Motivering

Den föreliggande utredningen beskriver Finlands internationella avtalspolitik och dess utvecklingstrender samt praxisen vad gäller reservationer. Dessutom ges en översikt över bilaterala och multilaterala avtal och en förteckning över aktuella avtalsfrågor. Förvaltningsutskottet anser att utredningen är noggrant utformad och mycket behövlig. Den föregående utredningen är från 1997. Sedan dess har det skett stora förändringar i den internationella omvärlden, både rättsligt och politiskt, bl.a. i och med Finlands EU-medlemskap och också utanför EU. En sådan här övergripande utredning hade varit påkallad redan tidigare.

Dokumentet är belysande men lite tekniskt på vissa ställen. De avtalspolitiska prioriteringarna beskrivs branschvis. Enligt utskottets åsikt hade det dock varit nyttigt att specificera vilken betydelse de olika branscherna och avtalspolitiska aspekterna tillskrivits och hur de i grundlagen inskrivna utgångspunkterna och principerna för den internationella avtalspolitiken realiserats inom prioritetsområdena. Det kunde då gälla t.ex. de mänskliga rättigheterna inom olika områden.

I utredningen sägs att EU-medlemskapet i hög grad har inverkat på vårt lands avtalsrelationer. Inom många branscher har gemenskapen helt eller delvis övertagit befogenheterna att på Finlands vägnar ingå internationella avtal. EU-medlemskapet har också fått konsekvenser för avtalsförfarandet och innehållet i avtalen. Beredningen är nu mer koncentrerad till början av avtalsprocessen då det är viktigt att få sin röst hörd i kommissionen så tidigt som möjligt. Däremot har EU-medlemskapet inte just alls inverkat på antalet bilaterala fördrag. Allteftersom EU:s avtalsnätverk på vissa områden har ersatt Finlands eget nätverk av avtal har det uppstått nya områden som regleras genom bilaterala avtal. Inom förvaltningsutskottets fackområde är de bilaterala avtalen fortfarande viktiga t.ex. i fråga om gränssäkerhet och polissamarbete. Behovet av bilaterala avtal har minskat t.ex. när det gäller avtal om återtagande, räddningsväsende och samarbete kring brottsbekämpning. Den internationella regleringen har utvecklats särskilt mycket inom bekämpningen av terrorism. En ny kategori av avtal är de som gäller utbyte av och ömsesidigt skydd för säkerhetsklassificerad information. Det fördjupade och utvidgade internationella samarbetet har lett till ett ökat behov av sådana avtal de senaste åren. Finland har ingått informationssäkerhetsavtal med Tyskland och Frankrike samt med ESA. Förvaltningsutskottet har lämnat betänkanden om propositionerna om att godkänna avtalen och sätta dem i kraft samt ändra den nationella lagstiftningen.

Det sker stora och snabba förändringar i omvärlden när det gäller fördrag. Det är viktigt att följa upp hur avtalen fungerar när det skett förändringar och att uppdatera dem tillräckligt ofta. Exempelvis avtalen om bekämpning av oljeskador är upprättade i början av 1990-talet eller tidigare. Sedan dess har trafiken på Östersjön ökat drastiskt. Samverkan mellan myndigheterna bör också förbättras. Ett problem med multilaterala avtal är att det kan gå en lång tid mellan undertecknandet och ikraftträdandet och därför kan det hända att avtalen släpar efter redan när de träder i kraft.

Vid revideringen av lagstiftningen om statsrådet, som trädde i kraft i början av 2003, ändrades behörighetsfördelningen mellan ministerierna så att fördrag och andra internationella åtaganden behandlas av det ministerium till vars ansvarsområde avtalet eller åtagandet hör. Förut var det i regel utrikesministeriet som hade hand om beredning och verkställighet av fördrag. En fördel med decentraliseringen är att beredningen och verkställigheten av internationella avtal nu handhas av de ministerier som bäst känner till sakinnehållet i avtalen och därför också bäst kan anpassa det till den nationella lagstiftningen. För att ministerierna fullt ut ska kunna vara med och bereda, sätta i kraft och verkställa avtalen behöver de betydande personella resurser och expertis i allmän traktaträtt, internationella rättsnormer på olika fackområden samt om konstitutionella bestämmelser och förfaranden som blir aktuella då avtalen ska sättas i kraft. Det är viktigt att se till att ministerierna kan behålla och utöka den grundläggande sakkunskapen och avsätta adekvata resurser.

I den föränderliga omvärlden är det centralt att vår avtalspolitik förblir underställd parlamentarisk styrning, övervakning och ansvarstäckning. Utskottet menar att riksdagen bör ha inflytande över landets avtalspolitik och de konkreta avtalen i ett så tidigt skede som möjligt, t.ex. i beredningsfasen. Vi bör fästa allt mer uppmärksamhet vid att riksdagen effektivt ska få ta del av information. Det är av stor betydelse att regeringen själv tar initiativ. Informationsflödet och riksdagens påverkansmöjligheter skulle förbättras om en utredning lik den föreliggande men lite omarbetad överlämnades oftare, t.ex. varje valperiod.