Regeringen föreslår att hela 1 kap. och enskilda paragrafer i 2, 3, 9 och 10 kap. i varumärkeslagen och en paragraf i strafflagen (strafflagen 39/1889, 49 kap. 2 §) ändras. Ekonomiutskottet anser att de föreslagna ändringarna är motiverade men föreslår att det görs ytterligare en ändring av teknisk natur av 57 § i varumärkeslagen.  

Sedan varumärkeslagen (7/1964) stiftades har den undergått ett otal mindre revideringar, främst till följd av att Finland anslutit sig till internationella fördrag. De många ändringarna har lett till att lagen är svårtolkad och innehåller inkonsekvenser bland annat i fråga om tillämpade termer. Det har också påpekats att lagen till vissa delar strider mot varumärkesdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar) och Europeiska unionens domstols fasta rättspraxis. De ändringar som regeringen nu föreslår innebär i huvudsak en partiell översyn av terminologin. De nuvarande paragraferna i 1 kap. föreslås bli ersatta med nya paragrafer som med större konsekvens motsvarar varumärkesdirektivet och EU-domstolens rättspraxis. Det är uppenbart att lagen måste ses över i grunden, men det har ansetts mer ändamålsenligt att göra det samtidigt som vår nationella lagstiftning anpassas till det nya varumärkesdirektivet (EU 2015/2436).  

Enligt uppgift till utskottet är en genomgripande översyn redan på gång, men med hänsyn till branschens behov är det nödvändigt att införa de nu föreslagna ändringarna så fort som möjligt, det vill säga redan innan den större revideringen. På samma grunder förordar utskottet lösningen att i den föreliggande propositionen fokusera på att modernisera 1 kap. i varumärkeslagen och vänta med översynen av andra, i och för sig viktiga, bestämmelser — till exempel utredning av relativa hinder (14 §), definitionerna i lagen i allmänhet och hänvisningar till ett gemenskapsvarumärke — till den genomgripande revideringen.  

Varumärken som saknar särskiljningsförmåga är enligt varumärkesdirektivet också varumärken ”som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten”. Enligt domstolens fasta praxis ska man vid bedömningen av ett varumärkes särskiljningsförmåga bland annat ta hänsyn till varornas marknadsandel, hur ofta, hur länge och på hur stort geografiskt område detta varumärke har förekommit och i vilken utsträckning det identifieras av de relevanta målgrupperna.  

I den gällande 13 § om särskiljningsförmåga sägs följande: ”Vid bedömning av om ett märke har särskiljningsförmåga skall hänsyn tas till alla faktiska omständigheter och särskilt till den tid och omfattning som märket har varit i bruk.” Av formuleringen framgår inte entydigt att ett märke uppnår särskiljningsförmåga genom användning, utan enbart att särskild hänsyn ska tas till den tid och omfattning som märket har varit i bruk. Den nya 3 § i lagförslaget motsvarar till stor del den gällande 13 §, men har kompletterats med en definition av särskiljningsförmåga, vilket underlättar tillämpningen av bestämmelsen.  

Under sakkunnigutfrågningen har det framförts att också artikel 3.3 i varumärkesdirektivet kunde beaktas genom ett motsvarande tillägg i slutet av 3 §. Enligt artikeln ska ett varumärke ”inte vägras registrering ..., om det före tidpunkten för registreringsansökan och som en följd av det bruk som har gjorts av det har förvärvat särskiljningsförmåga”. Utskottet konstaterar att 13 § 2 mom. i lagförslaget innehåller en bestämmelse som motsvarar artikel 3.3 i direktivet. Att bestämmelsen placerats i 2 kap. är motiverat med tanke på att det är fråga om en norm som i första hand berör registreringsförfarandet och inte definitionen av särskiljningsförmåga. 

I den nya 5 § i lagförslaget föreskrivs att ensamrätt inte kan förvärvas till ett märke som utgörs enbart av en form som följer av varans art, en form som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat eller en form som inverkar väsentligt på varans värde. I propositionens detaljmotiv sägs att ett märke enligt 5 § inte ska kunna få ensamrätt ens genom inarbetning. I direktivet finns ingen uttrycklig bestämmelse om undantag i fråga om skydd som uppnåtts genom inarbetning. Tolkningsanvisningen i detaljmotiven bygger på EU-domstolens fasta praxis i fråga om tolkningen av artikel 3.1 e i varumärkesdirektivet.  

Regeringen föreslår att det till lagen ska fogas en ny bestämmelse (ny 7 §) om begränsningar av ensamrätten som motsvarar artikel 6 i varumärkesdirektivet. Tilllägget behövs eftersom den gällande varumärkeslagen inte innehåller någon bestämmelse om begränsningar enligt artikel 6.  

Sakkunniga har påpekat att det i ljuset av den senaste tidens nationella rättspraxis föreligger ett behov att ändra 49 kap. 2 § i strafflagen. I den bestämmelsen föreskrivs att det är en straffbar handling att bland annat i strid med varumärkeslagen göra intrång i en ensamrätt som skyddas av den lagen.  

EU-varumärket bygger i sin tur på ett europeiskt, övernationellt system för skydd av varumärken, där ensamrätten gäller med samma rättsverkningar inom hela EU och som regleras genom förordning (Rådets förordning (EG) nr 207/2009, ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424). Vår nationella varumärkeslag saknar bestämmelser om räckvidden för skyddet för EU-varumärken och om de rättigheter skyddet ger. Finland har dock genom TRIPS-avtalet förbundit sig att straffbelägga intrång i ett EU-varumärke. Artikel 61 i avtalet kräver att avtalsstaterna kriminaliserar åtminstone uppsåtligt intrång i ett varumärke. TRIPS-avtalet gör ingen åtskillnad mellan industriella rättigheter som bygger på nationell lagstiftning respektive industriella rättigheter som bygger på unionslagstiftning. För dem som tillämpar strafflagen är det oklart om bestämmelsen enbart gäller varumärkesrätt som skyddas av Finlands nationella varumärkeslag eller om den också gäller intrång i rätten till EU-varumärken. Det har i rättspraxis därför uppstått osäkerhet om huruvida domstolen med stöd av 49 kap. 2 § i strafflagen kan döma ut straff också för intrång i ett EU-varumärke. Den rättsliga oklarheten kan för rättsinnehavarens del leda till en otillfredsställande situation, till exempel till följd av de korta tidsfristerna vid produktförfalskningsfall som drivs i en straffprocess.  

Ekonomiutskottet omfattar den vid sakkunnigutfrågningen framförda uppfattningen att bestämmelsen bör ses över. En ändring av strafflagen skulle kräva en utredning, gjord i den omfattning som förutsätts av en proposition, om grunderna för ändringen; en sådan utredning skulle klargöra för de domstolar som tillämpar bestämmelsen vad bestämmelsen syftar till och vad som avses med de olika termerna och begreppen. Enligt inkommen sakkunnigutredning är det dock viktigare för branschens del att de föreslagna ändringarna i varumärkeslagen införs snabbt. Utskottet anser därför att det är bättre att ändra den aktuella bestämmelsen i strafflagen i samband med den fullständiga översynen av varumärkeslagen än att koppla den till behandlingen av den nu aktuella propositionen.