Den tillfälliga tillämpningen av frihandelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada inleddes i september 2017. Investeringsdomstolsfrågorna är det viktigaste frågekomplex som undantagits från den tillfälliga tillämpningen. Den nya versionen av den ständiga investeringsdomstolen (ICS) är i viss mån bättre och mer öppen för insyn än den tidigare versionen, som var en skiljemannadomstol (ISDS), men de största problemen med investeringsskyddet är inte lösta. 

Ceta åsidosätter de nationella domstolarna och ger utländska investerare rättigheter som finländska investerare och medborgare inte har. Kanadensiska investerare får rätt att väcka talan mot en EU-stat hos investeringsdomstolen, om de anser att staten genom sina åtgärder har kränkt deras rättigheter. Men inhemska investerare har inga motsvarande möjligheter. Inte heller medborgare eller andra aktörer kan åtala företag i investeringsdomstolen för avtalsbrott eller missbruk. Vid sidan av utländska investerare gynnar systemet särskilt stora företag eftersom rättegångskostnaderna sannolikt kommer att vara betydande och mindre aktörer inte har realistiska möjligheter att utnyttja systemet. 

EU och Kanada har stabil rättsskipning. Det finns ingen hållbar motivering till att för utländska investerare inrätta ett domstolssystem som åsidosätter den nationella rätten. Åtminstone bör det vara så att investeringsdomstolen ska ta upp ett ärende för behandling först när ärendet har behandlats av alla nationella rättsinstanser, och de olika aktörerna bör ha lika tillträde till domstolen. 

Även om avtalet tekniskt sett tillåter att miljö- eller arbetarskyddsbestämmelserna skärps, hotar det föreslagna systemet faktiskt att kringskära den demokratiska beslutanderätten. Risken för dyra och långa rättsprocesser kommer att inverka på de statliga och regionala besluten, eftersom politikerna och tjänstemännen måste ta hänsyn till de kanadensiska investerarnas intressen. Principen om "rättvis och skälig behandling" i avtalet är vidare så obestämd att den också kan tillåta ingrepp i reglering som är motiverad ur miljösynvinkel eller i övrigt är av allmänt intresse. Förmodligen kommer framför allt företag som specialiserat sig på att finansiera rättegångar av den här typen att utnyttjas av utländska investerare i ökande utsträckning. Även om väckande av talan inte alltid leder till resultat, utgör redan hotet om dyra och besvärliga rättsprocesser en situation där rummet för demokratiskt beslutsfattande i praktiken krymper. 

Hotet om att den lagstiftande makten kringskärs är inte bara hypotetiskt, eftersom det i en rad länder har hänt att till exempel tobaks- eller gruvbolag med stöd av investeringsavtal väckt talan mot stater som reglerat sektorerna i fråga. Särskilt starkt syns förfarandet inom gruvsektorn, där många internationella bolag, av vilka en betydande del har sina huvudkontor i Kanada, har utnyttjat investeringsskyddet mycket aggressivt för att driva sina intressen. Många gruvbolag är i sina positioneringsländer enskilda fall, vilket gör att myndigheterna har svårt att bevisa att miljöbestämmelserna och andra bestämmelser inte är diskriminerande, när det inte finns motsvarande gruvor i inhemsk ägo i samma land. Detta kan leda till omfattande konsekvenser för Finland, där det finns en hel del gruvindustri. 

I Ceta ingår ett särskilt tolkningsinstrument som syftar till att råda bot på alla bekymmer gällande staternas rätt att reglera sektorer. Tolkningsinstrumentet är välkommet, men det är oklart hur bindande det blir i förhållande till skrivningarna i själva avtalet och hur det kommer att tolkas i investeringsdomstolen. Det fråntar inte företagen deras möjlighet att väcka talan och den vägen åtminstone indirekt påverka den offentliga makten. 

Sammantaget bör Ceta skapa större jämvikt mellan företagens rättigheter och skyldigheter. Avtalet hotar att ge skyddet för utländska investeringar företräde framför den demokratiska lagstiftande makten och det offentliga intresset. Det är problematiskt att bestämmelserna om företagens och investerarnas rättigheter är bindande, medan skyldigheterna gällande exempelvis miljön och skyddet av arbetstagare ingår i de stycken om hållbar utveckling som inte har samband med sanktionsförfaranden, till skillnad från staternas skyldigheter. I stället för förklaringar behövs det bestämmelser som tillåter att företagens skyldigheter verkställs effektivt och förenas med sanktioner. 

Ceta främjar handeln och de ekonomiska relationerna mellan parterna och kan således vara till nytta för de berörda företagen och ekonomierna. Avtalet uppskattas kunna öka EU:s bruttonationalprodukt med 0,003–0,08 procent och Kanadas med 0,08–0,76 procent på tio år. Statens ekonomiska forskningscentral uppger att Finlands bruttonationalprodukt kan öka med 0,04 procent. Uppskattningarna är mycket osäkra, men det är ytterst sannolikt att den kanadensiska ekonomin kommer att dra mer nytta av avtalet än EU. Märk väl att fördelarna fördelas ojämnt mellan olika sektorer och befolkningsgrupper. En del av sektorerna kan också få fler nackdelar än fördelar. 

Framför allt kunde de ekonomiska fördelarna med avtalet uppnås med hjälp av ett mer hållbart och demokratiskt avtal, om problemen med investerarskyddet och frågan om bindande avtalsskyldigheter gällande hållbar utveckling blev lösta. I synnerhet på kort sikt kan de ekonomiska konsekvenserna av avtalet inte anses vara så betydande att det inte skulle finnas tid eller grunder för att åtgärda de problem som är väsentliga för demokrati och hållbar utveckling. 

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det i oktober 2016 undertecknade övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan Kanada, å ena sidan, och Europeiska unionen, och dess medlemsstater, å andra sidan, samt lagen om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. 

Vi Sannfinländare förespråkar i princip fri handel och undanröjande av handelshinder, men vårt nationella intresse måste alltid komma i främsta rummet. Det omfattande avtalet om ekonomi och handel innebär att en betydande del av beslutanderätten framöver kommer att finnas utanför landets gränser i och med skiljeförfarandet. 

Martti Koskenniemi, professor i folkrätt vid Helsingfors universitet, påpekar i sitt yttrande att den investeringsdomstol som ska inrättas i och med Ceta kommer att ta över en betydande del av Finlands rättsliga beslutanderätt. Fördelarna med avtalet överskuggas av de risker som den här överföringen innebär. Att underställa beslutanderätten i investeringstvister ett internationellt förfarande inskränker betydligt behörigheten för Finlands riksdag och myndigheter. Enligt Koskenniemi vore den bästa lösningen att parterna helt enkelt uttrycker sitt förtroende för sina domstolars förmåga att lösa investeringstvister. I särskilda situationer kunde staterna ha möjlighet att komma överens om att tvisten ska lösas enligt traditionellt skiljeförfarande mellan staterna. 

Internationellt sett har en lång rad länder svidande erfarenheter av hur övernationella storföretag har åtalat dem i en övernationell domstol. Propositionen ger bara den privata sektorn mer inflytande i tvistemål, medan de stater som är avtalsparter alltså får sämre villkor. 

Om de privata aktörerna inte är nöjda med den nationella lagstiftningen har de ingen skyldighet att anlita nationella domstolar utan kan få sin sak behandlad direkt av investeringsdomstolen. Det ligger inte i Finlands intresse att vårt nationella rättsväsende ringaktas så här.