Allmän motivering
Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Propositionen innehåller förslag till ändring av
en lång rad skattelagar. Det huvudsakliga syftet med ändringarna är
att få till stånd en rationellare, enklare och
smidigare beskattning. Propositionen är ett led i en större översyn
av beskattningsförfarandet. Ett av målen är
att skatteförvaltningen för årsverkenas
del ska kunna uppvisa ett minusresultat på ca 1 300
före 2012, något som enligt planerna ska ske genom
naturlig avgång. Antalet anställda inom skatteförvaltningen
minskar därmed från ca 6 300 till 5 000.
Utskottet omfattar den välmotiverade målformuleringen.
Skatteadministrationen hör till de funktioner i samhället
där informations- och kommunikationstekniken kan ta över
en ansenlig del av de personella insatserna utan att kundernas rättssäkerhet,
betjäning eller andra förmåner skulle
försämras väsentligt. Tvärtom finns
det mycket som tyder på att kunderna får bättre
service på jämlikare villkor tack vare de nya
rutinerna. Belägg för detta ger exempelvis den
landsomfattande telefonservicen för ändringar
i förskottsbeskattningen, det nya systemet med skatteförslag
och en beskattning utifrån utplockningskriterier som är
gemensamma för hela landet.
Ett smidigare beskattningsförfarande leder osvikligen
till att beskattningen av enskilda kunder blir schablonmässigare.
De ändringar som regeringen nu lägger fram får
enligt utskottets bedömning trots allt mycket små konsekvenser, ofta
inga alls. Å andra sidan har man inom beskattningen redan
tidigare gått in för t.ex. formaliseringar typ
självriskandelar som har större effekter än
de nu föreslagna på beskattningens slutresultat.
Införandet av en egenandel för arbetsresekostnader
och ett tak för avdragets högsta belopp hör
till de viktigaste på denna punkt.
Med hänvisning till kommentarerna ovan omfattar utskottet
allmänt taget propositionen. De flesta förslagen
passerar utan invändningar men för vissa omständigheter
och detaljer som gäller procedurerna har utskottet stannat
upp och gått in för preciseringar.
Sanktioner för försummelse av uppgiftsskyldighet
Regeringen föreslår i propositionen en ny
administrativ sanktion, dvs. en försummelseavgift. Försummelseavgiften
föreslås gälla utan undantag alla utomstående
som enligt lagen är skyldiga att lämna för
beskattningen behövliga uppgifter. Den viktigaste gruppen är
arbetsgivarna vars årsanmälningar i allt väsentligt
ligger till grund för beskattningen. Bestämmelsen
tydliggör gränsen mellan försummelse
av å ena sidan skattskyldigas eller betalares egen
deklarationsskyldighet och å andra sidan utomståendes
uppgiftsskyldighet. De förstnämnda påförs
skatteförhöjning, de senare försummelseavgift.
Ett annat argument för bestämmelsen är
att den lämpar sig avsevärt bättre för
ett massförfarande än det nuvarande vitet. Av
propositionen framgår det att försummelseavgiften
påförs enligt prövning och att man av
grundad anledning kan avstå från att påföra
den.
Det är, menar utskottet, helt motiverat att införa
en sanktion mot försummelse av utomståendes uppgiftsskyldighet
i en tydlig och administrativt fungerande bestämmelse.
Jämfört med nuläget gör ändringen
situationen klarare exempelvis för årsanmälningar.
Trots det anser utskottet att försummelseavgiften inte
rätt och slätt kan jämställas
med skatteförhöjning, eftersom den inte är
en post som läggs till kapitalet utan en särskild
avgift. Det ändrar inte på saken, anser utskottet,
att försummelseavgiften och skatteförhöjningen
används i samma syfte. Utskottet föreslår
därför att de föreslagna bestämmelserna
om försummelseavgift i lagen om beskattningsförfarande ändras
så att hänvisningarna till lagarna om betalning
av skatt och försummelser på denna punkt byts
ut mot hänvisningar till räntelagen.
Däremot är utskottet av den meningen att de lagfästa
straffrättsliga påföljderna inte hindrar att
en administrativ sanktion av typen försummelseavgift tas
i bruk. Den nu aktuella lagstiftningen är ingen novitet
i detta avseende, för lagen om beskattningsförfarande
har ju redan från tidigare bestämmelser om bl.a.
skatteförhöjning och vite. Dessa bestämmelser
kommer visserligen att upphävas i detta sammanhang. Utskottet instämmer
i den åsikt som kommer till uttryck i den juridiska litteraturen,
nämligen att skatteförhöjningen — och
nu också försummelseavgiften — har ett
annat syfte och tillämpningsområde än ett
straff till följd av åtal för brott.
I annat fall skulle ett åtal för brott förlora
sin betydelse så gott som helt, eftersom skatteförhöjning,
och i framtiden också försummelseavgift, vanligen alltid
hinner påföras innan ärendet behandlas straffrättsligt.
En annan sak är hur skatteförhöjningen
eller försummelseavgiften vägs in i straffet.
I propositionens motiv lyfts fram såväl den prövningsmarginal
som de rättsskyddsmedel som hänger samman med
försummelseavgiften. Den uppgiftsskyldige ska alltid höras
och beredas tillfälle att avhjälpa ett fel eller
en brist. När det gäller mindre försummelser
sägs det uttryckligen att man kan avstå från
att påföra avgiften. Meningen är också att
Skattestyrelsen ska gå ut med harmoniseringsanvisningar
för att garantera en enhetlig tillämpning.
Utskottet understryker vikten av att den uppgiftsskyldiges rättssäkerhet
och garantierna för den inte bara blir en tom fras och
att det på ett lämpligt sätt övervakas
att alla tillämpar bestämmelsen på samma
sätt. Också sanktionsnivån som den beskrivs
i propositionens motiv är riktlinjegivande med tanke på praxis.
Utskottet instämmer i finansministeriets ståndpunkt
att försummelseavgift inte kan påföras
när den uppgiftsskyldige inte har de uppgifter som behövs.
Elektronisk dataöverföring
Lagen om beskattningsförfarande föreslås
bli kompletterad med en bestämmelse om att Skattestyrelsen
kan förordna en utomstående att lämna
uppgifter med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod.
Ambitionen är att snabba upp möjligheterna att
använda olika former av informationsteknik vid beskattningen.
Meningen är att skyldigheten att lämna uppgifter
på elektronisk väg i initialskedet bara ska gälla
företag med omfattande företagsamhet, dvs. företag
med fler än 40 anställda. Finansministeriet uppger
att gränsen, efter samråd med olika aktörer,
kan sänkas efter hand som utvecklingen rullar på.
Dessutom kommer man enligt ministeriet att se till att näringslivet
inte åsamkas mer än obetydliga kostnader för
skyldigheten. Bestämmelsen föreskriver också att
uppgifterna kan lämnas först då skyddet
av dem har utretts på det sätt som avses i personuppgiftslagen.
Det faller på Skattestyrelsens lott att se till att dataöverföringsmetoderna
fungerar som de ska.
Enligt utredning till utskottet är det hög
tid och befogat att på författningsnivå bereda
sig på en allt mer utbredd elektronisk dataöverföring. Under
de närmaste åren kommer elektronisk dataöverföring
att vinna terräng rejält. Regeringen avser i en
snar framtid att bl.a. lämna en proposition om betalservice
för små arbetsgivare. Tanken är att små arbetsgivare
inom ett år ska få tillgång till ett
avgiftsfritt ADB-system på webben med vars hjälp
de på elektronisk väg kan lämna sina
till arbetsgivarskyldigheten kopplade uppgifter till skatteförvaltningen
och försäkringsbolagen. Skattestyrelsen planerar
att i slutet av 2005 lägga ut på webben en interaktiv
service för skattekortsändringar. Ambitionen är
också att man vid beskattningen för 2005 ska kunna sända
inkomstskattedeklarationen elektroniskt via webben 2006. För
att det i regeringsprogrammet nämnda skattekontosystemet
ska kunna tas i bruk måste elektronisk dataöverföring
bli vanligare. Finansministeriet påpekar att elektronisk dataöverföring
och en automatisering av processerna är ett absolut måste
för att skatteförvaltningen ska nå sitt
mål, dvs. att före 2012 genom naturlig avgång
klara av att dra ned årsverkena med 1 300.
Att den elektroniska dataöverföringen utvidgas
på föreslaget sätt är befogat,
menar utskottet, trots att det primära målet är
att det såsom hittills ska vara frivilligt för
uppgiftslämnaren. Dessutom är det enligt utskottet
helt på sin plats att i lagen finns exakta krav på hur
uppgifterna ska skyddas för att uppgiftsskyldighet ska
kunna uppstå.
Skyldigheten att lämna uppgifter på elektronisk
väg gäller enligt propositionen inte fysiska personer
och dödsbon, förutsatt att det inte är fråga
om uppgifter i anknytning till näringsverksamhet eller
jord- och skogsbruk. Trots att de små arbetsgivarnas status
håller på att ändras också i
informationstekniskt hänseende, anser utskottet det ändamålsenligt
att alla fysiska personer och dödsbon än så länge
inte omfattas av den skyldighet som avses i Skattestyrelsens beslut.
Utskottet motiverar förslaget i detaljmotiveringen.
Återbäringsräntan
Regeringen föreslår en vid marknadsräntenivå bunden återbäringsränta,
som ses över kalenderårsvis, också för
andra skatteformer än enbart inkomstskatten. Förslaget
innebär att den årliga räntan på nio
procent som förordningen om skatteuppbörd föreskriver
frångås bl.a. för tullar, acciser, bilskatt
och moms. I stället betalas på återbäringar
en ränta som motsvarar den i 12 § i räntelagen
avsedda referensräntan för den halvårsperiod
som föregår respektive kalenderår minskad
med två procentenheter. Detta skulle exempelvis i dagsläget
innebära en årlig ränta på 0,5 procent. Återbäringsräntan
skulle hädanefter inte vara beskattningsbar inkomst såsom
fallet är nu. Enligt propositionen sparar staten årligen mer än
20 miljoner euro på omläggningen.
De flesta experter förträdande olika skattebetalarkategorier
som utskottet hört har motsatt sig ändringen.
Som motargument har bl.a. anförts att återbäringsräntan
inte kan jämföras med den ränta som betalas
på förskottsåterbäringar vid inkomstbeskattning,
eftersom de tidsperioder för vilka ränta betalas
normalt är kortare vid inkomstbeskattning än vid
indirekt beskattning.
Ett flertal experter har visserligen godtagit att den nioprocentiga
räntan slopas, men har föreslagit att återbäringsräntan
binds direkt till marknadsräntan. Åsikten har
varit att det inte är befogat att dra av två procentenheter,
eftersom det handlar om en återbäringsränta
till följd av rättelse av felaktigt utförd
beskattning. Det finns också de som ansett att det här är
fråga om mer generella rättssäkerhetsproblem
i anknytning till beskattningen, eftersom skattetagaren inte längre
skulle ha samma ränterisk som nu.
Utskottet anser det bra att den alltför stora återbäringsräntan
på nio procent slopas. Regeringen har i propositionen gått
in för linjen att jämställa alla skatteslag.
Den föreslagna räntenivån motsvarar bankernas
inlåningsränta och är alltså i
förhållande till dem marknadsmässig och neutral
i styrhänseende. Förslaget kan motiveras med dessa
fakta. Finansministeriets åsikt är att om de två procentenheterna
inte dras av gäller det att fundera vilka konsekvenser
det får för inkomstbeskattningens återbäringsräntor.
Då måste man också ta sig en funderare
på kvarskatteräntan, eftersom kvarskatteräntan
och återbäringsräntan bestäms
enligt samma grunder. Detta skulle få direkta effekter
för de fysiska personer och dödsbon som betalar
kvarskatt. År 2002 fanns det över 780 000 av dem.
Vilka pekuniära eller andra konsekvenser ändringarna
skulle få har inte utretts eller bedömts när
propositionen beretts.
Med hänvisning till det ovan anförda anser
utskottet att det inte finns någon anledning att ändra
propositionen. Däremot måste grunderna för räntorna
i anslutning till skatteuppbörden absolut utredas bättre
för att räntorna ska vara så rättvisa
och neutrala som möjligt. Utskottet föreslår ett
uttalande om detta.
Om man bortser från räntenivån kan
man fråga sig vad beskattaren bör göra
i tvetydiga fall. Bestämmelser om saken finns bl.a. i lagen
om beskattningsförfarande. Självfallet bör
myndigheterna bygga sina beslut på helt andra faktorer än
en låg ränterisk i anknytning till ändringssökande.
Den föreslagna ränteändringen påverkar
bl.a. ett otal inlämnade bilskattebesvär. Detta
har vägts in i de föreslagna ikraftträdelsebestämmelserna.
Enligt dem räknas räntan på skatteåterbäring
enligt en årsränta om nio procent fram till utgången
av månaden efter den dag då lagen träder
i kraft och därefter enligt de nya bestämmelserna.
Detta är korrekt och adekvat, menar utskottet och föreslår
inget senare ikraftträdelsedatum för bestämmelserna.
Enligt utredning till utskottet hinner också tullförvaltningen
uppdatera sina system inom utsatt tid.
Egenandelen för utgifter för förvaltning
eller förvaring av egendom
Regeringen föreslår en lagfäst egenandel
på 50 euro i fråga om utgifterna för
förvaltning av värdepapper, värdeandelar
och annan med dessa jämförbar egendom. Egenandelen
anses också täcka utgifter som inte berättigar
till avdrag.
Bakom förslaget ligger rent förfarandemässiga
orsaker. Det hänger nämligen samman med den föreslagna
breddningen i lagen om beskattningsförfarande av utomståendes
skyldighet att lämna uppgifter. Skyldigheten omfattar instanser
som förvaltar egendom, såsom banker och värdepappersföretag,
som förpliktas att till skatteförvaltningen lämna
uppgifter om de avgifter de debiterat. I och med självriskandelen
kan uppgifter lämnas utan att uppgiftslämnarna
behöver differentiera avgiften beroende på om
den är avdragbar eller inte. Förvaltningsavgifterna kan
därmed skrivas in i så gott som alla skattskyldigas
förifyllda deklarationer och i beskattningen behandlas
på enahanda grunder. Då behöver skatteförslag
inte heller returneras enbart på grund av avgifter för
egendomsförvaltning.
Förslaget skärper något beskattningen
av kapitalinkomster och slår i proportion hårdast
mot dem med de minsta kapitalinkomsterna. På denna punkt
uppmuntrar det inte till aktivitet i fråga om sparande
och kapitalbildning.
Utskottet anser trots allt att propositionen är motiverad
också när det gäller egenandelen, eftersom
beskattningsförfarandet på detta sätt
kan förbättras avsevärt och effekterna
inte blir särskilt stora i enskilda fall. Som exempel kan
nämnas att de deklarerade avgifterna för egendomsförvaltning
sällan överstiger 50 euro.
Experter som utskottet hört har föreslagit
att självriskandelen ska ersättas med ett särskilt
kapitalinkomstavdrag. Avdragstaket skulle ligga vid 50 euro, dock
inte över kapitalinkomstbeloppet. Modellen var enligt information
till utskottet aktuell när ärendet bereddes, men
visade sig vara problematisk i många hänseenden.
Kalkyler visade att den skulle ha lett till ett skatteinkomstbortfall
på ca 20 miljoner euro per år. Av denna anledning
anser utskottet att alternativet inte är genomförbart.
Telekommunikationsförbindelse som arbetsgivaren ordnar
En telekommunikationsförbindelse som arbetsgivaren
ordnar föreslås i skattefrihetshänseende bli
reglerad som en normal personalförmån. Skattepliktig
förmån uppkommer alltså inte av privat
bruk av en telekommunikationsförbindelse som arbetsgivaren
ordnat för arbetstagarens yrkesmässiga bruk. Det
har ingen betydelse om förbindelsen tecknats till fast
pris eller om debiteringen bygger på användning
av förbindelsen. Förslaget har vunnit acceptans över
hela linjen och följaktligen tillstyrker utskottet det.
Utskottet vill trots allt för tydlighetens skull påpeka
att arbetsgivaren kan betala ersättning för utgifterna
utan skattepåföljder, om arbetstagaren använder
telekommunikationsförbindelser som han eller hon själv
skaffat i arbetet. Om arbetsgivaren däremot betalar för
utgifter som uppstått av privat bruk är betalningen
skattepliktig inkomst som i alla andra fall där arbetsgivaren
betalar för den anställdas egna levnadskostnader.
Detaljmotivering
Utskottet föreslår att förslaget
till ändring av lagen om beskattningsförfarande
(lagförslag 5) ändras på följande
sätt:
15 §. Utomståendes allmänna skyldighet
att lämna inkomstuppgifter
Paragrafen gäller utomståendes skyldighet
att lämna för beskattningen behövliga
uppgifter. Den allmänna skyldigheten att lämna
uppgifter föreslås preciserad i 4 mom. som gäller
värdepappersaffärer, så att skyldiga
att lämna uppgifter utöver värdepappersförmedlare
som avses i värdepappersmarknadslagen (495/1989) är
försäkringsbolag som avses i lagen om försäkringsbolag
(1062/1979), representationer och generalagenter som avses
i lagen om utländska försäkringsbolag
(398/1995), försäkringsföreningar
som avses i lagen om försäkringsföreningar (1250/1987)
samt andra som utövar placeringsrådgivning eller
förmögenhetsförvaltning. Skyldigheten
att lämna behövliga uppgifter föreslås gälla
gjorda eller förmedlade värdepappersköp, handelsparterna
samt de betalda köpesummorna. Dessutom föreslås
det att skyldigheten att lämna uppgifter utvidgas till
att gälla även teckning och inlösen av
andelar i fondföretag.
Utskottet anser att den föreslagna utvidgningen är
inexakt till den del det i lagtexten hänvisas till andra
som utövar placeringsrådgivning eller förmögenhetsförvaltning.
Bestämmelser som fastställer skyldigheter skall
vara noggrant avgränsade i synnerhet om de är
förenade med sådant hot om förvaltningstvång
som den föreslagna försummelseavgiften måste
anses vara. Utskottet föreslår att den inexakta
hänvisningen stryks.
För övrigt anser utskottet att de föreslagna
utvidgningarna är motiverade med tanke på behovet
av tillräckligt omfattande basuppgifter för beskattningens
verkställande.
16 §. Utomståendes allmänna skyldighet
att lämna uppgifter om utgifter och avdrag
I det föreslagna nya 9 mom. föreskrivs om
skyldighet att tillställa skatteförvaltningen
uppgifter om avgifter som har tagits ut för förvaltning
eller förvaring av egendom. De aktörer som nämns i
bestämmelsen är enligt förslaget skyldiga
att för beskattningen tillställa skatteförvaltningen uppgifter
om avgifter som de tagit ut för förvaltning av
egendom.
Utskottet föreslår två preciseringar
i bestämmelsen. Utöver de som nämnts
i bestämmelsen är enligt utskottets förslag även
filialer som avses i lagen om utländska kreditinstituts
och finansiella instituts verksamhet i Finland och sådana
kontoförande institut och dessas underinstitut som avses
i lagen om värdeandelssystemet (826/1991).
22 §. Särskilda bestämmelser om
lämnande av uppgifter
Bestämmelsen innehåller särskilda
föreskrifter som gäller utomståendes
skyldighet att lämna uppgifter.
I föreslagna 3 mom. föreskrivs om skyldigheten
att lämna uppgifter med hjälp av en elektronisk
dataöverföringsmetod. Skattestyrelsen kan förordna
om detta. Avsikten är att skyldigheten att lämna
uppgifter på detta sätt i den inledande fasen
begränsas till att gälla endast företag
med betydande verksamhet, dvs. företag med över
40 anställda.
Enligt förslaget kan en fysisk person eller ett dödsbo
inte alls förpliktas att lämna uppgifter med hjälp
av en elektronisk dataöverföringsmetod om det
inte är fråga om en uppgiftsskyldighet i anslutning
till näringsverksamhet eller jord- och skogsbruk. Också dessa
uppgifter skall lämnas i elektronisk form om Skattestyrelsen
förordnar det.
Ovan i detta betänkande behandlas aspekter på datasäkerhet
och rättssäkerhet när det gäller utomståendes
skyldighet att lämna uppgifter. Med hänvisning
till detta resonemang anser utskottet att skyldigheten att lämna
uppgifter med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod
i detta skede inte alls bör gälla fysiska personer eller
dödsbon. Utskottet föreslår därför
att vissa delar i paragrafen stryks.
22 a §. Försummelseavgift
Bestämmelsen reglerar följderna av att en
utomstående underlåter att lämna uppgifter.
Påföljden skall enligt förslaget vara
en försummelseavgift, som är en nyhet i lagstiftningen.
Ovan i detta betänkande behandlas principiella frågor
kring den föreslagna försummelseavgiften. Försummelseavgiften är
inte en post som fogas till skattens kapitalpost, såsom
en skatteförhöjning. Försummelseavgiften
påförs en utomstående för att
denne har försummat sin skyldighet att lämna uppgifter.
Sålunda debiteras endast försummelseavgiften,
inte någon skatt. Enligt utskottet är det därför
inte motiverat att i bestämmelsen hänvisa till
lagen om skattetillägg och förseningsränta,
som reglerar påföljderna vid underlåtelse
att betala skatt. Utskottet föreslår i stället
att hänvisningen skall gälla räntelagen.
När det gäller påföljdens belopp är
resultatet i praktiken detsamma. Den ränta som uppbärs
på en obetald försummelseavgift är inte
heller avdragbar.
23 a §. Sökande av ändring
I lagen föreslås en ny bestämmelse
om den uppgiftsskyldiges rätt att söka ändring.
I bestämmelsen föreskrivs både om besvär
som gäller skyldighet att lämna uppgifter och
om rättelseyrkande när det gäller försummelseavgift
samt om besvär över beslut om försummelseavgift.
När det gäller överklagande till högsta
förvaltningsdomstolen anser utskottet att det med tanke
på försummelseavgiftens natur bör hänvisas
till förvaltningsprocesslagen och när det gäller
ränta på försummelseavgift som återbärs,
till räntelagen. Utskottet föreslår att
paragrafens 5 och 6 mom. justeras till denna del.