Regeringen låter oss vanliga människor
betala för sin misslyckade finans- och sysselsättningspolitik.
Nedskärningarna drabbar barnfamiljerna värst.
Regeringen påstår i sitt program att den har som
mål att skapa en trygg uppväxtmiljö och
säkerställa de materiella och immateriella förutsättningarna
för att föda och uppfostra barn. Detta är välkomna
mål som är värda att understöda.
Regeringens metoder väcker ändå en viss
förundran. Det konstateras i regeringsprogrammet att familjepolitikens
tre kärnområden är tjänster,
inkomstöverföringar och möjligheterna
att kombinera arbete och familjeliv, men i praktiken stannar regeringen
gång på gång för lösningar
som urholkar dessa kärnområden i stället
för att stärka dem.
Barnbidragen infördes i den finländska lagstiftningen
1948 efter nordisk modell. Det har ända från början
varit en universell förmån som tillkom för
att utjämna kostnaderna för att ta hand om barnen
och signalera att samhället understöder att familjerna
skaffar barn. Endast en regering har skurit ner barnbidragen
tidigare och det skedde under Lipponens ledning under den ekonomiska
depressionen på 90-talet. Beslutet att skära ner
barnbidragen visar tydligt vilka värderingar den nuvarande
regeringen har. Att skära ner barnbidragen förvärrar
situationen för de familjer vars ekonomi redan är
ansträngd på grund av arbetslöshet, sjukdom
eller andra problem. De som drabbas värst är barnen.
Beslutet att skära ned barnbidragen känns
särskilt oansvarigt när alla vet att fattigdomen ökat
i barnfamiljerna i oroväckande grad efter depressionen
på 90-talet. Följderna av att ha varit fattig
i barndomen är vittomfattande, och fattigdomen går
dessutom i arv till nästa generation. Regeringen
har lovat att den ska öka konsekvensbedömningen
i fråga om barnen inom allt beslutsfattande. Har regeringen
verkligen gjort det i fråga om barnbidragsnedskärningarna?
Barnfamiljerna är alltid i behov av pengar; också familjer
med medelhöga inkomster får utan svårighet
alla sina inkomster att gå åt. Bostad, mat, daghemsavgifter,
fritidsverksamhet, transporter, kläder och leksaker är
exempel på allt det som kostar. Barnbidraget — som
inte längre indexjusteras på grund av regeringens
tidigare beslut — täcker inte ens en bråkdel
av dessa utgifter, men det är ändå fråga
om en viktig hjälp till familjerna från regeringens
sida som också bidrar till att hålla ekonomins
hjul i rullning.
Det här är inte första gången
som den sittande regeringen ger sig på barnfamiljerna.
I höstas beslutade regeringen som ett led i sitt strukturpolitiska
program att dela upp stödet för hemvård
av barn mellan föräldrarna. Beslutet motiverades med
jämlikhet och strävanden att höja sysselsättningen,
men i själva verket var det fråga om en ren nedskärning,
som minskade föräldrarnas valfrihet och försvagade
barnens ställning. Det är inte samhällets
sak att diktera om det är pappa eller mamma som ska ta
hand om sitt barn hemma. Varje familj kan nog själv avgöra
vilket arrangemang som fungerar bäst just i deras fall
och vad som är förnuftigt ekonomiskt sett. Att
inskränka föräldrarnas valfrihet tjänar
inte heller syftet att göra det lättare att kombinera
arbete och familjeliv. Regeringen ökar samtidigt kommunernas
utgifter, när fler barn behöver dagvård.
Också i dessa fall saknas det en verklig utvärdering
av kostnadseffekterna, vilket tydligt återspeglar vilken
ohållbar politik regeringen för.
Förutom att regeringen misslyckats i sin familjepolitik
har den också försvårat barnfamiljernas
vardag genom att skära i inkomstöverföringarna
och göra det svårare att kombinera arbete och
familjeliv, och den har inte heller lyckats förbättra
tjänsterna för familjer, som i bästa
fall kunde förebygga många allvarliga problem. Hemservicen
för barnfamiljer är ett bra exempel på ett
människonära och kostnadseffektivt stöd till
hjälp för slutkörda familjer eller familjer
som annars har svårt att klara vardagen att ta sig över de
tyngsta perioderna. Genom att skära ned statsandelarna
till kommunerna har regeringen sett till att de tjänster
just barnfamiljerna så väl behöver har
blivit sämre eller helt har upphört.
Regeringen Katainen saknar en samlad bild av familjepolitiken.
Sammantaget kan det konstateras att regeringens familjepolitik inte är
hållbar och inte är ägnad att öka
medborgarnas förtroende för samhället.
De fragmentariska förslagen, som kvoteringen av stödet
för hemvård av barn, begränsningen av
den subjektiva rätten till barnomsorg, den timbaserade
avgiften inom barnomsorgen och den flexibla vårdpenningen
har dragit undan mattan för en högklassig revidering
av lagen om förskolepedagogik, som har ansetts vara ett
av regeringens viktigaste mål. Det saknas också konsekvensbedömningar
av familjepolitikens effekter, vilket visar att den sammantagna politiken är
dåligt ledd och rörig.
På grundval av det ovanstående
och med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag
framställer vi följande interpellation till den
behöriga ministern:
På vilket sätt stöder regeringens
rambeslut löftet att förbättra familjernas
välfärd,
på vilket sätt stöder regeringens
familjepolitik löftet att minska ojämlikheten,
vad tänker regeringen göra för
att minska fattigdomen bland barnfamiljerna,
har regeringen en gemensam syn på hur nedskärningen
av barnbidraget ska genomföras i praktiken,
när kommer regeringen att utvärdera hur
rambesluten påverkar barnen, och
är regeringen beredd att återta beslut som
visar sig ha negativa följder,
följs det över huvud taget upp vilka effekter
kvoteringen av stödet för hemvård av
barn får, och
i så fall, är regeringen beredd att ändra sitt
beslut utifrån de erfarenheter som gjorts,
hur tänker regeringen säkerställa
att nedskärningarna av förmånerna och den
försämrade servicen för barnfamiljer
inte urholkar samhällets skyddsnät alltför
mycket och lämnar barnfamiljerna att klara sig på egen
hand?