Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen med ändringar och med kommentarerna nedan. 

Allmänna mål

Genom propositionen genomförs direktivet som gäller minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön, till den del det inte har gjorts tidigare. Målet med det så kallade SUP-direktivet (Directive on Single Use Plastics, SUP), som gäller plastprodukter för engångsbruk, är att förebygga och minska vissa plastprodukters inverkan på miljön, särskilt vattenmiljön, och på människors hälsa samt att främja övergången till en cirkulär ekonomi där det används innovativa och hållbara affärsmodeller, produkter och material. Direktivets tillämpningsområde omfattar produkter av oxo-nedbrytbar plast, fiskeredskap som innehåller plast samt vissa särskilt utsedda plastprodukter för engångsbruk. Regleringen gäller de plastprodukter som mest frekvent hittas som skräp på stränderna i EU:s medlemsländer. 

Utskottet understöder rent allmänt principen om producentansvar och anser också att syftena med SUP-direktivet är viktiga. I bästa fall kopplar producentansvaret produkternas planerare och tillverkare till hela värdekedjan ända fram till avfallshanteringen. Undersökningar visar att systemen för producentansvar har gett betydande resultat i ordnandet av avfallshanteringen. Producentansvaret har redan länge varit i bruk för många produktgrupper, såsom förpackningar, papper, elektriska och elektroniska produkter och bildäck. Målet är också att påverka åtgärder i den övre ändan av värdekedjan, således produktdesign och tillverkning. Utvidgningen av producentansvaret är en del av den samhälleliga förändring som övergången till cirkulär ekonomi förutsätter, där åtgärderna inom cirkulär ekonomi inkluderas i alla faser av produktionen och konsumtionen. Övergången till förpackningar tillverkade av fiberbaserade material kan öka efterfrågan på material som ersätter plast och därmed produktionsmöjligheterna för dessa råvaror och den samhällsekonomiska nyttan också i Finland, i synnerhet om den inhemska råvaran också vidareförädlas i Finland. 

Utskottet finner det beklagligt att direktivet trots de goda målen inte är särskilt ändamålsenligt för Finland, eftersom nedskräpningen av stränderna i Finland både till innehåll och mängd avviker avsevärt från situationen i de övriga medlemsländerna. Finland har också en välfungerande avfallshantering som i huvudsak har förebyggt den form av nedskräpning som avses i direktivet. Eftersom engångsprodukter av plast inte orsakar något betydande nedskräpningsproblem i Finland, blir konsekvenserna för minskningen av nedskräpningen mindre här än i andra europeiska länder. I fråga om SUP-direktivet är också det nationella handlingsutrymmet vid genomförandet ganska snävt, eftersom direktivet innehåller absoluta förbud och andra skyldigheter, och styrmedlet har fastställts i direktivet. 

Det finns tyvärr inte tillräckligt med exakt evidensbaserad information om kostnadseffekterna av olika system för producentansvar på priset på de produkter som omfattas av systemet. Utskottet betonar att kostnadseffekterna på ett allmänt plan dock har bedömts vara små. Däremot är producentansvarets konsekvenser för nivån på avfallshanteringen och återvinningen av produkter klart positiva. 

Osäkerhet kring direktivets tillämpningsområde

Vid beredningen av verkställigheten av SUP-direktivet har osäkerheten varit betydande i fråga om vilka produkter direktivet omfattar. Antagandet av kommissionens riktlinjer för definition av plast och plastprodukter för engångsbruk försenades med ett år från den tidsplan som fastställs i direktivet. Definitionen av plast i propositionen motsvarar definitionen i SUP-direktivet, i vilken andelen plast i produkten saknar betydelse vid bedömningen av om produkten hör till tillämpningsområdet eller inte. Kommissionen har dock i samband med genomförandet av direktivet och i de anvisningar som hänför sig till det betonat att det i direktivet inte har fastställts någon minimigräns för mängden plast som produkten innehåller, utan att det är konsekvent att inkludera en produkt som innehåller plast i direktivets tillämpningsområde oberoende av med vilken teknik den har tillverkats. Om det exempelvis i kartongmassan för att göra produkten vätsketät har tillsatts plastpolymerer med dispersionsteknik, är det enligt kommissionen motiverat att med tanke på teknikneutraliteten klassificera den som en plastprodukt. 

Enligt utredning till utskottet fick man kommissionens ståndpunkt om tolkningen slutligen i september 2022 och miljöministeriet informerade alla aktörer om den, även om ståndpunkten som muntlig var inofficiell. Kommissionen har inte lämnat någon skriftlig motivering förrän helt nyligen i november, och inte heller detta dokument är ännu officiellt. 

Ekonomiutskottet uttrycker i sitt utlåtande oro över att de stränga begränsningar som gäller ersättningsmaterial enligt SUP-direktivet kan avskräcka företag från att satsa på innovationer och investeringar. Miljöutskottet delar denna oro på ett allmänt plan och betonar behovet av att ersätta plastprodukter med icke-fossila material för att minska plastprodukternas miljökonsekvenser och främja den gröna omställningen. EU bör inte anta en detaljerad lagstiftning om enskilda avfallstyper vars genomförande oundvikligen kan medföra orimligt höga administrativa kostnader. Lagstiftningens strukturer bör uppmuntra till främjande av cirkulär ekonomi och utveckling av innovativa lösningar snarare än att hindra denna utveckling. Uppmärksamhet bör fästas vid de stora linjer som sammantaget främjar utfasningen av fossila material. 

Kostnadsansvar för kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder för producenter av vissa produkter

I 48 b § i propositionen föreslås bestämmelser om producentens kostnadsansvar för vissa kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder. Denna nya skyldighet bidrar till att genomföra kostnadsansvaret för de offentliga insamlingssystem och den uppstädning av nedskräpning för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk som förutsätts i artikel 8 i SUP-direktivet. Det finns produktgruppsspecifika skillnader i kostnadsansvarets omfattning och sådana skillnader i fråga om begynnelsetidpunkten som baserar sig på direktivet. 

I propositionen föreslås det att det kostnadsansvar för vissa plastprodukter av engångstyp som förutsätts i direktivet genomförs så att ansvaret så långt som möjligt baserar sig på kommunens faktiska kostnader och att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som är tillsynsmyndighet för producentansvaret, har en central roll i genomförandet av ansvaret. Enligt förslaget ska kommunerna årligen rapportera till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland om kostnaderna för avfallshantering och uppstädning av produkter som omfattas av kostnadsansvaret samt för information och rådgivning i anslutning till dem. Närings-, trafik- och miljöcentralen ska utifrån de närmare kostnadsfördelningsgrunder som anges i förordning av statsrådet fatta ett förvaltningsbeslut om den ersättning som varje registrerad producentsammanslutning betalar och om den ersättningsandel som ska redovisas till varje kommun. Under övergångsperioden 2023–2025 tillämpas dock en kalkylerad ansvarsgrund för att kommunerna ska ha tillräckligt med tid att förbereda sig på rapporteringen av avfallshanterings- och uppstädningskostnaderna. 

Utskottet konstaterar att kostnadsansvaret enligt direktivet kan genomföras nationellt på många olika sätt. Den modell som föreslås i propositionen kan anses vara rättvis med tanke på de faktiska kostnaderna, men rapporteringen om kostnaderna medför å andra sidan en administrativ börda för kommunerna. Utskottet anser det motiverat med tanke på producenternas rättssäkerhet att det årligen fattas ett överklagbart förvaltningsbeslut om kostnadsansvarets omfattning. Utskottet anser att den uppföljningsgrupp som föreslås i propositionen är ett centralt verktyg för att producentansvaret ska bli kostnadseffektivt. Utskottet anser det vara viktigt att uppföljningsgruppen tillsätts så snart som möjligt och att den får i uppgift att följa hur regleringen fungerar och utveckla god praxis särskilt i anslutning till kommunernas insamlings- och uppstädningsåtgärder samt rådgivning och information i anslutning till dem. 

Ändrad definition av förpackningsproducent

Utskottet välkomnar förslaget i 48 § om att slopa omsättningsgränsen på en miljon euro för företag som omfattas av producentansvaret för förpackningar från och med ingången av 2024. Slopandet av omsättningsgränsen främjar inte bara en jämlik behandling av företag utan främjar också ett enhetligt genomförande av producentansvaret, eftersom motsvarande undantag inte har föreskrivits för producenter inom andra produktgrupper. Också SUP-direktivet förutsätter att producentansvaret för plastförpackningar för engångsbruk utvidgas jämfört med nuläget, och förpackningar som hör till dess tillämpningsområde används mycket i företag vilkas omsättning understiger en miljon euro. I praktiken har ändringen inga betydande konsekvenser, eftersom producenterna även hittills har skött avfallshanteringen av produkter som företagen släppt ut på marknaden med en omsättningsgräns på mindre än en miljon euro när de har levererats till den avfallshantering som producenten ordnar. De nya företag med en omsättning under en miljon euro som ansluter sig till producentsammanslutningen medför dock administrativa kostnader för producentsammanslutningen. 

Enligt propositionen kan små producentföretags administrativa börda till följd av de nya kraven minskas genom att det i förordningen om förpackningsavfall med stöd av 63 § i avfallslagen föreskrivs om lättare krav på registrering och rapportering för dem. Utskottet anser att när omsättningsgränsen slopas bör företag som släpper ut små mängder förpackningar på marknaden ges möjlighet till en lättare modell för rapportering av förpackningsuppgifter. Vid beredningen av rapporteringsskyldigheterna i förordningen om förpackningsavfall bör man således fästa uppmärksamhet vid att minska små producenters administrativa börda. Propositionen om lättare rapportering av uppföljningsuppgifter ingår i den ändring av förordningen om förpackningsavfall som är under beredning. (Statsrådets förordning om ändring av statsrådets förordning om förpackningar och förpackningsavfall, 19 a §). Det är också viktigt att vid tillsynen över producentansvarssystemen fästa särskild vikt vid att små producenters administrativa avgifter är skäliga. 

Utskottet konstaterar att ändringarna ökar antalet nya företag med producentansvar med uppskattningsvis 21 000–36 000 företag, av vilka 21 000 är lantbruksföretag. Den i propositionen föreslagna nya definitionen av producenter av odlarförpackningar, enligt vilken som producent i fråga om förpackningar som används för förpackning av obehandlade jordbruks- och trädgårdsprodukter betraktas den som tillverkar eller importerar förpackningarna, innebär dock att uppskattningsvis cirka 17 000 små lantbruksföretag som packar produkter inte omfattas av producentansvaret. 

Som producent av serviceförpackningar och odlarförpackningar betraktas den som tillverkar eller importerar förpackningarna, i stället för den som förpackar produkterna eller importerar de förpackade produkterna. Som serviceförpackningar betraktas förpackningar som används för förpackning av livsmedel och andra produkter på försäljningsstället och som överlåts direkt till konsumenten. Dessutom ska material som används för förpackning av foderbalar enligt förslaget lämnas utanför producentansvarsskyldigheten, eftersom det inte yrkesmässigt släpps ut på marknaden i lagens mening. Enligt en grov uppskattning finns det omkring 14 000 små lantbruk som säljer förpackat gräs från gården, och som därmed är producentansvarsskyldiga enligt den nuvarande definitionen av förpackningsproducenter. Av dem säljer över 80 procent gräs endast sporadiskt. 

Utskottet välkomnar förslaget till begränsning för att hålla kostnaderna på en skälig och ändamålsenlig nivå. Genom undantaget kan man avsevärt minska antalet små företag som omfattas av producentansvaret och på så sätt stävja ökningen av administrativa kostnader och arbetsmängd både för verksamhetsutövarnas, producentsammanslutningarnas och myndigheternas del. Nya företag som omfattas av producentansvaret ska ansluta sig till en sammanslutning av förpackningsproducenter i enlighet med 62 § i avfallslagen. Utifrån nuvarande materialåtervinningsavgifter och den genomsnittliga mängd förpackningar som släpps ut på marknaden, kan de materialåtervinningsavgifter som producentsammanslutningarna tar ut hos producenter med en omsättning under en miljon euro uppskattas till i genomsnitt 12–468 euro per år, beroende på det förpackningsmaterial som släpps ut på marknaden. 

Producentansvar vid distansförsäljning

Utskottet ställer sig bakom de åtstramningar som föreslås i propositionen för att eliminera så kallade fripassagerare. Utländska företag som bedriver distanshandel bör fås att sköta sitt lagstadgade producentansvar. På detta sätt kan man säkerställa lika konkurrensförutsättningar för finländska och utländska företag i Finland. I sitt betänkande om ändring av avfallslagen (MiUB 3/2021 rd) understödde miljöutskottet att producentansvaret utvidgades till att gälla också distanshandel. Utskottet ansåg också att det är viktigt att undersöka möjligheterna att precisera Tullens roll i tillsynen över producentansvaret inom distanshandeln. I propositionen föreslås det att Tullens roll stärks i synnerhet vid tillsynen över distanshandel med produkter som omfattas av producentansvaret. Till bestämmelsen om Tullens behörighet som ingår i 3 mom. i 35 § i lagförslaget fogas enligt förslaget en skyldighet för Tullen att i samarbete med NTM-centralen i Birkaland övervaka distanshandel med produkter som omfattas av producentansvaret. Utskottet ställer sig bakom förslaget. 

Tobaksproducenternas kostnadsansvar

Det vanligaste enskilda skräpslaget både i Finland och på andra håll är cigarettfimpar tillverkade av cellulosaacetat. Enligt definitionen i SUP-direktivet ingår cellulosaacetat i plaster. I en utredning som gjordes 2012–2018 utgjordes 63 procent av allt skräp i Finland av cigarettfimpar. 

Utskottet välkomnar förslaget att kommunerna ansvarar för anordnandet av insamling och städning av tobaksavfall samt för informationen och rådgivningen, och att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland årligen till kommunerna förmedlar den ersättning som tas ut av tobaksindustrin för kostnaderna för insamling, uppstädning och information om tobaksavfall. Till skillnad från andra produktgrupper är det befogat att föreskriva att även den information och rådgivning som avses i 51 § är en operativ skyldighet för kommunen, för att tobaksproducenterna inte vid fullgörandet av dessa skyldigheter ska kunna marknadsföra tobaksprodukter på ett sätt som strider mot tobakslagstiftningen och internationella avtal om tobak. Avsikten är att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om producenternas kostnadsansvar för vissa kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder inom allmänna områden som kommunens renhållnings- och uppstädningsansvar omfattar. Enligt propositionen kan Finland få cirka 18 300 avfallskärl för tobaksavfall fram till 2024. 

Systemet med pant på flaskor

I Finland är separat insamling som baserar sig på pantsystem för alla dryckesflaskor mycket effektiv och även kapsylen på plastflaskor återgår nästan alltid tillsammans med flaskan till återvinningssystemet och orsakar således inte nedskräpning i samma utsträckning som i många andra länder. De särskilda insamlingsskyldigheter som föreskrivs i direktivet för 2029 bedöms således bli uppfyllda i fråga om pantförsedda flaskor. Inga noggranna uppgifter finns om antalet plastflaskor som faller utanför pantsystemet, men antalet bedöms vara litet jämfört med antalet flaskor som hör till det pantbaserade retursystemet. På basis av detta behövs inga nya åtgärder för separat insamling, och genomförandet av kraven på separat insamling i direktivet medför inga betydande nya kostnader. 

Sakkunniga har dock uttryckt oro över att den finländska dryckesindustrin blir tvungen att göra betydande investeringar både i sina egna system och eventuellt i hela flaskretursystemet när kapsyler som ska hållas fästa på flaskorna blir obligatoriska. Utskottet konstaterar att konsekvenserna för företagen av produktkravet på kapsyler som hålls fästa på flaskor inte har kunnat bedömas på ett tillförlitligt och slutgiltigt sätt under beredningen av propositionen. Därför är det nödvändigt att Finlands Standardiseringsförbund SFS strävar efter att påverka den harmoniserade EU-standard som är under beredning och som gäller kravet på att kapsyler ska fästas så att kostnaderna för det finska pantsystemet och läskedrycksindustrin är så små som möjligt. 

Producentansvar för fiskeredskap

I propositionen föreslås det att fiskeredskap som innehåller plast ska omfattas av det producentansvar som förutsätts i 46 § 1 mom. i avfallslagen, för genomförande av artikel 8 i SUP-direktivet. Det genomförs i större utsträckning än enligt direktivet så att producentansvaret för fiskeredskap som innehåller plast utöver fiskeredskap för havsfiske också omfattar redskap för fiske på inre vatten. Vid fiske till havs och på inre vatten används samma slags fiskeredskap, och en redskapstillverkare som släpper ut dem på marknaden kan inte veta om de kommer att användas på inre vatten eller till havs. Därför är det inte ändamålsenligt att definiera vilka fiskeredskap producentansvaret omfattar enligt vattenområdet. Direktivet förutsätter att producentansvaret från och med den 1 januari 2025 tillämpas på alla fiskeredskap som innehåller plast, inklusive spöfiskeredskap. 

Utskottet konstaterar att det i utredningar om nedskräpning av havsområdet har uppskattats att av Finlands andel av strandskräpet utgörs enligt antal cirka 6,3 procent av fiskeavfall. Till skillnad från många andra medlemsländer minskar inkluderandet av fiskeredskap i producentansvaret för Finlands del inte nedskräpningen och förbättrar inte heller hanteringen av avfall från fiskeredskap genom det planerade insamlingsnätverket. Vanligen lämnas fiskeredskap inte avsiktligt i vattendrag eller på stränder, utan de förloras av misstag i samband med fiske. Utskottet anser att man bör eftersträva en maximalt kostnadseffektiv modell för att genomföra direktivet på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt med beaktande av den begränsade nyttan. Det nationella genomförandet ska också till denna del vara så flexibelt som möjligt och antalet mottagningsplatser ska vara förnuftigt i förhållande till mängden avfall som samlas in eller möjliggöra insamling också av kampanjkaraktär. När nya system för separat insamling inrättas bör också miljökonsekvenserna av själva insamlingen beaktas. Ett nära samarbete mellan centrala aktörer främjar ett öppet informationsflöde och genomförandet av ett ekoeffektivt insamlingssystem. 

Också jord- och skogsbruksutskottet anser det i sitt utlåtande viktigt att producentsammanslutningen för uttjänta fiskeredskap ges så stor frihet som möjligt att planera och genomföra avfallsinsamlingen på ett kostnadseffektivt sätt. Producentsammanslutningen kan enligt förslaget ordna fasta mottagningsställen för stående fångstredskap på de platser de anser bäst. Avsikten är dock att minimiantalet mottagningsplatser ska föreskrivas genom en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av avfallslagen. Jord- och skogsbruksutskottet förutsätter att möjligheten att minska minimiantalet mottagningsplatser som ingår i utkastet till förordning utvärderas på nytt. Alternativt ska möjligheten att ordna insamling av stående fångstredskap i kampanjform på motsvarande sätt som för spöfiskeredskap utredas. 

Miljöutskottet konstaterar att en producentsammanslutning som är gemensam för alla typer av fiskeredskap sannolikt är det mest kostnadseffektiva sättet för producenterna att ordna producentsammanslutningens verksamhet, eftersom kostnaderna för producentsammanslutningens förvaltning då fördelas mellan så många producenter som möjligt. Det är också viktigt att notera att även om alla producenter är i samma producentsammanslutning innebär detta inte att kostnaderna för hanteringen av en typ av fiskeredskap kan överföras till en annan typ av fiskeredskap. Enligt 63 och 63 a § i avfallslagen betalar varje producent endast kostnaderna för avfallshanteringssystemet för de produkter och motsvarande produkter som producenten släpper ut på marknaden. Producenterna av spöfiskeredskap fördelar således kostnaderna för insamling och hantering av spöfiskeredskap sinsemellan och producenterna av fasta redskap delar kostnaderna för insamling och hantering av fasta redskap sinsemellan. Endast producentsammanslutningens förvaltning är gemensam. Således kan den föreslagna 62 §, enligt vilken en producentsammanslutning för fiskeredskap ska omfatta alla fiskeredskap, inte leda till att producenten av fiskeredskap blir tvungen att stå för kostnaderna för avfallshanteringen av andra fiskeredskap än de som producenten själv släppt ut på marknaden. Utskottet konstaterar att ekonomiutskottet har en felaktig uppfattning om detta när det i sitt utlåtande konstaterar att spöfiskare via producentsammanslutningen också skulle bli tvungna att betala för avfallshanteringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter och uppmanar miljöutskottet att bedöma om det är motiverat att kräva en modell med en enda producentsammanslutning. 

Å andra sidan har man i bestämmelserna om producentansvar i allmänhet avstått från att ingripa i producenternas inbördes organisering. En central del av producentansvaret är producenternas frihet att organisera sig på det sätt de önskar. Utskottet föreslår därför att 62 § i lagförslaget ändras så att skyldigheten att producentsammanslutningen för fiskeredskap ska omfatta alla fiskeredskap som innehåller plast stryks. Utskottet betonar att även om lagstiftningen inte tvingar producenterna att organisera sig i en enda producentsammanslutning, kan de om de så vill ändå gå in för det. Utskottet bedömer utifrån inkommen utredning att en större producentsammanslutning kan ge producenterna effektivitetsfördelar vid skötseln av producentansvaret och i synnerhet genom producentsammanslutningsförvaltningens verksamhet jämfört med att varje typ av fiskeredskap har en egen producentsammanslutning. De administrativa kostnaderna är dock små och den viktigaste kostnadsposten är ordnandet av avfallshanteringen samt insamling eller mottagning av avfall. Bestämmelser om detta utfärdas separat i förordningen för varje typ av fiskeredskap. Organiseringen av producenterna i en eller flera producentsammanslutningar påverkar inte på något sätt innehållet i insamlings- eller mottagningsskyldigheterna. 

Utskottet inser att producenterna inom branschen skiljer sig avsevärt från varandra både i fråga om typen av fiskeredskap och i fråga om verksamhetens omfattning, så deras intressen är inte nödvändigtvis identiska. Utskottet rekommenderar dock starkt utifrån sakkunnigutfrågningen att olika producenter så snabbt som möjligt inleder samarbete och därmed i fråga om administrativa kostnader kan dra nytta av de effektivitetsfördelar som modellen med en enda producentsammanslutning kan medföra. I producentsammanslutningen förpliktar lagstiftningen producenterna att fördela sina finansiella bidrag för att täcka de administrativa kostnaderna på ett jämlikt sätt i förhållande till de produkter som de släpper ut på marknaden, vilket också gäller kostnaderna för bildandet av sammanslutningen. 

Utskottet konstaterar att en producentsammanslutning enligt 63 § i avfallslagen ska vara en icke-vinstdrivande sammanslutning vars syfte är att fullgöra producentansvarsskyldigheterna för de producenter som anslutit sig till sammanslutningen. Skyldigheterna ska fördelas jämnt mellan producenterna med beaktande av verksamhetens art och omfattning och så att handelshinder och snedvridning av konkurrensen undviks. Producentens redovisnings- och informationsskyldigheter ska anvisas i lindrig form för producenter som släpper ut små mängder produkter på marknaden, om skyldigheterna annars skulle vara oskäliga för producenten. Varje producent betalar därför i proportion till sin marknadsandel. Småproducenter ska också ha lättare bokförings- och informationsskyldigheter och avgifter i anslutning till dessa. 

Utskottet betonar dessutom att producentansvaret enligt 48 § i avfallslagen endast gäller tillverkare och importörer som yrkesmässigt släpper ut produkter som omfattas av producentansvar på marknaden. Gränsen för yrkesmässig verksamhet definieras inte närmare i avfallslagen eller i förordningar som utfärdats med stöd av den. Gränsen har i praktiken ansetts vara mervärdesskattskyldighet för verksamheten, således en årlig omsättning på 15 000 euro. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som övervakar producentansvaret, förutsätter inte att aktörer som inte omfattas av mervärdesskatteskyldigheten ansluter sig till producentsammanslutningen. Utskottet förutsätter att denna i praktiken etablerade gräns också tillämpas på producentansvaret för fiskeredskap och att producentansvaret således inte alls gäller verksamhetsutövare som underskrider gränsen för mervärdesskatten. 

Enligt propositionen krävs det ett permanent insamlingsnät endast för fasta redskap och kostnaderna för det uppgår till cirka 80 000–180 000 euro per år. I fråga om spöfiskeredskap är bestämmelsen om insamling så flexibel att det är svårt att ens ungefärligt uppskatta de kostnader som den medför för producenterna. Utskottet betonar att dess kostnader bedöms vara små. Producentansvaret bedöms således inte ha någon betydande inverkan på priset på fiskeredskap eller de inhemska fiskeredskapstillverkarnas konkurrenskraft jämfört med utländska tillverkare. Producenterna av fiskeredskap (tillverkare och importörer) betalar kostnaderna för den avfallshantering som omfattas av producentansvaret. Producenterna överför kostnaderna till priset på sina produkter. Producenterna fördelar kostnaderna för producentansvaret på samtliga produktpriser vilket innebär att prishöjningen på en enskild produkt i allmänhet inte är stor. Erfarenheterna från andra system för producentansvar visar också att producentansvarets inverkan på produktpriset är mycket liten. De kostnadseffekter som föreslås i utskottets sakkunnigyttranden kan med tanke på detta anses vara orealistiskt höga. 

Utskottet anser ändå att det är viktigt att man i all reglering strävar efter lösningar som dämpar de kostnader som den orsakar. Enligt utredning till utskottet är avsikten att det i utkastet till förordning om fiskeredskap ska föreskrivas att de administrativa avgifternas andel inte får vara oskäligt stor jämfört med antalet fiskeredskap som producenten släpper ut på marknaden och avgifterna för avfallshanteringen för den som omfattas av producentansvaret. Även med detta strävar man efter att de administrativa kostnadernas andel inte ska bli oskäligt stor för företag som säljer fiskeredskap i liten skala. 

Med tanke på helheten är det också av betydelse att producentansvaret gäller alla tillverkare och importörer som släpper ut fiskeredskap på den finska marknaden, också distansförsäljare från utlandet. Trots att tillsynen över distanshandeln har inneburit utmaningar har situationen på senare tid förbättrats i och med att tillsynsmyndigheternas resurser och samarbetet inom EU har ökat. Också bestämmelserna om auktoriserat ombud gör det lättare för distansförsäljare att fullgöra sina producentansvarsskyldigheter och utöva tillsyn i Finland. 

Enligt propositionen ska producentansvaret för avfallshanteringen av fiskeredskap som innehåller plast inledas den 1 januari 2025. Producenterna av fiskeredskap ska lämna in en ansökan om registrering av producentsammanslutningen till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland senast den 31 december 2023 för att centralen ska hinna behandla ansökan och fatta beslut om registrering i god tid innan den egentliga skyldigheten att ordna avfallshantering börjar. 

Som det sägs ovan ställer sig utskottet skeptiskt till direktivets ändamålsenlighet i finländska förhållanden och anser att det i Finland inte finns något liknande nedskräpningsproblem som i andra EU-länder som direktivet effektivt skulle påverka lösningen av, med undantag för nedskräpning på grund av cigarettfimpar. Tvärtom kan systemet med separat insamling av fiskeredskap sammantaget rentav orsaka fler skadliga miljökonsekvenser än lösningar på dem. Enligt artikel 15 i direktivet ska kommissionen göra en utvärdering av direktivet senast den 3 juli 2027, när systemet alltså har varit i användning i 2,5 år. Utvärderingen ska göras på grundval av information från medlemsstaterna. Utskottet förutsätter att ministeriet följer hur producentansvarssystemet fungerar och vilka kostnader det medför så att det vid behov effektivt kan rapporteras till kommissionen och framställas krav på att systemet ändras eller att den nationella flexibiliteten ökas redan före den tidsfrist som nämns i direktivet.