Motivering

Allmänt

Tanken bakom det nordiska avtalet om medborgarskap i propositionen är att underlätta för nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i ett annat nordiskt land och att på vissa villkor möjliggöra att den tid som de bott i ett annat nordiskt land beaktas i den hemvisstid som krävs för förvärv av medborgarskap. Samma grundprinciper gäller för det nuvarande nordiska avtalet om medborgarskap, som Finland tillträdde 1969. Det nya avtalet ger mer rum för nationell lagstiftning.

Sammantaget anser utskottet att det är nödvändigt och lämpligt att godkänna det nordiska avtalet om medborgarskap. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande synpunkter och ändringsförslag.

Behovet av riksdagens godkännande och behandlingsordningen

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner riksdagen fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftning eller annars har avsevärd betydelse eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.

Som det framgår av propositionens motivering innehåller det nordiska avtalet om medborgarskap flera bestämmelser som hör till området för lagstiftning och därför krävs riksdagens godkännande av dem.

Avtalsbestämmelserna kontra grundlagen

Villkoren för att få finskt medborgarskap är utifrån artiklarna 5—7 i det nordiska avtalet om medborgarskap gynnsammare för nordiska medborgare än medborgare i andra länder. I artiklarna 2—4 finns dessutom bestämmelser om att den tid man haft hemvist i ett annat nordiskt land ska beaktas när den föreskrivna hemvisttiden för förvärv av medborgarskap räknas ut.

Bestämmelserna innebär att de som omfattas av avtalet får positiv särbehandling jämfört med medborgare i andra länder när det gäller förvärv av finskt medborgarskap. I sin bedömning av liknande avtalsbestämmelser 2002 ansåg grundlagsutskottet att det väsentliga med avseende på diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. i grundlagen är att den långa traditionen av nordiskt samarbete, de samhälleliga och kulturella likheterna i Norden och den nordiska samhörigheten även i övrigt talar för en sådan särbehandling (GrUU 30/2002 rd). De här faktorerna gör att det fortfarande finns det slag av godtagbar grund för särbehandling som grundlagen avser. Det är därmed möjligt att besluta med enkel majoritet om att godkänna det nordiska avtalet om medborgarskap och behandla lagen om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftning i vanlig lagstiftningsordning.

Vidare noterar grundlagsutskottet att den positiva särbehandlingen av nordiska medborgare inte heller förefaller att stå i strid med diskrimineringsförbudet i artikel 5 i den europeiska konventionen om medborgarskap. I konventionens motiveringspromemoria konstateras det att stater i fall av det här slaget kan ge medborgare i vissa andra stater positiv särbehandling.

Bemyndiganden att utfärda förordning

Enligt 2 § i ikraftsättandelagen bestäms om ikraftträdandet av lagen genom förordning av republikens president, vilket svarar mot praxis före den ändring i grundlagens 95 § 1 mom. om ikraftsättande av internationella fördrag som trädde i kraft den 1 mars 2012. Efter ändringen sätts bestämmelser som inte hör till området för lagstiftning i regel i kraft genom förordning av statsrådet (RP 60/2010 rd, s. 46). Detsamma gäller ikraftträdandeförordningarna i 95 § 3 mom. i grundlagen. Därför föreslår grundlagsutskottet att 2 § i lagförslaget ändras så att den ger statsrådet befogenhet att utfärda förordning både om ikraftsättandelagens ikraftträdande och om sättande i kraft av övriga bestämmelser i avtalet än sådana som hör till området för lagstiftning (se också RP 19/2012 rd, s. 5).