Konjunkturläget har äntligen förbättrats, och den uppgång som började 2015 ser ut att accelerera under innevarande år med draghjälp av exporten. Årets tillväxt överstiger med relativt stor sannolikhet 2 procent av bnp. Tillväxten sker nu på bredare bas när i synnerhet varuexporten ser ut att dra bra.
Tillväxt i världshandeln, livligare investeringar i euroområdet, en lätt penningpolitik och genomförda arbetsmarknadsavgöranden syns nu tydligt också i Finlands export och tillväxttal. Exporten gynnas särskilt av strukturen på tillväxten i euroområdet har förändrats och blivit mer gynnsam för Finlands export: ökat efterfrågan i euroområdet har också satt fart på investeringarna vilket syns i en ökad efterfrågan på den finländska exportindustrins produkter. Det bidrar till att den strama finanspolitiken gradvis lättas upp i euroområdet.
I och med den accelererade ekonomiska tillväxten är sysselsättningsläget i färd med att långsamt förbättras. Trots det har regeringen inte nått sitt sysselsättningsmål, utan sysselsättningen är enligt prognoserna i färd med att stanna vid drygt 70 procent i slutet av regeringsperioden. Sysselsättningspolitiken kan inte stanna vid att vänta in att läget korrigeras av sig självt. Arbetslösheten och särskilt långtidsarbetslösheten ligger ännu på en alltför hög nivå. Att sysselsättningspolitiken försummats har lätt till förlängda arbetslöshetsperioder för många, vilket har ökat den strukturella arbetslösheten och minskat möjligheterna att finna arbete ens när konjunkturen stiger.
Trots att konjunkturläget har förbättrats, förblir tillväxtutsikterna på längre sikt blygsamma. Efter 2017 års uppsving väntas tillväxten allmänt taget avstanna, och på medellång sikt blir den omkring 1—1,5 procent. Det är långt ifrån de siffror som man var van med före finanskrisen.
Läget för de offentliga finanserna förblir svagt, och det förbättrade konjunkturläget ger ingen väsentlig lindring. Regeringen kommer inte att nå sina centrala mål för de offentliga finanserna. Den offentliga skuldsättningen minskar inte i slutet av regeringsperioden och uttaget av extra lån upphör inte 2021. Regeringen kommer inte heller att nå sitt mål på medellång sikt för finansieringsställningen om ett strukturellt underskott på 0,5 procent fram till 2019.
Enbart ekonomisk tillväxt korrigerar inte läget för de offentliga finanserna. Det mest effektiva sättet att höja den offentliga ekonomin är att höja sysselsättningstalet. En höjning på en procentenhet i sysselsättningstalet förbättrar balansen för den offentliga ekonomin med cirka 800 miljoner euro.
I detta läge bör den ekonomiska politiken fokusera på två frågor: att stärka sysselsättningen och att stärka förutsättningarna för tillväxt på lång sikt. En betydande förbättring av sysselsättningen kräver omstruktureringar som stöder sysselsättning och en effektivare aktiv arbetskraftspolitik. Att stärka tillväxtförutsättningarna kräver särskilt satsningar på utbildning, kompetens och forskning, en fungerande infrastruktur och bostadsbyggande och en aktiv näringspolitik.
Alla reformer måste genomföras rättvist så att de stärker människornas delaktighet i samhället, minskar otrygghet och osäkerhet och ger tilltro till framtiden. Alla måste inkluderas.
Regeringens finanspolitik är kraftlös
Den största svagheten med regeringens finanspolitik är att den försummar stärkandet av tillväxt och sysselsättning både på lång och kort sikt. Det förbättrade konjunkturläget korrigerar inte de långsiktiga trenderna i Finlands ekonomi. Planen för de offentliga finanserna andas oro över utvecklingstrenderna för samhällsekonomin och den offentliga ekonomin, men finanspolitiken förmår inte tackla denna oro på ett trovärdigt sätt. De nya besluten i planen för de offentliga finanserna ändrar inte denna helhetsbild.
För att nå sysselsättningsmålen behöver vi en uppenbart mer aktiv politik som ingriper i arbetslösheten starkare här och nu. Dessutom bör vi genomföra omstruktureringar som stöder sysselsättning och tillväxt på ett rättvist sätt som minskar ojämlikheten. Nu står regeringen med hängande armar och väntar sig att läget ska korrigera sig självt.
Ekonomisk tillväxt baserar sig i Finland framförallt på ökad produktivitet, och kärnan för den är en hög kompetens. Satsningarna i planen för de offentliga finanserna på utbildning och forskning kommer väl till pass, men de är tillfälliga och a helt andra dimensioner som de permanenta nedskärningar som drabbat samma objekt. Regeringens extra satsningar vänder inte på den nedgående trenden för forsknings- och utvecklingsutgifterna i hela samhällsekonomin. Att vända på denna utveckling skulle vara av primär vikt för att stärka förutsättningarna för framtida tillväxt. Viktigast på lång sikt är inte tidsbundna och öronmärkta satsningar utan en stabil, tillräcklig och förutsägbar basfinansiering.
Nedskärningspolitiken tär på vår framtid
Det är ett fel att regeringen inte är beredd att söka mer rättvisa och för tillväxten mindre skadliga anpassningsmöjligheter för att undvika de mest skadliga nedskärningarna. Regeringens nedskärningar ökar knappast sysselsättningen varvid effekterna främst syns som en försämring i försörjning och tjänster för de som har det svårt. Det finns rättvisare alternativ.
Regeringen har medvetet lämnat beskattningen bort från metodarsenalen för att balansera de offentliga finanserna. Detta val har fått befogad kritik exempelvis av rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. Som en följd av regeringens val håller det på att gå så att den totala beskattningen beräknas minska med cirka 1,5 procentenheter från 2015 till 2019. Om beskattningen ingick i verktygslådan för att balansera de offentliga finanserna, kunde man ha undvikit de mest smärtsamma och skadliga nedskärningarna.
Värst drabbas tillväxtförutsättningarna av nedskärningarna i utbildning, forskning och produktutveckling. Trots små tillfälliga ökningar förblir regeringsperiodens bestående besparingar för dessa sektorer massiva. Besparingarna riskerar allvarligt samhällets förmåga att möta omstruktureringar och behovet att höja befolkningens utbildningsnivå och att omskola sig.
Regeringen har redan tidigare under den här perioden gjort stora nedskärningarna i låginkomsttagarnas köpkraft bland annat genom att försvaga utkomstskyddet för arbetslösa, bostadsbidraget, läkemedels- och sjukförsäkringsersättningarna och sjukdagpenningen. Samma nedskärningslinje fortgår också under den kommande perioden för planen för de offentliga finanserna. Nya nedskärningar drabbar bostadsbidrag och utkomstskydd för arbetslösa.
Indexfrysningen av förmåner som är bundna till folkpensionsindex och sänkningen av förmånerna med 0,85 procent betyder att köpkraften för grundtrygghetsförmånerna försämras med cirka 2 procent i år. De lagstiftningsändringar som gjorts 2016 och 2017 låginkomstandelen med 0,6 procentenheter och en ytterligare ökning av låginkomstandelen är att vänta 2018 och 2019. Köpkraften för de förmåner som är bundna till folkpensionsindex försvagas med sammanlagt cirka 5 procent mellan 2015 och 2019. Mellan 2017 och 2019 försvagas köpkraften för de här förmånerna med cirka 2,6 procent.
Nu avser regeringen att skära ner bostadsbidraget genom att återinföra ett tak för kvadrathyra, vilket redan en gång har slopats som dåligt fungerande, och genom att i fortsättningen binda justeringarna av bostadsbidraget till levnadskostnadsindex i stället för hyresindex. Regeringen har marknadsfört nedskärningarna i bostadsbidraget som en åtgärd som minskar stimulansfällor, men i själva verket är effekterna på stimulansen rentav negativa. I planen för de offentliga finanserna bedöms att över hälften av nedskärningarna av bostadsbidraget ska betalas som utkomststöd. Det ökade beroendet av utkomststöd försvagar incitamenten.
Att återinföra taket på kvadratmeterhyra och ändra index för bostadsbidraget har konstaterats vara ineffektiva metoder för att dämpa hyresstegringen. Hyrorna bestäms enligt tillgång och efterfrågan och de stiger oavsett dessa förändringar. Exempelvis det index som reglerar maximihyran för allmänt bostadsbidrag har varit fryst i flera år, och hyrorna har ändå stigit. Nedskärningen av bostadsbidraget drabbar alltså värst personer med små inkomster som bor i orter där läget på bostadsmarknaden är stramt. Det enda hållbara sättet att påverka bostadspriserna är att öka byggandet av bostäder och i synnerhet hyresbostäder till skäliga priser.
Regeringen fortsätter att straffa de arbetslösa. Avregleringen gäller inte arbetslösa. Utkomstskyddet för arbetslösa förnyas genom en aktiverande modell, där den arbetslöse efter tre månaders arbetslöshet påförs en självriskdag per månad. Den arbetslöse kan undvika självriskdagen genom att vara aktiv. Aktivering är i sig en bra sak, men om modellen inte beaktar att de arbetslösa befinner sig olika situationer och har varierande funktionsförmåga leder den till att uttryckligen de mest utsatta utsätts för nedskärningar. Modellen kan leda till förvärrad marginalisering. Den kan också bidra till att människor måste ty sig till utkomststöd och medföra flitfällor och byråkratiska hinder. Det förbättrar inte de arbetslösas förutsättningar för att få jobb eller deras välfärd.
Vård- och landskapsreformen innebär väldiga risker.
Regeringen avancerar med fart i vård- och landskapsreformen som är en av de största reformerna i den offentliga sektorn under vårt lands historia. Reformens konsekvenser och särskilt dess risker har förbigåtts anmärkningsvärt lätt i planen för den offentliga finanserna.
Regeringens plan för vårdreformen och i samband med den särskilt styrmekanismerna för valfrihets- och tvångsbolagiseringsmodellen innehåller betydande risker. De ekonomiska riskerna sammanhänger särskilt med bristen på konkurrens, att kostnaderna för tjänsteproducenter på basnivå läggs ut på landskapet, valet av kunder, hanteringen av tjänstenätet och ett bristfälligt genomförande av vårdintegrationen och en okontrollerat öppnande av marknaden. Utfrågningar av sakkunniga har i hög grad lyft fram att i den valda modellen hotar kostnadsutvecklingen löpa amok och den offentliga sektorns möjlighet att styra servicehelheten kommer att bli märkbart smalare. Att nå regeringens mål om en dämpning av kostnadsökningen med 3 miljarder anses allmänt orealistiskt med den valda modellen.
Samtidig ska regeringen begränsa ökningen av finansieringen för landskapen och därmed för vårdtjänsterna direkt genom en lag. När uppenbara kostnadstryck förenas med att begränsa finansieringen genom en lag, är risken uppenbar att mängden tjänster i framtiden måste gallras, eller att serviceavgifterna måste höjas märkbart.
Samtidigt uppstår det en risk att finansieringsmodellen för landskapen leder till ett tydligt finansieringsunderskott i andra områden än vårdtjänsterna. Finansieringen för landskapen ska på några undantag när ha allmän täckning, det vill säga att anslagen för uppgifter som övergår från staten till landskapen övergår från separata moment i statsbudgeten till moment med allmän täckning hos landskapen. På så sätt minskar riksdagens budgetmakt märkbart i fråga om de uppgifter som övergår från staten till landskapen. Finansieringsansvaret kvarstår hos staten, men möjligheterna att styra användningen av medlen utgår. I trycket av växande kostnader för social- och hälsotjänster är risken uppenbar att landskapen förbrukar mer resurser för social- och hälsotjänster än den kalkylerade finansieringen, varvid mindre pengar återstår för andra objekt.
Det har betydelse särskilt för finansieringen av arbetskraftstjänster: i fortsättningen saknar staten ett redskap för att påverka de anslag som faktiskt används för arbetskraftspolitiken exempelvis enligt konjunkturläget, eftersom beslut om det skulle fattas av landskapet. Ändå betalas kostnaderna för arbetslösheten också i fortsättningen huvudsakligen av staten och socialförsäkringsanstalterna. Det innebär en klar olägenhet som försvagar möjligheterna att genomföra en effektiv och ändamålsenligt sysselsättningspolitik i framtiden.
De kommande finansieringsproblemen är uppenbara, och ändå gick regeringen in för att skära ner landskapens finansiering innan de ens är inrättade. I redogörelsen föreslås en nedskärning på 166 miljoner euro i landskapens statsandelar för 2020, dvs. då reformen är inne i den kritiska startfasen. Dessutom är det tvivelaktigt att regeringen genomför sparmålen för den offentliga ekonomin genom att skära av organisationer som ännu inte ens existerar.
Vi ser det som nödvändigt att reformen genomförs kontrollerat och stegvis. Först gäller det att få ordning på det plan där social- och hälsovården ska ordnas (landskapen), därefter kan vi besluta om finansieringssystemet och till slut kan vi öka valfriheten på ett sätt som tryggar medborgarnas lika rätt till goda social- och hälsovårdstjänster i rätt tid. Utanför vårdtjänsterna bör vi gå vidare först efter omsorgsfulla överväganden och grundlig planering. Bara på så sätt kan vi hålla förändringsprocessen under kontroll och trygga de tjänster som är viktiga för medborgarna.
Finanspolitikens riktning — sysselsättningsfrämjande omstruktureringar och stärkning av produktivitetstillväxten
I det rådande konjunkturläget måste huvudvikten i finanspolitiken läggas vid att stärka sysselsättningstillväxten och att stärka förutsättningarna för ekonomisk tillväxt på lång sikt. Vi måste göra omstruktureringar som lyfter sysselsättningsgraden till nordisk nivå på ett rättvist sätt som minskar ojämlikheten.
På längre sikt baser sig ekonomiska tillväxt framförallt på ökad produktivitet. Dess kärna är hög kompetens och en utbildad befolkning, tillräckliga satsningar på forskning och produktutveckling och en aktiv näringspolitik som stöder förnyelse.
SDP föreslår
1. Förnya ledighet av familjeskäl nu. 2. Förläng läroplikten och stärk de ungas engagemang på arbetsmarknaden. 3. Förnya den aktiva arbetskraftspolitiken och öka dess resurser. 4. En långsiktig markanvändnings-, trafik- och bostadspolitik stödjer sysselsättning och produktivitetstillväxt. 5. Utbildning och forskning stärker förutsättningarna för produktivitetstillväxt. 6. En aktiv näringspolitik stödjer förutsättningarna för tillväxt. Alla reformer måste genomföras rättvist så att de stärker människornas delaktighet i samhället, minskar otrygghet och osäkerhet och ger tilltro till framtiden. Alla måste inkluderas.
Förnya ledighet av familjeskäl nu
SDP publicerade i mars 2017 sin modell för att förnya ledighet av familjeskäl. Modellen vilar på tre principer: ökade flexibilitet, bättre arbetsmarknadsposition för kvinnor och stärkta rättigheter för pappor.
I Finland jobbar mammor uppenbart mindre än i Sverige. Här har vi en viktigt sysselsättningspotential och att få den i bruk förbättrar kvinnors arbetsmarknadsposition allmänt och ökar jämställdheten i arbetslivet. Samtidigt stärks de offentliga finanserna genom att sysselsättningstalet stiger.
Bild: i Finland jobbar mammor uppenbart mindre än i Sverige.
Sysselsättningstal för mammor efter yngsta barnet Finland och Sverige (källa: Anna Pärnänen ja Olga Kambur, Tieto ja trendit 25.4.2017)
I SDP:s modell för ledighet av familjeskäl garanteras bägge föräldern en tre månaders inkomstbunden ledighet. Dessutom kan en sex månaders andel av den inkomstbundna ledigheten delas mellan föräldrarna på det sätt som familjen själv väljer. Ytterligare garanteras genom graviditetspeng ett 28 dagars förhöjt stöd genast i samband med födseln. Om det inte finns några arbetsinkomster, betalas förmånerna till minimibelopp precis som nu. Utöver det får båda föräldrarna enligt eget val under ett år dela på en föräldrapenning till eurobelopp som de om de så önskar också kan halvera, varvid det utbetalas under en motsvarande längre tid.
Att sänka avgifterna för småbarnspedagogik stöder sysselsättningen.
Att sänka avgifterna för småbarnspedagogik hör till de få nya riktlinjerna i planen för de offentliga finanserna som faktiskt har genomslag. I nuläget börjar avgifterna för småbarnspedagogik snabbt stiga redan med skäligen små inkomster. Det medför i många situationer faktiska motivationsproblem. En kännbar sänkning av avgifterna minskar marginaleffekten och stöder förvärvsarbete, och sänkningen är ett mycket kostnadseffektivt sätt att förbättra motivationen att arbeta. Att delta i småbarnspedagogik är också en effektfull investering i framtiden. Småbarnspedagogik förebygger utslagning och främjar senare lärande effektivt. Därför bör deltagandet i småbarnspedagogik i Finland höjas närmare den europeiska och särskilt den nordiska nivån.
Men regeringens modell för att sänka avgifterna för småbarnspedagogik blir en halvmesyr och ökar bitvis rentav höjningen av dagvårdsavgifterna då inkomsterna stiger, vilket höjer de effektiva marginalskattesatserna. I regeringens modell har avgiftsprocenten förenhetligats så att procentsatserna stiger i familjer med tre personer och fler, vilket gör att avgifterna ökar mer än nu när inkomsterna stiger över gränsen för 0-avgiftsklass. Därför bör modellen korrigeras så att avgiftsprocenten aldrig stiger från det nuvarande. Dessutom vore det befogat att höja gränsen för så kallad 0-avgiftsklass mer än regeringen planerar, vilket skulle befria fler familjer från avgift och sänka avgifterna i större utsträckning också hos familjer med medelstora inkomster. På så sätt skulle incitamenten förbättras effektivare.
Förläng läroplikten och stärk de ungas engagemang på arbetsmarknaden
Utbildningspolitiken är den mest effektiva sysselsättningspolitiken på lång sikt. Utbildningen livet igenom är den bästa försäkringen mot risker på arbetsmarknaden och det mest effektiva sättet att förbättra den yrkesmässiga och regionala matchningen på arbetsmarknaden. Samtidigt är utbildning det mest effektiva sättet att motverka utbildning och ojämlikhet.
Omstruktureringen i ekonomin och på arbetsmarknaden höjer kravet på kompetens i arbetslivet. Under de senaste 30 åren har vi förlorat 600 000 arbetstillfällen där man klarar sig med bara grundläggande utbildning. Samtidigt har mängden arbetsplatser på högskolestadiet trefaldigats. Utvecklingen går vidare i minst samma takt. I grund och botten handlar det om en positiv förändring: en höjd kompetensnivå innebär större produktivitet och således en starkare ekonomisk tillväxt. Ändå är det av yttersta vikt att alla håller jämna steg i utvecklingen. Det kräver mycket av utbildnings-, sysselsättnings- och socialpolitiken.
Utbildning är mer än en försäkring mot riskerna på arbetsmarknaden, den är också ett effektivt medel för att höja sysselsättningen. Medan sysselsättningen för personer med bara grundläggande utbildning är cirka 40 procent, är siffran för högskoleutbildade över 80 procent och för personer med examen på mellanstadiet cirka 70 procent. Om sysselsättningen bland de som bara har grundläggande studier vore på samma nivå som dem som har examen på andra stadiet, vore sysselsättningstalet redan nu över 72 procent. Också skillnaderna i längder på karriärer är tydliga på olika utbildningsstadier:
Figur: Väntevärden för antal arbetsår efter kön och utbildningsnivå. Att öka utbildningen är nyckeln till att öka sysselsättningen.
Bildens källa: Pekka Myrskylä: "Katoavat työpaikat - työllisten määrän ja rakenteen kehitys Suomessa 1987—2017"
Befolkningens utbildningsnivå har stigit i Finland ända tills de senaste åren, men nu håller ökningen av utbildningsnivån på att avstanna. Varje år blir det fortfarande cirka 10 000 unga som bara har grundskoleutbildning. De som bara har grundläggande utbildning får i framtiden allt svårare att få fäste på arbetsmarknaden. Därför bör läroplikten förlängas.
Att förlänga läroplikten är en effektiv och långsiktig metod för att stärka sysselsättningen. Dessutom vore det ett effektivt medel mot utslagning och ojämlikhet.
Vid sidan om att förlänga läroplikten behövs för att höja sysselsättningstalet andra åtgärder som ska underlätta för unga att få fotfäste på arbetsmarknaden och höja de vuxnas kompetensnivå.
Under den förra regeringsperioden togs en ungdomsgaranti fram och regeringen avsatte 60 miljoner euro varje år för att genomföra den. Dessutom satsades på kompetensprogrammet för unga vuxna. Den nuvarande regeringen har slopat anslagen nästan helt och hållet. Finansieringen för ungdomsgarantin bör räddas och samtidigt bör ungdomsgarantin förnyas för att bättre nå de unga. SDP presenterade vintern 2017 sin modell för att förnya ungdomsgarantin. SDP:s ungdomsgarantimodell baseras på nio pelare: småbarnspedagogik, utbildningsutbildningsgaranti, permanentande av projektet Navigatorn och uppsökande ungdomsarbete, verksamhet i ungdomsverkstäder, kompetensprogrammet för unga vuxna, yrkesinriktad rehabilitering, samordnat stöd i livets övergångsfaser och sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Arbetskraftspolitiken måste förnyas
Arbetslösheten är fortfarande alltför hög. Finland har inte råd till den nuvarande ungdoms- och långtidsarbetslösheten. Genom aktiv arbetskraftspolitik förebygger vi ojämlikhet och utslagning och sörjer för de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt.
För att effektivt kunna ingripa i arbetslöshetsperioder behöver vi tillräckliga resurser för en aktiv arbetskraftspolitik. I Finland ligger resurserna på en undermålig nivå exempelvis jämfört med de övriga nordiska länderna vilket försvagar genomslaget för en aktiv arbetskraftspolitik väsentligt.
Medan de övriga nordiska länderna satsar på en aktiv arbetskraftspolitik, går pengarna i Finland mer till passiva förmåner. Det enklaste sättet att öka resurserna för en aktiv arbetskraftspolitik är att använda utgifterna för de nuvarande passiva förmånerna i större utsträckning exempelvis för att finansiera lönesubvention. Det kunde handla om att ta i bruk sysselsättningssedeln enligt Rinnes modell, som SDP har presenterat redan tidigare.
Kommunerna känner bäst till de lokala omständigheterna. SDP föreslår att kommunerna ges en mer omfattande roll i tillväxttjänster och särskilt hanteringen av sysselsättningen Kommunerna måste tillförsäkras en bred autonomi att ordna tillväxttjänsterna som de vill och också att producera dem själv i tillämpliga delar. Lokala aktörer måste ges frihet att fortsätta de kommunala försöken som gett utmärkta resultat. För mindre kommuner skapas en flexibel mall baserad på ömsesidiga överenskommelser. Främjande av sysselsättningen lyfts i SDP:s mall upp till en av kommunens mest centrala uppgifter.
SDP föreslår att tvångsbolagiseringen av tjänster som planeras av regeringen slopas och den offentliga produktionen av tjänster tryggas. Enligt behov utnyttjas privata företag och aktörer inom tredje sektorn. Vid anskaffning av tjänster hos privat eller tredje sektor ska grunden för finansieringen vara att målen nås. Inom allmänna ramar ska det finnas frihet att pröva på olika finansieringsmodeller för privata producenter, och en lindrigare reglering än nu.
I SDP:s modell förblir statens finansiering för tillväxt- och arbetskraftstjänster öronmärkt vilket möjliggör statlig styrning och en politik som jämnar ut konjunkturerna. Omställningen är mycket mindre än det staten planerar, och kan genomföras gradvis så att risken för stora störningar minimeras.
En långsiktig markanvändnings-, trafik- och bostadspolitik stödjer sysselsättning och produktivitetstillväxt
Boende till skäligt pris tillkommer alla. Ett viktigt sätt att nå dit är att öka planläggningen och därmed byggandet. Flaskhalsarna för boende och trafik bör avvecklas och vi bör garantera en tillräcklig bostadsproduktion särskilt i tillväxtcentrum. Bostadspolitiken är också tillväxt- och sysselsättningspolitik, eftersom ett tillräckligt utbud på bostäder främjar arbetskraftens rörlighet och sysselsättning och därmed ekonomisk tillväxt. Att göra arbetspendlingen smidigare genom att utveckla kollektivtrafiken måste vara starkt med i metodarsenalen eftersom pendlingsområdena blir större. Det lättar på trycket för bostadsproduktionen särskilt i huvudstadsregionen och stödjer genomförandet av klimatmålen.
Politiken för markanvändning och infrastruktur bör kopplas tätt ihop.
En allt större del av människorna bor i städer. Städernas tillväxt ska inte begränsas, utan den ska beredas hållbara förutsättningar. Stadsregionernas roll som lokomotiv för ekonomi och produktivitetstillväxt ska erkännas starkare och stadspolitiken ska stärkas. Att det är dyrt att bo i tillväxtorter beror framför allt på att det finns för lite bostäder. Att öka byggandet är det hållbaraste sättet att sänka priset på boendet. Byggandet ökar när det planläggs tillräckligt med tomtmark. Staten kan inverka på mängden bostadsplanläggning särskilt genom MBT-avtalen.
I SDP:s vision binds bostads- och trafikpolitiken tätare ihop, särskilt med MBT-avtalen som redskap. Den strategiska planeringen av markanvändningen stärks i stadsområdena så att bygg- och infrastrukturprojekt kan planeras i sin helhet utan att kommungränser kommer och stör. Staten förbinder sig långsiktigt att finansiera trafikprojekt som påskyndar bostadsbyggande. Spårvägsprojekten behöver särskild uppmärksamhet. I stället förbinder sig kommunerna att planlägga mer bostäder. När staten förutsätter ökat tomtutbud, bör kommunerna förutsätta av byggherrarna mer bostadsproduktion till skäliga priser.
Tidsspannet för infrastruktur- och bostadspolitiken förlängs. Staten utarbetar ett program för infrastruktur för 12 år. Som en del av det förbinder man sig till trafikinvesteringar för stadsregionerna. Programmet justeras i börja av varje valperiod. Programmets fokusområden städernas interna förbindelser som genererar bostadsproduktion, förbindelser mellan stadsregionerna, logistikkedjor i näringslivet och internationella förbindelser. Ett starkt fokusområde i programmet blir att främja gång- och cykeltrafik och som genomsyrande tema att nå klimatmålen. Projektens finansiering ordnas så de fås igång utan dröjsmål. Politiklinjen är konsekvent och staten är trovärdig som avtalspartner.
Kommunerna bör bedriva en långsiktig mark- och planläggningspolitik och säkerställa att kommunerna har tillräckligt med egna byggdugliga tomter för produktion av bostäder till skäligt pris för minst de fem kommande årens behov. MBT-avtalens bindande verkan stärks och de utvidgas till nya stadsregioner.
Pristrycket för att bo i tillväxtorter avvecklas också genom smidigare pendling med tätare avgångar och nya rutter. På så sätt går det att jobba längre bort och de regionala flyttningstrycken kan minska. Det kräver särskilt välfungerande spårvägsförbindelser mellan tätorterna. Långsiktiga och kloka trafiklösningar är också klimatpolitik. Väsentligt är att föregripa rörelsebehovet väl eftersom infrastrukturen cementerar rörligheten för årtionden framåt.
Sambandet mellan styrningen av planläggning och markanvändning å ena sidan och skapandet av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt å andra sidan måste identifieras bättre än förr. Kostnaderna för att låta bli att bygga bör alltid utvärderas i samband med planeringen av markanvändningen. Man bör bedöma transparent vilka kostnaderna blir om exempelvis ett nytt bostadsområde inte byggs, eller om det får en ensidig bostadsstruktur.
Utveckling av räntestödet
Förutsättningarna för en långsidig produktion av ARA-bostäder till skäligt pris måste förbättras. Målet för ARA-produktionen måste vara 40 procent av bostadsproduktionen i tillväxtorterna. Kommunerna tillställs som incentiv ett inriktat kommunaltekniskt infrastrukturstöd för planläggning av ARA-tomter.
Räntestödet för 40 år förnyas genom att justera självriskräntorna till en konkurrenskraftig nivå som producerar ett faktiskt stödelement jämfört med marknadsräntorna, genom att förlänga räntestödets varaktighet till hela lånetiden (40 år) och genom att tidigarelägga amorteringarna.
Eliminera bostadslösheten
Finland har lyckats väl med att sköta bostadslösheten, men målet bör vara att utrota bostadslösheten från Finland helt och hållet. Alla har rätt till en bostad. Arbetet för att minska arbetslösheten måste träget gå vidare. Bostadslöshet förbyggs bäst genom föregripande socialarbete, bostadsrådgivning och en tillräcklig produktion av hyresbostäder till skäligt pris.
Utvecklingen av förorterna och höjningen av energiprestandan i dem måste fortgå.
Den största potentialen för att höja byggnaders energiprestanda hör ihop med reparationsbyggnad. Förorterna från 60- och 70-talen behöver nu ombyggnad och reparationerna måste göras ambitiöst både med avseende på boendekomfort och klimatpolitik. Utveckling av förorterna tas åter starkt upp på den bostadspolitiska agendan. Det utarbetas ett program för utveckling av förorterna där man ser över utvecklingen av förorterna i termer av reparation, byggande, tjänster och säkerhet. Utvecklingsprogrammet tillförsäkras tillräcklig finansiering.
Trafikpolitiken behöver långsiktighet.
Finland behöver ett långsiktigt program för infrastruktur. Programmet ska styra och skapa visioner för att utveckla vägnätet. Programmet bör utarbetas parlamentariskt över valperioderna för 12 år i sänder. De mellanpreciseringar som behövs sköts med fyra års intervaller genom ett redogörelseförfarande som man nu tyvärr gjorde sig av med i regeringsprogrammet. En långsiktig planering möjliggör en bättre reaktionsförmåga för EU:s TEN-T-programperioder. För närvarande är EU-finansieringen helt försummad då nya projekt inte ens är under beredning.
Trafikledspolitiken bör styra näringslivets transportbehov inom landet och behövliga internationella förbindelser och beaktar samtidigt snabba interurbana förbindelser. Att underlätta pendling och effektivisera tidsanvändningen är framtidens trafikledspolitik. Utvecklingen av städernas interna förbindelser bör kopplas ihop med bostads- och markanvändningspolitiken i MBT-besluten.
Regeringens spetsprojekt för eftersatt underhåll lider av en ryckig schemaläggning då största delen av finansieringen riktas till 2018. Situationen förvärrades då finansiering för spetsprojekt på 100 miljoner euro ur budgeten för innevarande år uppsköts till följande år i strid med linjevalet för föregående ram. Temporärt kommer finansieringen av eftersatt underhåll att stiga och den ojämna finansieringen kommer i värsta fall att hetta upp marknaden för markarbete och höja priserna. I slutet av regeringsperioden sjunker finansieringen för bastrafikledshållningen åter tillbaka till sin tidigare nivå efter att finansieringen för eftersatt underhåll har upphört.
De nya utannonserade trafikledsprojekten är goda och värda att stödjas. Men under denna regeringsperiod har det av de nya projekten skurits ner så mycket jämfört med några av de senaste regeringarna, att inte ens goda projekt i sin helhet är annat än kosmetik när utvecklingens marginaler redan har använts. Denna regerings nya trafikledsprojekt kommer att vara mer än hälften färre än föregångarna och investeringsanhopningen är man i färd med att vältra över på kommande regeringars ansvar.
Utbildning och forskning stärker förutsättningarna för sysselsättning och produktivitetstillväxt.
Finlands framgång bygger på utbildning, forskning, kompetens och innovationer. Socialdemokraterna vill göra betydande satsningar på resurserna för utbildning och forskning när de har regeringsansvar.
Vi vill se ett lyft för utbildningsnivån och återställa jämställdheten i utbildningen.
Nergången i utbildningsnivå och studieresultat måste stoppas genom en målmedveten politik. Vi behöver en vision för hur vi genom att satsa på hela befolkningens kompetens kan skapa förutsättningar för nya jobb och innovationer som stöder tillväxt. Socialdemokraterna betonar att stärkningen av utbildningen måste riktas in så att så många som möjligt blir delaktiga av den.
Socialdemokraterna framställer att vi som parlamentariskt arbetet börjar bereda en färdplan för flera valperioder för att höja hela befolkningens kompetens- och utbildningsnivå.
Rätten till studier bör förlängas genom att höja läropliktsåldern och genom att garantera alla unga en avgiftsfri examen på andra stadiet.
Utbudet på utbildning vid yrkeshögskola och universitet måste utvidgas för att de unga snabbare än förr ska få studera och Finlands utbildningsnivå åter ska uppvisa en stigande trend. Målet för avlagd högskoleexamen bland de ungas åldersklass bör höjas från 42 till 50 procent under 2020-talet.
Det satsas på kompetens hos vuxna och på livslångt lärande. Särskilda målgrupper är lågutbildade, invandrare och äldre arbetstagare. Demokratifostran måste stärkas på alla utbildningsstadier.
Mögelskolor och andra offentliga byggnader måste fås i skick
Hundra tusentals finländare utsätts för hälsoproblem som alstras av mögel i skolor, daghem, arbetsplatser och andra offentliga byggnader.
Vi måste skydda våra barn från ohälsa förorsakad av fuktproblem. Vi kan inte kräva att våra fostrare jobbar i undermåliga lokaler. Likgiltigheten får inte fortsätta. Skolor, daghem, bibliotek, sjukhus och andra offentliga byggnader som lider av problem med inomhusluften måste fås i skick genom att man inleder ett omfattande saneringsprogram.
Småbarnspedagogisk verksamhet
Småbarnspedagogikens positiva verkningar på individens utveckling, skolframgång och senare integration i samhället är tveklösa. Det pedagogiska arbetet i daghemmen jämnar ut barnens skolväg och därför anser socialdemokraterna att småbarnspedagogik är en fast del av utbildningssystemet. Småbarnspedagogiken bör förses med kvalitetskriterier för att en jämn kvalitet ska kunna tryggas i varje dagvårdsenhet.
Relationstalet mellan barn och vuxna bör möjliggöra en högkvalitativ och tillräckligt individuell småbarnspedagogik och förskoleundervisning. Målet är mindre grupper. Regeringens besparingar och begränsningarna av den subjektiva rätten till dagvård återtas.
Utbildningen för barnträdgårdslärare måste ökas i högskolorna för att trygga en tillräcklig pedagogisk kompetens inom småbarnspedagogiken.
Deltagandet i småbarnspedagogiken ska höjas till europeisk nivå i Finland. Alla barn måste tillförsäkras rätt till avgiftsfri småbarnspedagogik på lång sikt.
Det långsiktiga målet är en avgiftsfri småbarnspedagogik.
Grundläggande utbildning
Socialdemokraterna vill stärka grundskolans ursprungliga mål; att överallt vara en högkvalitativ och god skola, en bildningsskola och en framtidsskola för barn och unga. Målet är att alla skolor runt om i Finland ska ge möjlighet till mångsidighet i fråga om tillvalsämnen och klubb- och fritidsverksamhet. Vissa skolor har betydligt fler elever som behöver stöd än andra. Skolor i de mest krävande områdena bör få stöd genom olika bidrag för att stärka principen med lokalskolan. Alla elever bör få det stöd de behöver, vare sig det gäller allmänt, intensifierat eller särskilt stöd.
Det ska inledas en parlamentarisk totalrevidering av lagen om grundläggande utbildning som fortsättning på reformen av den grundläggande utbildningen.
Det bör definieras nya kvalitetskriterier för grundläggande utbildning och i sammanhanget bör man granska de växande skillnaderna mellan kommunerna i fråga om årliga timantal i grundläggande utbildning. (På riksnivå måste utvecklingen och utbudet av distansutbildning samordnas så att distansutbildning kan utnyttjas särskilt i kommuner med låg nativitet, i avsides belägna orter och i sjukhusskolor.)
Varje elev som behöver stöd i inlärningen ska ges den stöd- och/eller specialundervisning som lagen om grundläggande utbildning kräver.
Stödet till skolor med en krävande omvärld ska fortsätta och den grundläggande utbildningens kvalitet ska utvecklas på olika sätt. Kvalitetspengarna som regeringen har skurit bort, de pengar som varit avsedda för att minska gruppstorlekar, och främja jämställdhet måste återställas.
Skoldagarna görs mer meningsfyllda genom att förnya skoldagens struktur och verksamhetskultur enligt modellen med en smidig skoldag.
Andra stadiet
Socialdemokraterna anser att varje ung person behöver tillräckliga kunskaper och färdigheter för att klara sig i en värld i förändring. Det handlar framförallt om möjligheterna till framgång i arbetslivet och livslångt lärande. För närvarande förebådar utslagning från utbildning på andra stadiet jämfört med högutbildade sämre hälsotillstånd, fler arbetslöshetsperioder och en betydligt kortare karriär i arbetslivet. Denna utveckling kan stärkas ytterligare när kompetenskraven i arbetslivet växer.
Socialdemokraterna eftersträvar en utbildningsgaranti enligt vilken var och en som går ut grundskolan tillförsäkras en studieplats på andra stadiet. De som går ut den grundläggande utbildningen ska inte sitta hemma eller vara på jobb med bristfällig kompetens och skicklighet. De som inte har färdigheter att direkt fortsätta sin utbildning på andra stadiet ska anvisas en plats i en ungdomsverkstad eller en tiondeklass som förbereder dem för yrkesutbildning eller gymnasiestudier.
Läropliktsåldern förlängs så att var och en som gått ut grundskolan fortsätter med studier på andra stadiet eller med utbildning som förbereder för andra stadiet. Målet ska vara en basutbildning som ger förutsättningar för arbetsmarknaden och för livslångt lärande.
Inom den grundläggande utbildningen utvecklas en handlingsmodell för tidigt stöd där unga i fara att bli utslagna identifieras. De unga ges multidisciplinärt stöd för studierna och effektiverad studiehandledning med sikte på tiden efter grundläggande utbildning.
Det måste satsas på tillgången till andra stadiet. För att genomföra detta mål måste samarbetet mellan gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen förtätas. Avläggande av dubbelexamen tryggas. Utbildning på andra stadiet ska vara avgiftsfri.
Vuxenutbildning
Behoven inom vuxenutbildningen är snart sagt gränslösa, men resurserna är begränsade. Därför måste den offentligt stödda vuxenutbildningen fokusera på att främja utbildningsmässig jämställdhet och framgång i omställningarna i arbetslivet. Kompetens ger delaktighet i samhället och förbättrar livskvaliteten på många sätt. Därför måste livslångt lärande vara en rättighet för alla. Systemet för vuxenutbildning måste utvecklas för att genomföra detta mål.
Målet är att höja kompetensnivån för hela den arbetsföra befolkningen. Resurserna för vuxenutbildningen riktas till målgrupper som nu är underrepresenterade i utbildningen och för detta lämpliga program utarbetas. Särskilt kompetensprogrammet för unga vuxna måste stärkas.
Möjligheterna måste förbättras för personer i arbetslivet att få långvarigare utbildning under karriären. Staten måste åter förbinda sig till att utveckla och finansiera stödet för vuxenutbildning.
Utbildningen tas aktivt med i arbetskraftspolitikens kärna. Självständig utbildning med stöd av arbetslöshetsförmån måste befrias från arbets- och näringsbyråernas behovsprövning.
Fritt bildningsarbete erkänns som en del av det finländska utbildningssystemet och som dess nationella mål uppställs att förbättra förutsättningarna och basfärdigheterna för livslångt lärande för den vuxna befolkningen.
Det skapas en nationell kompetensportfölj där avlagda examina och studiehelheter och även kompetens förvärvad på annat håll antecknas.
Högskoleutbildningen
Unga studerande arbetar hårt för sina studier och sin försörjning för att bygga upp sin framtid och samhället. Genom avgiftsfri utbildning, finansiellt stöd för studier och smarta studiearrangemang stöder vi möjligheterna för studerande med alla slags bakgrund att bedriva högskolestudier. Genom utbildningspolitik bör alla tillförsäkras möjligheter att oavsett bakgrund omfattas av den högsta utbildningen.
Vår högskoleinstitution är grunden för vårt system för forskning, utbildning och innovationer, som har berett möjligheterna för att bygga välstånd och jämställdhet. Men under den nuvarande ekonomiska recessionen har också högskolor utsatts för rekordstora nedskärningar. Under socialdemokraternas ledning upphör denna utarmning eftersom Finland bara kan nå framgång genom hög kompetens.
Att få studera och nå framgång måste underlättas på många olika sätt. Överlappningar i urvalssystemen måste nedmonteras och antalet sökobjekt måste minskas. Onödiga övergångsstudier för dem som flyttar mellan högskolor måste slopas. Vi måste skapa flexibla studievägar och trygga stödtjänster för de studerande som inte samlar studieprestationer. Anhopningarna av studerande måste åtgärdas genom att tillfälligt öka antalet nybörjarplatser.
Var och en som gått ut andra stadiet och som söker till högskoleutbildning får antingen en studieplats eller möjligheten att delta i förberedande utbildning där färdigheterna för högskolestudier förbättras.
Hindren för samarbetet mellan universitet och yrkeshögskolor måste undanröjas och det måste också ges möjligheter för en fusion där man i en högskola kan avlägga både yrkesinriktade och akademiska högskoleexamina.
De autonoma högskolornas strukturella utveckling och samarbete utifrån operativa och innehållsmässiga mål måste stödjas så att högskoleutbildning i varje region kan genomföras på det lämpligaste sättet. Varje landskap ska ha en högskola vilket också stöder regionens utveckling.
På grund av nedläggningen av lärarutbildningen i Nyslott bör utvecklingen av Kaakkois-Suomen ammattikorkeakoulu stödjas på tillräcklig nivå.
Finland bör få en vetenskapsstrategi för att förnya systemet för forskning och innovation.
Yrkeshögskolorna har en viktig roll med avseende på forskning. Genomslaget för tillämpande forskning, utveckling och innovation måste stärkas genom att utveckla flexibla handlingsmodeller särskilt för små och medelstora företags behov. Yrkeshögskolornas företagsacceleratorer utvecklas.
Finansieringen av högskolorna måste tryggas.
En aktiv näringspolitik skapar förutsättningar för ökad produktivitet
Regeringen borde ha satsat mer på den nya tidens nationella närings- och industripolitik, där staten intar en stark roll när det gäller att uppställa strategiska mål och nå dem. Utgångspunkten bör vara ny tillväxt, en bredare exportbas och framgångsrik export. Statsmakten måste visa större målmedvetenhet och ledarskap när det gäller att skapa tillväxt och sysselsättning.
Exporten måste breddas inom industribranscherna, men också i ett vidare perspektiv genom satsningar på tjänsteexport och kreativa affärsmodeller. Vi måste utreda förutsättningarna för att bilda ett nytt statligt specialbolag eller någon annan organisation med uppgift att stärka exporten. Bolagets främsta uppgift skulle vara att hjälpa små och medelstora tillväxtorienterade företag med exportfunktionerna på dagens föränderliga marknad. Det nya bolaget skulle utgöra en plattform som samlar exportföretag inom olika branscher och därigenom gör det möjligt att erbjuda omfattande projektpaket i stället för endast enskilda produkter. Bolaget skulle samordna de olika offentliga finansieringsinstrumenten och hjälpa exportföretagen utnyttja dem bättre än i dag.
Kompetensen och innovationsbasen måste stärkas
Finland behöver en stark och regionalt bred tillväxt för näringslivet och sysselsättning för att de ekonomiska utmaningarna på kort och lång sikt ska kunna tacklas på ett hållbart sätt. Finlands ekonomiska tillväxt är också i fortsättningen framför allt baserad på kompetens, högt utbildad arbetskraft och en hög förädlingsgrad. Forskning, kompetensutveckling och innovationer har en viktig betydelse för förnyandet av näringsstrukturen. Här borde regeringen ha gått in för modigare lösningar i planen för de offentliga finanserna.
Av vår FUI-finansiering kommer mer än två tredjedelar från företagen och återstoden från staten. Statens andel har under de senaste åren sjunkit uppenbart och vi har kommit betydligt på efterkälken jämfört med satsningarna i jämförbara ekonomier. Delvis därför har också FUI-satsningarna minskat. Regeringen ökar finansieringen för Tekes, men den blir ändå 100 miljoner euro mindre än 2015 och 200 miljoner euro mindre än 2011. Målet måste vara att Finland når en stark position som innovationspolitisk föregångare. Nivåhöjningarna av anslagen för Tekes och FUI bör vara större och permanenta. Anslag för en nivåhöjning kan fås från reformen av företagsstöden.
Regeringens beslut om rekapitalisering för både Finlands Akademi och Tekes med 60 miljoner euro bör med det snaraste omvärderas, eftersom finansiering för nya projekt för tillväxtmotorer inte kan göras i planerad omfattning i form av rekapitalisering.
Företagsstöden måste omprövas
Små och medelstora företag svarar i ökande omfattning för innovationer och nya arbetstillfällen i vårt land. Samhället måste erbjuda dem jämlika konkurrensförhållanden plus en stabil och förutsägbar nationell företagsmiljö som plattform för deras väg ut på den globala marknaden.
De statliga företagsstöden måste ha tydliga mål, och stöden måste planeras så att de stöder måluppfyllelsen. De viktigaste kriterierna för företagsstöd måste vara att avhjälpa marknadsstörningar och negativa externa effekter.
Ett annat mål är att det ska finnas en välfungerande marknad inom alla näringslivssektorer med förutsättningar för marknadsdriven konkurrens. På sikt måste målet för företagsstöden vara att gallra ut vissa stöd och att förenkla stöd- och skattesystemet. I fortsättningen bör företagsstöden huvudsakligen bara tidsbegränsade både för enskilda företag och för enskilda branscher. På en välfungerande marknad behövs det vanligen inga stöd.
Stödsystemet måste fokusera på forskning och utveckling, men också lyfta fram små och medelstora företag och exportindustrins verksamhetsmöjligheter. I fortsättningen gäller det att se till att kostnaderna för framför allt den exportbaserade industrin och tjänstesektorn inte stiger till följd av politiska beslut. Lönesubventionerna måste ligga på tillräckligt hög nivå även om arbetstillfällena inte alltid är långvariga. Lönesubvention kan förhindra social marginalisering och förbättra människors utsikter att återgå till arbetslivet. Samtidigt måste stöden ge näringslivet i hela landet likvärdiga villkor. Därför är det viktigt att bland annat ha kvar det regionala transportstödet.
I ljuset av de senaste utredningarna strider de finländska företagsstöden för närvarande delvis mot principerna om goda stödmekanismer, och därför måste vi ompröva systemet med företagsstöd utifrån följande sju teser:
1. Fokus sätts mer på stöd till FoUI-verksamhet. 2. Nya företagare backas upp och tillväxt inom små och medelstora företag stöds. 3. Internationalisering inom medelstora företag stöds. 4. Ineffektiva stöd slopas och fokus skiftas stegvis från direkta stöd till lån. 5. Stödsystemet förtydligas och ansökningarna förenklas. 6. Jordbruksstöden ska bli effektivare och mer motiverande. 7. Det gallras i de överlappande energipolitiska styrmedel. Riktlinjer för en långsiktig näringspolitik
Den nationella närings- och industripolitiska strategin måste basera sig på en förutsägbar och stabil ekonomisk politik som stöder tillväxten. Mitt i svårigheterna gäller det att hålla fast vid våra styrkor, och de politiska och ekonomiska aktörerna måste samverka för att främja sysselsättning och välfärd.
Planen för de offentliga finanserna borde ha innehållit modigare initiativ och satsningar på branscher som är viktiga för framtiden. Tjänster och turism samt cirkulär ekonomi och delningsekonomi borde ha lyfts fram som spetsprojekt. Kretslopps- och delningsekonomi bör byggas ut till en ny stenfot för ekonomin och energi- och klimatpolitiken. Dess tillväxtpotential är globalt mångfaldig jämfört med bioekonomi. I Finland begränsar sig bioekonomin och användningen av virke i stor utsträckning till skogsindustrins råvaruförsörjning, energiproduktion och jordbruk. Utgångspunkten ska vara att förädla virke till en produkt med så högt förädlingsvärde som möjligt. Finland bör profileras som ett ledande land i kretsloppsekonomi i EU-kommissionens riktning, vilket skulle tillföra Finland inflytande i EU-beslutsfattandet. Finland bör också ta en aktiv roll i beredningen av EU:s framtida program och finansieringsinstrument.
Möjligheterna för det arktiska området bör främjas betydligt starkare. Finland bör inte nöja sig med rollen som kommentator, utan vi ska vara en aktiv initiativtagare, och i den arktiska politiken vore det en välfungerande del av en initiativinriktad Europapolitik att på nytt lyfta fram den nordliga dimensionens viktiga roll. En välfungerande nordisk infrastruktur förbättrar näringslivets konkurrenskraft och främjar internationalisering.
Den ekonomiska tillväxten och det lilla uppsvinget i sysselsättningen har fördelats ojämnt mellan landskapen, och det finns risk för att skillnaderna i sysselsättningen mellan olika områden ökar ytterligare. För att förhindra denna utveckling bör hela landet beaktas i finans- och sysselsättningspolitiken. Genom att utnyttja regionernas starka sidor och stödja utbildningen samt genom samarbete mellan offentlig och privat finansiering kan man betydligt effektivare än i dag påverka den ekonomiska utvecklingen i hela landet.
Alla måste inkluderas
Vi i socialdemokratiska riksdagsgruppen förutsätter att regeringen återtar de mest orättvisa och oskäliga nedskärningarna i inkomstöverföringarna och avgiftshöjningarna eftersom de drabbar de mest utsatta.
Indexfrysningarna, indexsänkningarna, de sänkta läkemedelsersättningarna, de höjda klientavgifterna och gallringarna i serviceutbudet slår hårdast mot de som får flera sociala förmåner och tjänster samtidigt. Regeringen har inte gjort någon samlad utvärdering av konsekvenserna för människors försörjning och möjligheter att få insatser från samhället. Slutresultatet kan vara orimligt. I synnerhet människor med små pensioner måste bära en orimligt stor del av bördan för att få de offentliga finanserna i balans. De måste avlastas och det betyder att de måste få bättre försörjningsmöjligheter. Utöver fullständiga indexhöjningar kan det vara exempelvis mindre rigorös samordning av folkpension och arbetspension för att personer med liten arbetspension får högre folkpension. Samtidigt kan garantipensionen höjas, vilket är en åtgärd som pensionärerna med de allra minsta inkomsterna har nytta av.
Reformen av social- och hälsovården måste genomföras med hänsyn till att skillnaderna i hälsa och välfärd måste minska, att alla ska få service på lika villkor och att tjänster i första hand ska produceras av den offentliga sektorn kompletterad av den privata och den tredje sektorn. Integrationen av tjänster måste genomföras med målet att kostnaderna kan dämpas utan att likabehandlingen av medborgarna sätts på spel. Vi socialdemokrater godtar inte att offentliga välfärdstjänster tvångsbolagiseras.
Lättnader för gäldenärer
Många finländare drabbas av utsökning efter utsökning, och många av dem har brottats med skuldproblem ända sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet. Utsökningar som pågår länge lamslår hela familjen, hotar att öka familjens utsatthet och ökar kommunernas utgifter för grundläggande utkomststöd och behovsprövade bidrag. Personer med utsökningsproblem måste ges bättre möjligheter att försörja sig och att få jobb. Det låter sig göras exempelvis genom att utsökningsbalken ändras. Den måste innehålla bestämmelser om faktiska möjligheter att klara sig ur skulderna, smidigare rättsprocesser, högre skyddade belopp, precisering av räntetaket för snabblån, utbyggnad av skuldrådgivningen och bättre möjligheter att få sociala krediter.
Bättre åtgärder mot aggressiv skatteplanering och skattefusk
Årligen går Finland miste om hundratals miljoner euro när multinationella företag bedriver aggressiv skatteplanering. Också skattefusk i samband med internationell investeringsverksamhet gör att Finland går miste om flera hundra miljoner euro i skatteinkomster.
Fenomenet har dessutom en del större konsekvenser för vårt samhälle. Den aggressiva skatteplaneringen har resulterat i en skattekonkurrens och de genomsnittliga företagsskattesatserna i OECD-länderna har därför halverats jämfört med läget i början av 1980-talet. I dag ligger skattesatserna kring 25 procent. Det har haft både direkta och indirekta effekter för inkomstfördelningen och välfärden. På ett praktiskt plan betyder detta att andra skattskyldiga måste ta ett större ansvar för att betala skatter och att samhällsservicen måste skäras ner.
De krympande företagsskatterna lämnar också avtryck i avkastningen av inkomstskatterna eftersom många sett möjligheter att minska sina inkomstskatter via företagsskatter.
Skattefusket via aggressiv skatteplanering och internationell investeringsverksamhet skadar vår ekonomi på många sätt. Europeiska kommissionen har bedömt att multinationella företag till följd av skatteplanering betalar i snitt 30 procent mindre i skatt än företag som arbetar nationellt. Investeringarna används ineffektivt, generar onödiga risker och medför transaktionskostnader. Dessutom ställer aggressiv skatteplanering och skattefusk hinder i vägen för skattestruktur som är optimalt utformad i ekonomiskt hänseende och med rättvisehänsyn.
Trenden har emellertid vänt när OECD och EU på senare år tagit tag i den aggressiva skatteplaneringen och skattefusket. Direktivet mot skatteundandragande antogs i fjol och det försvårar i hög grad aggressiv skatteplanering förutsatt att det genomförs ambitiöst. I år börjar skattemyndigheterna i drygt hundra länder utbyta kontouppgifter och det gör det svårare att gömma pengar i skatteparadis. Det finns exempel på en del lyckade insatser på nationell nivå. Exempelvis den begränsade avdragsrätten för räntor har gjort det svårare att skatteplanera.
Det ligger i Finlands intresse att arbeta i den här riktningen. I vår nordiska modell investerar samhället i service som är till nytta för företag och deras anställda, bland annat utbildning och hälsa. För att kunna finansiera modellen måste samhället få sin del av avkastningen av investeringarna i form av skatteinkomster. Därför måste både företag och kapital beskattas effektivare. Samtidigt är det en förutsättning för rättvisare beskattning. Bland annat IMF uppger att rättvisa transfereringar backar upp ekonomisk tillväxt.
Finlands intressen och rättvisare beskattning kan värnas om vi tar ett hårdare grepp om aggressiv skatteplanering och internationell skattekriminalitet. Det kan vi göra dels på nationell nivå, dels via aktivt internationellt samarbete. Å ena sidan måste vi försöka få bukt med de multinationella företagens aggressiva skatteplanering, å andra sidan gäller det att också komma åt privatpersoners skattefiffel via internationella investeringar.
Direktivet mot skatteundandragande måste genomföras senast nästa år och det innehåller en minimistandard för lagstiftning mot aggressiv skatteplanering. Direktivet förpliktar Finland att ändra sin lagstiftning när bland annat den begränsade avdragsrätten för räntor måste tillämpas på koncernexterna lån.
Åtgärder för att få bukt med aggressiv skatteplanering i multinationella företag och skadlig skattekonkurrens
1. Direktivet mot skatteundandragande måste genomföras effektivt för att det ska att åtgärda de mekanismer för skatteundandragande över hela linjen som är dåligt motiverade i företagsekonomiskt hänseende om man ser till skattepåföljderna. 2. Det måste införas restriktioner för möjligheterna att utnyttja fördelar i skatteavtal och undvika källskatt. 3. Möjligheten till rättelse av internprissättning måste preciseras. 4. Den begränsade avdragsrätten för räntor måste bli effektivare. 5. Det krävs effektiva åtgärder mot lösningar med holdingföretag som skapar falska avdragsgilla räntor. 6. När direktivet mot skatteundandragande genomförs, måste bristerna i bassamfundslagen undanröjas. 7. Det måste säkerställas att finländska koncerner åtminstone i ett land beskattas skäligt för sina inkomster. 8. Det behövs åtgärder för att organisationer som är registrerade i utlandet är allmänt skattskyldiga i Finland om de i verkligheten leds från Finland. 9. Källskatt måste tas ut för skatte betalda till utlandet och för andra avdragsgilla betalningar om de i verkligheten beskattas lågt i den stat där förmånstagaren är bosatt. 10. Finland måste åta sig att lämna en heltäckande skatterapport i EU och arbeta för att staterna ska lämna skatterapporter. 11. Finland måste aktivt delta i den fortsatta utvecklingen av en gemensam bolagsskattebas (CCTB) och en gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB). Det gäller att ha en kritisk inställning till alla nya avdrag som krymper skatteunderlaget. 12. Finland bör ställa sig bakom EU:s gemensamma minimiskattesats för bolag. Det är ett effektivt sätt att förhindra skattekonkurrens och ger medlemsstaterna möjligheter att förbättra sina skattesystem med hänsyn till ekonomisk effektivitet och rättvisa. 13. Finland måste internationellt arbeta för att identifiera skadliga skatteincitament och andra typer av skattekonkurrens. 14. Finland bör förhandla sig fram till så kallade LOB-regler (limitation of benefits rule) i sina skatteavtal för att bland annat förhindra mygel med skatteavtal. Åtgärder mot internationell skatteplanering och skattefusk bland privatpersoner
15. Finland måste förhindra att människor kommer undan skatt på reavinst och arv genom att flytta bort från Finland. Det måste också beaktas i förhandlingarna om skatteavtal. Bland annat Norge och Danmark tar ut en skatt av utflyttare. Det vore rimligt att Finland får beskatta värdestegringar så länge den skattskyldige är bosatt i Finland. Den aspekten har beaktas i bland annat beskattningen av pensioner som betalas ut till utlandet. 16. Luckorna i det automatiska informationsutbyte som inleds i år måste täppas till. 17. Börsbolag måste förpliktas att identifiera alla delägare och att underrätta skattemyndigheterna om utbetalningar till dem. Vidare måste uppgifter om delägare vara offentlig information.