De finländska universiteten måste
förnyas så att de håller jämna
steg med den snabba globala och europeiska utvecklingen och förmår
anta nya nationella utmaningar. Men utvecklingen måste samtidigt
trygga ett omfattande universitetsnät i hela landet, universitetens
oberoende och starka autonomi samt inbördes jämlikhet
i fråga om både resurser och anställningsvillkor.
Finlands nationella framgångar har grundat sig och
kommer också i framtiden att grunda sig på ett
geografiskt heltäckande, offentligt och högklassigt
utbildningssystem. Universitetsväsendet är inte
bara den nationella bildningens hörnsten utan har också en
viktig roll när det gäller att utveckla jämlikheten
och ekonomin i vårt samhälle.
Universitetsreformen är nödvändig
men regeringens sätt att förverkliga den skapar
ojämlikhet. Under den förra regeringsperioden
inleddes utvecklingsarbetet för att öka universitetens
autonomi och förbättra deras verksamhetsförutsättningar.
Det är en stor besvikelse att den helhet som skulle innebära
en förnyelse av univeritetslagen, tryggande av universitetens
basfinansiering och utveckling av hela universitetsnätet
förefaller vara en alltför svår helhet
att bemästra för Vanhanens andra regering.
Principen om bildningsuniversitet är central i det
finländska universitetssystemet. Universiteten bedriver
oberoende forskning och största delen av verksamheten har
finansierats med statliga medel. De övriga finansieringsformerna
har fungerat som komplement. Jämlikheten mellan såväl
universitet som olika vetenskapsgrenar är en
viktig utgångspunkt. Universiteten har behandlats enligt
samma principer och kriterier. Nu avser regeringen att avstå från
dessa principer.
Enligt vetenskaps- och teknologirådets riktlinjer ska
man öka universitetens basfinansiering med 200 miljoner
euro under denna valperiod. På detta läggs ännu
medel för att täcka tilläggsutgifter
som orsakas av ökade löne- och hyreskostnader.
Målsättningen i regeringens rambeslut för högskolorna
betyder att universitetens verksamhetsförutsättningar
i oskälig utsträckning blir beroende av privat
kapital. Detta äventyrar den oavhängiga grundforskningen
vid universiteten. Dessutom försämrar de bl.a.
humanioras och samhällsvetenskapernas ställning
jämfört med tekniska vetenskapsgrenar, naturvetenskaper
och andra vetenskapsgrenar som ger snabbt användbara resultat.
Regeringen håller på att ändra sin
utbildningspolitiska linje även i regionalt hänseende.
Regeringens linje kommer också att resultera i större ojämlikhet
mellan universiteten och leda till ojämlika utvecklingsmöjligheter
för olika regioner. Det går inte att ordna privat
finansiering för alla universitet och alla vetenskapsgrenar
har inte någon direkt anknytning till företagsekonomi. Principen
om ett geografiskt heltäckande och jämlikt universitetsnät
håller på att smulas sönder.
Autonomi är ett viktig kännetecken för
ett bildningsuniversitet. Universiteten utnämner själva
sina styrelser och representanter för både personal
och studerande deltar i beslutsfattandet. Nu kommer universitetens
autonomi att minska på grund av regeringens agerande.
Regeringens propositioner skulle medföra en stor förändring
av det finländska utbildningssystemet. Universitetens förvaltning
och beslutsmakt, som har borgat för autonomi och oberoende,
skulle flyttas över till utomstående aktörer, framför
allt till näringslivet. Universiteten skulle försättas
i en sinsemellan ojämlik ställning.
På långt sikt kommer regeringens hållning
att resultera i ett snedvridet konkurrensläge. Ett universitet
med formen av en stiftelse kommer att få allt mer pengar
och kunna höja lärarnas och forskarnas löner.
Samtidigt kommer de övriga universiteten att brottas med
basfinansieringen som kommer att stanna på nollnivån.
Dessutom kommer produktivitetsprogrammet att skära ned
de medel som står till universitetens förfogande. Den
basfinansierieng som regeringen har lovat går till ökade
omkostnader, såsom hyror och lönekostnader. Då räcker
de nya anslagen inte till för bättre forskning
och undervisning. I Finland är förhållandet
mellan antalet studerande och antalet lärare svagare än
i de flesta andra länder. Tilläggsfinansieringen
måste tryggas.
Oppositionen är inte ensam med sina farhågor för
universiteten. De ståndpunkter som Vanhanens andra regering
lade fast i samband med finansramen har väckt förvirring
och äkta oro bland universitetsledningen, personalen och medborgarna.
På grundval av det ovanstående
och med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag
framställer vi följande interpellation till den
behöriga ministern:
Hur kommer regeringen att trygga ett i regionalt hänseende
jämlikt, offentligt universitetsväsende i vårt
land och
hur kommer regeringen att se till att basfinansieringen för
alla universitet förblir jämlik och garanterar
möjligheten att bedriva högklassig undervisning och
forskning vid alla universitet och borgar för att Finland
inte får universitet av olika rang ?