Allmänt
Målet med propositionen är i synnerhet att förenkla och förtydliga valet av boende till och ansökningssystemet för bostadsrättsbostäder, förbättra bostadsrättshavarnas möjligheter att påverka sitt eget boende och stärka boendeförvaltningens ställning. De grundläggande principerna för systemet föreslås dock inte bli ändrade. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen med ändringar och med följande anmärkningar.
Utvecklingen av lagstiftningen om bostadsrättssystemet
I propositionen konstateras det att bostadsrättsbostäder utgör en självständig besittningsform som ett alternativ till hyres- och ägarboende. Egenskaper som påminner om hyresboende är bruksvederlaget, som kan jämföras med hyra, och det att bostaden inte kan lösas in till ägarbostad. Den bestående bostadsrätten, möjligheten att göra ändringar i en bostad och den trygga återbäringen av bostadsrättsavgiften under normala förhållanden kan jämställas med ägarboende. Skillnaden i förhållande till ägande är dock att bostadsrättsavgiftens värde inte bestäms på marknaden och att ägaren är skyldig att lösa in bostadsrätten justerad med byggnadskostnadsindex inom tre månader från anmälan om avstående från bostadsrätten.
När bostadsrättssystemet infördes genom lagstiftning i början av 1990-talet var målet att skapa ett system för dem som fallit mellan två stolar; alltså för dem som inte kunde ansöka om en så kallad ARA-hyresbostad som byggts med statligt stöd, men som inte heller hade möjlighet att köpa en ägarbostad i det dåvarande läget på finansmarknaden, som var helt annorlunda jämfört med nuläget. Nu har situationen på bostadsmarknaden och möjligheterna att få finansiering förändrats, men samtidigt har det uppstått en ny slags efterfrågan på bostadsrätter, bland annat på grund av att korttidsjobben blivit vanligare, och som helhet betraktat ses bostadsrättssystemet som ett viktigt verktyg både för att förebygga segregation och för att erbjuda mångsidiga bostadsområden och boendealternativ. Vid flyttning till en bostadsrättsbostad behöver man å ena sidan inte ta den risk som är förknippad med ett stort bostadslån och utvecklingen av bostadens återförsäljningsvärde, men man kan å andra sidan inte heller dra nytta av en eventuell värdestegring eller ett förmånligt ägarboende när bostadslånet är betalt. Systemet kompletterar således för sin lilla del ARA-hyresbostadsbeståndet som ett sätt att trygga bostadslösningar till rimligt pris. Under systemets existens har det byggts cirka 50 000 bostadsrättsbostäder, medan det byggts sammanlagt cirka en miljon nya bostäder. Antalet ARA-hyresbostäder är cirka 375 000.
Utskottet betonar att ett tillräckligt utbud av bostadsrättsbostäder är viktigt för kommunerna för att trygga mångsidiga boendealternativ och förhindra segregering av bostadsområden och bostadskvarter. Det finns också efterfrågan på sådana bostäder, och de boende är nöjda med det stabila boende och den begränsade ekonomiska risk som bostadsrättssystemet erbjuder. Det är viktigt att utveckla systemet i den förändrade omvärlden för att denna boendeform, som upplevs vara nödvändig, ska förbli ett användbart alternativ och också en väg mot ägarboende. Begränsningarna i fråga om förmögenhet har inte tillämpats på personer över 55 år sedan en ändring som trädde i kraft 2006. Bostadsrättsboendet erbjuder därför också äldre en möjlighet att sälja sin ägarbostad och på så sätt frigöra medel till exempel för de omsorgstjänster de behöver eller undvika kostnaderna för underhåll av en oändamålsenligt stor bostad, men tryggar samtidigt en permanent boendelösning. Många äldre har också varit intresserade av en bostadsrättsbostad. I områden med växande befolkning råder det fortfarande brist särskilt på hyresbostäder till rimligt pris, och efterfrågan på sådana hyresbostäder har ökat särskilt i tillväxtcentrumen under de senaste åren. Utskottet anser att bostadsrättssystemet är en viktig del av ett mångsidigt utbud av bostadspolitiska medel som ska säkerställa tillgången till boende till rimligt pris och svara på de utmaningar som är förknippade med segregation.
Bostadsrättssystemets utmaningar är delvis desamma som de som hänför sig till det statligt understödda ARA-hyresbostadssystemet, såsom att lånen är regressiva. Systemet belastas således av den egenskap som beror på räntestödslånets struktur, dvs. att lånen amorteras regressivt, först i det skede då husen redan behöver renoveringslån. Vederlagsnivån kan således i initialskedet ha varit orealistiskt låg, eftersom man inte på förhand har förberett sig tillräckligt heller för reparationer. När systemet åldras och kostnadsstrukturen blir mer utmanande är det förståeligt att kostnadsutvecklingen oroar de boende, även om bolagen genom utjämningssystemet i viss mån har kunnat balansera de problem som beror på att lånen är regressiva och de stora kostnaderna för grundläggande renovering. Utjämningssystemet har i sin tur också upplevts som orättvist och i vilket fall som helst som ett system som försvagar öppenheten. De boende har önskat ett mer objektspecifikt system som innebär att utjämningen begränsas och beslutanderätten utökas i ärenden som gäller det egna huset. Utskottet konstaterar att utjämningen minskar den boendes inflytande över hur vederlagskostnaderna bildas, men samtidigt är utjämningsmöjligheten viktig när det gäller att fördela riskerna och exempelvis renoveringskostnaderna mellan husen för att förhindra att bruksvederlagen blir oskäligt höga i enskilda objekt. Det är inte möjligt att helt och hållet eliminera de utmaningar som är förenade med lånens regressivitet och utjämningen utan att ändra grunderna för systemet.
Bruksvederlag och utjämningssystemet för bruksvederlag
Bostadsrättsbostäderna stöds i huvudsak av staten, och det har byggts endast några hundra fritt finansierade bostadsrättsbostäder. Bostadsrättsavgiften för statligt stödda bostadsrättsbostäder utgör 15 procent av bostadens anskaffningsvärde, det vill säga av de byggnadskostnader som Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA har godkänt. Det föreslås att den boendes och bolagets ställning ska balanseras så att förhållandet bättre motsvarar det kapital som den boende investerar, med beaktande av att marknadsrisken i investeringen på 15 procent i första hand ligger hos bolaget genom återbetalningsskyldigheten medan risken i sista hand bärs av den boende i en konkurssituation. Eftersom bostadsrättsbolagens affärsverksamhet finansieras med ett lån med statsborgen och räntestöd, ska syftet med verksamheten avvika från ett vanligt aktiebolags för att på rätt sätt rikta stödet till den boende och kompensera den bostadsrättsavgift som den boende betalar.
Utskottet betonar i detta sammanhang betydelsen av 4 § 2 mom. i förslaget till lag om bostadsrättsbostäder. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan ägaren till ett statligt stött bostadsrättshus vara en bostadsrättssammanslutning vars syfte är att låta bygga och skaffa bostadsrättsbostäder och tillhandahålla dem för användning med stöd av bostadsrätt med målet att de boende ska ha goda och trygga boendeförhållanden till skäliga kostnader. Sammanslutningens ledning ska omsorgsfullt främja sammanslutningens intressen. Bestämmelsen betonar skillnaden mellan bostadsrättsbolag och aktiebolag, som eftersträvar ekonomisk vinst.
Uttaget av bruksvederlag är enligt förslaget till lag om bostadsrättsbostäder begränsat på samma sätt som för närvarande. Av bostadsrättshavarna i statligt stödda bostadsrättsbostäder får det tas ut ett bruksvederlag som är högst det belopp som behövs för att täcka de utgifter som vid en god ekonomiförvaltning uppkommer av finansieringen och underhållet av till sammanslutningen hörande bostadsrättsbostäder och utrymmen i samband med dem. Enligt det föreslagna 33 § 3 mom. ska bruksvederlaget vara mindre än den hyra som i allmänhet betalas för likvärdiga hyresbostäder vars läge motsvarar lägenhetens läge. Enligt propositionsmotiven är de genomsnittliga bruksvederlagen förmånligare än hyrorna för de statligt stödda bostäderna i alla städer utom Esbo och Kuopio. Alla statistikförda hyror och bruksvederlag är dock inte helt jämförbara sinsemellan. Skillnaderna har att göra med att det vid jämförelsen inte nödvändigtvis har gått att beakta till exempel bostädernas kvalitativa faktorer eller huruvida det rör sig om ett småhus eller ett flervåningshus. När det gäller vattenavgifterna statistikförs de på varierande sätt, men i ARA:s statistik har vattenavgifterna beaktats genom att ett kalkylmässigt tillägg lagts till bruksvederlagen. Även till övriga delar härrör de jämförelser som ingår i propositionen ur ARA:s statistik. Utskottet anser det motiverat att nivån på bruksvederlagen, utöver självkostnadsprincipen, fastställs på lagnivå på det sätt som föreslås, eftersom syftet med statligt understödda bostadsrättsbostäder är att erbjuda boende till rimligt pris och förmånligare än hyra på marknadsvillkor. En jämförelse av bruksvärdet för lägenheter med motsvarande yta och antal rum, med beaktande av till exempel balkong, bostadsvåning, havsutsikt eller något annat kvalitetskriterium, förutsätter alltid någon slags uppskattning.
Enligt 35 § i förslaget till lag om bostadsrättsbostäder får bruksvederlaget utjämnas. Enligt bestämmelserna om allmännyttighet i 15 a § i aravalagen (1189/1993) och 24 § i räntestödslagen (604/2001) ska sammanslutningen ordna ägandet av bostäderna så att en utjämning av hyrorna eller bruksvederlagen är möjlig och inte skapa en sådan struktur att sammanslutningens ansvar för hyres- eller bostadsrättshus i ekonomiska svårigheter äventyras. I bostadsrättssystemet granskas inte lönsamheten hos ett enskilt objekt (annat än i lånefasen), utan självkostnadsprincipen genomförs på sammanslutningsnivå och kostnaderna jämnas ut mellan objekten i enlighet med utjämningsprinciperna och bostädernas bruksvärde. ARA har gett anvisningar om hur hyran och bruksvederlaget ska bestämmas. Utjämningen begränsas endast så att de underhållsutgifter som de boende själva kan påverka inte får utjämnas.
Syftet med systemen med arava- och räntestödslån är att trygga en jämn utveckling av boendekostnaderna, som till stor del baserar sig på utjämning. En omfattande renovering höjer bruksvederlagen i ett enskilt bostadshus ohållbart mycket, vilket innebär att utjämningssystemet är nödvändigt. Också vid ägarboende kan många i en liknande situation rentav tvingas sälja sin bostad, om till exempel pensionen inte räcker till för att täcka den skuldandel som belastar en aktielägenhet till följd av ett stambyte. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning står det klart att en del bostadsrättsboende inte godkänner utjämningen alls eller kräver att utjämningsmöjligheten åtminstone begränsas. Utskottet konstaterar att utjämningssystemet är en väsentlig del av både det subventionerade hyresbostads- och bostadsrättssystemet och att det inte är möjligt att göra ändringar i det utan att äventyra förutsättningarna för hela systemet.
Utskottet anser dock att det är viktigt att de boende har möjlighet att på ett begripligt sätt få tillförlitlig information om utjämningsgrunderna. Därför har lagförslagets bestämmelser om rätt till inflytande en väsentlig betydelse. I 51 § i lagförslaget föreskrivs det om bostadsrättssammanslutningens skyldighet att lämna uppgifter om grunderna för bruksvederlagen. Målet är att man med hjälp av kalkylerna över bestämmandet av bruksvederlaget och efterkalkylerna för bruksvederlaget kan följa utjämningen enligt hus, utjämningsgrupp och sammanslutning. Enligt 46 § i lagförslaget kan boendeförvaltningen delta i beredningen av utjämningsgrunderna och förhandla och ge utlåtande om dem. Också en övervakare som väljs av de boende kan kontrollera att utjämningsprinciperna iakttas (53 §). På så sätt kan de boende delta i säkerställandet av att objekten behandlas jämlikt i utjämningsgrunderna och i tillämpningen av dem.
Gradering av ytor
Enligt 35 § 2 mom. i lagförslag 1 kan ARA på ansökan av en sammanslutning som äger bostadsrättshus utifrån de villkor som centralen fastställt godkänna att beloppet på bruksvederlaget i de gällande bostadsrättsavtalen ändras på den grund att graderingen i de gällande bostadsrättsavtalen i bostadsrättshuset ändras, om detta förutsätts för att bruksvederlagen ska kunna fördelas rättvist i bostadsrättshuset eller för att en rimlig och rättvis bruksvederlagsnivå ska kunna uppnås för alla bostäder i bostadsrättshuset. Avsikten är att genom ändring av graderingen få bruksvederlagen att bättre motsvara bostadens nuvarande bruksvärde och fördelas rättvisare mellan bostadsrättshavarna.
Grundlagsutskottet förutsatte i sitt utlåtande att bestämmelsen om gradering preciseras så att en ändring i graderingen under inga omständigheter leder till oskäliga höjningar av bruksvederlagen. Miljöutskottet har därför ändrat 35 § så som närmare framgår av detaljmotiveringen.
Val av boende
I propositionen föreslås det att de ordningsnummer som används vid valet av boende blir tidsbundna och att en sökande inte kan få flera nummer åt gången. Enligt förslaget gäller ett ordningsnummer i två år, och det söks hos ARA:s riksomfattande register. För att förenkla och påskynda valet av boende ska beslutet om val av boende enligt den föreslagna 11 § fattas av husägaren. I reformen betonas behovet av bostad, eftersom ordningsnummer inte längre kan sökas flera år i förväg.
Utskottet understöder att beslutsfattandet överförs till bostadsrättssammanslutningarna, eftersom det kan påskynda valet av boende genom att förslag till bostadsrättshavare inte behöver sändas till kommunen för godkännande. Också ARA-hyreshusen ansvarar i regel själva för sina val av boende, och det finns goda erfarenheter av detta. Utskottet anser det dock viktigt att ARA i sin tillsyn styr bostadsrättssammanslutningarna så att deras beslutsfattande följer enhetliga grunder. Överföringen av valet av boende förutsätter att bostadsrättssammanslutningarna satsar på att förbereda sig inför systemändringen och höja kompetensnivån. ARA ger tolkningsråd, men ansvaret för besluten ligger hos bolaget. Till exempel kan ett enhetligt genomförande av uppskattningarna av tillgångarna dessutom förutsätta att ansökningsområdena och de priszoner som används vid bedömningen av tillgångarna vid behov preciseras genom författningar på lägre nivå eller anvisningar.
Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att valet av boende är en offentlig förvaltningsuppgift och att regleringen således bör granskas med avseende på 124 § i grundlagen. Vid valet av boende är det inte fråga om betydande utövning av offentlig makt, men vid behandlingen av ärendet ska de allmänna förvaltningslagarna iakttas, och de som behandlar ärenden agerar under tjänsteansvar. För att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning måste en bestämmelse om tjänsteansvar fogas till det. Miljöutskottet har därför ändrat 104 § i förslaget till lag om bostadsrättsbostäder så som närmare framgår av detaljmotiveringen. Utskottet anser det vara viktigt att ARA ger bostadsrättssammanslutningarna anvisningar också om hur skyldigheterna i anslutning till den offentliga förvaltningsuppgiften ska fullgöras. Utskottet välkomnar också att miljöministeriet enligt uppgift kommer att bedöma om en bestämmelse om tjänsteansvar bör fogas också till bestämmelserna om val av hyresgäster till statligt stödda hyresbostäder, med anledning av grundlagsutskottets ståndpunkt och justitieombudsmannens avgöranden. Samtidigt kan man bedöma behovet av att harmonisera bestämmelserna om hyresbostäder och bostadsrättsbostäder. Eftersom bestämmelserna om val av boende till bostadsrättsbostäder blir tillämpliga först 2023, finns det tillräckligt med tid för att anpassa verksamheten och ge anvisningar om tillämpningen.
Enligt den föreslagna 13 § är en förutsättning för att en sökande ska kunna väljas till bostadsrättshavare liksom för närvarande att sökanden och sökandens familj behöver en bostadsrättsbostad. En sökande anses inte behöva en bostadsrättsbostad om sökanden eller en myndig familjemedlem till denne 1) har en ägarbostad som finns inom samma region och som till läge, storlek, utrustning, boendekostnader och övriga egenskaper skäligen motsvarar den bostadsrättsbostad som söks eller 2) har så stor förmögenhet att familjen förmår finansiera minst 50 procent av det gängse priset på den fria marknaden för den bostad familjen söker eller för en motsvarande bostad eller förmår bygga om den ägarbostad som finns i samma region så att den motsvarar den bostad som sökts. Ansökningsområdet kan fastställas på olika sätt beroende på den ekonomiska regionen. Exempelvis huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla) bildar ett ansökningsområde, medan ett ansökningsområde i mindre och mer decentraliserade ekonomiska regioner kan innebära ett område som omfattar en eller några kommuner. Det föreslås att förmögenhetsprövningen kompletteras med en granskning av medsökandenas förmögenhet, men i övrigt motsvarar förslaget den gällande regleringen.
Bostadsrättshavaren måste kunna betala bostadsrättsavgiften, men stödgraden är något mindre än i ARA-hyresbostäder, där förmögenhetsgränsen i praktiken är cirka 40 procent. I ARA:s modell för val av boende används som grund för beräkningen den självfinansieringsandel på 40 procent som behövs vid anskaffning av bostad. Den kommunspecifika förmögenhetsgränsen får man genom att det sammanlagda priset för bostaden, beräknat på basis av medelpriset för gamla, skuldfria aktielägenheter, multipliceras med 40 procent. På så sätt blir förmögenhetsgränsen bestämd enligt personantal till exempel i Helsingfors 97 000—190 000 euro, i Esbo 66 000—129 000 euro och i Vanda 52 000—106 000 euro. Skärpningen av kraven på valet av boende kan minska systemets betydelse för dämpningen av den regionala differentieringen, eftersom den påverkar de bostadsrättsboendes bakgrund, demografiska faktorer och därigenom segregationen och en mångsidig utveckling av bostadsområdena. Arbetskraftens rörlighet främjas av att en bostad som ägs någon annanstans än inom sökområdet inte inverkar på förmögenhetsbedömningen. Kravet på att lägenheten ska användas som stadigvarande bostad förutsätter för sin del att bostadsrättshavaren bor i bostadsrättsbostaden.
Utveckling av rätten till inflytande
Utskottet anser det vara mycket viktigt att bostadsrättshavarnas möjligheter att påverka sitt eget boende förbättras och att boendeförvaltningens ställning stärks på det sätt som föreslås i propositionen. Bostadsrättshusen blir äldre och det börjar bli dags att renovera dem, vilket innebär att det blir mer utmanande att underhålla husen och bevara trivseln. Genom att stärka boendeförvaltningen kan man också minska ett eventuellt misstroende mellan aktörerna när kostnadstrycket ökar. Det väsentliga är att sprida information om höjningen av boendepriset, dvs. att mer detaljerat än i nuläget redogöra för grunderna för vederlaget, så att de boende kan se vad höjningen av vederlagen grundar sig på.
I 45 och 46 § i lagförslaget föreslås bestämmelser om ett samarbetsorgan med företrädare för både ägaren och bostadsrättshavarna. Rösträtten i samarbetsorganet utövas endast av bostadsrättshavare. Vidare föreslås det att bostadsrättshavarnas representation i styrelsen stärks. Antalet boenderepresentanter i styrelsen ska utökas så att bostadsrättshavarna alltid har minst två representanter i styrelsen. Syftet med att stärka boendeförvaltningen är att förbättra underhållet av husen, öka boendetrivseln och därigenom att de boende bor kvar längre, vilket minskar kostnaderna. Verksamheten i boendeförvaltningens organ orsakar i sig också kostnader för bostadsrättssammanslutningarna. Kostnaderna tas ut i de boendes bruksvederlag. Ökningen av de elektroniska förfarandena dämpar för sin del det kostnadstryck som detta medför. Utskottet betonar att för att boendeförvaltningsorganen ska fungera väl bör de ge de boende konkreta fördelar som motsvarar kostnaderna för organen.
Ökad öppenhet och insyn i uppföljningen av hur driftskostnaderna utvecklas främjar förtroendet mellan aktörerna. Utvecklingen av sammanslutningarnas verksamhetspraxis har en viktig roll i detta avseende. Den omfattande rätten att få uppgifter förutsätter också att de boende handlar ansvarsfullt. Även om det är fråga om ett samarbetsorgan mellan den sammanslutning som äger bostadsrättshuset och bostadsrättshavarna, och inte ett beslutande organ i sammanslutningen, har organet dock så omfattande rätt att få information att dess medlemmar kan jämställas med medlemmarna i ett beslutande organ, såsom ett bostadsaktiebolags styrelse. Enligt lagförslaget om bostadsrättsbostäder har boendeförvaltningen i ärenden som gäller hela sammanslutningen till exempel rätt att delta i beredningen av hela sammanslutningens budget (46 § 1 mom. 1 punkten) och delta i beredningen av konkurrensupphandlingar och övervaka upphandlingarna (46 § 1 mom. 6 punkten). Utskottet betonar att samarbetsorganets boendemedlemmar på samma sätt som medlemmarna i ett bostadsaktiebolags styrelse ska beakta att till exempel de boendes och delägarnas personuppgifter och tjänsteleverantörernas affärshemligheter kan vara sekretessbelagda. Utskottet föreslår också ändringar i vissa ordalydelser i 46 § på det sätt som närmare anges i detaljmotiveringen.
Befrielse från begränsningar vid hög vakansgrad
Bostadsrättsavtalen är permanenta och kan inte sägas upp av orsaker som beror på ägaren. Därför kan en sammanslutning som äger ett bostadsrättshus inte avstå från huset trots att det inte längre finns någon efterfrågan på bostadsrätter, så länge ett enda bostadsrättsavtal finns kvar. Den lättnad i fråga om befrielse från begränsningar som ingår i propositionen är ett riskhanteringsmedel vars syfte är att undvika sådana kostnader för permanent underutnyttjande som de andra bostadsrättsboende tvingas betala.
Grundlagsutskottet bedömde i sitt utlåtande huruvida den föreslagna regleringen är proportionerlig med avseende på ingripandet i egendomsskyddet och lade särskild vikt vid att den bestående boendetryggheten ursprungligen var en väsentlig grund för att ingå bostadsrättsavtal för bostadsrättshavaren. Det är fråga om ett grundläggande avtalsvillkor. Dessutom ska särskild vikt fästas vid att bostadsrätten är ett specialarrangemang som skapats genom lagstiftning. Betydelsen av skyddet för berättigade förväntningar och tillitsskyddet accentueras därför, i enlighet med grundlagsutskottets etablerade praxis. Förslaget innebär enligt grundlagsutskottets uppfattning att den bestående bostadsrätten för bostadsrättshavarna upphör och att deras ställning ändras till hyresgäst. Med beaktande av detta uppfyller inte denna typ av proaktiv beredskap för ett problem, som enligt inkommen utredning ännu inte är så stort att det skulle utgöra ett hot mot bostadsrättssammanslutningarnas verksamhetsförutsättningar, proportionalitetskravet för begränsningen av egendomsskyddet och skyddet för berättigade förväntningar i den nu aktuella särskilda regleringskontexten. Grundlagsutskottet anser att de föreslagna 89 och 90 § i lagförslag 1 i propositionen bör strykas. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Miljöutskottet har därför strukit 89 och 90 § i lagförslag 1. Utskottet konstaterar samtidigt att det på orter med vikande befolkningsunderlag och i en situation där urbaniseringen ökar på sina håll finns ett överutbud av bostadsrättsbostäder, att det finns tomma bostäder, att det inte finns någon efterfrågan på dem och att situationen sannolikt inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer inte att vara möjligt att renovera alla bostadsrättshus grundligt med statligt räntestödslån, eftersom ett villkor för det är ett långvarigt behov av bostäder, och nivån på bruksvederlagen får inte bli för hög i förhållande till områdets hyresnivå. Kostnaderna för tomma bostäder kommer enligt bedömningar att öka om det inte är möjligt att utveckla bostadsbeståndet med framförhållning, och därför behövs det nya metoder för att lösa problemet.
Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA:s uppgifter
Det föreslås att ARA:s tillsynsbefogenheter utökas så att de motsvarar de föreslagna nya bestämmelserna om bostadsrättssammanslutningarnas val av boende samt bostadsrättshavarnas och ägarnas mer omfattande boendeförvaltning. Ett betydande antal uppgifter överförs således från kommunerna till ARA. Bland de uppgifter som överförs till ARA kan nämnas att utveckla och administrera ett riksomfattande köregister med tillhörande kundservice, att styra och övervaka valet av bostadsrättshavare, att styra och övervaka fastställandet av maximipriser och att fatta beslut om ändring av användningsändamålet. Behovet av tilläggspersonal har uppskattats till 3,5 årsverken.
Utskottet betonar att ARA måste garanteras tillräckliga resurser för skötseln av de nya uppgifterna. Regeringen ska således säkerställa att ARA i tid får det anslag på 400 000 euro som behövs för att utveckla datasystemet för val av boende och förbereda sig för sina nya uppgifter samt dessutom de tilläggsresurser på 140 000 euro som propositionen förutsätter. Sammantaget förbättrar centraliseringen av uppgifterna på riksnivå kostnadseffektiviteten och underlättar kommunernas uppgifter. Särskild vikt ska fästas vid hur övergångstiden löper, liksom också vid behovet av personlig kundrådgivning per telefon vid sidan av de elektroniska förfaringssätten (Utskottets förslag till uttalande 1).
Utöver det som sägs ovan betonar utskottet i allmänhet den stora betydelse som ARA:s styrnings- och tillsynsuppgift har. ARA:s tillsynsuppgift är mycket viktig, eftersom bostadsrättsboende ofta upplever att de inte får tillräckligt med information om bolagets verksamhet. Insynen vid konkurrensupphandlingar har en nyckelroll med tanke på förtroendet, liksom också tillgången till information i anslutning till tillämpningen av självkostnadsprincipen, avsättningsposterna och förvaltningskostnaderna. Bestämmelserna om ägarens informationsskyldigheter har skärpts redan tidigare, men för de boende är det viktigast att få tydlig och begriplig information om frågor som påverkar deras boende. ARA:s tillsyn kan också ha en viktig roll när det gäller att göra verksamhetspraxis enhetligare så att de boendes informationsbehov tillgodoses bättre. Utskottet betonar att ARA:s tillsynsbefogenheter med tillhörande påföljder förbättrar bostadsrättshavarens rättsskydd, men det förutsätter att tillräckliga resurser reserveras för skötseln av uppgifterna. Utskottet föreslår därför ett separat uttalande om att på en allmän nivå trygga de resurser som behövs för skötseln av rådgivnings- och tillsynsuppgiften (Utskottets förslag till uttalande 2).