Motivering

Försvarsutskottet kommer i detta utlåtande att gå igenom den del av redogörelsen som gäller EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, ESFP) och då att koncentrera sig på de frågor som är av betydelse för försvarspolitiken. Utskottet omfattar statsrådets ställningstaganden enligt redogörelsen, men med följande observationer.

Det konstitutionella fördraget innehåller i praktiken fyra konkreta tillvägagångssätt för effektivisering av EU:s militära krishanteringsförmåga. Dessutom har solidaritetsklausulen en militär dimension.

Det första sättet att effektivisera är att införa fler militära krishanteringsuppgifter (de s.k. Petersberguppdragen) för unionen. Enligt det konstitutionella fördraget skall Petersberguppdragen nu även inbegripa insatser för avrustning, militära rådgivnings- och biståndsinsatser, konfliktförebyggande insatser och stabiliseringsinsatser efter konflikter. Det ingår även en möjlighet att ge stöd till tredjeland i syfte att bekämpa terrorism på dess territorium.

Försvarsutskottet påpekar att de nya uppdragen räknas upp i EU:s säkerhetsstrategi från december 2003. Dessutom har de legat till grund för arbetet med EU:s kapacitetsprocess, som resulterade i att försvarsministrarna i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i november 2005 godkände en förteckning (Behovskatalog 05) över de styrkor och resurser som behövs för EU:s krishanteringsuppgifter. De nya Petersberguppdragen kräver således inte något godkännande av fördraget för att kunna genomföras.

En annan möjlighet att utveckla säkerhets- och försvarspolitiken som det konstitutionella fördraget innehåller är tanken om att de medlemsstater som uppfyller vissa högre krav på militära resurser och som gör mer bindande åtaganden med tanke på de mest krävande uppdragen skall upprätta ett s.k. strukturerat samarbete inom ramen för EU. Bestämmelser om de krav som skall ställas på de militära resurserna i de medlemsstater som deltar i detta samarbete och om de överenskommelser som skall träffas i fråga om dessa krav finns i protokoll 23 till det konstitutionella fördraget. Det är alltså fråga om ett arrangemang som är öppet för de medlemsländer som vill och kan delta. Men å andra sidan är kraven för deltagande formulerade så att alla EU-länder som uppfyller vissa kriterier kan delta.

Försvarsutskottet noterar att kriterierna för deltagande i det strukturerade samarbetet inte är särskilt stränga, eftersom kraven enligt det nämnda protokollet är bl.a. att medlemslandet utvecklar sina nationella bidrag till unionen samt deltar i multinationella styrkor, europeiska försvarsmaterielprogram och Europeiska försvarsbyråns verksamhet. Det enda konkreta kravet är att landet senast 2007 skall delta i unionens taktiska insatsstyrkor. Försvarsutskottet påpekar att konceptet med taktiska insatstyrkor (stridsgrupper) har genomförts sedan våren 2004 helt separat från det konstitutionella fördraget. Därmed har även denna del av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken huvudsakligen redan realiserats.

Det tredje utvecklingsscenariot är inrättandet av en byrå för utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel (Europeiska försvarsbyrån). De facto inrättades denna byrå redan i juli 2004, när rådet antog en gemensam åtgärd om inrättande av en europeisk försvarsbyrå. Därmed inverkar inte ratificering eller utebliven ratificering på byråns verksamhet, eftersom den rättsliga grunden för byråns verksamhet redan finns.

Den fjärde utvecklingsmöjligheten som det konstitutionella fördraget erbjuder är tanken om ett gemensamt EU-försvar. Detta formuleras på följande sätt i artikel I-41.7:

"Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall vara grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det."

Statsrådet noterar i sin redogörelse att klausulen om skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd nu i överensstämmelse med Finlands mål är så formulerad i fördraget att den gäller samtliga medlemsstater och därigenom bevarar unionens enhetlighet. Statsrådet anser att bestämmelsen om ett gemensamt försvar kan anses vara rätt problemfri med tanke på Finland också av den anledningen att en övergång till ett gemesamt försvar kräver att Europeiska rådet fattar ett enhälligt beslut om det och att varje medlemsstat särskilt ratificerar beslutet.

Försvarsutskottet omfattar statsrådets motivering och påpekar dessutom att klausulen om säkerhetsgarantier i det konstitutionella fördraget i första hand är ett uttryck för inbördes solidaritet mellan medlemsländerna. Av EU:s 25 medlemmar hör 19 till Nato, och dessa medlemsländer vill sköta skyldigheten till militärt försvar uttryckligen genom Nato, vilket också tydligt framgår av den ovan citerade artikeln om ett gemensamt försvar.

Det konstitutionella fördraget innehåller också en faktisk solidaritetsklausul (artikel I-43). Enligt den skall EU-medlemsstaterna handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof orsakad av människor eller utsätts för en terroristattack. Enligt artikeln skall unionen i en sådan situation mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även de militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller. Även solidaritetsklausulen har i praktiken redan antagits, eftersom Europeiska rådet i sitt uttalande i mars 2004 efter de tragiska bombattentaten i Madrid direkt hänvisar till det konstitutionella fördragets solidaritetsklausul.

Enligt försvarsutskottets syn på saken kommer det praktiska genomförandet av solidaritetsklausulen i princip att innebära samarbete mellan räddningstjänsten och polisen. Samarbetet kan också komma att innebära att försvaret skickar personella och materiella resurser till biståndsuppgifter i en annan medlemsstat. Verksamheten kommer i så fall att ledas och organiseras av den behöriga myndigheten i det land som erhåller bistånd. Ur försvarsförvaltningens synvinkel kunde man tala om internationell handräckning, om man vill dra paralleller till myndighetssamarbetet i vårt nationella system.

Försvarsutskottet vill i detta sammanhang också framhålla att propositionen om militär krishantering också innehåller ett förslag om en ny 3 b § i värnpliktslagen där 3 mom. indirekt hänvisar till solidaritetsklausulen i det konstitutionella fördraget. Det framkom i samband med sakkunnigutfrågningen avseende lagen om militär krishantering att planering av och övningar i handräckning i praktiken har ingått i det normala samarbetet mellan vårt försvar och myndigheterna i de andra nordiska länderna på Nordkalotten.

Möjliga situationer där handräckning kan komma att behövas och för vilka beredskap finns är t.ex. översvämningar som är värre än våren 2005, dammolyckor, omfattande skogsbränder och spaningar i syfte att rädda människoliv. Som ett annat konkret och relativt aktuellt exempel kan nämnas den handräckning utanför landets gränser som försvaret gav utanför Tallinn i samband med helikopterolyckan i augusti 2005.

Sammanfattningsvis noterar försvarsutskottet att det EU-politikområde som utvecklats snabbast på 2000-talet är unionens militära krishanteringsförmåga. Medlemsländerna har nämligen haft en stark politisk vilja att göra EU till en trovärdig aktör i fråga om militär krishantering och att utveckla denna förmåga så snabbt som möjligt. Detta har lett till att EU-länderna inte velat invänta att det konstitutionella fördraget träder i kraft för att genomföra dess bestämmelser om EU:s säkerhets- och försvarspolitik, utan i stället har alla initiativ utom artikeln om ett gemensamt försvar redan satts i kraft utanför konstitutionens ramar.