid med villkoren i ett tillstånd eller intyg, eller köper, erbjuder sig att köpa, förvärvar för kommersiella ändamål, offentligt förevisar i kommersiellt syfte, använder i vinstsyfte, säljer, innehar för försäljning, saluför eller transporterar för försäljning ett föremål som anges i bilaga A eller B till nämnda förordning. I 2 och 3 mom. kriminaliseras dessutom vissa gärningar som strider mot bestämmelserna om valfångst och skydd av valar och arktiska sälar samt skydd för miljön i Antarktis. Bestämmelser om den grova gärningsformen finns i 48 kap. 5 a §.
I 48 kap. i strafflagen finns dessutom bestämmelser om ansvarsfördelning (7 §) och juridiska personers straffansvar (9 §) samt från utländska fartyg i den ekonomiska zonen begångna miljöbrott (10 §).
Straffbestämmelserna i 48 kap. i strafflagen är kopplade till den materiella miljölagstiftningen, dvs. i dem förutsätts att gärningarna begås i strid med lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av lag eller i strid med tillståndsvillkor.
Det är ändamålsenligt att bedöma gärningarna enligt artikel 3.1 i förslaget till direktiv med hänsyn till förpliktelserna som gäller straffnivåer i artikel 5.2–4 i förslaget. I enlighet med artikel 5 i förslaget ska fängelse kunna dömas ut för alla gärningar som avses i artikel 3. I Finland har gärningar som strider mot förbud och förpliktelser i miljölagstiftningen delvis kriminaliserats genom överträdelsebestämmelser om vite som ingår i den aktuella lagstiftningen. Med beaktande av kriminaliseringsförpliktelserna i artikel 5 i förslaget behöver förslagets inverkan på lagstiftningen i Finland bedömas särskilt med avseende på strafflagens bestämmelser.
Gärningsbeskrivningen enligt 48 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen inbegriper att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i miljön föra eller släppa ut eller lämna ett föremål eller ämne, strålning eller något annat sådant i strid med lag eller bestämmelser på det sätt som anges i bestämmelsen eller utan sådant tillstånd som lagen förutsätter, eller i strid med tillståndsvillkor eller så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan. Gärningarna enligt artikel 3.1 a och h i förslaget till direktivet täcks i huvudsak genom den nämnda bestämmelsen. Man bör emellertid lägga märke till att det inte framgår av led a vilken EU-rättsakt det är olagligt att överträda på det sätt som avses i direktivet. Också gärningar enligt led j förefaller täckas delvis i enlighet med 48.1 i strafflagen och delvis genom bestämmelserna i 44 kap. och 34 kap. i strafflagen (SL 44:10, straffbar användning av kärnenergi; SL 44:12, ovarsam hantering; SL 44:12 a, straffbart innehav av radioaktivt ämne; SL 34:6, kärnladdningsbrott; SL 34:7–8, vållande av allmän fara och grovt vållande av allmän fara).
I enlighet med 48 kap. 1 mom. 2 punkten i strafflagen är det straffbart att framställa, överlåta, transportera, använda, behandla eller förvara ett ämne, ett preparat, en blandning, en produkt eller ett föremål eller använda en anordning i strid med de författningar som avses i bestämmelsen eller med bestämmelser som utfärdats med stöd av dem så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan. I bestämmelsen hänvisas till flera EU-rättsakter och nationella författningar (till exempel avfallslagen, kemikalielagen (599/2013), den så kallade Reach-förordningen (1907/2006/EG), den så kallade CLP-förordningen (1272/2008/EG), den så kallade biocidförordningen (528/2012/EU) och den så kallade växtskyddsmedelsförordningen (1107/2009/EG)).
I enlighet med 48 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen är det straffbart att försumma sin skyldighet enligt avfallslagen att ordna avfallshantering så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan.
Strafflagens 48 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten förefaller tillsammans med bestämmelsen om hälsobrott i 44 kap. 1 § i strafflagen motsvara kraven i artikel 3.1 c i förslaget till direktiv till den del som det är fråga om gärningssätten tillverkning och användning; bestämmelsen täcker däremot inte gärningssättet utsläppande på marknaden, som inte kriminaliserats särskilt i strafflagen när det gäller påföljder för miljön.
Strafflagens 48 kap. 1 mom. 2 och 3 punkten förefaller också uppfylla kraven i artikel 3.1 e ii i förslaget till direktiv. Kriminaliseringsförpliktelsen i led e i gäller annat än en försumbar mängd farligt avfall, och av en handling som gäller sådant avfall förutsätts i direktivet att den orsakar eller kan orsaka betydande skada på de faktorer som fastställs i direktivet, såsom människor, djur och växter. Strafflagens bestämmelser förefaller inte till alla delar täcka kraven i led e i.
Dessutom förefaller 48 kap. 1 § 2 och 3 punkten i strafflagen täcka även kraven i artikel 3.1 i i förslaget till direktiv tillsammans med bestämmelserna i strafflagens 44 kap. 1 § om äventyrande av andras hälsa, 11 § om brott mot bestämmelserna om explosiva varor och 12 § om ovarsam hantering.
Kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3.1 b i förslaget gäller gärningssättet utsläppande av en produkt på marknaden, som också ingår i punkt 1 c, n, q och r. Förhållandet mellan led b och de andra ovannämnda leden är oklart utifrån förslaget till direktiv. Bestämmelserna om miljöbrott i 48 kap. i strafflagen innehåller inte gärningssättet utsläppande på marknaden. Hälsobrott, som kriminaliseras i 44 kap. 1 § i strafflagen, torde vara tillämpligt på vissa situationer som avses i förslaget. Dessutom kriminaliseras utsläppande på marknaden av explosiva varor som brott mot bestämmelserna om explosiva varor enligt 44 kap. 11 § i strafflagen och yrkesmässigt utsläppande på marknaden av olagligt avverkat timmer eller trävaror som härrör från sådant timmer som virkesbrott enligt 48 a kap. 3 b § i strafflagen. De nämnda bestämmelserna kan antas uppfylla kraven i artikel 3.1 b i förslaget till direktiv i vissa avseenden, men i detta skede är det inte möjligt att närmare bedöma konsekvenserna av kriminaliseringsförpliktelsen i led b med avseende på lagstiftningen i Finland.
Kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3.1 d i förslaget gäller genomförande av projekt utan att iaktta kraven i direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt så att betydande skada orsakas eller kan orsakas på de faktorer som avses i direktivet, såsom människor, djur och växter. Vilka gärningar eller förfaranden som kriminaliseringsförpliktelsen täcker är i någon mån oklart utifrån förslaget. Bestämmelserna i 48 kap. 1–4 § i strafflagen torde täcka de gärningar som hör till området för kriminaliseringsförpliktelsen åtminstone delvis, men i detta skede är det inte möjligt att exakt bedöma förslagets inverkan på lagstiftningen i Finland.
I 48 kap. 1 § 2 och 5 punkten i strafflagen kriminaliseras vissa gärningar som gäller ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser som miljöförstöring. I enlighet med 2 punkten är det straffbart att framställa, överlåta, transportera, använda, behandla eller förvara ett ämne, ett preparat, en blandning, en produkt eller ett föremål eller använda en anordning i strid med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006. I enlighet med 5 punkten är det straffbart att i landet föra in eller ur landet föra ut ett ämne, ett preparat eller en produkt i strid med förordningarna i fråga. En ytterligare förutsättning är att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan. De nämnda bestämmelserna samt 48 kap. 1 § 1 punkten i strafflagen förefaller delvis uppfylla kriminaliseringsskyldigheten enligt artikel 3 q och r i förslaget till direktiv, men de täcker inte exempelvis gärningssättet utsläppande på marknaden eller import eller export av utrustning. I kriminaliseringsförpliktelserna enligt de aktuella leden förutsätts inte heller äventyrande av människors hälsa eller miljön, så till dessa delar uppfyller strafflagens bestämmelser inte förutsättningarna i förslaget.
Med stöd av 48 kap. 1 § 4 punkten i strafflagen är det straffbar som miljöförstöring att föra in i landet eller ut ur landet eller genom finskt territorium transitera avfall i strid med avfallslagen, bestämmelser som har utfärdats eller beslut i enskilda fall som har meddelats med stöd av den eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan. När en betydande mängd avfall transporteras i strid med förordningen om transport av fall orsakas alltid samtidigt fara för miljön eller hälsan. Således förefaller det som om kraven i artikel 3.1 f i förslaget till direktiv uppfylls, trots att kriminaliseringsförpliktelsen i det aktuella ledet inte innefattar orsakande av följder för människor eller miljön.
Med stöd av 48 kap. 1 § 7 punkten i strafflagen bestraffas för miljöförstöring den som på det sätt som anges i bestämmelsen handlar i strid med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2013 om återvinning av fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1013/2006 och direktiv 2009/16/EG så att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan. Den nämnda bestämmelsen förefaller delvis uppfylla förpliktelsen enligt artikel 3.1 g i förslaget till direktiv. Ledet innehåller inte förutsättningen orsaka eller kan orsaka, medan det i strafflagens ovannämnda bestämmelse förutsätts orsakande av abstrakt fara.
I enlighet med 48 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen döms för miljöförstöring bland annat den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på något annat sätt än det som avses i 1 mom. börjar göra ändringar i miljön i strid med vattenlagen (587/2011) eller bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats, beslut i enskilda fall som meddelats eller planer eller tillstånd som utfärdats med stöd av vattenlagen så att gärningen är ägnad att medföra så allvarliga miljöförändringar att de kan jämställas med förorening av miljön. Den ovannämnda bestämmelsen förefaller i huvudsak uppfylla förpliktelsen enligt artikel 3.1 k i förslaget till direktiv. Av led k i förslaget framgår ändå inte vilken EU-rättsakt det är olagligt att överträda på det sätt som avses i direktivet.
I 48 kap. 5 § i strafflagen finns en bestämmelse om naturskyddsbrott. Enligt bestämmelsen ska den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet 1) obehörigen förstör eller skadar ett naturområde, ett djur, en växt eller något annat naturföremål som har skyddats, fredats eller belagts med åtgärdsbegränsning eller åtgärdsförbud enligt naturvårdslagen (1096/1996) eller i bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den, 2) i strid med naturvårdslagen eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den avskiljer ett naturföremål från dess omgivning, eller för in i landet, för ut ur landet eller transporterar genom finskt territorium eller säljer, överlåter, köper eller tar emot ett föremål som har avskilts från sin omgivning eller förts in i eller ut ur landet på ett sådant sätt, eller 3) i strid med rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem för in i landet, för ut ur landet eller transporterar genom finskt territorium ett föremål som anges i bilaga A eller B till nämnda förordning utan sådant tillstånd eller intyg som avses i förordningen eller i strid med villkoren i ett tillstånd eller intyg, eller köper, erbjuder sig att köpa, förvärvar för kommersiella ändamål, offentligt förevisar i kommersiellt syfte, använder i vinstsyfte, säljer, innehar för försäljning, saluför eller transporterar för försäljning ett föremål som anges i bilaga A eller B till nämnda förordning, för naturskyddsbrott dömas till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 4 mom. betraktas som naturskyddsbrott dock inte en gärning som med avseende på naturskyddet är av ringa betydelse, och enligt 5 mom. är försök till ett uppsåtligt brott straffbart.
Grovt naturskyddsbrott kriminaliseras i 48 kap. 5 a § i strafflagen. Tillämpliga kan dessutom bli bestämmelsen om jaktbrott i 48 a kap. 1 § eller bestämmelsen om grovt jaktbrott i 48 a kap. 1 a § i strafflagen eller bestämmelsen om djurskyddsbrott i 17 kap. 14 § i strafflagen.
Kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3.1 l i förslaget till direktiv, som gäller att avliva, destruera, ta, inneha, sälja eller till försäljning utbjuda exemplar av arter som avses i de så kallade habitat- och fågeldirektiven, förefaller i huvudsak täckas genom de ovannämnda bestämmelserna.
I 48 kap. 5 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen kriminaliseras flera gärningar som riktar sig mot föremål som anges i bilaga A eller B till rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem.
Sålunda torde bestämmelsen om naturskyddsbrott i huvudsak täcka också kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3.1 m i förslaget till direktivet, där det är fråga om handel med sådana föremål, samt kriminaliseringsförpliktelsen enligt led o, som gäller handlingar som orsakar betydande försämring av en livsmiljö inom ett skyddat område.
Enligt strafflagens 48 kap. 5 § 4 mom. om naturskyddsbrott betraktas som naturskyddsbrott inte en gärning som med avseende på naturskyddet är av ringa betydelse. Förslaget till direktiv innehåller ingen motsvarande begränsning, så till denna del motsvarar strafflagens bestämmelser inte förpliktelserna enligt leden l–n.
I 48 a kap. 3 b § i strafflagen kriminaliseras virkesbrott. Enligt bestämmelsen döms för virkesbrott den som i strid med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden yrkesmässigt på marknaden släpper ut olagligt avverkat timmer eller trävaror som härrör från sådant timmer. En gärning som är straffbar som virkesbrott kan också uppfylla rekvisitet för regleringsbrott (SL 46 kap. 1 § 1 mom.), skogsbrott (SL 48 a kap. 3 §) eller naturskyddsbrott (SL 48 kap. 5 §). Dessa bestämmelser förefaller i huvudsak täcka kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3.1 n i förslaget till direktivet.
Kriminaliseringsförpliktelsen enligt artikel 3.1 p i förslaget till direktiv gäller att introducera eller sprida invasiva främmande arter i strid med de restriktioner som avses i bestämmelsen och som anges i förordningen om invasiva främmande arter. I Finland kan man enligt den gällande lagstiftningen i regel dömas endast till böter för brott mot lagstiftningen om invasiva främmande arter (lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter, (1709/2015)). Ett undantag från detta är gärningar som uppfyller rekvisitet för regleringsbrott (1 §), grovt regleringsbrott (2 §), smuggling (4 §) eller olaga befattningstagande med infört gods (6 §) i 46 kap. i strafflagen eller fiskebrott (2 §) i 48 a kap. i strafflagen. I detta skede är det inte möjligt att exakt bedöma förslagets inverkan på lagstiftningen i Finland.
I enlighet med 3 kap. 5 § i strafflagen är förutsättningen för straffansvar uppsåt eller oaktsamhet. Om inte något annat föreskrivs är en gärning som avses i strafflagen straffbar endast när den begås uppsåtligen. I enlighet med artikel 3.2 i förslaget till direktiv ska de handlingar som avses i punkt 1 också utgöra straffbara gärningar, om de begås åtminstone av grov oaktsamhet (serious negligence) med undantag av gärningar enligt leden g, l, o och p i.
I strafflagens straffbestämmelse, som ovan har förklarats täcka de gärningar som anges i artikel 3, kan en gärnings straffbarhet basera sig på uppsåt eller grov oaktsamhet. Strafflagens bestämmelser förefaller således i huvudsak täcka förpliktelsen i artikel 3.2 i förslaget till direktiv. Innehållet i kriminaliseringsförpliktelserna i särskilt artikel 3.1 b (utsläppande på marknaden) och p ii (invasiva främmande arter) är på basis av förslaget i någon mån oklart, varför det inte i detta skede går att bedöma om förpliktelsen gällande graden av tillräknande uppfylls. Rekvisitet för virkesbrott enligt 48 a kap. 3 b § i strafflagen förutsätter uppsåt, vilket inte motsvarar innehållet i förpliktelsen i artikel 3.2 i förslaget.
Rekvisitet i 48 kap. 1 § i strafflagen förutsätter att gärningen är ägnad att förorena miljön, orsaka andra motsvarande skadliga förändringar i miljön, skräpa ned miljön eller förorsaka fara för hälsan (1 mom.) eller att medföra så allvarliga miljöförändringar att de kan jämställas med förorening av miljön (3 mom.). En kvalifikationsgrund för grov miljöförstöring är att den skada som vållats miljön eller hälsan, eller faran för sådan skada, är synnerligen stor med beaktande av den orsakade eller hotande skadans långvarighet, omfattning eller andra omständigheter (SL 48:2). I bestämmelserna om miljöförseelse (3 §) och miljöförstöring av oaktsamhet (4 §) ingår förutsättningar med delvis motsvarande innehåll.
I 6 kap. i strafflagen finns dessutom bestämmelser om bestämmande av straff. Enligt 3 § 1 mom. i kapitlet ska ett straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. I enlighet med den allmänna principen ska straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt (SL 6:4).
De omständigheter som kan beaktas när man bedömer till exempel en gärnings inverkan på miljön eller människors hälsa fastställs inte exakt i strafflagstiftningen, vilket motsvarar traditionen i finsk strafflagstiftning. De omständigheter som beaktas när man bedömer hur betydande skadan är, sannolikheten för att skada ska uppstå eller huruvida det är fråga om en försumbar mängd eller annat än en försumbar mängd, till exempel ett visst antal exemplar som är föremål för gärningen, fastställs vanligtvis i lagstiftningens förarbeten, som styr tolkningen av bestämmelserna. Det är alltså en tolkningsfråga huruvida strafflagens bestämmelser kan anses motsvara det som förutsätts i förpliktelserna enligt artikel 3.3–5 i förslaget till direktiv.
I 5 kap. 5 § i strafflagen föreskrivs om anstiftan och i 6 § om medhjälp. De nämnda bestämmelserna uppfyller i sig förpliktelsen gällande anstiftan och medhjälp i artikel 4 i förslaget till direktiv, men när beredningen fortsätter måste det i vissa avseenden bedömas om förpliktelsen uppfylls med avseende på vissa gärningar som anges i artikel 3.1.
I enlighet med 5 kap. 1 § i strafflagen bestraffas för försök till ett brott endast om försöket är straffbart enligt de bestämmelser som gäller det uppsåtliga brottet. I enlighet med artikel 4.2 i förslaget till direktiv ska försök att begå någon av de straffbara gärningar som avses i artikel 3.1 vara straffbart, om det görs uppsåtligen, med undantag av gärningar enligt leden g, l, o och p i. I en del av strafflagens straffbestämmelser, som ovan har förklarats täcka de gärningar som anges i artikel 3, har också försök till brott kriminaliserats. I fråga om till exempel 48 kap. 1 mom. i strafflagen har dock endast de gärningar som anges i 4–6 punkten kriminaliserats. Förpliktelsen enligt artikel 4.2 i förslaget till direktiv uppfylls således inte i alla avseenden.
Artiklarna 5–7 i förslaget
Artiklarna 5, 6 och 7 i förslaget till direktiv gäller påföljder för fysiska personer, juridiska personers ansvar och påföljder för juridiska personer.
I förslaget förutsätts det att för gärningar som är straffbara i enlighet med artikel 3 ska maximistraffet i de fall som avses i artikel 5.2–4 vara fängelse i minst tio, sex eller fyra år (artikel 5.2–4).
Det strängaste straffet, dvs. tio års fängelse, ska enligt artikel 5.2 kunna dömas ut för brott som avses i artikel 3, om de orsakar eller kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada. Vissa av de gärningar som anges i artikel 3 torde kunna bestraffas med stöd av både till exempel bestämmelserna i 34 kap., 44 kap. eller 48 kap. i strafflagen och bestämmelserna i 21 kap. i strafflagen. Exempelvis för dråp är det föreskrivna maximistraffet fängelse i 12 år och för mord fängelse på livstid.
En gärning genom vilken någon tillfogas svår kroppsskada kan vara straffbar som grov misshandel (SL 21:6), för vilken det föreskrivna maximistraffet är fängelse i tio år. Dessutom bör det påpekas att gemensamt straff enligt 7 kap. i strafflagen för till exempel en straffbar gärning enligt 48 kap. och 21 kap. i strafflagen höjer maximistraffen.
Den gällande lagstiftningen förefaller uppfylla kraven i förslaget till direktiv till den del det är fråga om en uppsåtlig gärning som orsakar dödsfall eller svår kroppsskada. I fråga om en sådan gärning som begåtts av grov oaktsamhet kan bestämmelserna om dödsvållande (8 §) eller grovt dödsvållande (9 §) i 21 kap. i strafflagen bli tillämpliga. I fråga om en sådan gärning förefaller maximistraffen enligt de ovannämnda bestämmelserna i strafflagen inte nödvändigtvis uppfylla förpliktelsen i förslaget till direktiv. Förpliktelsen i artikel 5.2 i förslaget lämnar dock rum för tolkning beträffande vad som förutsätts i fråga om graden av tillräknande i förhållande till den påföljd som avses i punkten.
En gärning enligt vissa led i artikel 3.1 i förslaget kan uppfylla rekvisitet för både en straffbar gärning enligt 48 i strafflagen och straffbart äventyrande av andras hälsa i 34 kap. 4 § i strafflagen. Straffet för äventyrande av andras hälsa (SL 34:4) är fängelse i högst fyra år och för grovt äventyrande av andras hälsa (SL 34:5) i högst tio år. Till den del det är fråga om fara för dödsfall eller svår kroppsskada som orsakas av ett annat förfarande än vad som avses i strafflagen 34 kap. 4 § kan vid sidan av bestämmelserna i de ovannämnda kapitlen i strafflagen också framkallande av fara enligt 21 kap. 13 § i strafflagen bli tillämplig. Straffet är då fängelse i högst två år.
Trots tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. i strafflagen förefaller det som om de maximistraff som föreskrivs i strafflagen i huvudsak är lägre än vad direktivet förutsätter till den del det är fråga om en uppsåtlig gärning som kan orsaka dödsfall eller allvarlig personskada.
Straffet för miljöförstöring kan vara högst två år. Maximistraffet för grov miljöförstöring (SL 48:2) är fängelse i högst sex år.
I andra straffbestämmelser, som ovan har ansetts täcka de gärningar som anges i artikel 3 i förslaget till direktiv, är det föreskrivna maximistraffet fängelse i högst sex månader (SL 44:1, hälsobrott; SL 44:12, ovarsam hantering; SL 46:6, olaga befattningstagande med infört gods), ett år (SL 44:10, straffbar användning av kärnenergi; SL 34:7, vållande av allmän fara), två år (SL 44:11, brott mot bestämmelserna om explosiva varor; SL 46:1, regleringsbrott; SL 46:4, smuggling), fyra år (SL 34:8, grovt vållande av allmän fara; SL 46:2 grovt regleringsbrott) eller tio år (SL 34:6, kärnladdningsbrott).
De maximistraff som föreskrivs i strafflagen är således delvis lägre än vad direktivet förutsätter till den del det är fråga om uppsåtliga gärningar, där skada orsakas eller kan orsakas på miljön eller gärningar som inte förutsätts orsaka skada på miljön.
I artikel 5.5 i förslaget till direktiv anges dessutom ytterligare påföljder eller åtgärder, som det ska vara möjligt ålägga personer som begått brott som anges i artiklarna 3 och 4 i förslaget. Förslaget behöver preciseras med avseende på huruvida alla sanktioner som anges i artikel 5.5 ska kunna användas i fråga om alla gärningar som avses i punkterna 3 och 4, trots att det inte finns något samband i sak med det begångna brottet. Av förslaget till artikel 5 framgår det inte heller enligt vilket förfarande de nämnda påföljderna ska påföras, dvs. ska de påföras i en straffrättslig eller någon annan process. I enlighet med skäl 14 i ingressen, som gäller saken, ska ytterligare påföljder kunna påföras i en straffrättslig process. Av förslaget framgår inte heller hur avsikten är att i fråga om administrativa sanktioner säkerställa den i internationella människorättskonventioner skyddade rätten för en person att inte medverka vid utredningen av sin egen skuld (det så kallade skyddet mot självkriminering) samt förbudet mot dubbel straffbarhet. Beträffande den påföljd som avses i artikel 5.5 c, som gäller tillfällig eller permanent uteslutning från tillgång till offentlig finansiering, behöver förslaget preciseras med avseende på förslagets förhållande till direktivet om offentlig upphandling (EU/24/2014). Förslaget är också problematiskt med avseende på tryggandet av valbarheten i 27 § i grundlagen (731/1999), eftersom det föreslås att en påföljd ska vara tillfälliga förbud mot att ställa upp i val till en offentlig tjänst (artikel 5.5 f). I detta skede går det inte att bedöma förslagets inverkan på lagstiftningen i Finland mer ingående än vad som konstaterats.
I 9 kap. i strafflagen föreskrivs det om straffansvar för juridiska personer. Innehållet i bestämmelsen i 2 § om förutsättningarna för straffansvar och i bestämmelsen i 3 § om förhållandet mellan gärningsmannen och den juridiska personen motsvarar i stor utsträckning artikel 6.1 och 6.2 i förslaget till direktiv.
Tillämpligheten av straffansvar för juridiska personer bestäms kapitelspecifikt i strafflagen. Straffansvar för juridiska personer tillämpas på alla brott i 48 kap. i strafflagen. I fråga om brotten i 44 kap. i strafflagen tillämpas bestämmelserna om straffansvar för juridiska personer på straffbar användning av kärnenergi (10 §), brott mot bestämmelserna om explosiva varor (11 §) och ovarsam hantering (12 §) och i fråga om brotten i 34 kap. på kärnladdningsbrott (6 §). Av brotten i 46 kap. i strafflagen föreskrivs straffansvar för juridiska personer som straff för regleringsbrott (1 §), grovt regleringsbrott (2 §) och smuggling (4 §). Av brotten i 48 a kap. i strafflagen tillämpas bestämmelserna om straffansvar för juridiska personer på grovt jaktbrott (1 a §), liksom på djurskyddsbrott enligt 17 kap. 14 § och den grova gärningsformen (14 a §).
I och med de nämnda bestämmelserna förefaller straffansvar för juridiska personer kunna tillämpas i största delen av de gärningar som anges i artiklarna 3 och 4 i förslaget. Till vissa delar bör dock förpliktelsen enligt förslaget och dess verkningarna bedömas under de fortsatta förhandlingarna.
I artikel 7.2 i förslaget till direktiv fastställs de påföljder eller åtgärder som ska kunna tillämpas på juridiska personer som enligt artikel 6.1 är ansvariga för de brott som avses i artiklarna 3 och 4 i förslaget. Förslaget behöver preciseras på samma sätt som konstaterats ovan i fråga om artikel 5.5 i förslaget och således kan förslagets inverkan på lagstiftningen i Finland inte bedömas närmare i detta skede.
Samfundsbot som döms ut som straff för juridiska personer i enlighet med 9 kap. 5 § i strafflagen döms ut till ett visst belopp. Artikel 7.4 och 7.5 i förslaget till direktiv innehåller en förpliktelse att belägga vissa av de gärningar som anges i artikel 3.1 med böter för juridiska personer, vars högsta gräns ska vara en minimiandel av den juridiska personens omsättning. Till denna del motsvarar strafflagens bestämmelser inte förpliktelserna i förslaget till direktiv vad gäller sättet att bestämma böterna.
I enlighet med 9 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen fastställs storleken av en samfundsbot enligt arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtelse eller ledningens andel, om vilka stadgas i 2 §, samt enligt den juridiska personens ekonomiska ställning. I enlighet med 2 mom. beaktas vid bedömningen av den juridiska personens ekonomiska ställning dess storlek och soliditet, verksamhetens ekonomiska resultat samt övriga omständigheter som väsentligt påverkar bedömningen av den juridiska personens ekonomi. Den gällande lagstiftningen förefaller i huvudsak uppfylla kraven i artikel 7.6 i förslaget till direktivet, som gäller de omständigheter som ska beaktas när beslut fattas om bötesnivån för juridiska personer.
Artiklarna 8–10 i förslaget
I förslaget till direktiv gäller artikel 8 försvårande omständigheter och artikel 9 förmildrande omständigheter samt artikel 10 frysning eller förverkande.
I enlighet med den allmänna straffmätningsprincipen ska straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt (SL 6:4). I 6 kap. 5 § i strafflagen föreskrivs det om skärpningsgrunder, som är bland annat att den brottsliga verksamheten är planmässig, att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet samt gärningsmannens tidigare brottslighet, under vissa förutsättningar.
Om en viss gärning uppfyller rekvisitet för flera brott, kan gärningsmannen i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. i strafflagen dömas till ett gemensamt straff. När ett gemensamt straff och ett bötesstraff mäts ut iakttas i tillämpliga delar bestämmelserna i 6 kap.
I artikel 8 i förslaget till direktiv ingår en förpliktelse att säkerställa att vissa omständigheter som anges i artikeln kan ses som försvårande omständigheter med avseende på de gärningar som avses i artiklarna 3 och 4. Förpliktelserna i förslaget till artikel 8 förefaller i huvudsak täckas av bestämmelserna i 6 och 7 kap. i strafflagen samt möjligheten att när vissa omständigheter som avses i artikel 8 råder tillämpa två straffbestämmelser med undantag av förslaget till led h, som hänför sig till gärningsmannens försummelse av skyldigheter enligt det så kallade miljöansvarsdirektivet, samt leden i och j. Betydelsen av artikel 8 i och j förblir något oklar utifrån direktivet. Förhållandet mellan förslaget till led i och det så kallade skyddet för självkriminering är oklart. I förslaget till led j är det fråga om att gärningsmannen aktivt hindrar inspektioner, tullkontroller eller utredningar, eller skrämmer eller stör vittnen eller klagande. Utifrån förslaget förblir det öppet huruvida avses i ledet gärningsmannens agerande innan den gärning som innebär miljöbrott begicks eller under gärningen eller efter att brottet begåtts, något som är av betydelse vid den rättsliga bedömningen av ärendet. Till dessa del är det svårt att i detta skede bedöma hur artikel 8 h, i och j i förslaget inverkar på lagstiftningen i Finland.
Strafflindring kan komma i fråga med stöd av 6 kap. 6–8 och 8 a § i strafflagen. En lindringsgrund är till exempel att gärningsmannen strävar efter att förhindra eller avlägsna verkningarna av sitt brott eller strävar efter att främja utredningen av brottet. Strafflagens lindringsgrunder innehåller dock inte uttryckligen någon grund som hänför sig till att identifiera eller väcka åtal mot övriga gärningsmän (artikel 9 b i). Strafflagens bestämmelser förefaller i huvudsak täcka förpliktelserna i förslaget till artikel 9, där det är fråga om omständigheter som ska ses som förmildrande.
Sådana frysningsåtgärder enligt konfiskationsdirektivet som avses i artikel 10 i förslaget är i Finland kvarstad och tillfällig kvarstad enligt 6 kap. och beslag enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen. Bestämmelser om förverkandepåföljder finns i 10 kap. i strafflagen. I kapitlets 2 § finns bestämmelserna om förverkande av vinning, i 3 § om utvidgat förverkande av vinning och i 4 § om förverkande av hjälpmedel vid brott. De ovannämnda bestämmelserna förefaller i huvudsak uppfylla förpliktelserna i artikel 10 i förslaget till direktiv.
Artiklarna 11–14 i förslaget
I artikel 11 i förslaget till direktiv bestäms om preskriptionstider för straffbara gärningar, i artikel 12 om jurisdiktion, i artikel 13 om skydd av personer som anmäler miljöbrott eller bistår utredningen och i artikel 14 om rätt för den berörda allmänheten att delta i förfaranden.
I 8 kap. i strafflagen föreskrivs om de preskriptionstider för straffbara gärningar som anges i artikel 11 i förslaget. I kapitlets 1 § finns bestämmelser om preskription av åtalsrätten och i 10 § om när utdömt fängelsestraff förfaller. Strafflagens bestämmelser om preskription av åtalsrätten uppfyller förutsättningarna enligt artikel 11.2 i förslaget, enligt vilken tidsfristerna för straffrättslig preskription bestäms i enlighet med det lägsta maximistraffet som döms ut för respektive brott i enlighet med artikel 5.2–4. Också strafflagens bestämmelser om preskription av verkställigheten av fängelsestraff uppfyller förutsättningarna i förslaget till direktiv, vilka ingår i artikel 11.4.
I 1 kap. i strafflagen föreskrivs om tillämpningsområdet för finsk straffrätt. De förpliktelser som gäller jurisdiktion i artikel 12 i förslaget uppfylls i huvudsak med stöd av bestämmelserna i det nämnda kapitlet.
I artikel 13.1 i förslaget bestäms om skydd av personer som anmäler miljöbrott eller bistår utredningen. I punkt 1 i artikel hänvisas till EU:s direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten (2019/1937), vars genomförande bereds i Finland och övriga medlemsstater. Direktivets tillämpningsområde omfattar till exempel miljöskydd och strålsäkerhet, beträffande vilken information enligt direktivet ska kunna lämnas om en överträdelse som hör till direktivets tillämpningsområde och som rapportören iakttagit i sitt arbete. I detta skede är det inte möjligt att bedöma om förslaget kommer att inverka på tillämpningsområdet för direktivet om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten. Förpliktelsen i artikel 13.2 i förslaget till direktiv, som gäller stöd till personer som rapporterar brott som avses i artiklarna 3 och 4 och som samarbetar med myndigheterna och hjälp till sådana personer under straffprocessen, bedöms inte förutsätta ändringar i lagstiftningen i Finland.
I artikel 14 i förslaget till direktiv ingår en förpliktelse att säkerställa att den berörda allmänheten, i enlighet med nationella rättssystem, har lämplig rätt att delta i förfaranden rörande de brott som avses i artiklarna 3 och 4, till exempel som civilrättslig part. I det finska rättssystemet hör det till åklagarens uppgifter att driva allmänintresset i en straffprocess, och dessutom kan miljömyndigheten i vissa situationer som anges i lag använda målsägandens talerätt. I Finland har det inte föreskrivits om partsställning i brottmål för till exempel civilsamhällesorganisationer, varför förpliktelsen enligt förslaget kan föranleda betydande ändringsbehov i lagstiftningen i Finland.
Artiklarna 15–18 i förslaget
Förslagets förpliktelser som gäller förebyggande insatser (artikel 15), resurser (artikel 16) och utbildning (artikel 17) är allmänt formulerade, och de förefaller inte förutsätta ändringar i lagstiftningen i Finland.
Artikel 18 i förslaget till direktiv gäller utredningsverktyg. Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa att effektiva utredningsverktyg är tillgängliga för att utreda eller lagföra de brott som avses i artiklarna 3 och 4. I artikeln hänvisas som exempel till verktyg som används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova brott. Artikeln kompletteras av skäl 29 i ingressen, där man å ena sidan för fram vissa utredningsverktyg som bör vara tillgängliga, och å andra sidan betonar till exempel proportionalitetsprincipen och den nationella lagstiftningens betydelse när utredningsverktyg övervägs. De utredningsverktyg som kan användas vid brottsutredningar i Finland bestäms i enlighet med de förutsättningar som föreskrivs i tvångsmedelslagen (806/2011). Artikelns förenlighet med tvångsmedelslagens bestämmelser är beroende av de slutliga innehållet i artiklarna 3 och 4 i förslaget.
Artiklarna 19–29 i förslaget
Artikel 19 i förslaget gäller samordning och samarbete mellan behöriga myndigheter inom en medlemsstat och artikel 20 en nationell strategi för bekämpande av miljöbrott. I enlighet med förslaget till artikel 21 åläggs medlemsstaterna att samla in statistiska uppgifter om miljöbrott.
I förslaget till artikel 22 är det fråga om kommissionens genomförandebefogenheter i fråga om de statistiska uppgifter som avses i artikel 21. Slutartiklarna i förslaget gäller kommittéförfarande (artikel 23), införlivande (artikel 24), utvärdering och rapportering (artikel 25), upphävande av direktiv 2008/99/EG (artikel 26), tillämpning av direktiv 2005/35/EG (artikel 27), ikraftträdande (artikel 28) och att direktivet riktar sig till medlemsstaterna (artikel 29).
De förpliktelser som ingår i dessa artiklar förefaller inte förutsätta några ändringar i lagstiftningen i Finland. I artikel 24 i förslaget föreslås att tidsfristen för det nationella genomförandet av direktivet ska vara 18 månader efter det att direktivet trätt i kraft. Det vore motiverat att förlänga tidsfristen till exempelvis 24 månader med beaktande av den tid som krävs för att bereda eventuella ändringar i lagstiftningen.