Utskottet tillstyrker propositionen utan ändringar.
Propositionens syfte är att få riksdagens samtycke till att Finland säger upp det skatteavtal som ingicks med Portugal 1970. Samtycket behövs eftersom skatteavtalet innehåller bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Också de har satts i kraft med riksdagens medverkan. I propositionen ingår dessutom ett lagförslag om upphävande av lagen om att sätta skatteavtalet i kraft (606/1971). Lagen ska träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet samtidigt som uppsägningen träder i kraft.
Uppsägningen är baserad på artikel 30 i skatteavtalet, där det sägs att en avtalsslutande stat kan säga upp avtalet på diplomatisk väg med skriftligt meddelande senast sex månader före kalenderårets utgång. Avtalets giltighet upphör då i början av det år som följer på uppsägningsåret. Avsikten är att gå vidare så att avtalets giltighet och tillämpning upphör den 1 januari 2019. Finland ska således lämna sin uppsägningsanmälan till Portugal före utgången av juni månad.
Det exceptionella uppsägningsförfarandet har aktualiserats efter att ikraftträdandet av det nya skatteavtalet som undertecknades i november 2016 har fördröjts. Finland har uppfyllt sin del i proceduren, men motsvarande förfarande är fortfarande anhängigt i Portugal, och man vet inte med säkerhet hur saken avancerar. Eftersom det gällande avtalet från 1970 är föråldrat och inte längre motsvarar Finlands skatteavtalspolitik, finns det inte orsak att under dessa omständigheter förlänga dess giltighet.
Utskottet anser att förfarandet är motiverat trots att det är ovanligt. Bäst vore att ett nytt gemensamt förhandlat skatteavtal som är undertecknat av bägge länderna kunde träda i kraft i början av nästa år. Ett avtalslöst tillstånd kan då undvikas. Det är fortfarande möjligt i det fall att Portugal för sin del slutför godkännandet och underrättar Finland om det senaste den 1 december 2018.
Trots att uppsägningsförfarandet i sig är exceptionellt, har Finlands mål i fråga om fördelningen av beskattningsrätten varit konsekventa redan från och med 1980-talet. Portugal är således inget undantagsfall. Det framgår tydligast i avtalsbestämmelserna om beskattning av pensionsinkomster. Målet har varit att bevara beskattningsrätten också när pension betalas till utlandet, eftersom de pensionsförsäkringsavgifter som har betalats för att tjäna in pensionsinkomst har varit — och fortfar att vara — avdragsgilla i beskattningen. Beskattningsrätten garanterar att Finland beskattar pensioner rättvist oavsett bostadsort. Samma följdriktighet gäller också för artiklarna om fast egendom och överlåtelsevinst.
Uppsägningen bottnar således i behovet att garantera en rättvis och konsekvent beskattning vare sig det gäller inkomst av pension eller lös egendom som är jämförbar med fast egendom. Det nya avtalet uppfyller Finlands mål i dessa avseenden och motsvarar bland annat ett färskt skatteavtal med Spanien.
Beskattningsrätten enligt avtalet ska också förhindra eventuell dubbel beskattning av samma inkomst. Så är fallet också i den så kallade omvända avräkningsmetoden som ingår i skatteavtalet mellan Finland och Spanien, och i det nya skatteavtalet mellan Finland och Portugal. Förfarandet innebär att Finland räknar av, det vill säger drar av den skatt som en utomlands bosatt pensionstagare betalar i sin hemviststat, dock inte mer än den skatt som Finland tar ut för samma inkomst. Till den del beskattningen är lindrigare i hemviststaten än i Finland, är skatten på inkomsten ändå alltid densamma som den skulle vara om den skattskyldige bodde i Finland.
Ytterligare synpunkter
Propositionen har väckt uppmärksamhet särskilt bland pensionärer som flyttat till Portugal. Det är förståeligt i sig eftersom uppsägningsförfarandet är en exceptionell åtgärd och följderna av ett eventuellt avtalslöst tillstånd eventuellt skulle vara synligast just när det gäller pensionsinkomster. Men utskottet understryker ändå de ovan anförda bakgrundsfaktorerna som har lett till uppsägningsprocessen. De primära motiven är således inte ekonomiska utan har samband med den nationella beskattningsrätten och en rättvis beskattning. Att 1970 års skatteavtal är föråldrat är också uppenbart, då man betänker hur mycket det internationella samröret och skattelagstiftningen i dess påföljd har förändrats.
För tydlighetens skull bör det också sägas att uppsägningen av avtalet inte medför retroaktiv beskattning: det avtalslösa tillståndet — eller det nya avtalet — ska träda i kraft den 1 januari 2019 och tillämpas efter det. Utrikesministeriet har dessutom granskat förfarandet ur traktaträttslig synvinkel och konstaterat att det är klanderfritt. Ministeriet har också tillstyrkt att förslaget ska godkännas med det snaraste.
Finlands avsikt att förnya 1970 års skatteavtal och ersätta det med ett nytt har också det varit känt sedan länge. Exempelvis beskattningen av pensioner var på agendan redan vid förhandlingarna på 1990-talet och sedermera från och med 2013. Möjligheten till uppsägning togs också upp redan 2016. De åtgärder som nu föreslås har således gått att förutse redan länge. Utskottet vill ändå understryka att Finlands främsta mål är att få i kraft ett nytt skatteavtal som har tagits fram genom en gemensam förhandlingsprocess och som är undertecknat av bägge länderna. På så sätt skulle beskattningen vara konsekvent och förutsägbar i alla lägen.