Motivering

Subsidiaritetsprincipen styr befogenhetsfördelningen mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater. När unionen utifrån sin befogenhet har fastställt ett mål ska det i första hand överlåtas åt medlemsstaterna att bestämma med vilka metoder målet ska nås. Principen hindrar gemenskapen från att befatta sig med en fråga om medlemsstaterna effektivt kan åtgärda den nationellt, regionalt eller lokalt. Unionen ska vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå.

Syftet med kommissionens förslag är att förtydliga allmänna principer och tillämpliga regler på EU-nivå för utövandet av den grundläggande rättigheten att vidta kollektiva åtgärder i samband med friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten, inbegripet behovet av att sammanjämka dem i gränsöverskridande situationer. EU-domstolens avgöranden i fallen Viking Line och Laval har skapat oklarhet om hur rätten till kollektiva åtgärder ska jämkas samman med ekonomiska friheter, med hänsyn tagen bl.a. till de kollektiva åtgärdernas rättidighet och förhållande till den eftersträvade nyttan.

Utskottet kan ändå inte se att förslaget på det sätt som kommissionen föreslår skulle förtydliga strejkrätten i EU i relation till EU-domstolens avgöranden och i relation till internationella konventioner om de mänskliga fri- och rättigheterna. Förslaget till förordning tar inte hänsyn till hur bestämmelserna ställer sig till bestämmelserna om föreningsfrihet och strejkrätt i FN:s, ILO:s och Europarådets konventioner. EU-domstolens avgöranden har skapat oklarhet precis kring hur grunderna för begränsning av rätten till kollektiva åtgärder i människorättskonventionerna primärt ska tillämpas. Förslaget förblir oklart på denna punkt och kan i praktiken innebära att arbetstagarnas grundläggande rätttigheter klart kringskärs.

Utskottet uppmärksammar också att begreppet "gränsöverskridande situation" är tvetydigt. Förslaget gäller i princip också andra kollektiva åtgärder än strejker. Förordningen gör det mycket svårt att i enskilda fall dra en gräns mellan en kollektiv åtgärd som till sin natur är en gränsöverskridande EU-åtgärd och en rent nationell kollektiv åtgärd och hur man ska gå till väga om den kollektiva åtgärden är tillika nationell och gränsöverskridande. I sådana situationer kan förslaget i värsta fall utvidga EU:s befogenhet till nationella kollektiva åtgärder. Det är möjligt att den föreslagna skyldigheten att anmäla hot om kollektiva åtgärder i medlemsstaterna till kommissionen verkar i samma riktning.

Dessutom finns det risk för att nationellt välfungerande system för tvistlösning i arbetslivstvister påverkas. Trots att kommissionen konstaterar att förslaget inte begränsar möjligheten att anlita erkända tvistlösningsmetoder i medlemsstaterna kan det få sådana konsekvenser. Utifrån det som sagts ovan anser utskottet, med beaktande av kommissionens förslag, att sådana åtgärder från unionens sida inte behövs, eftersom förslagets syften inte uppnås i tillräcklig grad.