Motivering

Samlingspartiets förslag till en fungerande och motiverande studiestödsmodell finns inskriven i en lagmotion (LM 9/2005 rd) av Suvi Linden, som behandlas i samband med propositionen. I lagmotionen föreslås att studiepenningen inom studiestödet höjs för att bättre motsvara de studerandes levnadskostnader och att gränsen för fri inkomst för studerande höjs med 10 procent. Det sammanlagda studiestödet föreslås bli höjt med högst 750 euro i månaden. På den punkten skiljer sig vårt förslag från regeringens linje att förbättra studiestödet med en större låneandel utan att det avsätts nya resurser för studiepenningen.

Samlingspartiet menar att studiestödet måste ses över för att tillåta studier på heltid och därmed möjliggöra snabbare utexaminering. Vid sidan av de utbildningspolitiska åtgärderna behövs det också större satsningar på de studerandes välfärd och försörjning. I Samlingspartiets modell får de studerande betydligt högre studiepenning i början av studierna. Däremot intar studielån en större andel av studiestödet mot slutet av studierna, efter de 30 första studiestödsmånaderna. Om inkomstgränserna för studiestöd höjs har de studerande bättre möjligheter att skaffa extra inkomster när det behövs.

I Samlingspartiets modell ingår ett avdrag för studielån som påminner om regeringens förslag. Avdraget ska beviljas alla som avlagt högskoleexamen i tio år efter utexamineringen. Avdraget föreslås vara 50 procent av amorteringen och göras direkt på skatten. Det högsta avdragsbeloppet är högre än i propositionen, vilket betyder att benägenheten för att ta studielån blir större. Denna syn delades också av de sakkunniga.

Regeringens modell för avdrag för studielån är mycket komplicerad, bl.a. på grund av självrisken. Dessutom är det problematiskt för de studerande att avdragsrätten är kopplad till studietiden eftersom de studerande sannolikt vet när de kan bli klara med studierna först långt efter att de har tagit lån. Vi menar att avdragsvillkoren måste vara så tydliga att de studerande redan när de tar lån vet hur de bör handla och vad som förutsätts av dem. Så är inte fallet med propositionen. Finansutskottet påpekar att ovissheten om förmånens vara eller icke vara och avdragsbeloppet kan leda till att de studerande låter bli att utnyttja förmånen.

Regeringens avdragsmodell resulterar i alltför mycket byråkrati och ökade förvaltningskostnader, och det kan på intet sätt anses vara bra. Ett högsta avdragsbelopp för varje enskild examen i kombination med uppföljning gör att systemet är både otydligt och osäkert för de studerande. Dessutom blir det både komplicerat och tungrott i administrativt hänseende. Om det däremot finns tydliga regler för avdragsvillkoren och avdragsbeloppen som dessutom tillåter insyn behövs inte Folkpensionsanstalten för administrationen, utan skattemyndigheterna kan dra av beloppen direkt när de blivit informerade av läroanstalterna att en studerande har blivit utexaminerad och fått uppgifter om amorteringarna från banken.

Motivering

Regeringens förslag till höjda hyresgränser för bostadstillägget och statsborgen för studielån samt modellen för ett skatteavdrag som är kopplat till studietiden syftar till att ge de studerande möjligheter att studera på heltid och avlägga examen på kortare tid än nu. Regeringens målsättning är i sig behjärtansvärd. Det är bra att det finns en vilja att ge de studerande möjligheter att koncentrera sig på sina studier och avlägga examen utan att studierna drar ut på tiden av ekonomiska skäl.

Tyvärr är skatteavdraget för studielån ett mycket misslyckat förslag. Ett avdrag som är kopplat till studietiden är ett ojust stöd som mest hjälper de som annars klarar sig bra och snabbt blir klara med sina studier. Därför kan man också fråga sig hur mycket studietiderna kommer att förkortas i framtiden av den föreslagna modellen. Modellen blir inte rättvisare av att studietiderna varierar mycket från ämne till ämne. Modellen kan alltså ha den konsekvensen att de som redan nu snabbt blir klara får en extra förmån. Det är visserligen bra att regeringen försöker beakta olika typer av livssituationer. Ändå är det uppenbart att barn och sjukdom i många fall gör att studietiden förlängs utöver föräldraledigheten eller sjukskrivningen.

De orättvisa elementen i avdragsmodellen kunde mildras om det fanns en vilja att ta upp frågan och strukturera om propositionen. Studieområdena är så olika och livssituationerna kan variera så mycket att skatteavdraget inte bör vara kopplat till studietiden utan bör alla utexaminerade få komma i åtnjutande av avdraget. Det vore ett incitament för långvariga studerande att slutföra sina studier. Dessutom kunde de studerande vara säkrare på att de någon gång i framtiden kan dra nytta av avdraget. Om de studerande kan lita på att de bara behöver betala tillbaka en del av lånet efter slutförda studier hade de ett bättre motiv att ta studielån än vad propositionen erbjuder.

Oavsett om rättvisefrågorna i avdragsmodellen ses som principiella problem eller inte är propositionen ett dåligt förslag. Sett i ett studerandeperspektiv är studiestödssystemet redan nu mycket komplicerat och kräver en hel del räkneoperationer. Förslaget är en extra belastning för systemet framför allt i och med att det högsta tillåtna avdraget varierar med examen och kapitaliserade räntor inte får dras av. De studerande måste räkna ut vilken del av studielånet som ingår i avdragsrätten och dessutom lura ut en del andra tidigare element i systemet, vilket inte är särskilt lätt. Det kommer att råda stor oklarhet och många missuppfattningar om avdraget för studielån. Det komplicerade systemet misstänks också minska de studerandes benägenhet att ta studielån, och inte ens i bästa fall är det någon bra lösning.

Sammantaget sett är systemet både komplicerat och tungrott. Det kräver stora extra arbetsinsatser vid Folkpensionsanstalten, skatteförvaltningen och bankerna. Det är ingen bra lösning att ett redan nu svårhanterbart system görs ännu mer komplicerat när klara och entydiga regler för social trygghet och beskattning bör vara målet. Särskilt när det gäller skattereglerna strider förslaget mot de nuvarande strategierna inom förvaltningen. Den allmänna trenden är att vi ska komma bort från specialavdrag som kräver individuell tolkning och individuella beslut.

Det kan aldrig vara bra att göra systemet mer komplicerat, inte minst när det verkar synnerligen osäkert om målen med propositionen kan uppfyllas. Kostnadseffektiviteten är ett stort problem som inte får negligeras. Eftersom syftet är att ge studerande som snabbt blir klara en bonus, ett sorts stipendium, vore det effektivare att ge dem ett stipendium för amorteringar på studielån sedan de utexaminerats. Detta är dessutom mer befogat med tanke på att människors tidspreferenser vanligen domineras av nuet och den närmaste framtiden. En skatteförmån som hägrar först om några decennier kan knappast vara ett effektivt incitament. En förmån som man kan få direkt eller nästan direkt är mer motiverande än en framtida förmån, särskilt som förmånen är förknippad med en del osäkerhetsfaktorer. Den totala studietiden är en fråga som varje studerande kan bedöma först ett år eller flera år efter att de har tagit lån.

Var och en måste kunna studera på heltid oavsett sin bakgrund. Därför är det mycket positivt att regeringen föreslår en höjning av bostadstillägget till studiestödet. Höjningen är ett första steg mot ett studiestöd som är en välbalanserad form av social trygghet och som ger de studerande chansen att skaffa sig hög utbildning också när de ekonomiska omständigheterna är dåliga. Nästa förbättringsåtgärd bör vara att höja studiepenningen.

Motivering

I utlåtandet till kulturutskottet om regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om studiestöd och till de ändringar i skattelagstiftningen som införandet av ett studielånsavdrag förutsätter (RP 11/2005 rd) anför finansutskottet helt riktigt tungt vägande kritik, men går ändå inte in för att avvisa lagförslagen.

I utskottet föreslog vi att propositionen förkastas eftersom studielånsavdraget gör att studiestödet mer får karaktären av studielån och ökar de ekonomiska skillnaderna bland de studerande. På grund av propositionen kommer de förlängda studietiderna, som inte beror på de studerande själva, att bli ett hinder för att få studiesociala förmåner.

Kortare studietider och social trygghet under studietiden måste gå hand i hand. Enligt vår uppfattning kan det målet nås om studiepenningen höjs. Ett förslag i den riktningen ingår i ledamot Valpas lagmotion (LM 8/2005 rd) där Vänsterförbundets riksdagsgrupp föreslår att studiepenningen höjs med 15 procent, att bostadstillägget också ska betalas för sommarmånaderna och lägger fram en del andra förbättringsförslag.

I yttrandena från de sakkunniga framgår det att studietiderna förlängs framför allt på grund av fördröjd studiestart, ofta med upp till två eller tre år. Dessutom påverkas studietiden av förvärvsarbete vid sidan om. Vid utfrågningen av de sakkunniga blev det klart att förvärvsarbete vid sidan av studierna beror på ekonomiska orsaker, men också på att de studerande skaffar sig viktig arbetserfarenhet. Dessa omständigheter påverkar i hög grad bedömningen av propositionen, men utskottet negligerar dem i sina överväganden. I utlåtandet misstänker utskottet att ändringar i studiestödet framöver inte kommer att påverka förvärvsfrekvensen bland de studerande.

Studerande förvärvsarbetar först och främst på grund av att studiestödet är så litet. Drygt hälften av alla högskolestuderande förvärvsarbetar vid sidan om studierna, och det fördröjer utexamineringen (RP 11/2005 rd, s. 11). I propositionen sägs att Finland har Nordens lägsta studiestöd. En utredning som studiemedelsmyndigheterna i de nodiska länderna har gjort visar att de studerandes situation mätt i studiestöd inte har förbättrats i lika snabb takt i Finland som i de övriga nordiska länderna.

Som alternativ till regeringens linje vill Vänsterförbundets riksdagsgrupp föreslå en allmän höjning av studiepenningen. Vi har lagt fram en parallell lagmotion där vi föreslår en höjning på 15 procent av studiepenningen. Dessutom föreslår vi att föräldrarnas inkomster inte längre ska inverka på studiepenningen för studerande under 20 år inom det andra stadiet. Vi föreslår också att bostadstillägget ska kunna betalas ut för sommarmånaderna. Med dessa höjningar kan det reella värdet på studiepenningen och bostadstillägget återgå till 1995 års nivå samtidigt som de studerande får chansen att studera utan ytterligare åtstramningar av studietiderna.

Också de viktigaste studentorganisationerna har påpekat att studielånsavdraget är orättvist, komplicerat och byråkratiskt, och gör att vårt studiestödssystem allt mer får karaktären av studielån. I utlåtandet tar utskottet upp de största problemen och beskriver den miljö där studielånsavdraget ska existera. Enligt propositionen beviljas avdraget retroaktivt och baserar sig uteslutande på stöd i form av lån. Utskottet håller med om att regleringen är komplicerad och insynen dålig med avseende på skattesystemet samt framhåller att administrationen är tung och arbetskrävande. Ändå drar utskottet inte riktiga slutsatser. Förslaget ökar belastningen på det allmänna studiesystemet som redan nu innefattar en del problem till exempel med återkrav av studiestöd.

Förslaget strider mot målen i de nuvarande strategierna inom förvaltningen. Ett av målen är att personbeskattningen ska bli tydligare och mer schematisk, bl.a. för att styra de minskande resurserna. Studiestödsavdraget kräver individuell tolkning och individuella beslut, och det rimmar dåligt med de allmänna målen att förenkla personbeskattningen. Det påpekar också utskottet, men drar inte riktiga slutsatser av sina funderingar.

I dagsläget är det ovanligare i Finland än i de övriga nordiska länderna att studier finansieras med lån. Utredningar visar att studerande i Finland inte uppfattar studielån som en del av studiestödet (RP 11/2005 rd, s. 11).

I en nordisk jämförelse betraktas det som ett positivt drag i vårt system att studiepenningen intar en så stor del av studiestödet. Därmed minskar skuldbördan på grund av studier. Med sin proposition styr regeringen mot en modell som innebär större skuldsättning bland de studerande. I Norge är det vanligt med studieskulder och där är de studerande tre gånger så skuldsatta som studerande i Finland.

I motsats till utskottet anser vi inte att de studerande ska bli mer benägna att ta lån. Enligt vårt synsätt ökar orättvisorna bland olika studieinriktningar och bland studerande med olika social bakgrund av att studiestödsavdraget kopplas ihop med förvärvsarbete i en avlägsen framtid, något som av utskottet kallas studiestödsoption. Propositionen ökar de sociala missförhållandena och minskar välfärden.

När sociala förmåner ersätts med banklån försämras den grundlagfästa rätten för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov också få annan än grundläggande utbildning (16 § 2 mom. i grundlagen).

I Finland tar ungefär 40 procent av högskolestuderandena studielån under studietiden och i snitt hade utexaminerade från högskolor 2003 cirka 6 350 euro i lån. Det är ungefär hälften av det högsta lånebeloppet för en period på 55 stödmånader. Undersökningen av hur studerande försörjer sig visade att drygt hälften av studerandena drygade ut sina inkomster med förvärvsarbete under terminerna. Regeringens tanke är att studerandena i stället för att tjäna pengar ska skuldsätta sig och spekulera i förmåner som de kan få med framtida skatteavdrag på obefintliga arbetsinkomster. Tanken tilltalar knappast några större studentmassor.

Med hänvisning till uppgifter som utskottet fått kan man säga att det är osäkert om studielånsavdraget har någon motiverande effekt under studietiden. Dessutom ifrågasatte de sakkunniga om lånesubventionen är tillräckligt stor och tillräckligt motiverande. Utifrån detta kan man göra bedömningen att förslaget till studielånsavdrag kommer att ha mycket liten betydelse för de mål som förslaget motiveras med.