Allmänt
I propositionen föreslås det att det i lönegarantilagen och lagen om lönegaranti för sjömän tas in nya bestämmelser om de förutsättningar på basis av vilka fordringar som baserar sig på tredskodom och av domstol fastställd förlikning kan betalas enligt lönegarantin. Det föreslås också att det till lönegarantilagen fogas bestämmelser om en längre ansökningstid än normalt för fordringar som hänför sig till allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande.
Enligt förslaget ska också arbetsgivarens skyldighet att medverka i yrkande på lönegaranti utvidgas så att en juridisk persons skyldighet att lämna uppgifter utsträcks till att gälla också vissa fysiska personer. Dessutom ska skyldigheten att lämna uppgifter effektiviseras genom att lönegarantimyndigheten ges rätt att förelägga den som är skyldig att lämna uppgifter vite.
Syftet med de föreslagna ändringarna är att förbättra lönegarantimyndighetens förutsättningar att avgöra lönegarantiärenden innehållsmässigt korrekt och snabbare än i nuläget. En annan central målsättning är att förbättra möjligheten för offer för arbetsrelaterat utnyttjande att enligt lönegarantin få sina obetalda fordringar som grundar sig på anställningsförhållande. Dessutom ska ändringarna som gäller lönegarantimyndighetens rätt att få och lämna ut uppgifter förbättra informationsflödet mellan olika myndigheter i syfte att förebygga och avslöja grå ekonomi och övrigt missbruk.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att de föreslagna ändringarna är betydelsefulla och ändamålsenliga och tillstyrker lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Fordran som grundar sig på tredskodom eller förlikning
Enligt 4 § i lönegarantilagen kan endast sådana fordringar vilkas grund och belopp har kunnat utredas betalas enligt lönegarantin. Lönegarantimyndigheten ska se till att lönegarantiansökan utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras.
Enligt lönegarantin ansöks det om en del fordringar som fastställts med tredskodom eller av domstol fastställd förlikning mellan parterna. En tredskodom baserar sig på motpartens passivitet under rättegången och fordrans grunder eller belopp har i allmänhet inte utretts i rätten. Den utbetalning som avtalats i förlikningsavtalet består ofta av ett helhetsbelopp och olika fordringstyper som ingår i beloppet, specifika intjäningstider för dessa eller förfallodagar för fordringarna har vanligtvis inte specificerats i avtalet. Eftersom grunderna och beloppen för fordringarna inte har utretts under rättsprocessen har en tredskodom eller fastställd förlikning inte något mervärde för lönegarantimyndigheten då grund och belopp för fordringar som ansökts enligt lönegarantin utreds.
För att förtydliga rättsläget föreslås det att det till lönegarantilagen fogas en ny 4 a § och till lagen om lönegaranti för sjömän en ny 3 a §. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan en fordran som baserar sig på tredskodom eller en förlikning som fastställts av domstol betalas enligt lönegarantin, om lönegarantimyndigheten med stöd av någon annan utredning har kunnat försäkra sig om grunden för fordran och dess belopp. För att fordringar som baserar sig på förlikning ska kunna betalas enligt lönegarantin förutsätts att lönegarantimyndigheten får en utredning över vilka av de fordringar som följer av ett anställningsförhållande förlikningen grundar sig på. Annan utredning kan enligt detaljmotiveringen (s. 19) vara till exempel material som presenterats under rättegångsförfarandet eller utredningar som under lönegarantiförfarandet fåtts från parterna eller andra håll.
Utskottet anser att ändringarna är motiverade. Utskottet noterar att propositionen inte innehåller någon bedömning av hur de föreslagna ändringarna inverkar på utbetalningen av lönegaranti till arbetstagaren i fråga om en tredskodom eller en av domstol fastställd förlikning. Utskottet understryker att syftet med den föreslagna ändringen inte är att höja tröskeln för betalning enligt lönegarantin och ser det som viktigt att det följs upp vilka konsekvenser ändringen har för betalningen av lönegaranti i sådana situationer.
Lönegaranti för offer för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande
Enligt 5 § i lönegarantilagen ska ansökan om lönegaranti göras inom tre månader från det att fordran förfallit till betalning. Ansökan om skadestånd eller gottgörelse, som baserar sig på lag eller avtal och som saknar särskild förfallodag, ska betalas enligt lönegarantin inom tre månader från det att domen vunnit laga kraft eller det att avtalet ingåtts med iakttagande av etablerad arbetsmarknadspraxis. Ansökningstiden för lönegarantin är ovillkorlig och det går inte att avvika från den ens genom skälighetsprövning.
För en person som varit offer för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande kan den rätt så korta ansökningstiden medföra orimliga konsekvenser och därför föreslås det i propositionen att det till lönegarantilagen fogas en ny 5 a §, där det bestäms om en avvikande ansökningstid för lönegarantin i sådana situationer då arbetstagaren råkat ut för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande. Syftet med bestämmelsen är att förbättra möjligheterna för en person som råkat ut för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande att få sina fordringar som grundar sig på anställningsförhållande enligt lönegarantin.
Enligt den föreslagna nya 5 a § 1 mom. 1 punkten hindrar tidsfristen på tre månader enligt 5 § inte att lönegaranti betalas, om arbetsgivaren eller dennes företrädare har gjort sig skyldig till sådana brott mot arbetstagaren som ger uttryck för arbetsrelaterat utnyttjande. Enligt momentets 2 punkt hindrar tidsfristen inte att lönegaranti betalas, om lönegarantimyndigheten i ärendet annars har grundad anledning att bedöma att arbetstagaren har utsatts för sådant allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande som har hindrat möjligheten att ansöka om betalning av fordringar enligt lönegarantin inom den vanliga tidsfristen på tre månader.
Utskottet framhåller att det är viktigt att ett offer för allvarligt arbetsrelaterade utnyttjande kan få sin lönefordran även utan brottmålsdom. Utskottet påpekar att offer för utnyttjande ofta inte vågar inleda en straffprocess mot den som utnyttjat dem, åtminstone inte medan anställningsförhållandet ännu är i kraft.
Allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande kan ta sig uttryck på många olika sätt. Med allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande avses i allmänhet situationer då arbetstagarens arbetsvillkor är dåliga, eller till och med olagliga, och arbetstagarens ställning är sådan att han eller hon har mycket begränsade möjligheter att påverka sin situation. Vid bedömningen av om en arbetstagare utsatts för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande ska lönegarantimyndigheten utreda om arbetsgivarens verksamhet har drag som kan ha samband människohandel, grov människohandel, ocker, grovt ocker, diskriminering i arbetslivet eller ockerliknande diskriminering i arbetslivet, eller om allvarlighetsgraden i arbetsgivarens aktioner är jämförbar med dessa brott.
Enligt det föreslagna 5 a § 3 mom. kan ett offer för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande endast en gång få till godo den förlängda tidsfristen. Enligt uppgift från arbets- och näringsministeriet innebär begränsningen att arbetstagaren inte kan utnyttja undantaget angående ansökningstid flera gånger utifrån ett nytt anställningsförhållande som ingåtts med samma arbetsgivare och inte heller utifrån ett anställningsförhållande som ingåtts med en ny arbetsgivare.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att det valda regleringssättet är problematiskt med tanke på rättsskyddet för arbetstagare i utsatt ställning och ser det som viktigt att tillämpningen av bestämmelsen följs noggrant. Det är viktigt att lönegarantimyndighetens prövningsrätt vid behov utökas i fråga om beviljande av avvikande ansökningstid.
Enligt utskottet är det viktigt att utveckla lönegarantilagen så att den bättre än för närvarande tryggar fordringar för personer som utsatts för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande. Utskottet påpekar att effektiva metoder för att kräva lönefordringar också kan avskräcka ohederliga arbetsgivare, eftersom lönefordringarna ofta är större än eventuella böter.
Lönegarantimyndighetens resurser
Propositionen förbättrar möjligheterna för offer för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande att få fordringar som grundar sig på anställningsförhållande enligt lönegarantin. Enligt propositionen (s. 13) anses den nya bestämmelsen inte på ett betydande sätt öka lönegarantimyndigheternas arbetsmängd, eftersom sådana fall av allvarligt utnyttjande som avses i bestämmelsen sällan kommer in till behandling hos lönegarantimyndigheten.
Utskottet påpekar att allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande existerar på den finländska arbetsmarknaden. Det är sannolikt att lönegarantiansökningarna ökar om offren för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande informeras om möjligheten att utnyttja lönegarantin. Utskottet anser det vara viktigt att man noggrant följer hur lönegarantimyndigheternas resurser räcker till för att sköta de ökande uppgifterna och att man vid behov anvisar tilläggsresurser.
Utskottet understryker vikten av utbildning för de tjänsteinnehavare som tillämpar lönegarantilagen i syfte att kunna identifiera allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande och personer som blivit offer för sådant utnyttjande.
Övrigt
Utskottet noterar att det i propositionen inte föreslås att rätten att få uppgifter ska sträcka sig till de företag som använder inhyrt arbete. Utskottet påpekar att företag som använder inhyrda arbetstagare ofta har bättre information om bland annat arbetstagarens arbetstider och arbetsuppgifter än den egentliga arbetsgivaren. Utskottet ser det som viktigt att man med snabb tidtabell utreder möjligheten att rätten att få uppgifter utsträcks till företag som använder inhyrt arbete och lämnar en proposition om ändring av regleringen till riksdagen.
I sitt betänkande (AjUB 10/2021 rd) om regeringens proposition om höjning av lönegarantilagens maximala belopp (RP 88/2021 rd) krävde arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att en övergripande reform av lönegarantilagen snabbt inleds. Utskottet framhöll att reformen bör ta fasta på bland annat förlängd ansökningstid, tillräckligt högt maximibelopp, möjligheter att påskynda behandlingen av ansökningar och förnyelsebehov angående bestämmelserna om ändringssökande.
Utskottet påpekar att det i den aktuella propositionen inte är fråga om någon övergripande reform av lönegarantilagen. Utskottet inskärper att man grundligt följer upp och analyserar hur lönegarantilagen fungerar. Utskottet betonar att man snabbt bör ingripa i de missförhållanden som redan framkommit.