2 §. Lagens tillämpningsområde.
Paragrafens 2 mom. föreslås bli kompletterad med en ny 3 punkt enligt vilken dataskyddsförordningen och dataskyddslagen tillämpas i fråga om behandling av personuppgifter om inte annat föreskrivs i denna lag. Utskottet vill påpeka att dataskyddsförordningen tillämpas på behandlingen av personuppgifter direkt med stöd av förordningen. Dessutom godkände riksdagen den 13 november en dataskyddslag som kompletterar dataskyddsförordningen och där det sägs att dataskyddsförordningen med vissa avgränsningar blir tillämplig också när behandlingen av personuppgifter inte omfattas av tillämpningsområdet för dataskyddsförordningen eller direktivet om dataskydd i brottmål (2016/680).
Enligt paragrafens detaljmotiv ska den föreslagna 3 punkten vara av informativ karaktär. Som utskottet ser det bör man av hänsyn till enhetligheten i lagstiftningen förhålla sig principiellt restriktiv också till informativa hänvisningar. I allmänhet är det nog att ärendet omnämns i motiveringstexten. Utskottet anser att en hänvisning i detta fall inte behövs, och föreslår att den föreslagna 3 punkten stryks.
9 §. Förutsättningar för registrering av utländska medborgare.
I propositionen sägs det att paragrafens 4 mom. motsvarar 9 § 3 mom. i den gällande lagen, men hänvisningen till personuppgiftslagen ändras till en hänvisning till dataskyddsförordningen. Enligt propositionen ska den personuppgiftsansvariga i de fall som avses i momentet på det sätt som krävs enligt dataskyddsförordningen upplysa föremålet för registrering om att personuppgifterna har behandlats. Utskottet konstaterar att bestämmelsens formulering kan ge uppfattningen att man försöker begränsa den personuppgiftsansvarigas informationsskyldighet enligt dataskyddsförordningen. Det är enligt utredning inte meningen, utan det handlar om en informativ hänvisning. Utskottet anser att bestämmelsen kan leda till olika tolkningar, och föreslår att 4 mom. för tydlighetens skull stryks. Informationsskyldigheten följer direkt av dataskyddsförordningen.
13 §. Personuppgifter som registreras i systemet.
I propositionen föreslås det att paragrafens 1 mom. 21 punkt ska ändras bland annat så att hänvisningen till personuppgiftslagen ändras till en hänvisning till dataskyddsförordningen. Enligt utredning till utskottet är det befogat att ändra bestämmelsen så att den inte direkt hänvisar till utlämningsförbud som anmälts med stöd av dataskyddsförordningen, eftersom utlämningsförbud i befolkningsdatasystemet principiellt ska vara utfärdade på andra grunder. Bestämmelsen kan dock formuleras så att där mer indirekt uttrycks möjligheten också till förbud med stöd av dataskyddsförordningen. Därför föreslår utskottet att bestämmelsen formuleras om till ”enligt denna lag eller annan lagstiftning anmälda förbud mot att lämna ut uppgifter ur befolkningsdatasystemet”.
Paragrafen föreskriver om de uppgifter om personer som är föremål för registrering som ska registreras i befolkningsdatasystemet. Förvaltningsutskottet anser att det nationella handlingsutrymme som regleringen i 13 § ger möjlighet till kan härledas ur artikel 6.3 i dataskyddsförordningen. Där sägs att när behandlingen av personuppgifter är baserad på artikel 6.1 c (behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige) kan medlemsstatens lagstiftning innehålla särskilda bestämmelser om bland annat typerna av uppgifter och behandling och förfaranden.
28 §. Allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter.
Enligt propositionens detaljmotiv motsvarar paragrafen den gällande lagen vad gäller syftet och det huvudsakliga innehållet. I 1 mom. föreskrivs det bland annat att uppgifter i befolkningsdatasystemet får lämnas ut endast om förutsättningarna för utlämnande av uppgifter enligt befolkningsdatalagen är uppfyllda och inte något annat följer av en persons rätt att förbjuda att uppgifter om honom eller henne lämnas ut.
I 35 § föreskrivs om allmän förbudsrätt. Enligt den paragrafen har en registrerad möjlighet att förbjuda att hans eller hennes personuppgifter lämnas ut för de syften som nämns i paragrafen. I paragrafen föreskrivs också om personens rätt att förbjuda utlämnande av sina uppgifter för personmatriklar eller släktforskning, vilket tidigare har reglerats i personuppgiftslagen. Utskottet noterar att det inte framgår tydligt av propositionsmotiven vad det nationella handlingsutrymmet är härlett ur. Motiven kan ge den uppfattningen att den föreslagna 35 § föreskriver om rätten enligt artikel 21 i dataskyddsförordningen att göra invändningar i en situation där den allmänna grunden för behandlingen av uppgifterna är artikel 6.1 c i förordningen (behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige). Men detta skulle inte harmoniera med dataskyddsförordningen.
Enligt utredning till utskottet kan det nationella handlingsutrymmet motiveras å ena sidan med artikel 6.3 i dataskyddsförordningen, med stöd av vilken den nationella lagen kan innehålla bestämmelser exempelvis om allmänna villkor som gäller i fråga om lagligheten i den personuppgiftsansvariges hantering av uppgifter, eller bestämmelser om till vilka sammanslutningar eller för vilka syften uppgifterna kan lämnas ut. Å andra sidan kan det nationella handlingsutrymmet i sammanhanget motiveras med artikel 86 i dataskyddsförordningen, som gäller sammanjämkning av rätten till skydd för personuppgifter med principen om handlingars offentlighet. På grundval av erhållen utredning anser utskottet att det nationella handlingsutrymmet för utlämnande av uppgifter i detta sammanhang ska härledas främst ur artikel 86, eftersom det handlar om sammanjämkning av offentlighetsprincipen med skyddet för personuppgifter. Artikel 86 ger den nationella lagstiftaren ett bredare nationellt handlingsutrymme än artikel 6.3.
För att eliminera mångtydigheten i regleringen och för att förtydliga det ovannämnda syftet föreslår utskottet att bestämmelserna om förbudsrätt inte placeras i 35 § utan i 28 § om allmänna förutsättningar för utlämnande av uppgifter som nya 3 och 4 mom. och samtidigt ska ur 1 mom. strykas uttrycket ”och inte något annat följer av en persons rätt att förbjuda att uppgifter om honom eller henne lämnas ut”. Syftet är att som ovan nämns förskriva närmare om särskild på lagstiftning baserad behandling för ett visst syfte – i detta fall utlämnande av uppgifter för direktmarknadsföring, personmatrikel eller släktforskning eller syften som avses i 32 § eller 34 § 1 mom. i befolkningsdatalagen. Bestämmelsen om förbudsrätt i paragrafen om utlämnande av uppgifter visar också tydligare att det handlar om att samordna offentlighetsprincipen enligt 86 § i dataskyddsförordningen och principen om skydd för personuppgifter. Bestämmelserna behöver ses över i språkligt hänseende på grund av ändringarna.
35 §. Allmän förbudsrätt.
Utskottet har ovan föreslagit att regleringen i paragrafens 1—3 mom. ska tas in i 28 § som nya 3 och 4 mom. Därför blir 35 § 4 mom. paragrafens enda moment. Utskottet anser att bestämmelsen behöver preciseras med en hänvisning till 28 § 3 och 4 mom. Samtidigt föreslår utskottet att paragrafens rubrik för att bättre motsvara innehållet omformuleras till ”Förverkligande av förbudsrätten”.
43 §. Utlämnande av identifieringsuppgifter.
I paragrafen föreskrivs bland annat om villkor för att lämna ut personbeteckningar eller utländska personnummer i befolkningsdatasystemet. I paragrafen ingår också reglering av utlämnande av andra nummer och annan behandling. Utskottet anser att det nationella handlingsutrymmet följer av artikel 87 i dataskyddsförordningen. Enligt den artikeln får medlemsstaterna närmare bestämma på vilka särskilda villkor ett nationellt identifikationsnummer eller något annat vedertaget sätt för identifiering får behandlas. Dessutom kan regleringen enligt utskottets uppfattning också baseras på artikel 6.3 i dataskyddsförordningen till den del det handlar om till vilka enheter och för vilka ändamål personuppgifter, i detta fall nummer, får lämnas ut.
74 a §. Rätt till begränsning av behandling.
I propositionen föreslås att den registrerades rätt att begränsa behandling av sina personuppgifter enligt artikel 18 i dataskyddsförordningen ska begränsas genom 74 a §. Den föreslagna begränsningen kan göras med stöd av artikel 23 i dataskyddsförordningen.
Enligt artikel 23.2 i dataskyddsförordningen ska lagstiftningsåtgärder som begränsar den registrerades rättigheter i förekommande fall innehålla specifika bestämmelser som gäller de omständigheter som räknas upp i punkten. Enligt propositionsmotiven täcks dessa behov i fråga om befolkningsdatasystemet i befolkningsdatalagen och i fråga om certifikatsystem i befolkningsdatalagen och i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009).
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen med förslag till lagstiftning som kompletterar EU:s allmänna dataskyddsförordning (GrUU 14/2018 rd) fäst uppmärksamhet vid regleringens tydlighet och konstaterat att detta bör uppmärksammas särskilt i fråga om bestämmelser som har kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna och som gäller fysiska personers normala dagliga aktiviteter (se GrUU 31/2017 rd, GrUU 45/2016 rd, s. 3, och GrUU 41/2006 rd, s. 4/II). Förvaltningsutskottet anser att särskilda bestämmelser enligt artikel 23.2 i dataskyddsförordningen inte utan grund bör placeras i en annan bestämmelse än den som reglerar begränsningen av den registrerades rättigheter. Förvaltningsutskottet anser att den registrerades rättigheter i detta sammanhang ändå kan begränsas på det sätt som föreslås i propositionen.
I propositionens allmänna motivering sägs att i regel ska endast artikel 18.1 a tillämpas på befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikatverksamhet, och enligt den ska behandlingen begränsas när den registrerade bestrider personuppgifternas riktighet. Men den föreslagna paragrafen är så formulerad att begränsningen gäller hela tillämpningsområdet för artikel 18. I en utredning till förvaltningsutskottet konstateras det att trots att det kan antas att endast en sådan begäran som avses i artikel 18.1 a kan göras i fråga om befolkningsdatasystemet, är tolkningen av dataskyddsförordningen fortfarande oetablerad, och det går inte att förutse alla tillämpningssituationer. Till den del motiveringen avser uppgifternas användbarhet och betydelse för myndighetsarbetet berör den alla situationer där uppgifterna ska begränsas. För den händelse att tolkningen av förordningen senare skulle visa att begränsning i befolkningsdatasystemet eller i Befolkningsregistercentralens certifikatsystem kan begäras också med stöd av de andra punkterna i artikel 18, bör bestämmelsen enligt utredningen inte i detta skede begränsas enbart till artikel 18.1 a.
Förvaltningsutskottet konstaterar att artikel 18.2 redan i sig inkluderar möjligheten att begränsa tillämpningen av artikeln exempelvis utifrån ett viktigt allmänintresse för en medlemsstat. Det förefaller därför som om den registrerades rättigheter kan begränsas direkt med stöd av dataskyddsförordningen när det är nödvändigt för att det här avsedda systemet ska fungera adekvat. Men eftersom det ännu inte har uppstått någon myndighets- eller rättspraxis i fråga om tillämpningen av förordningen, anser utskottet att det i detta uttryckliga fall och med hänsyn till befolkningsregistersystemets samhällsrelevans är möjligt att begränsa den registrerades rättigheter på det sätt som föreslås i propositionen.
76 §. Rättelse av uppgifter.
I propositionen föreslås det att man stryker de bestämmelser som gäller den personuppgiftsansvariges skyldighet att korrigera, stryka eller komplettera sådana uppgifter i befolkningsdatasystemet som är oriktiga, onödiga, bristfälliga eller föråldrade. Dessutom stryks bestämmelserna om det förfarande som ska iakttas när den personuppgiftsansvarige inte godkänner den registrerades yrkande på att rätta en uppgift eller när en uppgift rättas i strid med den redogörelse som den berörda personen har lämnat. Bestämmelser om den registrerades rättigheter, den personuppgiftsansvariges skyldigheter och reglerna om förfarandena, som avses i bestämmelserna, ingår i dataskyddsförordningen, framför allt i artikel 12.4 och i artiklarna 16 och 17. Den registrerade kan direkt med stöd av dataskyddsförordningen kräva att hans eller hennes uppgifter ska rättas, raderas eller kompletteras. Dataskyddsförordningen omfattar även registerförvaltningsmyndighetens skyldighet att på eget initiativ rätta felaktiga uppgifter. I artikel 5.1 d förutsätts det att de uppgifter som behandlas är riktiga och om nödvändigt uppdaterade. Den personuppgiftsansvarige ska vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa att personuppgifter som är felaktiga i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas raderas eller rättas utan dröjsmål. Enligt artikel 5.1 c och e i förordningen ska onödiga uppgifter raderas omedelbart
I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i gällande 3 mom. att det ska begäras ett utlåtande om saken av Migrationsverket, om magistraten rättar en uppgift som gäller en registeranteckning om en utländsk medborgare. I paragrafens 2 mom. föreskrivs analogt med bestämmelsen i det gällande 1 mom. om att ge den vars rättigheter, intressen eller skyldigheter anteckningen gäller tillfälle att lämna en redogörelse, om myndigheten på eget initiativ rättar en uppgift i registret. Utskottet anser att bestämmelserna inte handlar om att uppställa tilläggsvillkor i förhållande till dataskyddsförordningen, utan om reglering av förvaltningsinterna förfaranden i ett läge där den personuppgiftsansvarige uppfyller sin skyldighet enligt dataskyddsförordningen att se till att uppgifterna är riktiga. Utskottet konstaterar att förfarandena inte ger möjlighet till att den personuppgiftsansvarige skulle lämna uppgifterna okorrigerade, utan de förutsätter korrekt informationssökning i fråga om uppgifternas ursprung, innehåll och tidsenlighet vid uppfyllandet av den personuppgiftsansvariges skyldigheter. Utskottet menar att regleringen behövs för att säkerställa en adekvat behandling av uppgifter. Det nationella handlingsutrymmet kan härledas ur artikel 6.3 i dataskyddsförordningen.