Sedan Reumasjukhuset startade 1951 har det utvecklats
till ett kompetenscentrum för högspecialiserad
sjukvård, rehabilitering, utbildning och forskning. Tack
vare sjukhuset har reumatikervården i Finland kunnat ligga
i världstoppen. År 2005 fick Reumasjukhuset som
det första sjukhuset i Finland utmärkelsen Regognised
for Excellence in Europe i en kvalitetstävling för
sin verksamhet och sina utmärkta resultat.
Extra stor roll har sjukhuset spelat för vården av
barnreumatiker. Dessutom är sjukhuset känt för
sin skickliga reumaortopedi vid svåra former av sjukdomen.
Om operationen lyckas bra, kan patienten återfå sin
arbetsförmåga helt och hållet, medan
en operation med bristfällig yrkeskompetens leder till
förlust av arbets- och funktionsförmågan,
stort mänskligt lidande och stora kostnader för
samhället.
Det är en nationell skamfläck att Reumasjukhuset
tillåts gå i konkurs och en stor förlust
för de patienter som behöver högspecialiserad
sjukvård och rehabilitering. I Heinola betyder det samtidigt
att hundratals arbetstillfällen försvinner i en region
där arbetslösheten redan nu är hög.
Ett bevis för regeringens obeslutsamhet är
att den inte gjorde någonting för att förhindra
konkursen och medverka till att verksamheten hade kunnat fortsätta.
Ministeriet hade vetat om sjukhuset svårigheter i flera år.
I sista stund hade konkursen kunnat stoppas med ett extra bidrag
på två miljoner euro. Det hade gett sjukhuset
lite mer tid för att ordna med vård och rehabilitering
för de berörda patienterna och för att
fundera över mer permanenta lösningar för
att ta vara på den kompetens sjukhuset har. I år
hade en rikstäckande sammanhållen plan varit aktuell.
Den hade tagit hänsyn till reumatikernas rätt
att fritt välja var de vill få sin vård
i Finland. Vidare hade den förlagt reumaortopedin till
ett fåtal universitetssjukhus och Reumasjukhuset. Nu tror
man att det går att organisera vården och behandlingen över
en natt.
Sjukvårdsdistrikten har haft ekonomiska problem i flera år
och de beror till stor del på nedskärningarna
i statsandelarna till kommunerna. Följaktligen skickar
de färre patienter till Reumasjukhuset. Det är
inte många patienter som har haft kraft att ta sig igenom
alla besvärsinstanser och fått betalningsförbindelse
till Reumasjukhuset. Det kan man utan tvekan betrakta som fullständigt
omänskligt bemötande och ett sätt att trycka
ner patienten.
Reumasjukhuset har dessutom varit den främsta rehabiliteringsinrättningen
för reumatiker. FPA anlitar inte längre sjukhuset
lika mycket, men har förlagt rehabiliteringen av barnpatienter dit.
Däremot är FPA bunden av upphandlingslagarna när
det gäller vuxna patienter och följaktligen har
Reumasjukhuset gått miste om en del av FPA-rehabiliteringen
som i stället har övertagits av andra rehabiliteringsenheter.
Reumaortopedisk operation är den bästa rehabiliteringen
för allvarligt sjuka reumatiker eftersom de då kan
röra sig. Nu kommer rehabiliteringen att finnas långt
borta från sjukhusen där operationerna görs.
Det som redan en gång har ordnats centralt på reumasjukhuset
splittras nu upp på många enheter.
Regeringen hade redan för länge sedan genom förordning
starkare kunnat styra den högspecialiserade sjukvården
till Reumasjukhuset.
Från regeringens sida har man försäkrat
att reumatiker ska få vård och behandling på centralsjukhusen
i fortsättningen. Men Reumasjukhuset har avvecklats fullständigt
okontrollerat. Efter konkursbeslutet har varken patienter eller
läkare fått någon information om vem
som i framtiden ska ha hand om den krävande slutenvårdsrehabiliteringen,
läkemedelsbehandlingarna och överenskomna operationer.
Säkert kommer en del av de anställda vid Reumasjukhuset
att flytta till sjukvårdsdistrikten, men en del av de största
experterna kan flytta över till privatsjukhusen och då beror
tillgängligheten till vård på patientens ekonomiska
tillgångar. Regeringen uppskattar inte den kompetens inom
högspecialiserad sjukvård som vi har. Och det är
underligt för det står både i regeringsprogrammet
och i mellantidsrapporten att högspecialiserade behandlingar
ska koncentreras till några ställen.
Frågan intar en framträdande roll i strukturreformen.
Den högspecialiserade sjukvården tjänar
förstås på att ha många patienter.
På ett kompetenscentrum håller vården
hög nivå och förbättras ytterligare
genom multidisciplinärt samarbete. Kunskapen förs över
från de stora experterna till yngre läkare och
sköterskor. Kvaliteten sjunker oundvikligt om vården
sprids ut över många enheter. Operationer av svårt
sjuka reumatiker är så krävande att det
fortfarande är nödvändigt att samla dem
på ett fåtal ställen.
Reumasjukhuset har satsat på patientcentrerad vård
och tagit hänsyn till patienternas och hela familjens situation.
I sextio år har det bedrivits välrenommerad forskning
om behandlingsmetoderna och sjukhuset har utbildat merparten av
våra experter på behandling av reumatism. Vi behöver
liknande kompetenscentra också för andra sjukdomar
Det är en modell som vi kan sprida internationellt.
Den skamliga nedläggningen av Reumastiftelsens sjukhus
slår hårt mot reumatikerna och deras anhöriga,
men fallet har ännu större betydelse eftersom
det är ett hälsovårdspolitiskt prejudikat.
Regeringen visar prov på okunnighet och ovillighet att
säkerställa högkvalitativ hälsovård som är
tillgänglig för alla.
På grundval av detta och med
hänvisning till 43 § i Finlands grundlag framställer
vi följande interpellation till den behöriga ministern:
Vilka åtgärder tänker regeringen
vidta för att den multidisciplinära och högkvalitativa
specialistvården och rehabiliteringen vid Reumasjukhuset
ska kunna fortsätta,
hur tänker man säkerställa att
barn och unga, i synnerhet barnpatienter, får både
specialiserad sjukvård och FPA-finansierad rehabiliterande
vård centralt på samma ställe i olika
delar av landet och
hur tänker regeringen i fortsättningen garantera
hög kompetensnivå även för andra
patienter som behöver högspecialiserad vård?