År 2010 syddes det första räddningspaketet
på 110 miljarder euro ihop för Grekland. Finlands bidrag
till lånet var omkring 1,5 miljarder euro. Man ville ge
Grekland en chans och den summan skulle räcka. — Men
vad händer? Finlands risker och exponeringar har ökat
avsevärt under regeringen Katainen. Den medger i sin proposition med
förslag till lag om ändring av 2 § i
lagen om statsborgen för ett europeiskt finansiellt stabiliseringsinstrument
EFSF (RP 150/2011 rd) att Finlands exponeringar enbart
mot EFSF i värsta fall uppgår till över
30 miljarder euro. Regeringen talar bara om en temporär
höjning av kapaciteten, men det som den kallar temporärt
kommer sannolikt att bli permanent längre fram. Bit för bit
smygs det in allt större exponeringar för Finland.
Stabiliseringsmekanismerna hotar förvandlas till fonder
genom vilka penningsummor utan krav på motprestation styrs över
till krisländer. Internationella valutafonden IMF medger
mer eller mindre öppet i sin färska Greklandsrapport
att den ser det som ytterst osannolikt att Grekland klarar sig utan
nya skuldregleringar. Samtidigt föreslår IMF att
räntemarginalen för de Greklandslån som
offentlig sektor beviljat ska slopas helt och hållet. Till
följd av förfarandet med det andra Greklandspaketet
och privat sektor står de grekiska skuldebrev som nu är
i privat sektors besittning nästan helt under engelsk lagstiftning och
har bättre villkor än offentlig sektor om det kommer
till en skuldreglering. I nästa skuldreglering som gäller
Grekland måste offentlig sektor alltså skära
i sina tillgodohavanden, för det är svårt
att tro att privat sektor kommer att ta del i nästa omgång.
Då står vi inför faktum att penningsummor
utan motprestation kanaliseras internt inom euroområdet
via EFSF och Europeiska stabilitetsmekanismen ESM. Samtidigt leder också Europeiska
centralbankens åtgärder i sista hand till att
riskerna för enskilda medlemsstater ökar.
Regeringen bestrider än en gång att Finlands exponeringar ökar,
trots att den samtidigt har försökt slingra sig
från riksdagens klara tidigare ståndpunkt att
stabilitetsmekanismernas sammanräknade kapacitet får
uppgå till högst 500 miljarder euro. Att höja
mekanismernas kapacitet till 700 miljarder euro kommer inte ens
att bidra nämnvärt till en lösning på krisen.
Däremot ökar det nog riskerna för Finland.
Regeringen Katainens vägval att Europeiska stabilitetsmekanismens
totala kapacitet måste höjas går emot riksdagens
tidigare uttalade vilja och bevisar att regeringen har ett mycket
slappare grepp om Finlands eurostrategi än den förra
regeringen.
Även om den nuvarande stödpaketspolicyn ansågs
vara det rätta sättet att lösa krisen är
det uppenbart att EFSF:s och ESM:s kapacitet fortfarande inte räcker
till för att lösa den aktuella krisen. Offentlig
sektor i krisländerna (Portugal, Irland, Italien, Grekland
och Spanien) har en skuld på ca 3 300 miljarder euro och
det betyder att inte ens större resurser för stabilitetsmekanismerna räcker
till för att rädda dem. För att stabilisera marknaden
måste det en ytterst generös och solvent aktör
till för att stabilisera läget och det klarar
EFSF och ESM inte av ens tillsammans. Om vi alltså fortsätter
på samma väg med stödpaket måste
stödmekanismernas kapacitet höjas många gånger
mer än vad som föreslagits. Det är en
väg som vi inte kan stödja. Den enda hållbara
vägen på sikt är att krisländerna
mycket målmedvetet vidtar trovärdiga åtgärder
för att ställa saker till rätta.
Det viktigaste argumentet för att höja stabilitetsmekanismernas
kapacitet är att det underlättar för
IMF att öka sina resurser. Mekanismernas föreslagna
kapacitet ligger emellertid under den miniminivå som de
växande ekonomierna enligt uppgifter i offentligheten har
ställt krav på för att de ska vara villiga
att öka sina insatser i IMF. Kommissionen erkänner
detta i sitt diskussionsunderlag om höjning av ESM:s kapacitet.
Det är således svårt att tro att IMF:s
bistånd i den här situationen kommer att vara
särskilt furstligt.
För att vara trovärdiga borde stabilitetsmekanismerna
dessutom vara många gånger större än de är
nu, så det är ytterst osannolikt att relativt fattiga
länder i utveckling skulle vara intresserade av att skjuta
till sådana resurser som IMF är ute efter. Man
måste också komma i håg att IMF:s resurser
inte kan öronmärkas för eurokrisen; att öka
dem betyder således inte automatiskt att de kan användas
till att stödja krisländerna i Europa. Följaktligen
anser vi det på det hela taget oansvarigt att beslut om
hundratals miljarder euro fattas enbart utifrån antaganden
utan några konkreta löften från ekonomier
i utveckling.
Regeringen pratar om att värna euroområdets trovärdighet.
Men hur är det med regeringens egen trovärdighet?
Det ser ut som om regeringen var färdig att följa
Tysklands ståndpunkter genom vått och torrt. Tyvärr är
de Greklandssäkerheter som regeringen talar sig varm för
till syvende och sist inte särskilt övertygande.
Inget annat euroland har ens velat ha dem. Det är märkligt, om
de nu är så utomordentliga som regeringen låter
påskina. Regeringen har förlorat sin trovärdighet
också därför att den de facto inte höll
fast vid kravet på motsäkerheter. Det grundläggande villkoret
i regeringsuppgörelsen var att mer stöd inte är
att vänta, om inte Finland får full säkerhet för
det. Det fick Finland alltså inte, och ändå ställde
vi upp. Och är beredda att göra det också i fortsättningen.
Krisen i euroområdet är inte över.
Läget i till exempel Spanien blir hela tiden mer och mer
kritiskt och det finns risk för att landet kommer att behöva
ett stödpaket. Läget i de andra krisländerna är
också fortsatt osäkert. Irlands ekonomi, som statsminister
Katainen försökt sälja som ett bevis
på stödpaketpolitikens succé, har efter
en kortvarig tillväxtspurt åter sjunkit i recessionens träsk
och landets banksystem hålls vid liv genom konstgjord andning.
Regeringen Katainen har i samband med krisen promenerat över
den nordiska parlamentariska demokratin på ett sätt
som saknar motstycke. Beslut i miljardklassen pressas fram i rekordfart och
utan ordentlig utskottsbehandling. Frågan om förhandlingsmandat
för att höja ESM:s kapacitet har med avvikelse
från all tidigare praxis kvitterats som behandlad bara
genom en anteckning i protokollet. Utskotten har fått nöja
sig med rollen som gummistämpel.
För Finland betyder de ökade riskerna också att
kreditvärderingsinstituten kan komma att sänka
vår klassificering AAA. Det skulle innebära betydande
kreditförluster för oss. Vår åsikt är
att det är av största vikt att värna
Finlands AAA-klassificering, som regeringen nu med sin släpphänta
politik utsätter för stora risker. En sänkning
av kreditvärdigheten skulle driva oss in i en ny spiral
av nedskärningar och skattehöjningar. Det skulle
betyda konkurs — både ekonomiskt och politiskt — för
Finlands EU-politik och regeringens ekonomiska politik.
I regeringsprogrammet sägs det att "Finlands linje
i fråga om skötseln av ekonomiska kriser i euroländerna ändras
och skärps. Finlands totala ansvar när det gäller
att delta i räddningsaktioner för euroländer
begränsas i framtiden. Om något euroland efter
Portugal begär stöd i form av lån ur
EFSF, är Finland berett att överväga
detta endast på det villkor att landet i fråga
ställer säkerheter för Finlands borgensandel.
Detta begränsar Finlands faktiska ansvar till högst
den nivå som godkänts för Portugalprogrammet
och tidigare program".
Regeringen handlar stick i stäv med sitt eget program.
Finlands totala exponeringar och riskerna med dem har ökat.
Regeringen har gått och godkänt nya riskfyllda
verksamhetsformer för ESM, som rekapitalisering av banker
och operationer på andrahandsmarknaden. Den drog sig inte
heller för att ge avkall på enhällighetsprincipen
i ESM och för att höja mekanismens kapacitet.
Regeringen Katainen orkar gå på om att den tar
sitt ansvar när den samtycker till miljardlån till
krisländerna i euroområdet. I verkligheten är det
inte regeringen utan finska skattebetalare, både nuvarande
och kommande, som får bära ansvaret. De får
lov att stå för regeringen Katainens beslutsmissar
i form av skattehöjningar och nedskärningslistor.
På grundval av det ovanstående
och med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag
framställer vi följande interpellation till den
behöriga ministern:
Hur stora var Finlands totala borgensexponeringar (löften
om åtaganden) inför den ekonomiska krisen i euroområdet
(inbegripet ECB:s risker) när regeringen Katainen tillträdde
och hur stora är de nu,
varför har regeringen inte hållit fast
vid sitt program där det sägs att Finlands exponeringar
inte kommer att öka,
hur tror regeringen att eurokrisen fortskrider och hur långt är
den beredd att öka Finlands totala borgensexponeringar,
hur tänker regeringen trygga Finlands och finländarnas
tillgångar och Finlands kreditvärdighet i klass
AAA nu när den har underkastat sig allt större åtaganden
och risker i hanteringen av eurokrisen,
hur tänker regeringen klara av de lagfästa
skyldigheterna i offentlig sektor, om riskerna i miljardklass realiseras,
vad tänker regeringen göra för
att värna den parlamentariska demokratin för att
riksdagens status inte ska urholkas när det gäller
att utverka förhandlingsmandat för regeringen,
varför har regeringen gått med på att
ge avkall på riksdagens upprepat och enhälligt
omfattade ståndpunkt (t.ex. StoUU 9/2011 rd) att
Europeiska stabilitetsmekanismens sammanräknade kapacitet
får vara högst 500 miljarder euro,
är regeringen beredd att öka Finlands borgensåtaganden
utan motsäkerhet inte minst som experter hävdar
att det inte kan ingå säkerheter i ESM:s stödpaket
och
vem av ministrarna gav lov till beslutet att Greklandssäkerheterna
ska hemlighållas?