Motivering
Den offentliga ekonomin
Ekonomisk tillväxt och finanspolitik
Det senaste året har både ekonomin och sysselsättningen
i vårt land i många hänseenden utvecklats
i positiv riktning, påpekar finansutskottet. Jämfört
med flera andra EU-länder har vår ekonomiska utveckling
varit ovanligt gynnsam.
År 2005 visade budgetekonomin ett tydligt överskott
trots ett förväntat underskott. Också sysselsättningen
har fortsatt ökat kraftigt. I fjol tillkom omkring 50 000
nya arbetstillfällen och i år beräknas
drygt 30 000 nya arbetstillfällen genereras. Summa
summarun kan det hända att resultatet för regeringsperioden
inte ligger långt från målet i regeringsprogrammet,
100 000 nya arbetstillfällen.
Också en statsfinansiell balans kommer att nås
snabbare än väntat. År 2003 lades målet
fast att statsfinanserna i slutet av valperioden ska vara i balans
mätt med samhällsekonomiska bokföringsbegrepp.
Som läget ser ut nu kommer statsfinanserna att vara i balans
redan i år.
Statsskulden pekar neråt, och stämmer därmed överens
med regeringsprogrammet. I början av valperioden var statsskulden
44 procent av bnp och förväntas mot slutet av
valperioden sjunka till 35,5 procent.
Regeringens ekonomiska politik har stöttat den ekonomiska
utvecklingen på många olika sätt. Förutsättningarna
för en ekonomisk tillväxt har förbättrats
tack vare skattelättnaderna och inkomstpolitiken, men också tack
vare de sysselsättningsfrämjande åtgärderna.
Allt detta har satt fart på den ekonomiska utvecklingen
och resulterat i ökade skatteintäkter. Den statsfinansiella balansen
har också förbättrats av att räntekostnaderna
minskat för statsskulden och av att staten fått
större inkomster vid försäljning av egendom än
väntat. Sist men inte minst har den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen
från 2004 varit en bidragande faktor som konsoliderat den
ekonomiska utvecklingen och förbättrat sysselsättningen.
I likhet med regeringen vill utskottet peka på de stora
frågor som vi ställs inför på sikt.
Den åldrande befolkningen är en av de största
frågorna eftersom de offentliga utgifterna ökar
och den ekonomiska utvecklingen bromsas upp av den demografiska
utvecklingen. Mindre arbetskraft och brist på kvalificerade
arbetstagare i kombination med en hög strukturell arbetslöshet
begränsar den ekonomiska utvecklingen i många hänseenden.
Kommunekonomi
Ovan påpekar utskottet att det statsfinansiella läget
har varit gynnsammare än väntat. Däremot råder
det ett stramt ekonomiskt läge i kommunerna. Kommunekonomin
beräknas vara fortsatt stram eftersom kommunenas utgifter ökar
snabbare än inkomsterna.
På senare år har kommunernas utgifter ökat med
5—6 procent per år. Utgiftsökningen kommer
sannolikt att avta en aning, men trots detta uppskattas kommunernas
och samkommunernas verksamhetsutgifter vara omkring 5 200
miljoner euro högre i år än 2011. Dessutom
finns det stora skillnader mellan kommuner, regioner och kommungrupper.
Dessutom måste många faktorer slå in
för att utgifterna de facto inte ska öka i lika
snabb takt som nu.
I år finansierar staten kommunernas basservice med
sammanlagt 7 474 miljoner euro genom statsunderstöden.
Nästa år indexjusteras statsandelarna, vilket är
75 procent av en höjning till fullt belopp. Därmed
stiger statsandelarna med 126 miljoner euro. Indexjusteringarna
betalas ut till fullt belopp från och med 2008.
De statsunderstöd som ingår i kommunernas basservicebudgetar ökar
med cirka 519 miljoner euro 2007—2011 jämfört
med läget i år. Det nationella hälsovårdsprojektet
och projektet inom socialvården får sammanlagt
75 miljoner euro i extra anslag 2007.
Statsandelarna stiger också av att det görs
en översyn av kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, som är utslagen över fyra år.
Den tredje posten på 86 miljoner euro betalas ut 2007 och den
sista posten på 196 miljoner euro 2008. Justeringen uppgår
till sammanlagt 504 miljoner euro och 222 miljoner euro har betalats
ut tidigare.
Trots utgiftsökningarna ovan står kommunerna
inför stora frågor, inte minst när det
gäller den åldrande befolkningen och det ökade
servicebehovet. Möjligheterna att ordna med service inskränks
inte bara av det kraftigt ökande servicebehovet, utan också av
bristen på arbetskraft och den höga åldern
bland personalen.
Våren 2005 startade statsrådet en kommun- och
servicestrukturreform. Målet är att den nuvarande
kommunala servicen ska få en tillräckligt stark
strukturell och ekonomisk plattform att stå på för
att servicen också ska kunna ordnas och tillhandahållas
i framtiden. Samtidigt måste kvalitet, effektivitet, tillgång
och resultat, men också den tekniska utvecklingen vägas
in.
I samband med reformen utreds också möjligheterna
och behoven att förbättra statsandelssystemet
och den kommunala beskattningen och att stärka kommunernas
skatteunderlag. Samtidigt är ambitionen att effektivisera
det kommunala tjänstetillhandahållandet.
Reformen inklusive förpliktelser och tidsplaner kommer
att ingå i en ramlag som enligt planerna träder
i kraft från och med 2007. Redan i vår kommer
regeringen att lägga fast innehållet i lagen mer
exakt och lämna propositionen till riksdagen senast i början
av höstsessionen.
I dagsläget vill finansutskottet inte uttala sig om
innebörden i kommun- och servicestrukturreformen. Utskottet
framhåller att projektet är viktigt och skyndar
på en lösning av problemen för att reformen
ska kunna avancera enligt den planerade tidsplanen.
Produktivitetsprogrammet
Regeringen har startat en rad åtgärder som
tar sikte på att förbättra produktiviteten
inom offentlig sektor. Produktivitetshöjande åtgärder ingår
i alla förvaltningsområden. Genom åtgärderna
ses strukturer och arbetsmetoder över samtidigt som IT-användningen
effektiviseras. Målet är att den statliga personalen
ska dras ned med ungefär 9 600 årsverken
fram till 2011. Det är cirka 7,9 procent av de samlade årsverkena. Ett
annat mål är att de produktivitetshöjande
insatserna ska resultera i en utgiftsminskning med cirka 20 miljoner
euro redan 2007. År 2011 beräknas besparingarna
uppgå till omkring 190 miljoner euro.
En produktivitetshöjning är av nöden
inom den offentliga ekonomin och statsförvaltningen, framhåller
utskottet. Men det bör noteras att produktivitetsprogrammet
måste genomföras med utgångspunkt i ämbetsverkens
kapacitet att klara av sina uppgifter. Personalneddragningarna bör
göras med hjälp av naturligt bortfall och över
lag är det viktigt att staten i programarbetet följer
principerna för god personalpolitik.
Personalneddragningarna får inte resultera i sämre
kvalitet inom offentlig förvaltning. Redan nu är
de personella resurserna mycket knappt tilltagna på många
ställen. Dessutom har olika sektorer och olika områden
mycket divergerande möjligheter att satsa på produktivitetsförbättringar.
Inom till exempel fångvården är personalen
redan nu för liten i relation till antalet fångar.
Samtidigt ökar övertiderna kraftigt framför
allt bland vaktpersonalen. Den produktivitetshöjning som
nås med personalneddragningar slås tillbaka av
kostnaderna för övertider.
Ramförfarande och utvecklingsbehov
En utgiftsram som täcker in hela valperioden är ett
bärande element i regeringens finanspolitik. Utskottet
menar att ramförfarandet är en fungerande modell
och ett nödvändigt instrument för statsfinanserna.
Det har tillfört finanspolitiken större stabilitet
och förutsägbarhet.
Det är ett mycket krävande förfarande
att lägga upp en statsfinansiell ram. Det gäller
att bedöma den ekonomiska utvecklingen och utgiftsbehovet
under regeringsperioden så heltäckande och tillförlitligt
som det över huvud taget är möjligt.
Regeringen har lyckats bra med uppgiften, anser utskottet. Erfarenheterna
visar emellertid att det är befogat att göra en
utvärdering av ramförfarandets funktion och utvecklingsbehoven inför
nästa regeringsprogram och den anknytande utgiftsramen.
I detta sammanhang vill finansutskottet peka på följande
saker:
Rambeslutet gäller en utgiftsram som inte har varit
flexibel ens när inkomsterna har varit betydligt större än
förväntat. Utskottet menar att regeringens förfarande,
som gått ut på att inkomsterna från försäljning
av statlig egendom först och främst har använts
till att amortera på statsskulden, har varit befogat och
legat i linje med principerna i regeringsprogrammet.
Utskottet menar emellertid att ramförfarandet bör
tillåta en omprövning av anslagen om de från börjar
har satts alltför lågt. Ett exempel är
resurserna för utveckling och underhåll av trafikleder som
från första början varit underdimensionerade
utan att det har gått att justera dem utifrån gränserna
för utgiftsramen. En utvärdering av läget
kunde enligt utskottet göras när regeringsperioden
kommit halvvägs.
Vidare anser utskottet att besparingarna inom utgiftsramen bör
kunna användas dels det aktuella budgetåret, dels
också under andra år av ramperioden. Möjligheten
att utnyttja besparingar något annat år ändrar
ingenting på utgiftsramen, men ger bättre resurshushållning
och tillåter långsiktig planering och användning
av resurserna.
Vidare är det befogat att ompröva investeringsutgifternas
roll i utgiftsramen. För större tydlighet och öppenhet
i beslutsprocessen vore det angeläget att göra
skillnad mellan investeringsutgifter och driftsutgifter. En valperiod är en
mycket kort tid för att planera och omsätta investeringar
långsiktigt. För investeringar vore det tänkbart
att införa en utgiftsram som sträcker sig längre än
en enda regeringsperiod.
Det bör också noteras att utgiftsramen inte
får ställa hinder i vägen för
nya finansieringsmodeller. Ett exempel är livscykelmodellen
för trafikinvesteringar, som har stött på problem
i rammodellen.
I flera sammanhang har utskottet framhållit att det
bör finnas flexibilitet i reglerna för hur intäkterna
från försäljning av statlig egendom får användas.
Som läget är nu får högst 10
procent av den del som överstiger 500 miljoner euro av intäkterna
från försäljning av aktier årligen
användas till engångsutgifter. Nu har regeln ändrats
till högst 20 procent. Utgifterna får i första hand
gälla infrastrukturinvesteringar och åtgärder
för att främja forskning och utveckling.
Det är ett steg i rätt riktning att regeln
har ändrats. Men inkomster från försäljning
kan på sikt inte vara någon hållbar finansieringskälla
eftersom inkomsterna varierar från år till år
och både trafikleder och satsningar på FoU kräver
långsiktig planering. I sista hand kan en alltför
stor koppling till tillfälliga försäljningsintäkter
leda till kortsiktig planering och därmed försvåra prognosticeringen.
Det är befogat att staten också framöver
använder intäkterna från försäljning
av statlig egendom till att betala av på skulder. Samtidigt anser
utskottet det viktigt att statens ägarpolicy beraktas som
en strategisk fråga också i ett längre
perspektiv och inte bara som ett sätt att göra engångsamorteringar
på statsskulden eller finansiera vissa utgifter.
Områden med utgiftstryck
Utgiftsramarna för 2007 följer strategin i
regeringens rambeslut 2003. Utgiftsnivån för 2008—2011
grundar sig på beslut som fattats av den sittande regeringen,
men det är den följande regeringen som spikar
nivån på anslagen för följande regeringsperiod.
Det betyder att också de prioriteringar och värderingar
som hänger samman med anslagsförbrukningen spikas
under de förestående regerings- och ramförhandlingarna.
Finansutskottet vill i detta sammanhang lyfta fram vissa under
den pågående valperioden ofta debatterade frågor
som gäller utgiftsramarna och hur väl anslagen
räckte till. Dessa frågor bör enligt
utskottets mening vägas in i prioritetsbedömningarna
avseende anslag och verksamhet.
Utveckling och underhåll av trafikleder
Finansutskottet har under hela valperioden varit missnöjd
med finansieringen och beslutsfattandet när det gällt
trafikledsprojekt och framför allt krävt långsiktighet
och prognostiserbarhet i trafikpolitiken. Som utskottet påpekar
ovan har utgiftsramarna ända från valperiodens
början varit alltför snävt tilltagna
för att trafiklederna ska kunna utvecklas och underhållas.
Dessutom har besluten varit kortsiktiga och oförutsägbara.
De utgiftsramar som antogs i början av regeringsperioden
hade över huvud taget inga anslag för nya projekt.
Under valperioden har man dock beslutat sätta i gång
med att utveckla 13 trafikledsprojekt. Projekten har huvudsakligen
valts utifrån de förslag ministerarbetsgruppen
för trafikledspolitik lagt fram (Kommunikationsministeriets
publikationer 7/2004).
Några beslut om nya trafikledsinvesteringar ingår
inte heller i de nu aktuella utgiftsramarna. Men regeringen säger
sig dock överväga möjligheterna att inleda
nya trafikledsprojekt när den beslutar om budgetpropositionen
för 2007. Frågan avgörs med hänsyn
till det statsfinansiella spelrummet och eventuella inkomster av
försäljning av statens egendom.
Riksdagen förutsatte vid behandlingen av årets
budget att regeringen i samband med rammanglingen och beredningen
av 2007 års budget bedömer möjligheterna
att inleda de projekt bland förslagen från ministerarbetsgruppen
för trafikleder som ännu inte har inletts och
på grundval av denna bedömning fattar beslut om att
inleda trafikprojekten i första korgen åren 2007
och 2008.
Utskottet hänvisar till uttalandet och understryker
att det absolut måste beaktas i beredningen av 2007 års
budget.
Finansieringsramarna utlovar inte heller mer pengar för
underhåll av trafikledsnätet. För att exempelvis
bannätet ska hållas i trafikerbart skick behövs
det årligen reinvesteringar för ca 170 miljoner
euro, men enligt anslagsramarna rör sig finansieringen
kring 100 miljoner euro på årsnivå. Om
anslagen dras ned permanent kan man räkna med att bara
ungefär två tredjedelar av bannätet i
det långa loppet kan hållas trafikerbart. Också nivån
på anslagen för basväghållning är
alltför låg med tanke på behovet av underhåll.
Kommunikationsministeriet tillsatte våren 2005 en arbetsgrupp
för att göra upp förslag om nya långsiktiga
finansieringsmetoder inom väghållningen. Arbetsgruppen
anser i sin rapport från den 27 mars 2006 (Kommunikationsministeriets
publikationer 18/2006) att besluten om de långsiktiga
riktlinjerna för trafikinfrastrukturen måste bli
mer bindande och förankras i en bredare politisk bas samt
fattas för en längre tid än en regeringsperiod.
Gruppen har stannat för att rekommendera en modell med
trafikpolitiska redogörelser för 10—15 år.
De ger riksdagen större möjligheter att påverka
de långsiktiga trafikpolitiska strategierna.
Utskottet anser att arbetsgruppens förslag är bra.
De tillför trafikpolitiken långsiktighet och prognostiserbarhet
och förankrar besluten i en bred politisk bas. En långsiktig
planering gör det också möjligt att jämna
ut konjunktur- och säsongtoppar. Den fortsatta beredningen
av frågan ska definitivt ske utifrån arbetsgruppens
förslag och redan under denna regeringsperiod, understryker
utskottet.
Arbetsgruppen tog inte någon ställning till hur
trafikledsnätet ska finansieras. Utskottet påpekar
att trafikledsinfrastrukturen i Finland har ett kapitalvärde
på ca 30 miljarder euro. Den struktur behöver
utvecklas och upprätthållas och för det
behövs framöver resurser som gör det möjligt
att genomföra trafikprojekt på ett förnuftigt, ändamålsenligt
och ekonomiskt optimalt sätt och som ger större
trafiksäkerhet.
Det är också viktigt att ta reda på om
nya finansieringsmodeller kunde användas, menar utskottet.
Kollektivtrafik
När det gäller kollektivtrafiken avser regeringen att
förbättra villkoren och servicen samt skjuta till
mer pengar för ändamålet. Villkoren och
servicenivån har förbättrats bl.a. genom
att persontransporter samordnats i större utsträckning
och nya sätt att sköta trafiken tagits fram. De
första nya resetjänstcentralerna har inlett sin
verksamhet i år och vid årets början
togs också en personalbiljett i bruk.
Pengarna till kollektivtrafiken har trots allt fortlöpande
varit knappa. Finansieringsnivån i rambeslutet tillåter
inte att den nuvarande servicenivån upprätthålls
framöver. Av exempelvis de upphandlade bussturerna torde
man bli tvungen att dra in ca 520. Indragningen av turerna ökar också kommunernas
kostnader, åtminstone i de fall där de till kommunernas
lagfästa skyldigheter hörande elevtransporterna
och persontransporterna inom social- och hälsovården
har kunnat skötas med turer som länsstyrelserna upphandlat.
Enligt utskottet måste kollektivtrafiken klart och
tydligt få bättre villkor och göras mer
attraktiv. Särskilt i stora städer bör
kollektivtrafiken vara ett reellt alternativ till privatbilism.
Att främja kollektivtrafiken är också ett
av de bästa sätten att minska trafikens utsläpp
av växthusgaser. Trafiken står för närapå 20
procent av koldioxidutsläppen i Finland och merparten genereras
av vägtrafiken.
Satsningar på forskning och utveckling
En stärkt teknologi- och innovationspolitik har stått
högt på prioritetslistan under valperioden. Finland
har de facto utmärkt sig i många internationella
jämförelser och vår konkurrenskraft hör till
de bästa i världen. Men det oaktat står
innovationsmiljön här inför stora problem.
I takt med globaliseringen glider särskilt produktionen
allt mer över till platser där produktionsfaktorerna är billigast.
Risken finns att också FoU-verksamheten allt mer övertas
av länder med billiga produktionskostnader. På senaste
tid har bland annat många länder i Asien starkt
gått in för forskning och produktutveckling. Finland
däremot är ledsamt nog inte särskilt
attraktivt som investeringsobjekt och plats för FoU-verksamhet.
Utskottet understryker vikten av att vårt land fortsättningsvis
utvecklas som världens bästa innovationsmiljö.
För att vi ska röna framgångar i den
hårda internationella konkurrensen krävs det allt
större satsningar på högskolornas forsknings-
och utvecklingsverksamhet, utbildning, innovationer och internationalisering.
För att vi ska kunna leva upp till dessa stora utmaningar måste
de regionala och lokala innovationsmiljöerna stärkas
och service som gör det lättare att bilda nät
samt verksamhetskulturen utvecklas. Det är också viktigt
att företagen själva satsar mer på forskning
och utveckling och att villiga företag med tillväxtpotential
uppstår i snabbare takt.
Det är enligt utskottets mening viktigt att det uppstår
internationellt konkurrenskraftiga kunskapskluster här
hos oss. De som lyckas i sin innovationsverksamhet söker
sig ofta till starka spetskompetenskluster som i ett längre
tidsperspektiv kan vara motorn för innovationsverksamhet
och som hjälper affärsverksamheten kring innovationerna
att växa. Det som framför allt krävs
för framgång är klara och tydliga beslut
och satsningar som aktörerna tillsammans engagerar sig
i.
Utskottet vill också undestryka att vi har möjligheter
att profilera oss som ett toppland visavi bioenergi och miljövänliga
tekniker. Vi har avancerad miljöteknik och miljökompetens,
men vi har inte lyckats utnyttja vår status som föregångarland
för att öka exporten av miljöteknik.
Enligt rambeslutet får flera ministerier sina FoU-anslag
nedskurna. De utmaningar vi står inför skulle
enligt utskottets mening snarare kräva mer satsningar på forskning
och utveckling.
Barnfamiljernas välfärd
Ekonomin har under en lång tid utvecklats i positiv
riktning och en övervägande majoritet av finländarna
klarar sig åtminstone drägligt. Forsknings- och
utvecklingscentralen för social- och hälsovården
har gjort en undersökning som visar att även om
ekonomin utvecklats gynnsamt lever redan mer än en halv
miljon finländare under den relativa riskgränsen
för fattigdom. Den relativa fattigdomsgränsen
dras vid personer som bor i hushåll vars inkomster är mindre än
60 procent av hela befolkningens snittinkomster. När sysselsättningen
förbättras och arbetsinkomsterna ökas,
stiger medianinkomsten och ökar den relativa
fattigdomen, även om låginkomsttagarnas absoluta
inkomster inte skulle sjunka.
Enligt utredningen har fattigdomen brett ut sig särskilt
bland barnfamiljerna. I synnerhet gäller detta ensamföräldrar,
flerbarnfamiljer och familjer med barn under tre år. Ett
annat oroväckande fenomen är att allt fler barn
och unga börjat må dåligt.
Under valperioden har åtgärder satts in för
att underlätta för barnfamiljerna. Bland annat
har barnbidraget höjts, likaså stödet
för hemvård och privat vård av barn samt
moderskaps-, faderskaps- och föräldradagpenningens
minimibelopp. Insatser har också gjorts för att
minska fattigdomen. Tack vare tillskotten har stödtagarna fått
det bättre och inkomstskillnaderna ökar inte längre
lika snabbt. Men alla åtgärder till trots har stödtagarnas
relativa ekonomiska situation försämrats i och
med att den allmänna inkomstutvecklingen samtidigt varit
mycket gynnsam och medianinkomsten stigit.
En bättre välfärd för barnfamiljerna
bör tydligare markeras som ett samhällspolitiskt
mål, understryker utskottet.
Bistånd
Enligt såväl regeringsprogrammet som regeringens
biståndspolitiska program är det tänkt
att biståndsanslagen före 2010 ska höjas
till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Räknat i euro har
anslagen för Finlands bistånd ökat kraftigt under
denna regeringsperiod, men deras andel av bruttonationalinkomsten
ligger fortfarande under målnivån. Nästa år är
det tänkt att avsätta 0,43 procent av nationalinkomsten
för bistånd.
Rambeslutet innehåller inga bindande siffror för
biståndsanslagen 2008—2011. Regeringen uppger
att beslutet om tillväxtsiffrorna för biståndet
tas först i samband med förhandlingarna om regeringsprogrammet
och ramarna efter riksdagsvalet 2007. Siffrorna i rambeslutet är
därför kalkylmässiga.
Utskottet hänvisar till sina tidigare ståndpunkter
och anser det fortfarande viktigt att man inte ger upp ambitionen
avseende biståndsanslagens nivå, låt
vara att målet 0,7 % före utgången av
2010 inte nås med anslagen i rambeslutet. Med hänsyn
till uppläggningen av biståndsarbetet vore det
viktigt att besluten om finansieringsnivån är
långsiktiga.
Utveckling av landsbygden
I rambeslutet har inte beaktats att EU:s nya programperiod innebär
förändringar för utveckling av landsbygden.
Beslutet om Finlands nationella medfinansiering fattas nämligen
först när EU:s länderspecifika andel
blivit klar.
Odlarna måste ha en garanterad inkomstnivå också i
framtiden, understryker utskottet. Detta bör beaktas redan
när budgetpropositionen för 2007 bereds.
Miljöarbeten
I år har 11,9 miljoner euro avsatts för miljöarbeten,
men under ramperioden sjunker anslagen till 9 miljoner euro per år.
Situationen förvärras ytterligare av att bidragen
till vattenvård halveras 2007 och upphör helt
2008.
Behovet av miljöarbeten har ökat påtagligt men
anslagen för dem har varit minimala. Anslag för
miljöarbeten behövs bl.a. för att minska eutrofieringen
i sjöar och vattendrag, inklusive Östersjön,
för att undanröja hälsoriskerna av farliga ämnen
i marken och för att trygga tillgången till rent
råvatten. Vattenvårdsbidragen används
framför allt till att förbättra avloppshanteringen
i glesbygden.
Det är på många sätt lönsamt
med miljövårdsarbeten, eftersom man genom dem
kan förbättra miljöns tillstånd
samtidigt som de också ökar sysselsättningen.
Det är angeläget, menar utskottet, att miljövårdsarbetena
får mer pengar i framtiden.