Förslaget
Kommissionen föreslår att de direktiv som
gäller kapitaltäckningsreglerna för kreditinstitut och
värdepappersföretag (direktiv 2000/12/EG där
det bestäms om kravet på kapitaltäckning
i fråga om kreditinstitut och direktiv 93/6/EEG som
föreskriver om kravet på kapitaltäckning
i fråga om värdepappersföretag och som även kompletterar
kravet på kapitaltäckning i fråga om
kreditinstitut beträffande marknadsriskerna) ska ändras
så att de motsvarar de rekommendationer som Baselkommittén
för banktillsyn gav i juni 2004. Principerna för
Baselkommitténs rekommendationer föreslås
omfatta också värdepappersföretag i enlighet
med den princip som hittills iakttagits inom EU att kraven på kapitaltäckning
i fråga om kreditinstitut och värdepappersföretag
ska vara så lika som möjligt till den del dessa
bedriver samma typ av verksamhet.
Målet med reformen är att beakta de senaste årens
utveckling i kreditinstitutens riskhantering. Den gör det
möjligt att beräkna riskerna inom affärsverksamheten
och det kapitalkrav som krävs för att täcka
riskerna avsevärt noggrannare än med hjälp
av den nuvarande grova beräkningen av kapitalkravet. De
nya kraven på kapitaltäckning ska uppmuntrar att
införa mera avancerade system för riskhantering
i kreditinstitut. Reformen främjar en fördelning
av finansieringen och finansieringskostnaderna samt en prissättning
inom det finansiella systemet i motsvarighet till de verkliga riskerna. Å andra
sidan har de nya kraven på kapitaltäckning dimensionerats
så att kapitalbasen i kreditinstitut inom hela bankväsendet
kan bibehållas på nuvarande nivå. Avsikten
med reformen är således att öka det finansiella
systemets effektivitet utan att försvaga kapitaltäckningen
inom hela bankväsendet.
I kommissionens förslag finns till följd av
den strama tidtabellen för godkännandet många
tekniska fel och inexaktheter bland annat i de centrala definitionerna
och övergångsbestämmelserna samt artikelhänvisningarna.
De måste korrigeras innan direktivet kan godkännas.
Förslagets huvudsakliga innehåll
Centrala områden för reformen är:
- Minimikravet i fråga
om kapitaltäckning ska räknas förutom
på kredit- och marknadsriskerna också på funktionella,
dvs. operativa risker.
- Inom ovan nämnda riskområden kan den som övervakas
välja mellan olika beräkningsmetoder, av vilka
de mest avancerade metoderna förutsätter godkännande
av tillsynsmyndigheten.
- Kravet på kapitaltäckning vid kreditrisker
kan beräknas förutom med hjälp av den
s.k. standardmetoden även med metoder som baserar sig på den
egna interna kreditvärderingen inom institut som godkänts
av tillsynsmyndigheterna.
- Den grova klassificering av kreditriskerna som ligger till
grund för kravet på kapitaltäckning görs
mera finfördelad bl.a. genom standardmetoden att riskkoefficienten
huvudsakligen bestäms enligt motpartens externa klassificering
(rating).
- Säkerheter och andra metoder som syftar till att
minska kreditrisken får under de förutsättningar
som anges i direktivet beaktas i större utsträckning än
för närvarande.
- Direktivet ska omfatta bestämmelser om institutens
egna interna bedömnings- och kontrollprocesser, dvs. kapitalförvaltningsprocesser
för att bedöma om institutens kapital räcker till,
samt tillsynsmyndighetens bedömningsprocess för
att bedöma institutens risker, riskhantering och kapitalförvaltningsprocess.
- Instituten ska offentliggöra i direktivet närmare
bestämda uppgifter om institutets risker, det kapital som
behövs för att täcka riskerna och riskhanteringen.
I praktiken publiceras dessa uppgifter oftast i bokslutsinformationen (eller
i bokslutet och den bifogade verksamhetsberättelsen).
Direktivets bestämmelser ska börja tillämpas
i medlemsstaterna huvudsakligen senast från och med den
31 december 2006.
Verkningar på lagstiftningen och ekonomin i Finland
Direktivet förutsätter ändringar
i den nationella lagstiftningen (kreditinstitutslagen, lagen om värdepappersföretag,
lagen om Finansinspektionen) och sannolikt en särskild
förordning. Att sätta i kraft de detaljerade tekniska
bestämmelserna om beräkning av kravet på kapitaltäckning i
direktivet förutsätter dessutom avsevärda ändringar
och utvidgningar av de föreskrifter som meddelats av Finansinspektionen
med stöd av kreditinstitutslagen.
Reformen avser att bibehålla beloppet av kapitalbasen
inom hela finansieringssektorn oförändrat på global
nivå. Kapitalbasen förväntas dock till
viss del fördela sig annorlunda än i dag, dvs.
de institut som utnyttjar mera avancerade metoder för riskförvaltning
drar nytta av reformen medan kravet på kapitaltäckning
i fråga om de institut vars riskhantering är mindre
avancerad ökar i någon mån. Reformen
uppmuntrar således också institut att införa
sådana avancerade metoder för riskhantering som är
nödvändiga för en effektiv och stabil
verksamhet på finansmarknaden. Det bör observeras
att många stora europeiska finansinstitut (inklusive de
största finländska bankerna) redan nu använder
metoder för riskhantering som till sin karaktär
ligger mycket nära förslagen i reformen. I bankerna
pågår också ett omfattande utvecklingsarbete
för att få dessa metoder att motsvara direktivet.
Ändringarna bedöms inte vara så stora
att de i varje fall på kort sikt skulle inverka nämnvärt
på marknadsstrukturen eller enskilda företags
konkurrensförutsättningar i hemlandet eller på internationell
nivå.
Finansieringskostnaderna för kreditinstitutens stora
kundföretag kommer att sjunka något. För
små företag stiger kostnaderna på motsvarande
sätt eftersom stora företag lättare kan
skaffa sig sådana externa kreditvärderingar som är en
förutsättning för ett fördelaktigare
kapitaltäckningskrav och ställa säkerheter
för sina krediter, vilket betyder att bankerna kan bevilja
företagen fördelaktigare krediter. Konsekvenserna
av de ökade finansieringskostnaderna för små och
medelstora företag har beaktats i reformen.
På kort sikt ökar reformen kostnaderna för både
institut och myndigheter eftersom det i direktivet ställs
betydligt större krav både på institutens
egna riskhanterings- och bedömningsprocesser och på myndighetsprövningen.
Finansinspektionen har redan fått den extra personal som reformen
kräver.
De nödvändiga ändringarna i regleringen
och övervakningen till följd av kapitaltäckningsreformen
kräver effektivare användning av de nuvarande
resurserna och prioritering av uppgifterna.
Regeringens ståndpunkt
Regeringen tillstyrker direktivförslaget på följande
villkor.
Det bör framgå av artikel 136 i direktiv 2000/12/EG
att tillsynsmyndigheternas prövningsrätt begränsas
visavi uppställningen av kapitalkrav som är högre än
de i direktivet uppställda detaljerade minimikraven. Artikeln
bör åtminstone preciseras så att den
princip som är utgångspunkt för direktivet
klart framgår, dvs. att kapitalkrav som överstiger
minimikapitalet och förhöjda riskkoefficienter
ska ställas upp genom en bedömningsprocess utifrån
i förväg offentliggjorda principer.
De punkter i direktivet (t.ex. artikel 80.3 i direktiv 2000/12/EG
samt motsvarande punkter) som gäller val av regleringsalternativ ändras
så att det i dem hänvisas till medlemsstaternas
befogenheter i stället för tillsynsmyndigheternas befogenheter.
Direktivets tillämpningsområde och de underliggande
centrala definitionerna preciseras för att säkerställa
att tillämpningsområdet för kravet på kapitaltäckning
kan definieras entydigt.
Vidare förutsätter regeringen att befogenheterna
för de myndigheter som svarar för den konsoliderade
tillsynen av kreditinstitut och värdepappersföretag
i förhållande till befogenheterna för
de myndigheter som svarar för tillsynen av enskilda kreditinstitut
och värdepappersföretag i synnerhet i artikel
129 i direktiv 2000/12/EG ska fastställas
entydigt och på ett sådant sätt att de uppfyller
kravet på effektiv tillsyn av multinationella konglomerat
och effektiv verksamhet på marknaden samt säkerställer
att de allmänna förvaltningsrättsliga
principerna iakttas vid myndighetsförfaranden enligt artikeln.
Finland kan på dessa villkor godkänna både
ett sådant system att den tillsynsmyndighet som svarar
för den konsoliderade tillsynen av alla institut inom en konsolideringsgrupp
bestämmer om godkännande enligt artikeln och ett
sådant system att den nationella tillsynsmyndighet som
svarar för tillsynen av det behöriga institutet
bestämmer om godkännande av ett enskilt institut
inom en konsolideringsgrupp.
Regeringen anser att det är nödvändigt
att grundlagsutskottet tar ställning till frågan åtminstone
när det gäller artiklarna ovan.