Ända sedan slutet på 1990-talet har
pensionspolitiken i vårt land varit inriktad på att
skjuta fram pensionsavgångarna med två, tre år
på sikt. Under den förra regeringen, närmare
sagt 2005, infördes en pensionsreform som tog sikte på att folk
ska arbeta kvar längre. Den allmänna gränsen
för ålderspension sänktes till 63 år,
men man ska kunna stanna kvar i arbetslivet till 68. En morot för
att fortsätta arbeta är att pensionen stiger snabbare
mellan 63 och 68 år.
Uppföljningen har visat att reformen har haft önskad
effekt. Förvärvsarbetande pensionerar sig nämligen
senare redan nu och pensionsavgångarna kommer att skjutas
fram med två till tre år med den rådande
takten.
Den 24 februari 2009 meddelade statsminister Matti Vanhanens
andra regering att den gradvis kommer att höja den nedre
gränsen för flexibel pensionsålder med
två år under en övergångsperiod
på tolv år från och med 2011. Regeringen fattade
beslutet utan att höra vare sig arbetsmarknadsorganisationerna
eller andra experter.
Beslutet innebär samtidigt att pensionerna sjunker.
Pensionerna kommer sannolikt att intjänas långsammare
och i slutändan bli mindre om den nedre gränsen
för den nuvarande flexibla pensionsåldern för ålderspension
mellan 63 och 68 år höjs till 65 år och
den övre gränsen kanske sätts vid 70 år.
Därmed försämrar reformen ålderspensionerna.
Regeringen vill alltså "ta till käppen" för
att nå sitt mål att förlänga
den förvärvsaktiva tiden.
Den långa övergångsperioden leder
till att de yngre generationerna (personer födda 1959 och senare)
får ålderspension tidigast när de är
65 år, medan de som är äldre kan pensionera
sig tidigare. Det är regeringens förslag, trots
att vi vet de yngre genrationerna i vilket fall som helst måste betala
högre pensionspremier.
Pensionerna är en del av lönen som realiseras först
i framtiden. I praktiken skär regeringen alltså i
lönerna.
Människor är beredda att jobba kvar längre
när arbetsmiljön och ledarskapet värdesätter äldre
arbetstagare. Men regeringens förslag till större satsningar
på bättre arbetsmiljö och bibehållen arbetsförmåga
lyser med sin frånvaro. Regeringen tar inte hänsyn
till att det finns skillnader i arbetsuppgifter och karriärer,
belastningsfaktorer och människors fysiska och psykiska
kapacitet i arbetslivet.
Vi i oppositionen anser det viktigast att i detta läge
satsa på att utveckla det nyligen reviderade pensionssystemet.
Samtidigt måste arbetsmiljön blir bättre
och arbetslivet tillföras större flexibilitet
för att allt fler ska stanna kvar längre i arbetslivet.
Regeringens pensionsförslag hjälper inte direkt
upp det allt svårare ekonomiska läget. Regeringen
passar på att försämra villkoren för
arbetstagare och pensionärer och skyller på lågkonjunkturen.
Tidigare var det legio att arbetspensionsfrågor behandlades
i samråd med arbetsmarknadsorganisationer och pensionsexperter.
Det borgade för en bra pensionspolitik i vårt
land. Och experter behövs det utan tvivel för
det handlar om vår ekonomiska trygghet på äldre
dagar. Men det struntar regeringen fullkomligt i och höjer
i stället ensidigt pensionsåldern utan några
som helst förhandlingar med arbetsmarknadens organisationer.
Inom privat sektor bekostas arbetspensionerna med arbetsgivaravgifter
och arbetstagarpremier. Regeringen fattar således ett ensidigt
beslut om ett system som staten inte alls finansierar. Bristen på konsekvens
i förändringarna och de ständiga försämringarna
i pensionssystemet särbehandlar arbetstagarna och ökar
misstron mot systemet.
Med sitt förslag har regeringen skadat samhällsklimatet
i vårt land. Det krävs ett förtroendefullt
klimat i överläggningarna med arbetsmarknadsorganisationerna
för att de arbetsmarknadslösningar som är
nödvändiga just nu ska kunna nås.
Arbetsmarknadsfrågorna ska beredas i gott samarbete
med arbetsmarknadsorganisationerna, säger regeringen i
sitt program. Det kräver också fördraget
om Internationella arbetsorganisationen ILO som Finland var ett
av de första länderna att ratificera.
Förtroendet för regeringen blir inte precis
bättre av att arbetsmarknadsorganisationerna så sent som
för ungefär en månad sedan kom överens
om en inkomstpolitisk uppgörelse om sociala trygghetsfrågor
på uppmaning av social- och hälsovårdsministern. Överenskommelsen
gällde bland annat den nedre åldersgränsen
för rätten till tillläggsdagpenning,
höjd åldersgräns för deltidspension
till 60 år och permanentning av systemet med alterneringsledighet.
Nu är det oklart om överenskommelsen kan bli verklighet.