Motivering
Enligt ikraftträdelsebestämmelsen i förslaget
till lag om ändring av strafflagen tillämpas på brott som
har begåtts innan lagen träder i kraft i stället
för lagens 6 § de bestämmelser i 8 kap.
5 § om preskription som förhindrar utdömande
av straff, dvs. så kallade absoluta preskriptionstider,
som gällde då lagen trädde i kraft. Detta
betyder att på brott som begåtts innan lagen trädde
i kraft inte tillämpas principen om lindrigare lag i 3 § 2 mom.
förordningen om införande av strafflagen och att
den som är misstänkt för ett sådant
brott inte kan räkna sig till godo de kortare preskriptionstiderna
i 6 § i den nu aktuella lagen.
I 8 § grundlagen föreskrivs om den straffrättsliga
legalitetsprincipen. Enligt denna princip får för
brott inte dömas till strängare straff än
vad som var föreskrivet i lag när gärningen
begicks. Enligt förarbetena till bestämmelsen
(RP 309/1993 rd, s. 54/I) hindrar den inte att
principen om lindrigare lag tillämpas. Å andra
sidan förpliktar den inte heller att tillämpa
principen. I förarbetena framhålls att den lindrigare
lagens princip är förknippad med specialfall som
kräver detaljerad reglering, vilket är orsaken
till att det inte har ansetts lämpligt att till övriga
delar än i fråga om förbudet mot ett
strängare straff än straffet vid gärningstidpunkten
ta in bestämmelser om principen i grundlagen.
Också artikel 7.1 i Europarådets konvention om
de mänskliga rättigheterna innehåller
ett förbud mot att utmäta ett högre straff än
det som var tillämpligt då brottet begicks. Men
principen om den lindrigare lagen har inte härletts från
denna bestämmelse i konventionen. I tillämpningspraxis
beträffande konventionen anses — precis som i
motiveringen till lagstiftningsordningen i propositionen (s. 31/II) — att
inte heller en förlängning av preskriptionstiden
för ett brott i sig innebär en kränkning
av artikel 7.Se Pellonpää, Matti: Euroopan
ihmisoikeussopimus, Helsinki 2000, s. 379.
Med avvikelse från Europarådets konvention om
de mänskliga rättigheterna innehåller
den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (MP-konventionen) en uttrycklig bestämmelse
om principen om lindrigare lag. Bestämmelsen ingår
i artikel 15.1 och lyder: "Om efter brottets begående ny
lag stiftas som föreskriver att ett lindrigare straff skall
tilllämpas, kan den skyldige komma i åtnjutande härav".
Enligt konventionsbestämmelsens lydelse gäller
principen om den lindrigare lagen det straff som utmäts
för brottet, men inte sådana faktorer som närmast
anknyter till procedurfrågor reglerade genom bestämmelser
om preskriptionstiderna för brott. Inte heller internationell tolkningspraxis
beträffande MP-konventionen ger något stöd
för den tolkningen att bestämmelsen om principen
om den lindrigare lagen i artikel 15 skulle hindra den föreslagna
bestämmelsen om preskriptionstider.
I lagens ikraftträdelsebestämmelse föreslås inte
bli föreskrivet om strängare straff än
vad som varit tillämpligt vid gärningstillfället,
utan om gällande preskriptionstider när brottet
begicks. Utifrån det ovan sagda är ikraftträdelsebestämmelsen
inte problematisk med tanke på 8 § grundlagen
eller artikel 7 i Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna eller artikel 15 i MP-konventionen.
Utskottet uppmärksammar att ett brott som begåtts
innan lagen träder i kraft på grund av den föreslagna
regleringen i vissa fall kan preskriberas betydligt senare än
ett brott som begåtts efter det att lagen har trätt
i kraft. Utskottet hänvisar till likställdhetssynpunkter
och föreslår att riksdagen överväger
en sådan ändring i lagförslaget att den
absoluta preskriptionstiden för ett brott som begåtts
innan lagen har trätt i kraft löper ut antingen
enligt den tidigare lagen eller enligt preskriptionstiden i den
nya lagen, som räknas från och med den tidpunkt
då lagen träder i kraft, beroende på vilken
tid som är kortare.
Möjligheten i lagförslagets 4 § att
förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten
med ett år inverkar inte på behandlingsordningen.
Som utskottet ser det är det klart att preskriptionstiden kan
förlängas med stöd av bestämmelsen
bara inom preskriptionstiden för var och en gärning.
De i lagen föreskrivna preskriptionstiderna hindrar
enligt föreslagna 6 § 1 mom. inte att straff döms
ut för ett brott för vilket det strängaste
straffet är fängelse på livstid. Utskottet
uppmärksammar artikel 29 i Romstadgan för internationella
brottmålsdomstolen, där det sägs att brott
som omfattas av domstolens jurisdiktion inte skall preskriberas.
Stadgan tar också upp gärningar för vilka
det i Finland inte har föreskrivits fängelse på livstid
och som därmed omfattas av de allmänna preskriptionstiderna
i strafflagen. Utskottet anser att det vore skäl att överväga
en komplettering av bestämmelserna med att straff utan
hinder av preskriptionstiderna kan dömas ut i Finland för
de allvarligaste internationella brotten, trots att gärningen
enligt strafflagen inte kan ge fängelse på livstid.