Allmänt
Bakgrunden till beredningen av redogörelsen om jämställdhetspolitiken är en ambition att utarbeta ett dokument som stöder den långsiktiga strategiska planeringen av jämställdhetspolitiken och som sträcker sig över flera regeringsperioder. I redogörelsen ställs målen för Finlands nationella och internationella jämställdhetspolitik upp till slutet av 2020-talet.
Statsrådets första jämställdhetspolitiska redogörelse lämnades 2010, då regeringen lade fast målen fram till 2020. För varje regeringsperiod har jämställdhetspolitiken senare styrts med hjälp av respektive regeringars mål och överenskomna åtgärder för regeringsperioden. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det vara viktigt att man också under framtida regeringsperioder kommer överens om åtgärder och resurser för att säkerställa att de långsiktiga jämställdhetsmålen nås.
Utskottet noterar att även om Finland klarar sig i många internationella jämförelser när man bedömer hur jämställdheten mellan könen förverkligas inom olika livsområden och jämför männens och kvinnornas ställning sinsemellan, har Finlands placering dock sjunkit jämfört med andra EU-länder sedan 2010. För att bygga upp ett jämställt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle krävs en målmedveten jämställdhetspolitik, understryker utskottet.
Målen i redogörelsen baserar sig på en lägesbild av jämställdheten och förändringarna i omvärlden samt på en prognostisering av omvärldsförändringarnas jämställdhetskonsekvenser. Vid sammanställningen av lägesbilden har man utnyttjat exakta statistiska uppgifter, olika indikatorer och annat varierat bakgrundsmaterial. Utskottet anser det vara viktigt att det jämställdhetspolitiska läget och inriktningen utvärderas regelbundet och att tillräckliga resurser reserveras för arbetet.
Redogörelsen tar avstamp i könsmångfald och strävar efter att genomgående ta hänsyn även till andra skillnader och klassificeringar som påverkar en individs position och möjligheter i samhället, såsom ålder, funktionsnedsättning, etnicitet och socioekonomisk ställning. Det allmänna målet för jämställdhetspolitiken är att kön eller andra faktorer som gäller en individs bakgrund inte ska påverka personens position eller möjligheter i samhället. Kulturutskottet välkomnar den valda infallsvinkeln och utgångspunkten.
Redogörelsen och målsättningen är temaorienterade, eftersom jämställdhetsfrågorna berör människans hela livscykel och nästan all verksamhet i samhället. Samtidigt har man beaktat att jämställdheten mellan könen baserar sig på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna samt att grundlagen och Finlands internationella åtaganden förpliktar den offentliga makten att tillgodose dessa rättigheter.
I redogörelsen uppställs sju generella nationella jämställdhetsmål som inte är bundna till förvaltningsområdena. Varje mål förklaras genom en mer konkret beskrivning av målbilden än det generella målet. Motiveringen ger en lägesbild av jämställdhetsfrågorna och samtidigt strävar man efter att förutse eventuella förändringar i omvärlden och deras konsekvenser.
Enligt redogörelsen kommer uppnåendet av de uppställda målen att bevakas med hjälp av ett uppföljningssystem, som utvecklas vid social- och hälsovårdsministeriet. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att det är viktigt att följa upp hur målen i redogörelsen nås. Uppföljningssystemet bör beredas omsorgsfullt för att säkerställa tillräcklig information. Systematiska indikatorer för uppföljning bör inkluderas i vart och ett av de sju delområdena.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att redogörelsen är förtjänstfullt utarbetad. Utskottet ställer sig bakom målen i den. Utskottet går närmare in på de jämställdhetsproblem som lyfts fram i redogörelsen och som man enligt utskottet snarast bör ta itu med. För att lösa problemen bör åtgärderna effektiviseras.
Behandling av redogörelsen i riksdagen
I samband med behandlingen av Finlands första jämställdhetsredogörelse (SRR 7/2010 rd) godkände riksdagen ett ställningstagande där det förutsätts att regeringen lämnar nästa jämställdhetspolitiska redogörelse till riksdagen före utgången av 2021 (RSk 51/2010 rd). Den redogörelse som nu behandlas har överlämnats till riksdagen den 9 juni 2022. Utskottet ser det som beklagligt att behandlingen av redogörelsen på grund av den sena inlämningstidpunkten infaller nu i slutet av valperioden, då ärendebalansen är som störst.
Utskottet anser det vara viktigt att den jämställdhetspolitiska redogörelsen lämnas till riksdagen ungefär vart tionde år och anser att tidpunkten för nästa redogörelse bör vara 2031. För att redogörelsen ska kunna lämnas och målen i den aktuella redogörelsen följas upp genom en halvtidsrapport föreslår utskottet att riksdagen godkänner ett ställningstagande.
Förvaltning som stärker jämställdheten
Redogörelsens första mål är att Finland är jämställt och fritt från könsdiskriminering på samhällslivets alla områden. Målet nås enligt redogörelsen när jämställdheten omfattar olika politikområden och är en bevakad nationell prioritet. Det kräver att lagstiftning, politiska åtgärder och service stöder jämställdhet och ett fullständigt tillgodoseende av de mänskliga rättigheterna.
I Finland har jämställdheten främjats genom att man utvecklat lagstiftningen, vidtagit särskilda åtgärder som gäller vissa frågor samt strävat efter förändring genom att integrera jämställdhetsperspektivet och bedömningen av könskonsekvenserna i allt beslutsfattande och beredningen av det – i praktiken som en del av lagberedningen, budgetberedningen, resultatstyrningen, reformprojekt och reformprogram samt datainsamling. Enligt redogörelsen är integreringen dock inte till alla delar etablerad i förvaltningsprocesserna för beredning och beslutsfattande.
Enligt utredning till utskottet är bedömningen av lagstiftningsprojektens könskonsekvenser tämligen bristfällig och har snarare minskat än ökat de senaste åren. Också jämställdhetsombudsmannen har i sin berättelse till riksdagen (B 1/2022 rd) fäst uppmärksamhet vid bristfälliga bedömningar av könskonsekvenserna genom att som exempel nämna reformen av familjeledigheterna, där anknytande ändringar i tjänstekollektivavtalen kan minska kvinnors avtalsbaserade lönerättigheter. Utskottet anser det vara viktigt att bedömningen av könskonsekvenserna görs grundligt och omsorgsfullt i lagberedningen så att lagstiftningen inte obemärkt försämrar jämställdheten mellan könen ytterligare. För att jämställdhetsintegreringen ska lyckas krävs förvaltningsområdesspecifika jämställdhetsmål och statsrådets stöd i form av tillräckliga resurser och strategisk styrning, påpekar utskottet.
För att effektivisera bedömningen av könskonsekvenserna föreslår arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att riksdagen godkänner ett ställningstagande där det förutsätts att statsrådet vidtar behövliga åtgärder för att förbättra jämställdhetsplaneringen och bedömningen av konsekvenserna för jämställdheten inom förvaltningen. Utskottet noterar att riksdagen den 18 november 2022 i enlighet med det som föreslås i arbetslivs- och jämställdhetsutskottets betänkande (AjUB 12/2022 rd) godkände ett ställningstagande (RSk 52/2022 rd) med samma innehåll för att förbättra likabehandlingsplaneringen och bedömningarna av konsekvenserna för likabehandling.
Kunskapsbas för jämställdhetspolitiken
Utskottet ser det som angeläget att samhällets beslutsfattande, budgetar, konsekvensbedömningar och serviceutveckling grundar sig på aktuell och könsuppdelad information. Det förutsätter att könsuppdelade data integreras i den regelbundna dataproduktionen på alla förvaltningsnivåer. Dessutom behövs det långsiktig produktion och analys av jämställdhetsdata.
Utskottet noterar att uppgifter som baserar sig på officiella register omfattar uppgifter om det juridiska könet, som enligt lagstiftningen är man eller kvinna. Registerbaserade uppgifter gör det således inte möjligt att särskilja uppgifter om alla kön. Enligt redogörelsen finns det endast begränsad information om frågor som gäller personer som hör till könsminoriteter. Utskottet anser det vara viktigt att könsmångfalden beaktas i all datainsamling och statistikföring av jämställdhetspolitiken.
Könsrelaterat våld
Med könsrelaterat våld avses våld som riktar sig mot en person på grund av personens kön eller som påverkar företrädarna för ett visst kön oproportionerligt. Hit hör till exempel våld mot kvinnor och flickor på grund av deras kön, kränkning på grund av sexuell läggning eller könsidentitet eller diskriminering bland pojkar på grund av icke-maskulina drag. Våldet kan ta sig uttryck som fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, digitalt eller sexuellt våld, men också som trakasserier, hatretorik, förföljelse, hedersrelaterat våld, tvångsäktenskap eller liknande relationer eller våld som kränker den sexuella självbestämmanderätten, könsstympning, prostitution och människohandel.
I redogörelsen ställs det upp ett mål för Finland som ett land där var och en ska kunna leva utan könsrelaterat våld eller hot om våld och vars och ens rätt till frihet och integritet inte kränks.
Utskottet anser det vara viktigt att man i redogörelsen på ett heltäckande sätt har beaktat könsrelaterat våld inklusive olika former av våld (trakasserier, diskriminering, våld). Dessutom anser utskottet det vara viktigt att människohandel i anslutning till sexuellt utnyttjande identifieras som könsrelaterat våld.
Utskottet noterar att könsrelaterat våld som drabbar utsatta personer, såsom hedersrelaterat våld, ofta förblir dolt och offren blir utan tjänster. Därför måste särskild uppmärksamhet fästas vid att identifiera våld i dessa grupper. Exempelvis är risken för sexuellt våld eller fysiskt eller psykiskt övergrepp större för kvinnor med funktionsnedsättning än för kvinnor utan funktionsnedsättning. Kvinnor med invandrarbakgrund upplever oftare våld än kvinnor i majoritetsbefolkningen.
Våld mot kvinnor
Könsrelaterat våld mot kvinnor är ett allvarligt missförhållande i Finland. Våld mot kvinnor är vanligt och det identifieras inte tillräckligt som ett strukturellt problem som påverkar jämställdheten mellan könen.
Våld mot en kvinna avviker typiskt från våld mot en man. Det våld som män utsätts för sker mer sannolikt på en offentlig plats och förövaren är ofta okänd eller halvbekant. Våld mot kvinnor tillgrips oftast av en nuvarande eller tidigare partner.
Kvinnor utsätts också för sexuella trakasserier oftare än män. Sexuella trakasserier riktas särskilt mot kvinnor under 35 år, av vilka över hälften har upplevt det. Trakasserier och antastande är ofta förenade med missbruk av maktposition, ibland också rasism. Också det ökade digitala våldet och trakasserierna riktar sig alarmerande mycket mot unga kvinnor.
Förebyggande av våld och skydd av offer
Enligt målet i redogörelsen ska våldsutsatta få hjälp och förövare hänvisas till stödtjänster. Samhället erbjuder särskilt skydd för människor i en sårbar position i syfte att trygga deras okränkbarhet och integritet.
Ett antal åtgärder och lagstiftningsprojekt förbereds för att förebygga våld och förbättra situationen för de som utsatts för våldsbrott. Utskottet konstaterar att särskilt våld mot kvinnor i Finland är ett långvarigt människorättsproblem som inte har lösts genom nuvarande åtgärder.
Utskottet betonar att ett effektivt förebyggande arbete och skydd av offren förutsätter fungerande, tväradministrativa servicekedjor och sektorsövergripande samarbete och tillräckliga resurser på alla förvaltningsnivåer. Välfärdsområdena, kommunerna och samkommunerna måste se till att arbetet mot våld är klart samordnat och att ansvarsfördelningen är tydlig.
MARAK, som samordnas av Institutet för hälsa och välfärd, är en multidisciplinär metod för riskbedömning av allvarligt våld i parrelationer och hjälp till offer. Metoden går ut på en systematisk bedömning av risken för våld. Om risken för våld har ökat, hjälper den multiprofessionella arbetsgruppen offret och utarbetar en plan för att förbättra offrets säkerhet. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det vara viktigt att MARAK-arbetet tryggas tillräckliga resurser och tas i bruk på ett heltäckande sätt i hela landet.
Med tanke på arbetet mot könsrelaterat våld är det viktigt att utveckla riksomfattande handlingsmodeller och tjänster också för förövarna genom de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna. Dessutom behövs det förebyggande arbete för dem som ännu inte har gjort sig skyldiga till våld. För närvarande utförs sådant arbete främst i organisationer och projekt (t.ex. Lyömätön Linja, projektet SeriE).
Utskottet betonar att de mest utsatta offren för könsrelaterat våld behöver särskilda tjänster. Detta gäller till exempel kvinnor med invandrarbakgrund, vars erfarenheter av våld är varierande (sexuellt utnyttjande, tvångsäktenskap, stympning, våld i nära relationer, människohandel). Rikstäckande och tillgängliga tjänster särskilt avsedda för kvinnliga offer för könsrelaterat våld bör utökas.
I sitt utlåtande (KuUU 31/2022 rd) instämmer kulturutskottet i regeringens synpunkt att Finland måste effektivisera sina åtgärder för att trygga utsatta personers integritet. Det innebär också systematiskt förebyggande av våld mellan barn och unga och att man bekämpar sexuella trakasserier och vanvård av barn och unga som ökat i oroväckande grad, noterar kulturutskottet. Kulturutskottet betonar att identifieringen av könsrelaterat våld och trakasserier i alla dess former kräver kompetensutveckling och tillräckliga resurser. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet instämmer i detta.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i flera sammanhang uttryckt oro över ett tillräckligt antal skyddshemsplatser i Finland. Utskottet upprepar vad det sagt tidigare och anser att skyddshemmen fortfarande bör bli fler i områden där det helt saknas tjänster samt i områden där det inte finns tillräckligt god tillgång till tjänster i förhållande till behovet och invånarantalet. Utskottet betonar att skyddshemmen också ska kunna ta emot äldre personer och personer som rör sig med hjälpmedel.
Könsrelaterat våld är förknippat med en stark tystnadskultur och förblir ofta dolt. Utskottet anser det nödvändigt att regelbundet genomföra en bred befolkningsundersökning av olika former av omfattande upplevt våld, frekvens, varaktighet, följder, erhållande av hjälp, gärningsmän och brottsplatser samt eventuell generationsöverföring. Med hjälp av befolkningsundersökningen kan man få information om brottslighet som inte kommer fram på något annat sätt.
Antalet våldsbrott i nära relationer som berörts av medling har mer än fördubblats på tio år i Finland. Utskottet påpekar att det i motiveringen till medlingslagen och i ställningstagandena om Finland från internationella människorättsorgan konstateras att medling inte bör vara möjligt i brott som gäller våld i nära relationer. När myndigheterna får kännedom om våld i nära relationer har våldet typiskt pågått länge och offret och gärningsmannen är inte jämlika i medlingen. Utskottet anser att medling inte lämpar sig vid våld i nära relationer eller hedersrelaterat våld.
Människohandel kopplat till sexuellt utnyttjande är ett starkt könsbaserat fenomen. I tillämpningspraxis för utlänningslagen är det enligt utredning bara få som får uppehållstillstånd som är avsett för offer för människohandel. Utskottet anser det vara viktigt att utlänningslagen ändras så att offer för människohandel som utsatts för sexuellt utnyttjande de facto kan få uppehållstillstånd.
Ett centralt hinder för att rättigheterna för offren ska tillgodoses är att straffprocessen är långsam och utredningstiderna långa. Utskottet anser det vara nödvändigt att snabba upp straffprocessen och stärka genusperspektivet i den. Könsrelaterat våld bör ingå i den obligatoriska grundutbildningen och vidareutbildningen för polisen. Också straffprocessen bör genomgående iaktta genusperspektivet så att den beaktar de särskilda behoven hos offren för könsrelaterat våld.
Jämställdhet i arbetslivet
Målet är att den ekonomiska jämställdheten mellan könen förverkligas i Finland och att samma lön betalas för likvärdigt arbete på en icke-diskriminerande arbetsmarknad. Ett delmål är att en halvering av det genomsnittliga löne- och inkomstgapet under en livstid mellan könen sker före slutet av decenniet. Tillträdet till arbetsmarknaden och positionen på arbetsmarknaden beror inte på kön och bakgrund. På arbetsmarknaden betalas lika lön för likvärdigt arbete.
Löneskillnaden mellan könen är ett centralt och ihållande jämställdhetsproblem i Finland. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har minskat långsamt. Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är i genomsnitt 16 procent av lönerna för ordinarie arbetstid. Utskottet betonar att uppnåendet av målet förutsätter klart effektivare och genomslagskraftiga åtgärder än för närvarande.
Finland tillträdde Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention angående lika lön 1962. Åtagandet innebär att samma lön ska betalas inte bara för samma arbeten utan också för likvärdiga arbeten. I konventionen omfattar begreppet likvärdigt arbete utöver samma och liknande arbete också olika arbeten som enligt en helhetsbedömning är lika krävande. Med andra ord ska lika lön betalas inte bara för lika arbete utan också för likvärdigt (lika krävande) arbete, även om arbetsuppgifterna avviker från varandra. Möjligheten att i enlighet med principen om lika lön förbättra kvinnornas ställning i fråga om löner på den kraftigt segregerade arbetsmarknaden har uttryckligen att göra med jämförelser av hur krävande olika arbeten är.
ILO:s expertkommitté har uppmanat Finland att förtydliga begreppet likvärdigt arbete och se till att de arbeten som jämförs förstås i vid bemärkelse i alla de sammanhang där likalönsprincipen ska tillämpas. Även Europeiska kommissionen har betonat behovet av att i lagstiftningen ta in en bestämmelse som öppnar upp innehållet i begreppet likvärdigt arbete.
I sitt betänkande (AjUB 8/2022 rd) om jämställdhetsombudsmannens berättelse (B 1/2022 rd) föreslog arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att riksdagen skulle godkänna ett uttalande (RSk 40/2022 rd) där det förutsätts att statsrådet utarbetar en definition av likvärdigt arbete och att definitionen tas in i jämställdhetslagen. Utskottet upprepar sin ståndpunkt.
Lönetransparens
Kunskaper om löner har en viktig roll både när det gäller att främja lika lön och upptäcka lönediskriminering. Om arbetstagarna inte känner till grunderna för lönesättningen och lönenivåerna på arbetsplatsen, vet de inte heller hur de kan påverka sin egen lön och kan inte nödvändigtvis upptäcka eventuell lönediskriminering.
Det är ett mål i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering att undanröja ogrundade löneskillnader och lönediskriminering genom att öka insynen i lönerna. Därför tillsatte social- och hälsovårdsministeriet en arbetsgrupp på trepartsbasis för att bereda behövliga ändringar i jämställdhetslagstiftningen. Regeringspartierna nådde inte enighet om propositionens innehåll och beredningen av lagen avbröts. Avsikten var att propositionen skulle lämnas till riksdagen i början av höstsessionen 2022.
Löneinsynen är förknippad med farhågor som särskilt hänför sig till integritetsskyddet och arbetsgemenskapens funktion. Utskottet anser det vara viktigt att bedöma hur rätten att få information kan förbättras med beaktande av de ovan nämnda farhågorna och på så sätt främja förebyggandet av lönediskriminering och förverkligandet av lönejämställdhet. Utskottet anser det vara viktigt att nästa regering fortsätter arbetet för att främja lönejämställdhet och öppenhet i fråga om löner.
Diskriminering i arbetslivet
Diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet förekommer överallt i arbetslivet och den är ett betydande och långvarigt problem. Diskriminering på grund av graviditet och familjeledigheter tar sig i praktiken uttryck bland annat i begränsning av visstidsanställningarnas längd och fortsättning, problem med återgången till arbetet efter familjeledigheten, anställning, hävning av prövotiden och uppsägningar samt i lönen och andra anställningsvillkor.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet föreslog i sitt betänkande om jämställdhetsombudsmannens första berättelse (B 22/2018 rd — AjUB 16/2018 rd) att riksdagen skulle godkänna ett ställningstagande enligt vilket statsrådet ska utreda eventuella behov av ändringar i lagstiftningen om visstidsanställningar och inhyrd arbetskraft för att bekämpa diskriminering på grund av graviditet och föräldraskap (RSk 49/2018 rd). Utskottet föreslog också i sitt betänkande (AjUB 8/2022 rd) om jämställdhetsombudsmannens andra berättelse (B 1/2022 rd) att ett ställningstagande med liknande innehåll godkänns. Utskottet föreslår nu för tredje gången att riksdagen godkänner ett ställningstagande där det förutsätts att statsrådet snabbt vidtar åtgärder för att förebygga diskriminering i arbetslivet på grund av graviditet och föräldraskap.
Företagare och jämställdhet
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet påpekar att redogörelsen inte i nämnvärd utsträckning behandlar företagande eller bättre förutsättningar för företagande med avseende på jämställdhet och utveckling av jämställdhet. I Finland är två av tre företagare män. Kvinnor som är företagare upplever oftare än män att deras försörjning är osäker. Utskottet noterar att exempelvis familjeledigheter behandlas endast arbetstagarorienterat i redogörelsen, trots att kvinnliga företagares möjligheter att ta ut familjeledigheter ofta är förknippade med utmaningar. Utskottet anser det vara viktigt att kvinnligt företagande och anknytande jämställdhetsfrågor härefter behandlas mer ingående.
Könskodat omsorgsansvar
Utskottet anser det vara viktigt att främja åtgärder för att minska könskodningen i fråga om omsorgsansvaret. Även om män nu har en större roll i barnavården än tidigare, använder kvinnorna familjeledigheter mångfaldigt mer än männen. Också av närståendevårdarna och dem som tar ut familjeledigheter är merparten kvinnor.
Kvinnornas större omsorgsansvar har konsekvenser för kvinnornas inkomster och ökar också risken för fattigdom bland äldre kvinnor. Också arbete som närståendevårdare har ofta en negativ inverkan på närståendevårdarens ekonomiska ställning.
Med tanke på en jämn fördelning av omsorgsansvaret är det viktigt att papporna i större utsträckning utnyttjar sin föräldraledighet. Den familjeledighetsreform som trädde i kraft i augusti 2022 har hittills inte ökat pappornas användning av familjeledigheter. I nuläget utvecklas inte familjevänlig praxis och kultur på mansdominerade arbetsplatser på samma sätt som på kvinnodominerade arbetsplatser när pappor sällan tar ut familjeledigheter och deras familjeledigheter är korta. Utskottet lägger vikt vid åtgärder som stöder reformen, så som att påverka attityderna på arbetsplatserna, med beaktande av olika familjeformer.
När man granskar omsorgsansvarets konsekvenser för jämställdheten bör man enligt utskottet särskilt fokusera på de grupper som har stort omsorgsansvar. Sådana grupper är till exempel separerade föräldrar, familjer med en förälder, frånlevande föräldrar och närståendevårdare. Målet bör vara att omsorgsansvarets konsekvenser för ekonomin, karriären, fritiden och välfärden ska vara så lika som möjligt oberoende av könet hos närståendevårdaren eller den som fått barnet eller om det är fråga om familjer med en eller flera föräldrar.
Utskottet noterar dessutom att redogörelsen nästan inte alls tar upp de erfarenheter av ojämlikhet som oftast lyfts fram av män till exempel i samband med föräldraskap och skilsmässo- och vårdnadskriser. När det gäller åtgärder för att förbättra barnfamiljernas ställning utesluts ofta den förälder hos vilken barnet inte är skrivet från alla stödåtgärder i samhället, även i de fall där det är fråga om växelvist boende.
Utskottet anser det vara viktigt att statistikuppgifter och forskningsdata om familjer och familjers vardag i fortsättningen tas fram på ett mångsidigare sätt än tidigare, så att en samlad bild av jämställdheten i familjerna blir synligare.
Utskottet fäster också allvarlig uppmärksamhet vid hur önskan att få barn förverkligas ur jämställdhetsperspektiv. Barnlösheten har ökat i Finland under det senaste decenniet särskilt bland kvinnor och män med lägre utbildning och låga inkomster. Ekonomiska bekymmer och till exempel höga kostnader för assisterad befruktning och reproduktiv hälsa kan skjuta upp familjebildningen och i värsta fall bli ett hinder för att skaffa barn.
Ett jämställt välmående Finland
Skillnader i välbefinnande, hälsa och social delaktighet har samband förutom med kön även med bland annat ålder och socioekonomisk position. Avsaknaden av digitala färdigheter och digitala verktyg är en av de viktigaste orsakerna till att framför allt äldre medborgare kan uteslutas från delaktighet i samhället. Den socioekonomiska positionen inverkar särskilt på mäns hälsa och välbefinnande och därmed på deras genomsnittliga livslängd. I Finland är hälso- och välfärdsklyftan mellan män stor. Differentieringen syns redan i inlärningsresultaten bland pojkar, som fördelar sig på dem som klarar sig bättre och dem som klarar sig sämre.
Kulturutskottet fäster i sitt utlåtande (KuUU 31/2022 rd) uppmärksamhet vid skillnaderna i inlärningsresultat mellan flickor och pojkar. Utskottet påpekar att det har ägnats mindre uppmärksamhet åt att skillnaderna i kunskaper har ökat också mellan flickor. Kulturutskottet påminner om att det i skolorna också finns många flickor vars lärande det finns skäl att oroa sig för. Enligt skolhälsoenkäten år 2021 har dessutom symptom på psykisk ohälsa bland alla unga, men i synnerhet bland flickor, ökat och den positiva psykiska hälsan försvagats. Både flickor och pojkar behöver åtgärder som är riktade just till dem.
En betydande majoritet av bostadslösa och fångar är män. Utsatthet och risk för utslagning gäller särskilt arbetslösa i medelåldern, män i svag ekonomisk ställning och ensamstående män. Traditionellt manliga levnadsvanor skyddar inte män som har hamnat utanför arbetslivet mot ett välfärdsunderskott på samma sätt som traditionellt kvinnliga levnadsvanor, som ofta omfattar betydelsefulla sociala relationer samt såväl givande som mottagande av omsorg.
Utskottet anser att det är viktigt att lyfta fram och påverka den stora skillnaden mellan mäns och kvinnors välbefinnande. Utskottet tillägger att kvinnliga fångar är en särskilt marginell och sårbar grupp. Kvinnliga fångar har betydligt fler traumatiska erfarenheter än manliga fångar och den övriga befolkningen. Också enligt erfarenheterna från fångvården är kvinnliga fångar en särskilt utsatt grupp i vars bakgrund det finns exceptionellt många upplevelser av mångfasetterad utslagning, diskriminering och könsrelaterat våld. Utskottet anser det vara viktigt att det ordnas stöd som är särskilt avsett för kvinnliga fångar i fängelset och vid frigivning från fängelset.