Propositionen fick brett stöd i den skriftliga sakkunnigutfrågningen. En temporär sänkning av dröjsmåls- och förseningsräntan anses under rådande undantagsförhållanden vara nödvändig och välkommen. Enligt propositionen ska den nuvarande dröjsmålsräntan och förseningsräntan temporärt sjunka från sju till fyra procent. Den sänkta räntan beräknas på det sätt som närmare föreskrivs på de skatter och avgifter som förfaller till betalning den 1 mars 2020 eller därefter och för vilka ansökan lämnas in senast den 31 augusti 2020.
Den föreslagna räntan ska tillämpas på skatter och avgifter som är föremål för betalningsarrangemang och betalningsuppskov. Närmare bestämmelser om villkoren för betalningsarrangemang finns i 43 § i lagen om skatteuppbörd och i det beslut om förfarandet vid betalningsarrangemang som Skatteförvaltningen utfärdat med stöd av den.
För att målen i propositionen ska nås så långt som möjligt anser utskottet att det är viktigt att Skatteförvaltningen genom sina egna åtgärder underlättar villkoren för betalningsarrangemangen. Åtgärderna hänför sig bland annat till tidtabellen för betalningsposterna i betalningsprogrammet och möjligheten att inkludera nya skatter i ett befintligt betalningsarrangemang. Den första posten i betalningsprogrammet kan infalla tre månader från det att betalningsarrangemanget beviljades. I nuläget är tidsfristen en månad. Dessutom ska det under den värsta perioden av epidemin vara möjligt att i betalningsprogrammet i efterhand inkludera skatter som förfallit till betalning efter det att betalningsprogrammet har gjorts upp. För närvarande kan nya till betalning förfallna skulder inte tas med i betalningsprogrammet, utan de ska betalas enligt den ursprungliga sista betalningsdagen.
Här betonar utskottet betydelsen av flexibilitet inom Skatteförvaltningen i den här exceptionella situationen. Utskottet ser det som angeläget att förskottsskatten undantagsvis kan sänkas enligt den skattskyldiges egen anmälan utan mellanbokslut eller annan skriftlig dokumentation. Likaså är det viktigt att Skatteförvaltningen till fullo utnyttjar bestämmelsen i 43 § 3 mom. i den gällande lagen om skatteuppbörd. Enligt den är det av synnerligen vägande billighetsskäl möjligt att ingå betalningsarrangemang också så att ingen ränta tas ut. Samtliga ovannämnda åtgärder bidrar till regeringens mål att underlätta situationen för företag som drabbats av ekonomiska svårigheter till följd av coronaepidemin och på så sätt undvika konkurser för företag som i övrigt är livskraftiga.
De sakkunniga har haft motstridiga åsikter om vad som är en skälig dröjsmålsränta och förseningsränta. En del har ansett att räntan bör sänkas till noll eller en procent i stället för till fyra procent. Alternativt har det i en del sakkunnigyttranden föreslagits att det separat ska utredas om räntan kan slopas när det klarnar vilka ekonomiska konsekvenser epidemin får och hur långvarig den blir.
Sänkningen av dröjsmåls- och förseningsräntan genom betalningsarrangemang och betalningsuppskov är avsedd att vara en tillfällig lättnad för skattskyldiga som har betalningssvårigheter, framhåller utskottet. Vid betalningsarrangemang består den väsentliga lättnaden i att företaget på mer flexibla villkor än tidigare får betalningstid för sina skatteskulder. Sänkningen av dröjsmålsräntan underlättar för företag som ansökt om betalningsarrangemang. Särskilt för småföretag är det viktigt att de får betalningstid för sina skatteskulder utan säkerhet.
Vid bedömningen av en skälig och korrekt räntesats bör hänsyn tas till att betalningsarrangemanget inte ska bli en attraktiv finansieringsmetod för sådana företag som inte har akuta betalningssvårigheter till följd av coronaepidemin och således inte är i behov av betalningsarrangemang för skatter. En omotiverat låg dröjsmålsränta eller räntefria dröjsmålspåföljder kan leda till betalningsarrangemang som är onödiga med tanke på syftena med propositionen och på så sätt obefogat minska skatteutfallet för 2020.
Enligt utskottets uppfattning kan den valda räntesatsen anses ligga på ungefär rätt nivå för de företag som behöver betalningsarrangemanget och den sänkta dröjsmålsräntan enligt förslaget. Räntefria dröjsmålspåföljder blir inget incitament för företagen att betala skatt, och det är något som propositionen inte kan anses syfta till.
Sakkunniga har kommit med bedömningar av hur en räntefri dröjsmålspåföljd påverkar till exempel kommunernas skatteintäkter. I en situation som avses i propositionen minskar en nollprocentig dröjsmålsränta kommunernas skatteintäkter med cirka 2,5 miljarder euro jämfört med nuläget, om hälften av företagen utnyttjar betalningsarrangemanget. Om betalningsarrangemangen utnyttjas fullt ut, kommer kommunernas skatteintäkter att minska med cirka 5 miljarder euro jämfört med nuläget.
Med den föreslagna räntenivån räknar regeringen med att skatteutfallet för 2020 minskar med sammanlagt cirka 1 406 miljoner euro, om 10 procent av skatterna omfattas av förfarandet med betalningsarrangemang. Statens skatteinkomster minskar då med cirka 766 miljoner euro, kommunernas med cirka 552 miljoner euro, församlingarnas med cirka 30 miljoner euro och Folkpensionsanstaltens med cirka 58 miljoner euro.
Eftersom åsikterna gått i sär om den föreslagna räntenivån anser finansutskottet att det är viktigt att regeringen aktivt följer beloppet av de skatter som omfattas av betalningsarrangemang, betalningsarrangemangens maximilängd och propositionens konsekvenser för skatteintäkterna och företagens ekonomiska situation. Utskottet anser det vara viktigt att regeringen utifrån insamlade fakta bedömer om giltighetstiden för de bestämmelser som föreslås bli temporära behöver förlängas, om en total befrielse från dröjsmåls- och förseningsränta ska underlättas och vilken räntenivå som på bästa möjliga sätt samtidigt tryggar skatteintäkterna och företagens likviditet under undantagsförhållandena. Kommunerna ska i rätt tid kompenseras för de förlorade skatteintäkterna i netto via statsandelssystemet.