Motivering

I propositionen föreslås att lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, lagen om utkomstskydd för arbetslösa och vissa andra lagar ska ändras. Skyldigheten att delta i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ska alltså inte bara gälla unga utan också personer över 25 år. Följden av att tacka nej, avbryta eller bli tvungen att avbryta verksamheten är att arbetslösa som får arbetsmarknadsstöd drabbas av 60 dagars karens och att arbetslösa med utkomststöd får grunddelen nedskuren med 20 procent oavsett ålder.

Incitamenten i propositionen

Propositionen grundar sig på programmet för Matti Vanhanens andra regering och visar hur regeringspartierna tror sig kunna motivera människor som varit arbetslösa länge att återgå i arbete. Det framgår klart och tydligt att regeringen fortfarande förlitar sig på käppen och hotar med sanktioner för att få arbetslösa, som ofta har svåra problem, att återgå i arbetslivet. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är en så kallad sistahandsåtgärd som sätts in om de traditionella arbetskraftspolitiska åtgärderna inte förefaller att fungera. Personerna i målgruppen har ofta sociala, psykiska eller missbruksrelaterade problem.

Aktiveringsåtgärder för de som har det allra sämst ställt och allra svårast att få arbete ökar inte deras möjligheter att få arbete nästan alls eller inte alls, visar finländska och internationella undersökningar. Det ger en bra bild av vardagen och visar hur stort behov det finns av att förbättra åtgärderna för att aktivera svårsysselsatta personer och bland annat utveckla arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte som ett led i de socialpolitiska besluten. För att det överlag ska gå att ordna arbetsverksamhet, måste man först göra en heltäckande utredning av den arbetssökandes hälsa och arbetsförmåga. Om arbetsverksamhet ordnas efter utredningen kan svårsysselsatta personer ha åtminstone lite resurser och krafter att få ut något av verksamheten. På grundval kommentarerna kan man säga att vi har en lag om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, men inga fungerande verktyg eller resurser för att kommunerna ska kunna verkställa lagen. Inga får arbete av att några veckor bli "parkerad" någonstans för att få något som kallas arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Verksamheten blir inte mer attraktiv av att inte ens långvarig arbetsverksamhet är pensionsbildande, och ändå är de arbetslösa tvungna att delta.

Det vore mycket viktigt att verksamheten utmynnar i något verkligt alternativ i de arbetslösas liv. Propositionen kommer att leda till ännu större marginalisering när personer som redan har det svårt får det ännu svårare på grund av sanktionerna. Det handlar om personer som förlorat sin hälsa och kontrollen över livet och har svårt att få arbete och som inte alltid har förmåga att uppfatta de krav som ställs på dem och deras följder.

Ekonomiska konsekvenser för kommunerna

I propositionen räknar regeringen med att deltagarna kommer att öka med ungefär 2 000 nästa år när åldersgränsen slopas. Som mest har Kommunförbundet räknat med upp till 51 000 personer. Från regeringshåll har det ansetts att Kommunförbundets bedömning inte stämmer eftersom antalet innefattar alla som enligt statistik från FPA har varit arbetslösa i 500 dagar. Eftersom regeringens bedömning 2 000 personer avviker så mycket från Kommunförbundets siffra, kan vi mellan raderna läsa att nästan 50 000 personer inte längre omfattas av sysselsättningsåtgärder och direkt hänvisas till kommunalt utkomststöd. Det är alltså ingenting att undra över att kommunernas utgifter för socialbidrag fortsätter att skjuta i höjden.

Det finns tecken som tyder på att det nästa år blir fler som har varit arbetslösa i 500 dagar plus att arbetslösheten i övrigt ökar. Samtidigt ser sig kommunerna tvungna att skära i sina utgifter när skatteinkomsterna sjunker och social- och hälsovårdsutgifterna ökar. Senast då måste staten ge kommunerna ekonomiska incitament för att de ska sysselsätta och ge långtidsarbetslösa arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. I många kommuner har svårsysselsatta långtidsarbetslösa långt ifrån högsta prioritet i den krympande social- och hälsovården. Kommunerna har inte ordnat med någon (företags)hälsovård för arbetslösa trots att de får statsbidrag för det. Det visar bara hur svårt det är i kommunerna. Pengarna går till åtgärder med högre prioritet och de långtidsarbetslösa hamnar längst nere på alla listor där de får vänta på bättre tider som antagligen aldrig kommer.

Kommunerna har redan länge ansett det mycket oroväckande att ministerierna utan gemensamma förhandlingar för över nya uppgifter på kommunerna som därmed får större kostnader och mer ansvar. Här måste vi komma ihåg att Finland 1991 ratificerade Europarådets konvention om kommunalt självstyre där artikel 9 klart och tydligt säger ut att uppgifter som kommunerna ska verkställa och inte kan göra det på grund av otillräckliga ekonomiska resurser är meningslösa och betydelselösa. Enligt konventionen ska utgångspunkten alltid vara att de ekonomiska resurserna ska motsvara de uppgifter som kommunerna tilldelas.

I propositionen framhåller regeringen att kommunerna måste omdisponera sina resurser för socialt arbete. Däremot sägs det ingenting om vilken del av socialt arbete kommunerna kan avstå från. Omfördelningen betyder att kommunerna antingen måste avstå från något eller hitta mer pengar. Och det behövs fler instruktörer och coacher, fler lokaler och verktyg om man vill att fler personer ska få arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i fler dagar och samtidigt kräver större effektivitet och bättre kvalitet. Utan extra anslag blir det inga ändringar.

Resurstilldelningen till arbets- och näringsbyråerna och servicecentralerna för arbetskraften

Reformerna inom arbetskraftsförvaltningen förefaller att leda till att servicecentralerna för arbetskraften bara kommer att serva dem som kan återgå direkt till den öppna arbetsmarknaden. De svåraste fallen skjuts över på kommunerna trots att de sällan har varken tid eller kompetens att exempelvis utreda pensioner. En del av de äldre långtidsarbetslösa är registrerade på arbets- och näringscentralerna för att de inte har fått något positivt pensionsbeslut trots att de kan ha så nedsatt arbetsförmåga att pension kommer i fråga. Det verkar inte finnas någon i hela landet som är satt att hjälpa dem i deras pensionsprocess, om och när servicecentralerna för arbetskraften inte längre har resurser att göra det.

Dessutom bidrar statens produktivitetsprogram till att just de personer försvinner från arbets- och näringscentralerna som har ansvaret för de mest svårsysselsatta. Kompetens och kunskap försvinner med dem som pensioneras och de nya hinner inte få någon inskolning, om man över huvud taget lyckas nyanställa. Av yttrandena från social- och hälsovårdsministeriet framgår det tydligt hur teori och praktik möts. Tjänstemännen skriver fagra ord om att sanktionerna har tillämpats relativt lite och att man måste se till den samlade situationen när positiva och negativa incitament sätts in. Hur ska man kunna se till den samlade situationen när aktörerna på grund av resursbrist inte kan ägna sig åt brett sektorsövergripande samarbete ens inom arbetskraftsförvaltningen och socialvården och tiotusentals människor redan nu blivit av med arbetsmarknadsstödet och är hänvisade till utkomststöd. Att tjuraktigt genomföra produktivitetsprogrammet inom arbetskraftsförvaltningen leder, när den här typen av lagar samverkar, till att en ännu mycket större grupp marginaliseras och ställs utanför samhället.

Motivering

Av förarbetena till propositionen framgår det inte direkt vad man eftersträvar med reformen och vilka konsekvenser den bedöms ha för målgruppen. Dessutom är den information som behövs för att kunna bedöma behovet av, innehållet i och följder av reformen bristfälliga i dokumenten. Av allt att döma vill regeringen mekaniskt genomföra sitt mål i regeringsprogrammet från 2007, nämligen att åldersgränsen för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ska slopas trots att det ekonomiska läget och sysselsättningssituationen ser helt annorlunda ut nu än då.

I motsats till majoriteten i utskottet kan vi inte, särskilt inte i det rådande ekonomiska läget, ställa oss bakom förslaget att i stor skala utvidga arbetsverksamheten och sanktionerna för den som uteblir.

Kvaliteten på verksamheten måste bli bättre genom att ersättningen per dag höjs.

I övrigt håller vi med det som utskottet säger i utlåtandet.

Regeringens hårda linje mot de svaga fortsätter

De som utan giltig orsak låter bli att delta i arbetsverksamhet går miste om arbetsmarknadsstöd eller får grunddelen till utkomststödet sänkt, när arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte blir mer förpliktande. Kommunförbundet räknar med att över hälften av klienterna sannolikt kommer att tacka nej till arbetsverksamhet efter lagändringen. Det betyder att de i stället för arbetsmarknadsstöd måste få utkomststöd. Det i sin tur gör att de marginaliseras lättare och blir ännu mer bidragsberoende.

Sanktioner vid aktiveringen har inte haft några direkta sysselsättningsfrämjande effekter, visar en studie från arbetskraftsförvaltningen. Vidare sägs det att det måste erbjudas realistiska alternativ om man försöker ändra människors beteende genom hot.

Kommunerna kan uppfylla sin lagstadgade plikt genom att ordna "något att göra" för de arbetslösa fyra timmar i veckan. Den som blir frustrerad och slutar med arbetsverksamheten kan hamna ännu längre bort från den riktiga arbetsmarknaden och sannolikt bli socialt utslagen. Följaktligen vore det bättre att satsa mer på kvalitet och mindre på tvångsåtgärder. Då skulle arbetsverksamheten vara mer motiverande för de arbetslösa. Det måste vara lockande att delta i åtgärderna antingen för att det ställer bättre jobbmöjligheter i utsikt eller för att det i övrigt är meningsfull verksamhet som är bra för livskompetensen.

Nästan obefintliga möjligheter för kommunerna att verkställa lagen fullt ut

Inte på långt när alla kommuner kan i dag ordna meningsfull och sysselsättningsfrämjande arbetsverksamhet. Kommunförbundet bedömer att propositionen leder till att tiotusentals personer till behöver arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Det betyder samtidigt att det krävs cirka 180 miljoner euro i extra anslag (bedömningen grundar sig på FPA-statistik som visar att det finns 51 000 som uppfyller villkoren för aktiveringsplan). Det belopp som regeringen avsätter för extra statsandel, 2,1 miljoner euro per år, är marginellt jämfört med Kommunförbundets kostnadskalkyl.

Kommunernas och regeringens kalkyler för de nödvändiga extra anslagen ligger alltså långt ifrån varandra. Regeringen tillför kommunerna nya uppgifter utan att samtidigt tillföra anslag och handlar därmed mot de generella principerna för förhållandet mellan stat och kommuner, men visar sig också oförstående inför det allvarliga läget i den kommunala ekonomin.

Och det behövs fler instruktörer och coacher, fler verktyg och lokaler om man vill att fler personer ska få arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i fler dagar och samtidigt kräver större effektivitet och bättre kvalitet. Annars kan arbetsverksamheten inte utvecklas och uppfylla de uppställda målen. Utan nödvändiga resurser kan skrivningen i regeringsprogrammet, att arbetsverksamheten innehållsligt ska förbättras och tillgodose varje deltagares individuella behov, inte bli verklighet.

En utredning vid arbets- och näringsministeriet (Työ- ja elinkeinoministeriön julkaisuja, Työ ja yrittäjyys, 4/2008) visar att kostnaderna för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte 2006, räknat i dagens prisnivå, var i snitt 34 euro per dag och person. Med beaktande av kostnadsnivån räcker inte statens ersättning för arbetsverksamheten till kommunerna, 10,09 euro per verksamhetsdag och deltagare, till. Med en högre ersättning skulle kommunerna ha verkliga möjligheter att uppfylla de mål som ställs på arbetsverksamheten. Därför föreslår vi att ersättningen höjs till 16,60 euro per dag och deltagare.

Höj åldersgränsen till 30 år

Följaktligen måste man konstatera att propositionen inte är realistisk i sin nuvarande form. I stället för att slopa åldersgränsen för skyldigheten att delta kunde den höjas från 25 till 30 år. Ungdomsarbetslösheten har ökat alarmerande mycket och överstiger 20 procent. Det är bättre att satsa på mer kvalitet i arbetsverksamheten och mindre tvång i stället för att under hot om sanktioner tvinga äldre arbetstagare att delta i (bristfälligt organiserad) arbetsverksamhet. Marginaliseringen av de unga måste kvävas i sin linda. De tvingande bestämmelserna i lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte var ursprungligen avsedda för personer under 25 år, för den avsåg att aktivera unga personer och erbjuda dem fler åtgärder.

Det behövs starkare arbets- och näringsförvaltning och bättre hälso- och sjukvård för arbetslösa

Det behövs bättre arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, men samtidigt också allmänna förbättringar i den primära servicen till arbetslösa, det vill säga service inom arbets- och näringsförvaltningen. Statens produktivitetsprogram måste stoppas redan av den anledningen att staten inte själv får försämra sysselsättningen, men också för att servicen till arbetslösa måste kunna tryggas på arbets- och näringsbyråerna. Dessutom bör företagshälsovården för arbetslösa ordnas på behörigt sätt på varje ort.