Allmänt

Regeringen föreslår att bestämmelser om skuldkonvertering fogas till lagen om företagssanering (nedan företagssaneringslagen, FSL).  

Vid skuldkonvertering omvandlas bolagets främmande kapital, dvs. skuld, till bolagets eget kapital, i allmänhet till aktier. I praktiken är det fråga om reglering av gäldenärsbolagets skulder så att den skuld som är föremål för skuldkonverteringen inte återbetalas till borgenären i pengar utan genom ersättande prestationer i form av aktier i bolaget.  

Den gällande företagssaneringslagen innehåller inga uttryckliga bestämmelser om skuldkonvertering, men skuldkonvertering är också för närvarande möjligt. Genomförandet av skuldkonvertering kräver samtycke av gäldenärsbolagets ägare, dvs. aktieägarna, vilket i praktiken betyder bolagsstämmans beslut om att genomföra en aktieemission till borgenärerna.  

I propositionen föreslås det att användningen av skuldkonvertering underlättas så att det i fortsättningen inte längre krävs ett beslut av bolagsstämman, utan bestämmelser om åtgärder i samband med skuldkonvertering kan utfärdas direkt i saneringsprogrammet. Dessutom föreslås det att skuldkonvertering under vissa förutsättningar kan genomföras mot aktieägarnas vilja.  

Syftet med propositionen är att främja möjligheterna att sanera gäldenärsbolagets kapitalstruktur vid företagssanering. Syftet är att stärka skuldfinansiärernas ställning och på så sätt främja finländska företags tillgång till internationell skuldfinansiering. På den internationella kapitalmarknaden anser de utländska finansiärerna att det är viktigt att skuldfinansieringen har förmånsställning i förhållande till gäldenärsföretagets eget kapital och att också det kapital som företagets ägare placerar i företaget kan saneras vid sidan av skulderna vid företagssaneringen.  

I Finlands nuvarande företagssaneringsförfarande har ägarna i gäldenärsbolaget en starkare och mer skyddad ställning än borgenärerna. När gäldenärsbolagets skulder regelmässigt måste nedskrivas vid företagssanering, förblir ställningen för gäldenärsbolagets ägare orörd. Situationen skiljer sig från en konkurs, där borgenärernas fordringar har företräde i betalningsordningen och aktieägarna kommer sist.  

Företagens verksamhets- och finansieringsmiljö har dock förändrats avsevärt och internationaliserats sedan lagen om företagssanering trädde i kraft 1993. Särskilt användning av obligationslån som finansieringsform har enligt uppgift blivit vanligare. Det faktum att Finland inte har någon uttrycklig reglering om skuldkonvertering och att skuldfinansiärerna har en sämre ställning än gäldenärsföretagets ägare vid företagssanering orsakar rättslig osäkerhet och motsvarar inte förväntningarna på den internationella finansmarknaden. Nuläget motsvarar inte heller utvecklingen i Finlands centrala jämförelseländer, då de under de senaste åren har fogat bestämmelser om skuldkonvertering till sin lagstiftning.  

Med hänvisning till det som sägs ovan understöder lagutskottet att bestämmelser om skuldkonvertering fogas till företagssaneringslagen för att förtydliga rättsläget och underlätta användningen av skuldkonvertering. Skuldkonverteringen kan vara till nytta särskilt för stora företag med en mångsidig finansieringsbas och aktier som är intressanta på den internationella finansmarknaden. Ur borgenärernas synvinkel är skuldkonverteringen i sin tur till nytta särskilt för borgenärerna som får betalt sist och som annars ofta blir tvungna att helt eller delvis ge avkall på sina fordringar, men i och med skuldkonverteringen får de i stället aktier i gäldenärsbolaget. För gäldenärsbolagets ägare är skuldkonverteringen förenad med en risk för att innehavet späds ut eller går förlorat. Å andra sidan är en företagssanering där ett företags affärsverksamhet fortsätter ofta ett bättre alternativ för såväl ägarna som borgenärerna, avtalsparterna och arbetstagarna än en konkurs, som i allmänhet innebär att företagets verksamhet upphör och att värdet på innehavet går förlorat. I och med skuldkonverteringen minskar också bolagets skuldbörda, vilket kan bidra till att främja förutsättningarna för fortsatt företagsverksamhet och på så sätt göra det möjligt att undvika konkurs. Om företagssaneringen lyckas drar både den borgenär som tagit emot skuldkonverteringen och gäldenärsföretagets tidigare aktieägare nytta av aktiernas framtida värdeökning.  

Den föreslagna ändringen innebär att urvalet av metoder för företagssanering blir mångsidigare. Den ändrar i övrigt inte de grundläggande principerna i den gällande företagssaneringslagen och har inga konsekvenser för företagssaneringar där skuldkonvertering inte kommer i fråga eller inte föreslås. Vid företagssaneringar där skuldkonvertering föreslås påverkar den inte heller de borgenärer som inte vill ta emot skuldkonvertering, eftersom skuldkonverteringen grundar sig på frivillighet.  

Utskottet fäster särskild uppmärksamhet vid de offentligrättsliga borgenärernas ställning. Även om en innehavare av en offentligrättslig fordran enligt 97 § i företagssaneringslagen utan hinder av någon annan lag får samtycka till skuldreglering enligt företagssaneringslagen, såsom betalning av en penningskuld genom ersättande prestationer som består av annat än pengar, kan de offentligrättsliga borgenärernas möjligheter att ta emot aktier i gäldenärsföretaget i praktiken vara mer begränsade än andra borgenärers. Detta kan bero dels på lagstiftningen om de offentligrättsliga borgenärernas uppgifter och verksamhet, dels på att de offentligrättsliga borgenärerna inte har några funktioner eller resurser för förvaltning av aktierna. Således uppnås propositionens positiva effekter eventuellt inte hos offentligrättsliga borgenärer. Utskottet anser det vara viktigt att de offentligrättsliga borgenärernas ställning vid skuldkonverteringen utreds separat senare. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande). 

Aktieägarnas ställning vid konversionssanering

Enligt den föreslagna regleringen ska utredaren vid de saneringsförfaranden där det föreslås att en skuldsanering ska genomföras förhandla inte bara med gäldenärsbolaget och dess borgenärer utan vid behov också med gäldenärsbolagets aktieägare. Dessutom ska också gäldenärsbolagets aktieägare ges tillfälle att ta del av utredarens programförslag och ge ett uttalande om programförslaget samt möjlighet att rösta om att godkänna eller förkasta utredarens slutliga programförslag.  

Lagutskottet anser att ändringarna är motiverade. Det är nödvändigt och också skäligt att balanserat beakta aktieägarnas rättigheter vid konversionssanering, med beaktande av att det kan föreskrivas direkt om genomförandet av skuldkonverteringen i saneringsprogrammet, med stöd av vilket aktieägarnas rättigheter kan ändras väsentligt och i vissa situationer rentav helt och hållet ogiltigförklaras. De föreslagna ändringarna medför oundvikligen extra besvär jämfört med ett sådant saneringsförfarande där man enligt programförslaget inte ingriper i aktieägarnas rättigheter. Å andra sidan underlättar de beslut om skuldsanering jämfört med nuläget, eftersom det i fortsättningen inte längre är nödvändigt att behandla förslaget om skuldkonvertering i två parallella beslutsförfaranden enligt både aktiebolagslagen och företagssaneringslagen. 

Vid beredningen av propositionen har det ansetts att införandet av förslag till rekonstruktion av gäldenärsbolagets ägarstruktur i programförslaget ger gäldenärsbolagets aktieägare ett sådant direkt intresse i saneringsärendet att de måste ges tillfälle att ta del av programförslaget och framföra sin uppfattning om programförslaget. I praktiken innebär detta en möjlighet att lämna ett yttrande enligt 71 § 1 mom. 5 a-punkten i företagssaneringslagen (se RP, s. 29—31 och 95—97).  

För tydlighetens skull konstaterar utskottet att 71 § 1 mom. 5 b-punkten i företagssaneringslagen, enligt vilken de som har del i saken ska ges tillfälle att meddela invändningar mot de fordringar som avses i programförslaget, inte innebär att gäldenärsbolagets aktieägare ska ges möjlighet att framställa anmärkningar om skuldförhållandena mellan gäldenärsbolaget och dess borgenärer. En sådan möjlighet är motiverad endast för parterna i skuldförhållandet, dvs. gäldenärsbolaget och dess borgenärer, och aktieägaren är i denna egenskap inte part i skuldförhållandet mellan gäldenärsbolaget och dess borgenär. Om aktieägaren dock också är saneringsborgenär, har en sådan aktör i egenskap av borgenär rätt att framställa invändningar (se även RP, s. 31).  

Enligt den gällande företagssaneringslagen sätter domstolen ut en tidsfrist för inlämnande av yttranden om programförslaget (71 §). Utredaren ska underrätta parterna om den tidsfrist som domstolen satt ut. I propositionen föreslås det att utredaren ska sköta delgivningen av programförslaget och de tidsfrister som domstolen bestämt till aktieägarna i gäldenärsbolaget på det sätt som kallelse till gäldenärsbolagets bolagsstämma utfärdas och stämmohandlingar sänds (72 § 2 mom. i lagförslag 1). I övrigt föreslås inga ändringar i den gällande regleringen, vilket bland annat innebär att domstolarna behåller sitt handlingsutrymme att sätta ut tidsfrister som lämpar sig för varje enskilt fall. Utskottet anser att lösningen är ändamålsenlig. Enligt uppgift har det till exempel vid Helsingfors tingsrätt i allmänhet reserverats 30 eller 35 dagar från det att förslaget till saneringsprogram lämnades till domstolen för framförande av yttranden om programförslaget. Utskottet anser att dessa tidsfrister är tillräckliga även för gäldenärsbolagets aktieägare, med beaktande av att tidsfristerna är längre än de tidsfrister enligt aktiebolagslagen som reserverats för stämmokallelse och framläggande av stämmohandlingar (5 kap. 19 och 21 § i aktiebolagslagen).  

Tvångsfastställelse av saneringsprogram för konversionssanering och regeln om absolut prioritet

I propositionen föreslås det att saneringsprogrammet för konversionssanering ska kunna fastställas även om den majoritet som avses i företagssaneringslagen inte uppnås i en eller flera borgenärsgrupper eller bland aktieägarna. I praktiken innebär förslaget att ett beslut om genomförande av en skuldkonvertering som är bindande för gäldenärsbolagets aktieägare till skillnad från nuläget kan fås till stånd även mot aktieägarnas vilja.  

Enligt propositionen är det dock inte möjligt att fastställa saneringsprogrammet mot aktieägarnas vilja om gäldenären är ett sådant mikroföretag eller litet företag som avses i bokföringslagen. Skuldkonvertering oberoende av aktieägarnas vilja är således inte möjligt i de allra minsta företagen.  

Enligt den gällande företagssaneringslagen förutsätter tvångsfastställelse av saneringsprogrammet bland annat att den så kallade regeln om absolut prioritet tillämpas i programmet (FSL 54 § 1 mom. 5 punkten). Enligt regeln får betalning enligt programmet inte tillfalla borgenärer med fordringar i sämre förmånsställning än i fråga om en borgenärsgrupp som röstat emot och som består av andra än säkerhetsborgenärer. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att en viss borgenärsgrupp inte i strid med majoritetens vilja kan tvingas till sådana skuldregleringar i vilka man kan anse att andra grupper får oberättigad fördel på ifrågavarande grupps bekostnad.  

I propositionen föreslås det att regeln om absolut prioritet vid konversionssanering tillämpas förutom på förhållandet mellan borgenärsgrupperna även på förhållandet mellan borgenärer och aktieägare. Målet är att rätta ordningen för erhållande av betalning så att den motsvarar den konkursrättsliga betalningsordningen, som regeln om absolut prioritet motsvarar. För aktieägarnas del innebär detta i praktiken att om en enda borgenärsgrupp motsätter sig saneringsprogrammet, får aktieägarna enligt programmet inte alls ha kvar någon ägarandel i gäldenärsbolaget.  

För att regeln om absolut prioritet vid konversionssanering dock inte ska leda till situationer som är oskäliga för aktieägarna, föreslås det i propositionen att det under vissa förutsättningar ska vara möjligt att avvika från regeln om absolut prioritet. Det ska vara möjligt att avvika från regeln om det finns något vägande skäl som hänför sig till fortsättande av gäldenärsbolagets affärsverksamhet, ytterligare kapitalisering eller tryggande av förutsättningarna för genomförande av saneringsprogrammet eller något annat vägande skäl. 

Vid utfrågningen i lagutskottet delade tillämpningsområdet för tvångsfastställelse av saneringsprogrammet för konversionssanering de sakkunnigas åsikter. Det har å ena sidan framförts att företag som enligt bokföringslagen är medelstora inte ska omfattas av tillämpningsområdet för tvångsfastställelse av det föreslagna saneringsprogrammet. Å andra sidan har företag som enligt bokföringslagen är små de facto betraktats som medelstora företag enligt finländsk måttstock och det har ansetts att majoriteten av aktieägarna i så stora företag inte bör kunna förhindra att ett saneringsprogram fastställs.  

Lagutskottet anser dock att det tillämpningsområde som föreslås i propositionen är balanserat och konstaterar att frågan har behandlats omsorgsfullt vid beredningen av propositionen (se RP, s. 51—56). Om medelstora företag lämnades utanför bestämmelserna om skuldkonvertering som är oberoende av aktieägarnas ståndpunkt, skulle de inte omfattas av den förväntade nyttan på finansmarknaden. En sådan ändring skulle också innebära att skuldkonvertering mot aktieägarnas vilja endast skulle gälla stora företag, som har bedömts utgöra en mycket liten del av företagen i Finland. Tillämpningsområdet är då mycket snävt, vilket också innebär att den förväntade nyttan av propositionen förblir mycket begränsad. Utskottet har heller inget att invända mot att små företag undantas från tvångsfastställelse av saneringsprogram. I sådana företag förutsätter en lyckad företagssanering i allmänhet att ägarföretagaren är engagerad och motiverad, så det är i praktiken inte förnuftigt att genomföra skuldsaneringen utan ägarföretagarens samtycke. 

Sakkunniga framförde också olika åsikter om regeln om absolut prioritet vid tvångsfastställelse av saneringsprogram för konversionssanering. Regeln har fått understöd, men den har också ansetts vara för stel och problematisk ur företagets ägares synvinkel, eftersom risken för att en aktieägare förlorar hela sitt innehav i anslutning till absolut prioritet har bedömts kunna höja tröskeln för att ansöka om företagssanering. Därför har det ansetts att regleringen bör utvecklas mer i riktning mot relativ prioritet, vilket innebär att parterna friare kan förhandla om villkoren i saneringsprogrammet och att aktieägare och andra personer i lägre ställning kan få ekonomisk nytta om företagets affärsverksamhet någon gång fås lönsam.  

I ljuset av inkomna uppgifter konstaterar lagutskottet för tydlighetens skull att de bestämmelser som föreslås i propositionen inte hindrar att man kommer överens om saneringsprogrammets innehåll och villkor. Om man kommer överens om saneringsprogrammets innehåll, är regeln om absolut prioritet inte tillämplig.  

Tvångsfastställelse av saneringsprogrammet gäller situationer där det inte går att komma överens och en eller flera grupper mot sin vilja tvingas till arrangemang enligt saneringsprogrammet. Då är det nödvändigt att trygga rättigheterna för den borgenärsgrupp som röstat emot i förhållande till de parter som har sämre förmånsställning. Utskottet tillstyrker regeln om absolut prioritet som lösning i sådana situationer. Förslaget motsvarar de regleringslösningar som tillämpas i Finlands centrala jämförelseländer. Det är dock viktigt att regeln om absolut prioritet vid konversionssanering inte leder till orimliga situationer för aktieägarna. Utskottet anser därför att det är motiverat att avvika från regeln under de förutsättningar som föreslås i propositionen (se RP, s. 121—123). Enligt uppgift är de föreslagna möjligheterna till undantag mer omfattande och därmed fördelaktigare för gäldenärsföretagets ägare än i flera av Finlands jämförelseländer. 

Skuldkonverteringens ställning vid konkurs under eller efter företagssanering

I propositionen föreslås det att skuldkonverteringen inte förfaller om gäldenärsföretaget försätts i konkurs innan saneringsprogrammet har slutförts. Vid utskottets utfrågning understöddes förslaget av sakkunniga, men det ansågs också vara för strängt ur borgenärens synvinkel. Dessutom ansågs det vara förknippat med likabehandlingsfrågor, eftersom de borgenärer som inte har samtyckt till skuldkonvertering vid företagssanering får bevaka hela sin fordran vid konkurs under eller efter saneringen, medan de borgenärer som har samtyckt till konverteringen inte får göra det.  

Enligt den gällande företagssaneringslagen förfaller saneringsprogrammet om gäldenären försätts i konkurs innan saneringsprogrammet har slutförts (FSL 66 §). När saneringsprogrammet förfaller leder det i praktiken till att de skuldsaneringar som fastställts i saneringsprogrammet förfaller. Borgenärerna får då samma rätt till betalning som om programmet inte hade fastställts.  

Skuldkonverteringen handlar dock inte bara om skuldsanering enligt företagssaneringslagen, utan genomförandet av skuldsaneringen förutsätter också bolagsrättsliga åtgärder, det vill säga till exempel emission av aktier samt eventuellt ändring av bolagsordningen eller ogiltigförklaring av befintliga aktier. I propositionen föreslås inga ändringar i den utgångspunkt i den gällande företagssaneringslagen enligt vilken det att saneringsprogrammet förfaller inte inverkar på giltigheten av redan företagna rättshandlingar. Av detta följer att de bolagsrättsliga rättsförhållanden som ändrats i enlighet med saneringsprogrammet för konversionssanering inte återställs om programmet senare förfaller. Det vore i praktiken problematiskt att återinföra de bolagsrättsliga rättsförhållandena inte bara på grund av registeranteckningarna utan också på grund av att de bolagsrättsliga rättsförhållandena kanske har förändras. Detta kan ha skett till exempel om de aktier som i enlighet med programmet emitterats till borgenärerna har sålts vidare till nya ägare eller om ytterligare ändringar har gjorts i bolagsordningen. Konsekvenserna av att de bolagsrättsliga åtgärderna återinförs gäller således inte nödvändigtvis enbart de borgenärer som ursprungligen inlett skuldkonverteringen utan också utomstående. 

Mottagandet av skuldkonverteringen och därigenom omvandlingen av fordran till efterställd fordran baserar sig på borgenärens frivillighet. När en borgenär blir aktieägare i gäldenärsbolaget får borgenären alla rättigheter som hänför sig till ägandet, men samtidigt också nackdelarna i ägandet vid gäldenärsbolagets eventuella konkurs. Om borgenärens rätt till betalning återställs vid konkurs under eller efter företagssanering, är skuldkonverteringen inte förenad med någon risk för borgenären, utan borgenären får inte bara möjlighet att dra nytta av den framtida värdestegringen på aktierna om företagssaneringen lyckas utan också säkerhet om att hans eller hennes fordran återställs om företagssaneringen misslyckas.  

Med beaktande av det som sägs ovan anser lagutskottet att den lösning som föreslås i propositionen är motiverad.