Motivering

Riksdagens samtycke

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. Överenskommelsen mellan Finland och Specialdomstolen för Sierra Leone om verkställighet av domstolens domar innehåller flera sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och som utifrån propositionens motivering och grundlagsutskottets praxis har redovisats på behörigt sätt och i detalj. För överenskommelsen krävs riksdagens godkännande.

Behandlingsordningen

Beslut om godkännande eller uppsägning av en internationell förpliktelse fattas enligt 94 § 2 mom. i grundlagen med enkel majoritet, utom när en förpliktelse gäller grundlagen eller ändring av rikets territorium. I så fall ska beslutet fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Ett lagförslag om ikraftträdande av en internationell förpliktelse behandlas enligt grundlagens 95 § 2 mom. i vanlig lagstiftningsordning. Men om förslaget gäller grundlagen eller ändringar av rikets territorium, ska riksdagen utan att förslaget lämnas vilande godkänna det med ett beslut som har fattats med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

Regeringens uppfattning är att överenskommelsen måste godkännas med kvalificerad majoritet enligt grundlagens 94 § 2 mom. och ikraftträdandelagen i den ordning som anges i 95 § 2 mom. Detta beror enligt ståndpunkten i motiven till lagstiftningsordningen på att artikel 3.1 och artikel 9.2 i överenskommelsen begränsar republikens presidents benådningsrätt med avseende på straff som verkställs i Finland. Regeringen anser att bestämmelserna därmed står i strid med 105 § 1 mom. i grundlagen. Där sägs att republikens president i enskilda fall, efter att ha inhämtat utlåtande av högsta domstolen, kan besluta om benådning genom att mildra eller efterge av domstol bestämda straff eller andra straffrättsliga påföljder. I motiven hänvisas på denna punkt till grundlagsutskottets utlåtande om godkännande och ikraftsättande av Internationella brottmålsdomstolens stadga (GrUU 45/2000 rd). Utskottet ansåg då att de bestämmelser i stadgan som säger att endast Internationella brottmålsdomstolen kan bestämma när den strafftid som domstolen fastställt löper ut står i strid med 105 § 1 mom. i grundlagen.

Grundlagsutskottet framhåller att bestämmelsen i artikel 9 i överenskommelsen — i motsats till artikel 110 i Internationella brottmålsdomstolens stadga — medger att Finland i egenskap av verkställighetsstat kan väcka initiativ hos Specialdomstolen i Sierra Leone om benådning av en person som avtjänar sitt straff i Finland. Det är alltså inte fråga om att republikens president inte alls skulle kunna utöva sin benådnings-rätt. Men presidentens benådningsrätt är bunden av specialdomstolens presidents ståndpunkt.

Enligt förarbetena till grundlagen ska benådningssystemet skapa nödvändig flexibilitet i enskilda fall i ett rättsligt system som annars blir för stelbent (RP 1/1998 rd). Benådningsrätten hör av tradition ihop med den nationella rättsordningen. När Finland tar emot personer som dömts i Specialdomstolen fungerar landet bara som verkställare av straffet, för de dömda personerna och deras brott har utöver straffverkställigheten ingen annan koppling till Finland. Den begränsning av benådningsrätten som följer av överenskommelsen ingriper så vitt utskottet kan se således inte i det centrala syftet med republikens presidents benådningsrätt. Det understryker undantagets ringa betydelse att antalet fängelsestraff som förväntas bli verkställda i Finland enligt propositionens motivering kommer att vara mycket litet.

Genom att verkställa Internationella specialdomstolens domar deltar Finland i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter enligt 1 § 3 mom. i grundlagen. Den här bestämmelsen i grundlagen har haft betydelse framför allt för tolkningen av suveränitetsbestämmelserna i lagen. Utgångspunkten är att internationella förpliktelser som är sedvanliga i modernt internationellt samarbete och som bara i mycket liten utsträckning inverkar på statens suveränitet inte i sig står i strid med suveränitetsbestämmelserna i grundlagen (RP 1/1998 rd; se också GrUU 51/2001 rd, GrUU 38/2001 rd). Utskottet anser att principen i 1 § 3 mom. i grundlagen kan spela en viss roll för tolkningen också när man bedömer om en bestämmelse i en internationell förpliktelse i den här konstellationen står i strid med någon befogenhetsbestämmelse i grundlagen.

Att republikens presidents benådningsrätt enligt artikel 3.1 och artikel 9 i överenskommelsen binds vid Specialdomstolens presidents beslut betyder enligt utskottets mening på grund av det som sägs ovan inte att bestämmelserna står i strid med 105 § 1 mom. i grundlagen. Därför kan överenskommelsen godkännas med enkel majoritet och förslaget till lag om sättande i kraft av överenskommelsen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.