Allmän motivering

Allmän bedömning om propositionen

Utskottet hänvisar till propositionens motivering och annan utredning i saken och anser att propositionen är behövlig och angelägen. Den gamla värnpliktslagen har nästan 60 år på nacken, även om den har moderniserats på vissa punkter under tidernas lopp. Men den kräver en totalreform, bl.a. för att den nya grundlagen kräver det. Det gäller inte minst bestämmelserna om delegering av lagstiftningsmakt, militärmyndigheternas befogenheter och uppgifter och de grundläggande fri- och rättigheterna.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (GrUU 9/2007 rd) att förslaget till värnpliktslag kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning, om utskottets konstitutionella anmärkningar om 79 §, 90 § 2 mom. och 112 § 2 och 3 mom. beaktas på behörigt sätt.

Den föreslagna värnpliktslagen utgår från allmän värnplikt, och det föreslås inga nämnvärda ändringar i det nuvarande systemet. I den nya lagen ska det huvudsakligen föreskrivas om samma saker som i den gällande lagen (452/1950). Regeringen föreslår dessutom ändringar i lagen om militär krishantering, lagen om frivilligt försvar, strafflagen och militära rättegångslagen.

Enligt försvarsutskottets mening är det mycket viktigt att samhälleligt betydelsefulla lagprojekt inom försvarsförvaltningen bereds på så bred basis som möjligt och att olika aktörer har tillräckligt med tid att sätta sig in i och kommentera förslagen. Responsen från de sakkunniga som utskottet har hört låter förstå att försvarsministeriet i det avseendet har lyckats bra med beredningen av värnpliktslagen. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Värnpliktens roll i vårt samhälle

Grundlagens 127 § 1 mom. föreskriver att varje finsk medborgare är skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att grundlagen inte har ansetts innebära något hinder för att lagstifta att värnplikten bara gäller män.

Den nya lagen om försvarsmakten (551/2007) träder i kraft den 1 januari 2008. Till försvarsmaktens uppgifter hör enligt lagens 2 § det militära försvaret av Finland, stödjande av andra myndigheter och deltagande i internationell militär krishantering.

Det nuvarande systemet ger de bästa möjligheterna att effektivt utföra alla de här uppgifterna, menar försvarsutskottet. Den allmänna värnplikten har ett starkt stöd hos allmänheten. Ett bevis på detta är att inemot 80 procent av alla män fullgör beväringstjänst.

Värnplikten är ett bra och kostnadseffektivt system för att ställa fram högkvalitativa krigstida trupper. I ett land med stor areal men litet befolkningsunderlag behövs det en stor reserv för att hela landet ska kunna försvaras i en krissituation. Tack vare allmän värnplikt kan vi hålla oss med en tillräckligt ung och funktionsduglig reserv.

I det här sammanhanget uttrycker försvarsutskottet sin oro över att antalet värnpliktiga som av hälsoskäl — på grund av fysisk eller psykisk kapacitet — skjuter fram eller avbryter sin beväringstjänst har ökat avsevärt under de senaste åren. Unga mäns dåliga kondition är ett allvarligt folkhälsoproblem som måste uppmärksammas redan i skolan. Utskottet anser visserligen att inte ens en dålig kondition får vara ett oöverstigligt hinder för att göra beväringstjänst. Det är viktigt att så många unga män som möjligt ska klara av att göra sin beväringstjänst. Utskottet påpekar att män med dålig fysisk kondition kan besitta högrelevanta kunskaper sett ur försvarets synvinkel, t.ex. inom IT. I den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen 2008 har vi skäl att se närmare på hur beväringstjänsten skulle kunna utvecklas.

Enligt lagen om försvarsmakten har försvaret också till uppgift att stödja övriga myndigheter. Det finns mycket som talar för att också värnpliktiga ska kunna sättas in på vissa handräckningsuppdrag, som räddning. Fullgjord värnplikt ger också god kompetens för att delta i internationella krishanteringsoperationer. Intresset för krishanteringsuppgifter bland reservister har varit större än efterfrågan för aktuella operationer. Det breda rekryteringsunderlaget har dessutom gjort det möjligt att skräddarsy lämpliga truppsammansättningar för olika operationer.

När värnpliktiga kan tjänstgöra utomlands och förordnas till uppgifter utanför försvarsmakten

I 62 § anges på vilka villkor en värnpliktig kortvarigt kan förordnas att tjänstgöra utanför Finlands gränser. Tjänstgöring utomlands har i regel att göra med militära krishanteringsövningar, som vanligtvis tar 1—3 veckor. Tjänstgöring i samband med besök och idrottstävlingar utomlands tar inte lika länge, medan t.ex. marinens utlandsseglatser kan ta flera veckor, t.o.m. månader.

En värnpliktig kan utifrån 62 § 1 mom. 3 punkten förordnas till handräckningsuppgifter utanför Finlands gränser. Utskottet har fått veta att förslaget särskilt avser att möjliggöra deltagande i handräckningsuppdrag enligt EU:s solidaritetsklausul. Handräckning och hanräckningsövningar är en del av det normala myndighetssamarbetet mellan försvarsmakten och de övriga nordiska länderna i nordkalottområdet.

Värnpliktiga vid en handräckningsavdelning kan utifrån 62 § 2 mom. och 78 § 1 mom. delta inte bara i räddningsverksamhet enligt 2 § 1 mom. 2(b) punkten i lagen om försvarsmakten utan också i handräckning för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, för att förhindra och avbryta terroristbrott och för att skydda samhället i övrigt enligt 2 (a) punkten i samma paragraf. Värnpliktiga får enligt 78 § 1 mom. inte delta i handräckningsuppgifter, om det handlar om att gripa farliga personer, röja sprängladdningar, använda vapenmakt eller andra farliga uppgifter.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att uppgifterna för en handräckningsavdelning lämpar sig för värnpliktiga. Det finns också en del utbildningsaspekter på träningen för uppgifterna och för att utföra dem. Det påpekar dessutom att det är nödvändigt att ta hänsyn till de ökade internationella kontakterna inom olika samhällssektorer över lag när man bedömer om grundlagen eventuellt begränsar användningen av värnpliktiga i uppdrag utanför Finlands gränser.

Grundlagsutskottet ser formuleringen ("hör till en handräckningsavdelning") i lagförslaget och den gällande lagen som något diffus på den punkten om det går att förordna andra än frivilliga värnpliktiga till en avdelning som ger internationell handräckning. Det är inte något konstitutionellt problem att beväringar förordnas till en handräckningsavdelning när det handlar om kortvariga räddningsuppdrag i Finlands närområden. Men grundlagsutskottet ser det som viktigt att förordnandet till en handräckningsavdelning enligt 62 § 1 mom. 3 punkten ska ske med den behöriga personens samtycke, med hänsyn till den geografiska och materiella omfattningen av handräckningsavdelningens uppgifter.

När reservister förordnas till specialuppdrag

Försvarsutskottet noterar att 79 § innebär en helt ny befogenhet och procedur för att förordna reservister till specialuppdrag i vissa krissituationer. Det är viktigt att vissa specialutbildade reservistgrupper med stöd av 79 § kan inkallas till kortvarig tjänstgöring i allvarliga krissituationer. Försvarsmakten har kompetens och materiel som det inte nödvändigtvis finns på annat håll i samhället.

Utifrån 79 § kan republikens president på framställning av statsrådet besluta att huvudstaben kan förordna värnpliktiga som hör till reserven till uppgifter som motsvarar deras militära utbildning vid försvarsmakten. Villkoret är att förordnandet är nödvändigt vid en storolycka enligt 2 § 5 punkten i beredskapslagen när situationen är synnerligen allvarlig och när en pandemi kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka.

Grundlagsutskottet framhåller att en reservist utifrån de föreslagna bestämmelserna kan förordnas till någon annan försvarsuppgift än en sådan som avses i 127 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagen ger godtagbara och tungt vägande argument för lagstiftningen. I de situationer som förslaget avser är det fråga om befolkningens hälsa och i sista hand vars och ens rätt till liv.

Grundlagsutskottet påpekar att 79 § strukturellt och i sak har samband med beredskapslagen, som regeringen bereder en totalreform av. Om det behövs kan ett förslag motsvarande paragrafen längre fram tas in i propositionen om översyn av beredskapslagen. Om man vill behålla 79 §, måste den begränsas i väsentlig grad.

Grundlagsutskottet uppmärksammar att den föreslagna arbetsplikten omfattar en ganska stor grupp personer. Enligt lydelsen gäller bestämmelsen varenda värnpliktig i reserven. Den arbetspliktiga gruppen blir på ett problematiskt sätt beroende av bestämmelser som utfärdas genom förordning av statsrådet. Utskottet har erfarit att bestämmelsen främst är avsedd för reservister som fått skyddsutbildning eller någon annan motsvarande utbildning inom försvaret. En sådan begränsning måste uttryckligen nämnas i lagen. Tillägget är ett villkor för att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Dessutom är det nödvändigt att komplettera lagen med bestämmelser om hur länge arbetsplikten varar, för att lagförslaget till den delen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Bestämmelserna bör dessutom formuleras så att ett förordnande till arbetsplikt kan utfärdas bara för en relativt kort tid.

Tjänstgöringstiden i vapenfri tjänst

Av likställdhetshänsyn föreslås bestämmelserna om tjänstgöringstiden i vapenfri tjänst bli samordnade med övriga tjänstgöringsbestämmelser. I 69 § föreslås att den vapenfria tjänsten ska vara 270 dagar i stället för nuvarande 330, om utbildningen inte kräver 362 dagar.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att den vapenfria tjänsten till innehållet skiljer sig från vapentjänsten, men att den inte nödvändigtvis är mindre ansträngande totalt sett. Skillnaden i innehåll grundar sig på de samvetsskäl som åberopats av den som sökt till vapenfri tjänst. Bestämmelserna om olika tjänstgöringstider är därför inte utan vidare förenliga med diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. i grundlagen. Det som i viss mån hjälper upp problemet med den föreslagna regleringen är att det handlar om en i sig lämplig ändring i den nuvarande vapenfria tjänstgöringen på 330 dagar. Utskottet tror ändå inte att försvarets utbildningsbehov och operativa behov nödvändigt kräver att alla vapenfria tjänstepliktiga är i tjänst minst 270 dagar. Därför är det angeläget att pröva en samordning av bestämmelserna om tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga och beväringar.

Under de senaste åren har ansökningarna till vapenfri tjänst enligt utredning blivit allt färre. År 2003 sökte 56 personer till vapenfri tjänst mot bara 38 år 2006. Omkring hälften av de vapenfria tjänstepliktiga tjänar som skrivare, som i normala fall är en uppgift för den som tjänstgör sex månader. Andra typiska uppgifter är sjukvårdsman och motorfordonsförare, som är uppgifter för dem som tjänstgör nio månader. En del av dem som utbildas till motorfordonsförare tjänstgör i 12 månader. Men de som gör vapenfri tjänst enligt gällande lag har inte hunnit slutföra sin tolvmånaders förarutbildning inom sin tjänstgöringstid. Den nya lagen tar om möjligt hänsyn till de vapenfria tjänstepliktigas egna önskemål när de förordnas till utbildning, och därför kan tjänstgöringstiden för en vapenfri tjänstepliktig alltså också vara 362 dagar.

Vid utfrågningen av sakkunniga framgick det att en tjänstgöringstid på sex månader kan betyda en avsevärd ökning i antalet ansökningar till vapenfri tjänst. Det ansågs också möjligt att man i allt större omfattning chansar på vapenfri tjänst för att inte bli förordnad mot sin vilja till utbildning som kräver en längre tjänstgöringstid. Nuförtiden anmäler sig några personer som fått underofficersutbildning som vapenfria för att bli hemförlovade en månad tidigare.

Försvarsutskottet konstaterar att det med tanke på värnpliktens syfte och försvarsmaktens uppgifter inte är ändamålsenligt med ett ökat antal personer som gör vapenfri tjänst. Utskottet har den uppfattningen att vapenfri tjänst är mindre betungande än vapentjänst och att den längre tjänstgöringstiden därmed jämnar ut den totala påfrestningen. En minimitid på 270 dagar för vapenfri tjänstgöring kan således inte anses vara oskälig.

Insatser för att förbättra de värnpliktigas ekonomiska och sociala villkor

Kap. 11 i värnpliktslagen innefattar alla centrala bestämmelser om värnpliktigas och reservisters ekonomiska och sociala förmåner. Från början av 2008 kommer de värnpliktiga t.ex. att få 1—2 fria permissionsresor till, och då är man redan nära målet att alla permissionsresor med offentliga fortskaffningsmedel ska vara kostnadsfria. Utskottet välkomnar reformen.

Men lagförslaget ger ingen lösning på två viktiga delfrågor, nämligen hemförlovningspenningens öde och pensionsintjäningen under beväringstiden. Under 1978—1991 betalades hemförlovningspenning till de värnpliktiga av statens medel. Ett anslag för ändamålet fanns under social- och hälsovårdsministeriets huvudtitel i statsbudgeten. Hemförlovningspenningen drogs in 1991 i samband med de dåvarande sparåt-gärderna i den offentliga ekonomin. Den var då 300 mark. De värnpliktiga har föreslagit att hemförlov-ningspenningen ska återinföras och graderas efter tjänstgöringstiden: t.ex. 100 euro per 6 månader och 150 euro per 12 månader. Enligt försvarsministeriets beräkningar ligger kostnadseffekterna av att hemför-lovningspenningen återinförs kring 3 miljoner euro per år.

Under den föregående regeringen togs hemförlovningspenningen i flera repriser upp i social- och hälsovårdsministeriets budgetberedning, men frågan drevs inte vidare. För tillfället är den inte under beredning. Enligt försvarsutskottets mening är det viktigt att hemförlovningspenningen återinförs så fort som möjligt. Erfarenheterna under 1978—1991 var positiva och hemförlovningspenningen underlättade för de värnpliktiga att återgå till det civila.

Inom statsförvaltningen råder det delade meningar om kostnaderna för de värnpliktigas pensionsskydd. Social- och hälsovårdsministeriet anser att det hör till försvarsministeriet att finansiera förmånen. Försvarsministeriet hävdar i sin tur att genomförandet och finansieringen av pensionsskyddet hör under social- och hålsovårdsministeriets huvudtitel. Det har framförts olika slag av uppskattningar om kostnaderna för staten av pensionsintjäningen under beväringstiden och för en eventuell reform. Löntagarnas forskningsinstitut bedömer att pensionerna för en åldersklass, alltså för omkring 30 000 personer, ligger kring 2,1 miljon euro om året.

Enligt den pensionsreform som trädde i kraft i början av 2005 börjar man tjäna in pension från och med 18 års ålder. Men beväringstiden räknas inte som pensionsgrundande tid. I samband med arbetspensionsreformen förutsatte riksdagen att det i samband med den fortsatta reformen bör utredas vilka möjligheter det finns att med statliga medel betala ersättning för pensionen för dem som fullgör beväringstjänst och dem som har avbrutit sina studier på grund av sjukdom.

Försvarsutskottet anser att det kan ses som en fråga om medborgarnas likställdhet och jämlikhet om pensionsrätten inte omfattar de värnpliktiga.

Försvarsutskottet föreslår därför att riksdagen ska godkänna ett uttalande om att beväringstiden ska vägas in när man bestämmer pensionen, återinför hemförlovningspenningen och vidareutvecklar beväringarnas ekonomiska förmåner.

Kommunens skyldighet i samband med uppbådet

Kommunen ska utifrån 22 § på framställning av regionalbyrån ordna hälsoundersökning på förhand av de värnpliktiga vid en hälsovårdscentral eller något annat för undersökningen lämpligt ställe och ett behövligt antal läkare till uppbådet och lämpliga lokaliteter för att verkställa uppbådet. Dessutom ska kommunen utse en representant och ett behövligt antal suppleanter för denne i uppbådsnämnden. I 24 § anges hur kostnaderna ska ersättas.

Riksdagen har tidigare godkänt lagändringar om att inskränka hälso- och sjukvården inom försvarsmakten och om att försvarsmakten bör anlita den kommunala hälso- och sjukvården (252/2006, 293/2006, 294/2006 och 626/2007). I dem föreskrivs bl.a. om ersättningar till kommunerna.

Vid utfrågning av sakkunniga har Kommunförbundet ansett att kommunens roll i att pröva de värnpliktigas tjänstduglighet bör vara att producera tjänster på kontraktsbasis och inte att tillhandahålla dem. Kommunförbundet menar att staten har hela ansvaret för att tillhandahålla och bekosta de läkartjänster som behövs för prövning av de värnpliktigas tjänstduglighet. Det betyder att försvarsmakten snarare än kommunen också har det nödvändiga myndighetsansvaret, med tillhörande säkerhetsaspekter. Dessutom påpekades det att det inte alltid är möjligt att avstå en hälsovårdscentralläkare som arbetar under tjänsteansvar för uppbådsförrättningar och hälsoundersökningar på förhand, utan att det kan bli aktuellt med inhyrda läkare, och då har kommunen bara ansvar för att förmedla och finansiera arbetskraft till försvarsministeriet.

Utifrån 25 § i folkhälsolagen, som träder i kraft den 1 januari 2008, är ersättningen för hälsoundersökningar på förhand och läkares deltagande i uppbådsförrättningar 50 procent av de avtalade kostnaderna eller kostnaderna för att producera tjänsterna. För tillfället betalar försvarsmakten inga ersättningar för tjänsterna. Enligt propositionen om ändring av folkhälsolagen (234/2006) beräknas de årliga kostnaderna för att ordna hälsoundersökningar på förhand och för läkares deltagande i uppbådsförrättningar till omkring 2 miljoner euro. Om kostnaderna delas, är kommunernas andel omkring en miljon euro per år.

Försvarsutskottet konstaterar att hälsoundersökningar på förhand av unga män är en folkhälsoinsats som klart gagnar hela samhället. Mot denna bakgrund är det en rationell kompromiss att försvarsmakten och kommunerna delar jämt på kostnaderna för hälsoundersökningar på förhand enligt 25 § i folkhälsolagen (626/2007) och för läkare vid uppbådsförrättningarna.

Jehovas vittnen

En värnpliktig som visar att han hör till det registrerade religionssamfundet Jehovas vittnen och anmäler att allvarliga samvetsskäl som grundar sig på religiös övertygelse hindrar honom att fullgöra värnplikt i vapentjänst eller i någon ersättande tjänstgöringsform, kan oberoende av värnpliktslagen och civiltjänstlagen beviljas uppskov med och befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid så som föreskrivs i lagen om befrielse för Jehovas vittnen från fullgörande av värnplikt i vissa fall (645/1985).

Lagen om Jehovas vittnen och värnplikten stiftades på sin tid i grundlagsordning som en s.k. undantagslag för att den ansågs innebära att Jehovas vittnen befriades från skyldigheten att försvara landet och samtidigt ett undantag från likställdheten mellan medborgarna. Försvarsministeriet tillsatte den 14 mars 2007 en kommission för att klarlägga om lagen behövs och hur den ställer sig till bestämmelserna i grundlagen och för att komma med ett förslag till översyn av lagstiftningen. Kommissionens mandat löper ut den 30 november 2007.

Polisens handräckning vid uppbådet

Vid utfrågning av sakkunniga menade inrikesministeriet att polisen ovillkorliga närvaro vid en uppbådsförrättning inte är nödvändig. Inte minst i glesbygderna kan den ovillkorliga närvaroplikten bromsa upp polisens övriga tjänsteuppdrag.

Försvarsministeriet förstår inrikesministeriets dilemma, men ser det som viktigt att polisen är på plats vid uppbådsförrättningarna för att övervaka ordningen och ge handräckning när det behövs. Utskottet påpekar dessutom att polisen kan ha information som är viktig för förrättningen. Därför anser det inte att 23 § behöver preciseras. Polisens närvaro är önskvärd framför allt i början av uppbådsförrättningen. Om förrättningen kommer i gång utan störningar, kan myndigheterna komma överens sinsemellan om polisen behöver vara på plats hela tiden eller inte. Under alla förhållanden måste det säkerställas att det vid eventuella störningar omedelbart går att kalla tillbaka polisen till förrättningen.

Befrielse från att inkallas till tjänst med hänsyn till ett allmänt intresse

Polisen och många andra parter önskar automatisk befrielse från mobilisering. Nuförtiden föreskrivs det i förordning om de uppgifter som är befriade. Systemet kräver att arbetsgivaren gör en anmälan till militärmyndigheten om de personer som befrielse söks för.

Av den gällande lagstiftningen kommer bara befrielse på ansökan att finnas kvar enligt 89 §. Grunden för befrielse från tjänstgöring kan vara både ett allmänt och ett militärt intresse. En värnpliktig som t.ex. innehar ett offentligt uppdrag eller något annat samhällsviktigt uppdrag ska kunna befrias från tjänstgöring.

Argumentet för ansökan är att det ger en viss uppfattning om vad läget är när det gäller ansökningar om befrielse. Paragrafen är dessutom så vagt formulerad att den inte utesluter någon part från befrielse.

De föreslagna nya bestämmelserna är förnuftiga, anser försvarsutskottet. Tack vare dem kan förteckningarna över befriade hållas à jour. De är också formulerade på ett sådant sätt att alla parter - som vissa offentligträttsliga föreningar - kan ansöka om befrielse t.ex. för sina frivilliga anställda.

Faderskapsledighet

Enligt lagförslagets 44 § har den som fullgör beväringstjänst rätt att få faderskapsledighet under 12 dagar i samband med att ett eget barn föds. Enligt den gällande värnpliktslagen är motsvarande tid 6 dagar. I detaljmotiven till denna paragraf konstateras att faderskapsledigheten i allmänhet ska inledas inom sex månader från barnets födelse vid en tidpunkt som är möjligast lämplig med tanke på utbildningen.

Enligt utredning till utskottet är en normal pappaledighet om 18 dygn en alltför lång frånvaro med avseende på utbildningen och ett hindrande element t.ex. för den som får chefsutbildning. Under de senaste åren har uppskattningsvis 130-150 personer årligen hållit pappaledigt.

Utskottet förhåller sig positivt till att pappaledigheten förlängs till 12 dygn. En längre pappaledighet gör det lättare att klara föräldraskapet och underlättar för den unga pappan att delta i skötseln av barnet trots värnplikten. Viktiga incitament är enligt utskottet också bestämmelsena i 44 och 46 § om permission på grund av tvingande personliga skäl.

Värnpliktsregistret

I 96 § 2 mom. i lagförslaget föreskrivs att den registeransvarige har rätt att få de i 1 mom. avsedda uppgifterna avgiftsfritt genom teknisk anslutning eller i maskinläsbar form eller mot ett vederlag som baserar sig på kostnaderna för framtagning av uppgifterna enligt vad som avtalas om saken med den registeransvarige i fråga.

Det har visat sig att bland annat Utlänningsverket har rätt att avgiftsfritt få uppgifter med stöd av 48 § i medborgarskapslagen (359/2004). Försvarsmakten har årligen betalt ungefär 1 700 euro till Utlänningsverket för att utreda runt 50 personers medborgarskap. Till Befolkningsregistercentralen har försvarsmakten betalt ungefär 23 000 euro per år för vissa uppgifter. Enligt 40 § i medborgarskapslagen ger försvarsmakten till befolkningsregistersystemet uppgifter om hur personer med dubbelt medborgarskap har avtjänat sin värnplikt.

Försvarsministeriet konstaterar att det borde vara möjligt att på ömsesidighetsbasis komma överens om sådana småsummor och undvika det onödiga arbete som debiteringen medför.

I 97 § 1 mom. 10 punkten i lagförslaget föreskrivs att till Försvarsutbildningsföreningen kan ges grundläggande uppgifter ur värnpliktsregistret om de värnpliktiga enligt 94 § 1 mom. för anordnande av frivillig försvarsutbildning. Enligt uppgift kan föreningen även lämna behövliga uppgifter, såsom adressuppgifter, till sina medlemsföreningar.

Annat

Enligt 15 § 3 mom. meddelas tidpunkten och platsen för uppbådet genom en uppbådskungörelse, som skall finnas till påseende på försvarsmaktens webbsidor och på kommunens anslagstavla minst två veckor före uppbådet samt under uppbådstiden. I detaljmotiven konstateras att i praktiken har meddelandet i fredstid sänts till den värnpliktige också per brev. Utskottet anser att detta förfarande är nödvändigt också i framtiden.

I förslaget till 59 § 1 mom. 2 punkten föreskrivs att en värnpliktig kan beviljas tillstånd att tillfälligt avlägsna sig från tjänstgöringsplatsen på grund av att en nära anhörig avlidit eller plötsligt insjuknat i en svår sjukdom. I detaljmotiven tar man inte ställning till om en sambo ska betraktas som en nära anhörig. Försvarsutskottet konstaterar att så ska vara fallet. Utskottet påpekar också att definitionen måste vara identisk med motsvarande lagrum i förslaget till civiltjänstlag (RP 140/2007 rd)

Under expertutfrågningen framgick det att bestämmelsen i 19 § 2 mom. om att en av medlemmarna i uppbådsnämnden ska vara tjänsteman vid regionalbyrån kommer att orsaka problem i vissa militärlän. Men utskottet ser ändå ingen orsak att ändra lagrummet. Regionalbyrån leder och ordnar uppbådet och det är därför givet att en tjänsteman från byrån är närvarande.

Riksdagens justitieombudsman har i samband med utfrågningen påpekat behovet att ordna tjänstgöringen för beväringarna så enhetlig som möjligt inom en och samma garnison. Utskottet delar denna uppfattning. Enligt utredning är detta en självklar utgångspunkt för försvarsmakten när den ordnar verksamheten. Skillnaderna i exempelvis tjänsgöringstid förklaras av skillnaderna i de olika vapenslag som beväringarna får utbildning i.

I förslaget till 42 § föreskrivs om deltagande i verksamhet för utvecklande av tjänstgöringsförhållandena. Vid varje truppförband finns en beväringskommitté som är underställd kommendören för truppförbandet. Vid expertutfrågningen påpekades det att även kvinnor borde väljas in i beväringskommittéerna. Enligt utskottet är jämställdhetssynpunkten mycket viktig i beväringskommittéernas verksamhet.

I förslaget till 107 § hänvisas det till lagen om fortbestånd av till tjänstgöring inkallad värnpliktigs arbets- eller tjänsteförhållande (570/1961). Utskottet har upplysts om att lagen är föråldrad både i fråga om innehåll och laghänvisningar. Försvarsutskottet konstaterar därför att den nämnda lagen borde ses över som en fortsättning på totalrevideringen av värnpliktslagen.

I regeringens proposition om civiltjänstlagen föreslås en ändring av 88 § i förslaget till värnpliktslag. Enligt utredning behövs ingen sådan ändring eftersom syftet med bestämmelsen är att reglera den speciella ställning som Jehovas vittnen har under undantagsförhållanden.