Motivering
Allmänt
Regeringen föreslår att 34 a kap. i strafflagen ändras.
Det ska bli straffbart att delta i utbildning för ett terroristbrott
(4 b §) och att finansiera terroristgrupper (5 a §).
Dessutom ska straffbarheten vid finansiering av terrorism också gälla
andra terroristbrott än de som avses i 1 § i kapitlet.
De föreslagna straffbestämmelserna avser att effektivisera
skyddet för i synnerhet rätten till liv, personlig
frihet, integritet och trygghet som är skyddade i 7 § 1
mom. i grundlagen. Det vanliga sättet att skydda rättigheterna
brukar vara att kriminalisera överträdelser av
dem i strafflagen. Grundlagsbestämmelsen skyddar de
rättsobjekt som avses där mot åtgärder
för kränkningar från det allmänna
själv och förutsätter att staten med
lagstiftningsåtgärder skyddar rättigheterna
mot yttre kränkningar (RP 309/1993 rd).
Enligt utskottets uppfattning är terrorism brottslighet
som synnerligen allvarligt hotar samhällets grundläggande
funktioner, rättsordningen och människors liv,
hälsa och säkerhet. Därför finns
det med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna
godtagbara och mycket tungt vägande skäl att förhindra
och stoppa sådan brottslighet. Brottslighetens exceptionellt allvarliga
karaktär måste vägas in också när
man bedömer proportionaliteten i metoderna för
att bekämpa terrorism (GrUU 9/2014 rd, GrUU 23/2005
rd, GrUU 10/2005 rd).
Bestämmelserna måste bedömas konstitutionellt
framför allt med avseende på den straffrättsliga
legalitetsprincipen i 8 § i grundlagen. Enligt den får
ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas
till straff på grund av en handling som inte enligt lag
var straffbar när den utfördes. För brott
får inte dömas till strängare straff än
vad som var föreskrivet i lag när gärningen
begicks.
Den straffrättsliga legalitetsprincipen innefattar
ett krav på exakt reglering. Principen innebär
att brottsrekvisitet ska anges tillräckligt exakt i lagen
för att det utifrån lydelsen ska gå att sluta
sig till om en åtgärd eller försummelse är straffbar
eller inte (se t.ex. GrUU 26/2002 rd). Vid
straffrättslig reglering måste också kravet
på proportionalitet beaktas som en generell förutsättning
för att införa begränsningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna (GrUU 41/2001 rd).
Straffpåföljdens stränghet måste
stå i rätt proportion till gärningens
klanderbarhet, och straffsystemet måste genomgående
uppfylla proportionalitetskravet (se även GrUU
23/1997 rd).
Deltagande i utbildning för ett terroristbrott
Deltagande i utbildning för ett terroristbrott föreslås
vara straffbart enligt 34 a kap. 4 b §. Den föreskriver
att den som i avsikt att begå ett terroristbrott som avses
i hänvisningsbestämmelsen utbildar sig i tillverkning
eller användning av sprängämnen, skjutvapen
eller andra vapen eller skadliga eller farliga substanser eller
i användning av andra särskilda metoder eller
tekniker på det sätt som avses i 4 a § ska
straffas.
Regeringen pekar på att den föreslagna kriminaliseringen är
exceptionell. Straffansvaret utsträcks till förberedelse
till en gärning som kan ligga exceptionellt långt
från ett terroristbrott. Straffansvaret kan således
sträcka sig till ett ännu tidigare brott än
förberedelse till ett brott som begås i terroristiskt
syfte och som är en straffbar gärning enligt 34
a kap. 2 § i strafflagen (RP s. 13—14). I den
här typen av ny straffrättslig reglering framhävs
betydelsen av den straffrättsliga legalitetsprincipen (jfr GrUU 48/2002
rd, GrUU 7/2012 rd). I dessa
sammanhang brukar utskottet bland annat notera om det handlar om
aktiv verksamhet, krävs det att huvudgärningen
begås och kan gärningen bara bestraffas som uppsåt.
Deltagande i utbildning för terroristbrott kan enligt
propositionen bara bestraffas som uppsåt. För
att gärningen ska vara straffbar krävs det att personen
utbildar sig för att begå ett brott som avses
i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2—7 punkten eller 2 mom.
i strafflagen. Dessutom ska utbildningen gå till på det
sätt som avses i 4 a kap. Det är straffbart att
delta i den typ av utbildning som det redan enligt gällande
lag är straffbart att ge. Deltagande i utbildning för
ett terroristbrott är ett fristående brott. För
att vara straffbart krävs det inte att den som deltar i
utbildning begår eller försöker begå ett
terroristbrott. I detta sammanhang kan straffbarhet inte ställas
som krav för att det huvudsakliga brottet ska vara straffbart
eftersom det inte handlar om delaktighet i brott, utan om ett förstadium
till straffbarhet för egen brottslig verksamhet, det vill
säga brott som begåtts i terroristiskt syfte (jfr GrUU 48/2002
rd).
Med avseende på exakthetskravet är det av vikt
att förslaget exakt räknar upp de viktigaste formerna
av utbildning. Dessutom kan deltagande i utbildning innefatta "användning
av andra särskilda metoder eller tekniker". Den
här typen av öppen gärningsform är
ett problem om man ser till exakthetskravet (GrUU 48/2002
rd). Enligt motiveringen i propositionen är det
fråga om att inhämta sådana särskilda
kunskaper eller färdigheter som på samma sätt
som exempelvis tillverkning eller användning av sprängämnen är ägnade
att främja ett terroristbrott som orsakar den typ av allvarlig
fara eller stor skada som avses i 34 a kap. 1 § i strafflagen.
Ideologisk eller politisk utbildning ingår inte i rekvisiten,
enligt propositionen (RP, s. 27). Utskottet menar att bestämmelserna
bör preciseras för att det syfte som nämns
i propositionen ska komma fram i bestämmelsen (till exempel: "i
användning av andra till sin betydelse jämförbara
särskilda metoder eller tekniker").
Finansiering av terroristgrupp
Inte bara finansiering av terrorism utan också finansiering
av en terroristgrupp ska vara straffbart (SL 34 a kap. 5 §).
Den som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar
in tillgångar till en terroristgrupp som avses i 34 a kap.
6 § 2 mom. i strafflagen med vetskap om gruppens karaktär
som terroristgrupp gör sig skyldig till finansiering av
terroristgrupp. Med terroristgrupp avses enligt momentet en strukturerad
grupp, inrättad för en viss tid och bestående
av minst tre personer, som handlar i samförstånd
för att begå brott i terroristiskt syfte som avses
i 1 §.
Utifrån legalitetsprincipen är det väsentligt att
en gärning är straffbar bara om den är
uppsåtlig. Kravet på uppsåt understryks
dessutom genom att straffbarhet kräver att gärningsmannen är
medveten om att den som får tillgångarna enligt
definitionen i strafflagen är en terroristgrupp.
Finansiering av terroristgrupp handlar inte om att finansiera
ett terroristbrott utan explicit om att finansiera en grupp med
terroristiska syften. Att finansiering av terroristgrupper kriminaliseras
motiveras bland annat med att finansiären efter donationen
inte kan kontrollera vad gruppen använder tillgångarna
till. Med "tillgångar" avses i bestämmelsen
som regel all slags egendom med ekonomiskt värde (RP, s.
29, 31—32). Det här kan innebära att
det också blir straffbart att göra tillgångar
tillgängliga för acceptabla ändamål
eller att överlåta tillgångar (till exempel sjukvårdsartiklar
eller skolmaterial) som inte kan användas för
att begå brott. Avsikten är inte att kriminalisera
humanitärt bistånd till hjälpbehövande.
I enskilda fall kan det hända att kravet på rättsstridighet
inte uppfylls enligt internationell humanitär rätt,
sägs det i propositionen (RP, s. 32). Det är enligt
utskottet viktigt att lagutskottet bedömer om en så omfattande
kriminalisering behövs med beaktande av att finansiering
av terrorism är en straffbar handling enligt lag och att
också rekvisiten för andra terroristbrott har
ett relativt omfattande tillämpningsområde. Det är
i synnerhet motiverat att överväga om straffbarhet
kan uteslutas för exempelvis humanitärt bistånd
genom att bestämmelsen formuleras om.
Hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för
inhämtande av information
I tvångsmedelslagen kompletteras 10 kap. om hemliga
tvångsmedel och i polislagen 5 kap. om hemliga metoder
för inhämtande av information med de föreslagna
bestämmelser om terroristbrott. I förteckningarna
som enligt tvångsmedelslagen och polislagen tillåter
teleavlyssning, teleövervakning, förtäckt
inhämtande av information och teknisk avlyssning och enligt polislagen
tillåter hemliga metoder för inhämtande
av information läggs deltagande i utbildning för
ett terroristbrott och finansiering av terroristgrupp till. För
mer långtgående tvångsmedel och metoder
för inhämtande av information (teleavlyssning,
förtäckt inhämtande av information, teknisk
avlyssning och hemligt inhämtande av information) krävs
det dessutom att gärningen är så allvarlig
att den förutsätter fängelsestraff.
Bestämmelserna måste bedömas med
avseende på 10 § 2 och 3 mom. i grundlagen när
det handlar om tvångsmedel eller metoder för inhämtande
av information som riktar sig mot förtroliga meddelanden
och med avseende på 10 § 1 och 3 mom. när
de ingriper i hemfriden. Enligt 2 mom. är brev- och telefonhemligheten
samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden
okränkbar. Med stöd av 3 mom. kan det emellertid
genom lag bestämmas om begränsningar i meddelandehemligheten
som är nödvändiga vid utredning av brott
som äventyrar individens eller samhällets säkerhet
eller hemfriden. Enligt 1 mom. är vars och ens hemfrid
tryggad. Genom lag kan det bestämmas om åtgärder
som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga
för att de grundläggande fri- och rättigheterna
ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas.
Till brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet räknas exempelvis narkotikabrott, grova
våldsbrott samt lands- och högförräderi
(RP 309/1993 rd, s. 58), men också grovt sexuellt
utnyttjande av barn, grov skadegörelse och under vissa
omständigheter en del grova ekonomiska brott (GrUU
36/2002 rd). Tvångsmedelslagen och polislagen
har kommit till under medverkan av grundlagsutskottet (GrUU 66/2010
rd, GrUU 67/2010 rd, GrUU
32/2013 rd, GrUU 33/2013 rd).
Utskottet anser att de brott som föreslås bli
fogade till tvångsmedelslagen och polislagen är
lika allvarliga och har samma karaktär som de brott som
ingår i förteckningarna i den gällande
lagstiftningen och att de föreslagna bestämmelserna
därför inte är något problem
i konstitutionellt hänseende.