Motivering

Utskottet tillstyrker propositionen, men med smärre justeringar.

Indexbindningen började regleras i Finland genom den så kallade stabiliseringslagen från 1968, när man befarade att den omfattande indexbindningen skulle leda till en inflationsperiod efter devalveringen 1967. Sedan dess har bestämmelserna om begränsning av användningen av indexvillkoren förlängts genom ett flertal temporära författningar på olika nivåer.

Den gällande lagen om begränsning av användningen av indexvillkor har ett förbud mot att i avtal ta in indexvillkor som grundar sig på förändringar i något index som anger prisers, löners, eller andra kostnaders utveckling eller någon annan liknande bindning. Det finns många undantag till förbudet. Till exempel 1 § 1 mom. tillåter villkoret att priset på en tillgång bestäms enligt det pris som ska betalas för tillgången eller för sådana förnödenheter eller tillverkningsmaterial eller tillverkningsämnen som använts i den, om avtalsparten inte har en betydande möjlighet att påverka priset. Lagen tillämpas bland annat inte heller på vissa typer av internationella avtal. I 2 § ingår en lång förteckning över avtal som är undantagna lagen. Med stöd av en bemyndigandebestämmelse har statsrådet dessutom fattat ett beslut indexvillkoren vid byggentreprenader.

Ett indexvillkor är ogiltigt om det strider mot lagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den.

Vid utfrågningen av de sakkunniga framförde flera kritik mot lagen, dels rent principiellt, dels med avseende på företagslivet.

Finlands ekonomisk-politiska omvärld har förändrats en hel del sedan regleringen av indexvillkoren infördes. Finland ingår i euroområdet där det är Europeiska centralbanken som ska se till att det råder prisstabilitet.

Lagen begränsar möjligheten att ta in ekonomiskt motiverade villkor i avtal, också när det inte går att bevisa något samband med inflation. Vid långvariga affärsförbindelser kan företagen på grund av begränsningen vara tvungna att ingå kortfristiga avtal eller föra förhandlingar om prisjusteringar. Det medför extra kostnader för företagen.

I motiven till propositionen medger regeringen att lagens betydelse i relation till dess ekonomisk-politiska mål inte längre är helt entydig i dagens läge. Det har inte kunnat påvisas något tydligt samband mellan lagen och inflationen och effekten har i stor utsträckning bedömts utifrån antaganden.

Ett särskilt problem är att förteckningen över avtal som lagen inte får tillämpas på har kunnat leda till felaktiga e contrario-tolkningar. Vid till exempel förhandlingar om godstransporter har parterna kunnat hänvisa till att det är förbjudet att använda indexvillkor eftersom godtransporter i nämns i förteckningen. I själva verket är det ett bra exempel på tjänster där priset bestäms på grundval av kostnaderna och där parterna inte har några större möjligheter att påverka kostnaderna. Därmed är villkoret tillåtet redan utifrån 1 § 1 punkten.

Det bör utredas om vi under de rådande ekonomiska förhållandena behöver begränsa användningen av indexvillkor, också med hänsyn till konsekvenserna för näringslivet, anser utskottet. Dessutom bör lagen enligt utskottet redan i detta sammanhang förtydligas i fråga om godstransporter. Följaktligen föreslår utskottet att förteckningen över undantag i 2 § kompletteras med en ny punkt, som blir nummer 16, om att lagen inte tillämpas på avtal om transporter enligt lagen om kommersiell godstransport på väg.

Vidare föreslår utskottet att 2 § 14 punkten om entreprenadavtal som gäller skötsel av allmänna vägar, gator och andra motsvarande allmänna områden kompletteras att den också gäller entreprenadavtal om skötsel av vattenleder kanaler. Ändringen har aktualiserats i och med att Sjöfartsverket hittills har haft hand om vattenlederna och kanalerna. Nu kommer uppdraget att föras över på Trafikverket och arbetet läggas ut på marknaden.