Detaljmotivering

Den nya överlåtelselagen har visat sig behövlig på grund av de omstruktureringar beträffande statlig fastighetsförmögenhet och principer som omfattats i statens fastighetsstrategi på senare år. Enligt utredning till utskottet slår propositionen i stor utsträckning fast en praxis som existerat sedan slutet av 1990-talet. Av dessa orsaker behöver lagen förnyas, menar utskottet.

Den föreslagna överlåtelselagen är också mera heltäckande än den gällande lagstiftningen såtillvida att den omfattar all statlig fastighetsförmögenhet, däribland aktier i bostads- och fastighetsaktiebolag. Den tillåter också överlåtelser av andra tomter än sådana som befinner sig inom strandzonen för semesterbebyggelse eller privat semesterbostadsbruk. Dessa utvidgningar är enligt utskottets mening motiverade och värda att stödjas.

Överlåtelse av statlig fastighetsförmögenhet

Ett av de viktigaste syftena med överlåtelselagen är att luckra upp villkoren för överlåtelse av statlig fastighetsförmögenhet. Villkoren för överlåtelse bedöms utifrån ekonomisk ändamålsenlighet och statens uppgifter och mål. Syftet är att statens fastighetsförmögenhet, närmast då byggnadsmark och ekonomiskogar, skall användas effektivt och att det kapital som finns uppbundet i den i regel skall ge avkastning. Staten kan avstå från annan fastighetsförmögenhet som inte är lämplig för statens syften.

Enligt förslaget får statlig fastighetsegendom överlåtas om det är ekonomiskt rationellt eller om det finns en särskild orsak till överlåtelse. Också detta skall bedömas med tanke på statens uppgifter eller mål. Vidare förutsätts att det inte finns någon motiverad anledning för staten att ha förmögenheten i sin ägo. En sådan anledning kan enligt propositionen ha samband med bl.a. försvar, gränsbevakning, fångvård, undervisning eller forskning eller vårdande av kulturarvet.

Lagförslaget sätter också klara gränser för överlåtelse. Statlig fastighetsförmögenhet får inte överlåtas när det gängse värdet på överlåtelsen överstiger 10 miljoner euro. Överlåtelserätten är begränsad också i det fall att fastighetsförmögenheten är av avsevärd betydelse för naturskyddet eller skyddet av kulturhistoriskt betydande byggnader eller fredningen av fasta fornlämningar. I sådana situationer har riksdagen den exklusiva behörigheten med stöd av 92 § 2 mom. i grundlagen. I övrigt fattar statsrådet eller respektive ministerium inom bestämda gränser beslut om överlåtelse av fastighetsförmögenheten.

Utskottet anser att avgränsningarna i lagförslaget är motiverade. De medger tillräckligt flexibla möjligheter att fatta beslut om användningen och eventuell omstrukturering av den statliga fastighetsförmögenheten, men de skyddar samtidigt objekt som är värdefulla och som inte förväntas avkasta något. Staten har och kommer även i framtiden att ha fastighetsförmögenhet av detta slag i sin ägo, som naturskyddsområden och annan nationalegendom.

Gränserna för kompetensfördelningen är klart uppdragna i lagförslaget, anser utskottet. Det är också lämpligt att beslutanderätten lyfts upp till rätt nivå och att det är riksdagen som fattar de viktigaste avgörandena.

En annan bärande princip i propositionen är den att förmögenheten skall överlåtas till gängse pris. Avvikelse från detta kan tillåtas bara av särskilt tungt vägande skäl, enligt propositionens motivering till exempel när en kommun behöver objektet för allmän bostadsproduktion, annat samhällsbyggande eller för allmänna rekreations- eller skyddsändamål. Avvikelser från det gängse priset kan vara motiverade också med hänsyn till speciallagstiftning.

Däremot skall avvikelser inte kunna motiveras med statsunderstöd eller något annat jämförligt behovsprövat bidrag eller understöd. Regeringen framhåller i propositionen att om stöd anses lämpligt, bör saken behandlas i riksdagen.

Utskottet anser att principen med gängse pris är högst motiverad. Den bidrar till större öppenhet och genomskinlighet i statens åtgärder, inte minst när det gäller överlåtelser med kommunerna. Också lagen om statens affärsverk kräver en prissättning till gängse nivå. Den flexibla bestämmelsen i förslaget medger att priset av särskilt tungt vägande skäl bestäms under det gängse värdet. Detta ger enligt utskottets mening tillräckligt med svängrum till exempel med tanke på den allmänna bostadsproduktionen eller annat samhällsbyggande. I sådana situationer bör riksdagen lämpligen ha beslutanderätten och kunna ta ställning till vederlagets storlek och i förekommande fall också till kravet på intäktsföring för affärsverkens del.

Utarrendering av statlig fastighetsförmögenhet

I förslaget ingår också bestämmelser om utarrendering av statlig jordegendom utanför statsförvaltningen. Utgångspunkten är också här ekonomisk lönsamhet eller annan ändamålsenlig användning av jordegendomen när staten inte behöver den för sina egna ändamål. Också jordegendom inom strandområdet får med vissa ytterligare villkor arrenderas ut för privat semesterbyggande.

Enligt förslaget bestäms arrendet på affärsekonomiska grunder, i praktiken enligt gängse hyresnivå. Lönsamheten granskas dock med hänsyn till helheten och på längre sikt. Förslaget medger en likadan flexibilitet som överlåtelsebestämmelsen. Också i så fall skall en utarrendering under gängse värde behandlas i riksdagen. I övrigt är det statsrådet eller respektive ministerium som har beslutanderätten beroende på arrendeområdets värde och arrendeavtalets längd.

Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna om utarrendering är motiverade och tillräckligt flexibla. Också för deras del är beslutanderätten lämpligen avgränsad.

Kommunernas position i reformen

Förslaget till överlåtelselag är en intern statlig behörighetslag. Arbetsgruppen Lagen om överlåtelse av statlig fastighetsförmögenhet, som har berett förslaget, har dock delvis också vägt in faktorer som berör kommunerna, trots att den inte hade i uppgift att analysera de bestämmelser som gäller kommunerna. Enligt uppdraget skall de bestämmelser som gäller kommunerna i den nuvarande överlåtelselagen utredas och bedömas särskilt.

Propositionen medger inte längre att kommunerna får specialbehandling i bestämmelserna jämfört med statens övriga avtalspartner. I den nya lagen föreslås därmed inte längre explicita bestämmelser som garanterar att kommunerna har företräde när det gäller statlig markegendom inom kommunens område till exempel för bostadsproduktion. I bestämmelserna slopas också kommunernas nuvarande möjlighet till ett s.k. skäligt vederlag vid fastighetsöverlåtelser och utarrenderingar liksom möjligheten att få statlig jordegendom som gåva.

Ändringen beträffande kommunernas särställning motiveras bl.a. med kommunernas starka planläggningsmonopol genom vilket de kan påverka utvecklingen av kommunens område. Dessutom förfogar statens ämbetsverk och inrättningar samt affärsverk inte längre i samma utsträckning över obebyggda tomter som när den gällande lagen stiftades 1978.

Kommunernas rätt till överlåtelser och utarrendering av fastigheter till skäliga priser har i sin tur nästan helt saknat betydelse under de senaste tjugo åren. I praktiken har statlig mark inte donerats eller överlåtits utan gängse vederlag med stöd av den allmänna lagen.

Principen med gängse värde bidrar till en genomskinlig prissättning också mellan kommunerna och hindrar dolt statsunderstöd i form av vederlag till underpris. En enskild kommun kan alltså inte längre tillskansa sig bättre förmåner än andra när granskningen sker i ett bredare perspektiv än med hänsyn till en enskild kommun. Enligt vad utskottet har erfarit har staten och kommunerna dessutom ett mycket gott samarbete i denna sak nästan i hela landet.

Kommunförbundet har åberopat argument som den samlade samhällsnyttan, kommunernas bostadsproduktionsbehov eller rekreations- och skyddshänsyn i kommunerna. Enligt utredning till utskottet kan dessa grunder i förekommande fall fortfarande vägas in vid överlåtelser och utarrendering av statlig fastighetsförmögenhet, men i praktiken måste riksdagens samtycke inhämtas för alla något större och viktigare överlåtelser under gängse pris eller vederlag, om det faller inom ramen för överlåtelselagen. Samtidigt kan riksdagen ta hänsyn till kraven på intäktsföring när det gäller affärsverken. Vidare understryker utskottet att det genom speciallagstiftning också i framtiden går att garantera att till exempel hyrorna för studerande håller sig på en skälig nivå. Den nya lagen hindrar således inte att nuvarande förfarande tillämpas till denna del.

Utskottet anser att lagförslaget är högst motiverat när det gäller att avskaffa kommunernas specialstatus med tanke både på kommunernas likställdhet och riksdagens budgetmakt. Det finns inte heller någon orsak att i lagen ta in definitioner av de särskilda skäl som kan berättiga avvikelser från den gängse köpesumman. Därmed är det möjligt att tillämpa en lägre prisnivå efter behov också i de fall som Kommunförbundet tar fram.

Bemyndigandebestämmelse (15 §)

Regeringen föreslår att det i den nya överlåtelselagen skall ingå ett bemyndigande att föreskriva om förvärv av statlig fastighetsförmögenhet, arrendering av fastighetsförmögenhet för statens bruk, arrendering av statlig fastighetsförmögenhet till utomstående och vissa faktorer som har med förvaltningen av fastighetsförmögenhet att göra genom förordning av statsrådet. Om utarrendering av statlig jordegendom föreskrivs dock i en ny lag.

Utskottet har hört justitieministeriet, som har ansett de föreslagna bestämmelserna möjliga, om än problematiska såtillvida att grunderna för reglering av användningen av statens egendom ingår i lagen om statsbudgeten och inte i det föreliggande lagförslaget. Men förslaget har motiverats med att överlåtelselagen avses vara en allmän lag som i sinom tid också kommer att omfatta förvärv av fastighetsförmögenhet. Bestämmelsen behövs för att bestämmelser som ersätter den gällande s.k. självständigt utfärdade förordningen skall kunna utfärdas. På dessa grunder menar utskottet att det inte är nödvändigt att ingripa i det föreslagna lagstiftningssättet.