Regeringen har utfäst sig att trygga tillgången till kommunal basservice av god kvalitet. I sitt program lovar regeringen också att förutsättningarna för att tillhandahålla kommunal basservice tryggas med hjälp av en funktionsduglig och livskraftig kommunstruktur och en hållbar finansiering av servicen.

Trots alla löften i regeringsprogrammet har det ekonomiska läget i kommunerna förvärrats. Det utgör ett allvarligt hot mot basala tjänster såsom dagvård för småbarn, hemservice för åldringar, hälso- och sjukvårdstjänster, omsorgstjänster och grundskolor.

Man kan räkna upp hur många exempel som helst på den kommunalekonomiska krisen. Inkomstskattesatsen höjdes i rekordmånga kommuner i år. Det tidigare rekordet noterades året innan. Enligt preliminära bokslutsuppgifter för 2005 räcker inkomsterna inte till för att täcka utgifterna i var tredje kommun. Det betyder att årsbidraget var negativt i 139 kommuner i fjol. Ett negativt årsbidrag har normalt ansetts vara ett tecken på att kris föreligger.

En av de främsta orsakerna till att kommunerna kommit i trångmål är det tvångslån staten tagit ut av kommunerna. I samband med den lagfästa justeringen av kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner 2004 konstaterades det att staten är skyldig kommunerna totalt 502 miljoner euro. Regeringen bestämde att låneåterbetalningen periodiseras över en exceptionellt lång tid, fyra år, och att 194 miljoner euro, en oerhörd summa, betalas ut först under nästa valperiod.

Genom tvångslånet har staten tvingat kommunerna att skuldsätta sig. Skuldbördan har ökat i mycket snabb takt. År 2005 hade kommunerna skulder på i snitt 1 327 euro per invånare. År 2000 var skulderna bara 746 euro per kommunbo. I år hotar kommunernas lånestock spränga åttamiljardersgränsen.

Det är helt sant att kommunernas omkostnader ökat snabbare än finansieringen, dvs. skatteinkomster och statsandelar sammantaget. Orsaken till den snabba kostnadsstegringen är dels att staten påfört kommunerna nya uppgifter, dels att efterfrågan på tjänster tilltagit. Efterfrågan trappas framöver upp i takt med att befolkningen åldras. På denna punkt kommer förloppet under de följande tjugo åren att vara snabbare än i något annat EU-land.

Den kommun- och servicestrukturreform regeringen sparkat igång är valperiodens viktigaste fråga med tanke på kommunekonomins hållbarhet. Det är av största vikt att projektet genomförs, om vi vill att vårt välfärdssamhälle över huvud taget ska ha en framtid.

Nu tyder allt på att målnivån för denna reform, som regeringen initierade för drygt ett år sedan, dragits ned avsevärt. De stora regeringspartierna förefaller ha rätt motsatta ambitioner. Å ena sidan pläderar man för en enda målorienterad ramlag, å andra sidan talar man bara om vaga ramlagar. Det räcker definitivt inte till för att rädda kommunerna ur deras ekonomiska misär och servicen från att smulas sönder. Det trängda ekonomiska läget har tvingat många kommer att skära i välfärdstjänsterna. Hemservicen till åldringar har dragits ned, skolnätet har reducerats och undervisningsgruppernas storlek har ökats, bara för att ta några exempel.