Remiss

Av bestämmelserna i lagförslaget förtjänar 10, 49 och 52 § att noteras. De är betydelsefulla med tanke på egendomsskyddet som tryggas i grundlagens 15 § och dessutom med hänsyn till grundlagens 20 § 1 mom., där det heter att var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Därtill är straffbestämmelsen i 58 § betydelsefull mot den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 §. I detta sammanhang är det särskilt skäl att lyfta fram det som sägs i grundlagens 21 § 2 mom. om garantierna för en god förvaltning i all myndighetsutövning.

Av dessa förslag svarar 52 § ordagrant mot det som utskottet uttalade under den förra valperioden (GrUU 68/2002 rd, s. 2). Det är således problemfritt ur konstitutionell synvinkel. Men på grund av Natura 2000-nätverkets exceptionellt stora betydelse är det skäl att ytterligare överväga om det är lämpligt att delegera befogenheter.

Föreslagna 10 och 49 § hänger samman så till vida att de båda gäller ett förbud att förstöra och försämra i första hand flygekorrars parnings- och rastplatser. Varken naturvårdslagen eller habitatdirektivet ger någon definition på parnings- och rastplats. På statsförfattningsrättsliga grunder kan en sådan snäv tolkning försvaras att uttrycket avser först och främst träd där flygekorrar har sina bon och trädets närmaste omgivning inklusive flygekorrarnas rutter.

Enligt föreslagna 49 § ska lagen harmoniseras med den syn som EG-kommissionen gett uttryck för i sitt kontrollförfarande. Det innebär att förbudet mot förstöring och försämring skärps åtminstone till formuleringen. På sätt och vis som motvikt till detta föreslår regeringen en sådan ändring i 10 § att det finns förutsättningar för att inrätta ett naturskyddsområde också om individer av arter som avses i den berörda bilagan till habitatdirektivet, som flygekorren, har parnings- eller rastplatser i området. Det skärpta förbudet har också samband med den särskilda straffbestämmelsen i 58 §. Den innebär att ribban för straffbarhet höjs genom att straffbarheten i en överträdelse av förbudet höjs till grov oaktsamhet.

Det finns inte i sig något att anmärka mot den helhet som 10 och 49 § bildar med tanke på det grundlagsfästa egendomsskyddet. Men bestämmelsen avslöjar med all önskvärd tydlighet vilka luckor det finns i ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen. Lagens 53 § om statens ersättningsskyldighet täcker nämligen inte in de fall där villkoren i 10 § för att inrätta ett naturvårdsområde inte uppfylls men där ett förbud enligt 49 § i alla fall innebär avsevärd olägenhet för fastighetsägaren eller innehavaren av en särskild rätt. Det kan t.ex. vara fråga om avslag på ansökan om bygglov om flygekorrars parnings- och rastplatser upptäcks på den tilltänkta byggplatsen.

Det faktum att situationer av detta slag faller utanför statens ersättningsskyldighet är i ljuset av erfarenheterna av den roll som inte minst EG:s direktiv om artskydd kommit att spela efter det att naturvårdslagen stiftades enligt utskottet en omständighet som gör att de allmänna villkoren för att kunna begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna inte uppfylls i detta fall. Därför ser utskottet det som ett villkor för att behandla lagförslaget i vanlig lagstiftningsordning att ersättningsbestämmelserna utsträcks till att omfatta allvarlig skada som förbudet i 49 § orsakar. Dessutom upprepar utskottet den åsikt som det förde fram redan när naturvårdslagen stiftades, nämligen att det bör utredas om ersättningsbestämmelserna kan generaliseras och förenklas så att staten har ersättningsskyldighet vid alla sådana förluster som bygger på naturvårdslagen och som orsakat ägaren allvarlig skada (GrUU 21/1996 rd, s. 3).