Ekonomiska utsikter

Coronaepidemin har haft en betydande inverkan på de offentliga finanserna, och det offentliga underskottet blev omfattande under 2020. Den ekonomiska tillväxten under de närmaste åren kommer att stärka de offentliga finanserna, men underskottet i de offentliga finanserna förutspås bli större under granskningsperioden än före krisen. 

Enligt finansministeriets prognos från i våras ökar bruttonationalprodukten med 2,6 procent år 2021, 2,5 procent år 2022 och 1,5 procent år 2023. Den privata konsumtionen beräknas öka snabbt när sparandet styrs till konsumtion, och dessutom återhämtar sig också exporten och investeringarna i och med tillväxtutsikterna för världsekonomin. Även bedömningarna av andra aktörer som gör ekonomiska prognoser gick i samma riktning vid utfrågningen av de sakkunniga. Enligt en prognos som Finlands Bank publicerade den 15 juni 2021 blir tillväxten dock snabbare än i de ovannämnda beräkningarna. Finlands Bank bedömer att ekonomin växer med 2,9 procent 2021 och 3,0 procent 2022, men avtar till 1,3 procent 2023 på grund av befolkningens stigande medelålder och den svaga produktivitetstillväxten. Också i finansministeriets senaste prognos (av den 17 juni 2021) beräknas tillväxten bli snabbare än beräknat. 

Det förutspås att antalet sysselsatta kommer att öka men eftersom återhämtningen inom servicesektorn blir långsam kommer också ökningen att bli långsam. Antalet sysselsatta överstiger 2019 års nivå först 2023 då sysselsättningen beräknas stiga till drygt 73 procent. Ökad ekonomisk aktivitet driver upp inflationen till nästan 2 procent per år. 

Den offentliga skulden ökade kraftigt under 2020 då skuldkvoten steg till en nivå som är nästan 10 procentenheter högre än före krisen. Under de kommande åren avtar ökningen av skuldkvoten, men ökningen fortsätter och överstiger 75 procent i mitten av årtiondet. 

Utskottet anser det motiverat att staten har burit merparten av kostnaderna för de stödåtgärder som beslutats på grund av coronaläget och stött kommunerna och socialskyddsfonderna i syfte att lindra de negativa effekterna av pandemin. Av undersektorerna i den offentliga sektorns finanser uppvisade statsförvaltningen år 2020 de facto det största underskottet. Lokalförvaltningens strukturella saldo började däremot uppvisa överskott, vilket till stor del berodde på stödåtgärderna. Planen för de offentliga finanserna innehåller för första gången också de välfärdsområden som är under beredning och som inleder sin verksamhet 2023 med ett litet underskott på grund av omfattande investeringar. 

Det är positivt att konsekvenserna av coronapandemin för de offentliga finanserna i ljuset av den senaste statistiken och prognoserna blir lägre än vad man räknade med år 2020. Finlands offentliga finanser har också klarat av krisen bättre än de övriga EU-länderna i genomsnitt. 

Utskottet noterar dock att de största riskerna för den ekonomiska utvecklingen fortfarande är kopplade till den allmänna ekonomiska utvecklingen. Nya epidemivågor och eventuella åtstramningar av begränsningarna i rörelsefriheten kan bromsa upp den ekonomiska återhämtningen och försvaga de offentliga finanserna såväl på grund av den långsammare ekonomiska tillväxten som till följd av eventuella nya stödåtgärder. 

Den finanspolitiska linjen

Utskottet välkomnar regeringens aktiva och ansvarsfulla finanspolitik under coronapandemin som är anpassad till konjunkturläget. 

Finanspolitiken har varit kraftigt stimulerande under konjunkturnedgången då regeringen har fattat beslut om omfattande åtgärder som tryggar arbetsplatser och försörjning samt underlättar det ekonomiska läget för företag som har det svårt på grund av coronaläget. Av de ökade utgifterna hänför sig sammanlagt 900 miljoner euro till ramperioden, med tyngdpunkten lagd på 2022 och 2023. 

I och med coronaläget skiljer sig helhetsbilden av Finlands ekonomi och finanspolitiska behov avsevärt från situationen hösten 2019 när ramen för valperioden fastställdes. Regeringen avstod med fog från utgiftsramen år 2020 och återgången till ramförfarandet år 2021 innehöll flera avvikelser. När planen för de offentliga finanserna utarbetades var regeringen dock fortfarande i en situation där ramens spelrum inte gjorde det möjligt att ta hänsyn till oförutsedda utgiftsförändringar eller genomföra alla reformer som regeringen ansåg behövliga. Dessa finansieringsbehov hänför sig bland annat till finansieringsmodellen för social- och hälsovårdsreformen och ändringskostnaderna, kompenseringen av sänkningen av avkastningen av penningspel, den nordiska modellen för arbetskraftsservice samt de tidsbundna ökningar av ramutgifterna som föranleddes av besluten om tilläggsbudgetarna för 2020. 

Som en del av lösningarna vid halvtidsöversynen beslutade regeringen därför att höja ramen för valperioden med 900 miljoner euro 2022 och med 500 miljoner euro 2023. Ambitionen är att ha en utgiftsram som gradvis sjunker mot slutet av valperioden så att utgiftsnivån fortsätter att sjunka även efter valperiodens slut. 

Den mekanism för exceptionella konjunkturlägen som ingår i rambestämmelsen enligt regeringsprogrammet används också år 2022, vilket gör det möjligt att rikta 500 miljoner euro per år till utgifter av engångsnatur. Likaså täcks de så kallade direkta kostnaderna för hälsosäkerhet i samband med coronaepidemin (såsom utgifterna för testning och vaccination) som utgifter utanför ramen åren 2021—2023. 

En del av de sakkunniga som utskottet har hört har ansett att överskridandet av ramnivån är motiverat, men det har också kritiserats eftersom överskridandet anses försvaga ramförfarandets trovärdighet och rambeslutets bindande verkan i fortsättningen. Höjningen av ramnivån utan motsvarande inkomstbeslut har dessutom bedömts leda till en större obalans i de offentliga finanserna åren 2022 och 2023 och till att finanspolitiken blir procyklisk. Å andra sidan har en höjning av ramnivån ansetts vara ett bättre alternativ än kringgående av rambestämmelsen, till exempel genom att öka utgifterna utanför ramarna. 

Utskottet anser det motiverat att man inte slutar stimulera genast då den ekonomiska tillväxten börjar eftersom produktionen enligt finansministeriets prognos kommer att ligga klart under den potentiella produktionen de närmaste åren. Det innebär att det inte finns någon överhettning av ekonomin i sikte och att det fortfarande finns outnyttjad kapacitet i ekonomin. Dessutom är satsningar på hälsa, välfärd och kompetens i allmänhet både välfärdsinvesteringar som ökar den totala välfärden och ekonomiska investeringar som på lång sikt också ökar mängden produktiv arbetskraft och minskar behovet av korrigerande tjänster som binder samhällets resurser. 

Samtidigt anser utskottet att det är viktigt att ramsystemet för statsfinanserna kvarstår som en central nationell finanspolitisk regel som tryggar en ansvarsfull och långsiktig utgiftspolitik som främjar den ekonomiska stabiliteten. För att säkerställa systemets trovärdighet är det dock viktigt att systemet reformeras och att mekanismerna för undantag från ramförfarandet avtalas på förhand. Tröskeln till undantag ska vara hög. Inte heller med tanke på en långsiktig skötsel av de offentliga finanserna är det önskvärt att den ram som överenskommits i början av valperioden överskrids. 

Utskottet noterar vidare att EU:s finanspolitiska reglering fortfarande omfattas av den undantagsklausul i stabilitets- och tillväxtpakten som infördes våren 2020 och som tillåter en avvikelse från de finanspolitiska målen åtminstone 2022. Det ger spelrum med tanke på målen enligt den nationella finanspolitiska lagstiftningen (869/2012). 

Trots den gällande undantagsklausulen har regeringen satt upp finanspolitiska mål som syftar till att understiga tröskelvärdet för det offentliga underskottet (-3 procent av bnp) 2022 och därefter till att stärka det strukturella saldot 2023. När undantagsklausulen upphör att kan överskridandet av EU:s skuldkriterium (60 procent) dock fortfarande leda till förfarandet vid alltför stort underskott. Stärkandet av det strukturella saldot bör därför fortsätta så att Finlands mål på medellång sikt (-0,5 procent av bnp) uppnås. Det skulle också stödja den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna i Finland. 

Utskottet understryker att när den akuta fasen av coronakrisen är förbi är det också nödvändigt att avgöra hur stabilitets- och tillväxtpakten och EU:s övriga finanspolitiska regler ska reformeras och hur efterlevnaden av dem ska säkerställas. 

Utskottet konstaterar att konjunkturbilden i Finland enligt dagens uppgifter håller på att bli positiv men att produktionsklyftan beräknas förbli negativ åren 2022—2023. Om utvecklingen fortsätter att vara stark är det motiverat att stegvis gå över till en stramare finanspolitik så att finanspolitiken så bra som möjligt ska fungera så konjunkturutjämnande som möjligt och stödja utvecklingen av buffertarna under ekonomiskt goda tider. Å andra sidan är stimulansåtgärder som stöder konjunkturen återigen motiverade i en situation där en fjärde våg av pandemin skulle stranda till Finland och omvända konjunkturen till negativ igen. 

När det gäller beskattningen betonar utskottet att den ska vara förutsägbar och planmässig. Det totala skatteuttaget bör inte höjas. Om nya skatteinstrument tas i bruk, kräver de noggrann beredning. Till exempel införandet av en landskapsskatt och omfördelningen av skatteintäkterna mellan staten och välfärdsområdena förutsätter en övergripande konsekvensbedömning som tar hänsyn till exempelvis regional och social rättvisa. Man bör ta hänsyn till rättvisan i beskattningen också i samband med de skattelösningar som införs efter coronatiden. 

Stabilisering av ekonomin

Regeringen har uppdaterat regeringsprogrammets finanspolitiska riktlinjer i och med coronakrisen och satt som mål att stoppa ökningen av den offentliga skuldkvoten i mitten av 2020-talet. Enligt finansministeriets uppskattning kommer skuldkvoten att vända nedåt, om saldot i de offentliga finanserna stärks med ett nettobelopp på 2—2,5 miljarder euro. 

Utskottet anser att målet är viktigt eftersom det fortfarande finns ett långsiktigt hållbarhetsgap i de offentliga finanserna till följd av den åldrande befolkningen. Om det inte görs några bestående ändringar i de offentliga finansernas inkomst- och utgiftsstruktur och funktion, kommer de offentliga samfundens skuldkvot att öka snabbare under de kommande årtiondena. Man bör också komma ihåg att räntenivån i något skede börjar stiga, och dessutom kommer ekonomin även i fortsättningen att stöta på chocker som ökar underskottet. Därför är det viktigt att statens skuldtagningskapacitet förbättras före nästa recession. Utskottet påpekar också att en ökad inflation kan leda till att ränteutgifterna för statsskulden ökar, vilket ytterligare minskar det finanspolitiska handlingsutrymmet. 

Utskottet konstaterar dock att en kraftig finanspolitisk anpassning sannolikt kommer att få negativa effekter på tillväxten och sysselsättningen. Å andra sidan kan en hållbar ekonomisk tillväxt inte heller basera sig på en alt större offentlig sektor. Därför är det bra att den exceptionellt höga utgiftsnivån för 2020—2021 sänks gradvis och kontrollerat. Beslutet om permanenta omfördelningar på 370 miljoner euro från och med 2023 stöder detta. I samband med budgetmanglingen för 2021 fattas dessutom beslut om en skattelösning som stärker statsfinanserna med 100—150 miljoner euro. Dessutom är avsikten att genom nya sysselsättningsåtgärder stärka de offentliga finanserna med 110 miljoner euro före utgången av regeringsperioden. 

Färdplanen för hållbarhet

Regeringen strävar efter att stabilisera ekonomin genom de åtgärdshelheter som fastställts i färdplanen för stärkande av hållbarheten i de offentliga finanserna och som gäller sysselsättningen, stärkandet av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, åtgärderna för att öka produktiviteten och kostnadseffektiviteten inom den offentliga förvaltningen samt social- och hälsovårdsreformen. 

Sysselsättningen ska höjas till 75 procent i mitten av decenniet och antalet sysselsatta ska ökas med 80 000 personer genom sysselsättningsåtgärder före slutet av årtiondet som en del av målet att stabilisera skuldkvoten. Regeringen beslutade vid sin halvtidsöversyn om åtgärder genom vilka man eftersträvar ytterligare 40 000—44 500 sysselsatta. De viktigaste åtgärderna är bland annat lönesubventionsreformen, reformen av kontinuerligt lärande samt överföringen av arbets- och näringstjänsterna till kommunerna samt den finansieringsmodell som skapas i samband med överföringen och som sporrar kommunerna att utveckla sin verksamhet så att den främjar sysselsättningen. Åtgärderna beräknas stärka de offentliga finanserna med cirka 150 miljoner euro, och dessutom fattar regeringen före utgången av regeringsperioden beslut om sysselsättningsåtgärder som stärker de offentliga finanserna med 110 miljoner euro. 

Strukturell sysselsättning främjas också av tidigare beslut som fattades före halvtidsöversynen våren 2021 och som beräknas ha en sammanlagd effekt på cirka 31 000—33 000 sysselsatta fram till 2029. Sådana är bland annat utvidgningen av läroplikten, den nordiska arbetskraftsmodellen samt reformen av lönesubventionen och åtgärder som stärker sysselsättningen bland partiellt arbetsföra. Dessa åtgärder beräknas stärka de offentliga finanserna med 300 miljoner euro på 2029 års nivå. 

Utskottet påpekar att enligt rådet för ekonomisk utvärdering stärker inte alla regeringens sysselsättningsåtgärder balansen i de offentliga finanserna i enlighet med de uppställda målen. Det är viktigt att man följer upp de vidtagna åtgärdernas effektivitet och ser till att resurserna räcker till för att uppnå de uppställda målen. Det är också viktigt att gå mot en aktivare arbetskraftspolitik och främja arbetsmarknadens funktion genom att stärka resurserna för en aktiv arbetskraftspolitik. Utskottet betonar också satsningar på att utveckla digitala lösningar, informationssystem och digitala serviceplattformar. 

Utskottet välkomnar att resurserna för integrationsutbildning för invandrare utökas under ramperioden, vilket också riksdagen krävde i samband med budgetberedningen för innevarande år. Den årliga ökningen är 5 miljoner euro från och med nästa år. Anslagsbehovet behöver dock ses över i fortsättningen eftersom det i befolkningsprognoserna förutspås att antalet invandrare med ett främmande språk som modersmål kommer att öka med närmare 500 000 personer före 2040. 

Utskottet betonar också åtgärder för att minska den höga strukturella arbetslösheten och långtidsarbetslösheten som har ökat under coronaepidemin. För att lindra bristen på arbetskraft är det också viktigt att utveckla myndighetsprocesserna i anslutning till arbetskraftsinvandringen. 

Förstärkningen av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt berör i synnerhet Finlands program för hållbar tillväxt som genomförs med finansiering ur EU:s facilitet för återhämtning och resiliens och som ska utvärderas av kommissionen och som torde bli godkänd i EU-rådet under sensommaren 2021. Programmet ingår i riktlinjerna för budgetekonomin under ramperioden. På grund av de osäkerhetsfaktorer som ännu finns i anslutning till ärendet har anslagsfördelningen behandlats som en utgiftshelhet som ska fördelas på de berörda utgiftsmomenten senare i samband med budgetpropositionerna. Den maximala tilldelningen för Finlands del bekräftas först sommaren 2022 men i redogörelsen beräknas den uppgå till cirka 2,085 miljarder euro. 

Syftet är också att använda en del av EU:s återhämtningsinstrument till att finansiera ytterligare satsningar för att öka Finlands FoU-utgifter till den målsatta nivån på 4 procent av bnp. Med tanke på Finlands konkurrenskraft och framgång är det också viktigt att regeringen har beslutat att inrätta en parlamentarisk arbetsgrupp för att utreda metoder för att förbinda sig till den ökning av FoU-finansieringen inom den offentliga sektorn fram till slutet av årtiondet som krävs för att FoUI-målet på fyra procent ska kunna nås. 

Utskottet konstaterar att det för att uppnå detta mål krävs årliga höjningar av de offentliga investeringarna i forskning, vilket är mycket utmanande med tanke på den svåra ekonomiska situationen. Utskottet anser dock att satsningarna är motiverade eftersom en stark kompetens och framgång i den internationella konkurrensen på lång sikt stärker samhällsekonomin och medborgarnas välfärd. Dessutom spelar innovationerna en viktig roll bland annat när det gäller att lösa utmaningarna med hållbar utveckling. 

Avsikten är dessutom att förbättra hållbarheten genom att effektivisera produktiviteten och kostnadseffektiviteten inom den offentliga förvaltningen samt genom att utveckla serviceprocesserna inom social- och hälsovården redan innan social- och hälsovårdsreformen träder i kraft. Det ökar spelrummet i fråga om de offentliga finanserna, samtidigt som behovet att anpassa utgifterna och inkomsterna minskar. 

Den viktigaste strukturella reformen som stärker de offentliga finanserna på lång sikt är reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet som avses träda i kraft i början av 2023. På grund av de merkostnader som hänför sig till reformens ändringsskede börjar kostnadsbesparingarna inom de offentliga finanserna realiseras på 2030-talet. 

Hållbar utveckling

I planen för de offentliga finanserna ingår anslag som främjar Finlands ambitiösa klimatneutralitetsmål med sammanlagt cirka 2 miljarder euro 2022, varefter anslagen sjunker till cirka 1,7 miljarder euro 2025. År 2022 är nivån hög på grund av bland annat tajmningen av understöden för västmetron och andra tidsbundna spårprojekt. Besparingarna från och med 2023, som ingår i planen för de offentliga finanserna, gäller dessutom delvis anslag som främjar klimatneutralitet. Finansieringen riktas huvudsakligen till arbets- och näringsministeriets, jord- och skogsbruksministeriets, miljöministeriets och utrikesministeriets förvaltningsområden. 

I redogörelsen har man också beaktat riktlinjerna i den nationella återhämtnings- och resiliensplan som Finland lämnat till kommissionen, enligt vilka cirka hälften av EU-finansieringen för genomförandet av planen riktas till den gröna omställningen. 

Utskottet konstaterar att planen för de offentliga finanserna innehåller motiverade åtgärder som bidrar till övergången till koldioxidneutralitet och kretsloppsekonomi. En betydande ökning av finansieringen av naturvården (51 miljoner euro per år jämfört med den tekniska ramen våren 2019) främjar dessutom målet att stoppa förlusten av biologisk mångfald enligt mångfaldskonventionen. 

Det är viktigt att deltagandet i den pågående hållbarhetsbrytningen görs smidigt, ekonomiskt attraktivt och rättvist för medborgarna. Hållbarhetsbrytningen måste också beaktas i ledningen av staten, kommunerna och företagen. Exempelvis genom offentlig och privat upphandling som tar hänsyn till hållbarhetskriterierna kan man samtidigt främja flera hållbarhetsmål. 

Utskottet välkomnar strävan efter målet om koldioxidneutralitet, men anser samtidigt att det är viktigt att man vidareutvecklar en övergripande syn på hur man genom olika anslag kan säkerställa att målen för hållbar utveckling uppnås på ett konsekvent sätt. Vid utfrågningen av de sakkunniga i utskottet påpekades dessutom att man vid sidan av den ekonomiska granskningen också bör använda andra indikatorer som på ett bredare plan beskriver utvecklingen av naturtillståndet och medborgarnas välfärd. 

Utskottet betonar också behovet av att identifiera och rapportera om de positiva ekonomiska effekterna av klimatpolitiken och politiken för hållbar utveckling, och konstaterar att bland annat åtgärder för att bekämpa naturförluster kan vara budgetneutrala. Ett exempel på en sådan politik-åtgärd kan vara de ekologiska kompensationerna, som utvecklas som en del av revideringen av naturvårdslagen. 

Förvaltningsområdesspecifika frågor

Utskottet hänvisar till lagutskottets utlåtande (LaUU 11/2021 rd) och noterar med emfas den knappa basfinansieringen för domstolsväsendet, Åklagarmyndigheten, Brottspåföljdsmyndigheten och den offentliga rättshjälpen. Till exempel i domstolarna har behandlingstiderna förlängts redan före coronakrisen, varefter anhopningen ytterligare har förvärrats. I vissa ärendegrupper är de genomsnittliga handläggningstiderna redan så pass långa att förseningarna har allvarliga följder för rättssäkerheten. Dessutom är antalet domare som är beroende av tidsbunden finansiering anmärkningsvärt stort. 

Även riksdagens justitieombudsman har i sin berättelse för 2019 (B 15/2020 rd, s. 143—144) påtalat inte bara de långa behandlingstiderna utan också det stora antalet domare på viss tid, vilket äventyrar domstolarnas oberoende. 

Utskottet anser det vara nödvändigt att verksamhetsförutsättningarna för rättsvården och hela rättsvårdskedjan tryggas på ett hållbart sätt. 

Regeringen överlämnade i april 2021 till riksdagen en trafikpolitisk redogörelse med en övergripande och långsiktig strategisk plan för utveckling av trafiksystemet som utarbetats för första gången. Den skapar en grund för väg- och spårinvesteringar, underhåll och utveckling av alla trafikformer, och beredningen av den har styrts av en parlamentarisk styrgrupp. 

Med tanke på genomförandet av planen är det beklagligt att man vid ramförhandlingarna våren 2021 beslutade att från och med 2023 rikta en besparingsskyldighet på 110 miljoner euro till kommunikationsministeriets förvaltningsområde. Det har i detta skede i sin helhet riktats till momentet för utvecklingsprojekt (31.10.77). Såsom utskottet har konstaterat i sitt utlåtande om den trafikpolitiska redogörelsen (FiUU 5/2021 rd) är det ännu nödvändigt att bedöma fördelningen av sparkravet eftersom anslagsnedskärningen försvagar planens trovärdighet och försvårar genomförandet av planen. 

Utskottet anser att det är viktigt att det i fortsättningen reserveras tillräckliga resurser för genomförandet av planen eftersom de föreslagna åtgärderna främjar Finlands konkurrenskraft och näringslivets verksamhetsförutsättningar och dessutom främjar de omställningen mot mer utsläppssnåla transporter. Utskottet betonar att den nationella finansieringen bör dimensioneras så att den också gör det möjligt att utnyttja EU-finansieringen fullt ut. Detta är särskilt viktigt under den nya finansieringsperioden, då antalet stödberättigande banprojekt ökar på bannätet i Finland. 

Utskottet framhäver konstens och kulturens betydelse och vikten av att trygga deras verksamhetsförutsättningar efter coronakrisen. De kreativa branscherna har en stor betydelse när det gäller att stärka välfärden, och dessutom har de en avsevärd sysselsättande effekt. De kreativa branscherna har fortfarande betydande tillväxtpotential, och främjande av de kreativa branscherna lyfts fram starkt också i regeringsprogrammet. 

Utskottet välkomnar att man i planen för de offentliga finanserna som en del av regeringens framtidsinvesteringar anvisar 15 miljoner euro i motfinansiering 2022 för kapitalisering av en fond som stöder den kreativa sektorn och kulturverksamheten, förutsatt att motsvarande finansiering fås från andra källor. Också färdplanen för kreativ ekonomi (ANM:s publikationer 2020:48) skapar en grund för tillväxt i företag inom kreativa branscher. 

På grund av de stora ekonomiska förluster som coronaepidemin orsakat är det också exceptionellt viktigt att kulturbudgetens hållbarhet tryggas under ramperioden och att nedskärningar inte riktas till branschen. 

Veikkaus Ab:s intäktsföring beräknas bli klart mindre än tidigare, vilket beror på åtgärderna för att bekämpa problemspelande och att Veikkaus Ab:s marknadsandel minskar. Dessutom har coronaepidemin minskat avkastningen då spelsalar och spelautomater har stängts. Därför är det viktigt att regeringen har beslutat kompensera förmånstagarna för den minskade intäktsföringen av avkastningen av penningspelsverksamheten. Allt som allt uppgår kompensationen till förmånstagarna av penningspelsverksamheten till 330 miljoner euro 2022 och 305 miljoner euro 2023. 

Utskottet anser också att det är viktigt att den nya finansieringsmodell som bereds som bäst säkerställer en hållbar och balanserad lösning som tryggar förmånstagarnas verksamhetsmöjligheter och en långsiktig planering av verksamheten. 

Utskottet hänvisar till sitt utlåtande om social- och hälsovårdsreformen (FiUU 1/2021 rd — RP 241/2020 rd) och lyfter också i detta sammanhang fram vikten av att finansieringen av hälsovetenskaplig forskning och forskning inom socialt arbete på universitetsnivå tryggas i samband med reformen, såsom riksdagen förutsatte i sitt uttalande från 2019 (FiUB 20/2019 rd — RP 29/2019 rd, RP 89/2019 rd). Riksdagen förutsatte också att statens forskningsfinansiering till hälso- och sjukvårdsenheter för forskning på universitetsnivå stärks och åter bringas att växa för att säkerställa en verkningsfull forskning på hög nivå som främjar befolkningens hälsa och välfärd. Utskottet konstaterar att bestämmelserna om statens forsknings- och utbildningsersättningar och budgetfinansieringen inte ändras i samband med social- och hälsovårdsreformen men oro har orsakats av i vilken mån de forskningssatsningar som görs i välfärdsområdena säkerställer att forskningsfinansieringen är tillräcklig och kontinuerlig. 

Utskottet hänvisar till utrikesutskottets utlåtande (GrUU 5/2021 rd) och fäster uppmärksamhet vid nedskärningen på 35 miljoner euro i utvecklingssamarbetet från och med 2023. Detta innebär att biståndsutgifternas andel av bnp under de kommande åren sjunker från nuvarande 0,5 procent. 

Utskottet anser det vara viktigt att regeringen fortsättningsvis målmedvetet strävar efter att utgifterna för utvecklingssamarbetet i enlighet med FN-avtalen ska ökas till en andel på 0,7 procent av bnp och betonar att det i och med coronapandemin finns ett allt större behov av utvecklingssamarbete. Man bör också fästa större vikt än tidigare vid utvecklingssamarbetets resultat och effektivitet för att Finlands utvecklingsbistånd ska kunna styras till de sektorer och aktörer som bäst främjar utvecklingsmålen. Det är också viktigt att utreda möjligheterna att kompensera den minskning som gjorts genom att öka de finansinvesteringar i utvecklingssamarbetet. 

Jämställdhetsbudgetering

De finanspolitiska riktlinjerna på medellång sikt har oundvikligen konsekvenser för jämställdheten mellan könen, men planen för de offentliga finanserna visar inte på vilket sätt könskonsekvenserna av fördelningen av inkomster och utgifter har bedömts när riktlinjerna utarbetades. Det är därför svårt att få en helhetsbild av hur planen för de offentliga finanserna påverkar jämställdheten. 

Planen för de offentliga finanserna är viktig ur ett jämställdhetsperspektiv eftersom tyngdpunkten i den årliga budgetprocessen ligger på vårens budgetmangling, då beslut fattas om många åtgärder som ingår i budgetpropositionen. Nya jämställdhetsåtgärder som medför kostnader för de offentliga finanserna bör ingå i synnerhet i den första ramen för regeringsperioden, som skapar en finansieringsgrund för de centrala reformerna under valperioden. 

Utskottet anser att det är viktigt att bedömningen av könskonsekvenserna utvecklas i planen för de offentliga finanserna eftersom en välfungerande könsmedveten budgetering förutsätter att den genomsyrar budgetprocessen från regeringsprogrammet till planen för de offentliga finanserna och ramarna för de offentliga finanserna och därifrån till budgetpropositionen, budgetlagarna och resultatstyrningen. Planen för de offentliga finanserna erbjuder också en bättre möjlighet än de årliga budgetförslagen att på ett övergripande och långsiktigt sätt granska den ekonomiska politikens konsekvenser för jämställdheten. 

Det är också viktigt att identifiera coronakrisens könskonsekvenser för att man ska kunna reagera på dem i beslutsfattandet. Vid utfrågningen av de sakkunniga i utskottet har man bland annat bedömt att de stödåtgärder som riktats till företag och medborgare har stött jämställdheten mellan könen eftersom i synnerhet personalen inom social- och hälsovården och undervisningsväsendet huvudsakligen är kvinnor på grund av könssegregeringen i arbetslivet. Även ökningen av statsandelarna för kommunal basservice har varit viktig ur jämställdhetssynvinkel. 

Utskottet välkomnar att statsrådet har inlett en undersökning om coronakrisens konsekvenser för jämställdheten mellan könen. Undersökningen blir klar våren 2022 och dess mål är att producera evidensbaserad kunskap om coronakrisens hälsomässiga, ekonomiska och sociala konsekvenser för olika grupper män och kvinnor och jämställdheten mellan könen i samhället. 

Välfärdsområdenas ekonomi

Planen för de offentliga finanserna tar hänsyn till de centrala konsekvenserna av social- och hälsovårdsreformen för den statliga och kommunala ekonomin. Kalkylerna är i detta skede ännu preliminära och de preciseras i samband med beredningen av den följande planen för de offentliga finanserna. 

Den övergripande finansieringen av välfärdsområdena beräknas för närvarande uppgå till sammanlagt cirka 21,1 miljarder euro på 2023 års nivå. Finansieringen omfattar finansieringen av social- och hälsovården och räddningsväsendet som överförs från kommunerna och samkommunerna. Finansieringen består huvudsakligen av överföringar från momentet för statsandelen för kommunal basservice (uppskattningsvis cirka 5,3 miljarder euro) och momentet för kompensationen för kommunernas förlorade skatteinkomster (uppskattningsvis cirka 1,8 miljarder euro) samt av ett tillägg som motsvarar ökningen av statens intäkter från inkomstskatten och samfundsskatten till följd av de ändringar i beskattningsgrunderna som görs i samband med reformen. Överföringen av finansieringen från kommunernas skatteinkomster beräknas uppgå till cirka 13,4 miljarder euro. 

Nivån på den kalkylmässiga finansieringen för social- och hälsovården som staten beviljar välfärdsområdena höjs årligen på riksnivå med beaktande av den förväntade ökningen av servicebehovet, höjningen av kostnadsnivån och uppgiftsändringarna. Den uppskattade årliga ökningen av servicebehovet höjs bland annat på grund av kostnaderna under övergångsperioden med 0,2 procentenheter 2023—2029 men från och med 2025 ska ökningen av servicebehovet och höjningen med 0,2 procentenheter beaktas till 80 procent. Det är ett sätt att sträva efter att dämpa kostnadsökningen. Det ökade servicebehovet beräknas öka finansieringen av välfärdsområdena från cirka 250 miljoner euro år 2023 till drygt 700 miljoner euro år 2025. 

Utskottet hänvisar till sitt yttrande om social- och hälsovårdsreformen och konstaterar att incitamenten för att dämpa kostnadsökningen är relativt små. Reformens inverkan på dämpningen av kostnadsökningen beror i väsentlig grad bland annat på hur reformen verkställs och på hur de funktionella mekanismer som dämpar kostnadsökningen kan omvandlas till praxis och hur de inbesparings- och effektiviseringspotentialer som de genererar kan tas till vara. Reformens inverkan när det gäller att dämpa kostnadsökningen beror också på i vilken mån staten med olika medel kan styra välfärdsområdena till en kostnadseffektiv och förebyggande verksamhet, i sista hand genom de villkor som ställs för tilläggsfinansieringen. 

Reformen medför betydande ändringskostnader, varav de största beräknas föranledas av IKT-helheten. För den har det reserverats sammanlagt cirka 410 miljoner euro för denna ramperiod. Det har uppskattats att även kommunerna kommer att drabbas av IKT-kostnader, men de behandlas först i den följande planen för de offentliga finanserna när uppgifterna har preciserats. Utgångspunkten är att kommunerna genom systemet för statsandelen för kommunal basservice ska ersättas för de ändringskostnader som social- och hälsovårdsreformen medför. 

I enlighet med sitt utlåtande betonar utskottet att IKT-lösningarna måste bidra till att minska kostnadstrycket på tjänsteproduktionen och öka tjänsternas effektivitet och kvalitet. 

Reformen medför också betydande löneharmoniseringskostnader men det har inte reserverats någon särskild finansiering för dem i ramarna. Kostnadseffekten och tajmningen av löneharmoniseringen beror bland annat på det lönesystem som skapas i välfärdsområdena. Lönerna finansieras inom ramen för finansieringsmodellen för välfärdsområdena, och i sista hand kommer de genom justeringen av kostnadsnivån att utgöra en del av finansieringen av välfärdsområdena. 

Såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande har konstaterat är det motiverat att kostnaderna för löneharmoniseringen täcks genom statlig finansiering med allmän täckning eftersom lönekostnaderna utgör en del av välfärdsområdets omkostnader. Enligt tidigare erfarenheter tar samordningen av lönerna flera år och kan också ske i olika takt i olika välfärdsområden, varvid kostnadseffekten gör sig märkbar stegvis. Behovet av löneharmoniseringen hänför sig till en kostnadsbas på 6,2 miljarder euro. Om kostnaderna för harmoniseringen av lönerna blir ungefär lika stora som kostnaderna för de genomförda kommunsammanslagningarna och bildandet av samarbetsområdena (1,5—3 procent), uppgår reformens kostnadseffekt till cirka 124—434 miljoner euro. 

Utskottet konstaterar att planen för de offentliga finanserna i fortsättningen också är ett centralt styrmedel för välfärdsområdena eftersom det enligt 12 § i den föreslagna lagen om välfärdsområden där bedöms om finansieringen av välfärdsområdena är tillräcklig för skötseln av uppgifterna både som en helhet och med avseende på respektive välfärdsområde. I planen behandlas dessutom välfärdsområdenas uppgifter, skyldigheter och ekonomi samt statens ekonomiska åtaganden i fråga om välfärdsområdenas ekonomi. Således styr planen för de offentliga finanserna ministerierna när de bereder den lagstiftning och styrning som gäller välfärdsområdena. 

Den kommunala ekonomin

Allmänt

Den kommunala ekonomin har länge varit tämligen svag men 2020 stärktes den kommunala ekonomin som en helhet betydligt till följd av statliga coronastöd och en måttfull utgiftsutveckling. Kommunernas och samkommunernas sammanlagda årsbidrag ökade enligt bokslutskalkylerna med 2,4 miljarder euro från år 2019 till cirka 4,6 miljarder euro år 2020. Det beror på både den gynnsamma utvecklingen av kommunernas skatteinkomster och den kraftiga ökningen av statsandelarna, då största delen av coronastöden riktades till den kommunala ekonomin via statsandelar. År 2020 fanns det endast två kommuner med negativt årsbidrag, medan antalet var 65 år 2019. Däremot försvagades samkommunernas ekonomi, vilket bland annat beror på sjukvårdsdistriktens försämrade resultat. Samkommunernas resultat för räkenskapsperioden var cirka 73 miljoner euro negativt år 2020. 

De stöd som beviljats till följd av coronaepidemin undanröjer dock inte de bakomliggande hållbarhetsproblemen inom den kommunala ekonomin. Den kommunala ekonomins tillstånd beräknas dock förbli starkt ännu 2021, men det beräknas försämras kraftigt 2022. Enligt inkommen utredning försvagas ekonomin enligt kalkyler över utgiftstrycket per kommunstorleksgrupp särskilt i kommuner med 20 000—40 000 invånare och i kommuner med över 100 000 invånare. 

Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Hösten 2019 satte regeringen i sin första plan för de offentliga finanserna som mål att lokalförvaltningens strukturella saldo år 2023 får uppvisa ett underskott på högst 0,5 procent i förhållande till totalproduktionen. På grund av den exceptionella situationen uppställdes det inte något mål för det strukturella saldot våren 2020, men det nu uppställda målet för det strukturella saldot är detsamma som hösten 2019, dvs. underskottet får vara högst 0,5 procent 2023. Lokalförvaltningens finansiella ställning uppvisar enligt de nuvarande kalkylerna över utgiftstrycket ett underskott på 0,6 procent 2023. 

Hösten 2019 beslutade regeringen också att nettoeffekten av dess åtgärder på den kommunala ekonomins omkostnader 2023 får uppgå till högst 520 miljoner euro jämfört med den tekniska planen för de offentliga finanserna våren 2019. Våren 2020 konstaterades det att utgiftsbegränsningen har överskridits. Utgångspunkten är nu att utgiftsbegränsningen inte längre ska följas år 2023 eftersom social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendet då överförs till välfärdsområdena, och kommunernas uppgiftsfält minskar betydligt. 

Det centrala är att kommunerna enligt gällande lagstiftning anvisas en hundraprocentig statsandel för deras nya och utvidgade uppgifter och skyldigheter. Det innebär att lokalförvaltningens strukturella saldo inte förändras eftersom staten via statsandelarna bär det fulla finansieringsansvaret för nya eller utvidgade uppgifter och skyldigheter. Det är också nödvändigt att konsekvenserna av de ovannämnda uppgifterna för den kommunala ekonomin bedöms realistiskt för att den ökning av statsandelen som motsvarar dem till fullo ska motsvara den kostnadsökning som uppgifterna medför. 

Statens åtgärder — statsbidrag och kommunernas uppgifter

Kommunernas statsbidrag minskar betydligt under ramperioden på grund av social- och hälsovårdsreformen: de uppgår till 13,1 miljarder euro 2022, men i slutet av ramperioden 2025 till endast 4,7 miljarder euro. De kalkyler som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen, inklusive en uppskattning av statsandelarna för kommunal basservice, är dock i detta skede ännu preliminära och de preciseras i samband med den plan för de offentliga finanserna som bereds våren 2022. 

För att förbättra förutsägbarheten i kommunernas ekonomi preciseras förfarandet för justeringen av kostnadsfördelningen så att de stora årliga variationerna i justeringen av kostnadsfördelningen kan minimeras. Ändringen av beräkningssättet preciseras hösten 2021 i lagen om statsandel för kommunal basservice. På detta nya beräkningssätt är storleken på nästa justering av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna 562 miljoner euro, och den ska göras i samband med budgeten för 2022. 

Planen för de offentliga finanserna utgår dock från att man inte tar hänsyn till effekten av justeringen av kostnadsfördelningen för 2022 (562 miljoner euro) eftersom ramläget är stramt och kommunernas ekonomiska situation 2020 var bättre än väntat på grund av coronastöden. (Resultatet för den kommunala ekonomin visade ett överskott på cirka 1,6 miljarder euro.) Enligt rambeslutet höjs nivån på statsandelarna för kommunal basservice år 2022 med omkring 246 miljoner euro. Nettoeffekten av dessa riktlinjer sänker nivån på statsandelarna med något över 300 miljoner euro 2022. 

Coronastöden till kommunerna uppgick till sammanlagt cirka 3 miljarder euro år 2020, inklusive ökningen av statsandelarna och statsunderstöden samt höjningen av utdelningen av samfundsskatten. Cirka hälften av stödet riktades till den kommunala ekonomin i form av ökade statsandelar. Enligt programmet för kommunernas ekonomi överskred stödet de coronarelaterade kostnaderna med drygt en miljard euro (Finansministeriets publikationer 2021:25). 

Utskottet konstaterar att det statliga stödet har varit märkbart, men med hjälp av det har man undvikit omfattande permitteringar och uppsägningar och kunnat trygga kommuninvånarnas basservice. I detta skede vet man inte heller ännu storleken på efterräkningen till följd av epidemin. Till exempel en del av coronakrisens kostnader uppstår i form av växande service- och vårdköer, vars kostnader kan synas först senare. Med tanke på den kommunala ekonomin är det också viktigt att man ännu år 2021 kompenserar den kommunala ekonomin för konsekvenserna av coronaepidemin genom statsandelar, understöd och en förhöjd utdelning av samfundsskatten. Från och med 2023 minskar det långsiktiga utgiftstrycket inom den kommunala ekonomin när social- och hälsovårdsuppgifterna överförs till välfärdsområdena. 

Utskottet påpekar också att kommunernas statsandel permanent sänks från och med 2022 med ett så kallat konkurrenskraftsavdrag som årligen minskar statsandelsfinansieringen av kommunernas basservice och undervisningsväsende med sammanlagt cirka 250 miljoner euro. Enligt utskottet finns det ännu skäl att fundera på denna riktlinje eftersom man i arbetsmarknadslösningen inom kommunsektorn i huvudsak frångick den förlängda arbetstiden i anslutning till konkurrenskraftsavtalet. 

Reformerna enligt regeringsprogrammet fortsätter 2022. Nya åtgärder är bland annat att 10 miljoner euro i statsandelar riktas till utvidgningen av screeningprogrammet och 4,8 miljoner euro till barnskyddet samt sammanlagt cirka 15 miljoner euro till stödet till reformen av småbarnspedagogiken via statsandelen för basservice och via undervisnings- och kulturministeriet. För en höjning av minimidimensioneringen av vårdpersonalen anvisas 96,5 miljoner euro. Kostnaderna för reformen på årsnivå beräknas uppgå till 265,8 miljoner euro 2024, då välfärdsområdena svarar för kostnaderna. Man bereder sig på social- och hälsovårdsreformen genom att utveckla servicestrukturen, för vilken 132,9 miljoner euro har reserverats 2022. 

En central reform inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde är att läroplikten utvidgas, vilket beräknas öka kommunernas kostnader med 129 miljoner euro från och med 2024. Utskottet noterar vikten av att finansieringen ska räcka till och anser att det är nödvändigt att den statliga finansieringen täcker kostnaderna för förlängningen av läroplikten fullt ut så att reformen inte ska försämra utbildningsanordnarnas finansiella ställning. Även folkhögskolorna bör få ersättning för läromedelskostnaderna inom utbildningen för läropliktiga. Finansieringens tillräcklighet ska följas upp och bedömas i samband med genomförandet av reformen. 

Kommunernas roll och ansvar stärks också inom arbets- och näringstjänsterna i och med att kommunförsöken med sysselsättning har inletts den 1 mars 2021. Dessutom har regeringen vid sin halvtidsöversyn fastställt att arbets- och näringstjänsterna överförs till kommunerna under 2024. De ekonomiska konsekvenserna i anslutning till detta preciseras när beredningen fortskrider, och de tas med i planen för de offentliga finanserna först senare. 

Utsikterna för den kommunala ekonomin under ramperioden

Bedömningen av den kommunala ekonomins utveckling är förknippad med rätt så stor osäkerhet på grund av coronapandemin och social- och hälsovårdsreformen. Ökningen av omkostnaderna inom den kommunala ekonomin bedöms avta år 2022, när största delen av de tilläggssatsningar som behövts för skötseln av coronapandemin avvecklas. 

År 2023 är ett exceptionellt år för den kommunala ekonomin i fråga om såväl utgifter som inkomster, då kostnaderna för kommunernas verksamhet minskar till följd av social- och hälsovårdsreformen och cirka hälften av utgifterna inom driftsekonomin överförs från kommunerna. Kommunernas statsandelar, ersättningarna för skatteförluster och skatteinkomsterna minskas i hela landet i enlighet med de kostnader som överförs. År 2023 beräknas kommunernas skatteinkomster då minska med 47,2 procent och statsandelarna med 70,3 procent. Efter reformen beror största delen av de återstående kostnaderna inom den kommunala ekonomin på anordnandet av småbarnsfostran och utbildning. 

Kommunernas utgiftstryck och trycket att höja skattesatserna underlättas när de snabbast växande utgifterna i anslutning till befolkningens stigande medelålder flyttas bort från den kommunala ekonomin. Detta undanröjer dock inte obalansen mellan kommunernas inkomster och utgifter eftersom utgifterna inom den kommunala ekonomin beräknas förbli större än inkomsterna under hela ramperioden. Kassaflödet från den kommunala ekonomins verksamhet och investeringar förblir enligt en tryckkalkyl cirka 1 miljard euro negativt åren 2024—2025, och dessutom väntas den ekonomiska differentieringen mellan kommunerna fortsätta. Behovet av strukturella reformer som förbättrar hållbarheten inom kommunsektorn är således allt mer aktuellt. 

Utskottet anser det vara nödvändigt att man noga följer upp social- och hälsovårdsreformens konsekvenser för den kommunala ekonomin och balansen i kommunernas ekonomi och att man reagerar snabbt och i rätt tid på de olägenheter som uppstår. Det finns skäl att särskilt följa utvecklingen och livskraften i de stora städerna. Också kommunernas skatteutfall ska följas och det ska säkerställas att det inte sker någon kraftig differentiering i fråga om kommunalskattesatsen när det efter ikraftträdandeåret blir möjligt att höja skatten. 

Utskottet anser det vara viktigt att kommunerna får genuina incitament att stödja närings- och livskraftspolitiken. Samtidigt är det också viktigt att kommunerna själva genomför strukturella reformer och åtgärder som förbättrar ekonomin, produktiviteten, sysselsättningen och kommunernas livskraft. Det är också viktigt att kommunerna främjar kommuninvånarnas hälsa och välfärd, eftersom bättre hälsa och sysselsättning syns positivt i kommunernas inkomstfinansiering (via skatteinkomsterna) och kostnader (via finansieringsandelarna för det grundläggande utkomststödet och arbetsmarknadsstödet). 

Utskottet anser det vara bra att finansministeriet har tillsatt en arbetsgrupp som bereder åtgärdsalternativ för den framtida kommunpolitiken. Arbetsgruppens mandatperiod går ut i slutet av innevarande år. Målet för arbetsgruppen är att för det politiska beslutsfattandet ta fram åtgärdsförslag som gäller den kommunpolitiska helheten. I helheten går man igenom balansen och hållbarheten i kommunernas finansieringsbas och uppgifter, kommunernas roll och självstyrelse, kommunernas verksamhetssätt, samarbete och kommunstruktur samt statens styrning av kommunerna i olika former. 

Arbetspensionsanstalter och övriga socialskyddsfonder

Tack vare förhandsfonderingen av pensioner har arbetspensionssektorn uppvisat ett kraftigt överskott, men ökningen av befolkningen i pensionsåldern ökar pensionsutgifterna, vilket har lett till att arbetspensionsanstalternas överskott minskat. Totalt sett har arbetspensionsanstalternas överskott i förhållande till bnp minskat från i genomsnitt drygt tre procent under 2000-talets första årtionde till 0,2 procent 2020. 

Arbetspensionssektorns överskott beräknas öka med cirka 0,6 procent av bnp 2021 när den temporära avgiftssänkningen upphör och lönesumman ökar. Även sektorns kapitalinkomster beräknas börja öka 2021. Arbetsgivarnas arbetspensionsavgifter höjs åren 2022—2025 för att kompensera sänkningen år 2020, varvid sektorns överskott förbättras. 

De övriga socialskyddsfondernas finansiella ställning började år 2020 visa ett litet underskott på grund av den snabba ökningen av arbetslöshetsutgifterna till följd av coronakrisen, men statens stöd till sysselsättningsfonden förbättrade sektorns finansiella ställning. Det uppskattas att sektorn år 2021 kommer att återgå till nära balans bland annat tack vare höjningen av arbetslöshetsförsäkringspremien. När arbetslösheten minskar, förutspås sektorns finansiella ställning förbättras så att den ska uppvisa ett litet överskott. På medellång sikt är sektorn så gott som i balans, men finansieringsbalansen kan variera något från år till år i och med att buffertfonder används. 

Statens finansiella åtaganden och risker

De största delområdena när det gäller statens åtaganden är statsskulden, pensionsansvar, statsborgen och statsgarantier. Pensionsansvaret beräknades vara 93,1 miljarder euro vid utgången av 2020. Den största ökningen under de senaste 10 åren har skett i beloppen av statsskuld samt statsborgen och statsgarantier. Statsskulden har sedan 2008 ökat från 54 miljarder euro till 124,8 miljarder euro år 2020. Den befintliga stocken för statsborgen och statsgarantier har för sin del sedan 2010 ökat från 23,2 miljarder euro till 62 miljarder euro i slutet av 2020. 

Statens skuldsättning till följd av coronakrisen kunde i praktiken genomföras till nollränta, och också den genomsnittliga räntan på den nya skulden år 2021 har varit något negativ, även om marknadsräntan på finska statens 10-åriga lån har blivit positiv 2021. Det finns ännu inga tecken på en mer omfattande räntehöjning, även om inflationen har ökat särskilt i USA. 

Utskottet konstaterar dock att man inte vet hur länge räntorna hålls låga, vilket innebär en risk för att ränteutgifterna kan öka. Det är därför viktigt att överväga i vilket skede det lönar sig att gardera sig mot en höjning av räntenivån till exempel genom att stödja sig på långfristig upplåning. 

Utskottet påpekar också att i synnerhet riskbuffertarna för exportgarantier har minskat väsentligt under coronapandemin. Detta ökar risken för att de återstående riskbuffertarna inte räcker till och för att det blir utgiftskonsekvenser för statsbudgeten. 

Riskerna i samband med de offentliga finanserna är på många sätt bundna till den allmänna ekonomiska utvecklingen. De kostnader som realiseringen av ansvaret medför kan medföra en betydande belastning för samhällsekonomin, vilket understryker vikten av en omsorgsfull riskbedömning och riskhantering i anslutning till de ekonomiska beslut som är bindande för staten och administreringen och uppföljningen av åtagandena.