Motivering

Den nya grundlagen från 2000 innehåller inga bestämmelser om riksdagsmannaarvode. Strax efter att grundlagen trädde i kraft konstaterade utskottet därför att det i stor utsträckning beror på lagstiftarens prövning hur noggrant det lagstiftas om riksdagsmannaarvodet. Utskottets ståndpunkt var att konstitutionen inte ställer något hinder för att det i lagen om riksdagsmannaarvode föreskrivs bara om förfarandet med att bestämma arvodet men inte om grunderna för dess storlek (GrUU 15/2000 rd, s. 2 första spalten).

Det i lagmotionen föreslagna förfarandet med fastställande av riksdagsmannaarvodet innebär att riksdagen helt kopplas loss från beslutsfattandet och att det slutliga ärendet fattas av en arvodeskommission utsedd av presidiet. Något krav på att det är riksdagen eller ett riksdagsorgan bestående av riksdagsledamöter som skall fatta det slutliga arvodesbeslutet kan inte härledas ur grundlagen. Det strider inte heller mot kravet på riksdagsledamöternas oberoende att anförtro en arvodeskommission likt den nuvarande rätten att fatta beslutet. Konstitutionellt sett utgör lagförslaget följaktligen inget problem.

När lagen om riksdagsmannaarvode sågs över 2000 ansåg utskottet det viktigt ur konstitutionell synvinkel att riksdagsmannaarvodet ses som en garanti för riksdagsledamöternas oberoende enligt 29 § grundlagen. Även på ett mer generellt plan tryggar riksdagsmannaarvodet riksdagens verksamhetsbetingelser. Av dessa orsaker anger 1 § i lagen om riksdagsmannaarvode som rättslig grund för ett arvodesbeslut att till en riksdagsledamot betalas ett arvode av sådan storlek att uppdraget som riksdagsledamot kan skötas på behörigt sätt. Lagmotionen föreslår ingen ändring i denna för beslutet om riksdagsmannaarvodets storlek viktiga bestämmelse.