Motivering

Riksdagens samtycke

Enligt 94 § 1 mom. grundlagen krävs riksdagens godkännande bl.a. för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. I konventionens finns ett flertal bestämmelser som regeringen i en ingående redogörelse i motiveringen med grundlagsutskottets praxis som plattform visar att hör till området för lagstiftningen. Riksdagens godkännande krävs följaktligen för konventionen.

Bestämmelser i konventionen kontra grundlagen

Grundlagens 94 § 2 mom. föreskriver att beslut om godkännande av en internationell förpliktelse fattas med enkel majoritet. Men om ett förslag om godkännande av en förpliktelse gäller grundlagen, skall beslutet fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. De bestämmelser i konventionen som är relevanta med tanke på grundlagen gäller skyldigheten att kriminalisera, utlämning och förbud mot illegal verksamhet.

Skyldighet att kriminalisera.

I artikel 4 i konventionen förbinder sig konventionsstaterna att kriminalisera i artikel 2 avsedda handlingar med karaktären av bombattentat av terrorister, när de hör till konventionens tillämpningsområde, dvs. när de enligt artikel 3 gäller fler än en stat. En person gör sig skyldig till en sådan handling om han eller hon rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, ini eller mot en allmän plats eller en anläggning eller ett system som nämns i artikel 2.1. Dessutom krävs att personens uppsåt varit att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller omfattande förstörelse som leder till betydande ekonomisk skada. Enligt artikel 2.2 skall också försök till en sådan handling kriminaliseras.

Enligt artikel 2.3 a och b täcker kriminaliseringskravet delaktighet och anstiftan. I punkt c utsträcks kravet till att även gälla dem som på annat sätt bidrar till att en grupp personer som handlar med ett gemensamt syfte utför ett terroristiskt bombattentat.

I den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § grundlagen finns ett krav på exakthet i regleringen inbyggd. Utskottet har understrukit att kravet på exakthet accentueras, om delaktighet i brott kriminaliseras på ett sätt som avviker från de vedertagna delaktighetsbegreppen inom straffrätten (GrUU 10/2000 rd, s. 2, GrUU 41/2001 rd, s. 3/II). Den medverkan av annat slag som konventionen kräver skall kriminaliseras enligt konventionsbestämmelsen i fråga skall vara uppsåtlig och ske antingen i syfte att främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller i syfte eller i vetskap om gruppens avsikt att utföra ett terroristiskt bombattentat enligt konventionen. Den straffbara medverkan som avses i konventionen är så pass aktiv med hänsyn till utövandet av bombattentatet att bestämmelsen enligt utskottet inte utgör något problem i grundlagshänseende. Utskottet påpekar att man inte kan ställa samma exakthetskrav på internationella förpliktelser för stater som på eventuella nationella strafflagsbestämmelser som krävs för genomförandet.

Utlämning av misstänkta.

Artiklarna 8 och 9 innehåller bestämmelser om utlämning av misstänkta. Konventionen bygger på denna punkt på principen "utlämna eller lagföra" i artikel 8.1 och följaktligen förpliktar inte konventionen staterna att utlämna misstänkta. Av 9 § 3 mom. grundlagen följer att Finland inte får utlämna eller överföra finska medborgare till ett annat land mot deras vilja. En utlänning åter får enligt 9 § 4 mom. grundlagen inte utlämnas, om han eller hon till följd härav riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet. Om dessa grundlagsfästa förbud sätter stopp för utlämningen av en person, uppfyller Finland sin skyldighet genom att överlämna ärendet till behöriga myndigheter i den aktuella staten för beslut i åtalsfrågan. Konventionens bestämmelser står inte i strid med grundlagens 9 § 3 och 4 mom.

Artikel 13 gäller temporärt överförande av en frihetsberövad person till en annan konventionsstat för vittnesmål, identifiering eller annan medverkan. Bestämmelserna utgör inget problem med avseende på förbudet i grundlagens 9 § 3 mom., eftersom det enligt artikel 13.1 a krävs att personen i fråga frivilligt och välinformerad ger sitt samtycke.

Det skydd en överförd person åtnjuter med stöd av artikel 13.3 mot den stats jurisdiktion dit han eller hon överförs kan inte hävas, om inte den konventionsstat från vilken han eller hon överförs samtycker till det. Det är helt klart, menar utskottet, att en stat inte kan ge sitt samtycke om den överförda personen inte gett sitt samtycke enligt artikel 13.1 a till att skyddet hävs. Om inte annat så kräver 9 § 3 mom. grundlagen samtycke av en finsk medborgare. Vid behov kan en förtydligande passus tas in i 2 § i förslaget till lag om införande av konventionen.

Enligt artikel 9.1 skall de brott som anges i artikel 2 anses tillhöra de utlämningsbara brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan några av konventionsstaterna innan konventionen träder i kraft. Konventionsbestämmelsen påverkar följaktligen indirekt de fördrag om utlämning av medborgare som Finland ingått och som fortfarande gäller. Vår lagstiftning bygger i enlighet med de gällande fördragen på straffskalor och innehåller bestämmelser om grunderna för vägran att utlämna medborgare. Denna reglering behöver inte ändras på grund av konventionen. Artikel 9.1 påverkar inte behandlingsordningen för konventionen.

Förhindrande av illegal verksamhet.

Punkt a i artikel 15 ålägger konventionsstaterna att vidta åtgärder för att förhindra sådan illegal verksamhet av personer, grupper och organisationer varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar, uppsåtligt finansierar eller deltar i förövande av sådana brott som anges i artikel 2.

Den i bestämmelsen avsedda illegala verksamhet som avser att främja eller stödja allvarlig brottslighet omfattas inte av föreningsfriheten enligt 13 § grundlagen (GrUU 10/2000 rd, s. 3/I). Bestämmelsen är därmed inte problematisk med tanke på grundlagen. Utskottet vill också påpeka att bestämmelsen gäller stater, som bör ta hänsyn till de allmänna förutsättningarna för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna i förarbetena till en eventuellt nödvändig nationell lagstiftning.

Beslut om godkännande och om lagförslaget.

På grundval av det ovan sagda kan beslutet om godkännande av konventionen fattas med enkel majoritet och förslaget till lag om införande av konventionen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Övriga omständigheter

Enligt 3 § i förslaget till lag om införande av konventionen kan närmare bestämmelser om verkställigheten av lagen utfärdas genom förordning av republikens president. Utskottet vill med anledning härav upprepa sin ståndpunkt att "det är svårt att se vad som motiverar att bestämmelserna utfärdas genom förordning av republikens president i stället för av statsrådet" (GrUU 51/2001 rd, s. 3/II och övervägandena där). Bestämmelsen måste enligt utskottet ändras så att bemyndigandet gäller statsrådsförordning (se även GrUU 4/2002 rd, s. 3/I). — Däremot har utskottet ingenting att invända mot 4 § i lagförslaget.