Detaljmotivering

1. Ordningslag

1 kap. Allmänna bestämmelser

2 §. Definitioner.

Enligt lagförslaget avses med tätort områden med tät bebyggelse, vilka angetts med trafikmärke för tätort.

Utskottet anser att denna definition är den mest användbara då det gäller att avgränsa bebyggda områden. Enligt utskottets mening kommer tätortsdefinitionen inte att orsaka några särskilda problem i praktiken.

2 kap. Äventyrande av ordning och säkerhet samt orsakande av störning

3 §. Störande av den allmänna ordningen och äventyrande av säkerheten.

Paragrafen förbjuder störande av den allmänna ordningen och äventyrande av säkerheten på allmän plats genom oljud, hotfulla gester och aggressiva rörelser. Det är inte heller tillåtet att skjuta eller kasta saker.

I sak motsvarar 1 mom. 1 och 3 punkten i det stora hela bestämmelsen i 17 kap. 13 § 1 och 3 punkterna i strafflagen om ofog, vilka föreslås bli upphävda. Avsikten är att från strafflagens ofogsparagraf överföra bestämmelserna till ordningslagen, genom vilka gärningar som stör den allmänna ordningen och säkerheten på allmän plats förbjuds.

Utskottet konstaterar att utgångspunkten är att ordningslagen föreskriver om smärre störningar av den allmänna ordningen och äventyrande av säkerheten på allmänna platser. Allmänna platser är de utomhusområden och lokaler som kan användas av allmänheten och som nämns i 2 § 1 punkten ordningslagen. I strafflagen föreskrivs om allvarligare störande av den allmänna ordningen och äventyrande av säkerheten på allmänna platser samt om äventyrande av ordning och säkerhet samt orsakande av störning på privat område.

I 17 kap. 13 § strafflagen om ofog skall fortsättningsvis finnas bestämmelser om förande av oljud på andra ställen än allmänna platser och om att ringa samtal till andra ställen än bostäder samt om okynneslarm i kollektiva trafikmedel och andra anordningar.

I 24 kap. 1 och 2 § föreskrivs om brott mot hemfriden och grovt brott mot hemfriden. Dessa bestämmelser gäller inte bara förbjudet intrång i bostäder utan också oljud och störande telefonsamtal.

Äventyrande av ordning och säkerhet samt orsakande av störning på allmän plats kan också prövas med beaktande av bestämmelserna i 24 kap. 3 och 4 § strafflagen om brott mot offentlig frid och grovt brott mot offentlig frid samt bestämmelserna i 25 kap. 7 och 8 § strafflagen om olaga hot och olaga tvång. Det oljud och motsvarande störande uppträdande som avses i ordningslagen omfattar inte förbjudet intrång.

Skrämmande och hotfullt uppträdande enligt ordningslagen omfattar inte hot med brott som innebär konkret och allvarlig fara eller tvingande av någon annan att göra något. Ordningslagen handlar om aggressivt uppträdande på allmän plats som på annat sätt skrämmer genomsnittsmedborgaren. Om de gärningar som nämns i ordningslagen samtidigt uppfyller ovan nämnda brottsrekvisit i strafflagen, åsidosätter strafflagens strängare bestämmelser bestämmelsen i 16 § 1 mom. ordningslagen om ordningsförseelse.

4 §. Intagande av rusmedel.

Fram till slutet av 1994 var det förbjudet att inta alkoholhaltiga drycker på gator, torg, vägar, i parker eller på andra allmänna platser. Efter att dessa regler upphävdes har vissa kommuner genom sin ordningsstadga förbjudit intagande av rusmedel på allmän plats.

I 4 § 1 mom. i lagförslaget förbjuds intagande av rusmedel på allmänna platser i tätorter och i ett fordon i kollektiv trafik.

Det absoluta förbudet i paragrafens 1 mom. lindras av paragrafens 2 mom. Där begränsas förbudet mot att inta rusmedel så att det är tillåtet att inta alkohol i parker eller på någon annan därmed jämförbar allmän plats så, att intagandet inte utgör ett hinder eller gör det oskäligt svårt för andra att utöva sin rätt att använda platserna för deras egentliga ändamål.

Som exempel på en med park jämförbar plats nämns i motiveringen torg och andra öppna ställen. Till denna del är motiveringen felaktig. Med parker jämförbara allmänna platser är t.ex. små parkliknande skogsdungar. Torg och andra öppna platser kan närmast jämföras med gator och trottoarer.

I grundlagsutskottets utlåtande konstateras det att ordningslagens 1 § har det uttalade syftet att främja allmän ordning och säkerhet. Utifrån detta syfte bör regleringen i enskilda bestämmelser utgå från att förbuden i lagen gäller handlingar som stör den allmänna ordningen eller äventyrar säkerheten. Detta ger tillämpningen behövlig flexibilitet, eftersom störande i viss mån är situationsbestämt och därmed bundet bl.a. vid tid och plats.

På grundval av dessa synpunkter uppmärksammar utskottet föreslagna 4 § 1 mom. till den del som det totala förbudet i lagrummet riktar sig mot också i och för sig tillåtna njutningsmedel. Därför bör förbudet att inta dem på allmänna platser enligt grundlagsutskottets uppfattning knytas till uppkomsten av störningar. Utskottet anser ändå att totalförbudet i kollektiva trafikmedel enligt propositionen är motiverat, eftersom redan det att rusmedel intas i denna typ av slutet rum är ägnat att störa de övriga resenärerna.

Vad beträffar lagstiftningsordningen kan lagförslagen enligt grundlagsutskottets mening behandlas i vanlig lagstiftningsordning men det första lagförslaget endast om utskottets konstitutionella anmärkningar om 7 § 3 mom. och 23 § 2 mom. blir behörigen beaktade.

Av lagutskottets utlåtande framgår att utskottet har granskat de föreslagna straffbestämmelserna också ur den synvinkeln att intagande av alkohol på allmänna platser väcker anstöt och stör den allmänna ordningen till den grad att ett totalförbud enligt propositionen är motiverat. Inte minst när alkohol intas i ett slutet rum, som ett kollektivt trafikmedel eller ett köpcentrum, är det ägnat att orsaka störningar. Totalförbudet är också klart och tydligt och gör det lätt för människor att fatta innehållet i förbudet och iaktta det. Utifrån en klar bestämmelse kan polisen effektivt befatta sig med brott mot förbudet.

Förvaltningsutskottet förenar sig till denna del om lagutskottets utlåtande och anser att intagande av alkohol på allmän plats i sig stör den allmänna ordningen till den grad att den reglering som ingår i propositionen är saklig och motiverad.

Förvaltningsutskottet konstaterar att det förbud som ingår i den föreslagna bestämmelsen avser att begränsa intagande av rusmedel på allmän plats i tätorter och i ett fordon i kollektiv trafik. Bestämmelsen syftar till att förbjuda intagande av rusmedel (bl.a. alkohol och lösningsmedel) på gator och torg, vilket för närvarande upplevs som ett problem. Bestämmelsen i 2 mom. gör att det inte finns något s.k. totalförbud mot intagande av rusmedel. Enligt paragrafens 2 mom. gäller förbudet inte bl.a. intagande av alkohol i en park på ett sådant sätt att detta inte försvårar andras rätt att använda platsen för dess egentliga ändamål.

Bestämmelsen gäller inte bara alkohol utan också andra rusmedel såsom lösningsmedel och tillämpningsområdet omfattar alla allmänna platser i en tätort, t.ex. gatuområden i närheten av daghem och skolor.

Alkohollagen (1143/1994) är en speciallag i förhållande till den föreslagna lagen. Enligt alkohollagen är det förbjudet att förtära alkohol på ställen där detaljhandel med alkoholdrycker bedrivs, i andra öppna handelsrörelser och på andra ställen där allmänheten mot betalning får mat och förfriskningar samt i lokaler och på andra ställen där offentliga tillställningar ordnas. Alkohollagen innehåller också bestämmelser om fråntagande av alkoholdrycker och sprit av den som intagit dessa på allmän plats i strid med bestämmelser eller förbud i alkohollagen eller i föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Alkohollagen innehåller också bestämmelser om omhändertagande och förstöring av alkoholdrycker och sprit av den som har intagit dryckerna i strid med förbud och bestämmelser. Enligt den gamla alkohollagens (459/1962), som fortfarande gäller, kapitel om straff och andra påföljder finns allmänna straffbestämmelser som gäller innehav av alkoholdryck i försäljningssyfte, innehav av olagligt framställd eller införd alkoholdryck och innehav av alkoholdryck som minderårig. Av 16 § 1 mom. i lagförslaget följer att användning av droger inte bestraffas med stöd av lagförslagets bestämmelse om intagande av rusmedel, utan då tillämpas i stället 50 kap. 2 a § strafflagen om straffbart bruk av narkotika. Sistnämnda lagrums straffskala är strängare än den föreslagna straffskalan för ordningsförseelse.

5 §. Förhindrande av fara.

Enligt paragrafens 2 mom. skall den som ansvarar för byggnads-, reparations- och underhållsarbeten på en byggnad eller på en gata, en väg eller någon annan motsvarande plats vidta behövliga åtgärder om det är farligt att röra sig eller vistas på området samt genom skyltning anvisa en trygg passage eller rutt.

Av lagutskottets utlåtande framgår att den föreslagna bestämmelsen överlappar underlåtelse att märka ut fara i den i år stiftade 44 kap. 14 § (400/2002) i strafflagen. Förvaltningsutskottet föreslår därför att 5 § 2 mom. i ordningslagen stryks. Samtidigt konstaterar utskottet att med tanke på helheten och särskilt med beaktande av ordningslagsförslagets karaktär som ett rättesnöre för hur medborgarna bör bete sig hade det varit naturligare att ta in bestämmelsen om att märka ut fara i ordningslagen.

6 §. Reklam och kungörelser.

I paragrafens 2 mom. har intagits ett förbud att olovligen avlägsna eller skada en offentlig kungörelse eller ett meddelande som en myndighet har satt upp till allmänt påseende och som gäller allmän ordning och säkerhet.

Utskottet fäster liksom lagutskottet uppmärksamhet vid att lagförslagets 6 § 2 mom. endast berör offentliga kungörelser eller meddelanden som gäller allmän ordning och säkerhet. I 17 kap. 13 § 4 punkten i strafflagen kriminaliseras numera olovligt avlägsnande eller skadande av en offentlig kungörelse eller ett meddelande som en myndighet har satt upp till allmänt påseende. Detta lagrum föreslås i föreliggande proposition bli slopat.

Förvaltningsutskottet föreslår att 6 § 2 mom. ordningslagen skall gälla alla offentliga kungörelser och meddelanden som myndigheterna sätter upp till allmänt påseende. Med beaktande av ordningslagens natur är detta motiverat.

Det ovan nämnda 6 § 2 mom. har följande lydelse i förvaltningsutskottets förslag: "Det är förbjudet att olovligen avlägsna eller skada en offentlig kungörelse eller ett meddelande som en myndighet har satt upp till allmänt påseende (utesl.)."

7 §. Annan verksamhet som orsakar störning.

Enligt paragrafens 1 mom. är det förbjudet att på allmän plats köpa och mot betalning erbjuda sexuella tjänster på ett sådant sätt att det orsakar störningar i omgivningen. Utskottet anser att sådan verksamhet alltid orsakar störningar, varför utskottet föreslår att regleringen skall utgå från ett totalförbud. Utskottet preciserar formuleringen enligt följande: "Det är förbjudet att på allmän plats köpa och mot betalning erbjuda sexuella tjänster (utesl.). Med sexuella tjänster avses i denna lag samlag enligt 20 kap. 10 § 1 mom. strafflagen (39/1889) samt därmed jämförbara sexuella handlingar. I 20 kap. 8 § strafflagen föreskrivs om straff för köp av sexuella tjänster av ung person."

I utskottets förslag till 7 § 1 mom. innehåller lagrummet en definition av sexuella tjänster. Med sexuella handlingar som är jämförbara med samlag avses åtminstone intensiv beröring av en annan persons könsorgan. För klarhetens skull hänvisas i momentet dessutom till 20 kap. 8 § i strafflagen, som föreskriver om straff för köp av sexuella tjänster av ung person.

Paragrafens 2 mom. innehåller ett förbud att urinera och ha avföring på allmän plats på ett sådant sätt att det orsakar störning av den allmänna ordningen eller hälsorisker.

Enligt 19 § avfallslagen (1072/1993) får skräp, smuts eller en maskin, en anordning, ett fordon, ett fartyg eller något annat kasserat föremål inte lämnas i miljön så att det kan förorsaka hälsan någon fara eller skada, osnygghet, förfulning av landskapet, minskad trivsel eller någon annan liknande risk eller olägenhet. Enligt 20 § 1 mom. i samma lag är den som har skräpat ner skyldig att snygga upp det nedskräpade området. Av lagens 60 § följer att den som bryter mot nedskräpningsförbudet och skyldigheten att snygga upp det nedskräpade området kan dömas till böter för avfallsförseelse. Med stöd av lagens 62 § kan den som gör sig skyldig till ringa överträdelse av nedskräpningsförbudet straffas med ordningsbot.

Förvaltningsutskottet anser att naturprodukter av typen urin eller avföring inte helt entydigt kan anses vara sådant skräp eller sådan smuts som avses i avfallslagen. Att lämna urin eller avföring i naturen kan t.ex. inte i allmänhet anses vara sådan nedskräpning som avses i avfallslagen. Problemen med urin och avföring hänför sig uttryckligen till verksamheten på allmänna platser, vilken förslaget till ordningslag uttryckligen avser att skydda. Den som urinerar eller har avföring på allmän plats (7 § 2 mom. och 16 § 1 mom. 6 punkten i förslaget till ordningslag) orsakar inte i första hand ett nedskräpningsproblem utan gör sig skyldig till olämpligt och störande uppträdande och äventyrar därmed den allmänna ordningen. Då ett djur urinerar eller har avföring på allmän plats (14 § 1 mom. 3 punkten och 16 § 1 mom. 10 punkten i förslaget till ordningslag), är det inte dessa handlingar eller det att resultaten av handlingarna lämnas kvar som är det stora problemet utan det att urinet eller avföringen lämnas på en plats som är olämplig från ordningssynpunkt eller störande.

Enligt paragrafens 3 mom. är det förbjudet att ordna föreställningar på allmän plats på ett sådant sätt att det orsakar fara för eller betydande störning av den allmänna ordningen eller trafiken. Enligt grundlagsutskottets utlåtande gäller förbudet sådan verksamhet som omfattas av bestämmelserna om yttrandefrihet i 12 § 1 mom. i grundlagen. Förslaget är enligt grundlagsutskottets utlåtande så vagt formulerat att det står i strid med kravet på den exakthet och noggranna avgränsning samt proportionalitet som förutsätts av en inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna. Ett villkor för att kunna behandla lagförslaget i vanlig lagstiftningsordning är därför att momentet stryks. Alternativt bör bestämmelsen väsentligt preciseras med tanke på den grundläggande rättten till yttrandefrihet t.ex. genom beskrivning av förslagets karaktär och begränsning av förbundets omfattning i relation till annan lagstiftning (jfr 15 och 22 § i lagen om sammankomster (530/1999).

Med beaktande av detta utlåtande föreslår utskottet att 7 § 3 mom. godkänns med följande lydelse: "Det är förbjudet att ordna föreställningar på allmän plats, om det är förbjudet i lag eller orsakar hälsorisker, skada på egendom eller betydande störning av den allmänna ordningen. Om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar föreskrivs i lagen om sammankomster (530/1999)."

Utformat enligt utskottets förslag och med en hänvisning till lagen om sammankomster framgår det att 7 § 3 mom. ordningslagen inte tillämpas på för yttrandefriheten viktiga allmänna möten och publiktillställningar, utan t.ex. på små akrobat- och musikföreställningar på en gågata. Samtidigt har grunderna samordnats med 15 § lagen om sammankomster. Dessutom stryks bestämmelserna om störande av trafiken, vilka överlappar motsvarande bestämmelser i 3 § 2 mom. och 24 § vägtrafiklagen (267/1981) (bestraffas som trafikförseelse enligt 103 § vägtrafiklagen) samt 23 kap. 11 a § i strafflagen (400/2002). På detta sätt har även lagutskottets anmärkningar beaktats.

3 kap. Förbjudna föremål och ämnen

9 §. Farliga föremål.

Enligt paragrafens 1 mom. är det förbjudet att tillverka, införa i landet, saluföra samt på allmän plats eller i ett trafikmedel på allmän plats inneha knogjärn, stiletter eller kaststjärnor samt som något annat föremål maskerade eggvapen liksom även förlamande elvapen, elbatonger, fjäderbatonger, precisionsslangbågar och precisionsslungor, om inte något annat bestäms i 2 eller 3 mom. eller i 12 §. Utskottet anser momentet behövligt med avseende på den allmänna ordningen och säkerheten.

Enligt paragrafens 2 mom. är saluföring av teleskopbatonger förbjuden, om inte förvärvaren är ett bevakningsföretag som avses i lagen om privata säkerhetstjänster (282/2002). Utskottet föreslår att till momentets första mening fogas ett tillägg enligt vilket också anordnare av specialutbildning för väktare i att använda maktmedel har rätt att förvärva de nämnda farliga föremålen. Utöver bevakningsföretag kommer också vissa andra att ordna teleskopbatongutbildning för väktare, varför det borde vara möjligt att överlåta teleskopbatonger också till dem. T.ex. yrkesläroanstalter enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1988) samt fysiska och juridiska personer som ordnar specialutbildning för väktare i att använda maktmedel kommer att ordna ovan avsedda kurser. Med anordnare av utbildning avses dem som uppfyller de villkor som ställts på ordnande av specialutbildning för väktare i att använda maktmedel.

Med stöd av det som anförs ovan föreslår förvaltningsutskottet att den första meningen i 9 § 2 mom. godkänns med följande lydelse: "Saluföring av teleskopbatonger är förbjuden, om inte förvärvaren är ett bevakningsföretag eller en anordnare av specialutbildning för väktare i att använda maktmedel som avses i lagen om privata säkerhetstjänster (282/2002)."

10 §. Innehav av föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan.

Paragrafens 1 mom. handlar om att förbjuda innehav på allmän plats av föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan. I momentet ingår en 6-punktsförteckning över förbjudna föremål och ämnen. I lagförslagets 3 mom. föreskrivs att förbudet inte gäller sådana föremål och ämnen som någon måste inneha på grund av sitt arbetsuppdrag eller av någon annan godtagbar orsak.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att i 10 och 13 § förbjuds innehav av bobollsträn, sprayfärger och en del andra fullt lagliga föremål. Det måste anses exceptionellt att blotta innehavet kriminaliseras. Med hänsyn till detta och till proportionalitetskravet bör förslagen enligt grundlagsutskottet ändras så att förbuden knyts till en bedömning på grund av en persons beteende av hur stort hot han eller hon utgör.

Förvaltningsutskottet förenar sig om lagutskottets konstaterande att förteckningarna över föremål och ämnen är kasuistiska. Detaljförteckningarna är inte uttömmande utan förbuden gäller också andra jämförliga föremål. Å andra sidan utesluter också detaljförteckningarna föremål som utan tvivel är farliga. Förvaltningsutskottet understryker att det är skäl att noggrant följa hur lagen fungerar på denna punkt.

Förvaltningsutskottet konstaterar vidare att förenandet av förbuden med vederbörandes uppträdande och det hot uppträdandet kan medföra skulle vara en synnerligen problematisk konstruktion med tanke på den allmänna ordningen och säkerheten. Det skulle vara mycket svårt för polisen att i praktiken ingripa mot innehav av föremålen. Ett ingripande skulle i regel förutsätta aggressivt uppträdande eller annat konkret hotfullt agerande. Det ändringsförslag som grundlagsutskottet har lagt fram skulle i praktiken möjliggöra innehav t.ex. av eggvapen på allmän plats i betydligt större omfattning än vad som för närvarande är tillåtet. Vid bedömningen av bestämmelsens betydelse är det ytterligare skäl att beakta att avsikten är att ersätta den gällande lagen om eggvapen (108/1977) med bestämmelserna i 3 kap. i ordningslagen. Ingripanden med stöd av lagen om eggvapen skulle därför inte längre vara möjligt.

Beträffande de föremål och ämnen som nämns i 10 § 1 och 2 mom. konstaterar förvaltningsutskottet att innehav av dem utan godtagbart skäl gott och väl kan kriminaliseras utifrån vägande samhällsintressen. Det är mycket enklare för innehavaren att lägga fram sin godtagbara orsak för innehav än det är för myndigheten att bevisa att innehavarens uppträdande har grundat ett hot eller att det har förekommit en sådan sannolik skadegörelseavsikt som lagutskottet avser.

13 §. Innehav av ämnen som lämpar sig för klottring.

Enligt paragrafen är det förbjudet att utan godtagbart skäl på allmän plats inneha sprayfärger och andra sådana målarfärger och andra sådana ämnen som lämpar sig väl för klottring av egendom.

I fråga om 13 § hänvisar utskottet till det som sades ovan om 10 § 1 och 2 mom. Det skulle vara mycket svårt för polisen att ingripa t.ex. mot enbart innehav av en stor mängd sprayburkar i stadens centrum också med beaktande av att det inte är särskilt allmänt att det finns ett godtagbart skäl till ett sådant innehav. För att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har samhället vägande skäl att ingripa i innehav av ovan nämnd målarfärg eller andra ämnen, om inte innehavaren kan visa att han eller hon har godtagbart skäl till innehavet.

4 kap. Djur

14 §. Hunddisciplin.

Utskottet föreslår att 14 § 1 mom. 2 punkten ändras så att det skulle vara tilllåtet att föra hund på motionsslingor förutsatt att hundägaren eller innehavaren håller den kopplad. På så sätt skulle också motionerande hundägare eller innehavare kunna utnyttja sådana breda stigar och motsvarande motionsslingor i tätorterna. Däremot kan en kopplad hund förorsaka allvarliga farosituationer i ett skidspår eller förstöra spåret. Givetvis kan farosituationer också uppkomma i motionsslingor men sannolikt ändå mera sällan med beaktande av löparnas fart. Det är hur som helst motiverat att understryka ägarens eller innehavarens ansvar och omsorgsplikt. På ilskna hundar tillämpas 44 kap. 15 § om underlåtelse att vakta djur.

Med stöd av det som anförs ovan föreslår förvaltningsutskottet att 14 § 1 mom. 2 punkten godkänns med följande lydelse: "2) se till att hunden inte okopplad kan komma ut på allmänna badstränder, på områden reserverade som lekplats för barn, på torg under torgtid, på motionsslingor eller andra liknande löparbanor, i skidspår som iståndsatts för allmänt bruk eller på idrottsplaner, om det inte är särskilt tillåtet,".

Skyldigheten att städa upp efter hunden gäller i regel också sådana hundar som avses i 14 § 2 mom. ordningslagen. Hunden kan emellertid utföra ett sådant uppdrag eller ägaren eller innehavaren ha begränsade fysiska möjligheter att städa undan exkrement, varför detta inte kan förutsättas i praktiken. Det kan vara fråga om t.ex. en blind eller rörelsehindrad person eller en tjänsteman som sköter ett brådskande tjänsteuppdrag.

15 §. Ridning.

Utskottet uppmärksammar att begränsningarna i paragrafen gäller de platser som framgår av 1 mom. Enligt utskottets mening är friluftsområde ett vidare begrepp, och förbudet omfattar inte ett sådant område, såvida det inte är fråga om en sådan plats som avses i 1 mom. En ryttare och den som framför ett hästtransport- eller motsvarande fordon skall i alla sammanhang iaktta särskild försiktighet och noggrannhet i förhållande t.ex. till fotgängare och cyklister. I praktiken kan problem förekomma närmast i tätorter och i deras närhet.

Beträffande 15 § 2 mom. understryker utskottet att tolkningen av lagrummet bör lämna rum för förståelse för den som utför skogsarbete med häst.

5 kap. Påföljder

16 §. Ordningsförseelse.

En ordningsförseelse är straffbar endast om den är uppsåtlig. Förvaltningsutskottet hänvisar till lagutskottets utlåtande enligt vilket det felaktigt sägs i motiveringen att gärningsmannen måste vara medveten om gärningens straffbarhet. Det finns inga bestämmelser om en sådan s.k. förbudsvillfarelse, men i det rådande rättsläget kan gärningsmannen befrias från straffansvar endast under mycket strikta förutsättningar.

17 §. Brott mot bestämmelserna om farliga ämnen.

Utskottet föreslår att 17 § 3 mom. ändras så att i lagrummet fogas ett motsvarande omnämnande om tillräkenbarhet som nu finns i föreslagna 1 mom.

18 §. Brott mot bestämmelserna om föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan.

Utskottet föreslår att 18 § förtydligas med ett omnämnande om tillräkenbarhet till den del det är fråga om att i strid med 11 § överlåta föremål som lämpar sig för att skada någon annan.

19 §. Ordningsbot.

Utskottet föreslår en ändring i den finska texten som inte påverkar den svenska texten.

21 §. Förverkandepåföljd, förstörande och fråntagande.

I paragrafens 1 mom. ingår bestämmelser om förverkandepåföljd. För att 10 kap. (875/2001) 21 § 1 mom. i strafflagen bättre skall beaktas föreslår utskottet att momentet godkänns med följande lydelse: "Om förverkande av hjälpmedel vid brott samt föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom brott eller som har varit föremål för brott föreskrivs i 10 kap. strafflagen."

Till följd av förslaget till ändring av 21 § 1 mom. bör hänvisningen i paragrafens 2 mom. enligt utskottets mening få följande lydelse: "Polisen kan frånta den som innehar ett i 9 eller 10 § avsett föremål eller ett ämne eller ett i 13 § avsett ämne. En anhållningsberättigad tjänsteman har rätt att bevisligen förstöra ett i 9 eller 10 § avsett föremål eller ämne som kan tas i beslag, om det är av ringa värde och det är uppenbart att det av en domstol skulle dömas förverkat till staten. En polisman som hör till befälet har rätt att bevisligen förstöra ett i 13 § avsett ämne jämte kärl, om ämnet jämte kärl är av ringa värde."

6 kap. Särskilda bestämmelser

22 §. Rätt att utse ordningsvakter.

Enligt paragrafen kan ordningsvakter utses för köpcentra, trafikstationer eller kollektiva trafikmedel. Tillstånd till detta beviljas innehavaren av platsen eller trafikmedlet av den behöriga polisinrättningen, om det inte är ändamålsenligt att upprätthålla ordning och säkerhet på något annat sätt och upprätthållandet av ordning och säkerhet kräver det av grundad anledning.

Grundlagsutskottet anser att det med hänsyn till uppdragets natur inte är lämpligt att tillståndet beviljas av polisen. Därför bör det övervägas om inte t.ex. länsstyrelsen bör anförtros rätten att bevilja tillstånd och den behöriga polisinrättningen kopplas in som remissinstans.

Förvaltningsutskottet konstaterar att den lokala polisen enligt 7 § polisförvaltningslagen (110/1992) har till uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Utskottet anser att uttryckligen den lokala polisen har de bästa förutsättningarna att göra en sådan bedömning som avses i bestämmelsen. Den lokala polisen ansvarar för upprätthållande av ordning och säkerhet inom sitt verksamhetsområde och detta förändras inte av att det utses ordningsvakter. Om tillståndsansökningarna skulle avgöras av någon annan i stället för av den lokala polisen skulle avgörandet i praktiken basera sig på den lokala polisens utlåtande.

Enligt gällande lagstiftning kan t.ex. ordningsvakter utses av arrangören av en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning (18 § lagen om sammankomster), den som driver en campingplats (22 § lagen om friluftsliv (606/1973)) samt kaptenen för ett passagerarfartyg (74 § 3 mom. sjölagen (674/1994)). Ordningsvaktsuppdrag kan likaså utföras av bevakningsföretag enligt 9 § 2 mom. lagen om privata säkerhetstjänster (282/2002) av en ordningsvakt som utsetts för uppgiften med stöd av ett uppdrag.

Avsikten med förslaget till ordningslag är att ordningsvakter skall kunna utses för de platser och fortskaffningsmedel som avses i lagen för att upprätthålla ordning och säkerhet. Grundlagsutskottet påpekar att denna uppgift inte direkt framgår av själva bestämmelsen.

Upprätthållande av ordning och säkerhet är klart en sådan offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § grundlagen. Ett sådant uppdrag kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning.

Också förvaltningsutskottet understryker att ansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten ankommer på polisen och andra myndigheter. Av bevakningsföretag anställda ordningsvakters deltagande i denna verksamhet bör därför endast vara av assisterande och kompletterande natur. Det är viktigt att ordningsvakternas exceptionella roll kommer fram på något sätt också i författningstexten.

Förvaltningsutskottet föreslår att 22 § 1 mom. kompletteras så att av lagrummet framgår att ordningsvakterna har till uppgift att bistå polisen i att upprätthålla ordning och säkerhet. För klarhetens skull betonar utskottet att ordningsvakterna är skyldiga att iaktta de anvisningar och föreskrifter som en polisman utfärdar inom ramen för sin behörighet. Förvaltningsutskottet föreslår att den första meningen i 22 § 1 mom. utformas på följande sätt: "Polisinrättningen på den ort där ett köpcentrum eller en trafikstation finns eller från vilket ett trafikmedel avgår kan på ansökan av innehavaren av platsen eller trafikmedlet bevilja tillstånd för köpcentret, trafikstationen eller det kollektiva trafikmedlet att utse ordningsvakter som avses i lagen om ordningsvakter (533/1999) för att bistå polisen i att upprätthålla ordning och säkerhet, om det inte är ändamålsenligt att upprätthålla ordning och säkerhet på något annat sätt och upprätthållandet av ordning och säkerhet kräver det av grundad anledning."

23 §. Ordningsövervakningsuppgifter.

Utskottet fäster dessutom uppmärksamhet vid tillsynen över dem som utför ordningsövervakningsuppgifter och sammanslutningar som tar emot uppdrag som gäller ordningsövervakningsuppgifter samt dessa aktörers kompetens. I lagförslaget har detta uppmärksammats bl.a. så att de som utför ordningsövervakningsuppgifter förutsätts ha giltigt godkännande som ordningsvakt och som väktare. Enligt gällande bestämmelser skall övervakningen av dessa personer skötas av polisen, som vid behov kan återkalla ett godkännande, varvid vederbörande inte längre kan utföra ordningsövervakningsuppgifter. Till åtskillnad från andra ordningsövervakningsuppgifter förutsätts det dessutom att uppdrag får tas emot endast av den som innehar tillstånd för bevakningsföretag. Detta leder till att också sammanslutningar som tar emot uppdrag och sammanslutningarnas ansvarspersoner står under myndighetstillsyn.

Enligt 23 § 3 mom. i lagförslaget skall på ovan avsedda ordningsövervakningsuppgifter dessutom tillämpas de nyligen reviderade bestämmelserna i lagen om privata säkerhetstjänster. Dessa bestämmelser gäller bl.a. händelserapporter samt skyldighet att lämna information för granskning av riktigheten i vidtagna åtgärder. Ordningsvakter och väktare handlar i sina uppdrag under straffrättsligt tjänsteansvar.

Enligt förslaget till 23 § 2 mom. har ordningsvakterna inom ramen för sina befogenheter rätt att enligt 7 § lagen om ordningsvakter avlägsna, gripa och hålla personer i förvar. Enligt sistnämnda lagrums 1 mom. får ordningsvakten avlägsna en person som i berusat tillstånd stör ordningen eller andra personer (1 punkten) eller som genom hotfullt uppträdande, oljud eller våldsamhet stör ordningen eller äventyrar säkerheten (2 punkten) eller som trots tillsägelse underlåter att följa en befallning som är nödvändig för upprätthållande av ordning eller säkerhet (3 punkten). En allmän förutsättning för gripande är att det är uppenbart att det inte är tillräckligt att personen avlägsnas från platsen (2 mom.). I samband med gripandet har en ordningsvakt enligt 8 § 2 mom. rätt att kroppsvisitera den som gripits för att förvissa sig om att denne inte har farliga föremål och ämnen samt enligt 8 § 3 mom. frånta personen dessa. Med stöd av 9 § i samma lag har ordningsvakten i sitt uppdrag rätt att när han vidtar ovan nämnda åtgärder använda maktmedel i den mån det behövs och kan anses försvarligt.

Enligt lagförslaget avviker en ordningsvakts behörighet från en väktares behörighet framför allt så att ordningsvaktens möjligheter att avlägsna en person från sitt tjänstgöringsområde är åtminstone skenbart mera omfattande än väktarens. Utifrån 124 § grundlagen och vedertagen tolkningspraxis är det enligt grundlagsutskottets mening inte möjligt att en ordningsvakt kan ha befogenheter som i väsentlig grad skiljer sig från de befogenheter som en väktare enligt lagen om privata säkerhetstjänster har i sitt bevakningsuppdrag. Att en ordningsvakt skulle ha ännu betydligt mera omfattande befogenheter innebär en partiell privatisering av polisverksamheten, vilket utskottet inte heller i sak anser önskvärt i en rättsstat.

Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att en ordningsvakts befogenheter i sitt bevakningsuppdrag i enlighet med det som framförs ovan skall begränsas till rätten att avlägsna en person från platsen, gripa en person och förrätta en säkerhetsvisitation i samband med gripandet. Detta betyder för det första att en förutsättning för att behandla lagförslaget i vanlig lagstiftningsordning är att möjligheten till gripande som avses i hänvisningsbestämmelsen i 23 § 2 mom. i lagförslaget, som bygger på 7 § 3 och 4 mom. i lagen om ordningsvakter, stryks. Avlägsnande från platsen kan i sin tur komma i fråga bara på det slag av villkor som föreskrivs i lagens 7 § 1 mom. 1 och 2 punkten. Befogenhet att avlägsna någon enligt momentets 3 punkt innebär däremot att en ordningsvakt får en sådan rätt att ge befallningar som är mycket typiskt för polisens befogenheter och som i enskilda fall är förpliktande för var och en (jfr 26 § i polislagen (493/1995)), vilket det på grund av 124 § i grundlagen inte går att föreskriva om genom en vanlig lag. Vad gäller befogenheten att gripa någon och visitera den gripne ser utskottet ingen möjlighet till att en ordningsvakt skulle kunna ha andra befogenheter för det än en väktare i sitt bevakningsuppdrag.

Utifrån grundlagsutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet att 23 § 2 mom. godkänns med följande lydelse: "Befogenheter för de ordningsvakter som utför ordningsövervakningsuppgifter bestäms enligt lagen om ordningsvakter. Ordningsvakten har dock inte sådana befogenheter som anges i 6 §, 7 § 1 mom. 3 punkten, 7 § 3 och 4 mom. eller 8 § (utesl.) lagen om ordningsvakter. En ordningsvakt som enligt 7 § 2 mom. lagen om ordningsvakter utövar sin rätt att gripa har rätt att visitera den gripne och de saker som denne medför för att försäkra sig om att den gripne inte har föremål eller ämnen med vilka han eller hon kan orsaka fara för sig själv eller andra. Ordningsvakten har rätt att frånta den gripne de farliga föremål och ämnen som påträffas vid visitationen. De föremål och ämnen som fråntagits den gripne skall utan dröjsmål överlämnas till polisen."

Befogenheter av första graden för sådana ordningsvakter som avses i denna paragrafs 2 mom. inskränker sig till avlägsnande från platsen, gripande och visitation samt rätt att frånta den gripne vissa föremål och ämnen i samband med visitationen. Om rätten att använda maktmedel i samband med att ordningsmakten utövar de befogenheter som nämns ovan föreskrivs med stöd av 23 § 2 mom. i 9 § lagen om ordningsvakter.

2. Lag om ändring av strafflagen

Ingressen.

Utskottet föreslår de ändringar i ingressen som följer av ändringarna i strafflagen.

2 a kap. Om böter, förvandlingsstraff och ordningsbot

9 §. Ordningsbotsförseelser.

Utskottet föreslår de ändringar i 9 § 3 mom. som följer av ändringen 515/2002 av strafflagen. Dessutom gör utskottet en ändring i den finska texten som inte påverkar den svenska texten.

17 kap. Om brott mot allmän ordning

13 §. Ofog.

Med hänvisning till lagutskottets utlåtande föreslår utskottet att 13 § 1 punkten ändras så att orsakande av störning i samband med tjänstutövning någon annanstans än på en allmän plats i detta sammanhang beläggs med straffhot.

3. Lag om ändring av 1 § lagen om strafforderförfarande

Ingressen.

Förvaltningsutskottet föreslår att det tredje lagförslagets ingress preciseras enligt följande: "... ändras i lagen den 26 juli 1993 om strafforderförfarande (692/1993) 1 § 1 mom. sådant det lyder i lag 973/2001, som följer:".

11. Lag om ändring av (utesl.) lagen om ordningsvakter

Allmänt

Utifrån grundlagsutskottets ställningstagande har förvaltningsutskottet kommit fram till att ordningsvakternas rätt att gripa och utföra visitering i ordningsövervakningsuppgifter skall vara de samma som väktares motsvarande befogenheter i väktaruppdrag. Enligt grundlagsutskottets uppfattning talar detta ställningstagande för den lagsystematiska lösningen att de i propositionen avsedda ordningsövervakningsuppgifterna i sin helhet regleras i lagen om privata säkerhetstjänster.

Förvaltningsutskottet konstaterar att den viktigaste grunden för den lagsystematiska lösning som genomförts i propositionen har varit att man fortsättningsvis har velat bibehålla en klar, på uppgifterna baserad skillnad mellan privata säkerhetstjänster och ordningsvaktsuppdrag, även om det i verkligheten inte finns några betydande skillnader mellan en väktare i ett bevakningsföretag och en ordningsvakt (särskilt en i ordningslagen avsedd ordningsvakt).

Utgångspunkten för bevakningsföretag är att de inte får ta emot uppdrag som gäller upprätthållande av allmän ordning och säkerhet (9 § 1 mom. lagen om privata säkerhetstjänster). Ett bevakningsföretags normala verksamhet handlar sålunda närmast om att upprätthålla uppdragsgivares egen säkerhet (bevaka uppdragsgivares egendom, ansvara för uppdragsgivarens och/eller dess personals personliga säkerhet, avslöja brott som riktats mot uppdragsgivaren).

Ordningsvakterna har till uppgift att upprätthålla ordning och säkerhet samt att förhindra brott och olyckor vid den tillställning eller inom det område för vilket han har utsetts till ordningsvakt (2 § 2 mom. lagen om ordningsvakter). Även om det inte är fråga om att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är ordningsvakternas verksamhet av vidare betydelse vid den tillställning eller inom det tjänstgöringsområde där ordningsvakten arbetar. Verksamheten sker inte enbart i uppdragsgivarens eget intresse utan ordningsvakten upprätthåller också säkerheten för uppdragsgivarens kunder, vilken uppdragsgivaren antingen är berättigad eller skyldig att sörja för.

Att upprätthålla allmän ordning och säkerhet ankommer på myndigheterna.

Med stöd av det som anförs ovan har förvaltningsutskottet stannat för att förorda den linje som framgår av regeringens proposition enligt vilken ordningsvakternas befogenheter skall basera sig på lagen om ordningsvakter. Befogenheterna för de ordningsvakter som avses i ordningslagen motsvarar med de begränsningar som ordningslagen stipulerar de självständiga befogenhetsbestämmelserna i lagen om ordningsvakter.

Samtidigt föreslås det att bestämmelserna i lagen om ordningsvakter om återkallande av godkännande förenhetligas med motsvarande bestämmelser i lagen om privata säkerhetstjänster. Det föreslås också att temporärt återkallande av godkännande som ordningsvakt regleras enligt samma principer som gäller för godkännande avväktare.

7 §. Avlägsnande, gripande och hållande i förvar.

Utskottet föreslår att uttrycket i 7 § 3 mom. "det ministerium som svarar för den inre säkerheten" ändras till ordet "inrikesministeriet".

10 §. Godkännande som ordningsvakt.

Förvaltningsutskottet föreslår att 10 § 1 och 2 mom. godkänns med följande lydelse: "Som ordningsvakt får godkännas en för uppgiften lämplig myndig person med sådan utbildning som bestämts av inrikesministeriet. En ordningsvakt godkänns för högst fem år i sänder av den lokala polisen i sökandens hemkommun. (Utesl.)

Med beaktande av en tillställnings omfattning och natur samt av andra särskilda skäl kan polisinrättningen på den ort där tillställningen ordnas som ordningsvakt vid en enskild tillställning godkänna också en person som saknar sådan utbildning som avses i 1 mom."

Dessutom föreslår utskottet att 10 § 3 mom. överförs delvis ändrat till 10 a § 3 mom.

10 a §. Återkallande av godkännande som ordningsvakt. (Ny).

Förvaltningsutskottet föreslår att 10 a § godkänns med följande lydelse: "Den polisinrättning inom vars distrikt en ordningsvakt har sin hemkommun skall återkalla ett godkännande som ordningsvakt om ordningsvakten begär det.

Ett godkännande som ordningsvakt kan återkallas helt och hållet eller för viss tid, om

1. om ordningsvakten med hänsyn till sin hederlighet, pålitlighet eller personliga egenskaper inte längre är lämplig som ordningsvakt,
2. ordningsvakten genom dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott som visar att han eller hon är olämplig för sin uppgift eller uppsåtligen har förfarit väsentligen felaktigt som ordningsvakt, eller
3. ordningsvakten på ett väsentligt sätt har brutit mot villkor eller begränsningar som fogats till godkännandet som ordningsvakt.

Polisinrättningen kan i de fall som avses i 2 mom. i stället för att återkalla godkännandet tilldela ordningsvakten en varning, om det med hänsyn till omständigheterna vore oskäligt att återkalla godkännandet."

10 b §. Tillfälligt återkallande av godkännande som ordningsvakt. (Ny).

Förvaltningsutskottet föreslår att 10 b § godkänns med följande lydelse: "En polisman som tillhör befälet kan tillfälligt återkalla ett godkännande som ordningsvakt, om polisen har fått kännedom om omständigheter vilka sannolikt leder till att godkännandet återkallas.

Om ett godkännande som ordningsvakt har återkallats eller om det finns förutsättningar att tillfälligt återkalla ett godkännande, kan en polisman omhänderta ordningsvaktskortet för att överlämna det till en polisman som tillhör befälet, varefter denne inom 14 dagar skall besluta om godkännandet skall återkallas tillfälligt. En polisman kan omhänderta ett ordningsvaktskort även då godkännandet som ordningsvakt har återkallats. Utan hinder av vad som bestäms i 5 kap. 10 § tvångsmedelslagen (450/1987) kan kroppsvisitation förrättas för fråntagande av ett ordningsvaktskort.

Ett tillfälligt återkallande av godkännande som ordningsvakt skall genast anmälas till polisinrättningen i ordningsvaktens hemkommun. Ett beslut att tillfälligt återkalla ett godkännande som ordningsvakt är i kraft högst tre månader. Den polisinrättning inom vars distrikt ordningsvakten har sin hemkommun kan förlänga beslutets giltighetstid med högst sex månader åt gången, om ordningsvakten misstänks för ett brott som sannolikt leder till att godkännandet som ordningsvakt återkallas."

11 §. Kännetecken och kort för ordningsvakter.

Förvaltningsutskottet föreslår att uttrycket i 11 § "det ministerium som svarar för den inre säkerheten" ändras till ordet "inrikesministeriet".

13 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter.

Förvaltningsutskottet föreslår att 7 § 2 mom. godkänns med följande lydelse: "Utöver vad som anges ovan kan inrikesministeriet genom förordning meddela närmare bestämmelser om hållande i förvar enligt 7 § och om lokaler som används för detta ändamål, om företagande av visitation enligt 8 §, om förvaring av föremål och ämnen som omhändertagits, om användning av maktmedel, hjälpmedel vid användning av maktmedel samt om ordningsvakternas utbildning och om förfarandet vid godkännande av ordningsvakter."