Motivering

Utskottet tillstyrker propositionen med en teknisk justering i 16 § i lagen om skatt på arv och gåva.

För vanliga arvtagare betyder propositionen de mest omfattande ändringarna sedan 1996. Då förde ändringen med sig en skärpt beskattning, men nu lindras beskattningen framför allt av små arvsandelar i betydande grad. Regeringen bedömer att enbart höjningen av nedre gränsen för den beskattningsbara andelen av arvsskatten från 3 400 till 20 000 euro minskar antalet personer som betalar arvsskatt med 60 procent. Dessutom förbättrar höjningen av makeavdraget från 6 800 till 60 000 euro och höjningen av minderårighetsavdraget från 3 400 till 40 000 euro situationen för en efterlevande make i arvingeställning och minderåriga barn i betydande grad, precis som regeringen avsett.

Också de övriga föreslagna ändringarna i arvsbeskattningen underlättar situationen för många arvtagare. Bland ändringarna kan framför allt nämnas att den nuvarande tredje skatteklassen — och därmed den trefaldiga skatten — ska avskaffas och kretsen av personer som hör till första skatteklassen utvidgas så att den i långa stycken svarar mot de nuvarande familjestrukturerna. De föreslagna gränsförskjutningarna i skatteskalan verkar också de i samma riktning, även om skalan i sig fortsatt kommer att vara ganska snäv; den högsta skatteprocenten ska tillämpas när den beskattningsbara andelen överstiger 60 000 euro. Den nuvarande gränsen är 50 000 euro. Skattesatserna ska inte ändras; med andra ord kommer de fortsatt att vara 10, 13 eller 16 procent beroende på arvsandelens storlek.

De föreslagna ändringarna i gåvobeskattningen är inte lika stora. Den viktigaste ändringen är att nedre gränsen för en beskattningsbar gåva höjs i motsvarighet till konsumentprisindex från 3 400 till 4 000 euro. Dessutom ska skatteklasserna justeras också när det gäller gåvobeskattningen.

Utöver de här ändringarna i beloppen innebär propositionen också en principiell nyhet i och med att arvs- och gåvoskatteskalorna differentieras. Det betyder att den enhetliga skala som nu gäller inte längre kommer att tillämpas. En sådan lösning är nödvändig i praktiken för att införa skattelättnader av önskad storlek i arvsbeskattningen.

Utskottet välkomnar propositionen och anser att den motsvarar det som utlovats i regeringsprogrammet. Det är också positivt att propositionen har lämnats till riksdagen så snabbt och att den ska träda i kraft genast vid årsskiftet. Alla de sakkunniga som utskottet har hört instämmer.

Det viktigaste är att de nya bestämmelserna tar bättre hänsyn till arvtagarens verkliga skattebetalningsförmåga. Detta gäller framför allt efterlevande makar och minderåriga barn. I praktiken betyder propositionen att en vanlig familjebostad i de flesta fall kan gå i arv utan skatt till minderåriga barn eller en efterlevande make i arvtagarställning. Allmänt taget har detta varit idealet i arvsskattediskussionen de senaste åren.

Med hänsyn till skattebetalningsförmågan kan man också omfatta den avgränsning som föreslås i minderårighetsavdraget. Avdraget föreslås gälla bara de minderåriga som närmast har rätt att ärva, inte t.ex. levande barn till arvingarna, om dessa ärver för att föräldrarna avstår från arvet. Det handlar ju då om ett frivilligt arrangemang, och då har en minderårig inte samma behov av skydd som när familjeförsörjaren avlider.

De föreslagna ändringarna i skatteskalorna kan omfattas av allmänna skälighetshänsyn. Den tredje skatteklassen har länge ansetts vara onödigt sträng. Den motsvarar också dåligt olika livssituationer i allmänhet. På denna punkt är den föreslagna ändringen högst motiverad. Klassificeringen har dessutom moderniserats när det gäller kretsen av de personer den omfattar och motsvarar bättre moderna familjestrukturer genom att de närmaste arvtagarna alla nu hör till första skatteklassen. Därmed omfattar skatten alltså arvlåtarens och gåvogivarens alla släktingar i rakt uppstigande och nedstigande led samt make och dennes släktingar i rakt nedstigande led. Dessutom jämställs alla i adoptivförhållande med personer i rakt uppstigande och nedstigande led.

Ändringarna i skatteskalan för skattenivån närmare genomsnittlig europeisk nivå, inte minst som meningen är att helt avstå från att beskatta mycket små arvsandelar.

Enligt utskottets åsikt är det helt motiverat att skilja åt arvsskatteskalan och gåvoskatteskalan. — Lösningen har som sagt möjliggjort justeringarna i arvsbeskattningen. Men det finns också andra argument för lösningen; den bidrar för det första till en fast skattebas. Å andra sidan behöver man inte i gåvobeskattningen ta hänsyn till skattebetalningsförmågan på samma sätt som i arvsbeskattningen, eftersom gåvor vanligen är omsorgsfullt förberedda handlingar mellan parterna och skatteplikten därmed kan vägas in redan på förhand.

Utskottet vill avslutningsvis lyfta fram en del synpunkter som förts fram vid utfrågningen av sakkunniga. Det tar inte ställning till dem i detalj, men de är värda att tänka på i framtiden. Synpunkterna gäller graderingen av skatteskalan, minderårighetsgränsen och sambandet mellan den efterlevande makens besittningsrätt och arvingarnas skattebetalningsförmåga.

Gradering av arvsskatteskalan

Den första iakttagelsen gäller den snäva arvsskatteskalan. Graderingen av beskattningsbara andelar täcker bara in intervallet mellan 20 000 och 60 000 euro. I praktiken leder det till att man mycket ofta betalar skatt enligt den högsta skattesatsen. Att så är fallet framgår också av statistiken i propositionen; över 65 procent av arvsskatten kommer från arvsandelar som överstiger 60 000 euro. I framtiden beräknas andelen stiga till 80 procent.

Vid utfrågningen av sakkunniga har det också påpekats att den internationella jämförelsen i propositionen är onödigt smalspårig. Trots att arvsbeskattningen t.ex. i ett europeiskt perspektiv är en allmän beskattningsform och skattesatserna i många länder är högre än i Finland, skiljer det sig i storleken på de andelar som de högsta skatterna tas ut på. I en sådan jämförelse placerar sig Finland på en annan nivå än t.ex. Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Irland och Nederländerna. I de här länderna tillämpas den högsta skattesatsen först när arvsandelen är flera gånger större än i Finland. Den högsta skatteprocenten är då också betydligt högre än hos oss.

Finansministeriet framhåller i sitt utlåtande att det är främst fiskala skäl som hindrar ingrepp i graderingen. Det tillgängliga skatteutrymmet har inriktats på små arvsandelar, vilket är helt motiverat.

Utskottet har förståelse för de olika synpunkterna och ser dem som motiverade. Men en analys av skatteskalans struktur kräver en samlad syn på hur vi vill utveckla arvsbeskattningen i framtiden. Eventuella korrigeringar bör göras i samband med en sådan reform.

Minderårighetsgränsen

Minderårighetsavdraget medges med tidigare nämnda begränsningar bara de arvtagare som inte har fyllt 18 år vid arvlåtarens död. Gränsen är alltså kategorisk och sträng och därför har en gradering föreslagits. En ung människa som fyllt 18 år har vanligtvis inte ett dugg bättre skattebetalningsförmåga än en annan som är några år yngre.

Skattebetalningen kan underlättas utifrån de regler för uppskov och lindring som numera finns i lagen. Det är en sak för sig hur allmänt kända reglerna är och i hur stor omfattning de leder t.ex. till uppskov med betalningen.

Utskottet hänvisar till de metoder som lagen redan nu medger och som bör tillämpas när det av särskilda skäl skulle vara oskäligt att ta ut skatt. Men frågan om åldergränsen för minderårighetsavdraget är förtjänt av en klar lösning på lagnivå. Den skulle också befria både de skattskyldiga och skatteförvaltningen från allt arbete med ansökningar.

Den efterlevande makens besittningsrätt

Flera sakkunniga har pekat på de problem som den efterlevande makens livslånga besittningsrätt kan ge upphov till. Riktigt tillspetsat kan det till och med gå så att arvingarna aldrig hinner få arvet i sin besittning före sin död. Och ändå har de betalat arvsskatt på arvet.

Utskottet ser ingen enkel och fungerande lösning på problemet. Uppskov med skattebetalningen har föreslagits, men det kan leda till att flera skatter debiteras samtidigt, om den efterlevande maken och den första arvtagaren dör inom en kort tid efter varandra. Det skulle också vara besvärligt att följa upp ärvd egendom i kanske tiotals år. För skatteförvaltningen skulle det under alla omständigheter vara en oändamålsenlig lösning.

Möjligheten att skjuta upp skattebetalningen av särskilda skäl kan erbjuda en lösning i situationer som förefaller oskäliga. Men någon tumregel kan det inte bli, redan för att den efterlevande makens besittningsrätt alltid beaktas som en faktor som minskar arvsandelen.

Behovet av att förbättra lagen

Regeringen föreslår att de största missförhållandena i lagen om skatt på arv och gåva rättas till. Men synpunkterna ovan ger anledning att fundera på hur lagen kan vidareutvecklas.

Under de senaste åren har man i expertkretsar hos oss fört en bra och livlig debatt om hur arvsbeskattningen behöver utvecklas och lyft fram behovet av en systematisk lagreform. En sådan reform skulle vara det naturliga sammanhanget dels för att dra upp riktlinjer för arvsbeskattningen och ställa upp skattepolitiska mål, dels för att se närmare på de frågor som tagits upp också vid behandlingen av propositionen.

Rättelse av 16 §

I 16 § 2 mom. i lagförslaget har den gamla termen stämpelskatt blivit kvar. Utskottet föreslår att termen ändras.

Lagmotionerna

Utskottet har beslutat avvisa lagmotionerna.