Förslagens bakgrund och syfte

Bakgrunden till de lagförslag som ingår i propositionerna RP 54/2019 rd och RP 10/2020 rd är EU:s förordning (EU) 2017/2394 om samarbete mellan konsumentmyndigheter (Europaparlamentets och rådets förordning om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, nedan samarbetsförordningen eller förordningen). 

Genom förordningen infördes samarbetsformer och mekanismer som syftar till att modernisera och effektivisera genomförandet av EU:s konsumentlagstiftning. Ett effektivt och tillräckligt enhetligt konsumentskydd och genomförandet av skyddet är en central del av den inre marknaden, både ur konsumenternas och företagens synvinkel. Betydelsen av konsumentmyndigheternas samarbete och harmoniseringen av regleringen accentueras ytterligare genom digitaliseringen och den gränsöverskridande näthandeln. 

Propositionens huvudsakliga syfte är att genomföra samarbetsförordningen, som i praktiken förutsätter kompletterande bestämmelser om konsumentmyndigheternas befogenheter. Samarbetsförordningen tillämpas på gränsöverskridande överträdelser i medlemsstaterna, dock endast på överträdelser mot de EU-rättsakter som räknas upp i bilagan till förordningen. Det har dock ansetts ändamålsenligt att ge konsumentombudsmannen befogenheter enligt samarbetsförordningen också i andra ärenden som hör till dess tillsyn. Det kan såväl ur konsumenternas som ur företagens synvinkel anses motiverat med tanke på konsumentskyddets effektivitet och en enhetlig verksamhetsmiljö. 

Ekonomiutskottet anser att den föreslagna regleringen till sina utgångspunkter är motiverad och tillstyrker den, men med följande motiveringar och de ändringar som föreslås i detaljmotiveringen. 

De viktigaste förslagen

Lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna ska innehålla bestämmelser bland annat om den i förordningen angivna rätten att få information och utföra inspektioner, rätten att göra testköp samt rätten att i exceptionella fall bestämma att till exempel innehållet på en webbplats ska avlägsnas eller att en webbplats i sista hand ska tas bort eller bestämma att domännamnet ska raderas ur domännamnsregistret. Regleringen kompletterar den gällande regleringen om befogenheter för de behöriga myndigheter som svarar för genomförandet av samarbetsförordningen. 

Konsumentombudsmannen har enligt förslaget befogenheter enligt samarbetsförordningen också i andra ärenden som hör till dess tillsyn. Konsumentombudsmannens verksamhet ska beroende på nationella behov effektiviseras också så att en näringsidkare som är missnöjd med ett beslut om förbud som konsumentombudsmannen meddelat ska föra ärendet till marknadsdomstolen, och förbudet ska inte längre förfalla enbart på den grund att näringsidkaren motsätter sig det. Bestämmelserna om förbud skulle därmed ligga mer i linje med bestämmelserna om förbudsförfarande hos vissa specialmyndigheter som utövar behörighet parallellt med konsumentombudsmannen, såsom Finansinspektionen och Transport- och kommunikationsverket. 

I konsumentombudsmannens nuvarande metodarsenal saknas möjligheten att påföra en direkt ekonomisk påföljd för brott mot lagstiftningen. För att effektivisera tillsynen föreslås det att konsumentombudsmannen ska ha rätt att göra en framställan om påförande av påföljdsavgift för en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar vissa i lagen specificerade konsumentskyddsbestämmelser. Utgångspunkten för konsumentombudsmannens tillsynsarbete ska dock också i fortsättningen vara förhandlingsförfarande. Till den del regleringen av påföljdsavgift föreslås omfatta sådana bestämmelser vars efterlevnad övervakas gemensamt av konsumentombudsmannen och Finansinspektionen, ska också Finansinspektionen ha rätt att påföra påföljdsavgifter. 

Ekonomiutskottet anser att de föreslagna befogenheterna och regleringslösningarna till centrala delar är motiverade och behövliga både för att säkerställa ett effektivt genomförande av EU-lagstiftningen och för att effektivisera de nationella konsumentskyddsmyndigheternas verksamhet. I samband med riksdagsbehandlingen av den nu aktuella regleringen har det dock framkommit problematiska punkter i förslagen, särskilt i anslutning till vissa regleringslösningars grundlagsenlighet (GrUU 12/2019 rd — RP 54/2019 rd). En del av dessa har förutsatt att en kompletterande proposition lämnas (RP 10/2020 rd), och frågor som gäller dem har till de viktigaste delarna bedömts i lagutskottets utlåtande (LaUU 4/2020 rd — RP 54/2019 rd — RP 10/2020 rd). Grundlagsutskottet har i ett separat utlåtande också bedömt den kompletterande propositionen (GrUU 9/2020 rd — RP 10/2020 rd). Också ekonomiutskottets granskning och ändringsförslag gäller till centrala delar dessa frågor. 

Rätt att få uppgifter

Den behöriga myndigheten har enligt 6 § 1 mom. i lagförslag 1 trots sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt av en näringsidkare som är föremål för en tillsynsåtgärd få de uppgifter som behövs för att utreda ett ärende som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Med stöd av 4 § i det lagförslaget har konsumentombudsmannen samma rätt att få information också när det är fråga om andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde och som gäller tillsynen över efterlevnaden av lagstiftning som stiftats för att skydda konsumenter. Grundlagsutskottet granskade i sitt utlåtande (GrUU 12/2019 rd — RP 54/2019 rd) frågan med tanke på det skydd för privatlivet och personuppgifter som tryggas i 10 § i grundlagen. 

På grund av företrädet för EU:s sekundärrätt såg grundlagsutskottet det som uppenbart att en korrekt tillämpning av rättigheterna till information enligt samarbetsförordningen måste betraktas som nödvändig i överensstämmelse med grundlagsutskottets vedertagna praxis. Eftersom avsikten emellertid är att lagförslaget i större utsträckning än förordningen ska omfatta rättigheterna att få uppgifter också enbart på grundval av nationell prövning, ansåg grundlagsutskottet att bestämmelserna om rätten att få uppgifter bör preciseras separat genom en förteckning över de känsliga uppgifter som hör till kärnan i skyddet för privatlivet och som rätten att få uppgifter är avsedd att omfatta. 

I det aktuella sammanhanget finns det enligt grundlagsutskottet inget hinder för att en sådan förteckning kompletteras på det sätt som föreslås i 6 § 2 mom. också genom en bestämmelse i 1 mom. om att rätten att få uppgifter ska omfatta andra uppgifter som dock kan jämställas med dem i förteckningen och som är nödvändiga med tanke på tillämpningen av den rätt till information som föreskrivs i samarbetsförordningen. Den här ändringen är enligt grundlagsutskottet en förutsättning för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Här anser grundlagsutskottet att ekonomiutskottet beträffande känsliga uppgifter i första hand bör sikta på en så exakt och noggrant avgränsad förteckning som möjligt inom de ramar som samarbetsförordningen möjliggör. 

Ekonomiutskottet föreslår att bestämmelsen om rätten att få uppgifter preciseras utifrån de ändringar och motiveringar som grundlagsutskottet förutsätter och som anges nedan i detaljmotiveringen. 

Inspektionsrätt

Bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att utföra inspektioner i de lokaler som en näringsidkare har i sin besittning finns i 8 § i lagförslag 1 i proposition RP 54/2019 rd. Enligt paragrafens 2 mom. får en inspektion utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur endast om näringsverksamhet faktiskt bedrivs i dessa utrymmen, inspektionen är nödvändig för skötseln av ett tillsynsärende och det finns grundad och specificerad anledning att misstänka att det skett eller sker en sådan överträdelse av de bestämmelser som omfattas av samarbetsförordningen att påföljden kan vara en i denna lag avsedd påföljdsavgift eller ett straff enligt strafflagen (39/1889). Bestämmelserna om inspektionsrätt grundar sig delvis på artikel 9.3 c i samarbetsförordningen. 

Grundlagsutskottet har inte haft några konstitutionella anmärkningar mot 8 § i lagförslag 1 till den del paragrafen gäller inspektioner som hör till tillämpningsområdet för samarbetsförordningen (GrUU 12/2019 rd, s. 5). Till den del befogenheten i 4 § i lagförslag 1 föreslås gälla andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde har grundlagsutskottet bedömt den föreslagna bestämmelsen med avseende på hemfridsskyddet i 10 § i grundlagen. 

Enligt grundlagsutskottet är inspektionsrätten i 8 § i lagförslag 1 på behörigt sätt kopplad till kravet på nödvändighet och en motiverad och specificerad misstanke om överträdelse. Med tanke på regleringens proportionalitet anser utskottet det dock problematiskt att bestämmelsens tillämpningsområde också omfattar situationer där det finns misstanke om en i strafflagen avsedd gärning som allra högst bestraffas med böter. Enligt grundlagsutskottet bör bestämmelsen ändras så att den inte möjliggör inspektion på grundval av misstanke om en överträdelse som är belagd med bötesstraff i sådana fall där det i enlighet med 4 § 1 mom. i samma lagförslag är fråga om andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde och som gäller tillsynen över efterlevnaden av sådan lagstiftning som stiftats för att skydda konsumenter. Den här ändringen är enligt grundlagsutskottet en förutsättning för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Ekonomiutskottet föreslår att bestämmelserna om inspektionsrätt ändras utifrån grundlagsutskottets krav och lagutskottets utlåtande på det sätt som närmare anges i detaljmotiven (LaUU 4/2020 rd — RP 54/2019 rd — RP 10/2020 rd). Lagutskottet granskade i sitt utlåtande behandlingen av inspektionsrätten i samband med dataskyddslagen för brottmål. Även i det här fallet har lagutskottet föreslagit att regleringen i frågan ska formuleras så att smärre förseelser med hot om böter faller utanför inspektionsrätten. Samtidigt har lagutskottet betonat att förutsättningen inte är att påföljden uttryckligen är fängelse i det enskilda fallet. Ekonomiutskottet instämmer i lagutskottets bedömning. 

Testköp

I 10 § i lagförslag 1 i proposition RP 54/2019 rd föreslås de behöriga myndigheterna utifrån samarbetsförordningen få rätt att göra testköp i vissa situationer. Enligt det föreslagna 2 mom. får den behöriga myndigheten under vissa förutsättningar uppträda under annan identitet vid testköp. Lagutskottet bedömde i sitt utlåtande (LaUU 4/2020 rd — RP 54/2019 rd — RP 10/2020 rd) om fullmakterna är tillräckliga, avgränsningen av dem och hur de genomförs. Lagutskottet ansåg det också nödvändigt att följa upp hur regleringen fungerar. Till den del det är fråga om den behöriga myndighetens rätt att frånträda ett avtal som ingåtts i form av ett testköp föreslog lagutskottet att bestämmelsen preciseras. Ekonomiutskottet instämmer i lagutskottets bedömning och föreslår att bestämmelsen ändras på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen. 

Införande av påföljdsavgift

I samarbetsförordningen förutsätts det att behöriga myndigheter har befogenhet att besluta om sanktioner för överträdelser som omfattas av förordningen och för underlåtenhet att följa en åtgärd som har beslutats enligt förordningen (artikel 9.4 h). Det framgår av regeringens proposition RP 54/2019 rd att förordningen enligt uppgift från kommissionen inte uttryckligen förutsätter att påföljdsavgift införs men att en sådan ändring föreslås i propositionen (s. 29 och 33). 

I dag har konsumentombudsmannen inte möjlighet att föreslå en direkt ekonomisk påföljd för näringsidkare som brutit mot konsumentlagstiftningen. Det har redan länge ansetts att de metoder som konsumentombudsmannen har tillgång till är bristfälliga. Lagutskottet gjorde i sitt utlåtande en omfattande bedömning av frågor som gäller införandet av påföljdsavgift och av hur påföljdsavgiften ska genomföras. Ekonomiutskottet instämmer i lagutskottets bedömning att införandet av en påföljdsavgift kan motiveras med att det effektiviserar tillsynen. Det handlar inte heller om någon helt ny påföljd, eftersom administrativa påföljdsavgifter har införts inom flera förvaltningsområden under den senaste tiden. För att effektivisera tillsynen är det också motiverat att bestämmelserna om påföljdsavgiften inte begränsas till att enbart omfatta de EU-författningar som räknas upp i bilagan till samarbetsförordningen, utan att de även utsträcks till sådan nationell lagstiftning som är väsentlig med tanke på konsumentskyddet, till exempel prisregleringen av konsumentkrediter och indrivningen av fordringar. Ekonomiutskottet instämmer dock i grundlagsutskottets bedömning (GrUU 12/2019 rd — RP 54/2019 rd) och i lagutskottets utlåtande (LaUU 4/2020 rd — RP 54/2019 rd — RP 10/2020 rd) att regleringen behöver preciseras så att myndighetens prövningsrätt när det gäller att föreslå eller påföra påföljder tydligt framgår av den. Ekonomiutskottet föreslår därför att bestämmelsen preciseras till denna del på det sätt som anges i detaljmotiveringen. 

Enligt 18 § 2 mom. i lagförslag 1 får maximibeloppet av den påföljdsavgift som påförs en näringsidkare utgöra högst 4 procent av omsättningen. Ekonomiutskottet hänvisar i fråga om bedömningen av påföljdsavgiftens nivå till det som lagutskottet framfört i sitt utlåtande och betonar att det är fråga om en maximigräns för påföljdsavgiften och att avgiftens storlek ska basera sig på en helhetsbedömning där flera olika omständigheter ska beaktas. De föreslagna bestämmelserna gör det således möjligt att i varje enskilt fall fastställa avgiftens storlek så att den står i rätt proportion till gärningens art och skadlighet. 

Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid att olika typer av påföljdsavgiftssystem och verkställighetslösningar i olika EU-medlemsstater kan leda till att den inre marknaden och företagens konkurrensförutsättningar differentieras. Det så kallade omnibusdirektivet, som ska till-lämpas från och med den 28 maj 2022 (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsumentskyddsregler), talar dock för att maximibeloppet för påföljdsavgiften ska fastställas på den föreslagna nivån, vilket kommer att förutsätta ett maximibelopp på minst denna nivå i vissa gränsöverskridande fall. Ekonomiutskottet fäster vidare uppmärksamhet vid att näthandel från länder utanför EU till unionen i praktiken kan undgå kostnader för att följa konsumentlagstiftningen och påföljder för överträdelser av den. Ekonomiutskottet anser också ur denna synvinkel att det är viktigt att följa och utvärdera konsekvenserna av ändringarna i sanktionssystemet och utveckla systemet för att säkerställa att påföljderna är proportionerliga, att företagen har lika konkurrensförutsättningar och att den internationella konkurrenskraften tryggas. 

Ekonomiutskottet fäster i likhet med lagutskottet också uppmärksamhet vid förslaget om att en påföljdsavgift kan komma i fråga om en näringsidkare till konsumenternas nackdel uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bland annat skyldigheten enligt 7 kap. 14 § i konsumentskyddslagen att bedöma en konsuments kreditvärdighet eller bryter mot det kapitlets 16 a § om lämnande av kredit (13 § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 1). Enligt nämnda 7 kap. 14 § 1 mom. i konsumentskyddslagen (38/1978) ska kreditgivaren innan ett kreditavtal ingås bedöma om konsumenten har förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet. Bedömningen ska grundas på tillräckliga uppgifter om konsumentens inkomster och övriga ekonomiska omständigheter. Enligt 16 a § i samma kapitel får kreditgivaren lämna kredit till en konsument endast om bedömningen av konsumentens kreditvärdighet visar att de skyldigheter som följer av ett kreditavtal sannolikt kommer att fullgöras på det sätt som avtalet förutsätter. En kreditgivare ska också ange sina principer för lämnande av konsumentkrediter. I den nu aktuella propositionen föreslås det inga ändringar i de ovannämnda bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen. 

Ekonomiutskottet hänvisar till denna del även till en temporär ändring av 7 kap. i konsumentskyddslagen i fråga om konsumentkrediter (EkUB 12/2020 rd — RP 53/2020 rd). Ekonomiutskottet fäste i det sammanhanget uppmärksamhet vid behovet att genom ett brett urval av metoder ingripa i de problem som beror på att krediter också beviljas konsumenter som inte har faktiska möjligheter att klara av att återbetala krediten på behörigt sätt. Det är således enligt ekonomiutskottet motiverat att bestämmelserna om påföljdsavgift också kopplas till bestämmelserna om bedömning av kreditvärdigheten. Kreditgivarens skyldighet att bedöma en konsuments kreditvärdighet preciserades och skärptes för några år sedan. I detaljmotiveringen till den regeringspropositionen (RP 78/2012 rd, s. 18 och 19) anges det utförligt vilka omständigheter som kreditgivaren i allmänhet åtminstone ska utreda. 

Förfarandet vid påförande av påföljdsavgift samt överklagande

I sin praxis har grundlagsutskottet ansett att påföljdsavgifterna är administrativa påföljder av sanktionskaraktär för lagstridiga gärningar eller försummelser. Administrativa ekonomiska påföljder av straffkaraktär har i sak jämställts med straffrättsliga påföljder. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om regeringens proposition RP 54/2019 rd (GrUU 12/2019 rd) att relevanta bestämmelser vid påförandet av påföljdsavgift är artikel 6.2 i Europakonventionen om bland annat oskuldspresumtion (bevisbördan i brottmål tillfaller åklagaren; rätten att bli betraktad som oskyldig) och förbud mot självinkriminering (rätt att vägra vittna mot sig själv) samt kraven i 21 § i grundlagen. 

Grundlagsutskottet fäste i det utlåtandet uppmärksamhet vid förslaget i proposition RP 54/2019 rd om att ärenden som gäller påföljdsavgift ska handläggas i marknadsdomstolen som marknadsrättsliga ärenden (1 kap. 6 § i lagförslag 3). Det hade betytt att ärendet i tillämpliga delar skulle handläggas i marknadsdomstolen på det sätt som rättegångsbalken föreskriver om handläggning av tvistemål (5 kap. 17 § i lag 100/2013 om rättegång i marknadsdomstolen). Marknadsdomstolens avgörande skulle ha överklagats genom besvär hos högsta domstolen. 

Enligt grundlagsutskottet hade det av förslaget i propositionen följt att exempelvis möjligheten till förlikning hade avvikit från kravet i 2 § 3 mom. i grundlagen att straffet ska grunda sig på lag och att utövning av offentlig makt endast kan bygga på lag (GrUU 12/2019 rd, s. 8). Eftersom en part i ett tvistemål enligt 17 kap. 2 § 1 mom. i rättegångsbalken ska styrka de omständigheter som yrkandet eller motsättandet grundar sig på, hade en näringsidkare dessutom kunnat bli skyldig att bevisa att den inte har gjort sig skyldig till ett förfarande eller en försummelse som bestämmelsen om påföljdsavgift gäller. Tillämpningen av den civilprocessuella bevisbördan hade således enligt grundlagsutskottets åsikt i sak kunnat innebära en skuldpresumtion, vilket är oförenligt med oskuldspresumtionen. En annan sak som enligt grundlagsutskottet hade försämrat rättssäkerheten för näringsidkarna är att den näringsidkare som är föremål för påföljden i ett förfarande enligt förslaget uppenbart själv hade blivit tvungen att stå för sina rättegångskostnader också i det fallet att yrkandet på påföljd hade avslagits som lagstridigt (5 kap. 16 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen). 

Enligt grundlagsutskottet kunde det anses ytterst exceptionellt ett en påföljdsavgift påförs i ett civilprocessuellt förfarande. Grundlagsutskottet ansåg att ärenden som gäller påföljdsavgifter ska handläggas i marknadsdomstolen i förvaltningsprocessuell ordning (GrUU 12/2019 rd, s. 10). Detta motsvarar bland annat det rättegångsförfarande som tillämpas vid handläggning av konkurrens- och upphandlingsrättsliga påföljdsavgifter (2 kap. 1 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen) och gör det möjligt att undvika problem med näringsidkarens rättsskydd och rätt att försvara sig. Enligt grundlagsutskottets utlåtande bör marknadsdomstolens avgörande om påförande av påföljdsavgift dessutom kunna överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd (GrUU 12/2019 rd, s. 10). Enligt grundlagsutskottet var sådana ändringar i lagförslag 3 en förutsättning för att lagförslaget skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande har regeringen överlämnat en kompletterande proposition, RP 10/2020 rd, vars syfte är att i den ursprungliga propositionen göra de ändringar som grundlagsutskottet har förutsatt, till den del som ändringarna avser behandlingsordningen för ärenden som gäller påföljdsavgift. Lagtekniskt föreslår regeringen att de ändringar som behövs ska göras genom att ändra lagförslag 1, lagförslag 3 (lagförslag 2 i den kompletterande propositionen) och lagförslag 5 (lagförslag 3 i den kompletterande propositionen) i den ursprungliga propositionen RP 54/2019 rd. 

I den kompletterande propositionen RP 10/2020 rd föreslår regeringen att de ärenden som gäller påföljdsavgift ska handläggas i förvaltningsprocessuell ordning i marknadsdomstolen. Enligt den propositionen utgör konsumentombudsmannens framställningar (i den ursprungliga propositionen RP 54/2019 rd ”ansökningar”) om påförande av påföljdsavgift konkurrens- och tillsynsärenden i marknadsdomstolen enligt 1 kap. 2 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Dessutom föreslås det att sökande av ändring i marknadsdomstolens avgöranden i ärenden som gäller påföljdsavgift ska styras till högsta förvaltningsdomstolen. Ändring ska kunna sökas utan något förfarande med besvärstillstånd. För att trygga symmetrin i det fortsatta ändringssökandet föreslås det att det fortsatta ändringssökandet inte begränsas enbart för att ta hänsyn till en privat parts intressen, utan också konsumentombudsmannen kommer att ha rätt till fortsatt ändringssökande i situationer där dennes framställning har avslagits eller påföljdsavgiften annars har påförts på ett sätt som avviker från framställningen. 

Grundlagsutskottet hade ingenting att anmärka på innehållet i lagförslagen i den kompletterande propositionen (GrUU 9/2020 rd). Ekonomiutskottet anser att de regleringslösningar som föreslås i den kompletterande propositionen är motiverade och tillstyrker dem. 

Lagutskottet har i sitt utlåtande (LaUU 4/2020 rd) ingående bedömt det regleringssätt som föreslås i den kompletterande propositionen och dess konsekvenser. Ekonomiutskottet hänvisar till denna del till lagutskottets utlåtande och instämmer i bedömningen att det genomförande som grundlagsutskottet förutsätter medför vissa drag som är ovanliga för den nuvarande rättsordningen. En sådan omständighet är åtminstone att högsta förvaltningsdomstolens behörighet inte omfattar någon annan ärendegrupp där man i förvaltningsdomstolslinjen endast skulle behandla administrativa påföljder som sådana ärenden som gäller ändringssökande. Till de ärenden som behandlas i förvaltningsdomstolslinjen hör i regel också sökande av ändring i andra beslut som tillsynsmyndigheterna fattar för att förebygga, ändra eller förbjuda verksamhetsutövarens lagstridiga eller annars olämpliga tillvägagångssätt. Den sakliga behörigheten för domstolen i första instans och fullföljdsdomstolen är således i regel densamma. 

Den kompletterande propositionen innebär att processerna för ärenden som gäller förbud respektive påföljdsavgifter är separata och att besvär styrs antingen till högsta domstolen eller till högsta förvaltningsdomstolen. Företagen har bedömt att detta kommer att öka kostnaderna och osäkerheten och höja tröskeln för att söka rättsskydd. Man har också bedömt att det finns en risk för att konsumentombudsmannens vilja att ansöka om både förbud och påföljdsavgift kan påverkas av att ärendena inte kan handläggas i samma process. Konsumentombudsmannens påföljdsprövning kan då komma att styras av omständigheter som gäller processbestämmelserna i stället för av ändamålsenlighetsskäl. 

Vid beredningen av den kompletterande regeringspropositionen övervägdes det om även konsumentombudsmannens förbudsärenden borde överföras för handläggning i förvaltningsprocessuell ordning till följd av den ändring som grundlagsutskottet förutsätter i bestämmelserna om påföljdsavgift (se RP 10/2020 rd, s. 6). Enligt propositionen ansågs det dock inte möjligt att närmare bedöma och genomföra en sådan ändring i detta sammanhang. Lagutskottet ansåg det befogat att noggrant följa hur den föreslagna regleringen fungerar och utifrån erfarenheterna bedöma närmare om också konsumentombudsmannens förbudsärenden bör överföras för handläggning i förvaltningsprocessuell ordning. Lagutskottet föreslog också ett separat uttalande i frågan. Ekonomiutskottet menar liksom lagutskottet att det är viktigt att följa hur systemet fungerar, men ser det utifrån inkommen utredning som sannolikt att reformernas konsekvenser till denna del kan bedömas först om flera år, i synnerhet på grund av att antalet ärenden som gäller påföljdsavgifter sannolikt är ganska litet, eventuellt endast ett fåtal fall per år. Ekonomiutskottet föreslår därför inget uttalande i ärendet. 

Ekonomiutskottet välkomnar liksom lagutskottet de ändringar som den kompletterande propositionen innebär med tanke på regleringen av rättegångskostnader. Den kompletterande propositionen innebär att konsumentombudsmannen i egenskap av den myndighet som gjort framställningen kan bli tvungen att ersätta en enskild parts rättegångskostnader, om en annan lösning är oskälig med beaktande av 95 § 1 och 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Det innebär i synnerhet att avgörandet i ärendet beaktas. När ersättningsskyldighetens skälighet bedöms kan hänsyn dessutom tas till ärendets rättsliga oklarhet, parternas egna åtgärder och ärendets betydelse för parterna. En enskild part kan åläggas att ersätta en myndighets rättegångskostnader endast om parten har framställt ett uppenbart ogrundat yrkande. 

När en näringsidkare motsätter sig ett av konsumentombudsmannen meddelat förbud

I regeringens proposition RP 54/2019 rd föreslås det av nationella skäl att en näringsidkare som är missnöjd med ett av konsumentombudsmannen meddelat beslut om förbud ska föra ärendet till marknadsdomstolen. I annat fall står beslutet fast (10 § 2 mom. i lagförslag 2). I dag förfaller ett beslut som meddelats av konsumentombudsmannen om en näringsidkare motsätter sig förbudet, och efter det ligger ansvaret för att föra ärendet till marknadsdomstolen för avgörande på konsumentombudsmannen. Ekonomiutskottet instämmer i lagutskottets bedömning (LaUU 4/2020 rd — RP 54/2019 rd — RP 10/2020 rd) och anser att ändringen är motiverad. 

Det framgår inte uttryckligen av den föreslagna regleringen från och med när konsumentombudsmannens förbud ska iakttas. Ekonomiutskottet anser det motiverat att precisera bestämmelsen på det sätt lagutskottet föreslår i sitt utlåtande. I detaljmotiveringen nedan redogörs närmare för ändringarna. 

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning aktualiserades också frågan om till vilka delar marknadsdomstolen har behörighet att omformulera ett förbud som en myndighet har meddelat. Bakgrunden till spörsmålet är den bedömning som ingår i propositionens konsekvensbedömning och enligt vilken det inte längre skulle vara möjligt att omformulera förbudet i marknadsdomstolen på samma sätt som för närvarande. Det kan innebära att marknadsdomstolen inte vidmakthåller ett av konsumentombudsmannen meddelat förbud, även om det bygger på ett i sig lagstridigt förfarande, om domstolen anser att förbudet inte kan meddelas på det sätt som konsumentombudsmannen beslutat. 

Också lagutskottet har i sitt utlåtande bedömt frågan. Ekonomiutskottet omfattar lagutskottets bedömning och framhåller att meningen med propositionen inte är att ändra på hur förbudsärenden i marknadsdomstolens avgörandepraxis kan behandlas i motsvarande ärenden. Marknadsdomstolen får således också framöver i enlighet med sin praxis formulera förbud som utfärdats av en myndighet så att det blir snävare. 

De behöriga myndigheternas resurser

I den ursprungliga propositionen (RP 54/2019 rd) bedömdes det att ett aktivt utnyttjande av de nya tillsynsmetoderna kommer att förutsätta en ökning av Konkurrens- och konsumentverkets personalresurser med sammanlagt 650 000 euro (8 årsverken) per år från 2020, vilket beaktades i budgetpropositionen för 2020 som ett tilläggsanslag under Konkurrens- och konsumentverkets omkostnadsmoment 32.01.06. Eftersom riksdagsbehandlingen av den ursprungliga propositionen fördröjdes, kunde det behövliga tilläggsanslaget inte tas in i 2020 års budget. Det tilläggsanslag som behövs för 2020 har däremot beaktats i regeringens proposition om en fjärde tilläggsbudget för 2020, som lämnades den 5 juni 2020. Behovet av tilläggsanslag för 2020 är 365 000 euro, det vill säga mindre än det ursprungliga förslaget på 650 000 euro. Det beror på att ikraftträdandet av de föreslagna lagarna fördröjts. Från och med 2021 uppgår behovet av tilläggsanslag på årsnivå till sammanlagt 650 000 euro, i överensstämmelse med det som anges i den ursprungliga propositionen. Tillägget har för åren 2021 och 2022 tagits in under moment 32.01.06 i planen för de offentliga finanserna 2020—2023. Ekonomiutskottet anser att det föreslagna tilläggsanslaget är motiverat med tanke på ett effektivt genomförande av konsumentpolitiken och på konsumentskyddet. 

Sammanfattande synpunkter

Ekonomiutskottet anser att effektiviteten i rättsmedlen och det föreslagna påföljdssystemet är ett viktigt instrument för att ingripa i omfattande förseelser som berör en stor grupp konsumenter och som ofta också är gränsöverskridande förseelser. De undersökningsbefogenheter som nu föreslås och i synnerhet påföljdsavgiften är en betydande och motiverad ändring i konsumentskyddsmyndigheternas urval av metoder. 

Ekonomiutskottet fäster samtidigt uppmärksamhet vid att de befogenheter som nu föreslås inte ändrar det materiella innehållet i konsumentskyddet och inte undanröjer skillnaderna i konsumentlagstiftningen mellan unionsmedlemmarna eller internationellt. Förslaget påverkar inte heller det territoriella tillämpningsområdet för konsumentskyddslagstiftningen och löser inte alla problem som hänför sig till konsumentskyddet eller genomförandet av det, till exempel i samband med näthandel från länder utanför EU. 

Den föreslagna regleringen handlar framför allt om reglering i efterhand som hänför sig till genomförandet av konsumentskyddet och därav beroende påföljder. Ekonomiutskottet betonar behovet av att i förebyggande syfte och i rätt tid ingripa i problem som anknyter till konsumentskyddet. Centrala metoder i detta arbete är information, rådgivning och samråd. Ekonomiutskottet påminner också om att den föreslagna regleringen inte ersätter konsumentombudsmannens förhandlingsplikt, som fortfarande kan anses vara en väsentlig, föregripande metod för att lösa konsumentskyddsproblem.