Flera utredningar som publicerats under hösten 2001 pekar ofrånkomligen på att vårt finländska välfärdssamhälle hotas av förfall på många kritiska punkter. Med tanke på nationens framtid är det speciellt beklagligt att barnfamiljer ser ut att må allt sämre.

Det finns många orsaker som samverkar till detta. En av de viktigaste är det faktum att hundratusentals barnfamiljer hamnat i allt större ekonomiskt trångmål trots att vi har flera år av ekonomisk tillväxt bakom oss. För det andra har föräldrars eget ansvar för sina barns fostran fördunklats på senare år.

De senaste utredningarna från Stakes och två jämförande utredningar från Skattebetalarnas Centralförbund samt en färsk doktorsavhandling, som tangerar problematiken, är alla enstämmiga på denna punkt. Det har skurits med hård hand i familjebidragen under de senaste åren. Samtidigt har Finland i en internationell jämförelse av familjestöden hamnat långt efter de övriga nordiska länderna.

Den senaste utredningen från Stakes visar att allt fler barnfamiljer lever på existensminimum och att deras försörjning över lag har försämrats jämfört med andra hushåll. Samhällets stöd räcker inte alltid till ens för att tillgodose familjernas mest grundläggande behov.

Barnfamiljerna har på alla inkomstnivåer förlorat i familjestöd under regeringarna Lipponens tid vid makten. Barnfamiljernas ekonomiska villkor har försämrats bland annat på grund av att det har skurits i barnbidragen, stödet för hemvård av barn, barnförhöjningarna och den lägsta moderskapsdagpenningen.

År 1995 skars barnbidragen ner med 700 miljoner mark. Dessutom har barnbidragens reella värde minskat också efter dessa nedskärningar, eftersom de inte har höjts i motsvarighet till förändringarna i den allmänna prisnivån. Ju mindre inkomster familjerna har haft, desto hårdare har de drabbats av nedskärningarna. För ensamförsörjarna har läget blivit speciellt svårt.

År 1995 skar regeringen 22,5 procent av stödet för hemvård av barn. Stödets basdel sjönk från 1 908 till 1 500 mark i månaden.

Problemen hopar sig. Det förekommer att olika generationer i en och samma familj behöver hjälp av olika socialarbetare. Barn som far illa har det allt sämre.

Samtidigt kämpar familjer med två förvärvsarbetande vuxna för mera tid att umgås med barnen. Alla goda föresatser till trots har föräldrarna i barnfamiljer klart längre arbetsdagar än barnlösa par. Familjerna har inte haft råd eller möjlighet att anpassa förvärvsarbete och familjeliv på ett balanserat sätt till sin egen livssituation. Regeringens insatser för att göra det lättare att kombinera förvärvsarbete och familjeliv stampar fortfarande på arbetsgruppsstadiet.

Till följd av de massiva nedskärningarna i statsandelarna har stödet per barnomsorgsplats minskat, grupperna i grundskolan blivit allt större och skolhälsovården missgynnats. Rådgivningar och ungdomsarbetet har fått sina anslag nedbantade. Detta kan inte ha kommit som en överraskning för social-och hälsovårdsministrarna.