Storarbetslösheten jämte den ekonomiska recessionen i bakgrunden är Finlands mest akuta problem.
Tillväxten i Finland är i år svag och bygger i hög grad på den privata konsumtionsefterfrågan på hemmamarknaden och på att investeringsviljan piggnat till inom vissa sektorer, framför allt byggsektorn.
Eurokrisen som började 2010 och den allmänna nedgången i världsekonomin har minskat efterfrågan på finländska exportprodukter. I år ökar världsekonomin i sin helhet med cirka tre procent och världshandeln med två procent, men Finlands export väntas öka med en procent. Liksom regeringen i sin proposition med förslag till en tredje tilläggsbudget påpekar, fortsätter Finlands andel av världshandeln att minska.
Den inhemska privata och offentliga efterfrågan samt investeringskvoten är med andra ord fortfarande centrala faktorer med avseende på Finlands ekonomiska tillväxt.
Den åtstramade finanspolitiken har förlängt recessionen och förvärrat arbetslösheten. I ett läge med lam efterfrågan på finländska exportprodukter, underutnyttjande av produktionsresurserna, låga realräntor och en slapp penningpolitik med otillräckliga verkningar krävs det en förnuftig ekonomisk politik som stöder efterfrågan och sysselsättningen och samtidigt en långsiktig strukturomvandling. Till och med Europeiska kommissionen, som är känd som förespråkare för en sträng ekonomisk disciplin, har på sistone betonat vikten av en mer expansiv finanspolitik för att få igång ekonomin i euroområdet.
Regeringens politikprogram medför ingen lättnad i Finlands ekonomiska och sysselsättningsrelaterade trångmål i fortsättningen heller. Marginalen för en vettig stimulans av efterfrågan skärs bort genom konkurrenskraftsaftalet och genom skattelättnader som gynnar storinkomsttagare och vars totala pris för de offentliga finanserna väntas uppgå till omkring 1,5 miljarder euro.
Ökningen av sysselsättningen verkar under den senaste tiden ha avstannat, men det är uppenbart att regeringens mål om en sysselsättningsnivå på 72 procent inte blir verklighet. Särskilt oroväckande är det att långtidsarbetslösheten — som är på väg att nå samma nivå som under de värsta åren av 90-talets lågkonjunktur — fortfarande förvärras. En utdragen arbetslöshet förorsakar ekonomiska problem, mänsklig nöd, utanförskap, svagare kompetensunderlag och eskalerande socialpolitiska kostnader.
Regeringen bör ge förbättringen av sysselsättningsläget första prioritet. I det avseendet ser det dystert ut. För det första stöder regeringens finanspolitiska linje inte uppkomsten av nya arbetstillfällen och för det andra är regeringens arbetskraftspolitik ordentligt på villovägar.
Som metod för att lindra sysselsättningsproblemet har regeringen föreslagit försvagade anställningsvillkor och svagare utkomstskydd för arbetslösa, ökade arbetskraftspolitiska sanktioner och nedskärning av arbetskraftstjänsternas resurser och privatisering av funktioner. Detta recept fungerar inte och vi kan inte acceptera det. Att försvaga anställningsvillkor är inte en medicin mot Finlands problem med sysselsättning och ekonomi, liksom alldeles för stora löner inte är orsaken till dem.
Vi behöver en helomvändning i arbetskraftspolitiken. Så många finländare som möjligt måste erbjudas en god och meningsfull arbetsplats — vare sig det handlar om traditionellt förvärvsarbete, småföretagsamhet eller olika arbetsformer i kombination.
Utvecklingen av de offentliga arbetskraftstjänsterna och lokala sysselsättningsåtgärder måste tillförsäkras tillräckliga ekonomiska och kompetensrelaterade resurser. För närvarande ligger Finland i detta avseende långt efter sina nordiska grannar. Exempelvis i Sverige är andelen arbetskraftstjänster och lönesubventioner av bruttonationalprodukten klart större.
I Sverige är sysselsättningsnivån ungefär sju procentenheter högre än i Finland, men på grund av den större befolkningen uppvisar mängden arbetslösa likartade siffror. Men arbetskraftstjänsterna har över sex gånger större personal. I praktiken innebär detta att i Finland betjänar en funktionär hundra personer, i Sverige några tiotal.
Under Sipiläs regering har anslagen för ett av de bevisligen mest effektiva medlen för att främja sysselsättning, nämligen lönesubventionen, skurits ner och villkoren har stramats åt. Enligt statistik från arbets- och näringsministeriet har fler människor i år dirigerats till oavlönade än till lönebaserade sysselsättningsåtgärder. Lönesubventionens belopp borde absolut ökas.
Att höja sysselsättningsnivån kräver också samordning av arbete och familj samt underlättade självständiga studier för arbetslösa och exempelvis förbättring av situationen för självanställda.
Försvagningen av det inkomstbundna utkomstskyddet för arbetslösa samt nedskärningen av arbetsmarknadsstödet, grunddagpenningen och andra indexbundna förmåner bör återtas, och nya sanktionsåtgärder såsom graderingen av utkomstskyddet för arbetslösa och självriskdagar bör slopas. Att höja utkomstskyddet för arbetslösa och bostadstilläggets skyddade belopp skulle öka de arbetslösas motivation till även kortvariga jobb.
I propositionen med förslag till 2016 års tredje tilläggsbudget höjs anslagen för mottagningen av flyktingar och asylsökande med 110 miljoner eftersom det har kommit fler asylsökande än regeringen hade beräknat.
Men att genomföra Finlands internationella ansvar skulle kräva också andra åtgärder. Det finns redan över 65 miljoner flyktingar i världen, fler än någonsin tidigare. Denna svällande humanitära krissituation har ändå inte märkts som en bestående ökning av Finlands flyktingkvot. Exempelvis våra grannländer Sverige och Norge har höjt sina flyktingkvoter som redan tidigare var uppenbart högre än i Finland. Regeringen bör i tredje tilläggsbudgeten för 2016 avdela anslag för att höja flyktingkvoten från 750 till 2 500 personer.