Motivering
Samarbete mellan kommunerna
Statsrevisorerna konstaterar i sin berättelse att antalet
samkommuner under det senaste årtiondet minskat med ca
en tredjedel. Det är i synnerhet samkommuner för
hälsovårdscentraler inom folkhälsoarbetet
och samkommuner som producerar vissa sociala tjänster såsom
missbrukarvård och familjerådgivning som har avvecklats. Däremot
har antalet samkommuner inom undervisningsväsendet och
den specialiserade sjukvården hållit sig relativt
stabilt. Kommunernas avtalsbaserade samarbete har ökat, även
om samarbetet fortfarande är obetydligt i fråga
om strategiskt viktiga funktioner och bastjänster som är
störst till volymen. Statsrevisorerna förutser
att det kommunala samarbetet kommer att öka inom den närmaste
framtiden, vilket leder till att kommuninvånarnas kontakt
med den som tillhandahåller tjänsten blir indirekt,
i synnerhet i små kommuner. Detta kräver i sin
tur antingen att kommunstrukturen ändras kraftigt eller
att förvaltningen på region- och landskapsnivå utvecklas
så att medborgarnas möjligheter till inflytande
tryggas, trots att tjänsterna produceras utanför
primärkommunen genom kommunalt samarbete.
Det framgår av berättelsen att staten har
styrt kommunerna till samarbete både med kommunpolitiska
metoder under inrikesministeriets ledning och sektorsvis inom de
olika ministeriernas egna förvaltningsområden. Åren
2001—2005 genomför inrikesministeriet och Finlands
Kommunförbund tillsammans ett stödprojekt för
ekonomiska regioner (Seutu). Dessutom har ett förvaltningsförsök
i Kajanaland inletts, och det pågår till slutet
av 2012. Av programmen för att främja regionalt
samarbete har regionscentraprogrammet hittills hunnit längst.
Syftet med programmet är i princip att balansera landets
regionala utveckling och att stärka de regioner som är
med i programmet.
Det kommunala samarbetet har främjats på mycket
olika sätt inom olika förvaltningsområden.
Statsrevisorerna påpekar att de medel som används
inte tycks avspegla funktionernas prioritet t.ex. i pengar eller
med tanke på den välfärdspolitiska betydelsen.
Tjänsterna på hälsovårdscentralerna
kostar mycket och är viktiga för människornas
välfärd. Ansträngningarna för att öka
dessa tjänster har närmast bestått av
mjuka medel som information och målsättning. Detsamma
gäller för institutionsvården för äldre. Att
främja samarbetet genom informationsstyrning och utvecklingsprojekt
har hittills haft obetydlig effekt i jämförelse
med genomförande av samarbetsstrukturer som skapats genom
lagstiftning. Ett exempel på kommunalt samarbete som genomförts
genom lagstiftning är räddningsväsendet,
som behandlas närmare nedan.
Det finns brister i det sektorspecifika samarbetet. Det har
också hänt att områdesindelningen inte
sammanfaller. Det är därför uppenbart
att det bästa sättet att främja det kommunala
samarbetet när det gäller basservice är
att stödja utvecklingen av regionalt samarbete t.o.m. mer än för
närvarande. Hittills har kommunerna varit relativt försiktiga
när det gäller att regionalisera de kommunala
uppgifterna. Detta kan delvis bero på brister i det nuvarande
statsandelssystemet. Exempelvis innebär regional sammanslagning
av den grundläggande undervisningen för närvarande
att statsandelarna överförs till samkommunen eller
till någon annan kommun. Regionaliseringen bör även
i fortsättningen i första hand främjas
som kommunalt ledda samarbetsprocesser. Om detta inte leder till
resultat kan man som statsrevisorerna föreslår
också överväga lagstiftningsåtgärder
på vissa förvaltningsområden.
Enligt uppgift har inrikesministeriet tillsatt en arbetsgrupp
som ska utreda ekonomiska incitament när det gäller
kommunindelningen och kommunal verksamhet över kommungränserna samt
det eventuella behovet att se över kommunindelningslagen.
Arbetsgruppen utreder bl.a. kompensationen för sammanslagningsunderstödet
till kommunerna och i synnerhet för den s.k. statsandelsförlusten
samt även behovet att fortsätta med och utveckla
stödet för investeringar- och utvecklingsprojekt.
Arbetsgruppen utreder också möjligheterna att
främja utveckling och genomförande av verksamhetsmodeller
som överskrider kommungränserna genom bidrag under övergångsskedet.
Inrikesministeriet har också startat ett projekt för
att utreda möjligheterna att jämka samman den
representativa demokratin med att uppgifter som kommunerna ansvarar
för sköts på marknadsvillkor och läggs
ut. Dessutom utreds förhållandet mellan å ena
sidan den kommunala självstyrelsen och å andra
sidan nätverksbildningen och samverkan i de ekonomiska
regionerna, landskapen och regionerna i övrigt. Projektet
anknyter till politikprogrammet för medborgarinflytande
enligt regeringsprogrammet. Det rör sig om ett tväradministrativt
program.
Utskottet konstaterar att demokratiaspekten är relevant,
och att den behandlades redan när lagen om försök
med samarbete inom regioner stiftades. Även lagen om försök
med regionfullmäktige, som stiftades senare, innehåller
ett strävande att stärka demokratin. Förvaltningsutskottet
ansåg i sitt betänkande om propositionen om försök
med samarbete inom regioner (FvUB 6/2002 rd)
att det inte var meningen att genom avtal mellan kommunerna åsidosätta
sådana bestämmelser i kommunallagen som i samkommuner
utgör en garanti för att de viktigaste kraven
på kommunal demokrati uppfylls. Demokratiaspekten är
också viktig när servicestrukturen reformeras.
Utskottet pekar också på de pågående
reformerna av kommunstrukturen och serviceeproduktionen. Det finns
risk för att en del av befolkningen under övergångsskedet
inte får den service de behöver när regionala
servicenätverk byggs. Alla åtgärdsalternativ
bör användas när kommunstrukturen reformeras.
Att slå samman kommuner är ett alternativ. På regional
nivå bör det ses till att tjänsterna
tillhandahålls enligt den överenskomna arbetsfördelningen.
Intresset för att öka och utveckla det kommunala
samarbetet har ökat på den senaste tiden. Denna
utveckling bör uppmuntras genom olika åtgärder
så att verksamheten kan ge resultat.
Utskottet har i detta sammanhang inte behandlat den nyligen
färdigställda utredningen om utveckling av samarbetet
i Helsingforsregionen.
Räddningsväsendet
Räddningsväsendets tjänster har från
början av 2004 tillhandahållits regionalt i stället
för enligt den tidigare modellen med kommunala tjänster. Finland är
indelat i 22 räddningsområden som huvudsakligen
följer landskapsindelningen. Det framgår av berättelsen
att 19 av dessa områden stannade för en s.k. avtalskommunmodell
där områdets räddningsväsende är
en del av centralortens organisation och där centralorten
ansvarar för förvaltningen av räddningsväsendet.
På två områden är förvaltningsmodellen
för räddnigsväsendet en samkommun och
inom Helsingfors räddningsområde är räddningsväsendet
ett av stadens verk.
Erfarenheter av regionalt ordnade räddningstjänster
fås allt eftersom verksamheten framskrider. Det är
meningen att en mer systematisk uppföljning ska koncentreras
till åren 2006—2010, men utvärderingar
kommer att göras redan tidigare. Till vissa delar har verksamheten
inte hunnit längre än till utformningsskedet.
Det främsta kriteriet för bedömning
av hur reformen av räddningsväsendet har lyckats är
naturligtvis hur systemet fungerar och hur det betjänar
allmänheten. Finansutskottet anser att även utvecklingen
av kostnaderna för räddningsväsendet
måste följas. Erfarenheterna av inledningsskedet
visar att på vissa områden, t.ex. norra Savolax,
har kostnaderna stigit. Detta lär exempelvis bero på högre
lönekostnader, löneskillnader mellan olika kommuner,
förnyade datasystem, materielanskaffningar och ombyggnad
av fastigheter. Exempelvis anställdes rekordmånga nya
brandmän och anskaffningen av brandbilar sköts
upp till denna omorganisering. Tilläggskostnaderna för
att skapa det landsomfattande myndighetsradionätet skulle
ha uppkommit oavsett om räddningsväsendet regionaliserats
eller inte.
Utskottet konstaterar att det är nödvändigt med
kommunalt samarbete även i fråga om räddningsväsendet.
Det är uppenbart att samarbetet inte skulle ha kommit till
stånd på frivillig basis. På lång
sikt torde samarbetet ge upphov till både kostnadseffektivitet
och dessutom även samverkansfördelar. Utskottet
erinrar om att omorganiseringen av räddningsväsendet
inte bara syftar till att effektivisera verksamheten, utan att även kostnadsinbesparingar
är
ett viktigt mål. Dessa mål är lika viktiga även
i fortsättningen.
Fullmaktsförfarandet och dess funktion i budgeten
Enligt berättelsen uppstår inom statsekonomin ofta
situationer där det varken med tanke på verksamheten
eller ekonomin är förnuftigt att ingå avtal
eller förbindelser för endast ett finansår.
Det har inte alltid ansetts vara en bra lösning att använda
förfarandet med reservationsanslag vid budgetering av fleråriga
förbindelser. Man har då tillämpat fullmaktsförfarandet,
som ursprungligen skapades för finansiellt stora projekt
inom försvarsförvaltningen. Förfarandet
har i sig visat sig fungera och ofta även vara totalekonomiskt
billigare.
De största problemen med fullmaktsförfarandet är,
också enligt berättelsen, situationer där
en del av fullmakterna inte används under ett visst år
eller där de måste budgeteras på nytt.
Exempelvis användes under redogörelseåret
endast 54 procent av alla tillgängliga fullmakter. Då går det
emellertid inte att begränsa fullmaktsbeloppet, utan beloppet
av den beviljade fullmakten anges som "den del som blivit oanvänd
föregående år". Riksdagen har således
inte med tanke på utövandet av budgetmakten en
tillräcklig helhetsbild av nivån på fullmakterna
eller den totala börda som olika fullmakter kommer att
medföra och hur den kommer att periodiseras över åren.
Statsrevisorerna påpekar också att normerna om
fullmaktskontrollen är ganska lätta. Revisorerna
anser att metoderna för fullmaktskontroll bör
utvecklas så att kontrollsystemen producerar enhetliga
uppgifter, informationen fungerar bättre och uppgifterna är
så aktuella som möjligt.
Berättelsen nämner finansministeriets budgeteringsarbetsgrupp,
som 2001 utredde nuläget och utvecklingsbehoven i fråga
om fullmaktsförfarandet och fullmaktskontrollen. Revisorerna instämmer
i sin berättelse i ståndpunkterna enligt arbetsgruppens
rapport. Enligt finansministeriet är det särskilt
angeläget med utveckling av fullmaktsplaneringen och den
tillhörande redovisningen. Dessutom bör sättet
att framställa fullmakterna i budgeten bli klarare och
enhetligare. Detta kräver oundvikligen mer detaljerade normer
för vilka förfaranden som ska tillämpas. Detta
torde också förutsätta att Statskontoret meddelar
fler och mer exakta allmänna anvisningar på det
sätt som statsrevisorerna föreslår.
Finansutskottet anser att fullmaktsförfarandet är
ett fungerande alternativ även i fortsättningen.
Det krävs emellertid ökad medvetenhet om totalbeloppet
på de förbindelser som ingås. Fullmakterna
ska inte heller användas till att reservera allmän
finansiering, utan de planer som fullmakterna gäller ska
vara redan innan fullmakten skrivs in i budgeten. Behovet att förnya fullmakter
skulle då minska, och dessutom skulle riksdagen få en
bättre helhetsbild av nivån på fullmakterna.
För riksdagens vidkommande är det viktigt med överskådliga
fullmakter vars totalkostnader noggrant avgränsats. När
det gäller upphandling innebär detta att riksdagen
måste veta de slutliga kostnaderna redan när den
utfärdar en upphandlingsfullmakt. Även fullmaktskontrollen
bör utvecklas på det sätt som statsrevisorerna
föreslår. Det bör i enlighet med vad som
sägs i rapporten från finansministeriets arbetsgrupp
i lagstiftning och föreskrifter närmare anges
vad som i praktiken avses med god bokföringssed inom fullmaktskontrollen.
Utskottet noterar att flera åtgärder har inletts för
att förbättra fullmaktsförfarandet och
fullmaktskontrollen. En ändring av förordningen
om statsbudgeten behandlas som bäst. Utgångspunkten
för de nya bestämmelserna om uppgörande
av budgeten är att fullmakterna inte ska skrivas in i budgeten
i ett alltför tidigt skede. Även i det nya förfarandet
för bokslut kommer utvecklingen av fullmaktsförfarandet
att beaktas. Den nya rammetoden ger riksdagen bättre möjligheter
att även ta ställning till fullmakter.
Forskning
Statsrevisorerna tar upp frågan om den offentliga forskningsfinansieringens
relativa andel av den samlade finansieringen av forskning och utveckling.
Utskottet håller med statsrevisorerna om hur viktigt det är
att satsa på forskning och forskarutbildning. Utredningarna
visar att rätt allokering av offentliga forsknings- och
utvecklingsinvesteringar ökar forskningsinsatserna inom
den privata sektorn, snabbar på den ekonomiska tillväxten
och förbättrar konkurrenskraften inom näringslivet.
Sett i ett internationellt perspektiv har det finländska
vetenskapssystemet varit framgångsrikt och konkurrenskraftigt.
Det förutsätter dock att basfinansieringen av
universiteten å ena sidan och finansieringen av forskningen
vid Finlands Akademi och Tekes tryggas. I Finland på 1990-talet
sågs vetenskaplig forskning som en viktig faktor i uppbyggnaden
av ett samhälle baserat på kunskap och kompetens. Åren
1997—1999 satsade staten medel på forskning med
hjälp av ett program för ökad finansiering
till forskning. Statens vetenskaps- och teknologiråd har
rekommenderat att anslagen till forskning ökas med 300
miljoner euro 2003—2007. I rambeslutet från i
fjol ökar anslagen till forskning med ungefär
82 procent av det belopp som rekommenderas av vetenskaps- och teknologirådet.
I sitt betänkande om statsrådets redogörelse
om ramarna för statsfinanserna 2004—2007 anser
finansutskottet det viktigt att anslagspåslaget ses över under
regeringsperioden för att forskningsfinansieringen ytterligare
ska kunna stärkas. Staten bör konsekvent värna
den offentliga finansieringen för att Finland i framtiden
ska stå i spetsen för både forskning
och innovation. Ökningen av forskningsanslagen i budgeten
för i år är det största statliga
resurstillskottet sedan 1997. Jämfört med i fjol ökar
anslagen med 93 miljoner euro. Ökningen får störst
genomslag i anslagen till Finlands Akademi och Tekes.
Den offentliga forskningsfinansieringens andel av bnp är
0,99 procent i Finland. Det ger Finland en andraplats i EU efter
Frankrike. Om man också räknar in den privata
finansieringen av FoU stiger andelen av bnp till 3,4 procent. Därmed
ligger Finland i täten på världsnivå strax
efter Sverige.
För att de fastställda målen ska
nås måste verksamheten vid Finlands Akademi bli
effektivare och mer funktionell, påpekar statsrevisorerna
och uppmanar Finlands Akademi att ta till sig utvärderingarna.
Utskottet påpekar att en internationell utvärdering
av Finlands Akademi snart är klar. Resultaten från
utvärderingen publiceras den 24 mars. Utvärderingen
kommer att ligga till grund för en översyn av
riktlinjerna för Finlands Akademi och vetenskapspolitiken.
Under vårens lopp tillsätter undervisningsministeriet
en arbetsgrupp som ska arbeta med en konkretisering av utvärderingen.
Resultatstyrningen av universiteten
Statsrevisorerna påpekar att det fortfarande finns
många brister i resultatstyrningen av universiteten och
att bland annat kvaliteten på verksamheten har fått
alltför lite rum i styrningen. Den finansiella modellen
för styrningen bör ses över för
att kvalitetsfaktorerna ska få större tyngd. Resultatstyrningen
av universiteten sågs över i samband med en utvärdering
2002, påpekar utskottet. I det nya systemet lyfts kvalitetsfaktorerna
betydligt mer fram. Universiteten belönas till exempel
mer direkt utifrån resultatkriterier och genom projektfinansiering
får universiteten finansiellt stöd för
sina viktigaste insatsområden. Den kalkylerade modellen
för basfinansiering stöder och främjar
en högkvalitativ verksamhet vid universiteten. Det läggs
allt större vikt vid kvalitet samtidigt som utvärderingar görs
i syfte att förbättra kvaliteten.
Statsrevisorerna påpekar också att resultatstyrningen
och den finansiella modellen inte i tillräckligt hög
grad tar hänsyn till den externa finansieringen av universiteten.
Utskottet påpekar att ambitionen i styrningen har varit
att universiteten ska få mer extern finansiering samtidigt
som det har inskärpts att verksamhet med extern finansiering
klart och tydligt måste harmoniera med universitetens ordinarie
verksamhet.
Riksomfattande idrottsutbildningscentrer
I sitt ställningstagande anser statsrevisorerna att det
måste göras en utomstående utvärdering
av idrottsutbildningscentren vad gäller deras verksamhet,
uppgifter och utbildning. Utskottet ställer sig bakom förslaget
om en utvärdering för att utveckla och stödja
verksamheten vid idrottsutbildningscentren. Vidare anser statsrevisorerna att
understöden till idrottsinstitut i första hand bör
gå till reparationer av byggnadsbeståndet. Utskottet
omfattar statsrevisorernas ståndpunkt.
Statsrevisorerna påpekar en viktig sak, när
de säger att tippningsvinstmedlen till idrott och fysisk
fostran måste höjas till den nivå som
förutsätts enligt fördelningsförhållandena
i lotterilagen.
Hållbart skogsbruk och skogsvårdens funktion
Statsrevisorerna konstaterar i berättelsen att ett hållbart
skogsbruk och en produktionsmässigt effektiv användning
av skogsresurser förutsätter en effektiv och lyckad
skogsförnyelse som beaktar de regionala växtförhållandena,
plantskogsskötsel, regelbundna gallringar och andra åtgärder
inom skogsbruket. Dessa åtgärder anses höja skogarnas
avkastning. Statsrevisorerna anser att jord- och skogsbruksministeriet
tillsammans med den underlydande förvaltningen måste
utreda omfattningen av de brister som framkommit i skogsförnyelsen
och skogsvården, den regionala fördelningen och
de ekonomiska förlusterna på ett entydigare och
tillförlitligare sätt. Statsrevisorerna föreslår
också att man utreder behovet av ett riksomfattande och
statistiskt representativt system för uppföljning
av skogsförnyelsen. Det är också skäl
att upphöra med överlappande statistikföring
och uppföljning av verksamheten.
Finansutskottet ställer sig bakom de prioriteringar
som statsrevisorerna här lyfter fram. Enligt utredning
till utskottet har jord- och skogsbruksministeriet i samband med
resultatstyrningen av skogscentralerna understrukit både behovet
av myndighetsövervakning vid skogsförnyelse och
rådgivning som främjar god skogsvård.
Det har också konstaterats att bättre statistikföring
ger tillförlitligare uppgifter om skogsvårdssituationen.
Som ett resultat av samverkan mellan flera aktörer
togs 1999 det Nationella skogsprogrammet 2010 fram. Enligt programmet är
strävan att öka användningen av inhemskt
gagnvirke inom skogsindustrin med 5—10 miljoner kubikmeter per år,
dvs. 63—68 miljoner kubikmeter. Ett av målen för
programmet är att fram till 2010 öka användningen
av energivirke med fem miljoner kubikmeter. Enligt de justerade
kalkyler som lagts fram för utskottet användes
2,1 miljoner kubikmeter skogsflis 2003.
För att trygga ett hållbart privat skogsbruk
anförs i programmet att det statliga stödet bör
höjas till 59 miljoner euro per år. Genom ökningen prioriteras
skogsförnyelse, vård av ungskog, iståndsättningsdikning
och ombyggnad av skogsvägar. Byggande inom ramen för
gemensamma projekt ska ha företräde vid anslagsfördelningen.
Enligt utredning till utskottet kommer den statliga finansiering
som föreslås i det nationella skogsprogrammet
inte att förslå när det gäller programmets
mål för skogsförbättringsarbeten. Det är
således helt nödvändigt att öka
anslagen redan under innevarande period.
I det nationella skogsprogrammet uppställs som ett
mål att öka den årliga användningen
av energivirke med 5 miljoner kubikmeter. Energivirke ska tas ut
från vård av ungskog, första gallringar
och som avverkningsrester vid slutavverkning. Detta mål
förefaller realistiskt. Enligt utredning till utskottet
lämnas i skogarna årligen i samband med avverkningar
ca 50 miljoner kubikmeter biomassa i form av avverkningsrester och
stubbar. Enligt en uppskattning är det tack vare ny teknologi
möjligt att tillvarata 15 miljoner kubikmeter för återanvändning.
Kostnaderna för tillvaratagning omöjliggör
emellertid användning av så stora mängder
i energiproduktionen.
Den träbiomassa som lämnas i skogen i samband
med avverkningar och skogsvårdsarbeten har även
näringsrelaterade effekter på skogsmiljön.
Enligt vad som lagts fram för utskottet orsakar de mål
som uppställs i det nationella skogsprogrammet inte ännu
några problem med avseende på näringsbalansen
t.ex. i form av ökat gödslingsbehov.
Statsrevisorerna konstaterar att användningen av trä är
neutral beträffande klimateffekterna, ger en betydande
regional sysselsättning, stöder företagsamhet
och stärker exporten av teknologi. Åtgärder
som befäster träenergins ställning som
energikälla för hushåll och för små,
lokala kraftverk vid energiproduktion svarar också mot
de riktlinjer som riksdagen lade fast i samband med kärnkraftsbeslutet
våren 2002. Riksdagen förutsatte då att
forskning, utveckling och ibruktagande av förnybar energi främjas
i enlighet med programmet i klimatstrategin.
En arbetsgrupp vid handels- och industriministeriet lade i december
2002 fram ett förslag till nytt program för främjande
av förnybar energi. Fler åtgärder har
redan vidtagits för att förverkliga programmet.
Fortsatta åtgärder för att stödja
tillvaratagande av energivirke och flis utreds av en arbetsgrupp
som tillsatts vid jord- och skogsbruksministeriet. Arbetsgruppen
ska lägga fram ett förslag till revision av lagen
om finansiering av hållbart skogsbruk. Arbetsgruppens mandat
utgår i april detta år. Avsikten är att
få till stånd nödvändiga lagändringar
som kan träda i kraft i början av 2005 vilket även
förutsätter meddelande till EU.
Om lagen om finansiering av hållbart skogsbruk ändras
på det sätt som beskrivs ovan förverkligas
de uttalanden av riksdagen som i samband med kärnkraftsbeslutet
gjordes i fråga om skogsbruket. Fler stödtagare
och ett ökat antal arbetsprojekt förutsätter
emellertid tilläggsfinansiering. I programmet för
främjande av förnybar energi görs den
uppskattningen att tillvaratagande av energivirke och flis förutsätter
en insats om i genomsnitt åtta miljoner euro under perioden
2003—2010, då utgångspunkten 2001 var
2,7 miljoner euro.
Vägnätet — nuläge och utvecklingsbehov
Statsrevisorerna påpekar att variationerna i fördelningen
av anslag mellan de olika vägdistrikten har varit betydande.
De betonar att det vid beslut om vägprojekt och fördelning
av anslag till de olika vägdistrikten är skäl
att beakta regionala underhålls- och utvecklingsbehov i
hela landet. För att möjliggöra ökade
investeringar vore det också skäl att ytterligare
utreda möjligheterna att ta i bruk nya finansieringskällor
och alternativa finansieringsformer, anser statsrevisorerna.
Vägförvaltningens direktion lägger
fast principerna för den regionala fördelningen
av anslagen för basväghållningen med
beaktande av de resultatmål som ställts för
väghållningen. Fördelningsgrunderna beaktar
många olika faktorer bl.a. trafikmängd, vägnätets
skick samt projektvis planeringen av stora väginvesteringar.
Utifrån trafikprestation beaktas även förvaltningsutgifter
samt regionala behov. Ett annat men inte så viktigt fördelningskriterium är
vägnätets längd. I fördelningsgrunderna
konstateras att det vid den regionala fördelningen av anslagen
för basväghållningen är viktigt
att beakta tillväxtkraven i fråga om markanvändning
och trafik. Strävan är att finansieringen särskilt
av utvidgnings- och nyinvesteringar koncentreras till projekt där
trafikmängderna och således även problemen
i anslutning till dem har ökat bl.a. som ett resultat av
befolkningsökningen.
Utskottet anser att vägförvaltningens fördelningsgrunder är
motiverade och påpekar att väghållningsbehoven
utifrån dem blir beaktade på ett mångsidigt
sätt. Därmed kan också samhället dra
största möjliga nytta av de knappt tilltagna anslagen.
Planeringen av utvecklingsprojekt är i allmänhet
en process som tar många år i anspråk. Under
processens gång bedöms olika förslag
i ljuset av samhällsekonomiska kriterier. Särskild vikt
läggs vid ett projekts kostnadsnyttotal, som ska vara minst
1,5. De knappa anslagen förutsätter att de projekt
som förverkligas är samhällsekonomiskt
effektiva. Utskottet anser att investeringarna i synnerhet bör
stödja regionstrukturen, näringslivets konkurrenskraft
och internationella förbindelser.
En ministerarbetsgrupp som berett frågor kring trafikledspolitiken
lade 10.2.2004 fram ett betänkande med förslag
till allmänna riktlinjer för upprätthållande
och utveckling av trafikens infrastruktur under de kommande tio åren.
I betänkandet togs också ställning till
tyngdpunktsområden inom trafikledsverksamheten under innevarande
regeringsperiod. Regeringen godkände 11.3.2004 ramarna
för statsfinanserna för åren 2005—2008,
enligt vilka nya trafikprojekt under valperioden anvisas 30 miljoner
euro. Samtidigt konstaterades det att nya projekt kanförutsätta
anslag på 1,2 miljarder euro. Utskottet tar ställning
till ministerarbetsgruppens förslag och rambeslutet senare
i vår i samband med behandlingen av redogörelsen
som rambeslutet.
Statsrevisorerna har även pekat på problem
i anslutning till behandlingen av besvär över
stora vägprojekt. Utskottet delar statsrevisorernas åsikt
och anser att det är ett problem att projekt försenas
t.o.m. flera år på grund av besvär. Om det
rör sig om stora projekt är det möjligt
att överklaga i olika faser av projektet och därmed kan
man genom besvär skjuta fram ett projekt med flera år.
Även i regeringsprogrammet har avseende fästs
vid detta problem och därför tillsatte justitieministeriet
19.11.2003 en arbetsgrupp med uppdrag att föreslå åtgärder
för att snabba upp behandlingen av besvär i ärenden
som är viktiga med tanke på samhällsutvecklingen
eller utvecklingen av enskilda områden. I arbetsgruppens promemoria
av 30.1.2004 konstateras det att det inte går att försnabba
behandlingen av besvär enbart genom enskilda åtgärder
utan att det krävs utveckling i många avseenden.
Arbetsgruppen föreslår nya förfaranden
bl.a. i anslutning till planläggning och trafikprojekt.
Dessutom påpekas det att förvaltningsdomstolarnas verksamhetsförutsättningar
måste förbättras och deras arbetsmetoder
utvecklas.
Utskottet finner det viktigt att reformerna sker i snabb takt.
Det resurstillskott som förvaltningsdomstolarna behöver
måste säkerställas.
Statens mål med kapitalinvesteringar och måluppfyllelsen
I berättelsen granskas de mål som ställts
för statens kapitalinvesteringar, som sker inom ramen för
Finlands Industriinvestering, samt måluppfyllelsen. Statrevisorerna
anser att den offentliga sektorns roll och de ägarpolitiska
mål som ställts för bolagets verksamhet
borde övervägas på nytt.
Statsrevisorerna påpekar också att den offentliga
sektorns roll som skapare av verksamhetsförutsättningarna
för kapitalinvesteringsmarknaden i Finland bör
utvecklas ytterligare. Dessutom understryker statsrevisorerna betydelsen av
regionala kapitalinvesteringar.
Under de senaste åren har principen om specialfinansiering
samt Finlands Industriinvesteringsverksamhet dryftats i olika sammanhang. Finlands
Industriinvestering har även utvärderats av internationella
experter. Experterna rekommenderade bl.a. att bolaget allt målmedvetnare
inriktar sin verksamhet på riskfinansiering av företagsembryon
och företag i begynnelsefasen av sin verksamhet. Experterna
påpekade visserligen att detta står i konflikt
med de lönsamhetsmål som ställts upp
för bolaget.
Handels- och industriministeriet har 2003 preciserat målen
för Finlands Industriinvestering och kommit fram till att
det viktigaste näringspolitiska målet är
en möjligast stor placeringsvolym i fonder som koncentrerar
sig på företag i det s.k. såddstadiet
inom områden med marknadsförutsättningar
samt på regionala fonder. Finlands Industriinvestering
beslutade i februari detta år att inrikta sig allt mer
på riskfinansiering av företag i såddstadiet
genom att starta ett finansieringsprogram på 50 miljoner euro
för riskfinansiering av finländska företag
i den tidiga utvecklingsfasen av sin verksamhet. Investeringarna
ska främst ske i företag som befinner sig i sådd-
och begynnelsefasen eller i en tidig tillväxtfas av sin
verksamhet och som bedöms ha goda förutsättningar
till framgång.
Utskottet finner att handels- och industriministeriets beslut är
synnerligen motiverat, precis som Finlands Industriinvesterings
beslut att i allt högre grad inrikta verksamheten på riskfinansiering
av företag i sådd- och begynnelsefasen. Detta
underlättar företagens initialfas, tillväxt
och internationalisering. Utskottet betonar vikten av att förbättra
villkoren för företagsverksamhet genom att befästa
den offentliga sektorns roll vid finansieringen av företagsidéer
och andra riskrelaterade projekt samt vid riskfördelningen
i anslutning till innovationsföretag. Utskottet påpekar
att den offentliga kapitalinvesteringen bör vara särskilt
aktiv och heltäckande på områden där
marknadsfinansiering inte kommer i fråga.
Enligt lagen om Finlands Industriinvestering Ab ska bolagets
verksamhet vara föetagsekonomiskt lönsam. Bolaget
har också ett näringspolitiskt uppdrag som kan
skötas endast om bolaget har en bärkraftig ekonomi
och klarar av riskhantering. Bolagets lönsamhet följs
på långsikt och målet för lönsamheten är
att kapitalets realvärde bibehålls. Handels- och
industriministeriet anser att lagen inte entydigt förutsätter
att lönsamhetsmålet fastställs på bolagsnivå utan
bolagets lönsamhet ska granskas utifrån de enskilda
investeringarna.
Utskottet betonar att bolagets näringspolitiska mål,
att säkerställa finansieringen av bolag i sådd-
och begynnelseskedet av sin verksamhet, inte får äventyras
på grund av målsättningen för minimiavkastningen.
Utskottet hänvisar till statsrevisorernas ställningstagande
och påtalar också konflikten mellan de ägarpolitiska
lönsamhetsmålen och de näringspolitiska
målen. Enligt utskottet bör de ägarpolitiska
målen för Finlands Industriinvestering omprövas
och vid behov bör åtgärder vidtas för
att ändra lagstiftningen.
Styrning av den offentliga sektorns tjänsters — övervakning
och tillgång
Granskningen gällde styrningen av den offentliga sektorns
tjänster, övervakning och tillgång inom
den specialiserade sjukvården, mentalvården samt
omsorgen om utvecklingsstörda. Statsrevisorerna anser att
staten bara har begränsade möjligheter att styra
servicen på detta område. Bedömningen
försvåras av att informationssystemen inte klarar
av att producera en tillräcklig mängd uppgifter
för en fungerande informationsstyrning. Statsrevisorerna
påpekar att antalet klagomål som gäller
servicesystemet har ökat och att flera myndigheter ovetande
om varandra kan utreda ett och samma ärende. Den specialiserade
sjukvårdens resursbehov och behovet av service korrelerar
inte och skillnaderna mellan olika regioner är uppenbara.
Utskottet konstaterar att sjuk- och hälsovårdens
arbetsfält är splittrat och omfattar en mångfald
av aktörer samt att den privata servicefunktionen har ökat
kraftigt. Statens möjligheter att sköta styrningen
på detta område är synnerligen begränsade
trots att behovet av styrning och övervakning klart ökat
under de senaste åren. I verksamhets- och ekonomiplanen
för social- och hälsovården definieras
de viktigaste utvecklingsmålen inom denna sektor för
de närmaste åren samt ges närmare åtgärdsrekommendationer.
Målen och rekommendationerna förverkligas närmast
genom informationsstyrning. Praktikenhar emellertid visat att informationsstyrningen
inte är ett tillräckligt effektivt medel för gäller
att avhjälpa missförhållanden i servicen. Det är
också en brist att det kalkylerade statsandelssystemet
inte kan kompletteras med anvisningar eller föreskrifter
för användningen av statsbidragen. Resursstyrningens
betydelse är liten även om den under de senaste åren ökat
något till följd av de s.k. öronmärkta
anslagen.
Våren 2003 tillsatte social- och hälsovårdsministeriet
en arbetsgrupp för att hitta lösningar på problemen
i anslutning till styrning och tillsyn. Arbetsgruppen ska utreda
om det är möjligt att utvidga verksamhetsområdet
för Rättsskyddscentralen för hälsovården.
Arbetsgruppen satte sig bl.a. in i Rättsskyddscentralens
förhållande till länsstyrelsernas social-
och hälsovårdsavdelningar och redde ut grundskyddsnämndens
uppgifter vid styrningen och tillsynen inom social- och hälsovården.
Arbetsgruppen skulle också ta ställning till hur
tillsynen inom social- och hälsovården kunde utvecklas
så att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter
samt likabehandling tryggas samtidigt som patientsäkerheten
säkerställs och socialvårdsklientens
ställning förbättras.
I arbetsgruppens promemoria ingår flera förslag
som bl.a. gäller frågan om att utvidga Rättsskyddscentralens
behörighet när det gäller styrning och
tillsyn av verksamhetsenheter inom den offentliga och privata hälso-
och sjukvården. Arbetsgruppen ger också förslag
till hur den tillsyn som länsstyrelserna utövar
kunde förbättras. Arbetsgruppen föreslår
också att grundskyddsnämnden dras in och att den
ekonomistyrning som länsstyrelsernas social- och hälsovårdsavdelningar
hittills har skött överförs på social- och
hälsovårdsministeriet.
Utskottet ställer sig mycket positivt till att frågor
i anslutning till styrning och tillsyn har granskats och att arbetsgruppen
har kommit med konkreta förbättringsförslag
.
Länsstyrelserna spelar en mycket viktig roll i styrningen
och tillsynen eftersom lagstiftningen ger dem många planerings-,
styrnings- och tillsynsuppgifter. Ett problem för länsstyrelserna är emellertid
att de sorterar under två ministerier, dvs. länsstyrelsernas
social- och hälsovårdsavdelningar får
sina direktiv av social- och hälsovårdsministeriet
medan inrikesministeriet ansvarar för resursstyrningen.
Utskottet anser att det finns skäl att utreda möjligheterna
att överföra den ekonomiska styrningen av länsstyrelsernas
social- och hälsovårdsavdelningar till social-
och hälsovårdsministeriet. En bättre
styrning och tillsyn förutsätter också i övrigt
en ökning av resurserna för länsstyrelsernas
styrningssystem. Detta är helt i linje med förslagen
från den arbetsgrupp som dryftat Rättsskyddscentralens ställning.
Flera omfattande utvecklingsprojekt är för tillfället
aktuella inom social- och hälsovården. Syftet
med projekten är bl.a. att förbättra
tillgången till vård, att förnya strukturer
och förstärka ledarskapet, att öka samarbetet
mellan kommunerna och förbättra hälsovårdscentralernas
verksamhet. Också de ekonomiska resurserna har ökat.
Utskottet påpekar att utvecklingsprojekten måste
genomföras så att social- och hälsovårdens
styrnings- och tillsynsuppdrag utvecklas och att det ökade
resursbehovet beaktas.
Utskottet understryker att de förslag som arbetsgruppen
som utredde Rättsskyddscentralens ställning lade
fram behandlas i snabb takt och att behövliga tilläggsresurser
ges. Utskottet menar att tillsynssystemet i många avseenden är
viktigt men att det är ännu viktigare att utveckla
preventiva styrningsmedel för att skapa ett servicesystem
där behovet av tillsyn i efterhand minskar.
Utskottet delar statsrevisorernas uppfattning om att det är
ett klart missförhållande att informationssystemen
inte producerar alla de uppgifter som skulle behövas för
beslutsfattandet. I början av 2005 revideras social- och
hälsovårdens data- och informationsservicesystem.
Detta förväntas leda till ett informationssystem
med större täckning och till förbättrade
informationsstyrningsmöjligheter. Enligt utredning till
utskottet kommer insamlingen av information redan före
det att effektiviseras länsvis. Utskottet anser det viktigt
att informationssystemen utvecklas så att de producerar
tillräckliga och uppdaterade uppgifter som kan användas
bl.a. för att förbättra servicesystemet
och informationsstyrningen.
Viss- och deltidsanställda
I berättelsen utreds i vilken omfattning viss- och deltidsanställning
har tillämpats inom olika arbetsgivarsektorer, inom olika
yrkesgrupper och enligt kön de senaste åren. Den
uppfinningsinformation och statistik som problemen med omfattningen
av visstids- och deltidsanställningar grundar sig på,
bedömningen av orsakerna och problemen med hur anställningsförhållanden tillämpas
är
otillräcklig i många hänseenden, anser
statsrevisorerna. Dessutom påpekar statsrevisorerna att övervakningen
och uppföljningen av hyrd arbetskraft bör bli
bättre.
Det är arbetarskyddsmyndigheterna som utövar
tillsyn över arbetstidsfrågorna. Enligt uppgifter
till utskottet bygger arbetarskyddsdistrikten sin verksamhet på en
arbetarskyddsstrategi som 1999 antogs för social- och hälsovårdsministeriets
förvaltnigsområde. I strategin får viss- och
deltidsanställningar inte någon framskjuten roll
när det gäller tillsynen. Enligt vad utskottet har
fått veta kommer sådana frågor främst
fram i den klientinitierade verksamheten och vid inspektioner på arbetsplatser.
Arbetarskyddsförvaltningen har inga som helst undersökningar
av hur antalet visstidsanställningar har utvecklats.
Riksdagen antog den 18 december 2000 en proposition med förslag
till arbetsavtalslag och förutsatte samtidigt att statsrådet
i början av nästa valperiod lämnar en
redogörelse till riksdagen. I redogörelsen förväntas
statsrådet bland annat redogöra för utvecklingen
inom näringslivet och arbetslivet, hur företagens
verksamhetsmetoder och omvärld har förändrats
och i vilken mån bestämmelserna i arbetsavtalslagen
stämmer överens med förändringarna
i företagsverksamheten och arbetslivet. I redogörelsen
bör statsrådet dessutom, enligt utskottets mening, redogöra
för hur antalet visstidsanställningar har utvecklats
och informera om frågor kring kedjebildning av anställningar. Över
lag är det viktigt att uppföljningsmetoderna och
statistiken blir effektivare och att systemen täcker in
allt större områden, understryker utskottet.
I detta sammanhang hänvisar utskottet också till
sitt betänkande FiUB 22/2003 rd om
berättelsen angående statsverkets förvaltning
och tillstånd år 2002. I betänkandet
uttalar sig utskottet om tidsbundna anställningar.
I dagsläget är det arbetarskyddsmyndigheterna
som utövar tillsyn över kedjebildning av arbetsavtal
när det gäller hyrd arbetskraft. Längden
på anställningar för hyrd arbetskraft
följs upp av arbetsministeriet. I likhet med statsrevisorerna
anser utskottet det motiverat att nuvarande praxis utreds och att
kontrolluppgifterna lyfts över på en enda myndighet.
Sysselsättningsservice för handikappade och funktionshindrade
Statsrevisorerna lyfter fram frågan om sysselsättning
för handikappade och funktionshindrade. Personer med handikapp
och funktionshinder löper större risk än
andra att bli arbetsoförmögna. Detta är
en ekonomisk risk för stora arbetsgivare som betalar för
deras arbetsoförmåga i relation till företagets
storlek, ju större företag desto större
kostnader. Det är angeläget att man utreder om
självrisken för invaliditetspension kunde avskaffas
för stora arbetsgivare, anser utskottet.
För företag med färre än
50 anställda är APL-försäkringsavgiften
alltid lika stor oberoende av arbetstagarens ålder. För
företag med fler än 50 anställda är
avgiften en kombination av en tariffavgift beroende på arbetstagarens ålder
och en självrisk. När ett företag har
fler än 800 anställda består den slutliga
invaliditets- och arbetslöshetsavgiften helt och hållet
av självrisken och ersätter tariffavgiften. Förändringen
från tariffavgift mot full självrisk går
lineärt med att antalet anställda ökar.
Enligt vad utskottet har fått veta är effekten
på avgifterna märkbar när ett företag
kommer upp i ungefär 400 anställda.
Betalningsskyldigheten har dock luckrats upp på flera
punkter. Arbetsgivaren behöver till exempel inte betala
någon självrisk alls när anställningen är
mycket kortvarig före pensioneringen eller när
företaget har anställt en äldre arbetstagare
som blir arbetsoförmögen inom tre år.
I sådana fall betalas pensionsfallet från alla
försäkringar. Pensionsreformen 2005 förväntas
medföra lägre självriskkostnader, och
detta anses underlätta för handikappade att få sysselsättning.
I anknytning till pensionsreformen kommer dessutom en större
utredning att göras om avgifts- och självrisktekniken.
Samtidigt utreds den åldersbaserade APL-tariffavgiften.
Intentionen är att få en jämnare avgift.
Självrisktekniken är tänkt att vara
så motiverande för arbetsgivaren att omsorgen
om äldrebefolkningen för med sig besparingar i
arbetsgivarnas försäkringsavgifter.
Utskottet menar att invaliditets- och arbetslöshetsfallen
i någon mån får påverka försäkringsavgifterna
och den vägen medverka till att arbetsgivarna satsar mer
på till exempel att stötta äldre arbetstagare
och ordna med rehabilitering för dem. Dessutom minskar
arbetsgivarnas skyldighet att bekosta handikappades och funktionshindrades
anställningar, när självrisken delas
mellan fler arbetsgivare. Summa summarum kan sägas att
systemet trots allt är mycket komplicerat, och det gör
det svårare att få en samlad bild av arbetsgivarens
ansvar för kostnaderna när anställda
blir arbetsoförmögna.
Enligt utskottet är det angeläget att det
blir lättare att betala ut partiella förmåner
i ett läge då arbetsgivarens arbetsförmåga
inte räcker till för att utföra normalt
arbete. För arbetstagaren kan det vara ett bättre
alternativ att fortsätta deltidsarbeta trots sjukdom eller
att stegvis återvända till arbetslivet efter en
sjukskrivning. När befolkningen åldras kan sjukskrivning
på deltid vara ett sätt att förbättra
tillgången till arbetskraft. Reformen är viktig,
anser utskottet och skyndar på förberedelserna.
Tomma aravahyresbostäder
Statsrevisorerna går in på problematiken med tomma
bostäder. De understryker att miljöministeriet
och bostadsfonden måste ta kraftfullare tag för
att styra kommunerna att lägga upp bostadsstrategier, bostadsprogram
och ägarpolitiska riktlinjer samt stödja kommunerna
i arbetet. Särskilda insatser bör inriktas på kommuner
där inflyttningsunderskottet har pågått
länge och de tomma bostäderna är många.
Dessutom behövs det nya metoder och åtgärder
för att de mer varaktiga och allvarligare problemen ska
kunna underlättas, framhåller statsrevisorerna.
Enligt regeringsprogrammet vill regeringen alltjämt
lindra kapitalutgifterna för aravahyreshus som blir tomma
och arbeta för att användnings- och överlåtelsebegränsningarna
avskaffas. Dessutom har regeringen för avsikt att söka nya
lösningar på problemen med aravahyreshus i ekonomiskt
trångmål.
Den 29 januari 2004 antog regeringen ett bostadspolitiskt program
för 2004—2006. För att underlätta
problemen med en sviktande efterfrågan på bostäder
vill regeringen 2006 införa en partiell efterskänkning
av aravalån och ett bidrag för rivning. Samma år
ska ett femårigt kvalitetsförbättrande
program för höghustäta områden
starta. År 2005 planeras ändringar i kriterierna
för val av boende till bostadsrättslägenheter
och i användnings- och överlåtelsebegränsningarna.
Redan i vår ska de regionala möjligheterna att
få anskaffningslån med räntestöd
bli bättre genom att den kommuninterna gränsdragningen
luckras upp.
I flera sammanhang har riksdagen lyft fram problemen med tomma
bostäder och anser regeringens nya riktlinjer vara både
lämpliga och befogade. Utskottet understryker vikten av
att tidsschemat håller och att adekvata resurser avsätts för
reformerna. Vidare är det enligt utskottet viktigt att
kommunerna effektiviserar sin bostadspolitiska verksamhet och för
en aktivare ägarpolitik.
För att föregripa problem är det
viktigt att ombyggnader och reparationer av bostadsbeståndet inte
försummas. Brister i underhållet och uppskjutna
reparationer kan leda till att fler personer flyttar bort från
huset, att efterfrågan på bostäder minskar
ytterligare och att huset får ännu sämre
ekonomi. Problemen med tomma bostäder kan åtminstone
i viss mån förebyggas genom att husen är
noggranna med reparationer och saneringar.
Utskottet hänvisar till sitt betänkande FiUB 39/2003
rd om statsbudgeten för i år och till
riksdagens beslut att långfristiga aravalån ska
beviljas för ombyggnader också i år.
I samband med budgeten förutsatte riksdagen att villkoren
för aravalån för ombyggnad ses över
för att de ska bli mer konkurrenskraftiga i relation till
marknadsmässiga lån. Trots att räntestödslån
i många fall kan ersätta aravalån är
det viktigt med avseende på ombyggnaden av det sociala
bostadsbeståndet att aravalånen finns kvar och
att lånevillkoren är rimliga. Det är
nödvändigt att regeringen ser över lånevillkoren
på det sätt som riksdagen har förutsatt,
understryker utskottet.
Den programbaserade regionalpolitiken
I berättelsen uttalar sig statsrevisorerna också om
resultaten från vissa av de forskningsprojekt som de understött.
Ett av projekten gäller den programbaserade regionalpolitikens
effekter på den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken
och näringspolitiken. Studien är en utvärderingsstudie.
Uppgifterna om EU-programmen medgav ingen tillförlitlig
uppföljning av de kvantitativa effekterna för
ekonomiska regioner och kommuner.
Enligt studien genomfördes under programperioden sammanlagt
30 000 EU-projekt. De diversifierade näringsstrukturer
i regionerna och förbättrade regionernas konkurrenskraft
genomsatsningar på kompetens och företagande,
genom att främja sysselsättningsbarheten och sysselsättningen
och genom att motarbeta marginalisering. Enligt en sammanfattning
från inrikesministeriet medverkade EU-projekten till uppkomsten
av 60 000 arbetstillfällen och 10 000 företagsetableringar. Ändå förmedlar
studien bilden att verksamheten lämnar mycket övrigt att önska
när det gäller effektiviteten. Den programbaserade
regionalpolitiken förefaller inte heller att fungera så väl
i regionerna med de största problemen.
Trots att studien ger intryck av att den programbaserade regionalpolitiken
inte har så stora effekter på den ekonomiska utvecklingen är
det svårt att uttala sig om hur det hade sett ut i regionerna
utan de regionalpolitiska åtgärderna. Det gäller
att se penningströmmarna som en enhet, när man
ställer den programbaserade regionalpolitiken i relation
till de viktigaste förändringarna i den ekonomiska
strukturen ute i regionerna. Enligt uppgifter uppgick programfinansieringen
i mål 6-regionen inte till mer än 1,7 procent
av regionens bnp under den förra programperioden. Under
2002 fick till exempel Kajanaland ungefär 177 euro per
invånare i medfinansiering från EU:s strukturfonder
och motsvarande nationella medfinansiering genom statsbudgeten.
Samtidigt uppgick statens totala utgifter i Kajanaland (exl. investeringar)
till 6 763 euro per invånare. Mot denna bakgrund är
det enligt utskottet klart att medel från EU:s strukturfonder
kan ha en mycket avgörande betydelse för utvecklingen
i landskapen. Investeringarna i EU-projekten är mestadels
småskaliga och gäller stöd till små och
medelstora företag och till samhälls- och miljöprojekt.
Investeringarna i infrastruktur har främst gått
till vägar av lägre grad, vattenvägar
och bredband.
En generell bedömning av effekterna av programmen är
att det inte finns något som tydligt visar att utvecklingen
i programområdena avviker så mycket från
den allmänna utvecklingstrenden i hela landet att förtjänsterna
kan tillföras programmen. Den tillgängliga informationen
om bestående sysselsättningseffekter och framväxten
av konkurrenskraftiga arbetstillfällen är inte
särskilt uppmuntrande. De nya arbetstillfällena
har dessutom kommit inom traditionella branscher, och inte i särskilt
stor omfattning inom exempelvis tjänstesektorn. Samtidigt har
detta medfört att det kommit färre nya arbetstillfällen
för kvinnor. Det är dessutom uppenbart att programpolitiken
inte förmår lösa de stora sektorsspecifika
problemen (exempelvis åldrande).
Samtidigt bör man inte underskatta de indirekta effekterna
av insatserna inom den programbaserade regionalpolitiken. De indirekta
resultaten kommer ofta fram först på längre
sikt. Dessutom bör man komma ihåg att det självupplevda
välbefinnandet inte alltid kan mätas med ekonomiska
indikatorer. Undersökningar visar att programarbetet har
resulterat i nya arbetsmetoder och större delaktighet både
på landsbygden och i städerna. De nya arbetsmetoderna
i kombination till konkreta möjligheter att finansiera
projekt som påverkar människornas vardag har klart
och tydligt en viss betydelse för välbefinnandet.
I själva verket ingår insatser för att
förebygga marginalisering och tillföra människor
större egna resurser ett prioriterat område i
programarbetet, särskilt i de aktiviteter som finansieras
med medel från Europeiska socialfonden.
Efter 2002, som berättelsen gäller, har instrumentuppsättningen
inom regionalpolitiken utökats och diversifierats.
Den nya regionutvecklingslagen trädde i kraft den 1 januari
2003. Ett av målen med lagen är att programmen
ska kunna samordnas bättre. Tanken är att de regionala och
rikstäckande målen bättre ska kunna beaktas
när programmen läggs upp. Landskapsprogrammet
samordnar statsrådets rikstäckande mål för
den regionala utvecklingen och andra program för regionalutveckling
i landskapen. Vid sidan av den nya regionutvecklingslagen backas aktiviteterna
upp av regionutvecklingsstrategin som sträcker sig fram
till 2013. Ändå är det sannolikt så att
urbaniseringen kommer att fortgå om inga särskilda
insatser sätts in. Det behövs nya instrument för
politiken för perifera områden eftersom den programbaserade
regionalpolitiken av allt att döma inte ger någon
effekt i de allra fattigaste regionerna. Landsbygdsområdena
saknar till exempel ett finansiellt instrument för att
främja företagande utan anknytning till jordbruket.
För instrumenten i den nya regionalpolitiken krävs
det framöver också en ny typ av resultatuppföljning.
Vidare behövs det en ny typ av utvärdering i utredningsverksamheten
som underlag för beslutsfattandet. Vid sidan av penningströmmen
från EU måste utredningarna ta hänsyn
till de nationella satsningarna på regional utveckling.
Samtidigt är det viktigt att avveckla den komplicerade
administrationen av projekten som är utspridd över
många förvaltningsnivåer. Detta påpekas
också av statsrevisorerna i berättelsen.